Synligt osynligt, om Maria och hennes tre döttrar. Maria och hennes tre döttrar.

Transkript

1

2 Synligt osynligt, om Maria och hennes tre döttrar Under tidigare konstprojekt har jag mött många kvinnor från vitt skilda delar av världen. Ofta pratade de om vikten av att göra kvinnors liv och andlighet mer synliggjort. Samtidigt har jag också upplevt hur Mariabilder fått en allt mer framträdande roll i våra Skandinaviska kyrkor. Dessa två delar, frågan om kvinnors andlighet och Marias betydelse i vår tid har jag förenat i detta konstprojekt som jag kallar synligt osynligt, om Maria och hennes tre döttrar. Vad väljer vi att synliggöra? Maria är tillbaka i den protestantiska kyrkan. Många hävdar säkert att hon aldrig varit borta, men i så fall är det hennes betydelse som förändrats. Vilket är minst lika intressant. Den Maria som favoriseras i våra kyrkorum idag är inte någon ung, ljuv madonna med lilja i handen, utan en inåtvänd kvinnogestalt i flagnade färger. Men även om hennes yttre är slitet så har hon en stark utstrålning om ett annat slags tidsperspektiv, den tid som ger utrymme för anknytning, kontinuitet och fördjupning. Marias av århundraden nötta gestalt förmedlar i all sin stillsamhet en känsla av delaktighet i att vara människa. Maria långt före oss och alla generationerna sedan dess har alla försökt förstå möjligheten i livets båda ytterligheter, jublande Gudskontakt och djupaste smärta. Den slitna Maria förmedlar detta och vi får känna oss delaktiga i mänsklighetens största frågor utan att bli avkrävd en tro i utbyte. Genom konsthistorien har det gjorts ett oändligt antal Mariabilder. Men man behöver inte fördjupa sig länge i de olika skildringarna förrän kvinnan bakom myten blir märkligt anonym. Den mest kända kvinnan i världshistorien är i själva verket närmast osynlig bakom myten som skapats runt henne. Går man till Bibeln står det inte så mycket om Maria och givetvis kan texterna om hennes liv tolkas på flera sätt. Men större delen av sitt liv måste dock Maria ha levt ett mycket vanligt kvinnoliv med vattenhämtning, matlagning och omhändertagande av den allt större barnaskaran. Fyra söner är namngivna, men döttrarnas namn finns inte nedtecknat. Det går inte ens att säga hur många de var, men kanske var de tre. Dessa tre namnlösa döttrar har jag valt att använda mig av i detta konstprojekt, som en motpol till den överallt så synliga Maria. Mellan Mariasymbolen och hennes namnlösa döttrar uppstår ett mellanrum, eller snarare tomrum. Här möter jag alla de kvinnor som talade med mig om behovet att synliggöra kvinnors liv och andlighet i vår egen tid. De som uppfattade sig själva som osedda av sin omvärld.

3 Så vad är det som händer i det tomrummet, mellan synligt och osynligt? Om vår tids döttrar till Maria lever där använder de säkert sin kreativitet för att skapa lösningar för både vardag och arbetsliv. Är deras verksamhet synliggjord? Oftast inte. Gör bristen på synlighet vad de gör mindre värt? Både ja och nej, för i vems ögon vill vi att det ska vara betydelsefullt? Har vi inte för lätt att förändra begreppet synliggjort till ordet bekräftat och först då viktigt? Om uppmärksamhet krävs för att få tillgång till medel och verktyg är det självklart till nackdel. Men bristen på uppmärksamhet kan bli till något positivt när det ger utrymme att pröva andra vägar än de formella. Tänk i riktningen yngsta barnet i en syskonskara. Vad skulle familjerna och därmed världen vara utan deras ständiga prövande av möjligheter och gränser? Vad gör de som inte deras äldre syskon gjorde? Ingen bryr sig i efterhand, men visst gjorde de skillnad i sin omgivning av både tänkesätt och agerande. Det är inte bara de formella vägarna som är verkningsfulla när det kommer till förändringsarbete. Mellan det synliga och osynliga finns ett fält av möjligheter. Frågan är vad vi gör med det. För mig som konstnär är det händelser i synfältets utkant som inspirerar, det är här det nya skapas. Det är mycket som är på gång där, strax utanför mediernas och omvärldens uppmärksamhet. Kvinnor befinner sig ofta i det fältet och jag kan lätt föreställa mig dem. Jag väljer i mina tankar att göra dem till tre. Nu när de är synliga behöver de inte heller vara namnlösa. Jag kallar dem vid deras rätta namn, nämligen Erfarenhet, Kreativitet och Hopp. Tillsammans uträttar de stordåd, oavsett om omvärlden bryr sig eller ej. Det är till dem och till deras mamma Maria som är mer osynlig än vad hon först verkar, som jag dedicerar detta konstprojekt. Att leva idag upplever många som att existera i ett tomrum där det är svårt att finna bekräftelse. Vi människor blir synliga och bekräftade i mötet med oss själva och med andra. Ibland också i en Gudskontakt. När vi ställer frågan -vad väljer vi, och vad väljer jag, att göra synligt och vad väljer vi att se bort från, då gör vi det också möjligt att förvandla tomrummet inom oss och mellan oss till ett öppet fält där nya möjligheter kan skapas. Nya för oss själva, för vår nära omgivning eller för vår gemensamma värld. Inspirationen att förändra det som krävs kan vi sedan finna inte bara i symbolen Maria, utan också i hennes osynliga döttrar omkring oss, de som tillsammans förändrar världen i tysthet och som nu har namnen Erfarenhet, Kreativitet och Hopp. Kerstin Jakobsson

4

5 Maria och hennes döttrar Delaktighet Viljan till delaktighet och utbyte har jag lärt känna som något viktigt för Kerstin Jakobsson i hennes konstnärliga arbete. Detta kom tydligt till uttryck i projektet Signs då Kerstin öppnade sin textilateljé i fem kyrkor runt om i världen. Hon arbetade med en väv inspirerad av platsen där hon befann sig och inbjöd besökare i kyrkorummet att bidra med ett broderat tecken på väven. Hon skapade formen och gav samtidigt plats för den enskilde att medverka till verkets helhet. Mängden av tecken och vetskapen om att människor i andra länder och i andra kulturer på ett liknande sätt satt i ett kyrkorum och sydde skapade en speciell känsla av samhörighet över gränser. Att det hela ägde rum i kyrkorum där den som sydde var vänd mot altaret hade också sin betydelse. Att sy ett tecken blev ett sätt att be, för den som ville se det så. Det finns beröringspunkter mellan Signs och Maria och hennes döttrar, som Kerstin nu presenterar. Båda projekten har en dimension av interaktivitet och utbyte i och genom konsten. I båda arbetar konstnären med förhållandet mellan den enskilda och gemenskapen och lyfter fram andlighet och kropp som något som hör samman. Arbetet med Maria är för Kerstin också ett sätt att möta den respons som Signs väckte där många betonade hur viktigt det var att kvinnors andlighet blev synliggjord. Genom att ta utgångspunkt i Mariagestalten utforskar Kerstin kvinnors identitet och kreativitet. I det följande vill jag vill lyfta fram några bibliska berättelser om Maria och några bilder av henne hämtade från konsthistorien och sätta dessa i relation till utställningens tema. Marias ja En alldeles avgörande punkt i Marias liv är hennes ja. Ofta har hennes lydnad betonats och även om ordet är komplicerat finns det en dimension av lydnad hos henne. Men hon lyder inte i första hand andra människor eller yttre auktoriteter. Man måste lyda Gud mer än människor står det i Apostlagärningarna i Nya Testamentet och det är snarare denna lydnad Maria praktiserar. Hon får uppdraget att föda Guds Son men först när hennes tvekan blivit ett ja kan något ske. Gud bryr sig om hennes ja. I gudsmötet finns utrymme för hennes subjektivitet och kreativitet. Så mycket bekräftelse av andra får Maria inte för sitt val. Hon är modig. Hennes trolovade Josef försöker först skilja sig från henne. Genom en dröm ändrar han sig sedan och tar till sig Maria och barnet hon väntar. När Josef och Maria är i Betlehem och hon ska föda

6 vill ingen veta av den höggravida kvinna. Istället får hon föda i stallet och djuren är de första som ser hennes barn. Marias ja får på sikt stora konsekvenser i samhälle och historia. Under den första tiden efter att hon fött sitt barn får hon en försmak av detta. Både herdar från fälten i närheten och kungar från olika delar av världen samlas runt hennes barn. Maria med boken I konsthistorien har inte sällan konstnärerna skildrat Maria försjunken i en bok när ängeln Gabriel kommer. Motivet ger en föraning: Ordet blir människa. Vi kan spekulera i vad det är Maria läser. Det kan vara en bönbok som visar på att bönen och gudsrelationen är en del av Marias liv. Är det där hon får integritet nog att lyda Gud mer än människor? Själva läsandet inbjuder oss att bejaka Marias intellektuella sida. Bilder av Maria med en bok i handen problematiserar och gör motstånd mot dualistiska föreställningar som skiljer kropp och tanke och där kvinnan ofta får representera kroppen och mannen tanken. Maria på flykt När Maria fött sitt barn tvingas hon nästan omedel-bart i väg på flykt, undan våld och förtryck. I rädslan för det okända barnet som sägs vara ett kungabarn dödar Herodes alla pojkar under två år. Maria och Josef flyr med barnet och bor i främmande land till dess Herodes dött. Först därefter kan de återvända till sitt land. De slår sig ner i Nasaret. När vi läser om hoten, flykten, tiden i främmande land ser vi kanske samtidigt dagens bilder framför oss. Kvinnor som med små barn tvingas fly. Kvinnor som föder barn i flyktingläger och kämpar för barnets överlevnad. Maria är en kvinna på flykt. Samtidigt som hon i konsten också framställs som en gestalt som tröstar och skyddar. Jag tänker på Maria som skyddsmantel-madonna. I dessa bilder innesluter hon utsatta och lidande människor i sin stora mantel. Hon vet, hon har varit med och hon öppnar sin skyddande mantel. Maria, inte bara mamma Det berättas om hur Maria en gång ger sig i väg tillsammans med Jesu syskon till en plats där Jesus predikade. De vill prata med honom. Kanske vill Maria ta reda på vad Jesus håller på med när han predikar och botar. Eller är hon orolig för honom? När någon ur folket säger till Jesus att hans mor och syskon är där svarar han Vem är min mor, och vilka är mina bröder? Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor. Hårda ord kan det tyckas, samtidigt förlösande ord. Maria befrias från att vara bunden av den biologiska relationen. När jag läser den korta

7 berättelsen genom vår tids diskussion om kön bär den på befrielse. Den visar på möjligheten att kritisera och överskrida föreställningar om kvinnligt och manligt. Den öppnar för lojaliteter som kan vara viktigare än lojaliteten med den egna släkten. Maria är mor, men inte endast mor. Jesus utmanar henne att pröva en annan relation. Maria får chans att stiga ur modersrollen och upptäcka nya sidor hos sig själv. Maria vid korset När Jesus dör finns Maria vid korset. Denna scen är många gånger om tolkad och gestaltad i konsten. Maria väjer inte för döden och det svåra. Hon är där. Mitt i det svåra får hon också ta emot Jesu omsorg när han från korset ser till att den yngste lärjungen Johannes och Maria i framtiden tar hand om varandra. Mitt i det svåraste öppnar sig en ny väg. Allt är inte slut här tycks Jesus säga. Vid korset öppnar sig en väg genom död till liv för Maria. Den väg som hennes son snart ska vandra. Samtalspartner Med konstprojektet Synligt osynligt, om Maria och hennes tre döttrar vill Kerstin Jakobsson skapa möten mellan Maria och hennes okända döttrar. Marias mångtydiga gestalt blir en samtals-partner, någon att pröva sitt liv mot. När jag låter några bilder av Maria möta utställ-ningens tema ser jag, en kvinna som vågar följa sin väg utan att vara alltför beroende av andras bekräftelse. En kvinna som när hon väntar barn hamnar i en kris i relation till sin man, en kris som nästan leder till skilsmässa. Jag ser en kvinna vars personliga val får stora konsekvenser i det offentliga livet. Jag ser en kvinna som vet hur det är att vara på flykt undan våld, som har erfarenhet av att leva i främmande land och av att återvända och bygga upp ett hem. Hon är en kvinna som oroar sig för sin son, kanske alltför mycket. Hon utmanas av honom. Hennes identitet är inte given en gång för alla. Den är rörlig. Det finns möjlighet till förändring och nya positioner. Hon väjer inte för döden och smärtan. När allt är som värst öppnas en ny väg för det fortsatta livet. Lena Sjöstrand

8

9 Att söka helhet Det är en utmaning, som kräver sitt mod, att vara människa och söka sin helhet. Att kunna stå stark och fri i sin drivkraft, att våga krypa ihop i sin smärta och all slags känslighet däremellan. Det är beklämmande att det rationella och effektiva så lätt tar för stor plats och skymmer eller till och med osynliggör det vi kan kalla det kvinnliga, som förståss finns inom oss alla. En del som bland annat bär det långsamma, djupet, det mystiska och det sårbara. Gunilla Johansson

10 Några tankar... Jag vill börja med att tala om inre rum, något man har eller får genom att bli sedd, få bekräftelse. Att så att säga få en relation med sig själv. Om det sedan är ett andligt inre rum har väl att göra med ens intresse, trosuppfattning, och kan då ge en realtion till Gud eller vad man kallar det. För att finnas behöver man alltså inte finnas offentligt. En önskan om offentlig synlighet är något annat. Den typen av synlighet inebär dock inte självklart att bli sedd. Ofta tvärtom. Vi projicerar ju t.ex. lätt våra önskningar på kända personer och ser då bara en mindre och idealiserad del av dem. Jag tror att det finns ett värde i att det inre rummet får delas i förtroende. Man talar om två sorters skam, den ena som har med ens värde att göra; att skämmas för att man är för lite eller för mycket. Och den andra skammen som har en skyddande funktion för att det nakna och sårbara ska kunna behållas inom en förtrolig sfär. Jag tror vidare att kvinnor kan ha lättare att tala med varandra om nära ting, att bekräfta i ett systerksap. Men det inre rummet innehåller ju inte bara det kärleksfulla utan även avund, ilska, olikhet och jag vet inte om kvinnor ör bättre på att tolerera och se varandra i helhet än vad män är. Jag tror också att det finns ett värde i att det inre rummet får bli offentligt och inte minst här har väl kulturen en oerhört viktig funktion. Olika slags berättande kan gestalta det inre och dess komplexitet för att ge ett djup, ett ingenkännande eller kanske ett diskussionsunderlag. På det sätter kommer ju det inre också fram i media när känsliga ting debatteras. Jag tycker dock det kan vara en svår balansgång mellan öppenhet och utelämnande som blir till uttsatthet eller skamlöshet. Offenligt delas ju också numera mycket via nätet och jag är osäker på om det stimulerar en öppenhet eller kanske är aningslöst. Man kan tala om att både kvinnor och män har så kallade kvinnliga och manliga egenskaper, där bland annat inkännande kallas kvinnligt och mer drivande rationella egenskaper kallas manliga. Och att den stora skillnaden ligger på ett samhälleligt plan och handlar om politik, om hur vi hanterar våra behov av makt, kontroll etc. - där det kvinnliga har lägre status än det manliga och därför mindre offentlig synlighet. Gunilla Johansson

11 Ser vi det som inte syns? I takt med att alla de olika TVprogram som synliggör, eller snarare visar upp människor, har ökat, har sanningen att den som inte syns finns inte alltmer etablerats. För många, kanske framförallt för unga tjejer, har det blivit vanligare och mer accepterat att göra nästan vad som helst för att synas/finnas. tex. skönhetsoperera sig eller bete sig på ett sätt som väcker uppmärksamhet. Att synas har blivit nästan liktydigt med att utmärka sig. Man får ta i mer och mer för att verkligen synas. Det som syntes för några år sedan höjer ingen på ögonbrynen för längre. Ibland tar detta sig helt absurda proportioner, som tex. med den paradoxala sjukdomen anorexi: ju mindre man blir desto mer syns man! Eller ta de ungdomar som skär sig själva. De känslor som blivit för svåra att hantera klarar man inte av att prata om, men genom att skära sig visar man hela världen sitt illamående. De sargade armarna blir en kanal att berätta, att synas. I mitt arbete med ungdomar slås jag ofta av det stora sug som finns hos dem att få utrymme att få prata om de stora frågorna i livet, om meningen med alltihop, om kärlek, svek och tillit. Många ungdomar upplever att det saknas en plattform för dessa samtal. Inför kompisar kan man vara rädd att uppfattas som udda och svag. Orkar vuxna lyssna? Orkar vuxna ta emot och bära de ungas tunga tankar i ett samhälle som premierar styrka och lycka? Det är spännande och lite fint att vara en sökare, men om man sökt och funnit en avgrund inom sig, då är det inte lika fint längre. Var tar man då vägen med sina tankar? Fortfarande verkar tidningarnas insändarsidor för tonåringar fylla en stor funktion. De dikter och tankar som tar plats där idag skiljer sig inte stort från de som fyllde sidorna när jag var ung. Bloggandet och alla sajter på internet har förstås förändrat hur man når ut till många, men innehållet, behovet av att synliggöra sitt innersta är i stort sett detsamma. Jag tänker att det under tonårstidens identitetssökande kan bli väldigt destruktivt att hamna i ett fack. Under den tid vi har som störst behov av att testa olika sätt att vara för att hitta hur vi vill vara, är omgivningen snabb att bestämma åt oss vem vi är. Jag har många gånger följt ungdomar i deras ansträngningar att bryta mönster och bli någon annan och hur svårt det är att tillåtas förändring av omgivningen. Inte minst skolan kan ha en konserverande effekt. Den institution som talar om förändring och nytänkande visar prov på att vilja bevara sin uppfattning. Det man en gång har sett fortsätter man att se, även om det inte finns längre! Kanske det finns en annan sanning i detta? Det som inte syns finns ändå! Med andra ord: den miljö vi lever i bestämmer vad som får synas. Kerstin Ånhammar

12

13 Reflektioner Vad gör kvinnor för att hantera sin osynlighet? Jag tror att många kvinnor väljer att anta rollen som antingen hora eller madonna, vilket för mig är att anamma mannens syn på kvinnor, att synas på patriarkatets villkor. Genom historien finns ett otal horor och madonnor, men det som förbryllar mig och gör mig förbannad, är att efter alla år av kvinnlig frigörelse är det just dessa kvinnotyper som återkommer. Jag tänker på alla unga kvinnor som skönhetsopererar sig, ända in till sina intimaste delar för att känna att de duger. De som exponerar och säjer sin kropp och motiverar det med att det är deras egen individuella fria vilja. Porn chic är det nya idealet. Vägen till makt och synlighet för dessa kvinnor går genom att utnyttja sin sexighet enligt männens kriterier. Måste det vara så? Jag tycker det är nedslående. På samma sätt har vi en annan grupp kvinnor som underordnar sig patriarkatets uppfattning om kvinnlig heder, kyskhet och moral. Jag tänker på alla beslöjade kvinnor och framförallt de kvinnor som väljer att ha ansiktsslöja och heltäckande kläder. De får sin synlighet genom att vara madonnor, genom att stänga in sin skönhet och sexualitet. Det är för mig samma sak som att exponera sin kropp: reducerandet av kvinnan till en kropp där hennes sexualitet är underställd mannens begär. Jag vet vad jag talar om när det handlar om slöja. Jag konverterade till islam när jag var 21 år, 1986, och hade slöja (dock ej för ansiktet) fram till mitten av Jag ville vara lika from som mina muslimska medsystrar och ha en tydlig islamisk markör. Syftet med slöjan är just detta: att man ska kunna identifieras som en from, oantastlig kvinna att göra sig osynlig. Det paradoxala är att i en icke-muslimsk miljö, blir just de beslöjade muslimska kvinnorna mycket synliga. Som muslim fick jag alltså en uppmärksamhet jag inte sökte. Kvinnor med ansiktsslöja irriterar Europa, som på fullt allvar försöker lagstifta bort dessa kvinnor från det offentliga rummet. Osynligheten skapar en synlighet hos en grupp kvinnor, som till varje pris måste bort! Jag tänker på Maria i detta sammanhang. Hon var en kvinna jag kunde identifiera mig med som muslim. Jag har gjort Tankar för dagen om Maria (eller Mariam som hon benämns enligt den islamiska traditionen), i ett program som sändes på långfredagen 2009 i P1. Jag berättade att i min tolkning blev Maria gravid i en hederskultur, men att hon uppgav att Gud var far till barnet för att rädda sin heder.

14 Att miraklet var att familjen trodde på henne, även om de snabbt arrangerade ett giftermål med Josef. Jag avslutade denna tanke såhär: Hennes son föddes och uppfostrades med mycket kärlek från alla. Han var speciell. Han fick höra att han var Guds son. Mariam tänkte att den lille pojken hade visat att kärleken är viktigare än hedern. Heder skapar hat, död och förtvivlan, men kärleken övervinner allt. Det lärde hon sin son. Han fortsatte prata om kärlek när han växte upp. Han bråkade med de religiösa, de bigotta, lärde männen. Han diskuterade och ifrågasatte och blev illa omtyckt. De kände sig hotade. Han fick tolv nära vänner som var honom lojala ända in i döden. Utom en. Han hade utmanat hedern och religionen med hela sin existens. Han borde aldrig ha fötts, tänkte de äldre männen. Han är en bråkmakare som bara ställer till besvär. Han måste bort. I vår värld av heder tar vi bort det som stör ordningen. De dödade honom. Det var på en fredag. Det var en lång dag. Världen var inte ännu redo för kärlek. Många lyssnare reagerade negativt på programmet. Jag förstod aldrig varför, men kanske utmanade min bild av Maria idén om en madonna. Varför skulle inte Maria kunna ha en aktiv sexualitet och lösa sin situation på ett kreativt sätt? Vi måste komma bort från hora-madonna dikotomin! En föds inte till kvinna, en blir det, sa Simone de Beauvoir. Jag tror på det. Vi uppfostras till att bli olika, pojkar och flickor. Jag ser många skillnader mellan könen, utan att jag för den skull tror på någon slags särartsfeminism. Min förhoppning är att dessa skillnader ska bli mindre i framtiden. Idag ser jag hur kvinnor tvingas bli tidseffektiva eftersom de oftast har huvudansvar för hem och barn. Män verkar mer se på tiden som en obegränsad resurs. Jag tror inte kvinnor kan ha det så, de kan inte ägna sitt liv åt enstaka storverk som många män kan. Men därför får kvinnor så mycket mer uträttat. Få saker gjorda. Kan avsluta. Många kvinnors kreativitet får sig utlopp i olika tidsbegränsade projekt. Ordet projekt kommer från projektil och betyder att man liksom skjuter iväg något mot ett okänt mål. Skapar något nytt. Det gör kvinnor. Framtiden tillhör kvinnorna, läste jag nyligen på en ledarsida. Traditionellt kvinnliga egenskaper är de som är mest attraktiva på framtidens arbetsmarknad: sociall intelligens, förmåga till empati och kommunikation, och simultankapacitet. Kanske kommer behovet av dessa kvalite'er att leda till att familjerna kommer att se helt annorlunda ut i framtiden, och kvinnors kreativitet kan frigöras i ännu större utsträckning. Pernilla Ouis

15 Utan förvarning kan livet slå till. Det finns ögonblick, timmar, ja enstaka dagar då allt är fullkomligt. Inget kan läggas till, tas bort, förändras. Man blir ett med tiden och rummet. De verkar tillsammans. En kristallstruktur i luften, nästan synliggjord en höstdag, ett porlande i närheten, en vindil, ett ögonkast, ett ord i förbigående. Det är ovidkommande vad som sätter igång detta intensiva varande. I detta finns ingen struktur som låter sig beskrivas, ingen förklaring, inget schema. Men när det händer är det en kraft som kan försätta berg. Att uthärda, att glädjas, att bortse från vardagar och gråhet, att leva och älska, att förbarma sig och ta itu, att bygga upp och riva ner. Det är att bli synlig för sig själv. Katarina Tornborg

16 Synlig osynlig Att vara synlig är att finnas i betraktarens ögon, i hans eller hennes medvetande. Det är inte det samma som att vara berömd eller älskad. Synlighet är ett tillstånd som förändras med betraktaren och jaget självt. Som böljar med historien, som definieras och omdefinieras genom ett historiskt skeende. Ett inre och ett yttre tillstånd. En synlig människa har blivit sedd och ser själv. Har blivit mött och möter. Det betyder inte att ett möte måste vara omvälvande som Marias med ängeln eller uppmärksammas dagligen och stundligen. Det är att på olika sätt och med olika förutsättningar ta sin plats i världen. Men det är också att tilldelas en. Någon annan har bestämt att den här platsen, den här rollen, är din. Och då blir man synlig för omvärlden utan att nödvändigtvis vara det för sig själv. Kvinnor har alltid varit synliga genom sin frånvaro i samhällslivet, genom att definieras som ett problem eller en negation i förhållande till makten. Rollen har också skarpa konturer. Att vara bärare av traditioner, att vara de som bär livet vidare, som förmedlar. Det ger osynligheten en oerhörd, men undanskymd styrka. Det är det som är paradoxen. Precis som negationen är en brist på närvaro, en antites, är den likafullt där och verkar. En närvaro blir tydlig i ickenärvaron. Som offer. I maktlöshet och vanmäktighet. Som oförmögen, okunnig och begränsad. Men också en negation är en plats utifrån vilken man kan utgå. Forma ett liv. Och det har kvinnor alltid gjort. De har tagit sin osynlighet och gjort den till en mantel under vilken andra saker pågår. De har tagit sin brist på deltagande och gjort sig själva till referenspunkter. De har tagit sin okunskap och vidmakthållit traditioner. De har stöttat förtryckare för att vinna styrka i andra hand. De har protesterat och tröstat. Bringat ordning. Marias son gick en gräslig död till mötes. Var hon stark i sorgen? Envis? Förbannad? Eller fann hon sig, stilla och resignerat, i sitt öde? Hon levde på. Hon hade inget val. Var det ett cyniskt spel som gav folket Maria till tröst för att slippa ändra på verklighetens maktbalanser? Ville hon få rollen som himladrottning? Som den som det knöts förhoppningar till? Hon blev en sörjande moder som uthärdar. En bild som tröstat genom två årtusenden eftersom den speglat verkligheten för så många så länge. Fullt synlig. Och osynlig, för vem kan säga något om vem hon var? Till verklig förändring, full synlighet för alla på lika villkor, är det oändligt långt kvar. Om Maria hade levt i dag hade hon kanske torkat tårarna och förmedlat mikrolån till kvinnor i tredje världen. Katarina Tornborg

17 Om konstverken När jag har arbetat med de tre bildserierna som ingår i utställningen har det varit viktigt att föra in en känsla av tid i konstverken. Lång historisk bakgrund och nött av tiden i den första, nutid med gamla anor i den andra och nutid med hoppfullhet i den tredje. Därför valde jag för de första två serierna varianter av Enkaustik, en mångtusenårig teknik där man målar med varmt vax. Tekniken kräver både snabbhet och koncentration i utförandet och ger inte mycket utrymme för ändringar. I den tredje och senast skapade bildserien arbetade jag med broderi. Återigen finns här ett historiskt perspektiv genom att det textila knyter an till kvinnohistoria. Broderi förmedlar också en tidsaspekt i realtid genom det långsamma och envisa i tekniken. Ordningen som konstverken visas nedan representerar också i den ordning i vilken de skapades. I bilderna har jag sökt skildra livet som människa mot en bakgrund av Guds närvaro. Livet är ensamt att bära, även om Gud är nära. Därför har ingen av mina Marior någon gloria, Guds närvaro finns bakom henne och inom henne. Bildserien Erfarenhet I den första bildserien har jag målat på bladguld och efteråt ristat fram konturerena av Maria. Eftersom guld står för Guds närvaro i den kristna symboliken låter jag här Marias konturer lysa av guld även i de svåraste av ögonblick. Alla konstverken har måtten 30x 40 cm. Under manteln Tröst Erfarenhetens Maria I Marias famn Rosen och barnet Pieta Bebådelsen Himladrottningen

18 Kreativitet Den andra bildserien har jag fortsatt med vaxmålning men fört in element från andra tider och kulturer. Även här får Maria ansikten lysa av guld. Underlaget av trä sågades till för 150 år sedan. Bilderna är ca 25x45 cm Före mötet med Gabriel Den svarta madonnan Trösterskan Maria-tonåringen Marias händer Tillsammans 1 Vägen inåt Tillsammans 2 Hopp Jag har här broderat spröda teckningar i silke på diskduk av vår tids madonnor. Materialet i diskduken signalerar vardag men motiven skildrar en varm närhet mellan förälder och barn, långt från tidigare århundradens strama madonnabilder. Vikningen av diskduken finns kvar och bildar ett korsi bakgrunden. Bilderna är 38x38 cm Donna med barn 2010 Donna med barn 2010 Donna med barn 2010 Donna med barn 2010

19 Presentation av de medverkande Under arbetet med Synligt osynligt, om Maria och hennes tre döttrar har jag sökt upp personer som i sina yrkesverksamheter på olika sätt arbetar med människor i mellanrummet mellan offentlighet och osynlighet, varav fem av dem också bidragit med texter till denna katalog. Under våra samtal startade vi med att Mariasymboliken i vår tid. Huvuddelen av samtalen kretsade sedan kring begrepp som den som syns inte finns inte och om var eller hur flickor/kvinnor idag ger uttryck för sin inre, andliga rum. Det är också utifrån dessa begrepp de har formulerat sina texter. Deras olika religiösa bakgrunder blev för mig personligen också en inspirerande del av våra samtal. Pingströrelsen, det oreligiösa, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och Islam har alla olika relationer till Maria. Ett stort och vamt tack till er alla; Lena, Pernilla, Katarina, Kerstin och Gunilla, för intressanta samtal och för att ni så generöst delat med er av era erfarenheter till denna katalog! Lena Sjöstrand är präst och verksam som domkyrkokaplan i Lund. Hon har i många år arbetat med mötet mellan konst, kultur och kyrka, både i och utanför kyrkorummet. Gunilla Johansson är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och feldenkraispedagog med verksamhet i Stockholm. Kerstin Ånhammar är socionom. Hon arbetar som medlare och familjebehandlare med inriktning på ungdomar i Hörby kommun Pernilla Ouis är filosofie doktor i humanekologi. Hon är lektor och forskare i socialt arbete och sexologi vid Fakulteten för Hälsa och Samhälle, Malmö Högskola. Hon har en bakgrund som konvertit till islam. Katarina Tornborg är journalist på Sydsvenska dagbladet

20 Bildkonstnär Kerstin Jakobsson Kerstin Jakobsson är utbildad vid Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) i Göteborg, linjen för textil konst Begrepp som tid, historia och förankring är betydelsefulla delar i hennes konstnärliga uttryck. Hon arbetar gärna i hantverksmässiga tekniker som broderi eller måleri, där snabbhet kontra långsamhet blir verksamma delar i konstverken. Samverkan är ett annat begrepp hon återkommer till. I sina konstprojekt inbjuder hon allmänheten till att medverka i konstverken på ett högst konkret sätt. Det medför många spännande möten där människors tankar och levnadsvillkor från olika kulturer möts genom konsten för att skapa nya avtryck av vår tids nu. Exempel på tidigare projekt Signs in dialogue , Anima bilder av det kvinnliga , In the eye of the beholder 2005, Long gone beauties Publicerad i antologin Kultur och kyrka utgiven på Verbums förlag Representerad vid Museer - Länsmuseet i Kristianstad, Helsingborgs museer, Ystads museum. Landsting Västra Götaland, Skaraborg, Jönköping, Region Skåne. Kommuner - Hässleholm, Klippan, Kristianstad, Kungälv, Landskrona, Uddevalla. Församlingar/kyrkor Borlunda, Bosarp, Eslöv, Färingtofta, Genarp, Gödelöv Husie, Håslöv, Hässleholm, Konga, Lunds domkyrkoförsamling, Munka Ljungby, Rebbelberga, Skara domkyrka, Skånes Fagerhult, Svalöv Södra Sallerup, Tåstarp och Västra Karaby. Tromsö i Norge, Porto Alegre i Brasilien, Lutherska Världsförbundet i Geneve. Högskola - Göteborgs Universitet. Stipendier Bildkonstnärsfonden; Arbetsbidrag -91, startbidrag 87 och -85, projektbidrag Klippans kommuns kulturstipendium -90 och -87. Letterstedska stipendiefonden 2008, Estrid Ericsson Några exempel på separatutställningar Västerås domkyrka -10, Skara domkyrka -09, Lunds domkyrka -07, -06, Köpenhamns domkyrka -07, Tromsö domkyrka -07, Klippans Konsthall -05, Landskrona museum -04, Ystads museum -03. Vandringsutställning som visats i Brasilien, Filippinerna, Sydafrika samt i New York