Den lille pige med svovlstikkerne

Transkript

1 Den lille pige med svovlstikkerne SAGOR SOM ÄR SKRIVNA aven känd fiirfattare kallas konstsagor, till skillnad från folksagor som länge cirkulerat ifolkmun innan de skrivits ner. Nordens främste konstsageförfattare var dansken H C ANDERSEN. En av hans mest kända skapelser är»flickan med svavelstickorna«, som här återges först på danska och sedan på svenska. ET VAR SÅ GRUELIGT KOLDT. Det sneede, og det begyndte D at blive mork aften. Det var ags å den sidste aften i året, ny t- års-af ten. I denne kulde og idette morke gik på gaden en lille, fattig pige med bart hoved og negne fodder. Ja, hun havde jo rigtignok haft tofler på, da hun kom hjemme fra; men hvad kunne det hjselpe! Det var meget store tefler, hendes mor havde sidst brugt dem, så store var de, og dem tabte den lille, da hun skyndte sig over gaden, idet to vogne for så grueligt sta-rkt for bi. Den ene toffel var ikke nl at finde, og den anden 10ben dreng med. Han sagde, at den kunne han bruge ril vugge, når han selv fik bern. Der gik nu den lille pige på de n0gne små fodder, der var rede og blå af kulde. I et gammelt forklsede holdt hun en msengde svovlstikker, og et bundt gik hun med i hånden. Ingen havde den hele dag kebt af hende. Ingen havde givet hende en lille skilling. Sulten og forfrossen gik hun og så forkuet den lille stakkel! Sne-fnuggene faldt i hendes lange gule hår, der krellede så smukt om nakken. Men den stads tsenkte hun rigtignok D d fra alle vinduer ud, ikke på. skinne de lysene, og så lugtede der i gaden så, dejligt af gåse-steg; det var jo ny tårs-af ten. Ja, det tsenkte hun på. Henne i en krog mellem to huse - det ene gik lidt mere frem i gaden end det ande t - der satte hun sig og krob sammen. De små ben havde hun trukket ap under sig. Men hun fres endnu mere, og hjern turde hun ikke gå. Hun havde jo ingen svovlstik- 214

2 ker solgt, ikke fået en enes te skilling. Hendes far ville slå hende, og koldt var der også hjernme. De havde kun taget lige over sig, og der peb vinden ind, skont der var stoppet strå og klude i de storste spr.ekker. Hendes små hsender var nsesten ganske dode af kulde. Ak! En lille svovlstik kunne g0re godt. Turde hun bare trsekke en ud afbundtet, stryge den mot vseggen og varme fingrene. Hun trak en ud,»ritsch!«, hvor spruttede den, hvor brsendte den! Det var en varm, klar lue, ligesom et lille lys, da hun hold t hånden om den. Det var et underligt lys! Den lille pige syntes, hun sad foran en stor jernkakkelovn med blanke messing-kugler og messing-tromle. Ilden brsendte så velsignet, varmede så godt! Nej, hvad var det! - Den lille strakte allerede fodderne ud for ags å at varme disse, - - da slukkedes flammen, kakkel-ovnen forsvandt. Hun sad med en lille stump af den udbrsendte svovlstik i hånden. En ny blev ströget. på muren, blev denne gennemsigtig Den brrendte, den lyste, og hvor skinnet faldt stuen, hvor bordet stod dzekket med en skinnende som et flor. Hun så lige ind i hvid dug, med fint porceken, og dejligt dampede den stegte gås, fyldt med svesker og zebler! Og hvad der endnu var prsegtigere: gåsen sprang fra fadet, vraltede hen ad gulvet med gaffel og kniv i ryggen -lige hen til den fattige pige kom den. Da slukkedes svovl-stikken, at se. og der var kun den tykke, kolde mur Hun tsendte en ny. Da sad hun under det, dejligs te juletrte. Det var endnu storre og mere pyntet end det, hun gennem glasdoren havde set hos den rige kobmand nu sidste jul Tusinde lys brsendte på de granne grene, og brogede billeder, som dem, der pynter butiks-vinduerne, så ned til hende. Den lille strakte begge hsender i vejret - da slukkedes svovlstikken. De mange julelys gik hojere og hejere. Hun så - de var nu de klare stjerner. En af dem faldt og gjorde en lang ildstribe på himlen. 215

3 »Nu der der en!«sagde den lille. For gamle mormor, som var den eneste, der havde vseret god mod hende, men nu var ded, havde sagt:»når en stjerne falder, går der en sjselap til Gud.«Hun strog igen mod muren en svovlstik. Den lyste rund t om, og i glansen stod den gamle mormor, så klar, så skinnende, så mild og velsignet.»mormor!«råbte den lille.»oh, tag mig med! Jeg ved, du er borte, når svovlstikken går ud. Borte ligesom den varme kakkelovn, den dejlige gåsesteg og det store, velsignede juletrse!«og hun streg i hast den hele rest svovlstikker, der var i bundtet. Hun ville ret holde på mormor. Og svovlstikkerne lyste med en sådan glans, at det var klarere end ved den lyse dag. Mormor havde aldrig for vzeret så smuk, så stor. Hun Ieftede den lille pige ap på sin arm, og de flo] i glans og glsede, så hojt, så hojt. Gud! Og der var ingen kulde, ingen hunger, ingen angst - de var hos Men i krogen ved huset sad i den kolde morgen-stund den lille pige med rede kinder, med smil om mun den - dod, frosset ihjel den sidste aften i det gamle år. Ny tårs-margen gik ap over det lille lig, der sad med svovlstikkerne, hvoraf et knippe var nsesten brrendt.»hun har villet varme sig!«sagde man. Ingen vidste, hvad smukt hun havde set, i hvilken glans hun - med gamle mormor, var gået ind til nytårs glsede! ET VAR så RYSLIGT KALLT, det snöade och började bli mör- kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. Dka I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde för- 216

4 bi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta, och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn. Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa, gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, Borta i hörnet ja, det tänkte hon på. mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mera, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt var det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. 217

5 Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej, vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen. Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig i rummet, som en slöja. Hon såg rakt in där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen, och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen. Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknande dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, och gjorde en lång eldstrimma på himlen. en av dem föll»nu är det en som dör!«sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, hade sagt: när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud. men nu var död, Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.»mormor!«ropade den lilla.»0, tag mig med! Jag vet, att du 218

6 är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!«- och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud. Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd.»hon har velat värma sig«, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen. [av HC Andersen, översättning av Åke Holmberg] Textfrågor 1. Varför går den lilla flickan omkring utan skor mitt i vintern? 2. Hur kommer det sig att hon har svavelstickor i förklädet? 3. Varför går hon inte hem när hon fryser? 4.»Når en stjerne falder, går der en sj.el op til Gud.«Vem är det som dör? s. Flickan dör med ett leende på läpparna. Hur kom det sig att hon dog lycklig? * 6. Flickan ser det hon mest av allt drömmer om i skenet av svavelstickorna. Vilken är din dröm? Berätta muntligt eller skriftligt! 219