Kurs i Allmän musiklära

Transkript

1 Uppsala universitet Institutionen för musikvetenskap Musikteorins grunder (MtA) Kurs i Allmän musiklära Sammanställt av Anne Reese

2 Följande kursmaterial är sammanställt av Anne Reese. Detta är en kort sammanfattning av det som kommer att behandlas i introduktionskursen till kursen Musikteorins grunder (MtA). Materialet är sammanställt främst utifrån Ola Erikssons bok Musiklära, Gehörsträning, Visharmonisering och vidare läsning hänvisas till denna bok. Som komplement till detta finns ett övningshäfte med facit. Litteratur Eriksson, Ola, Musiklära, Gehörsträning, Visharmonisering, Stockholm 2001 Tyboni, Börje, Noter : Handbok i traditionell notering, Stockholm 1996 INNEHÅLL DEN TRADITIONELLA VÄSTERLÄNDSKA NOTSKRIFTEN... 3 TONNAMN... 3 NOTLINJESYSTEM... 4 KLAVER... 4 SKALOR... 6 DIATONISKA SKALOR... 6 KROMATISKA HALVTONSTEG... 7 INTERVALL... 7 DUR OCH MOLL... 9 DURSKALOR OCH DURTONARTER... 9 MOLLSKALOR OCH MOLLTONARTER RYTMER NOTVÄRDEN PAUSER PULS OCH TAKT TEMPO ÖVRIGA KATEGORIER TECKEN OCH BETECKNINGAR DYNAMISKA BETECKNINGAR ARTIKULATION- OCH FRASERINGSTECKEN KARAKTÄRSBETECKNINGAR BETECKNING FÖR KLANGFÄRG FÖRKORTNINGAR OKTAVFÖRFLYTTNINGAR ACKORD SKALEGNA ACKORD HUVUDTREKLANGERNA I DUR HUVUDTREKLANGERNA I MOLL PARALLELLTONARTER OCH PARALLELLACKORD PARALLELLTONARTER PARALLELLA ACKORD ACKORDANALYS TILLÄGG TILL ÖVNINGAR - ÖVNINGAR ACKORD

3 Den traditionella västerländska notskriften Tonnamn Tonnamnen utgår från bokstäverna c, d, e, f, g, a och h (eller b) vilka representerar stamtoner. Övriga tonnamn bildas genom tillägg av ändelserna iss, -ississ (höjning av en stamton ett halvt respektive ett helt tonsteg), -ess och essess (sänkning av en stamton ett halvt respektive ett helt tonsteg). Exempel: cessess cess c ciss cississ dessess dess d diss dississ essess ess e eiss eississ O.S.V. Undantag = tonen h då man gör på följande sätt: hessess b h hiss hississ Oktavbeteckningar Som komplement till tonnamnen används oktavbeteckningar. Dessa talar om i vilket oktavområde en ton ligger i. Ett oktavområde löper från c till h. Oktavområde Oktavbeteckningar Trestrukna oktaven c³ till h³ Tvåstrukna oktaven c² till h² Ettstrukna oktaven c¹ till h¹ Lilla oktaven c till h Stora oktaven C till H Kontraoktaven C ¹ till H ¹ Subkontraoktaven C ² till H ² Lägg in bild ut Tyboni s. 8 Bild 1. Ur Tyboni, Noter : handbok i tratitionell notering, Stockholm 1996, s. 8. Utritat på ett klaviatur hamnar oktaverna enligt följande. Ettstrukna c är på pianot nyckelhåls-c alltså ganska precis på mitten av pianot (vid nyckelhålet om ett sådant finns). 3

4 Noter Notlinjesystem Ett notlinjesystem har fem linjer. En ton betecknas med ett ovalt nothuvud som placeras antingen på linjen eller i ett mellanrum. För att kunna skriva med ett större omfång använder man, utöver de fem linjerna, hjälplinjer: Klaver För att kunna tala om exakt vilken ton man menar med en viss not använder man klaver vilka anger vilken ton som hamnar på vilken linje. De vanligaste klaverna är f-, g- och c-klaven och som man förstår på namnen så talar dessa klaver om vart tonerna f (f i lilla oktaven), g (g i ettstrukna oktaven) och c (c i ettstrukna oktaven) ligger i notsystemet. F-klaven kallas även basklav, g-klaven kallas även diskantklav och c-klaven kan även kallas alt- eller tenorklav. c¹ d¹ e¹ f¹ g¹ a¹ h¹ c¹ d¹ e¹ f¹ g¹ a¹ h¹ c d e f g a h 4

5 Alla klaverna skulle egentligen kunna placeras på vilken linje som helst och har använts på det sättet tidigare i historien men enligt nutida praxis ligger alltid f-klaven på andra linjen uppifrån och g-klaven på andra linjen nerifrån. C-klaven används dock fortfarande på olika linjer. Om den är placerad i mitten av systemet kallas den altklav och om den är placerad på andra linjen uppifrån kallas den tenorklav. Oavsett vilken linje den ligger på är det c¹ som hamnar på den linjen som klaven ligger på. c¹ d¹ e¹ f¹ g¹ a¹ h¹ Vissa instrument (bl.a. piano) noteras på två system vanligen med både f- och g-klav. Notsystemen ska då läsas samtidigt. Detta gäller även när man skriver en gemensam notbild för flera instrument. En sammanställning av notsystem för flera instrument kallas partitur. Förtecken Vid kromatiska förändringar av stamtonerna används förtecken för att visa detta i notbilden. En höjning ett halvt tonsteg av en ton betecknas med ett korstecken - # - och en sänkning ett halvt tonsteg av en ton betecknas med ett b-förtecken b. Vid dubbelhöjning respektive dubbelsänkning (dvs höjning eller sänkning ett helt tonsteg) ser tecknen ut på följande sätt: x och». Tecknen placeras ut till vänster om nothuvudet på samma linje eller mellanrum som nothuvudet. När förtecknen skrivs på detta sätt gäller de takten ut och kallas tillfälliga förtecken. Om man vill att de ska gälla genom ett helt sytcke skrivs de i början av systemet (behandlas vidare under tonarter). För att upphäva ett förtecken använder man ett återställningstecken ª (upphäver även dubbelhöjning och dubbelsänkning). 5

6 cessess cess c ciss cississ Gör övningarna i avsnittet 1. Tonnamn häftet Övningar till allmän musiklära Skalor Diatoniska skalor En skala är en systematisk ordning av ett tonförråd. Tonerna i en skala betecknar tonplatser (en tons plats inom flera oktaver). Avståndet mellan två toner betecknas med termen intervall. Intervallen mellan de närliggande tonerna i en skala kallas tonsteg. En diatonisk skala har sju toner inom oktaven. Den består av fem heltonsteg och två halvtonsteg fördelade så att minst två heltonsteg står mellan de två halvtonstegen. Ordningen blir då: 1, 1, 1, ½, 1, 1, ½, 1, 1, 1, ½, 1, 1, ½, 1, 1, 1 osv.. c d e f g a h c 1 1 ½ ½ Diatoniska skalor kan indelas dels i dur- och mollskalor och dels i modala skalor. De modala representerar kyrkotonarterna. 1 1 För vidare läsning om modala skalor hänvisas till Ola Eriksson, Musiklära, gehörsträning, Visharmonisering, Stockholm 2001, s

7 Kromatiska halvtonsteg Kromatik är ett samlingsbegrepp för halvtonsvisa förskjutningar ( omfärgningar ) av de sju tonerna i en diatonisk skala. I dur/molltonal musik betecknar kromatik användandet av kromatiska halvtonsteg, vilka kan förekomma i ett flertal olika typsituationer. Med ett kromatiskt halvtonsteg menas förflyttning ett halvt tonsteg uppåt eller nedåt av en ton i en diatonisk skala. En kromatiskt förskjuten ton noteras som en avledning av dess utgångston. Ex: (Det kromatiska och det diatonsika halvtonsteget skiljer sig genom att det kromatiska halvtonsteget noteras med nothuvudet på samma plats medan det diatoniska tonsteget noteras med nothuvudena på var sin egen plats intill varandra.) Grundregeln för notering av en kromatisk skala (samtliga av de 12 tonstegen inom oktaven) är att använda höjningstecken i uppåtgående riktning och sänkningstecken i nedåtgående riktning. Ex: Intervall Intervall kan indelas i melodiska intervall (när tonerna spelas efter varandra) eller harmoniska intervall (när tonerna spelas samtidigt). Intervallen betecknas med latinska räkneord från prim (ett) till duodecima (tolv): Prim (1) Sekund (2) Ters (3) Kvart (4) Kvint (5) Sext (6) Septima (7) Oktav (8) Nona (9) Decima(10) Undecima(11) Duodecima (12) Mellan tonerna i en diatonisk skala kan följande intervall bildas (R = ren, S = stor, L = liten F = förminskad och Ö = överstigande).: R1 L2 S2 L3 S3 R4 Ö4 F5 R5 L6 S6 L7 S7 R8 Halva (0) (1) (2) (3) (4) (5) (6) (6) (7) (8) (9) (10) (11) (12) tonsteg 7

8 Med undantag av Ö4 och F5 är de diatoniska intervallen rena (intervall med en huvudstorlek ), stora eller små (intervall med två huvudstorlekar ). Prim, kvart, kvint och oktav (samt unodecima och duodecima) har ren som sin huvudstorlek och sekund, ters, sext och septima (samt nona och decima) har antingen stor eller liten som huvudstorlek. Genom kromatiska förändringar av de diatoniska intervallen uppstår kromatiska intervall: Överstigande (+ ½ tonsteg), förminskade ( -½ tonsteg), dubbelöverstigande (+ 1 tonsteg, förkortning DÖ) och dubbelförminskade (- 1 tonsteg, förkortning DF). Ö4 och F5 kan vara både diatoniska och kromatiska intervall. Skillnaden mellan ex Ö2 och L3 (vilka båda är tre halvtonsteg) är placeringen av nothuvudena. Harmoniska intervall är omvändbara. Varje intervall kan ses som identisk med det intervall som uppkommer om tonerna kastas om. Orsaken till detta är att intervallen ses som beståndsdelar i ackord. R5 R4 S3 L6 S2 L7 Följande relationer gäller för omvända intervall: Prim Oktav Sekund Septima Ters Sext Kvart Kvint Ren Ren Stor Liten Överstigande Förminskad D-överstigande D-förminskad Kvarter : Kvinter: Sexter: Septimor: Alla kvarter är mellan stamtoner är rena utom den mellan f och h, vilken är överstigande. Om c till f är en ren kvart så är även c# till f# också det osv. Kvinten är kvartens omvändning. Alla kvinter mellan stamtoner är rena utom det mellan h och f, vilken är förminskad. Om c till g är en ren kvint, så är även c# till g# det. Det brukar vara enklast att tänka sig sexter som omvända terser. L3=S6 osv. Även septimor kan ses enklare genom dess omvändningar. Ex. S2=L7 osv. 8

9 Tips vid utsättandet av beteckningar: Undersök först om det noterade stamtonerna bildar ex. en ren kvart eller den överstigande f- h och ta därefter hänsyn till ev. förtecken. Gör motsvarande sätt vid notering av kvarter: sätt först ut stamtonerna och sätt sedan ev. förtecken. Gör övningarna i avsnittet 2. Intervall häftet Övningar till allmän musiklära Dur och moll Dur och moll är benämningar på de två tonsläkten som förekommer I dur- och molltonal musik. Traditionellt förknippas dur och moll med vissa uttryckskaraktärer Dur = glatt, moll = sorgset. En tonart bestäms dels av tonsläktet (dur och moll) och dels av transpositionsläget (alla dur- respektive molltonarter är lika uppbyggda och kan sägas vara transpositioner av varandra). Durskalor och durtonarter En tonföljd med denna struktur kallas durskala. En skala får sitt namn från sin första ton, grundtonen. Stamtonsserien utgör allstå samtidigt en C-durskala. Man kan egentligen börja på vilken ton man vill för att skapa en durskala så länge man behåller samma struktur med hela och halva tonsteg som i C-durskalan. När man börjar på någon annan ton än C måste man dock använda sig av förtecken för att skapa rätt avstånd mellan tonerna i skalan. Ex. En D-durskala: De förtecken som behövs vid notering av alla durskalor utom C-durskalan sätts normalt ut som fasta förtecken och betecknar därmed även styckets tonart: 9

10 Principen för utplacering av fasta förtecken är att de första korstecknen gäller alltid f och c och de övriga placeras sedan växelvis ett steg uppåt. Förtecken som skulle ha hamnat på ett hjälpstreck flyttas alltid ned en oktav. För de två första b-förtecknen gäller alltid h och e och de övriga placeras växelvis nedåt. Om man ordnar tonarterna efter stigande antal fasta förtecken kommer ordningsföljden att sammanfalla med tonarternas följd på en kvintcirkel. En kvintcirkel visar förutomtonarter även de viktigaste relationerna mellan ackorden och mellan dessa och tonarterna. Tonarterna ordnas i kvintcirkeln efter kvinter från tonen c. För korstonarter gäller att antalet förtecken ökar med ett för varje kvint uppåt och för b-tonarter att antalet ökar med ett för varje kvint nedåt. Ordningen blir då: för korstonarterna: (C) G D A E H F# för b-tonarterna: (C) F Bb Eb Ab Db Gb Man kan även gå ytterligare längre och skapa tonarter ännu längre i denna kvintföljd men eftersom man alltid är tvungen att lägga till ett förtecken för varje steg skulle det till slut bli för svårläst. Man försöker därför undvika att notera i tonarter med fler förtecken än sex. I de fall det är musikaliskt motiverat (för att påvisa släktskap mellan två tonarter) brukar man ändå notera i den klangligt sett identiska, men mer lättlästa tonarten. Klangligt sett är Gboch F#-dur på många instrument identiska, vilket kan ses tydligt om man spelar det på ett piano, skalorna skulle spelas på samma tangenter. 10

11 Genom att komma ihåg i vilken ordning tonarterna ligger i kvintcirkeln kan det vara lättare att komma ihåg vilka förtecken en tonart har. För att lättare kunna komma ihåg tonarternas ordning i kvintcirkeln kan det vara bra att lära sig minnesramsor för dem. För korstonarterna: För b-tonarterna: Giv Dem Alla En Hel Fissk Frosten Besslagtog Essters Asstrar Dess Gesstalt Mollskalor och molltonarter Den rena (eller eoliska) mollskalan som kan skapas ur stamtonsserien innehåller samma toner som durskalan som kan skapas ut stamtonsserien men börjar på durskalans sjätte ton. 11

12 Mollskalan är altererande och det är då det sjätte och det sjunde skalsteget som kan förekomma både som högt och lågt. Precis som durskalan kan mollskalan transponeras och därigenom skapa flera olika molltonarter. På samma sätt som durskalan måste man då även lägga till förtecken så att förhållandena mellan tonerna bibehålls. En ren mollskala utan förtecken (alltså stamtonsserien) utgör även en ren a-mollskala. Transponerad ett tonsteg uppåt ser då skalan ut på följande sätt och bildar då en ren h- mollskala. Det är den rena mollskalans förtecken som utgör tonartens fasta förtecken och för att få harmoniken från den harmoniska eller melodiska mollskalan används tillfälliga förtecken utöver de fasta som bildas ur den rena skalan. Även molltonarterna kan placeras in i en kvintcirkel och då i förhållande till sin durparallell. En molltonarts grundton ligger en liten ters under den parallella durtonartens. De parallella tonarterna har samma fasta förtecken. 12

13 Rytmer Gör övningarna i avsnitten 3. Kvintcirkeln och 4. Tonarter i häftet Övningar till allmän musiklära. Notvärden Ett notvärde, d.v.s en nots tidsvärde, framgår av notens utformning. Värdet markeras på flera olika sätt. Först genom nothuvudets utformning, vilket antingen kan vara fyllt eller ofyllt, ofyllda nothuvuden representerar större tidsvärden än fyllda. Notvärdet visas även genom att noten har ett skaft eller inte, noter utan skaft har större tidsvärde än noter med skaft. Ytterligare ett sätt att markera tidsvärden är genom att tillfoga flaggor eller balkar på notskaftet. Ju fler flaggor eller balkar desto mindre blir tidsvärdet. 13

14 Grundvärden: brevis fjärdedelsnot y trettiotvåondelsnot helnot åttondelsnot O.S.V. halvnot sextondelsnot Förhålladet mellan ett notvärde och det närmast större är hela tiden 1:2 d.v.s: w + w = W h + h = w q + q = h e + e = q x + x = e y + y = x Istället för att skriva följder av noter med flaggor skriver man ofta ihop dem med balkar om flera noter med flaggor följder på varandra. Detta gäller för både noter av samma värde men även noter av olika värde kan sättas ihop på detta sätt: e + e = iq x + x = jq x + y + y = jkq Noterna kan kombineras med bindebågar och punkter. Med en bindebåge sammanbinds två nottecken (men utföres som en ton) och med en punkt till höger om nothuvudet förlängs notens värde med hälften. w. = w( h e. = e( x h. = h( q x. = x( y q. = q( e O.S.V. En not kan följas med upp till 3 punkter. Varje punkt representerar halva värdet av det föregående (punktens): q.. = q) e) x h.. = h( q( e w.. = w( h( q W.. = W) w) h 14

15 Tredelning av ett notvärde kallas triol och noteras med siffran 3 under eller över notgruppen (ev. kombinerad med båge eller klammer). Gör övning 1, 2och 3 i avsnitten 5. Notvärden i häftet Övningar till allmän musiklära. Pauser Paustecken har samma tidsvärden som nottecken och fungerar enligt samma princip som notvärdena där ett pausvärde och det närmast större hela tiden är 1:2 d.v.s: dubbel helnotspaus åttondelspaus helnotspaus/heltaktspaus sextondelspaus halvnotspaus trettiotvåondelpaus fjärdedelspaus sextiofjärdedelspaus Ett undantag är heltaktspausen vilken ser up precis på samma sätt som helnotspausen men som även kan gälla för att markera att det är paus en hel takt (alltså även om det inte är fyra slag per takt ex. 3/8-takt). På samma sätt som notvärden kan pauser förlängas med punkter, vilket fungerar på samma sätt som för notvärden, men man kan inte använda bindebågar på pauser. Då flera takter i följd har paus kan man ange antalet paustakter med en siffra ovanför system, med tecknet : 2 vilket betyder två hela takters paus. Detta skrivs dock endast i en takt vilket innebär att den takten ska ses som flera takter (vilket avgörs med siffran i mitten). Siffran som anger antal takters paus kan även skrivas ovanför samma tecken. Gör övningar 1 och 2 i avsnitten 6. Pauser i häftet Övningar till allmän musiklära. 15

16 Puls och takt Merparten av den dur- och molltonala musiken kännetecknas i rytmiskt hänseende av regelbundna pulsslag. Vi uppfattar i en följd av pulsslag somliga som betonade och andra som obetonade. När man hör en serie pulsslag uppstår i vår upplevelse snart en gruppering av dessa, ett rytmiskt mönster. Takt utgörs av en eller flera pulsgrupper (grupper av pulsslag), och representerar karaktären på olika typer av rytmiska mönster. Det är avståndet mellan ett betonat moment till nästa betonade som utgör takten. Takter avgränsas i notskriften av taktstreck. Då en fras inleds med en fullständig takt kallas denna upptakt. Taktarter är kontinuerliga följder av identiska takter (alltså takter med samma rytmiska mönster). Taktarterna anges vid notering med en taktartsbeteckning vilken skrivs i början av stycket (samt, om taktarten ändras under styckets gång, då man byter taktart inne i stycket), till höger om tonartsbeteckningen (de fasta förtecknen). Taktartsbeteckningen består av två siffror staplade på varandra som skrivs i notlinjesystemet. Den övre siffran anger antalet pulsslag per takt och den undre anger med vilket notvärde pulsslagen noteras. Ex. (> = stark betoning, - = svag betoning): C = 4/4 4-fjärdedelstakt 3-fjärdedelstakt 2-fjärde- 6-åttondelstakt = 2/2 4-fjärdedelstakt delstakt 2-halvnotstakt I vissa taktarter är de betonade slagen extra viktiga att ta i beaktning då de kan förändra taktartskaraktären. Ett sådant exempel är 6-åttondelstakten där betoningarna kommer på första och fjärde åttondelen, och taktslagen känns på punkterade fjärdedelar. 3-fjärdedelstakt har samma antal åttondelar men slagen ligger då istället på raka fjärdedelar. I och med att slagen 6-åttondelstakt ligger på punkterade fjärdedelar upplevs denna taktart mer som en 2- takt än en 3-takt. Detta påverkar i sin tur hur man noterar rytmerna i denna typ av taktart. Grupperingarna inom noteringen följer betoningarna och man försöker att hålla ihop betoningsgrupperna så långt det går. Detta innebär att man exempelvis i 6-åttondelstakt grupperar åttondelarna tre och tre istället för två och två som man oftare gör i 3- fjärdedelstakt. Detta påverkar i sin tur även hur man skriver fjärdedelar (oftast två punkterade fjärdedelar sällan tre enkla). 16

17 Gör övningar 4 och 5 i avsnitten 5. Notvärden samt avsnitt 7. Taktstreck och 8. Komplettera takter i häftet Övningar till allmän musiklära. Tempo Tempo är pulshastigheten. Tempobeteckningar började användas i början av 1600-talet och var från början karaktärsbeteckningar men har nu övergått till att beteckna hastigheten (detta är dock ingen exakt hastighet). Tempobeteckningar: Presto - snabbt Allegro - hastigt Moderato - måttligt hastigt Allegretto - mindre hastigt Andante - gående, lugnt, ej för långsamt Largo - långsamt Grave - långsamt och allvarligt Adagio - (mycket) långsamt Tempo kan även anges med metronomtal, då man exakt talar om hur många taktslag som ska spelas på en minut. Gradvisa förändringar av tempot anges med accelerando (ökning av hastigheten) och ritardando eller rallentando (minskning av hastigheten). Rubato betecknar mer fria och flytande hastighetsförändringar både av tidsvärden och grundtempot. 17

18 Övriga kategorier tecken och beteckningar Dynamiska beteckningar Betecknar relativ styrkegrad: fff ff f mf mp p pp ppp forte fortissimo (så starkt som möjligt) fortissimo (mycket starkt) forte (starkt) mezzoforte (halvstarkt) mezzopiano (halvsvagt) piano (svagt) pianissomo (mycket svagt) piano pianissomo (så svagt som möjligt) Beteckningar av gradvis förändring av styrkegraden: eller cresc. - crescendo (starkare) eller dim. - diminuendo (svagare) Beteckningar för accentuering: fp - fortepiano (starkt, omedelbart följt av svagt) sf eller sfz - sfortzato eller sfortzando (kraftig accentuering) > - olika tecken för accent. Artikulation- och fraseringstecken Legato - inga mellanrum mellan de på varandra följande tonerna. Betecknas med bågar över/under tonerna som skall spelas sammanbundet. Staccato - tonerna följande på varandra spelas avskiljda med mellanrum (betecknas med prick ovanför/under nothuvudet). 18

19 Portato - mellanting mellan staccato och legato. Utdragna toner men avskiljda från varandra. Betecknas med både prick och båges över/under nothuvudet. Frasbågar - melodidelar, betecknas med fraseringsbågar tyvärr kan det vara svårt att se skillnad på dem och legatobågar. Karaktärsbeteckningar Betecknar sättet på vilket ett stycke ska framföras karaktärsmässigt. Ex: Dolce - mjukt Furioso - rasande Cantabile - sångbart Maestoso - majestätiskt Con brio - eldigt Beteckning för klangfärg Klangfärg anges dels med besättningsangivelser (d.v.s. vilka instrument som skall framföra stycket), dels med tecken och termer som anger spelsätt. Ex. för stråkinstrument: Pizz Arco sul ponticello eller sul tasto con sordino - pizzicato, strängen knäppa med fingrarna - med stråken - stråken förs nära stallet resp över greppbrädan - med sordin (dämpare) Förkortningar Förkortningar kan användas vid upprepning av enskiljda toner eller av tongrupper. Ex: Den första takten i detta exempel spelas precis som den andra. Strecket ovanför helnoten talar om att denna ton ska spelas som åttondelar (på samma ton). 19

20 På samma sätt som i det tidigare exemplet talar strecken om hur tonen ska spelas. I detta fall är det två streck vilket talar om att tonen ska upprepas som sextondelar. Strecken representerar balkarna på olika notvärden och således kan man förkorta till mindre och mindre notvärden genom att lägga till fler balkrepresenterande streck. Detta gör man för att spara plats i notbilden samt att göra den mer lättläst. Ett annat sätt att förkorta är genom detta upprepningstecken. De två första takterna spelas precis som de två sista. En annan typ av förkortning är repristecknet, vilket talar om att man ska spela samma del av stycket igen. Repriserna kan sluta på olika sätt, vilket anges enligt följande. Första gången spelar man fram till repristecknet men andra gången hoppar man över takten som är markerad med en etta och går direkt in i del två. Ytterligare sätt att tala om att man ska spela ett avsnitt en gång till är genom beteckningen Da capo (D.C) vilket innebär att man börjar om från början, eller Dal segno (D.S.) från tecknet i vilket fall man börjar från det ställe som markerats med Da capo al fine betyder från början till slut, men man spelar fram till och med ordet fine vilket skrivs ut där man vill att stycket ska sluta. Dal segno al coda är ett annat typ av slut där man går tillbaka till det stället som markerats och sedan spelar vidare fram till det ställe som markerats med tecknet Ø, vilket betyder coda eller svans och syftar till ett litet slutavsnitt som skiljer sig från materialet som kommit innan. Oktavförflyttningar Beteckningen oktava (el. ottava) respektive oktava basso, 8va resp. 8va basso, anger uppflyttning respektive nedflyttning en oktav. Tecknet 8va kombineras ofta med en linje och gäller då fram till linjens slut. Om sådan linje saknas upphävs tecknet vid ordet loco. Oktavförflyttning kan också anges med siffran 8 ovanför (förflyttning uppåt) eller nedanför (förflyttning nedåt) klaven. 20

21 Klingar som g i tvåstrukna Klingar som G i kontra- Klingar som g i tvåstrukna Klingar som g i lilla oktaven. oktaven. oktaven. oktaven. Ackord Termen ackord betecknar i dur- och molltonal musik en samtidig kombination av tre eller flera toner, vilken uppfattas som en odelbar helhet. För att vi ska uppfatta ackord i ett musikaliskt förlopp är det inte nödvändigt att de förekommer i själva ljudförloppet. Exempelvis kan det räcka med melodi och basstämma för att man ska få en känsla av att ackord spelas. Att vi kan uppfatta ackord även i ett enstämmigt melodiskt förlopp beror på att vi genom vår uppfostran är programmerade att uppfatta ackord i en viss sorts musik. Grundvalen för ackordbildning i dur- och molltonal musik är dur- och molltreklanger. En treklang är uppbyggd av grundton, ters och kvint. Avståndet grundton ters är i durtreklanger en stor ters och i molltreklanger en liten ters och avståndet grundton - kvint är i grundtreklangen en ren kvint. Avståndet ters kvint är i durtreklangen en liten ters och i molltreklangen en stor ters. Beteckningarna ters och kvint används här både som intervallbeteckning (på samma sätt som tagits upp tidigare) och som beteckning på tonplatser (egentligen avståndet från en viss ackordston till grundtonen). Avståndet grundton ters inte nödvändigtvis behöver vara en ters utan kan exempelvis även vara en sext: 21

22 Det finns även andra typer av ackord som bildas genom: 1) kromatisk förändring av treklangen 2) tillägg av toner 3) stämrörelser. Åtskilliga samklanger kan inte förklaras utan att man tar hänsyn till stämmornas rörelser. Det är ibland svårt att avgöra vad som ska betraktas som ackord i den meningen att det går att urskilja en bestämd ton som grundton och vad som ska anses vara stämföringsprodukter. Skalegna ackord En tonarts centrum är treklangen på skalans grundton (C-durackordet i tonarten C-dur). De treklanger som bildas av skalans toner kallas skalegna ackord och utgör tonartens centrala ackordsförråd. (Hm-5 betecknar en förminskad treklang på tonen h). 22

23 Till en tonart brukar även räknas tillfälliga utvikningar till andra tonarter. Själva övergången till en ny tonart kallas modulation. Om sambanden mellan huvudtonarterna och utvikningarna blir alltför komplicerade och därmed svåruppfattade, leder detta till att tonartens sammanhållande förmåga försvagas. Slutstadiet i denna utveckling är dur-/molltonalitetens upplösning. Det minsta antalet ackord som kan bilda en tonart är tre. De är treklangerna på skalans 1:a, 4:e och 5:e ton och kallas huvudtreklanger. För att beskriva och förklara sambandet mellan ackorden och tonartens centrum används funktionsbeteckningar. Dessa är inte bundna till någon viss tonart och är därför lämpliga att använda när man vill tala om mer generellt om samband mellan ackord. Funktionsbeteckningarna för huvudtreklangerna är tonika eller T (treklangen som bildas på grundtonen), subdominant eller S (treklangen som bildas på skalans 4:e ton) och dominant eller D (treklangen som bildas på skalans 5:e ton). De skalegna ackorden i en tonart består av tre durackord och tre mollackord samt en förminskad treklang. Huvudtreklangerna i dur Det finns olika sätt att ta reda på vilka huvudtreklangerna i en viss tonart är. 1. Huvudtreklangerna byggs på skalans 1:a, 4:e och 5:e ton. 2. Subdominanten ligger en kvint lägre och dominanten en kvint högre än tonikan. 3. Huvudtreklangerna ligger intill varandra på kvintcirkeln. S ligger ett steg (=en kvint) motsols och D ett steg medsols från T. 23

24 a. Exempel: Tonart T S D 1. C-dur C F G 2. D-dur D G A 3. Ab-dur Ab Db Eb Huvudtreklangerna i moll Molltonarterna har till skillnad från durtonarterna fem huvudtreklanger: tonika (t), mollsubdominant (s), dursubdominant (S), molldominant (d) och durdominant (D). I a-moll blir huvudtreklangerna: T s S d D am dm D em E Sjätte och sjunde skalsteget i mollskalan kan förekomma i två varianter: lågt och högt. De höga 6:e och 7:e stegen markeras med tillfälliga förtecken. 6:e och 7:e skalstegen i mollskalan är variabla tonplatser. Det är huvudsakligen melodins riktning som avgör valet mellan de höga eller låga stegen. 24

25 De skalegna ackorden i a-moll är: Molldominanten (d) är mindre vanlig, normalt används durdominanten (D). Subdominanten kan även förekomma i dur (S) men är inte lika vanligt förekommande som durdominanten. Oftast används mollsubdominanten (s). Parallelltonarter och parallellackord Parallelltonarter Tonarter med samma förtecken kallas parallelltonarter. Deras skalor har samma toninnehåll (om man inte räknar med de höga 6:e och 7:e stegen i mollskalan). Till varje grupp med fasta förtecken hör alltså både en durtonart och en molltonart (se även avsnittet om kvintcirkeln). En molltonarts grundton ligger en liten ters under den parallella durtonartens. (Se kvintcirkeln). Exempel: Eftersom dessa tonarter har samma toninnehåll är det mycket enkelt att växla mellan dem och det är vanligt att man modulerar till paralelltonarten, både i dur och moll. 25

26 Parallella ackord Liksom tonarterna C-dur och a-moll kallas parallelltonarter så kallas ackorden am och C parallella ackord. Avståndet mellan grundtonerna är en liten ters (räknat uppåt från mollackordet respektive nedåt från durackordet). Ackorden har två gemensamma toner Alla huvudtreklanger har parallellackord (vilka alla återfinns inom de skalegna ackorden). I dur betecknas parallellerna som tonikaparallell - Tp, subdominantparallell Sp, och dominantparallell Dp. I moll betecknas parallellerna med samma ord men beteckningarna skrivs då enligt följande: tp, sp och dp. Durtonarternas paralleller är mollackord och molltonarternas paralleller är durackord. Exempel: C-dur T = C Tp = Am S = F Sp = Dm D = G Dp = Em A-moll t = Am tp = C s/s= Dm/D sp = F d/d= Em/E dp = G 26

27 Ackordanalys Ackordanalys innebär beteckningar som visar vilka ackord man ska spela. Ackordanalys används främst vid spel på ackordinstrument, t.ex. gitarr eller piano. Den kan även utgöra underlag för improvisation på melodiinstrument, samt för basstämmor. Ackordanalysen kan skrivas över (eller under) en noterad melodi eller flerstämmig sats. Den består av bokstäver, siffror och andra tecken, som visar: 1. ackordets toninnehåll 2. ackordets baston Utgångspunkten för ackordanalysen är ackordens grundtoner vilka betecknas med en bokstav. Med baston menas ackordets lägsta ton och om inget annat anges är det grundtonen som är bastonen. Det finns olika sätt att markera att ackordet är i dur eller moll, men vanligast är att ackorden i dur betecknas endast med grundtonen medan man till mollackordens beteckningar tillför ett m (liten bokstav) efter grundtonsbeteckningen, grundtonerna betecknas med stor bokstav ur stamtonsserien. Exempel: C-dur betecknas C A-moll betecknas Am Om grundtonen inte är en ren stamton utan är kromatiskt förändrad betecknas detta med förtecken som skrivs till höger om grundtonsbeteckningen, något upphöjt. Exempel: Gess-dur betecknar G b och Fiss-dur betecknas F # I alla fall utom ett betecknas de kromatiska omfärgningarna med stamtonsbeteckning och förtecken. Undantaget är för treklanger på tonen H och dess kromatiska förändringar. Ett ackord där grundtonen är ett sänkt h betecknas med B b (både i systemet där man använder h och i det systemet där man använder b). 27

28 Andra ackordtyper kan bildas bland annat genom ytterligare tersstaplingar. Denna typ av färgning betecknas med siffror som skrivs till höger om grundtonsbeteckningen. Exempel: C7. En siffra innebär i en ackordanalys ett intervall med en bestämd storlek, 7 betecknar t.ex. en L7. Alteration innebär att ett intervall inom ackordet ökas eller minskas med ett halvt tonsteg. Detta betecknas med plus-/minustecken eller förtecken. Om alterationen sker på någon fast ackordston (oftast kvinten) anges detta genom ett tillägg av en siffra något upphöjd till höger om grundtonsbeteckningen, exempel: Hm -5 (alltså ett h-mollackord där kvinten i ackordet är förminskat, även ett skaleget ackord i C-dur). Det finns även vissa specialtecken. Ett sådant är en alternativ beteckning för majackordet, ett durackord med tillagd stor septima, vilket kan anges bland annat genom förkortningen maj7 eller en liten triangel. Dimackordet (ett förminskat septimackord består av en förminskad treklang (-5) med en tillagd förminskad septima. Kan även ses som en stapling av tre små terser) är ett annat ackord som betecknas med specialtecken. Det finns flera sätt att beteckna dimackordet: förkortningen dim eller en liten upphöjd cirkel skriven till höger om grundtonsbeteckningen. Ex. F # dim eller F #o. 28

29 Sus -ackord är ett förhållningsackord består förutom grundtonen av en R4 och R5 eller S2 och R5. Det förstnämnda är det vanligaste och betecknas med sus eller sus4. Om någon ton utelämnats kan detta betecknas med tillägget no och siffra som anger vilken ton som är utelämnad. Exempel C7 utan ters: Om ett ackord har en annan baston än grundtonen anges detta genom att man lägger till ett snedstreck (/) efter ackordbeteckningen och sedan efter detta anger bastonen. Bastonen är, som redan nämnts, ackordets lägsta ton och är även den ton som spelas i basstämman om en sådan finns, men om det inte finns någon basstämma är det fortfarande ackordets lägsta ton. Exempel C-dur med G som baston: 29

30 Tillägg till övningar - Övningar Ackord Övning 1) Skriv ut följande durackord i noter (använd tillfälliga förtecken). Övning 2) Skriv ut följande mollackord i noter (använd tillfälliga förtecken). Övning 3) Gör ackordanalys på följande exempel. 30

31 Övning 4) Gör ackordanalys på följande exempel. Övning 5) Gör ackordanalys på följande exempel. Övning 6) Skriv ut följande ackord i noter (använd tillfälliga förtecken). 31

32 Övning 7) Skriv ut ackorden i noter (använd tillfälliga förtecken). Skriv ackorden så att de kan stå för sig själva i det övre systemet (alltså bastonen i botten trots att den också finns i det nedre systemet). Övning 8) Gör ackordsanalys på följande exempel. 32