Världens tuffaste jobb. Fakta utan gränser Nr 9, oktober 2010

Transkript

1 Världens tuffaste jobb Fakta utan gränser Nr 9, oktober 2010

2 Stockholm, oktober 2010 Kooperation Utan Gränser Box 30214, Stockholm, Sweden Besökadress: Franzéngatan 6, Stockholm Telefon: Research och text: Agneta Gunnarsson Redaktör: Camilla Lundberg Ney Layout: Pia Nygren, Omslaget: Tryphine plockar sötpotatis. I Zimbabwe påverkas allas vardag av hiv. Det projekt som Kooperation Utan Gränser stödjer i området lär ut effektivare odlingsmetoder och introducerar lättodlade grödor för att säkra hivdrabbade familjers tillgång till mat. Det kan vara sötpotatis och kassava som inte kräver mycket arbete men som är väldigt närings- och proteinrika och som snabbt blir redo för skörd. Idealiskt för familjer med få vuxna, eller de som måste ägna mycket tid åt att ta hand om de sjuka. Omslagsfoto: Magnus Lundell Fotografer: s 4 Anette Gärdeklint Sylla, s 6 Hanna Wetterstrand, Magnus Lundell, Lisbeth Bengtsson, Ania Janerud, Ylva Ågrahn, Ania Janerud, s 8 Ania Janerud, s 9 Magnus Lundell, s 10 Gustaf Thunqvist, s 12 Emilie Mattsson, s 14 Ania Janerud, s 15 Riccardo Gangale, s 17 Camilla Lundberg Ney, s 18 och 19 Emilie Mattsson, s 24 Anette Gärdeklint Sylla, s 25 Magnus Lundell. Denna rapport är producerad med stöd från Sida, som dock inte har något inflytande över innehållet Tryck: Printcenter ISBN:

3 Innehåll Satsa på jordbrukets kvinnor 5 Kvinnor, rättigheter och utveckling 7 - Världens tuffaste jobb 7 - Kvinnor föder de fattiga länderna 7 - Box: En svårkontrollerad uppgift En fråga om rättigheter 9 - Fattigdom en kvinnofråga 9 - Millenniemål nås inte 10 - Feminisering av jordbruket 11 - Klimat och hiv och aids drabbar kvinnor 11 - Förutsättning för utveckling 12 - Fokus på kvinnliga bönder 13 Kvinnor i Honduras blev boskapsskötare 14 Viktigt att satsa på kvinnor 15 - Osynliga och utan erkännande 15 - Box: Lärdomar 16 - Det lönar sig att satsa på kvinnor 16 - Resurser till jordbruket 17 Viktigt att dela erfarenheter i Tanzania 19 Sveriges stöd till jordbruk och jämställdhet 20 - Bistånd ska gynna småskaligt jordbruk 20 - Det svenska stödet i siffror 20 - Jämställdhetsperspektivet i Sidas jordbruksprogram 21 - Marköverlåtelser hot eller möjlighet? 22 Studiecirklar stärker kvinnor i Moldavien 23 Modellfamiljer för jämställdhet i Uganda 24 Kooperation Utan Gränser, jordbruk och jämställdhet 25 - Jämställdhet integrerad i alla insatser 25 - Box: Arbetsbördan första hindret för kvinnor 26 Referenser 27

4

5 Satsa på jordbrukets kvinnor Världssamfundets största utmaning att utrota fattigdom och hunger kräver en satsning på kvinnliga jordbrukare. Omkring 700 miljoner bondkvinnor och deras döttrar som lever i extrem fattigdom bor på landsbygden i utvecklingsländerna. De har världens tuffaste jobb. Om inte deras situation förbättras kommer millenniemålen om halverad fattigdom och hunger inte att nås. I Afrika producerar kvinnorna upp till 80 procent av den mat som konsumeras lokalt. Men de äger eller kontrollerar bara ett par procent av marken. Bara en tiondel av krediterna till småjordbrukare i Afrika går till kvinnor, och de vanligtvis manliga jordbruksrådgivarna ägnar sig i huvudsak åt att ge råd till andra män. I böndernas egna intresseorganisationer och i lokala kooperativ saknar kvinnor makt och inflytande. Kvinnorna drabbas extra hårt av klimatförändringarna och hiv- och aidsepidemin. Att ge kvinnliga jordbrukare i Syd bättre levnadsvillkor är i grunden en fråga om solidaritet och mänskliga rättigheter. Samtidigt finns många bevis för att satsningar på kvinnliga bönder är ett effektivt sätt att minska fattigdom och trygga försörjningen av livsmedel. En rad studier visar att både skördar och familjernas inkomster ökar mer när det är kvinnor som får utbildning och möjligheter att utveckla jordbruket. Barnen får mer näring och bättre hälsa när kvinnors inkomster ökar, i jämförelse med när män tjänar mer pengar. Kooperation Utan Gränser arbetar med hjälp till självhjälp och har många goda exempel på hur svenska biståndspengar som används på rätt sätt kan göra stor nytta. De projekt vi stödjer visar att det finns en fantastisk kraft bland kvinnor om de får resurser och kunskap. Det saknas inte policydokument och faktasammanställningar ibland tjocka som tegelstenar om hur man bör stödja kvinnliga jordbrukare i utvecklingsländerna. Ändå händer så lite. Andelen av de rika ländernas bistånd som går till jordbruk har minskat kraftigt under senaste decennierna. På senare tid tycks dock både biståndsgivarna och utvecklingsländernas regeringar åter börjat få upp ögonen för jordbrukets viktiga roll. Men fortfarande är det vanligt att jämställdhetsaspekter inte integreras i insatserna. Konkreta mål såväl som budget för jämställdhetsarbetet saknas ofta. I Sverige har vi just haft val. Den regering som nu ska ta vid måste se till att ord blir handling när det gäller att stödja bondkvinnor i utvecklingsländerna. Satsningar på dem behöver bli en viktigare del i det svenska biståndet. Ibland handlar det om att angripa komplexa strukturella problem. Men det behövs också konkreta insatser som går att se och mäta. Kvinnors tillgång till och kontroll över den odlingsbara marken måste till exempel öka. Dessutom kräver Kooperation Utan Gränser att alla jordbruksrådgivare som är verksamma i projekt som stöds av Sverige får utbildning om jämställdhet. Inom fyra år ska svenskt bistånd också ha bidragit till att minst tusen nya kvinnliga jordbruksrådgivare är igång med sitt arbete i utvecklingsländerna. Tydliga, mätbara jämställdhetsmål måste tas fram och följas upp så att alla policydokument omsätts i konkret verklighet. Kooperation Utan Gränser 5

6 Kooperation Utan Gränser 6

7 Världens tuffaste jobb Kvinnor, rättigheter och utveckling Världens tuffaste jobb Hon stiger upp innan solen skingrat morgondimman, tänder elden och förbereder frukosten. Sedan ska getterna, hönsen och kon släppas ut på bete. När barnen fått hjälp att göra sig i ordning och skuttat iväg till skolan längs den steniga stig som förbinder det låga lerhuset med vägen plockar hon undan madrasserna från golvet och sopar. Så tar hon en stor plastdunk och går den dryga kilometern till byn där det finns en brunn. Hon kommer tillbaka med dunken fylld med vatten, livligt diskuterande med en grannkvinna som hon träffat vid brunnen. Bådas män har lämnat byn och frågan är om de kommer att lyckas få några arbeten i staden. De talar också om vilka av kvinnorna i byn som ska hinna städa den lilla kyrkan före söndagen. Vid det här laget står solen högt på himlen och värmen dallrar över den röda jorden. Hon knyter en färgglad schalett om håret, tar hackan och beger sig åter iväg, den här gången till familjens små åkrar. På en av dem växer majs, på de andra bönor och linser. Hon konstaterar att det inte regnat så mycket som det borde och att ogräset verkar klara torkan bättre än majsen. Resolut hackar hon bort tistlar och annat ogräs, tar en kort paus för att äta den medhavda majsgröten och fortsätter sedan arbeta tills skuggorna börjar bli långa. Promenaden hem känns lång efter dagens slit. Men vid huset väntar mera arbete. Den äldsta dottern skickas iväg för att samla in djuren. Själv tar hon en korg med smutstvätt och går till bäcken för att tvätta. På hemvägen hälsar hon på hos svärföräldrarna. Mannen är sjuk och sängliggande större delen av tiden. Hon lovar att tala med en lokal frivilligorganisation om den kan betala en bil till sjukhuset i staden; det var länge sedan han träffade en doktor. När hon kommer hem tänder hon elden och förbereder kvällsmaten; ris med lök och en grönsak som påminner om spenat. Efter maten diskar hon och sätter sig sedan på en träbänk utanför huset. En hund skäller vid ett av grannhusen. Solen har försvunnit och barnen slår ihop sina läxböcker. I det tilltagande mörkret ser de att lampor har tänts i husen borta vid vägen. Men hit har elektriciteten inte nått ännu. Efter en stunds vila är det dags att gå till sängs. Imorgon väntar en ny arbetsfylld dag. Kvinnor föder de fattiga länderna Kvinnor spelar en avgörande roll för jordbruket i de så kallade utvecklingsländerna. Speciellt gäller detta i låginkomstländer där jordbruk svarar för cirka en tredjedel av bruttonationalprodukten (BNP) och två tredjedelar av människorna eller mer har jordbruket som sin främsta inkomstkälla. I Malawi och Madagaskar arbetar till exempel åtta av tio invånare med jordbruk och i Zambia, Swaziland och Moçambique omkring sju av tio. Majoriteten av dem som arbetar inom jordbruket i dessa länder är kvinnor. Enligt uppgifter från ILO arbetar cirka 70 procent av kvinnorna i Afrika söder som Sahara och 65 procent av männen med jordbruk. I Sydasien är omkring 60 procent av kvinnorna sysselsatta inom jordbruket och 45 procent av männen. Enligt denna statistik utmärker sig Latinamerika som den enda delen av världen, förutom de industrialiserade länderna, där fler män än kvinnor arbetar med jordbruk. ILO uppger att cirka 25 procent av männen och tio procent av kvinnorna i Latinamerika arbetar med jordbruk. Siffrorna skiljer sig dock mycket mellan länderna. Speciellt i regionens fattigaste stater, som Bolivia och Paraguay och de centralamerikanska länderna, arbetar betydligt fler med jordbruk och kvinnor utför en större del av jordbruksarbetet. Kvinnor producerar också större delen av den mat som konsumeras lokalt. En uppgift som ofta förekommer är att kvinnor producerar upp till 80 procent av maten i Afrika. Motsvarande siffra för Sydasien och Sydostasien uppges vara 60 procent. (Se box på sid 8). Majoriteten av kvinnorna arbetar på små jordbruk som i många fall inte ens ger tillräckligt stora skördar för att täcka familjens behov under hela året. Den genomsnittliga storleken på småjordbruken i många länder i Afrika ligger på omkring två hektar. Uppsplittringen av marken på allt mindre egendomar liksom antalet människor på landsbygden som inte äger någon jord ökar över hela världen, uppger FN:s livsmedelsorganisation FAO. I Indien är de genomsnittliga småjordbruken mindre än 1,5 hektar I vissa länder i södra och östra Afrika har den odlingsbara mark som är tillgänglig för varje individ halverats på endast en generation. På lagfarter, brukningsrätter eller andra dokument som visar vem som har rätt till marken står ofta endast mannens namn. I många länder betyder det att deras hustrur saknar besittningsskydd och därmed trygghet om mannen skulle lämna dem eller avlida. I regel finns inga möjligheter till bevattning vilket innebär att småbönderna är utlämnade till det allt nyckfullare klimatet. Skördarna blir ofta låga, dels beroende på torka, dels på grund av näringsfattig jord, låg kvalitet på utsädet och skadeinsekter. 7

8 Kooperation Utan Gränser Trots att kvinnorna sköter större delen av arbetet på de små gårdarna är de diskriminerade när det gäller tillgång till resurser och tjänster. Enligt uppgifter som ofta återges av FAO, FN:s arbetsorganisation ILO och andra källor äger eller kontrollerar kvinnorna endast en eller två procent av den odlingsbara jorden. Ibland uppges uppgiften enbart gälla Afrika, ibland utvecklingsländer i allmänhet, vilket indikerar att informationen inte bör ses som alltför exakt. Annina Lubbock, jämställdhetsexpert på FN:s fond för jordbruksutveckling, IFAD, uppger att siffran sannolikt enbart gäller kvinnor som har formell lagfart. Hur många kvinnor som däröver har brukanderätt eller liknande enligt traditionella rättssystem eller lokala mekanismer, som byråd eller hövdingar, för fördelning av jord är ännu mer oklart. Mindre än tio procent av krediterna till småjordbrukare i Afrika uppges gå till kvinnor. En viktig orsak är att banker och andra kreditinstitut kräver lagfart för att bevilja lån. Endast en bråkdel av den rådgivning för jordbrukare som finns riktas till kvinnor. En stor majoritet av rådgivarna är män. Detta kan vara ett avgörande hinder för kvinnor att få tillgång till rådgivningen, av praktiska, kulturella och andra skäl. Jordbruksministrar och tjänstemän på jordbruksministerierna är i regel också män, vilket brukar få som resultat att intresset för frågor som speciellt berör kvinnor inte är så stort. Inom det civila samhället är det också svårt för kvinnor att få utrymme. Eftersom kvinnorna inte är registrerade som ägare till jord kan de ofta inte bli medlemmar i kooperativ. En svårkontrollerad uppgift... Uppgiften att kvinnor producerar upp till 80 procent av maten i Afrika är vanligt förekommande i olika skrifter om kvinnors roll i jordbruket i utvecklingsländerna. I FAO:s program för jämställdhet, Bridging the gap (Överbrygga klyftan), sägs till exempel att kvinnor producerar upp till 80 procent av basmaten, både för hushållen och för försäljning. Det 750-sidiga mastodontverket om kvinnor och jordbruk, Gender in Agriculture Sourcebook (Källor om kvinnor och jordbruk), från FAO, IFAD och Världsbanken återger siffran 80 procent flera gånger. På ett ställe i boken finns en referens till ett skriftligt material som FAO uppges ha gett ut 2007, Women and food security (Kvinnor och livsmedelstrygghet). Detta material nämner mycket riktigt att kvinnor producerar mellan 60 och 80 procent av maten i de flesta utvecklingsländer, men utan att ge någon källhänvisning. ILO:s World Employment Report uppger också att kvinnor i Afrika producerar upp till 80 procent av maten medan kvinnor i Sydasien och Sydostasien står för 60 procent. Dokumentet Women, agriculture and rural development; a synthesis report of the Africa region (Kvinnor, jordbruk och landsbygdsutveckling; en syntesrapport från Afrika) från 1995 ger den enda förklaring till uppgiftens ursprung som gått att hitta. Dokumentet, som finns på FAO:s hemsida, återger en undersökning från nio länder och redovisar en rad siffror om kvinnors roll i jordbruket. Bland dem finns en uppgift från Demokratiska Republiken Kongo som anger att kvinnor producerar mer ån 80 procent av maten i landet. Fakta om övriga åtta länder visar också att kvinnor har en dominerande roll men nämner inte siffran 80 procent. Inget sägs om hur uppgifterna samlats in. Har seriösa fältstudier gjorts eller är det uttråkade tjänstemän på jordbruksministerierna som fyllt i blanketter från FAO med något de tyckt verkat rimligt? Det framgår inte heller när informationen inhämtats. Men eftersom rapporten den återges i är 15 år gammal står det klart att den inte är helt aktuell. Enligt Annina Lubbock, jämställdhetsexpert på IFAD, ifrågasätts denna typ av siffror alltmer och FAO håller på att se över dem. Baserat på egen erfarenhet såväl som olika lokala observationer anser hon dock att siffran 80 procent är rimlig och stämmer med vad hon sett. Den slutsatsen som går att dra är därmed att det är sannolikt att kvinnor står för 80 procent av matproduktionen i Afrika. Men det finns egentligen inte så mycket fakta bakom uppgiften. 8

9 Världens tuffaste jobb Världens fattigaste människor bor på landsbygden. Deras dagar är fyllda med tungt arbete, som här där Tetty Nyanda med familj rensar ogräs. En fråga om rättigheter Jämställdhet är en fråga om mänskliga rättigheter. Redan i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 slås fast att alla har samma rättigheter, oberoende av bland annat kön. Ett förbud mot diskriminering på grund av kön finns även med i de båda konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. År 1978 antog FN en särskild konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Den lyfter fram regeringars skyldighet att agera mot diskriminering, genom lagstiftning och andra åtgärder. Nästan alla världens länder har anslutit sig till kvinnokonventionen, flera av dem har dock reserverat sig mot centrala delar av den. Flera ILO-konventioner tar också upp frågor som är tillämpliga på kvinnors rättigheter i arbetslivet, till exempel krav på lika lön och förbud mot diskriminering på arbetsmarknaden. År 2000 antog FN de så kallade millenniemålen som är en form av dagordning för global utveckling som samtliga FN:s medlemsländer kommit överens om. De åtta millenniemålen ska vara uppfyllda Ett av dessa mål handlar om jämställdhet men tar inte upp kvinnors situation i arbetslivet utan endast utbildning. Enligt målet skulle könsskillnader i utbildning på grundnivå ha varit borta till år Fem år efter detta år har den målsättningen fortfarande inte uppnåtts i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Sydasien, där betydligt färre flickor än pojkar går i skolan. Enligt millenniemålet ska vidare skillnader mellan könen även när det gäller högre utbildning vara borta till I Latinamerika och Sydostasien är det redan nu fler flickor än pojkar som studerar på universitet och högskolor. Men i Afrika söder om Sahara och Sydasien dominerar pojkarna. Fattigdom en kvinnofråga Enligt FN:s senaste beräkningar lever 1,4 miljarder människor i världen på under 1,25 dollar per dag. Man brukar säga att dessa människor är absolut eller extremt fattiga. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har uppskattat att 70 procent av de fattigaste människorna i världen är kvinnor. En mycket grov uppskattning skulle alltså innebära att närmare en miljard kvinnor lever i absolut fattigdom. Nästan tre av fyra av jordens fattigaste människor beräknas bo på landsbygden och de flesta av dem livnär sig på jordbruk eller andra sysselsättningar som är kopplade till jordbruket. Tre av fyra av en knapp miljard skulle betyda att omkring 700 miljoner kvinnor och flickor på landsbygden lever i absolut fattigdom. Ett annat sätt att försöka uppskatta hur många kvinnor på landsbygden som är absolut fattiga är att utgå från de senaste beräkningarna över fattigdomens fördelning mellan landsbygd och städer, som är från Enligt dessa uppskattningar bor närmare 900 miljoner av dem som lever i absolut fattigdom på landsbygden. Om 70 procent av dem är kvinnor hamnar siffran över antalet extremt fattiga kvinnor på landsbygden på cirka 650 miljoner. Siffrorna skiljer sig alltså, men statistik över förhållanden i de fattigaste länderna är sällan exakt och bygger på uppskattningar 9

10 Kooperation Utan Gränser I kooperativet COAAL har kvinnorna fått en egen bit mark att odla på och fått rätt att bli medlemmar på likvärdiga villkor som männen. Kvinnorna tillhör folkgruppen lencas. snarare än verkliga mätningar. Det finns också stora eftersläpningar i insamlingen av information. De senaste siffrorna om fattigdomen i världen är till exempel fem år gamla. Nya uppgifter har varit på gång länge men har blivit försenade på grund av olika tekniska problem. Siffrorna över fattigdomens fördelning mellan landsbygd och städer är, som framgått, åtta år gamla. Mot bakgrund av detta resonemang kan man ändå göra en grov uppskattning som visar att miljoner bondkvinnor och deras döttrar är absolut fattiga. Detta innebär alltså att de överlever på mindre än tio svenska kronor per dag. De flesta av dessa kvinnor och flickor finns, enligt beräkningarna från 2002, i Sydasien. Där lever nästan hälften av världens fattiga landsbygdsinvånare drygt 400 miljoner människor. I både Afrika söder om Sahara och Sydostasien finns cirka 200 miljoner riktigt fattiga människor på landsbygden och i Latinamerika strax under 50 miljoner. Globalt sett minskade fattigdomen på landsbygden fram till för några år sedan. Enligt uppgifter från 2002 sjönk den absoluta fattigdomen på landsbygden i utvecklingsländerna som helhet från 37 procent till 30 procent mellan 1993 och Men om Kina, där fattigdomen på landsbygden minskat kraftigt, räknas bort blir siffrorna betydligt mindre imponerade. I utvecklingsländerna förutom Kina minskade den absoluta fattigdomen endast marginellt, från 35 till 32 procent, under tioårsperioden. Det innebar att drygt hälften av landsbygdsbefolkningen i Afrika söder om Sahara fortfarande befann sig under fattigdomsgränsen 2002 och i Sydasien var motsvarande siffra 40 procent. Under de senaste åren har några avgörande förbättringar knappast skett. De kraftigt höjda priserna på livsmedel under innebar visserligen att bönderna fick bättre betalt för sina produkter. Men få småbönder i de fattiga länderna kunde dra nytta av de högre priserna. Dels saknade de möjligheter att 10 öka sin produktion på grund av brist på jord, utsäde och andra insatsvaror, dels producerar många småbönder inte ens tillräckligt för att försörja sig själva under hela året och drabbas därför av de högre priserna när de måste köpa mat. Efter den så kallade livsmedelskrisen kom finanskrisen. Den märktes inte så mycket för de bönder som lever på självhushållningsnivå, men innebar ändå vissa försämringar. Till exempel minskade tillgången på krediter och planerade utvecklingsprojekt sköts upp. Millenniemål nås inte Fem år återstår till dess att millenniemålen ska vara uppfyllda. I den senaste FN-rapporten om uppfyllelsen av målen konstaterar generalsekreteraren Ban Ki-moon att framsteg gjorts men att landvinningarna som helhet är för långsamma. Trots begränsade förbättringar när det gäller att minska fattigdomen på landsbygden visar dock FN:s beräkningar att det första millenniemålets första delmål om att halvera andelen människor som lever i absolut fattigdom kan komma att uppnås på global nivå. Främst är detta tack vare den snabba minskningen av fattigdomen i Kina och andra länder i Öst- och Sydostasien. I Afrika söder om Sahara kommer målet inte att nås, men brister i statistik och datainsamling gör det svårt att få en tydlig bild av exakt hur utvecklingen ser ut. När det gäller delmålet att halvera andelen människor som lider av hunger minskade andelen undernärda människor från 20 procent i början av 1990-talet till 16 procent i mitten på 2000-talet. Men sedan kom prishöjningarna på mat och därefter finanskrisen. Från strax över 800 miljarder hungrande och undernärda människor i världen ökade siffran till över en miljard. Enligt beräkningar som FAO presenterade i mitten på september minskar dock antalet människor som lider av

11 Världens tuffaste jobb kronisk hunger åter till 925 miljoner under Det innebär att andelen är tillbaka på 16 procent. Den viktigaste orsaken till minskningen är ökad ekonomisk tillväxt, främst i Asien. I Afrika söder om Sahara är minskningen liten och 30 procent av befolkningen där beräknas lida av hunger och undernäring, uppger FAO. En genomgång som gjorts av ett afrikansk forsknings- och analysinstitut, ReSAKSS, visar att de afrikanska länderna är långt ifrån att uppnå det första millenniemålet. Enligt dessa beräkningar finns det bara ett land på kontinenten, nämligen Ghana, som kommer att uppnå båda delmålen. Ett tiotal länder beräknas uppnå målet att halvera den absoluta fattigdomen, däribland Tanzania och Kenya. Cirka tio andra länder kommer, enligt samma beräkningar, att nå målet om att halvera andelen människor som lider av hunger och undernäring. Jordbruket har avgörande betydelse för att uppnå det första millenniemålet. ReSAKSS citerar forskare vars beräkningar visar att för att uppnå målet skulle den afrikanska kontinenten som helhet behöva utöka satsningarna på jordbruket med minst 20 procent per år. Feminisering av jordbruket Den gängse bilden av en bonde är en man med valkiga händer och keps. Men så ser verkligheten alltmer sällan ut. I världen som helhet uppskattas strax över hälften av dem som arbetar med jordbruk vara kvinnor. Kvinnornas roll inom jordbruket och matproduktionen ökar på de flesta håll i världen. Denna utveckling är särskilt tydlig i Afrika söder om Sahara där jordbruket sysselsätter en stor andel av befolkningen. Men samma tendens är sedan många år tillbaka märkbar även i Latinamerika och delar av Asien. Männen väljer i växande utsträckning att migrera till städerna där möjligheterna till andra och mera välbetalda jobb är större. De flesta av dem hittar dock inga andra arbeten än inom den osäkra och lågproduktiva informella sektorn och lyckas knappast försörja sig själva, lågt mindre bidra till familjernas överlevnad. Snarare dyker de ofta upp hemma i byn under veckosluten för att äta sig mätta och vila. Jordbrukets låga status bidrar till denna migration. Hårt, manuellt arbete med låga inkomster lockar få unga män. Istället försöker outbildade män att bli chaufförer eller vakter. De unga män som har mera välbeställda föräldrar eller lyckas få stipendier för att studera vidare är ännu mindre intresserade av att ta över slitet på fälten. Jordbruket är något de kan tänka sig att ägna sig åt om inga andra möjligheter står till buds och allt annat misslyckas, inte annars. I och med denna utflyttning hamnar mer och mer av ansvaret för jordbruket på kvinnor och man talar om en feminisering av jordbruket. Kvinnornas redan tunga arbetsbörda ökar ytterligare i och med att de mer eller mindre på egen hand får så, sköta odlingarna och skörda. Arbetet på fälten är dessutom långt ifrån deras enda uppgifter; normalt faller det även på dem att ta ansvar för barnen, hämta ved och vatten, laga mat och ta hand om gamla och sjuka. Många kvinnor är också aktiva i kyrkliga eller lokala organisationer som till exempel bildats för att bistå människor som är aidssjuka. I områden där en stor del av männen migrerat till städerna eller där många människor i produktiv ålder är hivsmittade eller aidssjuka kan akut brist på arbetskraft inom jordbruket uppstå. Detta leder i sin tur till mindre skördar och ännu sämre livsmedelstrygghet. 1 Vad gäller männens roll finns dessutom en motsatt trend som även den ofta missgynnar kvinnorna: I och med att jordbruket kommersialiseras och går från självhushåll till ökat deltagande i marknadsekonomin, vilket är en utveckling som inletts på många håll och välkomnas av de flesta, tenderar könsrollerna att förändras. Om det finns en marknad för vissa produkter, till exempel grönsaker, tar ofta männen över kvinnornas odling av dessa produkter. Kvinnornas möjligheter att odla grönsaker till hushållet minskar därmed, deras inkomster och sociala status sjunker och familjernas näringsstandard riskerar att försämras. Klimat och hiv och aids drabbar kvinnor När FAO nyligen frågade kvinnor från gräsrotsorganisationer på landsbygden i Afrika, Asien och Latinamerika hur de såg på sin situation svarade de att otryggheten beträffande tillgången till mat hade förvärrats på senare tid. Orsakerna till detta var flera, ansåg kvinnorna. Den ekonomiska situationen hade blivit sämre och klimatförändringarna gjorde deras arbete alltmer osäkert. Det faktum att kvinnorna saknar kontroll över mark och andra resurser gör att de är sårbara för privatiseringar av gemensamt ägd mark eller uppköp av jord för odling av energigrödor, visar FAO-studien Supporting women producers to respond to the challenges of food insecurity (Stödja kvinnliga producenter att klara livsmedelsotryggheten) från 2010, där kvinnornas synpunkter redovisas. Ett problem som delas av kvinnorna i de olika världsdelarna är vidare att de saknar tillträde till lokala beslutsfattande organ och andra sammanhang där beslut som påverkade deras liv och deras hushålls situation fattas. Även om kvinnornas svar skilde sig en aning mellan olika regioner var det samma kombination av faktorer bakom livsmedelsotryggheten som återkom. Höga priser på livsmedel hade försämrat deras köpkraft trots att de själva producerade mat. Klimatförändringarna innebar bland annat att de inte längre kunde använda lokalt utsäde eller odla vissa traditionella grödor. Studier från Världsbanken och andra visar också att miljöförstöring och klimatförändringar drabbar kvinnorna genom att de 1 I Sverige kallas rätten till mat livsmedelstrygghet. Ordet livsmedelssäkerhet används för att beteckna livsmedel som är säkra ur hälsosynpunkt. 11

12 Kooperation Utan Gränser Småbonden Anna Saloni i Tanzania har satsat på bikupor. Fältarbetaren Luhekelo Sanga till vänster ger råd. behöver lägga ner mer tid på arbetsuppgifter som traditionellt ligger på kvinnor och flickor, som att hämta vatten och ved. Kvinnor har också bristande kunskap om vad de kan göra för att anpassa sig till klimatförändringarna eftersom information och utbildningar fortfarande främst riktas till män. Jordbruket svarar för omkring 18 procent av utsläppen av växthusgaser och är den främsta orsaken till skogsskövling, konstaterade IFAD:s chef Kanayo F Nwanze i ett tal i juli Men samtidigt som jordbruket är en viktig orsak till klimatförändringar drabbas småbönderna särskilt hårt av den globala uppvärmningen. I Afrika beräknas ytterligare minst 75 miljoner människor drabbas av torka och brist på vatten fram till I några länder kan skördarna från jordbruk som saknar konstbevattning komma att halveras under den närmaste tioårsperioden, uppgav IFAD-chefen. I andra delar av världen, som Centralamerika och delar av Asien, märks det allt nyckfullare klimatet främst som stormar och översvämningar. Framför allt för kvinnor i Afrika söder om Sahara bidrar aidsepidemin ytterligare till arbetsbördan. Eftersom tillgången på sjuk- och hälsovård är sämre på landsbygden än i städerna vårdas de sjuka i allmänhet hemma. Som arbetsfördelningen ser ut innebär det att kvinnor får ta ansvaret för vården av sjuka anhöriga. Barn till personer som avlider tas också för det mesta hand om av kvinnliga släktingar eller grannar. Kvinnor vars män blir sjuka eller dör får sköta jordbruket på egen hand. Det innebär ännu fler arbetsuppgifter och ofta ökad fattigdom. En rad studier visar att ensamstående kvinnor har de allra lägsta inkomsterna. Framtida möjligheter till utveckling undermineras av att kvinnorna ibland tvingas sälja jord eller andra tillgångar för att de och deras barn ska överleva. Aidsepidemin ökar också kvinnornas sårbarhet. I vissa länder i Afrika säger sedvanerätten att den avlidne mannens släktingar ärver hus och jord. Även om det finns formella lagar som skyddar kvinnor och barn känner kvinnorna inte till dem och kommunala tjänstemän och andra lokala beslutsfattare agerar ofta till de manliga släktingarnas fördel. Det är viktigt att beakta både klimatförändringar och hivoch aidsepidemin när stöd till kvinnliga bönder utformas. Kvinnorna behöver information, både om den aktuella situationen och om sina egna rättigheter. Rådgivning bör utformas så att den tar upp möjligheter till odling av grödor som klarar torka, blir färdiga att skörda snabbare och kräver mindre arbetsinsatser. Kvinnor behöver också stöd att organisera sig så att de kan stödja varandra med jordbruksarbetet och med att vårda sjuka anhöriga och ta hand om föräldralösa barn. Om de själva är hivsmittade måste de få hjälp att få vård och mediciner. Utöver detta behövs riktade insatser till männen som kan förmå dem att ta sin del av ansvaret för de traditionellt kvinnliga sysslorna. Konkreta exempel visar att sådana insatser kan ge resultat, men för att de ska slå igenom på bred front krävs ett långsiktigt arbete. Förutsättning för utveckling Jämställdhet är en förutsättning för hållbar utveckling och minskad fattigdom. Inom jordbruket bidrar ojämlikheten mellan könen till lägre produktivitet och underminerar därmed förutsättningarna för utveckling. De olika arbetsuppgifter och ansvar som män och kvinnor har och de olika förutsättningar som dessa medför måste därför beaktas, både av ländernas egna 12

13 Världens tuffaste jobb regeringar och av biståndsgivare, om satsningar på att utveckla jordbruket verkligen ska leda till ökad livsmedelstrygghet och produktion. FN:s förre generalsekreterare, Kofi Annan, som är ordförande i det privata initiativet Allians för en grön revolution i Afrika (AGRA), har sagt att utan en jämställdhetsrevolution kommer det inte att bli någon grön revolution. Men trots att insikten om jämställdhetens betydelse finns har den svårt att nå ut. I de fattiga länderna är jämställdhet sällan en prioriterad fråga, både av skäl som hänger samman med brist på resurser och kompetens och värnande om egna maktpositioner. Kunskapen om ämnet är inte alltid spridd i alla de led av aktörer som är inblandade i utvecklingssamarbetet och experterna på området är få och saknar ofta mandat att genomdriva sina rekommendationer. Biståndsgivarna är ibland oeniga om hur hårt de ska trycka på för att genomdriva satsningar på jämställdhet i gemensamma program. Följden blir att kvinnor antingen förbises eller att man utgår ifrån att kvinnor har samma förutsättningar som män. När kvinnornas betydelse för utveckling började uppmärksammas inom utvecklingssamarbetet skedde det först i form av särskilda projekt som riktades till kvinnor. Dessa projekt bidrog till att öka kvinnors inkomster men utmanade inte den rådande ordningen att män bestämmer och kontrollerar huvuddelen av resurserna. Därför utvecklades ett nytt sätt att se på frågorna som innebär att jämställdhetsanalys och beaktande av jämställdhetsfrågor ska integreras i alla aspekter av projekt och program och på alla nivåer; planering, genomförande, uppföljning och utvärdering. Detta sätt att angripa problemet, så kallad mainstreaming eller integrering, förespråkas och tillämpas av många biståndsgivare. Framstegen har dock varit begränsade. Några av de orsaker som brukar anges, till exempel i en litteraturgenomgång som Sida låtit göra, är att jämställdhetsfrågorna inte prioriterats tillräckligt, att alltför små resurser kopplats till genomförandet av jämställdhetsmålen och att det saknats systematisk rapportering om resultat. När det handlar om stöd till kvinnor på landsbygden är ytterligare en orsak till bristen på framsteg att både utvecklingsländerna och biståndsgivare ofta valt att stödja exportgrödor som huvudsakligen odlas av män snarare än produktionen av den mat som odlas för egen konsumtion en produktion som kvinnorna brukar ha ansvar för. För att få större effekt av sina insatser har vissa biståndsgivare börjat kombinera integrering med riktade projekt för kvinnor, jämställdhetsutbildning av män och politisk dialog med beslutsfattare för att exempelvis förmå dem att ändra diskriminerande lagar. Fokus på kvinnliga bönder Jordbruksfrågorna har haft en undanskymd plats på utvecklingsagendan under många år. Från början av 1980-talet minskade såväl den andel av de offentliga utgifterna i de fattiga länderna som användes till satsningar på jordbruk som biståndet mycket kraftigt. Men i och med prisökningarna på livsmedel och de hungerkravaller som blev följden av dem i flera länder ökade intresset åter. Världsbanken bidrog till detta genom att ägna sin årsrapport för 2008 åt jordbruk. Det var första gången sedan 1982 som Världsbankens prestigefyllda årsrapport handlade om jordbruksfrågor och rapporten Agriculture for Development (Jordbruk för utveckling) fick stor uppmärksamhet. I rapporten argumenterade Världsbanken för att det åter var dags att sätta jordbruket i centrum för utvecklingsagendan. Enligt Världsbanken visar studier att ekonomisk tillväxt inom jordbruket är två till fyra gånger så effektiv som tillväxt inom andra sektorer när det gäller att minska fattigdom. Rapporten slog också fast att där kvinnor utgör majoriteten av småbrukarna bidrar ett försummande av deras villkor till låg tillväxt och bristande livsmedelstrygghet. De stora aktörer när det gäller jordbruksutveckling hade sedan tidigare policydokument och strategier om hur jämställdhet ska genomsyra deras insatser. FAO:s strategi anger att jämställdhet ska integreras i alla insatser, oavsett om de handlar om investeringar, livsmedelstrygghet eller något annat område. IFAD:s ramverk för att integrera jämställdhetsfrågor i allt arbete delar in insatserna i tre huvudområden: Att stärka kvinnor i ekonomiskt avseende, att öka kvinnors möjligheter att delta i beslutsfattande och att öka deras välfärd, till exempel genom tillgång till grundläggande service. Världsbanken har bland annat som mål att hälften av de jordbruksprojekt som stöds ska ta upp någon aspekt som handlar om jämställdhet. Under de senaste åren har dessa policies och strategier kompletterats med faktablad, broschyrer och andra publikationer som riktar sig till en bredare grupp intresserade. Enligt FAO märks ett större intresse genom att frågor som handlar om jämställdhet inte bara diskuteras på fältet utan även i styrelser och andra beslutsfattande organ. Ett tecken på det ökande intresset är också att FAO:s årsbok 2011 kommer att handla om kvinnor och jordbruk. Rapportens preliminära rubrik är Women feed the world (kvinnor föder världen). Den skrift som i alla avseenden väger tyngst bland de nya publikationer som kommit under senare år är den 750-sidiga Gender in Agriculture Sourcebook. Den är ett uppslagsverk som utförligt behandlar i stort sett alla aspekter på kvinnor och jordbruk. Boken kom ut 2008, i samband med den internationella dagen för landsbygdens kvinnor, som uppmärksammas den 15 oktober. Den gavs ut gemensamt av FAO, IFAD och Världsbanken. I Gender in Agriculture Sourcebooks inledning konstateras att vissa framsteg har gjorts när det gäller att utveckla analysförmåga, anta riktlinjer och planera för integrering av jämställdhetsfrågorna. Den stora utmaningen är emellertid att gå från ord till handling, det vill säga att ta steget till att genomföra insatser och dra lärdomar från dem. 13

14 Kooperation Utan Gränser Kvinnor i Honduras blev boskapsskötare I södra Honduras nära gränsen till Nicaragua turas torka och översvämningar om att sätta invånarnas ork och kunskap på prov. I byarna här pratas det om en grupp kvinnor som har den bäst skötta boskapen i hela regionen trots att boskapsskötsel anses vara en syssla för män. De flesta kvinnogrupper häromkring väljer att starta en liten affär. Men vi ville inte det. Vägen till vår by ligger översvämmad tre månader om året och under den tiden kan knappt några varutransporter komma fram, förklarar Leonarda Zepeda, ordförande i kvinnogruppen Brisas del Sur. Så vi valde att satsa på boskapsskötsel istället. Leonarda bor med sin man och deras nio barn i ett spartanskt litet hus med vedspis och brunn bland träd och buskar på den jordstampade bakgården. Lärarna strejkar mot landets regering som tog makten genom en kupp, så barnen är hemma och springer runt och busar bland hundarna och hönsen. Leonardas man är medlem i byns jordbrukskooperativ. Kooperativets kvinnliga medlemmar är änkor och två till antalet. Men Leonarda och de andra kvinnorna får finna sig i att stå utanför de beslut som fattas i kooperativet trots att det ofta är beslut som rör hela byn. Det är nämligen nästan alltid männen som är registrerade som ägare till marken och äger man ingen jord tillåter kooperativets stadgar inte att man blir medlem. Det är ingen som lyssnar på de två kvinnorna som är medlemmar, berättar Leonarda. Men i kvinnogruppen räknas allas röst, här lyssnar vi på varandra och fattar våra egna beslut. Det var därför vi ville organisera oss utan männen. Genom ett fördelaktigt lån från Kooperation Utan Gränser kunde kvinnorna i Brisas del Sur köpa tio kor och hyra betesmark. Genom projektet har de också deltagit i utbildningar i boskapsskötsel, jämställdhet och lokal demokrati. Av mjölken tillverkar de lokala produkter som de säljer i byarna. Trots att det gått mindre än ett år sedan de kom igång med verksamheten ger mjölken redan tillräckligt för att både betala av på lånet och ge dem egna inkomster. Och nio kalvar har fötts. Förut levde jag bara på min mans inkomster. Det kändes förnedrande på något vis, säger Leonardas granne Miriam Muñoz. Miriams man försvann som många andra centralamerikanska män till USA för några år sedan. Och som så många andra träffade han snart en ny kvinna i det nya landet. Men han har inte skilt sig från Miriam och han håller sitt löfte och skickar hem pengar som hon och de fyra barnen kan leva på. Kvinnogruppen tog över en traditionellt manlig syssla, nämligen boskapsskötsel. Nu kämpar kvinnorna för att få äganderätt över marken. Det är han som äger jorden jag odlar och om han väljer att lämna mig skulle jag ha kunnat stå själv med fyra barn och utan möjlighet till inkomst. Men jag har kämpat hårt. Jag har lagt undan av de pengar han skickat och tack vare att jag fått lära mig om boskapsskötsel genom projektet så vågade jag köpa mig några egna kor, berättar Miriam. I stugorna på Honduras landsbygd är våld ofta mer regel än undantag och många kvinnor tillåts bara lämna hemmet vid särskilda tillfällen och med mannens tillåtelse. Leonarda, Miriam och de andra kvinnorna i Brisas del Sur har deltagit i utbildningar där de lärt sig att sätta värde på sig själva och det arbete de utför, att de inte ska behöva utsättas för våld och att deras män inte har rätt att hindra dem att gå ut. En viktig del i jämställdhetsarbetet är att även en grupp män har fått gå på jämställdhetskurs där de fått diskutera och ifrågasätta den traditionella mansrollen. Temat om våld var det bästa under utbildningen, tycker Florinda Muñoz, en sexbarnsmamma i Brisas del Sur, vars man också fått gå på kurs. Min man lät mig aldrig gå ut förut. Nu tycker han att det jag gör är bra, vi har slutat bråka om pengar och framförallt lyssnar han på mig nu. Kvinnorna i Brisas del Sur har på mindre än ett år byggt upp en lyckad verksamhet som ingen av deras män trodde på i början. Men mycket återstår att göra. Gruppen ska nu formellt bilda en förening och på så sätt få möjlighet att kräva tillgång till egen mark genom den statliga jordreformen. Representanter för gruppen deltar också i ett regionalt samarbete där bondkvinnor gått samman för att opinionsbilda kring sina rättigheter, bland annat till att äga mark och bli medlemmar i bondekooperativen. Sedan ska vårt projekt växa. När vi har egen mark ska vi köpa fler kor och sälja mer mjölk och andra produkter och vi ska alltid hålla ihop i gruppen, för det är det som gett oss vår styrka, säger Miriam bestämt. av Ania Janerud 14

15 Världens tuffaste jobb Stödet till kvinnor måste öka, men stödet måste utformas utifrån den konkreta situationen på plats. I byn Gweru i Zimbabwe är till exempel aidsepidemin ett stort problem. Många föräldralösa barn tas hand om av kvinnliga släktingar eller grannar. Viktigt att satsa på kvinnor Osynliga och utan erkännande Hittills har kvinnors roll inom jordbruket till stor del varit osynlig och har därför inte erkänts. En orsak till denna brist på synlighet är att kvinnor främst sköter de sysslor som är relaterade till familjernas behov medan männen producerar för marknaden. Ett annat skäl är bristen på data som visar vilka arbetsuppgifter kvinnor respektive män utför. När separat statistik för kvinnor respektive män tas fram blir det tydligt att kvinnor odlar mat för hushållens egen konsumtion medan männen tar hand om den mera lönsamma produktionen av grödor som går att sälja. Kvinnor saknar ofta de resurser och det kapital som krävs för att ta steget över till odling för försäljning, på egen hand eller i bondeorganisationers regi. Kvinnors och mäns roller inom jordbruket ser delvis olika ut i olika länder och regioner. Därför finns det inte en strategi för jämställdhet som passar överallt. Istället är det viktigt att göra en analys som bygger på fakta från den plats där en ny satsning planeras. Några frågor återkommer dock på de flesta håll i världen: Ojämlika rättigheter till mark är kanske den viktigaste av de faktorer som påverkar kvinnors möjligheter inom jordbruket. Äganderätt eller besittningsskydd är av avgörande betydelse för kvinnors vilja att investera och satsa sin tid. Speciellt om de befarar att en aktivitet som blir kommersiellt lönsam kan komma att tas över av manliga medlemmar i hushållet. Lagar och sedvänjor behöver förändras så att kvinnor, ensamma eller tillsammans med sina män, får laglig rätt till mark, i form av lagfart, traditionella lokala överenskommelser eller på annat sätt. Även förfaranden kring arv och skilsmässor, som missgynnar kvinnor, behöver förändras. Bland annat behöver kvinnor få kunskap om sina rättigheter, stöd att organisera sig och möjligheter till juridisk hjälp. I vissa länder finns redan många lokala kvinnoorganisationer som med små resurser och under stort motstånd från lokala makthavare arbetar med dessa frågor. Samtidigt som de sedvänjor som missgynnar kvinnor behöver förändras är det emellertid viktigt att slå vakt om och bygga vidare på de traditioner som gynnar kvinnorna. Till exempel att kvinnor i vissa afrikanska kulturer tilldelas en liten del av familjens mark som de sedan bestämmer över. Kvinnors möjligheter att delta i de sammanhang där beslut fattas är en annan avgörande fråga. Men deltagandet 15

16 Kooperation Utan Gränser begränsas bland annat av deras svaga ställning när det gäller ägande. Det är till exempel vanligt att endast de som har äganderätt till mark kan vara medlemmar i kooperativ, vattenföreningar, kreditgrupper och andra lokala sammanslutningar. Kvinnor behöver också träning och utbildning för att kunna delta i beslutsfattandet på lika villkor. Åtgärder för att minska kvinnornas arbetsbörda är nödvändiga. Men ojämlika inkomster gör att kvinnor har sämre möjligheter att satsa på nya redskap eller maskiner som lätta plogar eller bränslesnåla spisar. Männen avstår från att investera så länge kvinnors arbetskraft är gratis. Det finns också exempel på nya maskiner och andra hjälpmedel som gjort kvinnors traditionella arbetsuppgifter mera lönsamma och därmed lett till att dessa uppgifter tagits över av män. Enligt IFAD finns det också tecken på att de subventioner för konstgödning och utsäde som flera afrikanska länder har infört för att stimulera jordbruksproduktionen går till hushållets överhuvud och därmed inte når kvinnor. Kvinnor är mindre benägna att ta risker än män när det gäller att börja odla nya grödor. Främst beror det på att de är mera sårbara vid missväxt eftersom de har det huvudsakliga ansvaret för att föda familjen. Det är därför viktigt att ta reda på exakt hur kvinnornas situation ser ut och vilka marginaler de har. Kvinnors begränsade rörelsefrihet och möjlighet att avsätta tid gör att de har sämre tillgång till information. Kan de lämna sina barn för att delta i en kurs eller ett möte med en rådgivare? Tillåter deras män eller lokalsamhällets normer att de gör det? Det faktum att färre kvinnor än män kan läsa måste också beaktas när information ska spridas. Studier och praktisk erfarenhet visar att kvinnliga jordbruksrådgivare, oavsett om de är anställda av staten, internationella organisationer eller lokala bondeorganisationer, är en nyckelfråga när det gäller att nå kvinnor. I vissa kulturer anses det inte lämpligt att kvinnor på egen hand träffar män utanför släkten. Kvinnorna själva föredrar kvinnliga rådgivare eftersom de inte upplever samma obalans vad gäller makt och har lättare att ställa frågor och diskutera med dem. Ofta är det dock svårt att rekrytera kvinnor som rådgivare, framför allt till tjänstgöring i avsides belägna områden. En internationell NGO lockade med högre lön och andra förmåner när den försökte rekrytera kvinnliga rådgivare i Etiopien, men av familjeskäl, rädsla för att utsättas för sexuella trakasserier med mera fördrog ändå kvinnorna att stanna i städerna. Att rekrytera och utbilda unga kvinnor som själva kommer från avlägsna landsbygdsområden till ett slags barfota-rådgivare kan vara ett sätt att få in fler kvinnor i yrket. En annan möjlighet som fungerade i ett Sida-program i Nicaragua var att rekrytera unga, nyutbildade kvinnor som rådgivare. Vare sig rådgivarna är kvinnor eller män behöver de träning i jämställdhetsfrågor. Ofta är dock den utbildning som ges alltför kort och ytlig och saknar koppling mellan teori och praktik såväl som konkreta exempel. Om träningen inte kopplas till bestämda mål, en separat budget eller tydligt ansvar för genomförandet är risken också stor att inget händer - och alla inblandade får intrycket att jämställdheten inte var så betydelsefull trots allt. Det är viktigt att ge kvinnor utrymme för egen organisering så att de dels kan stödja och stärka varandra, dels blir mindre bundna till den egna kycklinguppfödningen eller annan produktion. Om kvinnor gemensamt startar eller går med i kooperativ eller andra organisationer är det också lättare för dem att hitta kunder till sina varor, till exempel butiker eller hotell. Om kvinnor ska kunna ta steget från självhushåll till att även odla för försäljning måste en rad villkor vara uppfyllda. De behöver till exempel ha äganderätt till marken eller vara rimligt säkra på att de inte kommer att tappa kontrollen över den nya produktionen. De kan behöva rådgivning som är anpassad efter deras behov. Speciellt i afrikanska länder är dåliga vägar och annan infrastruktur också ett hinder; kvinnor kan inte transportera hur tunga bördor som helst på sina huvuden. Mikrolån eller andra krediter är också viktiga, men ska utformas så att inte kvinnornas arbetsbörda ökar eller vinsterna främst gagnar män. Lärdomar Gender and Agriculture Sourcebook sammanfattar några lärdomar som, oavsett skillnader mellan länder och kulturer, förefaller gälla generellt: Rikta insatser direkt till kvinnor för att få igång en förändringsprocess. Exkludera inte männen, deras stöd är viktigt och om alla vinner på satsningen ökar chanserna att förbättringen blir bestående. Främja kvinnors organisering och gemensamma aktiviteter så att de stärks som grupp. Stöd kvinnligt entreprenörskap och kvinnors kontroll över vinsterna. Utgå inte från att vinster fördelas jämlikt inom familjen. Se till att kvinnor blir representerade i beslutsfattande organ som producentföreningar, till exempel genom kvotering. Rekrytera och utbilda kvinnor till jordbruksrådgivare, affärsutvecklare etc. Involvera alltid kvinnor i utformandet av nya produkter och tjänster. Det lönar sig att satsa på kvinnor Med tanke på kvinnors stora betydelse för jordbruket i utvecklingsländerna, speciellt i de allra fattigaste länderna, vore det logiskt att förvänta sig att en allt större del av tillgängliga resurser anslås till att stärka kvinnliga bönders rättigheter och främja deras produktivitet. Men vare sig hos ländernas regeringar eller hos biståndsgivarna verkar policydokumenten om vikten av 16

17 Världens tuffaste jobb att integrera jämställdhetsfrågorna ännu ha gett något större avtryck när resurserna fördelas. En skrift om jordbruk i Afrika som organisationen Action Aid publicerade i april 2010 innehåller bland annat en genomgång av jordbruksdepartementens budgetar i tre afrikanska länder: Malawi, Kenya och Uganda. Alla tre länderna har antagit policies som slår fast vikten av ett jämställdhetsperspektiv: I Malawis jordbruksbudget är kvinnor endast synliga på ett ställe; i en budgetpost som handlar om rådgivning och omfattar 0,2 procent av jordbruksministeriets budget. I Kenya finns en budgetpost för mainstreaming av jämställdhet. Den uppgår till 0,007 procent av den totala budgeten för jordbruk, uppger Action Aid. I Ugandas jordbruksbudget nämns inte kvinnor över huvud taget. Även biståndsgivarna har mycket kvar att göra när det gäller att satsa på kvinnliga bönder. Enligt Gender in Agriculture Sourcebook är jämställdhetsfrågor uttryckligen integrerade i mindre än tio procent av allt utvecklingssamarbete som går till jordbruk. Samtidigt finns en rad studier från olika länder som visar att det, med tanke på fattigdomsbekämpning och livsmedelstrygghet, är mycket lönsamt att satsa på kvinnliga lantbrukare: Uppgifter från Kenya, Tanzania och Burkina Faso visar att familjernas inkomster skulle öka med mellan 10 och 20 procent om kvinnor fick tillgång till samma utbildning och insatsvaror som män. Om kvinnor involveras i fältförsök för att testa nya grödor, maskiner och redskap går spridningen av de nya hjälpmedlen snabbare, visar studier från bland annat flera länder i södra Afrika, Honduras och Nepal. För att åstadkomma motsvarande förbättring av barns hälsa och näringsintag som en ökning av kvinnors inkomster med tio dollar leder till skulle männens inkomster behöva öka med 110 dollar, hävdar en studie från Elfenbenskusten. Om kvinnor i Ghana hade samma rättigheter till mark och besittningsskydd som män skulle deras inkomster per hektar nästan fördubblas. Dessa fyra exempel är bara några av alla de studier som citeras i skrifter och informationsmaterial och på Världsbankens och andra stora biståndsgivares hemsidor om vikten av att satsa på kvinnliga bönder. Referenser saknas emellertid ofta, vilket gör det svårt att bedöma uppgifternas tillförlitlighet. Studierna pekar dock i samma riktning. De stämmer också överens med forskning inom andra områden än jordbruk som visat att kvinnor är mera framgångsrika än män när det gäller att förvalta och betala tillbaka mikrokrediter och att kvinnor använder en betydligt större andel av sina inkomster till familjens välfärd, exempelvis till att betala skolavgifter eller sjukvårt, än män. Sammanfattningsvis: Att satsa på kvinnor är effektivt om man vill minska fattigdomen. Palestinska Sarah Sawayfa har 14 munnar att mätta. En del av familjens mark har konfiskerats på grund av Israels mur. Resurser till jordbruket Majoriteten av utvecklingsländerna i Afrika och Latinamerika gick in i en djup ekonomisk kris i början av 1980-talet. En följd av krisen blev att satsningarna på jordbruk skars ner mycket kraftigt, framför allt i Afrika söder om Sahara. Till nedskärningarna bidrog att småbönder inte sågs som ekonomiskt intressanta och värda att satsa på. Överskott snarare än låg produktion var problemet på global nivå. Följden blev att jordbrukets andel av de offentliga utgifterna minskade. I Afrika föll de, enligt statistik från FAO, från i genomsnitt 6,4 procent på 1980-talet till 4,5 procent år Även biståndet rasade. Enligt OECD:s biståndsorgan, Developmen Assistance Committee (DAC) minskade stödet till jordbruk från 11,5 procent av det totala biståndet i mitten på 1980-talet till 3,4 procent 20 år senare. På senare år verkar emellertid den nedåtgående trenden ha brutits. I de afrikanska länderna har de offentliga utgifterna för jordbruk ökat med cirka 75 procent, om än från en mycket låg nivå. År 2002 antog de afrikanska staterna ett program för jordbruksutveckling, The Comprehensive Africa Agriculture Development Programme (CAADP). Enligt detta program åtar sig vart och ett av de afrikanska länderna att anslå minst tio procent av statsbudgeten till jordbruksutveckling och att öka jordbrukets tillväxt till sex procent per år. Genomförandet har gått långsamt, beroende på kapacitetsbrist hos de 17

18 Kooperation Utan Gränser Lucia Luciana och Sixbalda Fransic är två av medlemmarna i MWIWAMO, ett nätverk av bondegrupper i Tanzania som stöds av Kooperation Utan Gränser. organisationer som ska driva arbetet framåt, otydliga och motstridiga prioriteringar hos länderna med mera. Det senaste året har dock tempot ökat och ett 20-tal länder har kommit så långt att de utarbetat utvecklingsplaner för jordbruket, hållit möten med relevanta aktörer, inklusive det civila samhället och den privata sektorn, och undertecknat nationella utvecklingsplaner. Den genomsnittliga tillväxten inom jordbruket i Afrika söder om Sahara har också ökat från cirka tre procent i början av 2000-talet till fem procent Ett tiotal länder når upp till målet om sex procents tillväxt i jordbruket, bland dem Moçambique, Tanzania och Uganda. Åtta länder uppnår målet att tio procent av de offentliga utgifterna ska gå till jordbruk; Etiopien, Malawi och ett antal länder i Västafrika. Efter den så kallade livsmedelskrisen förväntades att biståndsgivarna skulle öka sina satsningar på jordbruk. På grund av eftersläpningar i rapporteringen går det ännu inte att se någon sådan eventuell ökning. Men OECD/DAC hävdar att en svag uppåtgående trend hade inletts redan dessförinnan. Biståndet till jordbruk började öka några år in på 2000-talet och steg med i genomsnitt 13 procent per år från 2003 till Det årliga bistånd som utlovats till jordbruk uppgick till 7,2 miljarder dollar Detta behöver inte vara exakt samma sak som det bistånd som sedan faktiskt betalats ut. Ofta är utbetalningarna lägre än de belopp som utlovats. Siffror över utbetalningar saknas emellertid fortfarande. I statistiken räknas även lån från Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna och vissa bilaterala givare in. Dessa lån svarar för en dryg fjärdedel av det totala beloppet på 7,2 miljarder dollar. I siffran över utlovat bistånd ingår även stöd till skogsbruk och fiske och totalt svarar dessa sektorer för drygt 15 procent av det totala jordbruksstödet. Program för landsbygdsutveckling, som ofta inte bara handlar om jordbruk, ingår inte i DAC:s siffror över jordbruksstöd. Men skulle även landsbygdsutveckling och livsmedelsbistånd räknas som jordbruksstöd skulle den totala siffran för jordbruksstödet bli betydligt högre, drygt 12 miljarder dollar. De största bilaterala givarna var USA, Japan och Frankrike. USA svarade för de i särklass största ökningen, en tredubbling av stödet till jordbruk mellan 2003 och 2008, enligt DAC:s siffror. Men även Japan och Frankrike ökade sitt stöd mycket kraftigt. Världens största ekonomier, de så kallade G8-länderna, lovade att anslå 22 miljoner dollar till jordbruksutveckling vid sitt möte i Italien Hur mycket av dessa medel som betalats ut är inte klart, men enligt vissa uppgifter handlar det om en dryg fjärdedel. Medlen har delvis satts in i en ny fond som förvaltas av Världsbanken. Fonden syftar till att förbättra livsmedelsförsörjning och inkomstmöjligheter i låginkomstländer genom stöd till jordbruk och ska finansiera nationella initiativ. 18

19 Världens tuffaste jobb Viktigt att dela erfarenheter i Tanzania Den lilla staden Makuyuni ligger vid stora vägen mellan Arusha och nationalparkerna Serengeti och Ngorongoro i Tanzania. Här passerar en jämn ström av turister som hoppas få se lejon, elefanter och andra vilda djur. Men bara någon kilometer från vägen tillhör de fyrhjulsdrivna jeeparna och välutrustade safari-grupperna en helt annan värld. Här kämpar småbönderna för att överleva på den skörd som små, torra åkerlappar kan ge. Deras enkla lerhus ligger utspridda längs dammiga och gropiga vägar som slingrar sig över kullarna. Många måste gå flera kilometer för att hämta vatten. Kooperation Utan Gränser stödjer MWIWAMO, ett lokalt nätverk av bondegrupper som i sin tur är kopplat till ett stort, nationellt nätverk. Organisationen arbetar på flera olika sätt för att öka böndernas inkomster. Majoriteten av medlemmarna är faktiskt kvinnor, berättar fältarbetaren Luhekelo Sanga. Medlemmarna organiseras i grupper med cirka ett dussin medlemmar i varje grupp. Grupperna får träning och individuell rådgivning av MWIWAMO:s fältarbetare. Jämställdhet tillhör de frågor som alltid tas upp. Få av kvinnorna äger egen jord och även om kvinnorna sköter det mesta jordbruksarbetet är det männen som kontrollerar resurserna och bestämmer hur de ska användas. Som ett första steg är det därför viktigt att stärka kvinnornas självförtroende. Därefter handlar det om att försöka hitta möjligheter att öka inkomsterna från de små nischer som traditionellt räknas som kvinnornas områden, till exempel grönsaksodling. Det viktigaste med gruppen är att ha någon att dela erfarenheter med; att inte behöva vara ensam, anser Lucia Luciana och Sixbalda Fransic. De har satsat på kycklinguppfödning och genom att de vet mer om utfodring, hur de kan förhindra sjukdomar och metoder för att bygga små hönshus har verksamheten vuxit och inkomsterna ökat. Tack vare det kan jag nu betala för mina barnbarns skolgång. Biodling och honungsproduktion är ett annat sätt att öka inkomsterna som passar väl in i Kooperation Utan Gränsers strategi att öka småbönders tillgång till marknaden. I träden utanför Anna Salonis hus hänger stora bikupor av trä. Anna och de andra medlemmarna i biodlargruppen har bland annat fått stöd att öka honungsproduktionen med modernare bikupor. De har också fått kunskap om hur de ska förpacka honungen i burkar med fina etiketter och hjälp att hitta andra kunder än den lokala marknaden, till exempel stormarknader. Luhekelo Sanga och Anna Saloni. Men det är inte lätt att hitta kunder, de flesta vill köpa stora kvantiteter eller har andra krav som är svåra för oss att leva upp till, säger Luhekelo Sanga. Skulle det gå att sälja tanzanisk akaciahonung i Sverige? Anna Saloni liksom flera andra har fått hjälp med att bygga en tank i lera som de flesta använder till att ha vatten i. Men den kan också användas för lagring av majs eller något annat som behöver skyddas från råttor och andra skadedjur. Åtta av medlemmarna i MVIWAMO har fått två månaders utbildning till barfotaveterinärer: Speciellt under regntiden får djuren många sjukdomar. Jag försöker hjälpa mina grannar så mycket jag kan, säger en av de nya veterinärerna, Zakayo Saitabau. Statliga veterinärer finns, men är inget att räkna med, enligt Luhekelo Sanga: De sitter mest bakom sina skrivbord i städerna och vill inte åka ut på landsbygden. Minst av allt är de intresserade av fattiga småbönders problem. Men det allra största problemet för bönderna i Makuyuni är den låga produktiviteten i jordbruket, konstaterar hon. De glesa och ojämna majsplantorna på åkrarna bland kullarna illustrerar det hon säger. Brist på vatten, näringsfattiga jord, kanske dåligt utsäde... Orsakerna är sannolikt flera, men ett är säkert; skörden kommer inte att bli stor. Den majs vi odlar kommer bara att räcka i cirka tre månader, bekräftar Ndaito Mgalasaa, som äger cirka tre tunnland mark. Men med stolthet visar han ett annat fält där ett slags svarta bönor snart är färdiga att skörda. Bönorna får han bra betalt för så dem räknar han med att sälja. Dessutom tror han att han måste sälja några av korna och getterna för att klara försörjningen fram till nästa skörd. Sedan ska det förhoppningsvis bli ett bättre år med mera regn och åtminstone lite bättre skörd. 19

20 Kooperation Utan Gränser Sveriges stöd till jordbruk och jämställdhet Bistånd ska gynna småskaligt jordbruk Enligt ett faktablad med rubriken Sidas lantbruksverksamhet har Sida en viktig roll i att stödja samarbetsländerna att själva prioritera lantbruket i sina strategier för fattigdomsminskning. Sida kan också bidra till att samarbetsländerna tillgodoser att både mäns och kvinnors rättigheter som producenter beaktas i politiken, i lagar samt i efterlevnaden av dem. Den policy för ekonomisk tillväxt inom det svenska utvecklingssamarbetet som gäller för omfattar även jordbruk: Med tanke på att en stor del av de människor som lever i fattigdom är ekonomiskt aktiva inom jordbruket och i den informella ekonomin har satsningar med effekter på dessa områden särskild betydelse. Ökad produktivitet i jordbruket är ofta en förutsättning för en positiv ekonomisk utveckling. Policyn säger också att kvinnor ska ges möjlighet att delta i tillväxtprocesser på lika villkor som män. Policyn för jämställdhet och kvinnors rättigheter, som gäller för perioden , tar upp kvinnliga lantbrukares roll: Sverige ska verka för att stärka kvinnors roll och utkomster av livsmedelsproduktion, jordbruk och hållbar naturresurshantering, stärka nyttjande-, arvs- och äganderätt till mark och annan egendom, främja entreprenörskap och stärka kvinnors möjligheter att organisera sig. Samarbetsstrategier styr Sveriges stöd till enskilda länder. Jordbruk finns med som ett prioriterat område i samarbetsstrategierna för Moçambique, Zambia, Kenya och Etiopien. Stöd till jord- eller skogsbruk kan också bli aktuellt i Kongo, Liberia, Mali och Burkina Faso. I Europa ger Sida stöd till jordbruksutveckling i Moldavien och Makedonien. I och med koncentrationen till färre länder fasas Sidas direkta stöd till jordbruk i flera länder i Asien och Latinamerika ut. En ny regional strategi för Asien kan dock komma att ta upp jord- och skogsbruksbruksfrågorna på nytt. De kan också bli aktuella igen i Guatemala och Bolivia, uppger Sida. Enligt Sida ska det svenska biståndet till jordbrukssektorn alltid gynna lokalt, småskaligt jordbruk. Stödet kan handla om att ge småbrukare säkrare tillgång till naturresurser i form av mark och vatten eller rådgivning och andra resurser som behövs för att öka produktionen. Det kan också gå ut på att öka förutsättningarna för att småbönder ska få avsättning för sina produkter, till exempel genom bättre information eller infrastruktur. En del av biståndet betalas ut i form av sektorbudgetstöd direkt till mottagarlandets statsbudget, ofta i samarbete med andra givarländer. Ett exempel är Moçambique där Sida stöder jordbrukssektorn genom insatser för att stärka jordbruksministeriets kapacitet och rådgivning till småbrukare med mera. I Etiopien har Sida samarbetat med Amhara-regionens regering i ett program för landsbygdsutveckling som bland annat handlat om registrering av brukarrätter, utbildning och rådgivning. I stödet, som nu avslutas, har också frågor som berör decentralisering och deltagande samt social utveckling ingått. Ett jordbruksprogram i Nicaragua som också håller på att avslutas har gett stöd till små och medelstora kaffe- och mjölkbönder för att öka deras inkomster. I Moldavien stöder Sida småbönder med att effektivisera och modernisera jordbruket genom rådgivning, krediter med mera. Även i Makedonien syftar stödet till att modernisera jordbrukssektorn. Det svenska stödet i siffror Det svenska bilaterala stödet till jordbruk, skogsbruk och fiske nådde, enligt Sidas rapportering, sin hittills högsta nivå år 2007 då drygt en miljard kronor betalades ut. Stödet minskade till 930 miljoner 2008 och var 2009 nere under 900 miljoner kronor. Sverige och andra länder lämnar varje år detaljerad information till OECD/DAC om sitt bistånd. Uppgifterna läggs in i en databas som finns på OECD:s hemsida. I databasen finns ännu endast statistik till och med år Liksom Sidas uppgifter visar DAC:s databas att det svenska stödet till jordbruk minskade mellan 2007 och Beloppen som DAC redovisar stämmer emellertid inte överens med dem som Sida själv uppger. Enligt DAC:s uppgifter var det svenska biståndet till jordbrukssektorn cirka 200 miljoner lägre än Sidas egna uppgifter för 2007 och nästan 300 miljoner lägre för Sida har inte gjort någon analys av orsakerna till skillnaden, men en sannolik förklaring är att Sida räknar in landsbygdsutvecklingsprogram i jordbruksstödet. Även om program för landsbygdsutveckling också kan omfatta områden som decentralisering och utbildning anser Sida att de främst handlar om jordbruk. DAC räknar däremot inte landsbygdsutveckling som jordbruk utan anser att dessa program ska kategoriseras som så kallat multisektorstöd. På Sidas hemsida anges att cirka sex procent av det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet går till jordbruk. Enligt DAC:s 2 Omräknat enligt officiell växelkurs mellan dollar och kronor för respektive år. 20