ALLT BÖRJADE MED EN BIBLIOTEKARIE

Transkript

1 ALLT BÖRJADE MED EN BIBLIOTEKARIE Dramaten grundades 1787 som ett privat företag. Det var på Gustav III:s tid. Med sina kulturella och nationella visioner hade kungen länge önskat sig en nationalscen för svenskspråkig dramatisk teater. Bibliotekarien på Drottningholm, A F Ristell, som hade ett djupt teaterintresse, utsågs till innehavare av ett tidsbegränsat privilegium. Han skulle bedriva sådan verksamhet inom ett av honom helägt företag. Den finansiella risken var således hans. Svårigheter tillstötte omedelbart och konkurs uppstod efter ett år. Ristell lämnade landet. Ett kollektiv av skådespelare, en association, tog över och kungen gav teatern sitt beskydd i maj Det innebar viss finansiering via hovförvaltningens budget i kombination med kunglig bestämmanderätt. Operan hade fått denna ställning redan från start decenniet före. Så fortsatte trots de initiala svårigheterna ett konstnärligt och finansiellt äventyr, som pågår än, mer än 200 år senare. Det är en spännande historia i många avseenden, inte minst om hur finansiella krafter möter andra hänsyn, och hur detta präglar epok efter epok i teaterns liv. Vill man som jag penetrera detta på djupet, kan man med fördel bedriva ingående studier av de dokument som finns förvarade på Dramatens arkiv och bibliotek. Där finns åtskilligt material, i synnerhet för verksamheten vid Nybroplan från 1907: årsredovisningar, protokoll med bilagor, intäktsstatistik per föreställning, besöksstatistik per föreställning, rollböcker och mycket annat. Dramatens arkiv och bibliotek är värt en egen beskrivning. Arkivet kan förenklat sägas bestå av två huvuddelar. Den ena är handlingar direkt knutna till teaterns föreställningar: en pjässamling, ett fotoarkiv, en pressklippsamling och en samling av musikalier. Det andra är handlingar som vuxit fram ur teaterns administration. Jag håller mig naturligtvis huvudsakligt till den senare delen men inte bara den. "Kulturhistoriskt sett är båda delarna lika viktiga", skriver Dramaten i offentlig text. "Såväl den konst som skapas på scenerna, som teaterns historia som ämbetsverk utgör en viktig del av vårt nationella kulturarv". Biblioteket i snävare bemärkelse innehåller cirka volymer: dramatik, poesi, viss annan skönlitteratur, biografier, teater- och kulturhistoriska verk m.m. Denna verksamhet, här för korthets skull benämnd biblioteket, har två heltidsanställda. Chefen Dag Kronlund har disputerat i teaterhistoria. Jag har svårt att föreställa mig att någon nu levande vet mer om Dramaten under gångna år. Kronlund har haft ganska få företrädare, bland dem Stig Torsslow som på sin 1

2 tid hade många framträdande uppgifter i svensk teater och till och med höll på att bli Dramatenchef på 60- talet efter Karl-Ragnar Gierow. Dramatens bibliotek av idag utstrålar som många andra bibliotek en avskildhetens, reflektionens och den intellektuella nyfikenhetens charm. Här spars inte någon möda för att tillgodose ett aldrig så speciellt behov hos någon kunskapssökande. men här finns också något annat mer ovanligt, en delaktighet i den pågående totala verksamheten i huset. Sitter man där tillräckligt många dagar förstår man det. Här vårdas Dramatens tradition och minnen, inte främst tillbakablickande utan som ett stöd för att de grundläggande idéerna skall hållas levande i det aktuella skeendet, som ett stöd för teaterns identitet. Många som lever mitt uppe i aktuell teater kommer hit. Skådespelare, som just tilldelats en roll, och behöver läsa in sig på litteratur och få tips om sådan. Många av teaterns medarbetare för att växla några ord med bibliotekschefen om gamla och nya produktioner. Tidvis är det en strid ström av ungdomar, som letar efter lämpliga manus för inträdesprov och uppspelningar vid teaterskolor. Nåväl - det finns en lång och händelserik historia att bevara. Fortsättningen efter 1700-talets association var följande. Inte långt efter sina starter kom de båda tal- och musikdramatiska verksamheterna att sammanföras till ett företag med gemensam skötsel och gemensamma lokaler. På en eller två scener spelades musik- och taldramatik omväxlande. Kopplingen till hovet var väsentlig. I europeiska kungadömen var det inte ovanligt att en nationell teater fungerade som en del av den kungliga representationen. Den kungliga teaterns finansiering och beslutsordning gav uttryck för att teatern till väsentlig del var just en kunglig angelägenhet. Riksdagen beviljade anslag som hovförvaltningen förfogade över. Kungar utsåg cheferna. En av kungarna, Gustav IV Adolf, tilldelade "sitt" företag monopol på offentlig teater i Stockholm vid slutet av 1700-talet. I början av 1800-talet utlöste detta monopol reaktioner i frisinnade kretsar. En av de mest engagerade lät trots förbudet uppföra en teater vid Kungsträdgården, Mindre teatern. Denna teater blev en konkurrent till den kungliga. När den efter ett par årtionden drabbades av fleråriga ekonomiska problem, lät dåvarande kungen Karl XV inköpa den för Kungliga teaterns räkning. Så fick taldramatiken en egen scen Ironiskt nog utgjorde detta kungliga förvärv startpunkten för en ny epok med ökade maktanspråk från andra håll. Den större verksamhet som den nya spelplatsen möjliggjorde blev nämligen allt svårare att finansiera. Frågor om utökad finansiering för Kungliga teatern väckte debatt om huvudmannaskapet. 2

3 Sverige hade just fått en ny författning med tvåkammarriksdag. Ledande folkvalda motsatte sig ökade statliga bidrag, om teatern fortfarande till så stor del var en kunglig angelägenhet i termer av beslutsformer och verksamhet. Teatermonopolet i Stockholm hävdes, och en lång rad privata teatrar växte upp under 1800-talets sista decennier, t.ex. Svenska Teatern på Blasieholmen, Ladugårdsteatern vid Östermalmstorg och Vasateatern. För Kungliga teatern med Operan och Dramaten blev den finansiella situationen allt mer ansträngd under 1870-talets senare del. En förändring krävdes. I april 1881 tog statens organ över flera av de befogenheter och åtaganden som tidigare tillkommit hovet. Det har beskrivits som att teatern förstatligades. Den underställdes finansdepartementet, en indikation på statsmaktens inställning får man förmoda. Teatern var inte någon primär angelägenhet för staten men den kostade pengar. Förlusterna fortsatte. För taldramatikens del fanns också bekymret att byggnaden vid Kungsträdgården befann sig i dåligt skick. Förlusterna var av ansenlig storlek under stora delar av 1880-talet. Statens finansiella uppgift blev att ge årsvisa anslag för täckning i efterhand. Framför allt riksdagens tålamod tröt och 1888 upphörde i princip anslagen. Riksdagen beslöt att verksamheten skulle läggas ut på privat entreprenad och i samband därmed gjordes en organisatorisk uppdelning av vad som tidigare hållits samman. En hovkapellmästare tog sig an operagrenen. Enligt fransk förebild drevs den taldramatiska grenen av ett skådespelarkollektiv, en association. Dramaten-grenen fick väsentligt mindre generösa villkor från hov och statsmakt. Hovet betalade bara hyra för sin loge och staten krävde hyra för lokalerna, om än relativt låg. Nästan exakt 100 år efter sin start var således Dramaten på sätt och vis tillbaka till samma typ av finansiell konstruktion som i utgångsläget. Det drevs som ett privat företag. Helt ville emellertid inte statsmakt och hov avstå från styrning. Det uttalades i hyresavtalet att kvalitetskraven skulle vara oförändrade. En censor skulle fullgöra funktionen som övervakare. I praktiken utnämndes vederbörande av kungen personligen. Till direktör för teaterns verksamhet utsåg kung Oscar skådespelaren och regissören Gustaf Fredrikson, för många känd som "Frippe", Många professionella betraktare såg och har sett Fredriksons repertoar som tämligen starkt lustspelsbetonad. Någon stor respekt i dåtidens massmedia vanns inte för vad som huvudsakligen ansågs vara en förströelseteater. Till och med den helt privata Svenska Teatern, ägd och driven av Albert Ranft, framstod som mer betydelsefull i ett konstnärligt perspektiv. Ranft var framgångsrik också i andra hänseenden. Han var expansiv och förvärvade flera av Stockholms teatrar, 3

4 därtill Stora Teatern i Göteborg. Han förfogade över flera av de mest namnkunniga skådespelarna. Han gav de olika teatrarna olika repertoar. Säkert väl medveten om denna kritik betecknade Fredrikson i efterhand sin chefstid "som en betydelsefull epok i konstnärligt hänseende". Fredrikson tog franska komedier som En parisare och Madame Sans-Gêne på ett betydande professionellt allvar. Han kunde också hänvisa till ett antal svenska urpremiärer, däribland versupplagan av Strindbergs Mäster Olof Repertoaren drog i vart fall en borgerlig och urban publik år efter år. Det ekonomiska utfallet blev gott, och tilldelningen till associationens riskbärande medlemmar blev också god. Likt en och annan efterföljare inom teater och film uppfattade han en smakförbättring hos publiken just under sin tid, och han såg därför inte någon målkonflikt. "Den konstnärliga målmedvetenheten skulle till sist visa sig även vara en ekonomisk faktor att räkna med". Frågorna om former och innehåll för Dramatens framtida verksamhet kom upp på den offentliga debattens agenda i olika etapper under 1800-talets sista årtionden. Dramatens verksamhet var en angelägenhet för en kulturelit och blev det också för den näringslivselit, som såg sig själv som samhällsbyggare. Associationens tämligen lönsamma verksamhet och den dynamiske Albert Ranfts framgångar gav med tiden näring åt föreställningen att goda teatrar mycket väl kunde drivas som ordinära affärsföretag. Grupperingar inom näringslivseliten, förmodligen också hovet, önskade därför närmast befästa den rådande ordningen för Dramatens del: en i grunden privat verksamhet lever inom de ramar dess affärsmässiga intäkter skapar. Idén att bygga samhället på enskild näringsverksamhet hade överhuvudtaget en stark ställning vid denna tid i näringslivets och statsmaktens toppskikt. Statsmaktens företrädare, som ju i grunden var borgerligt sinnade, fann inte några starka skäl att utsätta staten för de finansiella riskerna i en teaterverksamhet. Andra såg snarast associationens verksamhet som avskräckande. De önskade en nyordning där de kommersiella krafterna gavs mindre utrymme. Hit hörde den kulturelit som tog till orda i massmedia och en del riksdagsledamöter. Alltför länge, skrev författaren Tor Hedberg, hade teater i Sverige betraktats som en penningaffär och inte som ett viktigt bildningsmedel. Enskilda riksdagsmän såg teatern som ett instrument för påverkan av medborgarna till nytta för den jordnära samhällsordningen. De efterlyste följaktligen ämnen som kunde främja för samhället lämpliga tanke- och handlingsmönster. De flesta som 4

5 krävde en nyordning hade dock främst allmänt estetiska eller konstnärliga skäl. En klar majoritet i den allmänna debatten lade tyngdpunkten vid sådana icke-kommersiella ambitioner. De argumenterade ganska naturligt för att staten borde ta på sig ett större ansvar. I spänningsfältet mellan dessa båda synsätt utvecklade sig kring sekelskiftet framtidsfrågorna för Dramaten. Häri ingick att en ny byggnad borde uppföras, större än den vid Kungsträdgården. Ett par tämligen resultatlösa statliga utredningar tillsattes under 1800-talets båda sista decennier. Delar av Stockholms näringsliv, främst kretsarna kring familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank, tog initiativ i samspel med stat och hov, också det utan resultat. En mycket konkret bakgrund var att den gamla byggnaden vid Kungsträdgården ansågs uttjänt. Det utfärdades till och med spelförbud från brandmyndigheterna, vilka i det avseendet möjligen inte var helt opåverkade av en inflytelserik omgivning som ville se en nybyggnad. Kring allt detta hade förslag framförts och avvisats av riksdag, regering och finansdepartement. För statsmakternas del försköts intresset från riksdag till finansdepartement och regering. Kung Oscar ansågs också agera. Ett initiativ som skulle visa sig avgörande togs alldeles efter sekelskiftet. Det handlade till att börja med just om den fysiska strukturen, byggnaden. I de gångna årens diskussioner hade Nybroplan utpekats som en möjlig lokalisering. Försäkringsbolaget Victoria hade ägt en tomt där, köpte sedan granntomten och sålde båda vidare till en privatperson. Han överlät mycket kort därefter båda tomterna till ett konsortium på fem personer, vilka hade för avsikt att uppföra en byggnad för taldramatik. Denna avyttring, "för den goda sakens skull", avtalades i februari Tanken var att finansiera bygget genom penninglotterier och att skänka den färdiga byggnaden till staten. I ansökan framfördes också tanken att det framtida Dramaten skulle kunna bedrivas som ett aktiebolag. Man ansökte på dessa premisser hos regeringen om lotteritillstånd för tio dragningar. Byggnaden skulle kosta 2,5 miljoner och stå färdig hösten Tillståndet för tio dragningar beviljades. Kungen undertecknade handlingarna på valborgsmässoafton 1901, just när en tidsfrist i överlåtelseavtalet gick mot sitt slut. Konsortiet hörde väsentligen till en annan gruppering inom Stockholms näringsliv än den wallenbergska. Dess ledande person var Gustaf Birger Anders Holm. Sin dagliga gärning hade Holm som verkställande direktör för Norstedts förlag. Han hade flera styrelseuppdrag därutöver, bl.a. i det ovannämnda försäkringsbolaget Victoria och i Bergslagens järnvägar. Han hade goda kontakter i regeringskretsarna. Han var jurist till sin ursprungliga profession, och det var så relationerna till Norstedts hade uppstått. Holm med Norstedts som förläggare började ge ut Nytt juridiskt arkiv. Han fick därefter uppgifter i företaget och 5

6 blev efter några år dess VD för att så förbli under lång tid. Som företagsledare sägs han ha varit av typen kraftfull envåldshärskare. På konsternas område gjorde sig inte Holm känd för några progressiva uppfattningar. Samtida såg tecken på konservatism, auktoritetstro och pryd moralism. Däremot fanns ett engagemang vad gällde samhällets utveckling i stort. Han såg sig som en av dem för vilka ställningen förpliktigar till en aktiv roll som samhällsbyggare. Det förefaller ha varit sådana motiv, förutom det eventuella behovet av personlig prestige, som utgjorde Holms drivkrafter, snarare än ett glödande teaterintresse. Konsortiet ombildade sig till aktiebolag med Holm som verkställande direktör och Carl Carlsson Bonde som ordförande. Den senare hade flera centrala roller i Stockholms teaterliv, däribland censorskapet över Dramaten. Den tidiga projektfasen med förhandlingar och projektering tog sin början. Snart såg sig bolaget därutöver tvingat att finansiellt stödja den pågående och ekonomiskt problemfyllda teaterdriften vid Kungsträdgården. Den första associationen under Gustaf Fredrikson hade ersatts av en andra, utan beteckningen "kunglig teater" och med en "intendent", Nils Personne, som chef. Denna andra association hade under några år haft en konstnärligt något tyngre inriktning än den första men också drabbats av allehanda ifrågasättanden inifrån och utifrån. Systemet med ett skådespelarkollektiv i toppen på Dramaten var på väg att rämna, och Fredrikson ombads återkomma, nu som direktör på egen hand. I det läget blev de finansiella problemen akuta med bl.a. obetalda löner till ensemblen. Denna riskerade följaktligen att skingras just åren innan den nya byggnaden skulle tas i bruk. Fredrikson, som fått ekonomiskt någorlunda gynnsamma villkor av kungen, vände sig till denne med begäran om att medlen från en dragning i lotteriet skulle tillfalla Gamla Dramaten och därmed lösa de akuta problemen. Kungen beviljade det, varefter Fredrikson personligen avhämtade pengar på lotteriets kansli. Byggnadsprojektet blev väsentligt mer långvarigt och dyrbart än ursprungligen kalkylerat. Inte minst steg ambitionerna i fråga om praktfull konstnärlig utsmyckning. Medvetenheten om att ett nationalmonument höll på att byggas synes ha varit hög. Kostnaden blev till slut 6,4 miljoner, en avvikelse med -3,9 i förhållande till den ursprungliga ansökan. Finansieringen ordnades via en mera omfattande lotteriverksamhet, som statsverket gav tillstånd till. Det blev till sist 25 dragningar i stället för tio. 6

7 Inför den nystart som tillträdet till byggnaden vid Nybroplan innebar tog den offentliga debatten fart om Dramatens framtida verksamhet. Inom vilka ramar, med vilka konstnärliga ambitioner och på vilka finansiella villkor skulle verksamheten bedrivas? Ägarförhållanden, repertoarsyn och naturligtvis bemanningen av chefsposten blev uppmärksammade frågor. De två huvudalternativen från det sena talets debatt var fortfarande skönjbara: en marknadskopplad privatteater (som liknade Albert Ranfts Svenska Teatern) eller en statsinstitution. Kultur-, snarare än näringslivseliten, dominerade föga överraskande den offentliga debatten. Ofta var infallsvinkeln att Dramaten i större utsträckning än under de senaste decennierna borde göra skäl för benämningen nationalscen. En statsinstitution förordades därför. De konstnärliga och till viss del ekonomiska problem som tillskrevs de två associationerna gav argument. Inom regeringen och andra viktiga politiska organ fanns, å andra sidan, många med erfarenheter av och kopplingar till näringslivet. Där, liksom i näringslivseliten, förordades privata lösningar. Så hade det nya Operahuset tillkommit. En statlig utredning tillsattes av en finansminister I den fem man starka kommittén fanns två av dem som varit viktiga för det nya Dramatens förhistoria, konsortiets ordförande Carl Carlsson Bonde och dess verkställande direktör G B A Holm. Därtill ingick tre män som alla i sinom tid skulle bli Dramaten-chefer: Knut Michaelson, Tor Hedberg och Tore Svennberg. Michaelson hade en bred personlig erfarenhet, som inrymde såväl bruksägande och företagsledande som författande och regiverksamhet. Hedberg var en väletablerad dramatiker och författare. Svennberg var en ledande skådespelare hos Ranft. Inom kommittén fanns förkämpar för de båda tänkbara huvudpositionerna, privat- eller statsteater. Holm företrädde energiskt privatteater-linjen med stöd av Michaelson. I det inledande arbetet befann de sig i minoritet. Då utfärdade finansministern tilläggsdirektiv med innebörd att en privatmodell skulle skisseras åtminstone som ett alternativ. Det har uppfattats som resultatet av ett samspel mellan Holm och finansministern. Huvudförslaget blev sedermera en statsinstitution men kommittén gav som alternativt förslag ett privat bolag vari staten genom ett särskilt reglemente hade visst definierat inflytande. Alternativet innebar således en kompromiss: Å ena sidan skulle verksamheten ske inom ett aktiebolags affärsmässiga ramar. Å andra sidan skulle aktieägarna och bolagets styrelse inte i normal utsträckning förfoga över alla de väsentliga instrument som brukar vara tillgängliga för dem i ett aktiebolag. Genom reglementet skulle nämligen staten själv och teaterchefen ges speciella roller. Med denna utgång av det politiska förloppet kan t.ex. inte Tor Hedberg ha känt sig nöjd. Han hade offentligt framhållit nackdelarna med en konstruktion där Dramaten 7

8 varken skulle få privatteaterns frihet eller statsteaterns trygghet. "Den skulle ståta med namnet utan att göra gagnet". Inom utredningen gjordes också beräkningar av de finansiella förutsättningarna för en ny teater. Denna antogs kunna bli belagd till i genomsnitt 60 procent, "utan fara att räkna för högt". Med antagna kostnader skulle det ge ett årligt överskott på Det verkar som utredningen bara med ansträngning kunde nå fram till ett plusresultat. Det gick inte för sig att framlägga ett betänkande som visade på underskott. I vart fall beskrev Knut Michaelson inställningen så ett par år senare vid en konflikt med Holm, som angavs ha varit drivkraften bakom en mer lättsinnig kalkyl. En ny finansminister hade tillträtt. Med hänvisning till de finansiella riskerna valde han att gå fram med utredningens alternativa förslag att ett privatägt bolag skulle bildas. I statsrådsprotokollet i maj 1907 angav han som skäl, att "... därest teaterverksamheten å den nya teaterbyggnaden komme att ställas under Kungl. Maj:ts omedelbara ledning, däraf blefve en följd att staten nödgades ikläda sig risken för teaterns ekonomi". Några veckor senare stängdes gamla Dramaten vid Kungsträdgården. Gustaf Fredrikson, den siste chefen, hade för en gångs skull svårt att få rösten att bära när han framträdde på scenen: "Den stockholmska teaterpubliken, som var med, skall säkerligen med mig alltid minnas den kvällen som en av de märkligaste teaterkvällar den varit med om. Här tog man nu avsked från en teater, som under decennier kommit att få en stor betydelse för svensk scenkonst. Det torde inte få anses förmätet av mig, att jag säger det själv. `Gamla Dramaten' hade blivit något som man lärt sig hålla av, den hade fått en fläkt av tradition över sig, och med dess försvinnande skulle också, det kände man, en epok inom Stockholms teaterliv vara slutad". 1 Nästan samtidigt, på sommaren 1907, bildades ett aktiebolag för den nya verksamheten. 35 aktieägare ur Stockholms penning-, börds- och gryende yrkesaristokrati gjorde sammanlagt en insats på kronor. De förespeglades avkastning men inte någon hög sådan. Enligt senare vittnesmål lockades de därutöver med möjligheten till fribiljetter. Just detta skulle visa sig bli startpunkten för en mångårig kedja av händelser, där till sist justitiekanslern tvingades bedöma lagligheten av en sådan tilldelning. 1 Fredrikson, Gustaf, Teaterminnen. 8

9 "Bankdirektör" var den vanligaste angivna titeln i ägarkretsen. Den störste aktieägaren med 12,5 procent var Otto Printzsköld, hovmarskalk, chef för hovförvaltningen och betrodd i det tidiga 1900-talets stockholmska näringsliv, bl.a. som en av de få utifrån i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank. Dramaten-bolaget bildades under förutsättning att ett föreslaget avtal med staten skulle komma till stånd. Därtill var knutet en bolagsordning och ett reglemente. En hybrid mellan ett bolag på civilrättslig grund och en myndighet på offentligrättslig grund höll på att skapas. I december 1907 underskrevs ett tioårigt avtal. Bolaget skulle fungera enligt 1895 års aktiebolagslag men med vissa tillägg och begränsningar. Utdelningen till aktieägarna fick uppgå till högst fem procent på aktiekapitalet. Först skulle dock göras en avsättning till bolagets reservfond på 10 procent. Eventuell vinst utöver denna avsättning och utdelning skulle tillföras en s.k. dispositionsfond. Bolaget fick hyresfritt förfoga över den nya fastigheten vid Nybroplan för teaterverksamhet. Den 18 februari 1908, sju år efter byggkonsortiets bildande och ett halvår efter driftbolagets start, invigdes teatern i glansfulla former med en föreställning av Strindbergs Mäster Olof. Den första våren 1908 avlöpte relativt väl finansiellt sett. Men många finansiella påfrestningar väntade under de kommande hundra åren. Det fanns skiftande finansiella villkor att beakta. Vilken karaktär hade dessa villkor och hur påverkade de verksamheten? Det är vad min kommande bok avses handla om, Dramatens möten med de finansiella krafterna. Lars Östman 9