En vuxen kan ju på sätt och vis hålla upp en fasad, men en baby kan inte

Transkript

1 En vuxen kan ju på sätt och vis hålla upp en fasad, men en baby kan inte Socialarbetares upplevelser av att använda sig av filmning för att göra små barn delaktiga i barnskyddsprocessen S24c Praktikforskning Praktikforskningsrapport Karin Bjonbäck, Våren 2013

2 SAMMANFATTNING Praktikforskningsrapporten är gjord i samarbete med Pohjanmaan Perhe-Kaste II, och undersöker barnskyddssocialarbetares erfarenheter av att använda sig av filmning för att göra små barn delaktiga i barnskyddsprocessen. I undersökningen deltog fyra socialarbetare som alla gått en skolning via Kaste-projektet gällande iakttagandet av brister i den tidiga anknytningen mellan förälder och barn. De intervjuades om sina erfarenheter av att använda sig av filmning och videoobservation för att öka det lilla barnets delaktighet i barnskyddsprocessen. Resultaten visar att filmning är en metod som lyfter fram det lilla barnets röst i barnskyddsprocessen. Som med alla metoder så finns det såväl nackdelar som fördelar och socialarbetaren bör göra en bedömning från fall till fall att vilken metod är mest lämplig för det här barnet och den här familjen i den livssituation familjen befinner sig i. De intervjuade var eniga om att skolningen gett dem ny kunskap om hur små barn signalerar sitt väl- och illamående och det har hjälpt dem att i sitt eget arbete lyfta fram de små barnens röster bättre.

3 1 Inledning Handlingsmiljö Praktikforskningens syfte och målsättning Vikten av anknytning och samspel för små barn Begreppet anknytning och anknytningsteorin Anknytningsteorin idag Hur den tidiga anknytningen utvecklas Brister i den tidiga anknytningen Filmning som arbetsverktyg för socialarbetaren Forskningsdata, insamling och analys av data Transkribering och analys Resultat Filmning som arbetsmetod Svårigheter förknippade med filmning som arbetsmetod Utvecklingsförslag Nyttan med den förberedande kursen Att återge forskningsresultaten till praktiken Sammanfattning Källförteckning Bilaga 1, 2 och 3

4 1 1 INLEDNING Är det så, att när vi pratar om barns delaktighet i barnskyddet, så tänker vi på det ideala barnet? Sett ur arbetsmässig synvinkel, så är ett idealbarn ett sådant barn som förstår tal och som själv kan prata, läsa och skriva. Tillsammans med idealbarnet så kan man göra olika saker och barnet klarar av att vara ifrån sina föräldrar en stund under träffen. Idealbarnet behöver ingen grundvård under träffens gång. Idealbarnet är intresserad av många olika saker, av världen och är ännu inte särskilt kritisk eller motsträvig till händelser i livet. Såhär är barn oftast i 7-12-årsåldern. Ändå, i barnskyddet så är klienterna mellan 0 och 21 år, och därför bör man välja sådana arbetssätt för att möjliggöra barnets delaktighet, som är lämpliga i enlighet med barnets ålder. (Muukkonen 2009, 133) I barnskyddslagens fjärde kapitel beskrivs barns rättigheter att vara delaktiga i barnskyddsprocessen. I barnskyddsprocessen bör man alltid utreda barnets åsikt, därtill bör barnet höras samt få en intressebevakare ifall omständigheterna så kräver. Barns åsikter och önskningar ska alltid, oavsett ålder, utredas. (Barnskyddslagen, 20). Detta gäller också de riktigt små barnen, som också de har en rättighet att vara delaktiga (Hotari m fl., 2009, 119). För att man ska kunna tala om att någon är delaktig så förutsätter detta att man ger en person möjlighet att delta i något eller att man gör det möjligt för någon att bli delaktig av något (Muukkonen, 2009, 133). Också de riktigt små barnen kan vara delaktiga i barnskyddsprocessen (Bardy, 2009, 179) och genom att göra de små barnen delaktiga och deras röster hörda, så visar vi som myndigheter att vi tycker att barnet är viktigt och har kunskap som vi vill ta del av. Detta kan i sin tur öka barnets känsla av att det är viktigt och att det kan påverka (Muukkonen, 2009, 138) samt att genom att vi som myndigheter lägger fokus på barnet så kan föräldrarna få en modell för sitt eget handlande. I min praktikforskning fokuserar jag på barnskyddssocialarbetares erfarenheter av att utreda små barns hemsituation. Med små barn avses barn i åldern 0-3 år. Ett av de problem man stöter på som socialarbetare inom barnskyddet då det gäller denna åldersgrupp, är att man traditionellt sett utrett barnets åsikt genom att fråga föräldrarna och samtala med dem. Lite har fokuserats på att möjliggöra det lilla barnets rätt att förmedla sitt väl- eller illamående. Idag finns det olika tillvägagångssätt för att utreda ett barns hemsituation, till exempel genom observation av anknytningen mellan förälder och barn.

5 2 Till exempel genom projekt såsom Lupaus lapselle, Lapsen aika, Eroon jälkeen har det utvecklats allt fler arbetsmetoder som utgår från ett barnperspektiv. Det centrala i utvecklingen av nya arbetsmetoder har varit att barnen ska kunna använda sig av sina egna ord för att beskriva sin situation, eller på andra sätt uttrycka sig själva. Detta utvecklingsarbete har redan nu börjat förändra socialarbetarnas arbetssätt på så sätt att idag förlitar man sig inte enbart på diskussioner med föräldrarna, utan det finns möjlighet att komplettera utredningsarbetet med allt fler praktiska arbetsredskap och metoder. (Forsberg et al, 2006, 16). Det har således utvecklats och testats en mängd olika metoder och arbetssätt för att få socialarbetet mera barncentrerat, det svåra har dock varit att integrera metoderna i det dagliga sociala arbetet (Forsberg et al, 2006, 16). Ett försök att integrera ett nytt arbetsverktyg för socialarbetarna i Österbotten har genomförts med hjälp av Kaste-projekten I och II. Personal inom hälso-och socialvården har utbildats i att få kunskap om tidig anknytning och filmning genom att en omfattande kurs ordnades under åren Det har saknats en sammanställning över hur de socialarbetare som deltog i kursen uppfattat att filmning fungerat som arbetsverktyg för dem, och tanken med min praktikforskning är att kunna ge svar på denna fråga. Därtill har jag som barnskyddssocialarbetare och mamma till två små barn såväl ett yrkesmässigt som personligt intresse av att forska i hur jag i mitt arbete som socialarbetare kan öka små barns delaktighet i barnskyddsprocessen. 2 HANDLINGSMILJÖ Jag har gjort min praktikforskning i samarbete med Pohjanmaan perhekaste II- Kaste familjeprojektet i Österbotten. Detta är i sin tur ett delprojekt i ett större utvecklingsprojekt; Kasperi II-Väli-Suomen lasten, nuorten ja perheiden palveluiden kehittämishanke. Allt som allt deltar 68 kommuner och fyra sjukvårdsdistrikt i detta utvecklingsprojekt. De övergripande utvecklingsområdena som utvecklingsprojektet försöker förbättra är de förebyggande tjänster som erbjuds invånarna, samt att invånarna ska kunna få specialservice i för dem redan bekanta basservicen, samt utveckla hållbara mallar för intensivstöd. De deltagande kommunerna har fått sig tilldelade vissa teman som innefattar de tidigare nämnda områdena. Teman för kommunerna i Österbotten (från Vasa i söder till Kronoby i norr) är att förbättra och utveckla de tjänster som erbjuds åt barn, unga

6 3 och familjer, på så sätt att vårdkedjan inte bryts utan stödet är fortlöpande och utan avbrott från förbyggande servicen till specialservicen. Man betonar vikten av tidigt ingripande och tidigt stöd, för att på så sätt hindra att eventuella problem växer sig för stora. Delprojektet i Österbotten ska också utreda hur man kunde införliva olika specialservice i basservicen, som redan är bekant för barnet/den unga/ för familjen, samt hur man kan förbättra samarbetet mellan olika sektorer och yrkesgrupper. Man hoppas kunna utveckla hållbara och användbara arbetsmodeller och praxis som i bästa fall införlivas permanent i servicen. (kasperihanke.fi) Kaste-familjeprojektet i Österbotten är alltså ett delprojekt som startade och sträcker sig fram till Projektet har tre anställda och målsättningarna i projektet är följande:1) Tidigt ingripande och stöd som verksamhetssätt och del av den kommunala strategin, 2) ett tydligt och fungerande familjearbete, 3) förebyggande arbete vid skilsmässor utgående från barnens perspektiv, 4) specialkunnandet förs till basservicen, 5) klienternas delaktighet. (kasperihanke.fi) Min praktikforskning kan bidra med kunskap till de målsättningar som projektet har (speciellt målsättning 4 och 5 tangerar mitt forskningsämne) eftersom den fokuserar på socialarbetares upplevelser av småbarns delaktighet i barnskyddsprocessen. I samtal med Britt-Helen Tuomela-Holti (projektarbetare) har alternativa forskningsfrågor diskuterats, samt på vilket sätt min praktikforskning kunde bidra till projektet. Britt-Helen Tuomela- Holti har också fungerat som en anordnare av en utbildning i det tidiga samspelets betydelse som ordnades , föreläsare på kursen var bl.a. Katri Kanninen och Arja Sigfrids. Kursen riktade sig till personal som i sitt arbete kom i kontakt med småbarnsfamiljer, kursdeltagarna var bl.a. hälsovårdare, familjearbetare och socialarbetare inom mentalvården och barnskyddet. Deltagarnas arbetsfält sträcker sig från södra till norra Österbotten. Under träffarna med Holti så diskuterade vi bl.a. om hur klientens delaktighet nu lyfts fram mer och mer i olika nationella lagar och förordningar, som i sin tur styr socialarbetarnas arbete. Kaste-projektet har också som ett delmål att utreda hur klientens delaktighet kunde öka i barnskyddsprocessen, och just i barnskyddsfrågor så är det ju barnet som är klient. Ett annat av delmålen är att föra specialkunnande till basservicen, och att införliva nya arbetssätt som möjliggör och ökar klienternas delaktighet. Tanken med min

7 4 praktikforskning är att kritiskt granska vad en arbetsmetod som filmning ger i det utredningsarbete som socialarbetaren gör, och om barnets röst kommer fram mer tydligt med hjälp av filmning. Vi diskuterade att en metod som t.ex. initialbedömning kan väl användas då det gäller att utreda större barns hemsituation, men att de små barnen som inte kan prata för sig inte har samma nytta av just den metoden. Vi diskuterade också om att få socialarbetare idag (i vår nejd) har kunskap om hur man kan upptäcka brister i den tidiga anknytningen mellan barn och förälder. 3 PRAKTIKFORSKNINGENS SYFTE OCH MÅLSÄTTNING Det preliminära syftet med praktikforskningen är att undersöka socialarbetares erfarenheter av filmning som arbetsverktyg för att upptäcka brister i den tidiga anknytningen mellan barn och förälder, genom att filma och observera föräldra-barn anknytningen. Fokus är på socialarbetarens uppfattning om nyttan med filmningen och hur väl filmningen kunnat lyfta fram det lilla barnets röst. För att syftet med min undersökning ska uppnås behöver jag intervjua socialarbetare som i sitt klientarbete använt sig av filmning för att utreda ett litet barns situation. Inom Kaste-projektets område finns det 5 personer som i sitt arbete som socialarbetare använt sig av filmning som metod och tanken är att jag med hjälp av att intervjua dessa, ska kunna få en uppfattning om vad de som socialarbetare anser om filmning som arbetssätt för att utreda små barns hemsituation: Har filmningen kunnat lyfta fram det lilla barnets röst, det vill säga ökat barnets delaktighet i barnskyddsprocessen? Vilka för-och nackdelar socialarbetare upplevt med metoden? Målsättningen är att få en bättre förståelse för hur filmning som arbetsverktyg har fungerat i praktiken och att resultaten från min undersökning kan tillföra ny kunskap som kan kommer till användning i projektet. Att fokusera på den tidiga anknytningen är att göra barnet delaktigt i barnskyddsprocessen, eftersom det i samspelet med föräldern tydligt visar om det får den trygghet och förståelse som det behöver för att utvecklas, växa och må bra. Mina forskningsfrågor är: Hur fungerar filmning som redskap för socialarbetare i barnskyddet? Kan man med hjälp av redskapet lyfta fram det lilla barnets röst? Vilka är erfarenheterna?

8 5 4 VIKTEN AV ANKNYTNING OCH SAMSPEL FÖR SMÅ BARN 4.1 Begreppet anknytning och anknytningsteorin Begreppet attachment, anknytning på svenska, började användas av forskaren John Bowlby i mitten på 1900-talet för att beskriva ett barns (eller djurunges) beteende gentemot sina föräldrar. Bowlby förklarade att när han använder ordet anknytning, eller att ett barn knutit an till någon, så menar han att då detta barn blir trött, rädd eller sjukt så kommer detta barn med hög sannolikhet att söka närhet och fysisk kontakt till en speciell person (Bowlby 1969, 371). På svenska används termen anknytning, men även termerna nära samspel eller relation används. Till exempel i boken Förstå socialt arbete skriver Bengt Börjesson (2010, 265) ett kapitel om vikten av att en socialarbetare har kunskap om anknytningsprocessen. Han använder förutom begreppet anknytningsrelation uttrycken nära samspel och nära relation, för att beskriva anknytningen mellan förälder och barn (2010, 265). På finska rekommenderas man att använda termen kiinnittyminen för att beskriva hur det lilla barnet knyter an till sin förälder, medan termen kiintyminen används för att beskriva barnets senare utveckling och anknytning till dess huvudsakliga omvårdare (Sinkkonen & Kalland, 2005, 10). 4.2 Anknytningsteorin idag Anknytningsteorin har påvisat hur viktigt det är för den enskilda individens utveckling att de tidiga relationerna till andra människor är såväl trygga som fortgående (Kalland 2005, 198). Den forskare och författare som främst förknippas med begreppet anknytning är John Bowlby som sammanställt en teori om anknytningsprocesser. Hans första publicerade verk som handlade om barnets band till sin mor utgavs 1958 och denna publikation har efterföljts av en triologi (Attachment and Loss) med tre olika böcker vari Bowlby går in på djupet och förklarar olika områden av anknytningsteorin. Från att först ha utgått från studier av djurungars beteende har anknytningsforskningen idag utvecklats till ett ämne som berör många olika vetenskapsområden, bl.a. pedagogik, psykiatri, psykologi, medicin (Rusanen, 2013) och neuropsykologi. Forskare som spunnit vidare på Bowlbys idéer om anknytning är bl.a. Ainsworth och Mahler på 1970-talet, och Crittenden och Cicchetti på 1990-talet. I Finland så har forskare så som Mirjam Kalland, Erja Rusanen och Katri Kanninen på 2000-talet undersökt den tidiga anknytningens betydelse för späd- och

9 6 småbarn. Till exempel har dagens hjärnforskning gett konkreta bevis på det tidiga samspelets betydelse för spädbarnet. Neurovetenskaplig forskning har kunnat påvisa att det tidiga samspelet skapar en grund för individens fortsatta utveckling genom att det formar uppbyggnaden av spädbarnets hjärna (Sinkkonen & Kalland 2011, 13). 4.3 Hur den tidiga anknytningen utvecklas Redan från det att barnets föds så är det redo för att vara i samspel med sin skötare (Kalland 2005, 217; Suokas-Cuncliffe 2005, 64). Små barn har i sitt beteende att aktivt försöka knyta an till den person som sköter om honom eller henne genom att försöka såväl psykiskt som fysiskt vara nära denna person. Barnet kan söka ögonkontakt och le, klamra sig fast vid sin skötare, eller göra olika sorts ljud (gråt, joller, prat) för att få kontakt med sin skötare. Barnet kan också försöka komma upp i famnen. (Hautamäki 2011, 30.) Hur föräldern svarar på barnets initiativ till kontakt utgör grunden för hur anknytningsrelationen utvecklas. En stabil anknytning innebär att barnet kan förvänta sig ett visst handlande vid vissa situationer, för spädbarn innebär detta t.ex. att det med tiden lär sig att det får tröst och hjälp att reglera sin gråt ifall något obehagligt händer eller skrämmer det. För att ett barn ska kunna knyta an till sin vårdare, så behöver barnets behov tillmötesgå på ett för barnet förutsägbart och sensitivt sätt. Det räcker inte med att mekaniskt sköta om barnets grundbehov, utan det är viktigt att föräldern kan känna igen barnets känslotillstånd och kunna svara på detta (Kalland 2005, 203). Det är inte endast skötarens kapacitet att vara i samspel med barnet som avgör hur trygg anknytningen blir. Faktorer hos barnet som kan försvåra att anknytningen mellan föräldern och det nyfödda barnet får en god start är bl. a ifall barnet har svårigheter att äta, att det föds med ett annorlunda utseende, eller att barnet och föräldern blir separerade för en längre tid efter födseln. (Kalland 2005, ). Vad räcker då för ett tillräckligt gott föräldraskap och för att en god anknytningsrelation ska uppstå mellan barnet och föräldern? Inget barn lever i en sorgfri uppväxtmiljö, understryker Sinkkonen och Kalland (2011, 15) utan alla barn kommer någon gång att möta svårigheter, sorger och besvikelser. Författarna menar att det viktigaste ur det lilla barnets synvinkel är att då sådana saker händer, att det då finns någon vuxen som kan hjälpa barnet att hantera starka känslor som sådana situationer kan ge upphov till. Det är i vanliga fall i dagens läge ovanligt med barn som inte alls knutit an till någon alls. Kalland

10 7 beskriver (2005, 214) att det i sådana fall främst rör sig om barn som växt upp på anstalt som inte haft någon nära vuxen att knyta an till. Också barn som blir misshandlade eller på andra sätt försummade knyter an till sin skötare (Kalland 2005, 210; Suokas-Cuncliffe 2005, 64) Barnet söker alltid personer som kan skydda och trösta och som kan sköta det, och finns det inga andra än föräldrarna runtomkring barnet, så knyter det ändå an till dessa och vill vara i deras närhet, fastän de inte kan ge den trygghet som barnet söker, eftersom det är enda sättet att hållas vid liv. Denna anknyting är i dessa fall inte trygg, utan många gånger t.o.m. patologisk. (Kalland 2005, 210; Suokas-Cuncliffe 2005, 64). 4.4 Brister i den tidiga anknytningen Brister i den tidiga anknytningen kan ta sig uttryck på olika sätt, beroende på barnets ålder och situation. Men reaktioner som man kan se i barnets beteende är bl.a. att barnet ofta vänder sig bort från skötaren, undviker ögonkontakt med skötaren eller till och med uttrycker rädsla för att umgås med skötaren. Ett annat barn kan reagera på försummelse genom att bli överdrivet klängigt på sin skötare och har svårt att vara ifrån honom eller henne. Barnet kan också verka orädd inför obekanta människor och inte tveka att söka tröst hos okända. Ett bristande samspel kan också leda till att barnet blir aggressivt. (Tamminen 2005, 245). De långsiktiga följderna av att ett barn inte får uppleva en trygg anknytning kan vara allvarliga. Glaser (2005, 112) beskriver i resultatet av sin forskning att försummelse och misshandel av barn leder till förändringar i hjärnans utveckling, dessa förändringar har många gånger att göras med barnets förmåga att hantera olika typer av stress som i sin tur påverkar barnets förmåga att t.ex. hantera känslor. När en förälder inte reagerar och agerar på barnets signaler säger Kalland (2005, 209) att barnet försummas emotionellt. Detta kan till exempel bero på att föräldern kan är uttröttad eller deprimerad, eller så straffar föräldern barnet genom att inte se barnet i ögonen eller bara prata med barnet då det är absolut nödvändigt. Törrönen (1998, 54-58) beskriver att den åldersenliga utvecklingen för spädbarn som växer upp i bristfälliga hemförhållanden kan avstanna helt eller bli långsammare. Till exempel kan en tremånaders baby i famnen undvika ögonkontakt och vara skör i kroppen som en nyfödd, ett barn på sex månader kan vara svårt att få kontakt med, barnet kan sakna livsglädje och nyfikenhet på omvärlden. Barnet kan verka obekvämt med att vara i famnen,

11 8 försöka komma bort eller bli stelt, dessutom förekommer ofta också störningar i sovrutiner och matsituationer, samt att barnen är väldigt gråtiga. (Törrönen 1998, 54-58) För barnets utvecklings skull så är det av stor vikt att upptäcka och ta tag i problem anknutna till den tidiga anknytningsrelationen i tid, eftersom spädbarnårens utveckling är av stor betydelse för barnets hela senare utveckling (Törrönen 2005, 22), därför behöver en spädbarnsfamilj i kris snabbt tillräckligt med stödåtgärder (Törrönen 2005, 25). 4.5 Filmning som arbetsverktyg för socialarbetaren Det är oklart hur pass vanligt det är att barnskyddets socialarbetare använder sig av denna metod, t.ex. är arbetsmetoden väl inarbetad på landets mödra-och skyddshem (Ensi-ja turvakotien liitto). Kalavainen et al. (2005, 46) skriver att för arbetarna på mödra- och skyddshemmen i Finland så är filmning ett av de centrala arbetssätten, eftersom mamman på detta sätt kan se på sitt eget agerande utifrån och på detta sätt upptäcka hur hon kunde göra saker annorlunda. Vissa föräldrar har svårt att ta till sig instruktioner genom diskussioner, utan förstår bättre genom att se på film. Detta gäller föräldrar som inte är alltför sjuka, har föräldern stora svårigheter med sig själv så är det inte lönsamt att filma. (Kalavainen et al., 2005, 46). Att utvärdera anknytningsrelationen mellan barn och förälder är svårt, och många gånger görs det bäst genom icke-verbala metoder; genom filmning eller genom att man spelar roller (Törrönen, 1998, 62). Bardy (2001, 75) skriver att videofilmning är en av de mest användabara metoder för att synliggöra det lilla barnet i arbetet med att stöda småbarnsfamiljer. Man filmar och analyserar samspelssituationer mellan föräldern och barnet och tittar sedan på filmen tillsammans med föräldrarna och diskuterar vad filmen berättar om anknytningen (Bardy 2001, 75) Filmning som arbetsmetod passar spädbarnet bra eftersom små barn signalerar sina behov med hjälp av kroppsspråket och den kontakt som barnet har till omvärlden är kroppslig (Bardy 2001, 75), jämfört t.ex. med äldre barn som redan muntligen kan uttrycka sina behov. I det material som gavs åt deltagarna i den förberedande kurs som de socialarbetare som jag intervjuat deltog i, så finns det beskrivet hur man praktiskt går tillväga för att filma en samspelssituation. Katri Kanninen beskriver utgående från Care-index (ett analysverktyg skapat av Patricia McKinsey Crittenden) att man filmar 3-5 minuter då föräldern och

12 9 barnet leker, då barnet får mat eller bytes blöja på (2009, 44). Barnet kan vara från 6 veckor till 30 månader gammalt. Det rekommenderas att barnet inte är sjukt då man filmar, inte heller filmar man barn som sover, eller som just blivit matat, eftersom detta kan leda till feltolkningar av samspelet. Likaså ifall föräldern är sjuk eller ifall barnet hunnit bli alltför hungrigt eller trött kan det behövas att man tar om filmen senare. Kanninen betonar vidare att det är viktigt att man har all bakgrundsinformation gällande barnet, t.ex. ifall barnet har en försenad utveckling. (Kanninen, 2009, 47). Även Bowlby beskriver att när man iakttar anknytningsbeteende hos små barn så är det att viktigt är att barnet känner sig tryggt och att barnet är friskt (1969, ), eftersom ett sjukt eller annars otryggt barn söker förälderns närhet oftare än när det är friskt. Också annan forskning visar att det är i vardagliga situationer som brister i samspelet kommer fram allra tydligast. Enligt en rapport från Ensi-ja turvakotien liitto så är det främst i situationer där föräldern ger mat åt, byter blöja på eller nattar barnet som eventuell misskötsel av barnet syns allra bäst (Henttonen, 2005, 45). I analysen av filmsnutten så ser man på olika områden med hjälp av ett observationsverktyg (Bilaga 2). Man ser både på förälderns beteende och barnets beteende och poängsätter de olika områdena. I analysen av föräldern så ser man på hur pass denne är emotionellt närvarande i samspelet med barnet, man ser på förälderns ansiktsuttryck i samspel med barnet, röstläge, hållning och hur föräldern bär barnet, hur föräldern uttrycker känslor samt vilka känslor denne uttrycker, turtagning och godkännande. I praktiken innebär ett gott samspel att föräldern kan tolka barnets signaler rätt, vara glad över barnet, lösa konflikter eller meningsskiljaktigheter, vara flexibel och godkänna barnet så som det är. Att föräldern är sensitiv ses genom att denne tar ögonkontakt med barnet och det finns en ömsesidig glädje i blickarna och att föräldern använder ett lämpligt röstläge i samtal med barnet. Föräldern berör barnet varsamt, kan trösta och leka med barnet. Turtagning innebär att både barnet och den vuxna tar initiativ till kontakt, samt att föräldern väljer aktiviteter som är lämpliga med tanke på barnets ålder. Därtill bedöms förälderns förmåga att ge strukturer i tillvaron t.ex. genom att sätta gränser, låta barnet upptäcka själv, förutse situationer, uppmuntra och vägleda. En icke-sensitiv förälder, eller kontrollerande/påträngande förälder kan vilja avbryta och styra barnets uppmärksamhet till sig själv (t.ex. avbryta barnets lek för att krama det), ha orealistiska förväntningar på vad barnet ska vara intresserat av med tanke på barnets ålder, är kritisk gentemot barnet,

13 10 gemensamma stunder av glädje saknas. En icke-sensitiv förälder kan också vara alltför passiv och tillbakadragen och inte svara på barnets försök till att ta kontakt. I iakttagelser av barnet så fokuserar man på barnets förmåga att samarbeta med föräldern, man studerar t.ex. hur glatt eller förnöjt är barnet tillsammans med föräldern, samt om barnet tar initiativ eller är mer passivt. (Kanninen, 2009, 22-27). 5 FORSKNINGSDATA, INSAMLING OCH ANALYS AV DATA Forskningsmaterialet består av fyra intervjuer med socialarbetare som i sitt arbete använt sig av filmning för att kartlägga ett barns hemsituation. Jag kom i kontakt med dessa socialarbetare via Britt-Helen Tuomela-Holti, som fungerat som min kontaktperson till Kaste-projektet under praktikforskningen. Av Britt-Helen Tuomela-Holti fick jag fem namn på socialarbetare som deltagit i den tidigare nämnda utbildningen om tidig anknytning. Innan jag kontaktade socialarbetarna, så gjorde jag en forskningsplan för min praktikforskning. Forskningsplanen presenterades och godkändes på Kaste-projektets styrgruppsmöte i april Efter att projektet godkänt min forskningsplan, sökte jag fram kontaktuppgifterna till de tilltänkta socialarbetarna. Jag tog kontakt med 4 av dem via e- post, en av dem frågade jag personligen. Fyra av dessa godkände att delta i en intervju. Den ena som valde att inte delta hade bytt arbete och kom i sitt nuvarande arbete inte i kontakt med småbarnsfamiljer, och tyckte inte att det kändes relevant att delta i min undersökning. Efter att de socialarbetare som godkände ett deltagande i min undersökning hade bekräftat detta, ansökte jag om forskningslov av deras förmän. Forskningsloven beviljades inom ett par veckor och därefter ringde jag upp de fyra socialarbetare som önskat delta i praktikforskningen, för att komma överens om tid och plats för intervjuerna. Jag intervjuade socialarbetarna enskilt under perioden september-oktober Tre av intervjuerna utfördes i respondenternas hem, och en av intervjuerna utfördes på denna respondents arbetsplats. De intervjuade fick själv bestämma platsen för var intervjun skulle utföras. Jag använde mig av en bandspelare för att få med allt innehåll i intervjuerna, samt för att senare underlätta transkriberingen.

14 11 Under intervjuerna utgick jag från den bifogade intervjuguiden (Bilaga 1). Jag valde att inte följa intervjuguiden till punkt och pricka, utan ville att intervjun mer skulle ha en struktur av en diskussion, varför även jag deltog i diskussionen med egna funderingar som jag och den intervjuade sedan kunde spinna vidare på. Intervjuguiden gav ändå bra grund för diskussionerna och underlättade då jag sedan skulle påbörja en analys av det insamlade materialet. Längden på de fyra intervjuerna varierade mellan 30 och 90 minuter. 5.1 Transkribering och analys Intervjuerna transkriberades sedan genom att jag spelade upp intervjuerna och skrev ner dem ordagrant. Sammanlagt blev intervjuerna 42 sidor med text. I två av intervjuerna hamnade intervjupersonen att lämna intervjun en stund (ca en minut) och det blev således ett litet avbrott, dessa beskrivs i intervjuerna som en paus. Stunder då intervjupersonen funderar har beskrivits med ca tre punkter. Jag har gjort vissa förändringar gällande de personer och klienter som förekommer i intervjuberättelserna, för att minska risken att personerna känns igen. Intervjupersonerna betonade vissa ord mycket starkt under intervjun, och dessa har jag markerat med fet stil. I analysen av intervjuerna så har jag först utgått från min intervjuguide. Analysen är inspirerad av innehållsanalys. Det finns 16 frågor i intervjuguiden, som är indelade i tre områden: Det lilla barnets delaktighet i barnskyddsprocessen, ett fallexempel där socialarbetare beskriver hur de använt sig av filmning och socialarbetarens tankar och åsikter om filmning som arbetsmetod. Jag läste igenom de transkriberade intervjuerna, försökte kombinera intervjufrågorna som hörde till samma tema. Till slut hittade jag 8 kategorier. 1. Beskrivningar av mig som socialarbetare och min arbetsplats 2. Beskrivning av den förberedande kursen 3. Nyttan med kursen för mig som socialarbetare 4. Hur utreds småbarnsfamiljers barnskyddsbehov? 5. Vikten av att öka småbarns delaktighet i barnskyddet 6. Nackdelar och fördelar med filmning 7. Beskrivning av ett fallexempel 8. Socialarbetarnas personliga tankar om att använda sig av filmning; svårigheter och förbättringsförslag.

15 12 Eftersom intervjumaterialet var stort och dessa åtta kategorier tillsammans blev ett alltför digert material att analysera, så behövde jag skapa underkategorier för att få fram en lagom mängd material för min praktikforskning. Jag läste igenom intervjuerna igen och kom fram till att två av de tidigare nämnda kategorierna kunde utgöra basen för analysen i min praktikforskning, och det är socialarbetarnas beskrivning av vilka svårigheter de ser med metoden, vilka fördelar metoden har samt deras tankar om hur metoden skulle kunna användas bäst, det vill säga kategori 6 och 8. Även punkt 3 analyserades för praktikforskningen eftersom det i intervjuerna framkom att alla de intervjuade upplevde att den förberedande kursen hade gjort så att de nuförtiden arbetar på ett annat sätt när de utreder småbarnsfamiljers barnskyddsbehov. 6 RESULTAT 6.1 Filmning som arbetsmetod Frågan om nackdelar och fördelar med att som socialarbetare använda sig av en filmkamera för att lyfta fram det lilla barnets röst, var en fråga som engagerade de intervjuade personerna mycket. I följande tabell listar jag de fördelar som socialarbetarna nämnde. Tabell 1. Fördelar med filmning (kolumn 1)och antalet socialarbetare som nämnt fördelen (kolumn 2) Barnets röst lyfts fram 4 En verklig situation, ingen fasad 3 Identifiera brister i ett tidigt skede (för soc.arb) 3 Går att se om och om igen, då du ej gör annat 3 samtidigt Metod som passar småbarn som inte kan prata 3 Kompletterar andra metoder 3 Identifiera brister (tydlighet åt föräldrarna) 3 Metod specifikt för att se anknytningen 2 Finns möjlighet att ett team gör analysen 2 Naturligt för barnen 2 Ej tidskrävande 1 Alla socialarbetare nämnde att filmning är till fördel för barnet, eftersom filmningen sätter fokus på barnets beteende och samspel med föräldern, t.ex. jämfört med att man som socialarbetare skulle diskutera med föräldrarna om barnet.

16 13 Nå fördelen är ju nog absolut att barnet kommer i fokus på ett helt annat sätt än vad det gjort tidigare Så ja, jag tycker att det helt klart ökar möjligheterna att...att barnets röst ska höras Tre av de intervjuade uttrycker att filmningen visar hur förhållandet mellan barnet och föräldern är i verkligheten. De intervjuade beskriver hur en vuxen lätt kan hålla uppe en fasad gentemot myndigheterna, t.ex. under ett besök på rådgivningen, medan ett litet barns beteende alltid är äkta gentemot sin förälder.... att barnen kan inte göra sig till eller vara på ett annat sätt fastän man filmar, utan man ser dethär tydliga och verkliga på filmen...som föräldrarna kan spela, inom situationstecken, under en kort stund.... en vuxen kan ju på sätt och vis hålla upp en fasad, men en baby kan inte. Detta påpekar även Törrönen (2005, 43) att har varit ett av de största problemen för personalen på mödra-och skyddshemmen, som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med barn som blir försummade av sina föräldrar. I kontakten till myndigheter så har det varit svårt att få förståelse för sin oro för en del av de barn som försummas, eftersom den emotionella försummelsen av barn inte syns på korta myndighetsbesök; om barnet är helt och rent så kan det vara svårt att tro att det hemma blir pinat och öppet föraktat. (Törrönen, 2005, 46). Det finns många småbarnsfamiljer som blir utan stöd och hjälp just eftersom deras barn verkar vara lättskötta och snälla (Törrönen 2005, 21) Att små barn sover mycket och är lättskötta kan i vissa fall vara en reaktion på att barnet sluter sig i sin egen värld, något som är en allvarlig signal på att någonting i samspelet mellan barnet och föräldern inte fungerar. Detta betyder inte att vi socialarbetare ska börja se problem där det inte finns, barn är alla olika och det finns skillnader i personlighet mellan barnen. Men att i en familj där man vet att det finns många andra problem men barnet ändå verkar förnöjt, sover och äter bra, så gäller det att vi inte nöjer oss med detta, utan verkligen försäkrar oss om (genom att träffa barnet osv) att det har det tryggt. De flesta socialarbetare ansåg också att de genom filmning kunnat identifiera var det finns brister i barnets förhållande till sina föräldrar, och att filmningen underlättat deras arbete som socialarbetare.

17 14 Ja... för det vi såg på filmningen så bekräftade sådana saker som vi hade varit oroliga för, och vi såg liksom... man såg det så tydligt... de där bristerna i föräldraskapet, så att det blev ju sådana förändringar att barnet blev rätt snabbt efter det... att det blev ordnat... så att det fick som dagvård. att de där stödåtgärderna kommer familjen till nytta med tanke på att vi vet i och med filmningen att de behövs nog.... Socialarbetarna uttryckte att en fördel med att filma samspel mellan förälder och barn, är att du kan se på filmen flera gånger och på så vis i lugn och ro kunna iaktta hur barnet beter sig med föräldern. Att under ett verkligt möte så är det lätt att man fokuserar på annat än hur barnet är tillsammans med föräldern, t.ex. samtal, men att ser du på filmen efter mötet så är ju fokus bara på barnet och inte på t.ex. samtalsfrågorna. Detta i sig hjälper socialarbetaren att förstå barnets beteende och underlättar dokumentationen. För det är det kanske inte alltid så lätt, att i samtalssituationer...då man gör det här...då man ska hinna diskutera och lära känna en familj...som man ju måste göra och få ett visst förtroende...och tillika ska du utreda dem, och så är det barn och bebisar där...med de här minsta kan du inte alltid riktigt samtala...och kanske inte så lätt att se dehär bristerna i samspelet så länge du är där som...då...och ska utreda och samtala med föräldern.... du kan se liksom...tecken som kanske...går dig obemärkt förbi när du koncentrerar på vad du pratar...då kanske du inte ser det där hur barnet...skruvar på sig...och allt det där. Tre av fyra socialarbetare beskrev att filmning är en lämplig arbetsmetod för att utreda barnskyddsbehovet av små barn som ännu inte kan uttrycka sig med ord, och understryker att det inte finns så många metoder för dessa små barn. Socialarbetarna uppfattade också filmning som ett arbetsverktyg som kompletterar det övriga arbetet med familjen. och just att man tänker som att de har ju saknades ganska ordentligt de här metoderna som för att utreda, eller som för att höra dehär riktigt små barnen... i och med att de inte har ett språk eller kan som på det sättet beskriva dehär känslorna.... att det får ju som aldrig på det sättet... vara... endast en film som... som... som man har som att... som underlag för något... just för nå barnskyddsåtgärder...eller så. Absolut inte..utan det är ju nog som ett sånt där komplement...och något som ska fungera som ett stöd till det övriga..arbetet.

18 15 Filmning är en metod som kräver att man förutom att man filmar samspelet mellan föräldern och barnet också kartlägger övriga områden i barnets liv. Kanninen (2009, 46) beskriver att resultatet av analysen av den tidiga anknytningen endast utgör en del av helhetsbedömningen av ett barns hemsituation. Det behöver också tas i beaktande uppgifter som samlats in genom hembesök, diskussioner med föräldrarna, ev. psykologundersökningar. En viktig del utgörs av att föräldrarna ser filmen tillsammans med den person som filmat. (Kanninen, 2009, 46). För att kunna stöda en småbarnsfamilj som har problem, så behövs det både stöd i föräldra-barnanknytningen och stöd till att ordna upp i de sociala förhållanden som familjen lever i. Att endas fokusera på det ena är inte tillräckligt (Bardy 2009, 185) vilket också de intervjuade socialarbetarna poängterade. Genom filmning beskriver tre socialarbetare hur det finns möjlighet att göra de brister som finns tydliga för föräldrarna. att man ser tillsammans med familjen också... förstås... och att man har dendär dialogen, skulle jag säga... med föräldrarna... att just som man då...skulle jag nu kunna tänka mig...att man också hör föräldern... ser du någonting, som speciellt, någonting som du reagerar på, någonting som du skulle vilja...utveckla...eller göra annorlunda...som du tror att skulle kunna vara som positivt för...din relation till ditt barn..på det viset att det skulle som vara...en intressant syn att att.. om föräldern på det sättet ser någonting.... det blev mera tydligt för mamman vad som behövdes, på vilket sätt och att sedan efter omhändertagandet att mamman bättre förstod vad är problematiken. Även forskningen har visat att genom att man i barnskyddssocialarbetet sätter barnet i fokus, så kan föräldrarna få en ny förståelse för hur barnet upplever hemsituationen och bättre sätta sig in i barnets situation. Barnskyddet kan på detta sätt hjälpa barnet att föra fram saker till föräldrarna, som det tidigare inte berättat åt föräldrarna (Muukkonen 2009, 138). Även på mödra-och skyddshemmen är det praxis att man ser på filmen tillsammans med föräldrarna, eftersom det har visat sig vara ett effektivt sätt att nå fram till föräldrarna. Man gör ett skriftligt avtal med familjen innan filmningen och familjen får filmen med sig hem efteråt, filmerna har visat sig vara ett nyttigt och nödvändigt diskussionsunderlag när man stöder föräldrarna (Törrönen 1998, 85). Två av fyra intervjuade ansåg att metoden är lämplig specifikt för att iaktta brister i den tidiga anknytningen.

19 16 Men att specifikt, så så, just det här för anknytningen då har man ju bra möjligheter att se med filmning. Två av de intervjuade tyckte att det positiva med att som socialarbetare filma samspelssituationer, är att det finns möjlighet att få filmen analyserad av ett utbildat team, att analysen på det sättet blir professionell.... om man inte har denhär kunskapen eller har gått kursen själv att man skulle som göra dehär filmerna med tillstånd och använda dethär teamet.... Andra fördelar som nämndes med filmning som arbetsverktyg, var att fastän metoden kan kännas obekväm för föräldrarna, så är den oftast naturlig för barnen som inte verkar störas av att det finns en filmkamera med. En annan fördel som nämndes var att det inte är någon tidskrävande arbetsmetod, eftersom man endast filmar en filmsnutt på ett par minuter. 6.2 Svårigheter förknippade med filmning som arbetsmetod Socialarbetarna hade många funderingar över vilka svårigheter, nackdelar och risker som finns med att använda sig av filmning inom barnskyddsutredningar. I Tabell 2 sammanfattas dessa svårigheter. I fortsättningen benämns dessa svårigheter, nackdelar och risker, enbart som svårigheter förknippade med filmning som arbetsmetod. Tabell 2. Svårigheter med filmning Misstänksamhet 4 Oprofessionell analys 3 Kräver skicklighet av soc.arb hur man presenterar åt 3 föräldrarna Socialarbetaren obekväm, nytt arbetssätt 3 Föräldrarna obekväma 2 Försvårar familjens situation ytterligare 2 Sällan jobbar bsk med spädbarnsfamiljer 2 En svårighet som alla de intervjuade tog upp, var den misstänksamhet som föräldrar överlag visar då socialarbetarna föreslår ifall de får filma samspelet mellan barn och förälder. att det är nog som en misstänksamhet...när man tar ordet fram att får vi filma....alltså nog märker man ju som, tycker jag...en viss sådan här...inte vet jag motstånd men i alla fall en sådan där...skepsism...då familjen hör det där att man...att man skulle vilja filma dem.

20 17 Tre av fyra intervjuade såg det som en risk ifall filmen inte blir analyserad av personer som vet vilka saker som det bör tas fasta på i en analys av filmsnutten.... det är ju viktigt att det faktiskt är de som kan göra dethär utvärderingen som gör den, att det inte blir upp till någons tyckande och tänkande, utan att man faktiskt har gått denhär långa utbildningen och kan och vet vad som är viktigt att se på i anknytningen. De flesta socialarbetarna ansåg också att det kräver en hel del av socialarbetaren att kunna presentera filmning som arbetsmetod åt familjen, på ett sätt som gör det lätt för föräldrarna att förstå nyttan med filmningen och på det sättet minska på en eventuell misstänksamhet. Negativt med filmning...det kan ju vara...kanske...att föräldrarna ryggar tillbaka, att de, att det inte känns naturligt för föräldrarna att göra det, att där har ju socialarbetarna och den som filmar ett stort ansvar. Ifall det som till en början..ee.. känns väldigt sådär främmande för klienten, att man låter det gå en tid, och som diskuterar det igen då..som...tar upp frågan igen helt enkelt, att har du funderat något mera..att hur skulle det kännas nu..att skulle det vara som okej attvi skulle filma, för att se, och just att man får dem att förstå..eller inse dendär betydelsen av dendär filmningen, att det är ju som inte bara detdär att jag tycker det är roligt, att nu har vi en ny arbetsmetod, att hej nu ska vi filma, att vi tycker att det är snofsigt att vi har en ny filmkamera, och det är jätteskoj utan att det är ju som att vad kan det ge dej och din familj..att..att det är som att...få fram, eller så att klienten tar emot på det sättet att vad kan det som ge mej...förstås...att det är ju som dendär..knixen. Socialarbetarna beskrev också sina egna känslor gällande att använda sig av filmning som arbetsmetod, och var medvetna om att de som föräldrar säkert också skulle kunna reagera med misstänksamhet gentemot en myndighet som föreslår att de ska filma barnets samspel med dem som föräldrar. Socialarbetarna reflekterade över sina egna känslor av osäkerhet, både eftersom arbetsmetoden är ny och hur pass bekväma de själva är med att filma och bli filmade. Att man som socialarbetare känner sig trygg med en arbetsmetod är viktigt för att undvika missförstånd och feltolkningar. Kaikko & Friis (2009, 80) skriver att då socialarbetaren är välbekant med sitt arbetsverktyg så minskar risken för att feltolkningar ska uppstå. De menar också att då socialarbetaren är bekväm i en arbetsmetod, så bemöter man de behov som klienten har på ett bra sätt och det är lättare att vara uppmärksam på de eventuella nackdelar som arbetsverktyget för med sig. En av de intervjuade socialarbetarna uttryckte att arbetsmetoden hade känts naturlig.

21 18 Att man är inte sådär jättebekväm..i dendär tanken som själv heller inte..så därför så kanske..nå..med den känslan själv så...avspeglar det nog lite på klienten också..kan jag tänka mig...att de som märker en viss sådan här...osäkerhet eller som på det sättet...från från min sida. Nog kräver det en viss skicklighet av den som har filmat att..för att man skulle få det presenterat för föräldern så att de tar emot det just sådär som en positiv sak. Jag tyckte att det var ganska naturligt...(...) tröskeln var inte nå hög, och jag själv gjorde inte det så dramatiskt heller utan jag tänkte att åtminstone kan man ta fasta på dethär som fungerar bra med de familjer som..föräldrar och barn som jag filmar. Det var nog utgångsläget...och jag tyckte att det var lätt att börja på med. Detta skriver också Törrönen (1998, 85) att personalen på mödra-och skyddshemmen haft som utgångspunkt, att filmen kan visa för föräldern, förutom vad som föräldern eventuellt skulle kunna göra annorlunda, också visar åt föräldern att barnet och föräldern också har goda stunder och saker i samspelet som fungerar bra. I intervjuerna framkom det att vissa föräldrar som blivit erbjudna filmning hade avböjt, och socialarbetaren hade uppfattat att orsaken var att de var obekväma med att själva bli filmade. Två av de intervjuade hade upplevt olika situationer där filmning av olika orsaker inte kunnat erbjudas pga. familjens mående just då. En socialarbetare uttryckte att det finns en risk med att erbjuda filmning vid fel tidpunkt....för en familj som har liksom kanske jobbigt i relationen, jobbigt ekonomiskt..alla väggar håller på att ramla över en...då kan det vara jobbigt att nån kommer och säger att du ska prata mer med barnet och visa glädje.... Två av de intervjuade socialarbetarna berättade att det kan vara en svårighet med att använda sig av filmning som arbetsverktyg just eftersom på den ort där de arbetar inte kommer så ofta barnskyddsanmälningar som gäller barn under tre år. Det blir problem eftersom de inte får arbetat in metoden eftersom det finns så få fall att arbeta med, vilket påverkar deras sätt att erbjuda metoden då när det faktiskt kommer ett fall. Att de är nästan över tre år de flesta vi jobbar med...det är ganska sällan vi har babysar. Att erbjuda filmning till familjer som har barn under tre år har en betydelse med tanke på det som Bowlby (1969, ) skriver att fram till slutet på det tredje levnadsåret så

22 19 uppvisar de flesta barn regelbundet ett tydligt anknytningsbeteende. Efter att ha fyllt tre år menar Bowlby att de flesta barn accepterar att modern är borta en tid, t.ex. reagerar barnet inte lika starkt vid avsked på dagis. Med tanke på att anknytningsbeteendet enligt Bowlby är mest framträdande mellan det att barnet är 0 och 3 år, så stärker det motivet att använda filmning för småbarn som arbetssätt just för att filmning kan enligt forskningen och respondenterna ta fokus på anknytningsrelationen. 6.3 Utvecklingsförslag I intervjuerna med socialarbetarna så diskuterades det olika tankar om i vilket skede det är mest lämpligt att erbjuda filmning åt småbarnsfamiljen. Även funderingar om det är lämpligt att barnskyddssocialarbetare filmar för en utredning, eller är det naturligare att någon annan yrkesgrupp tar filmer diskuterades. Tabell 3. Socialarbetarnas tankar om i vilket skede av arbetet med småbarnsfamiljer med problem som filmning skulle vara lämpligast att erbjuda. Tycker att socialarbetaren i barnskyddet kan använda sig av filmning för att utreda barnskyddsbehov Tycker att filmning ska erbjudas i ett annat skede, helst innan de blir klienter inom barnskyddet 2 2 Två av socialarbetarna tyckte att som socialarbetare inom barnskyddet har man bra möjligheter att erbjuda filmning. De menade att filmning kan fungera som ett kompletterande arbetsverktyg för att utreda barnskyddsbehovet i en familj. Men jag tycker att socialarbetarna har möjlighet att utnyttja dehär grupperna* som gick denhär utbildningen (...)så att socialarbetarna kan närsomhelst ta kontakt eh..med någon som jobbar i anknytningsteamet...inte jobbar men som är delaktiga i dethär anknytningsteamet, och säg att vi har en familj som vi skulle behöv ha filmning och så kommer de överens med föräldrarna, att vem är mest naturligt att filma i dethär, att en socialarbetare kan riktigt bra filma men kanske inte har allihopa denhär kompetensen att göra en utvärdering så då kan de ta filmen med och komma till dethär teamet. *Deltagarna i den förberedande kursen har regelbundet träffats efter att kursen tagit slut. Det bildades två grupper: ANK-teamet och RIST-gruppen. Under gruppträffarna finns det möjlighet för analys av videofilmer ifall gruppmedlemmarna har filmat. Även socialarbetare som inte ingår i någon av dessa grupper kan använda sig av möjligheten att få stöd från dessa ifall den har en specifik oro för en småbarnsfamilj, t.ex. kan gruppen hjälpa med filmning och/ eller analys av videofilmen. Deltagarna kan även genom dessa team att upprätthålla sina kunskaper och de har en möjlighet att dela med sig av varandras erfarenheter.

23 20 Det där initiala, att se dendär oron, så tror jag ju nog att rådgivningen..men det där att filma tror jag ju nog att de har begränsat med tid till att göra... De två andra socialarbetarna var mera inne på att filmning skulle erbjudas i ett tidigare skede, innan familjen hinner bli klienter inom barnskyddet, och att det skulle kunna vara ett arbetsverktyg för rådgivningspersonal eller familjearbetare. Att man skulle som komma in i ett tidigt skede med familjearbete och då skulle kunna ha dethär som en arbetsmetod...och...som med de här filmerna som stöd..så skulle man som kunna utföra detdär familjearbetet..för att stöd dethär samspelet och denhär familjen då..att det är ju som i det skedet som man borde få in detdär filmning..för att då kan man ändå som ha det där förtroendet och dendär relationen..och det där som jag tycker att man behöver ha som den där bakgrunden också, att inte det på det sättet skulle som klämmas in i den där barnskyddsutredningen...för att, som vi var inne på, att då är det ju ofta de här, massor med känslor i omlopp och just detdär motståndet, och lite detdär negativa..och och..dedär förutsättningarna för att filma nåt är som inte de rätta, i en sådan situation.... Att..att filma samspelsprocesser så tror jag att det ska vara mera sådär att det ska vara en...en annan skede...innan utredningsskedet..att att då skulle man liksom, just när man börjar vara i gråa zonen, hej hur är det här..då funkar det, men..sedan då det är så långt att det kommer över i barnskyddet...så då har det gått över den där...då räcker det nog att du bara tittar på det med ögonen...tyvärr(...)att på något sätt så önskar jag att det skulle som komma in..liite tidigare, att kanske redan..bara i allmän rådgivnings...fasen..på något sätt.. eller när de liksom plocka in lite extra rådgivning..utöver det vanliga..så då skulle de behöva filma Nyttan med den förberedande kursen Alla de intervjuade upplevde den förberedande kursen, med föreläsare såsom Katri Kanninen, som mycket givande. Alla upplevde att de började se med nya ögon på småbarn i barnskyddet i och att de lägger mer fokus nu på hur föräldern pratar med barnet, hur ögonkontakten är, hur stämningen är, ifall det finns glädje i samspelet osv. Nå i mitt arbete så..så har jag nog mera nytta av dendär kunskapen än vad jag har av det att jag skulle filma familjerna...men att att, den där kunskapen och det att att.. se det så tror jag kom i och med att man filmade och såg filmen...så att det behövs nog, men att sedan kanske när du fick lite baskunskap och lite sådär..lite erfarenhet att kanske du kan släpp det här filmningen och bara som se på det..