Men ändå vill vi inte ha det ogjort och inte heller göra om det. Så vad hände då

Transkript

1 Sydamerika Vilken resa. om vi upplevt Höst-Öst-resorna som lite jobbiga i olika avseenden är de rena vilosemestrarna jämfört med denna resa. Vi har flugit 14 olika flygrutter, åkt båt 5 ggr varav en skräckresa på 3 timmar och åkt buss under ca 2 dygn och då är några småturer inte medräknade. Men ändå vill vi inte ha det ogjort och inte heller göra om det. Så vad hände då Vi åkte upp till Borlänge torsdag den 23 oktober och lämnade bil och hund till Emma och Sara. Dagen efter tog vi tåget till Arlanda och flög till Rio de Janeiro i Brasilien via Frankfurt och Sao Paulo. Vi kom fram till Rio kl 7 på lördagsmorgonen och ägnade första dagen åt en stadspromenad och vila. En 5 - timmarsvandring på söndagen i en nationalpark och upp till en topp på 1000 m.ö.h. var tänkt som en förberedelse inför Inkaleden och det blev det verkligen. Måndagen kom med en otrolig träningsvärk i muskler som tydligen inte används vid löpning. Ett bad i Atlanten med höga vågor som fällde oss blev en skön avslutning på dagen. Under måndagen hann vi med att jogga längs Copacabana, besöka en botanisk trädgård, åka linbana till en 1000m topp och ta tåget upp till Kristusstatyn. Dagen efter flög vi till Iguacu där vi såg världens största vattenfall både från den brasilianska och den argentinska sidan. Imponerande minst sagt!

2 Upp mitt i natten för avfärd med buss till Porto Alegro där sprinttävlingskvalet skulle avgöras. Bussresan beräknades ta ca 12 timmar men tog 23!!! Vi kom fram och söndagen den 2 november sprang vi sprintkval i en liten park på en mycket lätt bana som endast tog 11 min. Både Runo och jag tog oss till finalen som arrangerades i Canela dagen efter. I finalen gick det mycket bra för oss båda och Kristinehamns OK:s två deltagare tog guld och silver i det frilufts-och vandringsområde som utgjorde dagens terräng som var mycket roligare än kvalbanans! På Model Event dvs. det lilla provlopp som var tänkt att förbereda deltagarna på långdistansens kommande terräng, fick vi ta oss igenom delar där det var rena djungeln. Det gjorde oss lite bekymrade över hur vi skulle kunna undvika det värsta för att inte fastna i taggiga grenar. Men, men det var inte alls så eländigt under kvalen och finalen utan tvärtom mycket snällt. Kanske beroende på att våra banor numer är korta. Resultaten här blev silver till mig och en 14:e placering till Runo. Vi gjorde ett litet misstag var vilket ställde till det för oss. Mitt misstag syns på väg till kontroll 2! Efter denna tävlingsvecka var det då dags för den största utmaningen Inkaleden.

3 Vi flög till Cusco i Peru en liten stad belägen på 3400 m.ö.h. med ca invånare. En turiststad verkligen med många försäljare som följde oss med olika erbjudanden om att köpa allt tänkbart mer eller mindre användbart. Vi köpte bl.a. varsin hatt inför vandringen och lite annat som vi inte riktigt vet vad det är till för. Flera invånare satte sig också strategiskt längs turiststråket med ett sött litet djur och tog sedan betalt för att bli fotograferad. Tisdagen den 11 november gick vi upp tidigt och for med buss till starten för vandringen. Innan vi gick fick vi våra hyrda sovsäckar och liggunderlag. De flesta bar sitt eget bagage men några hyrde bärare och bar endast det allra mest personliga. Första dagen var inte alltför jobbig även om det kändes att vi gick på hög höjd, ca 3800 m. Utsikten var enorm och vi hade soligt under hela vandringen regnet kom först framåt eftermiddagen. Bärare gick med oss och bar tält, bord och stolar och all mat för hela vandringen. Vår grupp bestod av 60 personer!!! Vi fick frukost, lunch och tre rätters middag varje dag som tillagades av en kock och hans medhjälpare under de fyra dagar som vi gick. Rejäl mat och gott var det fantastiskt! Innan maten serverades ställdes ett 20-tal små vattenskålar ut så vi kunde tvätta våra händer före maten. Kanske var det en stor anledning till att så få fick magsjuka vilket nog var vanligare för 10 år sedan. Dag nr 2 var den värsta sades det innan och vi håller med. Då skulle vi passera 4200 m.ö.h. med brant uppför och därefter brant nerför. Det kändes i lungorna, i benen med mjölksyra och det bara inte gick att snabba på utan allt gick i ultrarapid med det gick. Stigen var stensatt med ojämna stenar och trappstegen var olika höga vilket gjorde det svårt att hålla balansen och ledde till hög anspänning. Denna led var egentligen en väg som anlades av Inkafolket för att forsla det som behövdes i form av mat och material till staden Machu Picchu. Den anses ha byggts av en inka omkring 1440 och var bebodd fram

4 till den spanska erövringen av Peru Troligtvis var det ett lantställe för inkan och hovfolket vilket man har kommit fram till genom gravfynd. Under vår vandring såg vi hur det kunde ha gått till under denna tid då vi mötte några lokala vandrare som bar på takdelar samt hästar med last. Nätterna tillbringades i sovsäckar på tunna liggunderlag i tält uppsatta på hård mark. Sömn blev det förstås inte så mycket men då bärarna varje morgon väckte oss med en kopp Cocate kändes allt bra ändå. Detta örtte innehåller alkaloiden kokain och är lätt stimulerande ungefär som koffeinet i kaffet. Märk väl att denna dryck är legal i denna del av världen men förbjuden i de flesta andra länder då det är narkotikaklassat. Som tur var hann vi inte bli beroende under dessa fyra dagar och det mysiga var inte teet utan mer det att få te på sängen. Någon kanske undrar hur det var med hygienen och toaletter om det vill vi inte berätta. Vi kan bara säga att våra Baja major på 5 dagars är rena lyxen. Vi klarade vandringen och alla dess vedermödor vilket känns mycket bra men vi tänker inte göra om det! Efter att ha tittat på stadens ruiner och beundrat detta byggnadsverk som säkert tog sin tid att bygga tog vi buss och tåg tillbaka till Cusco och en lååång dusch och en skön säng. Dagen efter buss igen nu till Puno. Bussarna kom senare än bestämt och råkade ut för diverse problem längs vägen. Vår buss stannade helt plötsligt då bromsen slog till. Förklaring trycket hade gått ner då kompressorn gick sönder. Så där satt vi mitt i ingenting och väntade och väntade på en annan buss som inte kom förrän flera timmar senare. Tålamod krävdes och då hade vi nytta av våra Höst-Östresor där bussen också gick sönder ibland skillnaden var att den bussen lagades av chauffören och vi visste oftast hur

5 lång tid det skulle ta. Dock, vi kom fram medan en av de andra bussarna på en senare resa fick vända då jordbruksarbetarna demonstrerade för en bättre jordbrukspolitik genom att tömma jord tvärsöver vägen. Puno är utgångplats för Titicacasjön med sina vassöar. Titicacasjön ligger på en höjd av meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik. Sjön är känd för sin Tortoravass och Titicacapaddan, en art som bara finns i denna sjö. Vassen använder de för att bygga sina öar. På ön byggs sedan hus och båtar av vassen. En ö håller i 40 år, ett hus i 6 månader och en båt 1 år. Inga miljöbovar här inte, utan allt sker helt enlighet med naturen. Flyg till Lima och en natt på ett hotell med utsikt över en soptipp och flyg nästa dag till ett Guayaquil, en stad med ca 2,6 millioner invånare vid Equadors Stilla Havskust. Här möttes vi av en svensk invandrare, Jan Smedmyr, som startat upp en vårdcentral tillsammans med en tysk sjuksköterska, Monika Steffel. Vi tittade på den och även på ett annat projekt de driver, nämligen att få ortens hantverkare att sälja sina alster till turister och på export och på så sätt skapa arbetstillfällen. Vi såg en Panamahattsfabrik som bestod av ett plåtskjul där man kokade palmblad, Carludovica palmata, och sedan hängde det på tork. Därefter delades stråna till smala remsor som antal kvinnor virkade till hattar. Deras vårdcentral ingår i Futuro Valdivia är ett socialt, icke vinstdrivande företag i Ecuador som tillhandahåller hälso- och sjukvård och skapar arbetstillfällen genom mikrolån, turism och export av hantverksprodukter. På länken hittar du mer information. Efter detta besök hos två entusiastiska nödhjäpsarbetare tog vi flyget till Galapagosön Batra, där vi snabbt blev varse att det vi såg innan planet startade, var sant nämligen att alla våra väskor lastades av igen!!! Så efter någon timmes förhandling så skulle vi få tillbaka ca 300 kr samt ett överlevnadskit i handen. Det bestod av en liten neccesär

6 innehållande tandborste, tandkräm, rakhyvel, rakkräm, deodorant och en kritvit pyjamas av större modell. Till ön Isabella åkte vi en tre timmars skräckresa med speedbåt till ön Isabella. Hög fart i stora vågor ledde till att båten ställde sig på högkant och small ner på vattnet igen så hårt att vi var många som trodde att båten skulle spricka på mitten. Det var ytterst nära att vi fick rygg och whiplashskador men allt ordnade sig och resan tillbaka igen blev mycket behagligare. Väl framme på ön väntade en rundvandring där vi såg blåfotade sulor, en vitspetshaj och massor av leguaner, både havslevande och landlevande, samt pingviner, skarvar, hägrar, sjölejon, lavaödlan och många av dessa varianter endemiska dvs. finns bara på dessa öar. Vi såg också några småfåglar bl.a en mycket vacker rubinröd flugsnappare (Pyrocephalus rubinus). Tillbaka till ön Santa Cruz och ny vandring i en nationalpark med många, många landsköldpaddor som inte verkde rädda för människor. Om man kom för nära drog de bara in huvudet under skalet. Hemresan gick utan några problem och väl hemma har vi nu börjat återhämta oss och kommit in i rätt tidsrytm. En resa vi inte velat vara utan men inte vill gör om är över och glöm inte vår rekommendation att gå Inkaleden före 50 års ålder! / Birgitta och Runo