Nr kr. För kapitalism och individuell frihet

Transkript

1 Nr kr För kapitalism och individuell frihet Narkotikan genom tiderna Lincoln hjälte eller skurk? Röster till salu! EU och Attac två sidor av samma mynt Mansgrisen som hjälte Thomas Sowell i strålkastarljuset Staten behövs den?

2 ISIL World Conference 2002 The 21 th Annual World Conference of the International Society for Individual Liberty Puerto Vallarta, Mexico July 28 to August 1, 2002 We are just now finalizing details on ISIL's next world conference which is to be held in the picturesque Mexican Pacific resort town of Puerto Vallarta a diverse region of sandy beaches, jungles, waterfalls where you can surf, golf, whale-watch or... you name it. This year's conference, which will feature a star-studded lineup of speakers from throughout Central and South America (and the world), will have a major theme of "Breaking the Bonds of Poverty in Latin America" (and the world). Of course, as libertarians know very well, the issues of property rights, free trade and individual rights are universally applicable in eradicating poverty in other parts of the world as well in Latin America. We will also devote time to the US/México border issues of immigration and free trade. An Essay Contest We are planning an essay contest for students to be based on either ISIL director Ken Schoolland's The Adventures of Jonathan Gullible or Hernando de Soto's new book The Mystery of Capital. Watch for details in the next "Freedom Network News." A Post-Conference Tour An extra-cost three-day post-conference tour is planned for Guadalajara and central México region. Included on the tour is a visit to view the famous Orozco murals and a tequila factory. Price and further details will be announced soon. Conference registration fee (based on double occupancy) is $599.00US Price includes accommodations for 4 nights at a 4-star luxury hotel, food, drinks and all regularly-scheduled events. Single occupancy rate is $749US Manuel Ayau (Guatemala) is founder of the free-market Francisco Marroquin University in Guatemala City and was formerly president of the Mont Pelerin Society. Topic: The importance ofeconomic education (and the consequences of a general ignorance of economics on the part of the public at large). Doug Casey (USA) is a prolific libertarian writer, financial analyst and world traveler/adventurer. Topic to be announced. Jacques de Guenin (France) is president of le Circle Frédéric Bastiat and organizer of last year's superb ISIL/LI world conference in Dax,France. He will speak on the history of the free-trade movement in theuk and its relevance to today's Latin America. Title: "Cobden and the Corn League." He will also report on the outcome of the "2001: TheYear of Bastiat" celebrations and projects. Enrique Ghersi (ISIL Rep. Peru) is a professor of Political Science at the graduate school of the University of Lima. He was a formerly a Peruvian Congressman before Congress was suspended by former president Fujimori. He is co-author, with Hernando de Soto and Mario Ghibellini, of the famous "El Otro Sendero" (The Other Path) book onunderground economies in Latin America. Topic: "Markets for Justice." Louis James (USA) is president of Free- Market.Net. James is a key figure in the advancement and networking of libertarian ideas on the Internet. A motivational speaker, he will speak (both in English and Spanish) on "Internet-driven activism: mega-tools for liberty." Martin Krause (ISIL Rep Argentina) is president and dean of the ESEADE grad school of business administration and economics in Buenos Aires. Topic: "Civil disobedience: how Argentines fought against a parasitic political class." For more information and registration: International Society for Individual Liberty 836-B Southampton Rd. #299 Benicia, CA Phone: Fax: isil@isil.org Website: We accept VISA, MasterCard and American Express The International Society for Individual Liberty ISIL is a worldwide association of men and wornen in over 80 countries who promote free markets, personal liberty and limited government through educational outreach activities. Basic one year membership is US $35. Additional donations welcomed! Spencer McCallum (USA) is author of the classic "The Art of Community" on libertarian proprietary communities. He is also the translator of Rigoberto Stewart's "Limón REAL" book from Spanish to English). Topic: An overview and update on the Limón REAL independent-zone project in Costa Rica. John McClaughry (USA) a Life member of ISIL, is a former state senator (R-VT) and was a high-level advisor to presidentronald Reagan in the White House. He headed a Global Economic Action Foundation task force on Central Americaneconomies in the 1980s, meeting with 5 heads of state. He is author of the book "The Vermont Papers" on decentralism and town-hall democracy, and currently is president of the Ethan Allen Institute in Vermont, USA. Topic to be announced. Roberto Salinas (Mexico) is Vice President of TV Azteca. He will deliver an audio-visual presentation of TV Azteca's "De CapitalImportancia", an educational outreach program that regularlyreaches over 17 million people in Mexico and the southwestern USA with libertarian/free-market educational spots. The ISIL Puerto Vallarta conference will also be promoted on TV Azteca. Ken Schoolland (ISIL Director USA) is a professor of Economics at Hawaii Pacific University. He was formerly an economist with the US International Trade Commission and a trade advisor to the White House. He is author of the widely-acclaimed "Adventures of Jonathan Gullible: A Free Market Olyssey" which has been translated into 23 different languages. Ken's speech will be onthe topic of free immigration. Mark Skousen (USA) is president of the Foundation for EconomicEducation (FEE) and Laissez Faire Books, and a professor of Economics at Rollins College, Florida). He is author of twenty books including his latest "The Making of Modern Economics". He is a contributor to "Forbes," the "Wall Street Journal," "The Economist," "Reason" etc. Rigoberto Stewart (ISIL Rep, Costa Rica) is president and founder of the INLAP free-market think tank and founder of the Limón REAL project for a libertarian independent zone in this Caribbean provinceof Costa Rica. He will provide a brief follow-up on Spencer MacCallum's presentation on the Limón REAL project. NOTE: The 2001 World Conference in Dax, France sold out two months before the event and we very reluctantly had to refuse a significant number of late registrations. You can firm up your reservation for Puerto Vallarta with a $100 (non-refundable) deposit. Don't be disappointed. Register early! These are very popular and high-powered events.

3 Innehåll Breviabox 620, Stockholm Redaktör Erik Lakomaa Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Redaktion Karin Råde, Per-Henrik Edqvist, Oscar Hjertqvist, Johan Nordström, Danjell Elgebrandt Redaktionsråd Sven Rydenfelt, Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson Omslagsbild: Historiskt kända drogkonsumenter: Bill Clinton, Sherlock Holmes (gestaltad av Basil Rathbone), Sigmund Freud och John F Kennedy. Presslagd ISSN: Löpnummer 59 Manusstopp nr : 30 juli. NYLIBERALISMEN Tidningen NYLIBERALEN företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av dessa sedan utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. TIDSKRIFTEN NYLIBERALEN Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med den liberala nätverksorganisationen Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka till frihetsfronten@bahnhof.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är / UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivnigen: Ursprungligen publicerad i Tidskriften Nyliberalen, Box 620, Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsidor anges: / 6 En redogörelse för drogförbudens historia och konsekvenser Per-Henrik Edqvist gör en historisk betraktelse över de narkotikapolitiska misslyckandena genom tiderna kostar din röst Malinda Flodman intervjuar nationalekonomen Henrik Jordahl som kartlagt hur politikerna köper röster för skattebetalarnas pengar. 4 Alla tjänar på tillväxt Erik Lakomaa visar att Sverige stadigt halkar efter i välstånd. 19 Folkstyre Christian Voboril menar att de som argumenterar för marknadsekonomi måste göra detta utifrån praktiska och företagsekonomiska grunder. 20 Minimal stat frihetsgaranti Danne Nordling avfärdar såväl det statslösa samhället som den uppsvällda välfärdsstaten. 21 Lincoln frihetens främste statsman Dick Erixon försvarar Lincoln som en av historiens största frihetskämpar. Nyliberalen Från Harlem till Libertarian Hall of Fame Petra Wårstam presenterar den svarte ekonomen Thomas Sowell som personligen har upplevt hur politiken misshandlar minoritetsgrupper. 23 Mansgrisen Åter hyllar Walter Block sådant som fördöms av välfärdsstaten. 28 Recensioner Mattias Lundbäck recenserar A Beautiful Mind av Ron Howard. Oscar Hållén recenserar Basic economics: a citizen s guide to the economy av Thomas Sowell. Per-Henrik Edqvist recenserar Target Switzerland Swiss Armed Neutrality in World War II av Stephen P Halbrook. 34 EU och Attac odjurets huvud och svans Henrik Alexandersson har mött såväl våren som en massa libertarianer i Paris. P R E N U M E R AT I O N Nyliberalen utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar 150 kronor/4 nr. Den som vill bidra ekonomiskt till denna icke-skattefinansierade tidning kan köpa en stödprenumeration som kostar 350 kronor i vilket ingår 10 procent rabatt på boksortimentet samt en gratisprenumeration till en vän. Om man vill bidra extra till den liberala kampen kan man bli sponsor för 500 kronor, vilket utöver detta även ger personlig information/korrespondens om Nyliberalens verksamhet. A Prenumerant 150 : B Stödprenumerant 350 : C Sponsor 500 : Betala på Nyliberalens postgiro Glöm inte namn och adress! (Även på den du vill skänka en prenumeration till om du väljer B eller C.) Om du vill betala för två år på en gång gäller följande priser: A 250 :, B 600 :, C 900:

4 Ledare Alla tjänar på tillväxt ISverige liksom i de flesta Europeiska länder ses statliga transfereringar, bidrag och naturaförmåner som ofrånkomliga eller snarare önskvärda åtgärder för att trygga en dräglig levnadsmiljö för medborgarna, i synnerhet då för de mindre bemedlade. Detta är dock en mycket kortsiktig lösning och den som tror att välfärd är något som politikerna skapar glömmer bort att det ymnighetshorn politikerna låtsas ösa bidragspengarna ur helt enkelt aldrig existerat. Sverige var en gång tiden ett av världens rikaste länder. Så är det inte längre. Aldrig så mycket bidrag kan inte uppväga en eller ett par procents högre tillväxt. Även små skillnader i tillväxttakten ger över en längre tidsperiod stora skillnader. I en ny rapport, Tänk om Sverige varit en amerikansk delstat från Handelns Utredningsinstitut (HUI) har Fredrik Bergström och Robert Gidehag jämfört de ekonomiska förhållandena i Sverige med de i USA. USA och Sverige låg båda i toppen av välståndsligan 1970 (USA som nummer två och Sverige som nummer fyra). USA ligger kvar på en andraplats men Sverige har under samma period rasat till sjuttonde plats. Bergström/Gidehags rapport är intressant på många sätt, dels genom den pedagogiska framställningen dels genom att man genom att siffrorna i sig är högoktanigt bränsle till den politiska debatten. Numera går det exempelvis inte att med hedern i behåll fortsätta att använda den påstådda fattigdomen bland amerikanska minoritetsgrupper som ideologiskt slagträ i kampen för en mer socialiserad ekonomi. Ty de den fattigdomen existerar inte om man inte samtidigt accepterar att en stor del av svenskarna är fattigare. Me d elsvensson i strykklass I rapporten visar man hur Sverige hade placerat sig om vi varit USA:s 51:a delstat och hur svenskarna placerat sig om de setts om en ras i likhet med Hispanics eller Blacks. Ur ett svenskt perspektiv är resultaten ytterligt nedslående. Det amerikanska medianhushållet har en bruttoinkomst (författarna har valt detta mått eftersom det korrigerar för hur välfärden är organiserad. I bruttoinkomsten ingår inkomst av tjänst före skatt samt alla de beskattningsbara transfereringar liksom de sociala avgifter arbetsgivaren betalar) på kronor medan det svenska endast har att röra sig med. Skillnaderna mellan olika amerikanska delstater är stora, i den rikaste delstaten, Maryland, är medianinkomsten kr medan den i den fattigaste, West Virginia, är kronor. Alla amerikanska delstater har dock det gemensamt att de alla är betydligt rikare än Sverige. Om vi istället jämför inkomsterna hos olika folkgrupper finner vi att asiater är de rikaste i USA med en medianinkomst på kr, därefter följer vita på kr, indianer och eskimåer (American Indian and Alaska Natives) på kr, Hispanics på , och svarta på kr. Svenskarna hade med sina kr i medianinkomst hamnat sist. Skillnaderna var mindre förr i tiden och tillväxten är förklaringen till detta. Sedan 1980 har den det svenska medianhushållet förbättrat sina inkomster med 12 procent medan det amerikanska förbättrat sina med 64 procent. Tittar vi på de fattiga finner vi att de i Sverige under samma period förbättrat sina inkomster med 6 procent medan de i USA ökat med 62 procent. I dag har mediansvensken levnadsstandard som bara knappt överstiger den amerikanska fattigdomsnivån. Politik hindrar tillv äxten Hur stora skillnaderna är ser vi om vi tittar på detaljhandelskonsumtionen i Sverige och i USA. Medelamerikanen konsumerar varje år för kr i detaljhandeln medan svensken endast konsumerar för kr lika mycket som en amerikansk fattig. Med dessa siffror i minne bör vi sluta förvånas över att amerikanska fattiga exempelvis ofta kör nyare och dyrare bilar än vad vi normalt hittar på garageuppfarterna i svenska villaförorter. Den vanligaste bilen i USA är en Ford F150, en bil som relativt få svenskar har råd med. Den stora skillnaden mellan USA och Sverige är att man i USA avstått ifrån att politisera samhället i lika hög grad som i Sverige. Även om det var länge sedan president Calvin Coolidges uttalande om den amerikanska staten skulle försvinna i morgon skulle de flesta amerikaner inte märka någonting alls förlorade sin aktualitet genom statens tillväxt, kan man på sina håll klara sig ganska länge utan att bli utsatt för politik. Politiseringen av samhället ökar de politiska spänningarna i och med att det blir mer betydelsefullt vem som sitter vid makten. Vinst- och förlustmöjligheterna ökar vilket ökar incitamenten att ge sig in maktkampen. När politiska beslut betyder mer än besluten på marknaden är det naturligt att ambitiösa och företagsamma personers resurser styrs om från produktion på marknaden till den politiska sfären. Detta skadar i sin tur tillväxten och välståndet eftersom politisk verksamhet i bästa fall är ett nollsummespel och i normalfallet ett negativsummespel. So cial rörlighet gynnar alla När man tittar på fattigdom är det ofta ganska ointressant att titta på agregerade siffror. Vill man komma personerna som finns bakom dessa siffror inpå livet bör man snarare titta på de fattigas möjligheter att klättra i samhället. Ett samhälle där de fattiga är fattiga livet ut är sannolikt sämre att leva i (inte bara för de fattiga själva) än i ett samhälle där andelen fattiga är den samma men där det finns social rörlighet. Om du är fattig nu eftersom din far och farfar var det eller om du är fattig därför att du förlorat dina pengar genom att ditt IT-företag gått i konkurs spelar roll. Social rörlighet uppåt är bra i och med att det ger de idag fattiga en chans att ta sig ur fattigdomsfällan, rörlighet nedåt är bra eftersom det innebär att det finns risker förenat med att driva verksamhet som inte uppskattas på marknaden. Om inte risken för konkurs fanns skulle sannolikt de flesta privata företag vara lika illa skötta som dagens statliga och kommunala bolag. Ett privat företag som behandlar sina kunder på samma sätt som Connex (den av franska staten ägda tunnelbaneoperatören i Stockholm) skulle knappast bli långlivat. Föreställningen att Sverige fortfarande är ett rikt land gör att vi låser in oss i det gamla system som gjort att vi halkat i välståndsligan. Kan vi däremot övertyga systemförsvararna att till och med de mest eftersatta grupperna i USA har det bättre än vi kanske vi kan få gehör för åtminstone någon liten avreglering. Det skulle till och med de minst produktiva tjäna på.

5 Inflation för fred För turistindustrin i Spanien blev övergången till Euro en katastrof. Priserna har skjutit i höjden och de som nu besöker restauranger, hotell och affärer upptäcker att priserna nu är en femtedel högre än under förra semestern. Antalet förhandsbokningar har sjunkit med 20 procent. Trots att myndigheterna med lagar och regleringar försökt hålla priserna nere (den ekonomiskt skolade vet att sådant inte fungerar) klarar man inte inflationsmålet om 3 procent. Kraftigare myndighetsåtgärder aviseras nu. Samtidigt skriver Bank of England i en ny rapport att det bara är i Österrike och Portugal som övergången till Euro inte medfört högre inflation och från Tyskland rapporteras att den nya valutan i folkmun kallas Teuro (teuer=dyr på tyska). I Sverige driver Svenskt Näringsliv på för en snabb svensk anslutning till EMU. Man hade kunnat vänta sig att en organisation som värnade företagandet inte skulle ha som främsta mål att sänka landets konkurrenskraft, men icke. Euro skall vi ha, kosta vad det kosta vill. Erik Lakomaa Lika som bär Ur historiebok för grundskolans årskurs nio... Fascisterna menar att folket inte vet sitt eget bästa, utan det skall ledaren och en maktelit avgöra. (...) Motsättningar mellan olika klasser ska försvinna om alla underordnar sig staten. (...) Staten ska fatta alla viktiga beslut tillsammans med arbetsgivarna och arbetarnas organisationer, utan att enskilda människor skall få påverka besluten. Leo Stark Salma versus Friedrich På Internet kan man hitta det mesta. Den som vill jämföra den mexikanska skådespelerskan Salma Hayek med den liberala nobelpristagaren Friedrich kan göra det på adressen / /dgwhayek.html. Fiendens fiende Främlingsfientlighet, rasism, mobbning, översitteri, pennalism och förtryck strider mot allt förnuft ändå förekommer sådant. Hela tiden och överallt. Principen om alla människors lika rättigheter borde alla kunna förstå. Men ändå gör politiker, skinnskallar, mobbare och helt vanliga människor våld på denna idé. Våld och tvång är antiintellektuellt och leder till ett samhälle som i längden blir omöjligt att leva i. Ändå tycks vi acceptera det. I vart fall legitimerar vi det med vår tystnad. Frågan är varför? Ett otäckt, men tänkbart, svar är att så länge mobbarna, rasisterna och staten hackar på någon annan så lämnar de oss andra i fred. Därför låter vi bli att stå upp för friheten, anständigheten och människors lika rättigheter. Men vi skall alla veta att det en vacker dag kan vara vi själva som står där, framför lynchmobben. Väntar man för länge med att stå upp för anständigheten då blir det så småningom för sent. Henrik Alexandersson Den svenska modellen Många svenska grundskoleelever kommer inte in på gymnasiets nationella linjer, då de saknar de förkunskaper som krävs. Detta vill nu regeringen lösa på ett kärnsvenskt sätt genom att helt enkelt avskaffa antagningskraven. De elever som tidigare fick hjälp med att hinna ikapp sina jämnåriga kunskapsmässigt, genom en mer individanpassad gymnasieutbildning, kommer samtidigt att berövas denna möjlighet. Att elever får studera i sitt eget tempo, efter sina egna förutsättningar och egna intressen är nämligen inte jämlikt. Att det måhända blir de svagaste som offras på jämlikhetens altare, det oroar inte utbildningsministern. Han bryr sig inte heller om att den totala kvalitén på utbildningen kommer att sjunka. I Östros Sverige är det viktiga att alla går i raka led. Henrik Alexandersson Handlingskraft? Frankrikes president och Tysklands förbundskansler har enats om att strama åt EUs invandringspolitik. Detta får inte bli en fråga för extremhögern motiverar herrarna sitt utspel. Obegripligt, är ett ord. För att de främlingsfientliga inte skall nå framgångar så förverkligar de förment goda krafterna mörkermännens politik. Förkastliga handlingar anses plötsligt lämpliga, bara de införs av måttfulla människor, under ordnade former och i god demokratisk anda. Seriöst och ansvarsfullt som de två ledarna själva uttrycker det. Detta är naturligtvis snömos. På samma sätt skulle man kunna motivera vad för slags galenskaper som helst. När människor förvägras lika rättigheter och behandlas illa på grund av sitt ursprung då är det förkastligt vem som än står bakom sådana handlingar. EUs politiker desarmerar inte alls de främlingsfientliga krafterna genom sitt handlande. De ansluter sig istället till dem. Blir inte onda handlingar rent av ännu värre när de genomförs av människor som hävdar att de egentligen vet bättre? Henrik Alexandersson Ebberöds kasino Nyligen kunde vi läsa om personalnedskärningar på landets statligt ägda kasinon. De går helt enkelt med förlust. Ja, du läste rätt. Med stor administration, höga personalkostnader och ett omfattande regelverk går den svenska statliga kasinoverksamheten med förlust. Var förutom i Sverige kan man bygga upp en administration som som knäcker ett kasino ekonomiskt? Var förutom i Sverige kan man få se hur både spelare och ägare samtidigt förlorar pengar på ett kasino? Var förutom i Sverige är detta inget att förvånas över? Henrik Alexandersson Henrik Bejke

6 Historien om en dålig idé: En redogörelse för drogförbudens historia och konsekvenser AV PER-HENRIK EDQVIST Da g ens förbud mot narkotika kan inte förstås utan att m an känner historien. Vä g en fra m till förbud et var inte kanta d av god a intentioner utan av en strävan efter att b e gränsa konkurrens och att öka statens skatteintäkter. Alltsedan Adam och Eva bet i frukten från kunskapens träd har människan lockats av droger av olika slag. Droger finns och har funnits i alla kulturer och har alltid haft en speciell plats i människornas hjärtan. Antingen som smärtstillare, hallucinogener, sömngivare, rusgivare eller läkemedel. I denna artikel skall jag försöka att redogöra för en del av människans droghistoria och även för hur drogerna tagits emot av samhället under historiens lopp. Jag börjar med att beskriva brottstycken över hur olika droger hanterats av människan under historien för att sedan ge en mer detaljerad bild om hur föregångarna till dagens hårda förbudspolitik kom att ta sina första stapplande steg. Några av den restriktiva drogpolitikens ledargestalter. Från vänster: Harry Anslinger, Richard Nixon, Ronald Reagan, Margaret Thatcher Från vänster: Papaver sominferum, Erythroxylum coca, Cannabis sativa O pium Opium var troligen den första drog som upptäcktes av den tidiga människan och förtjänar en särskild plats i alla redogörelser om droger. Redan för 8000 år sedan odlades den av människor bosatta i den västra delen av Medelhavet och i det äldsta skriftspråket, Sumeriska, skapat 3100 f.kr. finns det ett ideogram för vallmo med betydelsen glädjeväxten. I en bevarad papyrusrulle från 1552 f.kr. råder en läkare till att använda opium i över 700 olika dekokter för olika syften, ett varandes att lugna bråkiga barn. Förmodligen använde människan opium långt före upptäckten av alkohol. Det finns många olika arter av vallmo men den som främst associeras med opium är Papaver sominferum som ordagrant betyder sömngivande vallmo och är det namn som Linné gav plantan P. somniferum är den enda vallmoart som innehåller morfin som är den aktiva alkaloiden i opium (alkaloider är benämningen på ämnen som producerar en fysiologisk effekt hos användaren). För att framställa opium snittar man ytligt vallmokapseln och samlar upp den sav som kommer att läcka ur rispan. Efter att man låtit vattnet dunsta bort får man kvar en brun klibbig massa som man kan packa samman och förvara i flera månader. Detta är råopium. Innan man kan konsumera opiumet måste dock råopiumet processas vidare genom att kokas flera gånger i vatten och soltorkas så att man till slut får en tjock brun deg som är mycket renare än råopiumet. Morfin isolerades och renades från råopium för första gången 1804, och 1825 startade grundaren av kemiföretaget Merck, Heinrich Emanuel Merck, den första storskaliga produktionen av morfin talet var förövrigt det stora årtiondet då man började att på riktigt kartlägga och rena fram de verksamma alkaloiderna ur naturprodukter (se nedan). Med intåget av dessa kemiska synteser i läkemedelsbranschen förändrades synen på läkemedlen och man strävade mot att istället för att bereda mixturer från växtdelar, hitta verksamma substanser i ren form och sälja dem som piller. Opium är ett mycket kraftfullt analgesikum (smärtstillare) och framkallar även känslor av eufori, frid och belåtenhet. Dess användning som smärtstillare inom medicinen har varit oersättlig under historiens lopp. Opium var betraktat som ett universalläkemedel och kunde i stort sett användas till att bota alla krämpor och tillstånd, ansåg man. Produkter som innehöll opium användes både vitt och brett och särskilt populärt var Laudanum, dvs. opium utblandat i alkohol. Opiater är starkt beroendeframkallande och tillvänjande vilket innebär att man efter ett tag måste öka dosen av drogen för att uppnå smärtlindring eller eufori. I och med det vitt spridda bruket av opium som läkemedel under 1800-talet blev många människor beroende mot sin vilja genom att läkaren med de bästa intentioner föreskrivit opium för någon krämpa. C annabis Cannabis är en av de vanligast förekommande drogerna i världen och man vet att cannabis var känd i både Kina och Indien redan så tidigt som 100 f.kr. Plantan är en medlem i mullbärsfamiljen och de två viktigaste arterna av cannabis beskrevs och katalogiserades 1753 av Linné; Cannabis sativa och Cannabis indica. Av de två är indica den starkare med avseende på den hallucinogena substansen THC (tetrahydrocannabinol). Av de 460 kända ämnena i cannabisplantan är THC den enda aktiva hallucinogenen. I det gamla Indien fanns det tre sätt att preparera cannabis: den billigaste och minst potenta var bhang, en dryck som gjordes av marknära löv, stam och frön. Ganja gjordes av blommorna från honplantor och röktes. Den tredje och star-

7 kaste, charas, var kådan och motsvarar ungefär dagens hasch. I Europa fick drogen ingen större uppmärksamhet förrän i Frankrike kring 1830 och 1840-talen, dvs. under uppsvingsperioden för fransk bohemism. Bohemerna uppstod som en reaktion på såväl Revolutionens lynchmobbar och Napoleonkrigens grymma soldatliv. Dessa Parisbohemer liknade i mångt och mycket 1960-talets kaliforniska hippies, med samma naiva och bekymmersfria världsbild och inställning till livet. Kärlek och frihet utan ansvar var ledorden. Drogen som bohemerna använde var primärt hasch och det var från just Paris som ryktet om hasch senare kom att sprida sig vidare ut över Europa. Eftersom hasch förknippades med primitiva nationer var det, förutom droganvändandet i sig, något av en politisk ståndpunkt för bohemerna att använda hasch eftersom de ideologiskt vände sig mot det industrialiserade samhället. Den första pro-hasch artikeln publicerades 1843 (skriven av Théophile Gautier) och redogjorde för hans första experiment med drogen. Denna artikel var förmodligen det viktigaste dokumentet i den tidiga marknadsföringen av hasch. Men hasch var också av medicinskt intresse i Frankrike. De gamla sederna från Indien att bota diverse krämpor med bhang eller ganja studerades och applicerades i Europa. Särskilt imponerade var de europeiska läkarna av hampans effekter på konvulsiva barn, neuralgi, tetanus, rabies och dysenteri. Som kuriosa kan nämnas att cannabis i USA var klassat som medicinalväxt mellan åren Kok ain Kokain är en av de 14 alkaloider som finns i cocaplantan (Erythroxylum coca) som är en buskliknande växt med guldgröna löv. I löven finns förutom kokain även små mängder av nikotin. Cocabusken växer vilt särskilt runt gränsen mellan dagens Colombia och Bolivia. Arkeologiska fynd visar att seden att tugga cocablad förmodligen är över 2000 år gammal och man vet att Incaindianerna i Peru ansåg att växten var helig och given till dem av gudarna. Förvandlingen av E. coca från att vara enbart en växt till att bli en handelsvara skedde då de spanska conquisadorerna i Peru insåg nyttan med att använda bladen för att öka produktiviteten hos de indianer de tagit som slavar att arbeta i slivergruvorna högt uppe i Anderna. Kokabladen fick plösligt ett värde och blev på sina håll ett accepterat betalningsmedel. De kom att användas även av européer, främst av sjömän som behövde öka sin prestationsförmåga och uthållighet i arbetet till sjöss. Kokain är inte särdeles fysiskt men relativt psykiskt beroendeframkallande och saknar fysiska abstinensbesvär. Suget efter kokain är som störst precis efter intaget av den senaste dosen då brukaren känner sig som mest euforisk. Effekten av drogen är dock kortvarig vilket gör att en Molekylärstruktur hos några av de droger som nämns i artikeln. användare måste ta nya doser av drogen snabbare än han måste med andra droger för en längre tids effekt. Trots att myndigheterna vill hävda motsatsen så ökar konsumtionen av en drog oftast efter att den har blivit förbjuden eller på annat sätt kontrollerad. Själva alkaloiden kokain identifierades och renades fram för första gången Kemiföretaget Merck började att producera kokain 1862 men intresset för ämnet var så litet att under två decennier understeg Mercks årliga kokainproduktion ett halvt kilo. Intresset för kokain ökade då Freud 1884 publicerade sin Über Coca och tvingades i polemik med Carl Koller angående kokainets medicinska användningsområden, beroendeframkallande egenskaper med mera. (Über Coca är en värdelös skrift vetenskapligt sett. Den drar förhastade slutsatser, har missförstått de referenser den citerar och bygger egentligen endast på Freuds personliga svaghet och förtjusning i drogen). I vilket fall ökade intresset vilket ledde till att Merck på ett år ökade produktionen av kokain från 0,4 till 1673 kg. Priset steg också dramatiskt till följd av den ökade efterfrågan. Kokain blev snabbt ett av de mest eftertraktade läkemedlen i USA och Europa och användes primärt som smärtlindrare. Även det icke-medicinska bruket av kokain florerade fram till och med ungefär 1895 då kokainanvändning började stigmatiseras i samhället varpå ett intressant fenomen gjorde sig till känna. Innan lagstiftarna satt även kokainet på den svarta listan var bruket och försäljningen av drogen självreglerande eftersom grannar och vänskapsnät höll koll på försäljare och användare och den som använde eller sålde fick sig en rejäla moralkakor att bita i från alla håll. Långt innan lagarnas tid var alltså kanalerna för icke-medicinskt bruk av kokain stängda för dem utan kontakter (vilket dock inte inverkade de halv-hemliga och privata överklassklubbarnas förmåga att tillgodose sina rika och celebra gästers kokainbehov). En av dem som stod i centrum för den ny-moraliska uppsvingen var Parisbaserade Max Nordau som i sin bok Degeneration från 1895 angav starten för den våg av moraliska, rasistiska, ofrihetliga och kollektivistiska tankar som kom att forma framför allt USAs kommande drogpolitik. Nordau var mot individen, mot friheten, mot droger och för statliga ingripanden för att återställa den moraliska hygienen. Det är ganska beklämmande när man inser att så lite egentligen har förändrats sedan Nordaus dagar. Världens mest kända varumärke kan givetvis inte gå oomnämnt i en redogörelse för kokainets historia; Coca-Cola skapades efter amerikanska inbördeskriget av farmaceuten John Pemberton som blivit skjuten och huggen av Nord-soldater och som för att bli kvitt smärtorna tagit morfin och blivit beroende. Han var missnöjd med beroendet och började att använda kokain för att bli kvitt detta. Hans egna mixtur bestående av vin, kolanötter och cocablad började att säljas 1884 under namnet Wine Cola. Två år senare tog han bort vinet och gjorde ett nytt recept som såldes under namnet Coca-Cola och på den vägen är det. (Coca-Cola blev decocainiserat p.g.a. moral-rasistisk panik då det hävdades att svarta män tog kokain innan de våldtog vita kvinnor. Kort därefter förbjöds allt som hade med coca att göra i Pembertons hemstat Georgia). Men redan före Coca-Colans tid förekom det coca i drycker började ett fransk vinmärke att kryddas med extrakt av cocablad och såldes till barn, äldre och alla andra som en uppiggande dryck som gärna föreskrevs av franska läkare. De kemiska framstegen 1800 På 1800-talet kom vetenskapen och de nya upptäckterna att mer och mer påverka

8 människors och samhällets syn på medicinen, läkemedlen och drogerna. Tiden präglades av optimism och upptäckarglädje och så gott som varje ny substans kom att testas för sina potentiella medicinska egenskaper. Runt 1830 upptäcktes en ny kemikalie: kloroform och kring 1870 började ämnet att användas i medicinen som kirurgiskt bedövningsmedel och för att bota krämpor som hosta, smärta och sömnlöshet. Kloroform ansågs på den tiden vara ett särskilt speciellt ämne då det var helt och hållet skapat av människan och därefter satt i praktisk användning som ett väldigt effektivt bedövningsmedel. Kloroform återspeglade lite av den tidens optimistiska vetenskapliga anda, vetenskapens triumf. En berömdhet som prisade kloroformens bedövande effekter var ingen mindre än Charles Darwin som bl.a. gav kloroform till sin fru under en av hennes förlossningar. Kloroform brukades på ett sätt som i mycket liknade opiums allround kapacitet med följden att många blev beroende. Men skillnaden var ganska stor i och med att de som blivit beroende av att inhalera kloroform inte kunde fullfölja familjeplikter eller sköta ett produktivt arbete, emedan de som blivit medicinskt beroende av opium fortfarande kunde klara av detta. En annan ny men mindre destruktiv substans som kom att användas inom medicinen var amylnitrat som har effekten att den accelererar hjärtat och ökar blodgenomströmningen. Amylnitrat användes mot bl.a. angina (smärtsam syrebrist i hjärtat), för att återuppliva nyfödda och för att bota smärtor efter förlossning, graviditetsobehag och dysmennoré. Dess effekter på blodgenomströmningen gick inte heller förbi männen som upptäckte att drogen ökade sexuell upphetsning, motverkade för tidig utlösning och förlängde orgasmen. Vissa män upptäckte säkert även att drogen fick de anala ringmusklerna att slappna av så att de lättare kunde sodomeras. Kort och gott blev amylnitrat mest känt som ett afrodisiakum som kom att användas främst av homosexuella under så gott som hela 1900-talet, ibland under namnet poppers. Heroin, ett derivat av morfin, syntetiserades för första gången 1874 och det första kommersiella heroinet blev tillgängligt Det användes först ganska sparsamt för att bota lung- och andningsproblem såsom hosta, bronkit, emfysem, astma och tuberkulos. Några tidiga försök att använda heroin för att bota morfinberoende klargjorde snabbt att heroinet var ännu mer beroendeframkallande och avfärdades som läkemedel i detta syfte. Slutligen var eter ytterligare ett nytt syntetiskt ämne som letade sig in i medicinen. Men redan på 1200-talet, innan eterns upptäckt visste man hur man tillverkade det som senare kom att kallas för eter. Eter användes allstå först som en drog och introducerades inte inom medicinen förrän på 1830-talet. Eter framkallar förutom smärtlindring och bedövning även behagliga hallucinationer och frid i sinne. Mot slutet av 1800-talet användes både kloroform, men framförallt eter, i ett utbrett icke-medicinskt syfte, dvs. som droger. En berömd kloroformist var Friedrich Nietzsche. O piumets väg in i vår tid Handeln som européerna bedrev med opium i Asien fick sin start 1557 då portugiserna fick tillåtelse av Kina att sätta upp ett handelscentrum i Macao. Portugiserna började härifrån att sälja indiskt opium till kineserna som nu började att använda opium i rekreationssyfte genom att röka det. Gradvis började efterfrågan att öka och snart följde de andra europeiska seglarmakterna, Holland och Storbritannien, Portugals exempel och sålde opium till kineserna. Att det började handlas med opium berodde främst på att det var mycket få varor som kineserna var beredda att köpa av européerna, emedan européerna ville köpa både te och silke av kineserna. Under 1600-talet växte opiumhandeln med Kina och det var först 1729 som Kina införde de första förbuden mot opium. Förbudet var främst en reaktion mot den makt och det inflytande som handelsnationerna började att få kring kustområdena och hade inte direkt någonting med opiumet att göra. Straffen för att handla med eller använda opium under dessa lagar var hårda och grymma. Blev man inte strypt var straffet 100 rapp med bambustav och efteråt tvingades man att bära hemska och tunga trä- eller metallstrukturer runt halsen i veckor innan man förvisades hemifrån. Trots Kinas förbud och trots att ledningen för brittiska Ostindiska kompaniet 1733 förbjöd sina skepp att frakta opium slutade givetvis inte handeln som istället antog formen av smuggling. Det Ostindiska kompaniet behöll dock sina odlingar och 1763 hade de monopol på opiumproduktionen i Indien. De som skötte plantagerna såg till att fortsätta förse Kina med opium men använde andra skepp än kompaniets för transporten; vinsten hamnade därmed fortfarande i kompaniets fickor samtidigt som de kunde hålla ryggen fri genom att lyda Kinas opiumlagar. Samtidigt ökade intresset för opiums farmakologiska effekter hemma i Storbritannien och flera avhandlingar skrevs i ämnet. Bruket av opium inom medicinen ökade och Laudanum tillsammans med flera andra preparationer innehållandes opium blev vanligt förekommande i samhället. Men det bruk av opium som var icke-medicinskt då, var långt ifrån så förödande och förnedrande som det vi idag känner som opiumberoende. Så länge som opiatberoendet var betraktat som en svaghet snarare än en kriminell handling och genom att drogen fanns tillgänglig var den opiumberoende människan inte lika utsatt som exempelvis dagens heroinister. Inställningen till opiumanvändningen började dock att anta vissa former; de privilegierade i samhället ansågs kunna hantera opium emedan de fattigas opiumanvändning betraktades med misstro. När tekniker för att med en spruta eller kanyl föra in ämnen i människokroppen (främst vaccin) började att utvecklas i slutet av 1700-talet var det startskottet för den injicerande medicinvetenskapen. Långsamt började denna teknik att tillämpas för att ge lokal smärtlindring genom att opium tillfördes främst patienter med neuralgi ( nervsmärta ) direkt i huden (subcutant) i området som smärtade, eller något senare under huden (hypodermiskt) i nacken eller armen. Injicerat opium hade fördelen att det inte retade magslemhinnan eftersom man slapp att äta eller dricka det för att uppnå smärtlindring. Men att injicera morfin (eller någon annan drog för den delen) i blodbanorna verkar ingen ha gjort förrän så sent som tiden kring 1910 då opiumrökare i USA på grund av lagstiftningen tvingades att skifta till heroin som de injicerade. Väl medvetna om risken för beroende och för att minimera risken att människor begick självmord med hjälp av opium (vilket under en tid hade blivit på modet bland självmordskandidater), utövade många farmaceuter en självvald restriktion på mängden opium som en person fick köpa åt gången. Detta var frivilligt och

9 berodde på den enskilda farmaceuten och inte på påbud från ovan. Det skulle dröja ytterligare ca 100 år innan staten lade sig i handeln med opiuminnehållande läkemedel. I Peking ansåg man att opiumförbudet från 1729 inte var effektivt nog. All handel förbjöds. Britternas svar på detta var vad som felaktigt kom att kallas för Opiumkrigen ( och ), eftersom krigskampanjerna egentligen inte alls hade med opium att göra, utan med handelsstoppet och andra underliggande fientligheter. Britterna erkände och respekterade redan under krigen och vid freden Pekings rätt att förbjuda handel med opium. Då priset på opium steg i Kina efter kraftsamlingen gjorde 1842 en brittisk man observationen att mord och andra brott fyrdubblades som en konsekvens härav. Det var troligen ett av de tidigaste vittnesmålen över förbudspolitikens resultat. Omkring denna tid började opinionen kring opiumbruket hemma i Storbritannien att svänga mot att bli mindre accepterat vilket främst berodde på att industrialiseringen krävde produktiva arbetare. Flit och knog var dygder och bilden av passiviserade opiumrökande kineser som förmedlats p.g.a. krigen rimmade illa med produktivitetens höga ideal. Man var rädd att opiumet kunde fördärva den snabbt framväxande industrinationens moraliska kärna: det flitiga arbetet. Opium började användas mer försiktigt; exempelvis hade det tidigare varit regel snarare än undantag att ge opium till kvinnor under förlossning, men runt 1840 hade attityden förändrats. I USA däremot blev hypodermiska injektioner av opium runt 1850 ett instrument för män att kontrollera och behandla vad de ansåg vara en sjukdom; kvinnans månatliga sjuka. Vid kvinnobekymmer föreskrevs injektioner av morfin och morfinberoendet som växte därav blev snart ett karaktärsdrag som klassades som typiskt kvinnligt. För i stort sett allt som hade med kvinnans könsliv att göra föreskrevs opium. Exempelvis ansågs en gravid kvinna vara mentalt instabil och för alla besvär som en kvinna kan genomleva under en graviditet var lösningen given. Bland männen hittade man samtidigt de flesta användarna bland läkarna. Olika källor estimerar att ca procent av USAs läkarkår vid denna tid var morfinanvändare. Även i Storbritannien var läkarna en kategori människor som oftare än andra var beroende av morfin även om detta fenomen främst fanns bland läkare på landsbygden som hade svåra arbetstider och långa vägar att färdas mellan patienter. Soldater som överlevt bl.a. Amerikanska inbördeskriget eller Preussens krig mot Österrike och behandlats med opium för sina skador var en annan stor grupp av beroende människor identifierades ytterligare en, något oväntad, grupp människor (förutom nervösa kvinnor, läkare, soldater och den utslagna underklassen) som var lagda åt opiumanvändning nämligen finansmännen på Wall Street. Då det passade Anslinger att hävda att drogpolitiken var lyckad och att drogbruket minskade gjorde han detta, för att snart därpå hävda det motsatta i syfte att måla upp nära förestående drogepidemier och trumma upp opinionen till sin fördel. Då intresset för de samhälleliga aspekterna på droganvändningen väcktes genom identifieringen av olika grupper av användare definierades snart två olika typer av droganvändare: de som blivit oavsiktligt beroende genom medicinering som tog drogen för att slippa obehaget att sluta, och de som tog drogen för sensationsjakten eller verklighetsflyktens skull. Tiden före 1950 dominerade den första kategorin människor mycket stort, emedan den senare gruppen sensationssökare gradvis blev fler för att idag dominera droganvändandet noterade Sir Clifford Allbutt att fler och fler omoraliska unga människor tog olika droger för sitt eget höga nöjes skull, för att stilla nyfikenheten och för att trotsa auktoriteter som föräldrar och stat. Han menade att användningen av droger var på väg att skifta bort från det traditionella medicinska beroendet p.g.a. en ökad omoral i samhället, något han hade helt rätt i. Som vi kommer att se infördes drogförbud bland annat under förevändningen att det skulle stävja denna stygghet som spred sig bland ungdomar. Ett annat tungt skäl var rent rasistiskt; underklassen samt färgade människor kunde inte unnas några ventiler i form av droger. Bollen sätts i rullning Innehavet av droger för icke-medicinskt bruk blev inte en kriminell handling förrän i början av 1900-talet (undantaget några platser i USA fr.o.m. 1870). Tiden innan detta var en tid då grannarnas åsikter och då sociala nätverk fungerade som effektiva regulatorer av personligt uppträdande (jfr. kokainexemplet ovan). I dessa cirklar blev droganvändning ofta stämplat som någonting fult och dåligt och människor med ett beroende blev betraktade som sjuka och svaga (men inte kriminella). Med kriminaliseringen av droger ändrades människor generella inställning till de drogberoende, sympatin utbyttes mot förakt. Hela den tragiska historien med drogförbud börjar i Kalifornien där kinesiska gruvarbetare fr.o.m års guldrush kom att arbeta. Arbetet var både fysiskt och psykiskt slitsamt och ofta desperata efter ett avbrott i det tunga slitet kunde de emellanåt under flera dagar i stäck förlora sig i spel, kvinnor och opiumrökning i något närbeläget Chinatown. Dessa kinesiska arbetare rökte opium helt ostört vid dessa festliga tillfällen och så länge de inte festade dagar i följd förelåg ingen direkt risk för att ett beroende skulle utvecklas då rökningen av opium inte gav samma starka effekt som den hypodermiska injektionen. Men runt 1860 började även icke-kineser att röka opium i flera amerikanska städer, först de ur samhällets utkant men senare även ungdomar ur medelklassen. Det var här som drogförbudsbollen kom i rullning på allvar för första gången eftersom man ansåg att den amerikanska medelklassungdomen stod över kinesernas låga och fula vanor. Världens första mediadrev mot droger var ett faktum och underblåstes (då som nu) av folkets önskan efter sensationsjournalistik

10 och utgivarnas jakt på lösnummersförsäljning. Nästintill samtliga artiklar som publicerades i ämnet saknade återgivning av verkliga fakta och förhållanden, utan handlade mest om skandaler och skräckscener. Medvetet överdrev man och ljög för att skapa skräck och avsky för drogen, något som USAs främste auktoritet på opiumämnet, läkaren Harry Kane fördömde skarpt eftersom han korrekt antog att det gjorde mer skada än nytta. Att berätta sanningen rakt ut, istället för att i propagandasyften vidhålla att droganvändningen ledde till antingen dår- eller bårhuset, var att föredra, menade Kane. Tyvärr hörsammades inte Kanes kritik av denna överdrivna retorik av varken journalistkåren eller högljudda, självgoda moralister. Om detta hade skett och tolerans och öppenhet väglett diskussionerna hade kanske västvärlden skonats 120 år av omåttlig skada och lidande. De första staterna att införa lagar mot opiumrökning var Nevada, North- och South Dakota (1877 resp. 1879) och under de kommande 15 åren följde allt fler stater efter. Dessa lagar var startskottet för en ny syn på drogerna och dess användare. För nu kriminaliserades för första gången i världen användare av drogen snarare än drogen i sig. Ingen distinktion mellan innehav eller bruk gjordes. Denna typ av åtgärder skulle från och med nu komma att färga nästan alla nya amerikanska droglagar. Brott mot en opiumrökningslag kunde exempelvis medfölja 6 månaders fängelse och/eller 500 dollar i böter. Dessa lagar var visserligen ganska ineffektiva men de medförde ändock reaktioner som var kontraproduktiva mot lagens syfte: det skapade en nyfikenhet för rökopium hos folket snarare än att avskräcka samt att användare av drogen skapade en underground-kultur där man identifierade sig som opiumrökare istället för som vanlig medborgare vilket säkert ökade på spänningen för en del människor. Opium förbjöds i hela USA genom 1909 års Opium Exclusion Act vilket ledde till ett förödande uppsving i heroinbruket. Desperationen hos många som inte längre kunde få tag på opium drev dem in i en mycket farligare och ännu svårare vana att bryta, nämligen heroininjektioner. Då heroinet började att injiceras i blodomloppet var det ett helt nytt sätt att inta droger på. Många dog i onödan i den processen. Historien skulle senare att visa att detta mönster upprepar sig när möjligt: ju dyrare och svårare det är att få tag på en drog, desto oftare injiceras den med allt vad det innebär i form av smittspridning, överdoseringar och tyngre kemiskt beroende. Opium var givetvis inte den enda drogen som förkom i USA vid denna tid. Även kokain och cannabis var stora och främst associerade med negrer, mexikaner och övrig underklass som fick hållas med sina vanor eftersom ingen brydde sig om dem. Men då allt fler medelklassungdomar började att använda dessa droger i början av förra seklet för att revoltera och/eller av nyfikenhet slog samhället bakut. Argumenten för att förbjuda droger var emellanåt rent löjliga. Man hade två huvudsakliga argument att ta till: det moraliska och det rasistiska. Man kunde även kombinera dessa till ett enda argument som kunde låta ungefär: Vi kan inte låta vår fina vita ungdom förfalla åt de smutsiga negrernas/mexikanernas/kinesernas otäcka vanor, vilket leder dem direkt in i okristligheter som spel, prostitution, lättja och kriminalitet. Människor eldades av tidningarnas mycket onyanserade skandalreportage, vilka i sin tur styrdes av samhällets rådande inställning och den lätta förtjänsten som låg i sådana nyheter. Den onda cirkeln var sluten. Det skulle dock snart visa sig att USA var redo att ta tag i drogproblemet på en nationell nivå vilket skedde genom 1914 års Harrison Act som kom att bli formgivande för all amerikansk drogpolitik under de kommande 60 åren. Harrison Act o ch andra dumheter The only law the narcoterrorists don t break is the law of supply and demand. Virgilo Barco Vargas, President i Colombia Mannen bakom Harrison Act var Francis Burton Harrison, en demokratisk politiker från New York som influerades av läkaren, intrigmakaren och drogmotståndaren Hamilton Kemp Wrights envisa påhitt och sensationella skriverier om opium och kokain. När beslutet vann laga kraft 1 mars 1915 var alla derivat av både opium och cocabladen ålagda rigorös registrering i alla steg från producent och importör till försäljare och användare, samt att en skatt infördes för alla som handlade med dessa varor. Innehavet av dessa förbjudna ämnen utan licens eller läkares recept ansågs vara giltig bevisning för brott mot narkotikalagen. Inom ett par år hade inställningen om den kriminella droganvändaren blivit upphöjd till ett nationellt konsensus. Vare sig droganvändaren var svårt beroende eller använde droger i rekreationssyfte ansågs denne vara samma låga lögnaktiga, improduktiva parasit som strängt skulle bestraffas. I denna redan olyckliga tid i människans historia skulle ytterligare en olycka drabba det amerikanska folket: alkoholförbudet. Alkoholförbudet gjorde nästan hela nationen till lagbrytare och förde med sig sådana förödande konsekvenser att det var tvunget att upphävas Alkoholförbudet från 1920 tillsammans med drogförbuden skapade en god mylla för den organiserade brottsligheten att växa i. Att läkare i USA sedan åren inte längre fick skriva ut opiater ens till människor med tunga beroenden i syfte att upprätthålla deras livskvalité eller hjälpa dem bli kvitt beroendet var ett synnerligt korkat beslut vilket betydde att det medicinska förrådet av opium stängdes för de som behövde det mest och istället ledde dem ut på gatan där den organiserade brottsligheten fick stå för leveransen av de opiater de behövde. En av de människor som inte såg på händelserna med förtvivlan eller uppgivenhet var gangstern Arnold Rothstein som istället började slå mynt av att smuggla opium och kokain och använde sitt stora kriminella nätverk till att sprida drogerna runt om hela USA. Han blev snart USAs främste smugglare av droger. Andra gangsters inriktade sig på alkohol och tillsammans byggde de upp den starka organiserade brottslighet som sedan dess gäckat västvärldens rättssystem. Då Rothstein dog 1928 uppdagades en stor skandal inom den amerikanska statens antidrogmaskineri eftersom man hittade dokument som band en rad höga tjänstemän och politiker till diverse skumraskaffärer. För att rädda anseende och för att få en ny start inom USAs Narcotics Division, avskedades den sittande direktören och ersattes 1936 med Harry Anslinger, en man känd genom sitt brinnande hat för droger och för sina fula metoder. Anslingers otrevliga livsverk skall behandlas i närmre detalj lite senare. Alkoholförbudet ledde även till en dramatisk ökning i användandet av marijuana. Marijuana omfattades inte av Harrison Act utan var lagligt att använda tills dess delstaten man bodde i förbjöd det, vilket skedde mellan främst i delstater med många mexikanska immigranter. På många ställen var förblev dock

11 marijuana lagligt fram till 1937 då slutligen den militanta och rasistiskt präglade anti-cannabis rörelsen, med god hjälp av Anslinger, fick igenom lagarna som förbjöd drogen. Det nya synsättet där drogberoende människor inte längre sågs som bara improduktiva, sjuka eller utan självkontroll förbyttes rätt och slätt med åsikten att droganvändare var oärliga skurkar. Detta synsätt härskade som starkast i USA men influerade även delar av Europas kommande drogpolitik. Detta dåliga inflytande spreds inte minst vid internationella konferenser där USA slog sig för bröstet, fördömde Europas slapphänthet och implementerade åsikten att droganvändare var samhällets moraliska ogräs. Endast Storbritannien och Holland var starka nog att stå emot och från Storbritannien höjdes det runt 1925 många kritiska röster mot USAs Harrison Act som de ansågs vara ett kapitalt misslyckande som lett till ökande kriminalitet, ökad och onödig misär för beroende människor och därför att Harrison Act omformulerade drogfrågan från att vara ett medicinskt problem till att vara ett juridiskt problem, samt kommenterade att om USA ville stävja sin ökade brottslighet skulle de avskaffa sin brutala drogpolitik. En del britter i USA reagerade även starkt mot de rena lögner och uppenbara överdrifter som florerade i den amerikanska pressen och litteraturen. Holland införde motvilligt förbud mot opium och kokain 1928 för att tillfredsställa amerikanska intressen men fortsatte att tolerera småskalig handel och användning samt förföljde inte sina droganvändare. Människor med svåra beroenden blev inte heller utsatta för de grymma abstinensbehandlingar som var populära i USA utan varje läkares rätt att själv behandla sin patient efter bästa förmåga ansågs vara helig. Denna syn på droger och droganvändare är än idag den förhärskande i Holland. Hollands hårdnackade tolerans och förståelse borde vara en inspiration för oss alla. Harry Ansling er Every kind of addiction is bad, no matter whether the drug be alcohol, morphine or idealism. Carl Jung Den förste man att dubbas Drogtsar var Harry Anslinger som ledde USAs Federal Bureau of Narcotics (FBN) mellan åren Han var auktoritär, energisk, brutal och skrupelfri. Han var fast besluten att utrota alla droger som inte han själv sanktionerat folket att använda, dvs. alkohol, barbiturater och andra typiskt vita droger. Hans despotiska metoder och ledarstil har senare anammats av kommande drogtsarer under Nixon, Reagan, Bush och Clinton. Det var han som inledde USAs korståg mot droger genom en internationell, interventionistisk politik som krävde av andra nationer att följa hans drogpolitiska exempel. Han trodde starkt på tuffa lagar, hårda straff och sadistiska tvångsbehandlingar av beroende människor. Fakta var ingenting han tog till sig utan istället vände han på steken och producerade jämna strömmar av lögner som upprepades tills dess de blev accepterade som sanningar. Efter att nästan ha blivit avskedad som FBNs byrådirektör 1936 behövde Anslinger visa sig duktig snabbt och hittade drogen som skulle rädda hans anseende: marijuana, och han inledde kraftfulla kampanjer mot denna drog. Att Anslinger var en stor lögnare blir uppenbart då man granskar den propaganda han använde mot marijuanan. Inför representanthuset berättade han att: vissa människor influerade av marijuana kan bli förvirrade och våldsamma, och p.g.a drogen begå våldsbrott. En annan gång hävdade Anslinger att: en överdos av marijuana genererar brutala och sadistiska tendenser som ofta når sitt klimax i en serie av yx- och ishackemord. Då medicinsk expertis, främst representerad av JAMA (Journal of American Medical Association), ifrågasatte Anslingers vilda påståenden och presenterade fakta som kraftigt avvek från Anslingers påhitt, beskylldes de av honom för att vara inblandade i den olagliga handeln och smugglingen av marijuana skärptes lagstiftningen för marijuana, kokain och opiumbrott genom den s.k. Boggs Act som skickade tredjegångsförbrytare (användare) i fängelse för mellan år. En av de stora lögnerna som spreds via Boggs Act var att marijuana fungerade som en inkörsport som ledde till heroinmissbruk: då marijuanan inte längre är spännande tar man till nålen, lät det. Man sade utan att konsultera fakta först, att över 50 procent (en siffra påhittad av Anslinger) av alla heroinister börjat med marijuana. Vissa politiker gick runt 1970 till och med ut i TV i såväl USA som Storbritannien och hävdade siffror mellan procent. Sedermera visade bl.a. en undersökning från 1961 i Texas där heroinberoende fångar tillfrågades vilken deras första drog var att endast 3 procent svarade marijuana medan 60 procent svarade amfetamin. (Även om denna undersökning givetvis inte är allmängiltig antyder den att droginformationen som myndigheterna serverade för det mesta var ren propaganda). Fakta hindrade dock inte denna moderna myt att få fotfäste ända fram till våra dagar. Visserligen är det rimligt att anta att många heroinister använt marijuana, men att hävda att marijuana per automatik leder till heroinism är en helt annan sak. Anslinger motsatte sig, trots sin egna förkärlek för att berätta om drogernas farliga sidor, att propaganda om droger spreds i samhället därför att han menade att unga människor börjar inte med droger därför att de är ignoranta, utan för att de vet för mycket om dem. Han gick bl.a. till attack mot deckare i TV som i hans mening innehöll felaktig droginformation och som väckte ungdomars nyfikenhet i onödan. Efter andra världskriget skulle USAs dominans över den politiska dagordningen komma att i ännu högre grad än tidigare påverka övriga nationers drogpolitik, och liksom under andra världskriget krävde denna stormakt ännu en gång ovillkorlig underkastelse där krigsmakten (nu i form av Anslingers armé) drog fram. Det internationella anti-drogarbetet underlättades mycket genom att FN 1946 upprättade en ny narkotikakommission. USAs och Anslingers skugga vilade tungt över kommissionen. I enlighet med Anslingers mål blev USAs drogpolitik genom FN tongivande för stora delar av övriga världen. På ett WHO-möte 1955 uttalades många av Anslingers egna lögner kring marijuana som om de vore accepterade sanningar. Bland annat sades att risken för att begå mord under influensen av cannabis var stor samt att dessa mord skulle vara starkt lustbetonade. Om Anslinger var i sitt esse då, måste han ha njutit ännu mer då höjdpunkten av hans karriär, Narcotic Control Act, vann laga kraft Under Narcotic Control Act fördes jakten på drogförbrytare upp till höjder som knappt kan överträffades av ens inka-

12 varelse och man slog inom FBN dövörat till och fortsatte att motarbeta denna form av rehabilitering. Professor Dole kommenterade detta 1994 genom att beklaga sig över att FBNs arbete i att misskreditera metadonets goda resultat varit så grundligt att många inom läkarvetenskapen och samhället i stort fortfarande motsätter sig metadonbehandlingar. Frågan har blivit så grumlad av politiska och ideologiska intressen samt av felaktigheter i medias återgivning att såväl politiker som allmänhet är förvirrade och fördomsfulla i frågan, till allas stora förlust. visitationens häxprocesser. Straffen för förstagångsförbrytare mot marijuanalagarna höjdes till mellan 5 och 15 års straffarbete. Myndigheterna fick rätt att arrestera människor utan arresteringsorder enbart baserat på misstanke om narkotikabrott. Många människor ställdes inför rätta som narkotikaförbrytare trots att myndigheterna inte hade bevis för vare sig innehav eller bruk av droger. Dessa krafttag talade sitt tydliga språk i statistiken: 1960 hade 169 gjordes federala arresteringar för marijuanaförbrytelser, 1965 var siffran 7000 och 1966 var siffran 50,000. Anslinger själv var känd för att inte bry sig om statistik, åtminstone inte äkta sådan. Då det passade Anslinger att hävda att drogpolitiken var lyckad och att drogbruket minskade gjorde han detta, för att snart därpå hävda det motsatta i syfte att måla upp nära förestående drogepidemier och trumma upp opinionen till sin fördel. En annan viktig förändring som kom att ske under 50- och 60-talen var att myndigheterna i USA och Europa började att ge sig på kemi- och läkemedelsföretagen för att begränsa tillgängligheten av bl.a. amfetaminer, barbiturater och liknande. När dessa restriktioner kom började istället företagen att aggressivt marknadsföra sina produkter i Latinamerika, Afrika och Asien, varpå driftiga mellanhänder i dessa kontinenter köpte på sig stora lager av substanserna som sedan smugglades tillbaka in till väst till en god profit. Under Anslingers styre skenade brutaliteten iväg i jakten på att göra livet surt för droganvändare. Ett exempel är då sångerskan Billie Holliday 1959 låg döende på sjukhus och New York-polisen utförde en razzia i hennes sjukhusrum. De konfiskerade såväl hennes heroin såsom hennes radio, skivspelare, blommor, choklad och tidningar. De tog foton av henne under hennes svåraste stunder enbart för att förnedra och göra hennes sista dagar extra miserabla. Förbudskulturen både betraktade, såväl som behandlade droganvändare som, med Anslingers egna ord, omoraliska, grymma och socialt spetälska. Dessa extrema åtgärder från FBN gick dock inte helt okritiserade. Bland annat gick American Medical Association tillsammans med American Bar Association 1961 ut med en gemensam rapport där de argumenterade starkt för att beroende måste klassas som en sjukdom snarare än ett brott. FBN hindrade först rapporten från att publiceras genom att hota finansiären (The Russell Sage Foundation) men då den ändå trycktes via ett universitet svarade en FBN-talesman med att beskylla författarna för att ha gått på Hitlers stora lögn (vad nu det kan betyda??). Dessa var inte de enda kritiker som FBN försökte att tysta ner. Professor Vincent Dole vid Rockefeller University såg att FBNs modell för att rehabilitera drogberoende människor, dvs. genom brutala abstinenskurer inte fungerade och började själv 1962 att på försök behandla heroinister med bl.a. metadon. FBN svarade på denna förolämpning genom att först försöka skrämma Dole och medarbetare till att ge upp sin studie, och när detta misslyckades, spred ut rykten som forskarnas oredlighet, stal deras dokument och spionerade på dem. Studien fann sedermera att heroinister med hjälp av metadon kunde de fungera normalt i samhället, sköta jobb och ta ansvar. Detta gick ju tvärtemot FBNs färdiga bild av missbrukaren som en evigt förlorad och värdelös De rena pillrens tid Tiden efter andra världskriget var även en tid för en ny sorts droganvändning, nämligen de smärtstillande och sömngivande pillrens tid. Smärtstillare av olika typer, barbiturater, benzodiazepiner och på ett annat hörn också amfetaminer blev populära i nästan alla nationer i väst och främst bland kvinnor. Renheten i att ta ett piller, känslan av att drogen var vetenskaplig, hygienisk och säker gjorde att man inte såg sig själv som den klassiska droganvändaren. Eftersom det var socialt oacceptabelt i många kretsar att använda droger som exempelvis alkohol utgjorde pillren att gott alternativ för att uppnå lite avkoppling från vardagen. Då smärtstillande piller förblev relativt okontroversiella för en lång tid var det något annorlunda med amfetaminet. Amfetamin hade använts som läkemedel främst mot astma, hösnuva och liknande sedan 1932 och var receptbelagt och kontrollerat i de flesta länder eftersom man haft några fall med icke-medicinsk bruk av drogen. Inom krigsmakterna användes dock drogen för att ge soldaterna extra uthållighet och bara i Storbritannien utdelades det 72 miljoner energitabletter till soldaterna under andra världskriget. Mellan i Vietnamkriget utdelades det mer amfetamin till de amerikanska soldaterna än vad som totalt använts av både USA och Storbritannien under andra världskriget. Hursomhelst blev amfetaminet en populär drog efter andra världskriget och många högt uppsatta människor, däribland John F. Kennedy och brittiske premiärministern Anthony Eden, använde amfetamin i tjänsten. Det blev också den stressade studentens bäste studiekamrat och i början av 60-talet delade flera universitet världen över rutinmässigt ut amfetamin till studenterna innan tentaperioderna. Men USAs Federal Bureau of Narcotics (FBN) var inte nöjda. De såg att amfetamin runt 1960 började att smugglas in från

13 Mexiko därför att den medicinska marknaden för amfetamin inte räckte för att tillfredsställa behovet hos folket. Enligt FBNs logik betydde detta att amfetaminvanan hos folket behövde stävjas och 1965 infördes lagar som reglerade både försäljningen och läkares ordinationer av amfetamin. Vissa amfetaminpreparat gjordes direkt olagliga. Hur människor administrerade sitt amfetamin hade redan börjat förändrats några år före lagarna, från tabletter och pulver till injektioner, men restriktionerna på drogen gjorde mycket till för att skynda på denna injektionsprocess. Barbiturater var en annan populär drog från och med mitten av 40-talet som främst kom att associeras med olyckliga och självdestruktiva kvinnor som till att börja med oftast fått drogen utskriven mot klimakteriebesvär, oro eller sömnlöshet. Tar man barbiturater under mer än 4-6 veckor utvecklas tolerans och upphör man då med drogen uppstår besvär i form av oro, depressioner och sömnproblem. Barbiturater användes förutom som en icke-medicinsk drog även flitigt som ett mordredskap och för självmord eftersom överdosering var relativt enkelt att framkalla och oftast hade dödlig utgång. Detta ledde till att barbiturater fick dåligt rykte runt mitten av 60-talet, men det avskaffade inte behovet av socialt accepterade sedativa droger överlag. Istället tog benzodiazepinerna över eftersom de var effektivare i att dämpa oro, hade färre bieffekter, var säkrare att överdosera samt interagerade mindre med andra droger i kroppen. Under det tidiga 80-talet var benzodiazepinerna den vanligaste utskrivna drogen i Storbritannien. Librium och Valium är exempel på droger som tillhör benzodiazepinerna. Barubiturater och amfetamin kombinerades i ett litet piller som fick namnet Drinamyl (smeknamn: Purple hearts ) och marknadsfördes aggressivt av tillverkaren Smith, Kline & French från och med Detta lilla piller var billigt och blev väldigt populärt, väldigt snabbt. I Storbritannien orsakade Drinamyl efter hand den opinionssvängning som ledde landets drogpolitik mot en mindre tolerant och mer USA-inspirerad sådan. Användningen av Drinamyl var främst associerad med ungdomsgäng såsom Mods och Rockers och den rivalitet som ibland mynnade ut i slagsmål och huliganism dem emellan skylldes till stor del på Drinamylen. Drogen användes även i Londons homosexuella subkultur fastslog Storbritanniens inrikesdepartement att [unga människors Drinamylbruk var] ett mycket allvarligare problem än användningen av heroin, kokain eller cannabis och 1964 förbjöds icke-medicinskt innehav och bruk av amfetamin (vilket inkluderade Drinamyl), men kontroller över tillverkning, distribution, försäljning och läkares utskrivning av amfetamin infördes ej. Istället infördes det lagar som gjorde det möjligt för myndigheterna att utföra amfetaminrazzior på caféer och klubbar. Lagstiftningen syftade helt enkelt på att klämma åt ungdomskulturen, en sorts tidig Ravekommision. Detta till trots (eller kanske just därför) förblev amfetaminer under hela det resterande århundradet den mest använda olagliga drogen i Storbritannien. Presid enternas drogkrig The law does not content itself with classifying and punishing crime. It invents crime. Norman Douglas Efter Anslingers tid som framträdande och framgångsrik drogtsar började även USAs presidenter att göra drogfrågan till ett personligt intresse eftersom det fanns potentiellt stora politiska vinster att hämta där. Den förste att göra så var Richard Nixon (president ). Bortsett från det faktum att Nixon själv brukade kopiösa mängder med den anti-konvulsva drogen Dilantin mot stress, samt mot slutet av sitt presidentskap, även mängder av sömnpiller och alkohol, var han en bitter, sträng, rättfärdig, självcentrerad puritan vars syn på droger var föga bättre än Anslingers. Nixon avskydde den hedonism och lättja som den tidens hippies representerade och menade i korthet att hälsosamma, unga, vita män hade viktiga uppgifter att sköta i samhället och att avvikare hånade de klassikt amerikanska värdena. Det som verkligen drev Nixon blind av raseri var Woodstocks peace-andlove festival 1969 och han uttalade att för att utplåna ut det grymma arvet från Woodstock behöver vi ett fullkomligt krig mot drogerna. Fullständigt krig betyder krig på alla fronter mot en fiende med många ansikten. Kriget mot drogerna är vårt andra inbördeskrig. Med dessa ord hoppades Nixon att han skulle jämföras med storheter som Abraham Lincoln och han hoppades att hans framtida skrupelfria kamp mot drogerna skulle rättfärdigas av syftets godhet. Strax innan Nixon tillträdde presidentposten hade FBN p.g.a. korruptionsskandaler och andra tvivelaktigheter övergått i Bureu of Narcotics and Dangerous Drugs (BNDD). Nixons första insats mot droger, Operation Intercept, lanserades i september 1969 och riktade in sig på marijuanasmugglingen genom att stänga av 400 mil av den mexikansk-amerikanska gränsen. Detta fick flera, för Nixon, oväntade följder. För det första utvecklades USA under de kommande åren till att bli det land där det odlades mest marijuana i hela världen. För det andra, och mer viktigare, försvann de små och oberoende (oftast mexikanska) leverantörerna av marijuana som tidigare skött om smugglingen och istället tog den större, mer organiserade och sofistikerade maffian över. I samband med detta ökade den colombianska odlingen av marijuana lavinartat och tillsammans med marijuanan smugglades även större kvantiteter av colombianskt kokain än tidigare in i USA. En klarsynt drogexpert, Dr. David Smith, noterade detta: Regeringens policy är att bruket av marijuana leder till bruket av farligare droger. Men faktum är att bristen på marijuana leder till bruket av farligare droger. En annan ohållbar drogpolicy var den inom USAs försvarsmakt under Vietnamkriget. Det millitära reglementet förbjöd försäljningen av alkohol till soldater under 21 och eftersom de allra flesta soldater anlände till Vietnam vid en ålder av 19, uppstod behovet av någon annan drog för att de skulle klara av krigandets påfrestningar. Till en början användes mest marijuana men då åtgärder 1968 drastiskt minskade tillgången på marijuanan började istället många soldater att använda rökheroin. Att bruket var utbrett bekräftas av att 80 procent av alla nyanlända soldater i Vietnam 1970 blev erbjudna heroin under den första veckan. När de kom hem igen slutade de frivilligt att använda heroin och återföll ytterst sällan. Detta faktum underminerade fundamenten i den amerikanska drogpolitiken men det bekom inte Nixon som 1971, mycket på grund av heroinsituationen i Vietnam, deklarerade att droger är vårt främsta inhemska problem. I samma veva hävdade han att heroinanvändare ensamt stod för egendomsbrott till ett värde av 2 miljarder dollar årligen. Detta uttalande

14 bekräftade att Nixon inte var sämre på att ljuga än Anslinger varit; summan av alla egendomsbrott under 1971 understeg nämligen 1,3 miljarder dollar. Då man studerar lite mer statistik inser man att Anslingers och Nixons samlade ansträngningar mot marijuanan visade sig ytterligt misslyckade. I åldersgruppen år hade 28 procent rökt marijuana den senaste månaden 1972, 1979 var den siffran var 35 procent. Samma undersökning från 1979 visade även att 60 procent av åldersgruppen hade rökt marijuana minst en gång. Dessa siffror kom senare att öka ännu mer som en följd av gradvis ökande åldersgränser för alkohol under början av 80-talet varpå både repsekten för droglagarna minskade drastiskt och unga människor sökte ersättningsdroger och kom att i de allra flesta fall använda marijuana ombildades BNDD och gick samman med andra myndigheter som tillsammans bildade DEA (Drug Enforcement Administration). Denna nya myndighet kom att investera ett stort personligt intresse i att eskalera kriget mot drogerna under årens lopp, för ju mer de förbjöd och därmed höjde den drogrelaterade kriminaliteten, desto större anslag och ansvar tilldelades myndigheten. Detta avspeglas i statistik som visar att antalet DEA agenter steg från ca 1900 stycken 1980 till mer än det dubbla, 4561 stycken 20 år senare, samt femdubblade sina anslag på nästan samma tid, från 3 miljarder dollar årligen 1986 till 15,5 miljarder dollar årligen hade DEA inte mindre än 293 agenter i 73 olika länder vilka jobbade dels med att sätta dit drogförbrytare (i USAs intresse, oftast utan respekt för inhemsk lag) samt med att utbilda beslutsfattare. Om Europa med ljummet intresse tidigare bit för bit anammat drogfrågans amerikanisering, lyckades DEA med konststycket att få hela Europa, med undantagen Holland, Danmark och Spanien, att gå i deras koppel. Värst av de europeiska länderna var Tyskland; från och med 1980 tätt följda av Storbritannien, Norge och Sverige. Under en kort period under president Jimmy Carter (president ) verkade det som om drogkriget skulle få en ny vändning till det bättre! Carters regering var den första på mycket länge som öppet vågade säga att man inte kunde lösa drogproblemen genom förbud och 1977 talade Carter inför kongressen och menade att straffen för innehav av otillåtna droger skall inte tillfoga mer skada för individen än drogen själv. Han var för avskaffandet av straff för innehav av små mängder marijuana. Oturligt nog krossades dessa förhoppningar om förändringar 1978 genom en skandal som involverade läkemedelsdroger och en av Carters medarbetare, ironiskt nog hans Special Assistant for Health Issues. En annan relativt positiv förändring i detta tidevarv var att man i både USA och i Europa började att skilja på bruk och försäljning och man ägnade mer intresse än tidigare åt att klassificera droger. Detta kan ses som små förbättringar av en dålig drogpolicy därför att det blev lättare att tala om enskilda fenomen inom drogpolitiken snarare än att, som man ofta gjorde förr, bunta ihop alla begrepp i en säck. Re agan, Bush & Thatcher Även om Ronald Reagan (president ) i liberala kretsar ofta ses som något av en hjälte var hans nitiska hat mot droger likvärdigt Nixons och Anslingers. Reagans åtgärder riktade främst in sig på kokain och senare crack, en rökbar form av kokain. Crack introducerades i USA kring 1983, ungefär då den unga medelklassens intresse för vanligt kokain började att sjunka. Innan dess, 1979, hade man i vissa kretsar börjat att röka vanligt kokain, s.k. freebasing, vilket mycket snabbare än kokainsnortning ledde till ett intensivt psykologiskt beroende. Att snorta kokain (dra upp pulvret genom näsan) leder inte till något fysiskt beroende men kan efter en lång tids regelbunden användning utvecklas till ett jobbigt psykologiskt behov av drogen. Att free-basea kokainet kortade den processen till ett par veckor. Crack i sin tur var ännu mer potent psykologiskt beroendeframkallande. Crackruset är också mycket kortare än det vanliga kokainruset, ca 15 minuter, så en cracksten var nästan aldrig tillräckligt för droganvändaren. För att hålla sig hög en eftermiddag behövdes ca 10 stenar. Under Reagans, och senare George Bush (den äldres), presidentskap skulle drogrelaterad brottslighet fylla fängelserna som aldrig förr och överrepresenterade var crackförbrytarna. Reagans första drogtsar, Carleton Turner, angav tonen för vad som komma skulle 1985 då han uttalade att vi måste börja fokusera på användarna och tvinga dem att betala priset, och vi borde införa dödstraff för droghandlare. Mellan åren ökade USAs fängelsepopulation trefaldigt och under Bush ( ) hade USA den högsta per capita tillväxten av nya fångar i hela världen. Hela straffmaskineriet var starkt rasistiskt; en brittisk tjänsteman betraktade Reagans och Bushs krig mot crack som ett krig mot svart gettoungdom. I en amerikansk rapport från 1997 slogs det fast att trots att majoriteten av crackanvändare var vita, var 90 procent av alla som dömts för crackbrott svarta. Under 90- talets början hade USA fler svarta män i tjugoårsåldern i fängelse än på college. Straffen var löjligt stränga; medellängden på straffet för en förstagångsförbrytare som sålt crack var 10 år och 6 månader, dvs. 59 procent längre än medelstraffet för våldtäkt och 18 procent kortare än medelstraffet för mord. Strategin att även involvera andra länder i drogkriget intensifierades efter 1985 då USA årligen började lista de nationer som ansågs vara partners i drogkriget. Stod man inte med på listan drogs samtliga bidrag in och man riskerade långtgående handelssanktioner. Detta visar tydligt att drogkriget inte är ett krig som utkämpas av allierade styrkor utan som ett ojämnt partnerskap där USA tar sig rätten att förnedra, döma och kriga på sina egna villkor är du inte med oss är du mot oss, är budskapet som levereras. Att retoriken från Washington än i dag beskyller resten av världen för drogproblemen under det gånga århundradet i USA gör inte att man hyser stora förhoppningar att någonting skall förändras på den imperialistiska arenan. I mars 1988 lanserade Reagan sitt nolltoleransprogram som gick stick i stäv mot allt som är värdigt en rättsstat. Operationerna som lanserades var godtyckliga, despotiska, ofta korrupta och saknade proportioner. Den uppmärksammade händelsen i maj 1988 då den amerikanska kustbevakningen beslagtog en lyxjakt värd 2,5 miljoner dollar efter att ha funnit 3,1 gram marijuana ombord får illustrera detta. Efter Reagan kom Bush, och han var inte sämre utan fortsatte i gamla invanda spår med att utöva ett långtgående drogkrig mot den egna befolkningen och mot hela världen. Endast retoriken blev hestigare då en av Bushs byrådirektörer på fullt allvar hävdade att man borde få skjuta ner flygplan som misstänks innehålla smugglare. Han likande just detta vid en polisman som stoppade en fartsyndare. Respekten för såväl människovärde som människoliv var som synes sedan länge försvunnen i jakten på drogförbrytare. I Storbritannien förberedde man sig i slutet av 80-talet för den massiva crack-

15 epidemi som DEAs skrämselpropaganda lovat dem. Medierna, såväl som Thatchers regering, gick lös på crackfrågan som om problemet redan var över dem. De hade till och med lyckats identifiera en marginaliserad grupp människor att kalla syndabockar, nämligen nomadiskt kringresande, mördande, tjuvande, reggaelyssnande illegala jamaicaner, populärt kallade Yardies. Men alla dessa ansträngningar var förgäves för epidemin uteblev. Detta berodde dock inte på effektiv lagstiftning eller på avskräckande propaganda, utan på att britterna i de stora städerna redan hade en väl etablerad, billig och pålitlig amfetaminmarknad som servade kunderna med detta fattigmans-kokain. Kanske hade man kunnat förutse denna utveckling, för även om vanligt kokain korta tidsperioder kunde komma på modet i Storbritannien var det aldrig särskilt populärt överhuvudtaget därför att amfetaminet under många decennier blivit etablerat och därmed lättillgängligt. Under Margret Thatchers och John Majors regeringar användes åren mellan till att likrikta drogpolitiken mellan Storbritannien och USA. Samma retorik och strategier som i USA användes för att öka straffen för narkotikabrott rejält och för att skrämma folket till lydnad. Särskilt cannabislögnerna metoderna för att behandla beroende togs varmt emot de tidigare programmen där människor med tunga beroenden behandlats med ersättningsdroger försvann och metoden förkastades helt och hållet. Alla patienter skulle behandlas lika oavsett om de varit beroende i veckor eller decennier. Den maximala mängden metadon som fick delas ut vid inskrivningen på kliniken var endast 5 procent av vad klinikerna i början delat ut, dvs. långt ifrån tillräckligt och förmodligen värre än ingenting alls. Trots att man under denna tid strävade efter att införa så mycket marknadsekonomi som möjligt i Storbritannien vägrade man att inse att även drogmarknaden styrs av simpla ekonomiska lagar. Det dröjde inte länge innan Storbritanniens undre värld expanderade som en reaktion på den näring regeringen försåg den med. Det som tidigare varit lösa nätverk av distributionskanaler blev i 80-talets början snabbt en strikt organiserad rörelse med proffs istället för småhandlare. Thatcher märkte av denna förändring av den undre världen och svarade med att 1984 offentligt uttala jakten [på er] skall bli hänsynslös. Vi ska göra era liv olidliga att leva. Sagt, men inte gjort. Den organiserade brottsligheten är fortfarande välmående tack vare förbuden som aldrig verkar hävas. Under Thatcher styre fick polisen från och med 1986 års Police and Criminal Evidence Act på samma sätt som i USA förnedra, och så gott som godtyckligt, behandla människor misstänkta för drogbrott. En människa misstänkt för smuggling eller langning kunde nu få vara arresterad i upp till 36 timmar utan varken kontakt med advokater eller rätten att informera anhöriga om arresteringen. Om man sedan dömdes för narkotikabrott kunde egendom och pengar som förvärvats fem år innan domen konfiskeras och även människor som inte hade med brottet att göra, men som fått eller köpt något av den dömde, riskerade att få den egendomen konfiskerad. De som stödjer totalförbud av alla droger brukar ibland hävda att om lätta droger förbjuds kommer det att medföra mindre bruk av tunga droger. De har fel. När en relativt harmlös drog förbjuds får det tvärtom konsekvensen att bruket av farligare droger ökar. Listan på dumheter kan göras lång men det som nästan tar priset i både dumhet och grymhet är beslutet från 1988 att inte tillåta (dvs. legalisera) försäljningen/ utdelningen av rena sprutor och kanyler, trots att många läkare vädjade om detta för att stoppa HIV-smittans spridning i Storbritannien. I denna fråga var även det amerikanska motståndet hårdnackat och mellan åren stiftades det rent av nya lagar som förbjöd finansiering av program för rena sprutor. Att rengöra och desinfektera sprutor med hjälp av vanligt blekmedel är enkelt, men i mitten på 80- talet motsatte sig USAs dåvarande justitiekansler Edwin Meese III å det starkaste att lära ut denna enkla teknik till folket. Han såg hellre att droganvändare dog än att han på något sätt underlättade deras drogbruk. Det enda land som på allvar upphöjt rena nålar till en nationell hälsofråga är föga förvånande Holland. Ett annat, något modernare, infall av ofattbar amerikansk idioti var 1998 års Higher Education Act som förvägrar dömda drogförbrytare studielån. Till och med ett enda litet innehav av marijuana straffas. Efter tre domar är man bannlyst från systemet på livstid. Kosekvensen av detta blir att möjligheten för framförallt den svarta underklassen att komma ur fattigdom och gettot krossas brutalt. Många som vill ändra sin livsföring får förtvivlat se på när denna grymma och irrationella policy håller dem kvar i slummen. Vår nya tid I slutet av 80-talet och i början av 90-talet kom en ny sorts droger och en ny sorts droganvändning, drogerna kom att gemensamt kallas designer drugs, och det de var designade för var att få människor på festhumör. Med Ecstasy som främste representant för denna kategori följde en svängning i attityderna till droger hos de som tog dem. Användare av Ecstasy såg inte sig själva som kriminella och drivkraften i att använda drogen låg i att ha en trevlig kväll, snarare än att experimentera med droger för att revoltera eller protestera. I ecstasyns kölvatten följde andra dansdroger efter in på nattklubbarna, vissa gamla (amfetamin) och vissa nya (GHB, Ketamin). Orsakerna till varför unga människor använde droger hade förändrats. Det handlade inte längre om revolt eller om att fly från en odräglig tillvaro utan om att ha kul för sin egen skull. Ecstasy, eller MDMA som den kemiska förkortningen heter, syntetiserades första gången 1912 av Merck och drogen rönte litet intresse förutom då CIA gjorde försök med drogen som ett sanningsserum på 40- talet eller då vissa försök att använda drogen inom psykoterapin gjordes på 70- talet. Hursomhelst var det först 1984 som drogen kom att användas av homosexuella (och toleranta heterosexuella) på nattklubbar i Dallas. Samma år gjordes drogen olaglig i USA med följden att danskulturen gick under jorden och priset på MDMA steg i takt med att kvalitén blev sämre. Men danskulturen och ecstasybruket överlevde trots förbuden, spred sig och kom över Atlanten till Europa några år senare. I Storbritannien och i andra europeiska länder orsakade drogen ett ramaskri från media och myndigheter som såg en ny dödlig farsot bortom horisonten. Dock var redan MDMA sedan 1977 klassat som en tung drog i Storbritannien (tillsammans med heroin och kokain) så någon direkt skärpning av lagarna behövdes inte. Och när

16 de första väldigt stora ravefesterna anordnades utomhus insåg polis och myndigheter snabbt att det skulle vara omöjligt att stävja ecstasybruket genom ytterligare lagstiftning (den var redan sträng, men ändå totalt ignorerad), än mindre genom att slå ner på ravefesterna och arrestera tusentals människor åt gången. Så de växlade taktik och började istället att förbjuda rave som sådant instiftades lagar som gav dryga böter och fängelse för den som organiserade en stor fest utan särskilt tillstånd. Även i Europa sjönk efter 1992 kvalitén på ecstasy och istället för att få en ren och så gott som ofarlig festdrog kunde köpare av ecstasy få precis vad som helst under samma varunamn; LSD, amfetamin, dåliga blandningar av olika preparat, ketamin, osv. Osäkerheten ökade och tillslut var situationen sådan att en betraktare beskrev det hela med att ecstasy har blivit så förorenat att en hel generation kan prata om ecstasy utan att ha tagit drogen på riktigt. En annan drog som kom att bli fruktansvärt felaktigt stämplad av samhälle och media var GHB (gammahydroxybuturat). Drogen, som är en naturligt förkommande förening i hjärnan, leder till effekter som är snarlika alkoholens men har ett snävare dosresponsintervall (lättare att överdosera) och får absolut inte kombineras med andra sövande droger som exempelvis alkohol. Kan man sköta dosering och låta bli att kombinera, är drogen i sig ofarlig. I media utmålades GHB som en date-rape drug, mycket tack vare Oprah Winfrey som 1998 startade en nationell panik i USA genom att just beskriva drogen som detta. Att utmåla en ofarlig drog som en date-rape drug är ett smart drag från förbudsivrarnas sida eftersom det underminerar det frihetliga argumentet att ett rekreationsbruk av droger är ett brott utan offer och därför bör vara fritt. Om en drog möjligtvis kan användas i ett ondskefullt syfte måste den förbjudas, resonerar de och ignorerar samtidigt den främsta date-rape drogen av dem alla, alkoholen. Det nygamla date-rape argumentet kom snabbt att gälla för i stort sett alla droger som kunde kallas för partydroger eller designer drugs. Att droganvändare i denna tid blev medvetna och kräsna var ett fenomen som myndigheterna började lägga märke till. De gamla definitionerna och arketyperna av en droganvändare gick inte längre att tillämpa på de nya unga droganvändarna som var välutbildade, av god social status och som skötte arbete och skola utan problem, trots att de då och då använde partydroger. Man märkte även att droganvändarna av idag är kräsna de håller sig borta från de klassiskt beroendeframkallande drogerna och använder oftast uteslutande de en eller två droger som de tycker bäst om. Man uppskattar i Storbritannien att ca 10 procent av alla ungdomar tillhör denna kategori av droganvändare. Totalt i Europa har minst 45 miljoner människor i åldrarna använt cannabis minst en gång (18 procent av åldersgruppen). I samma grupp har minst 15 miljoner människor använt cannabis under de senaste 12 månaderna. 5 procent av EUs befolkningen i åldrarna har använt amfetamin och/eller ecstasy och 6 procent har använt kokain minst en gång. Endast 2 procent av befolkningen har använt heroin. Vad kan vi lära oss? Trots att myndigheterna vill hävda motsatsen så ökar konsumtionen av en drog oftast efter att den har blivit förbjuden eller på annat sätt kontrollerad. Kanske beror detta på att de som tidigare endast använt drogen vid enstaka sociala tillfällen går över i ett tyngre användande därför att de, ovilliga att ge upp vad de anser vara deras rätt, i protest ökar intaget och börjar identifiera sig mer som en människa utanför lagen snarare än som laglydig medborgare. I detta avseende kan man hävda att det är lagarna som skapar kriminella människor snarare än det motsatta. Människor tenderar att uppfatta intrång i den personliga friheten som orättfärdiga och lägger sällan om sina vanor eller sin livsstil för att tillfredsställa lagtexten. Detta faktum kan användas som ett löst mått på hur rättfärdig en lag är; en bra lag är en som åtföljs av medborgarna utan gnäll, medan en dålig lag provocerar fram olydnad. De som stödjer totalförbud av alla droger brukar ibland hävda att om lätta droger förbjuds kommer det att medföra mindre bruk av tunga droger. De har fel. När en relativt harmlös drog förbjuds får det tvärtom konsekvensen att bruket av farligare droger ökar. Detta beror på tre ting: för det första går försäljningen går under jord vilket medför att människor som vill bruka en lättare drog tvingas in på den svarta marknaden där även tyngre droger finns tillgängliga. För det andra betyder dessa små lagbrott att användaren mentalt passerar en gräns där steget till ytterligare lagbrott i form av användandet av andra droger blir lättare att ta. En användare av en lätt drog kommer på detta sätt i kontakt med, och kanske använder, droger han från början inte var intresserad av. För det tredje betyder förbudet av lätta droger att smugglare och langare tenderar att rikta in sig på affärer med droger som är lättare att smuggla och som är starkare per smugglad enhet därför att detta genererar störst vinster. Följden blir en brist på lätta droger och ett överskott på tunga droger i samhället (jfr. Nixons Operation Intercept). Holland erbjuder ett positivt exempel i detta fall. När Holland legaliserade försäljningen av cannabis i licensierade coffee-shops 1978 minskade användningen av många andra droger från samhället och man kan nu bl.a. tydligt se att den holländska populationen av heroinister bara blir äldre och äldre eftersom det knappt sker någon nyrekrytering. Detta på grund av att man med legaliseringen har separerat cannabismarknaden från heroinmarknaden. Till och med själva cannabisbruket minskade då man avlägsnande drogen från den svarta marknadens händer, men sedan mitten på 80-talet har dock användningen ökat så sakteliga. Med många drogförbud har man under historiens gång och även idag sett rasistiska skillnader eller klasskillnader. Alla är inte alltid lika under lagen. Denna splittrade syn på vem som får använda droger är äckligt hycklande. Vanliga människor som använder droger eller rent av hamnat i beroende sätts under bevakning, behandlas som hot mot samhället, förföljs och brännmärks som en avvikande underklass, medan vissa användare (rockstjärnor, modeller, poeter m.fl.)

17 tillåts att bruka droger med helt andra friheter. Några behandlas som de lägsta av kriminella, några behandlas med förståelse och respekt. I Storbritannien var det under talets första hälft t.ex. självklart att då medelklassen och uppåt använde opium var det ursäktat och förståeligt medan då fattiga människor på samhällets botten gjorde betraktades det med misstänksamhet. En studie utförd vid Leeds universitet 1970 konkluderade att då grupper i samhällets marginaler, exempelvis modsen med sina Purple hearts eller hippies med LSD, använde en viss drog blev den betraktad med misstänksamhet just eftersom dessa grupper betraktades som tveksamma eller rent av som farliga. Men då hemmafruar brukade lugnande eller smärtstillande piller tenderade en sådan droganvändning att normaliseras i samhället eftersom denna grupp inte ansågs utgöra ett hot mot någon. Vidare är metoden med påtvingad abstinens och straff som behandling för att göra missbrukare drogfria är mer eller mindre värdelös och snarast kontraproduktiv. Så vad det beträffar behandlingen av svårt beroende heroinister finns det inget giltigt argument mot att förse dem med ersättningsdroger, eller till och med själva drogen. Empirin visar att en heroinist med ett tillräckligt förråd av drogen är fridfull och laglydande. Även om några måste ha väldigt höga doser av drogen klarar de av ansvaret i att ha ett arbete, behålla stabila förhållanden, klara sig utan socialhjälp och de kan sköta om sina barn. Tvingas man att räkna på samhällets (statens) vinst av att förse heroinister med drogen kontra att inte göra det, är det snart uppenbart vilket som kostar mer. För vad kostar ett par kilo (medicinskt) heroin årligen jämfört med den kriminalitet och den utslagning dagens stat måste hantera på grund av förbudet? Efter att ha studerat drogförbudens dystra fakta inte låta bli att fråga sig om vi kommer att se någon förändring av den globala drogpolitiken. Ja, vi får väl alla göra vårt bästa och se vart framtiden leder. Men lyssnar man på politikernas uttalanden verkar det inte ut som om någon förändring är nära förestående, för enligt den italienske anti-maffia politikern Pino Arlacchi som 1998 utsågs till direktör för FNs Office for Drug Control and Crime Prevention har kriget mot droger varken vunnits eller förlorats. Det har inte ens börjat. Per-Henrik Edqvist är forskare i biomedicin vid Uppsala Universitet och medlem av Nyliberalens redaktion Referenser Davenport-Hines R., The Pursuit of Oblivion. A Global History of Narcotics Weidenfeld & Nicholson, London 2001, ISBN: Ur vilken 90% av stoffet i artikeln är hämtad. Där någon citeras i min artikel hänvisar jag till denna bok som källa. Citaten är fritt översatta. Rang H.P. et al. Pharmacology, 4 th edition. Churchill Livingstone 1999, ISBN: MacCoun R., Reuter P., Evaluating alternative cannabis regimes, British Journal of Psychiatry 2001 (178) Vill du sponsra Frihetsfronten? Frihetsfronten tar inte emot skattefinansierade bidrag. Vi litar till människors frivilliga insatser. Därför inbjuds du att köpa Frihetsfrontens sponsorpaket. Förutom ett vackert diplom får du: En prenumeration på tidskriften Nyliberalen. (Är du redan prenumerant förlängs din prenumeration med fyra nummer.) Böcker för 200 kr ur vårt boklager. Tio procents rabatt på Frihetsfrontens seminarier och utbildningar under det närmaste året. Sponsorpaketet kostar 500 kr per år. Om 100 personer sponsrar oss får vi kr till talarkvällar, trycksaker, skribentarvoden, opinionsmätningar och mycket annat som vi tycker är viktigt. För att sponsra oss gör du så här: Sätt in 500 kr på postgiro (Nyliberalt Forum). Skriv "Sponsorpaket" på talongen. Glöm inte att ange namn och adress samt e-postadress, så att vi kan kommunicera med dig. Behöver du en faktura på beloppet skriver du ett mail till mats.sylvan@telia.com Tack på förhand för ett bidrag som betyder mycket för oss!

18 Inter vju kostar din röst AV MALINDA FLODMAN Visst kan politiker köp a röster inför valet, men d et är dyrt. Henrik Jord ahl som nylig en blev klar med sin doktorsavhandling i nationalekonomi vid Uppsala Universitet har skrivit två uppsatser om hur bidra g och ekonomi p åverkar väljarnas p artisymp atier. Bidragssystemet fungerar så att det finns ett implicit pris på en röst och det är ungefär kr, säger Henrik Jordahl. Inför valet i höst kan man spekulera i om maxtaxan är ett sätt för Socialdemokraterna att köpa röster men man kan inte använda Henriks metoder för att bevisa att politiker medvetet köpt röster, bara att det förefaller möjligt att göra så. Statistiska undersökningar av den här typen kan inte heller i ett enskilt fall användas till att sätta dit politiker för att avsiktligt köpa röster. Sådana studier kan bara påvisa att generella mönster i bidragsflöden inte motsäger hypotesen att röstköp förekommer. I sina uppsatser har Henrik inte tittat på skatter som givetvis också måste ha en inverkan på hur folk röstar, men man kan misstänka att politiker lägger bidrag före och skatter efter valet för att lättare köpa röster. Väljarna har kanske inte alltid så stor koll på statens skuldfinansiering. Röstköpen fungerar likadant för socialdemokraterna som för borgarna men det ligger kanske närmare till hands för socialdemokraterna eftersom de är något mer bidragsorienterade. Den första av Henriks uppsatser om väljarbeteende, An Economic Analysis of Voting in Sweden, använder siffror från SCB:s Svenska valundersökningar som bl a tittar på synen på den egna privatekonomin och synen på den svenska ekonomin. Den själviske v äljaren Här kan man se att väljarna är egoistiska till en stor del. Den egna ekonomin är ungefär lika viktig som landets ekonomi för väljarna. Den andra uppsatsen om väljarbeteende, The Impact of Grants on Election Outcomes, jämför röstsiffror i kommuner med bidrag till kommunerna. I uppsatsen studeras inte individuella röster men resultaten visar ändå tydligt att i de kommuner där den senaste borgerliga regeringen delat ut mindre bidrag förlorade de också motsvarande mängd röster. Tidigare har Mats Dahlberg och Eva Johansson vid Uppsala Universitet studerat liknande frågor och tittat på om den socialdemokratiska regeringen använt bidrag taktiskt för att vinna röster. De fann att de 2,3 miljarder kronor som den socialdemokratiska regeringen delade ut till vissa kommuner några månader före valet 1998 följde ett klart röstmaximerande mönster. Men ett bevis för att röster alls gick att köpa med bidrag saknades i deras studie. Idén till An Economic Analysis of Voting in Sweden fick Henrik när han läste Statskunskap A och stötte på en text om att människor inte beter sig egoistiskt i politiken. Eftersom han inte höll med om detta skrev han en artikel i Svensk Linje (nr ), Till Plånboksröstningens Försvar, och den blev sedan embryot till uppsatsen. Entydigt regelsystem Problemet med hur bidrag påverkar hur väljarna röstar är svårt att komma runt utan att helt avskaffa alla bidrag men för att motverka effekterna av röstköp är det viktigt att det finns klara regler. Det måste ske i en öppen process så att alla vet vilka bidrag som delas ut. Henrik är vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet sedan ett år och medlem i moderaterna men har inga planer på att göra politisk karriär. Men jag skulle kunna uträtta mycket bra som finansminister, konstaterar han. Friedrich Hayek är en av Henriks stora idoler och han har tidigare både forskat om honom och skrivit om honom i Nyliberalen (4/2000). Det är skandalöst att Hayek inte nämns i kurser i nationalekonomi förrän på väldigt höga nivåer. Men i vår kommer jag att ta upp honom när jag undervisar på B-nivå i Offentlig Ekonomi och även använda min egen forskning i undervisningen, berättar han. Det skadliga statsmonopolet Det närmaste halvåret kommer Henrik att fortsätta titta på hur väljare påverkas av bidrag. Han vill stanna inom akademia även om det är en osäker bransch och det kan vara svårt att hitta finansiering. Det är ett problem att forskningen ofta finansieras av staten och det skulle behövas konkurrens från privata universitet. Flera olika synsätt och konkurrens skulle vara bra för forskningen. Om universiteten ändå ska finansieras av staten bör ett skolpengssystem införas även för högskole- och universitetsstuderande. Valfriheten måste finnas där. Malinda Flodman är frilansskribent

19 Debatt Folkstyre AV CHRISTIAN VOBORIL Välfärdsstatskra m arna har trumf p å hand g enom att d eras motstånd are inte argumenterar för m arkna dsekonomi utifrån praktiska och företa gsekonomiska grund er. Ser vi va d m arkna d en kan sköta id a g ser vi att mycket av d et som sta - ten gör är onödigt slöseri. Det finns dock vissa områ d en som bör vara fortsatt politiskt styrd a menar Christian Voboril. Vi minns alla valrörelsen 1998 då socialdemokraterna trummade fram sitt nästan religiösa mantra vård, skola och omsorg. De påpekade ständigt att man inte kunde sänka skatten om ville behålla välfärden. Ingen bemödade sig med att ifrågasätta systemet som helhet, om vård, skola, och omsorg verkligen är i kollektivets intresse, eller om det faktiskt ligger i den enskilda individens intresse. Först måste man dela upp de saker som välfärdsstaten idag innehåller för att förstå problemet i dagens välfärdsstat. Det finns kollektiva nyttigheter så som försvar, polis och rättväsende, och så finns det individuella nyttigheter som t ex sjukvård, utbildning och pensioner. De första nämnda exemplen är något som alla utnyttjar gemensamt. Om familjen Svensson ska beskyddas från en främmande makt så innebär det också att grannen också måste beskyddas. Således borde dessa saker vara de som samhället sköter, medan de individuella nyttigheterna borde skötas av individen. Det finns inget kollektivt samhällsvärde i att Sven Svensson genomgår en hjärttransplantation, därför bör han bekosta den själv. Många kommer naturligtvis nu att högt skrika efter solidaritet; att vi måste hjälpa Sven Svensson och naturligtvis bör vi som så önskar göra detta av egen fri vilja, inte av tvång. Det är det som är solidaritet. Det finns dock en del av sjukvården som gynnar kollektivet och som man borde finansiera med hjälp av skatter. Denna del består av förebyggande vård t ex vaccinationer för att förhindra epidemier. Argumentet mot en privat lösning av sjukvården brukar vara att de med låga inkomster skulle bli ruinerade när räkningen efter sjukhusbesöket anländer i brevlådan, och att det skulle leda till att enbart de rika skulle ha råd med denna lösning. Det är naturligtvis inte sant. Försäkringsbolagen skulle mer än gärna ge sig in på denna marknad för att tillfredställa marknadens behov. Här skulle alla medborgare nu ha möjligheten att välja vilken försäkring de själva anser sig motsvara deras behov och krav, precis som när man idag väljer en bilförsäkring. Eftersom det vid försäkringsbolagens inträde på välfärdsmarknaden skulle finnas många aktörer tillskillnad från idag då staten har monopol så skulle detta leda till ökad konkurrens och därmed lägre priser och att man betalar för det man vill ha. Det är en företagsekonomisk grundregel att man segmenterar marknaden för att bäst tillfredställa kunden. Priset på försäkringen skulle vara rättvis precis som den är idag när det gäller bilförsäkringar. Den som inte anses ha en stor risk betalar mindre än den som löper en stor risk. Bonus och skadefria år för den friske torde också vara en naturlig utveckling. Handikappade tas ofta upp en svag grupp som skulle bli utan försäkringar. Lösningen här är att man försäkrat barnet innan det är fött. Liknande försäkringar finns redan idag hos flera försäkringsbolag. Om mamman tecknar en försäkring på sitt ickefödda barn så garanteras barnet en försäkring utan några undantag även om barnet vid födseln skulle visa sig vara gravt handikappat. Vänta barnförsäkring kostar idag 950kr.(Trygg Hansa) Blickar man sedan vidare mot äldreomsorgen så är lösningen inte direkt annorlunda än när det beträffade sjukvården. Man tecknar en försäkring mot att man i framtiden kan tänkas bli orkeslös och inte ha möjligheten att ta hand om sig själv. Om man under någon period i livet skulle bli arbetslös eller så finns det naturligtvis möjligheten att försäkra sig mot detta, precis som man idag gör via a-kassan. Men naturligtvis så finns det de människor som av någon anledning inte kan arbeta eller som inte haft möjligheten att skaffa sig en försäkring som ofödd. Detta skulle avhjälpas genom att staten faktiskt gick in och betalade premierna fram tills den dagen då individen själv fick möjlighet att arbeta och kunde betala tillbaka de premier som man beviljats lån för. Skolan är idag som alla vet också skattefinansierad. Här kan man fundera över var gränsen går mellan det kollektiva och individintresset. För ett avancerat samhälle enligt dagens modell skall fungera krävs det att människor kan läsa och räkna. Frågan om grundskolan skall vara skattefinansierad blir här mer komplicerad. Man kan tänka sig typer av skolor som delvis bekostas av skatter. Nyttan av att läsa skulle sträcka sig även in i privatlivet. Föräldrarna till barnen borde naturligtvis betala mer för den allmänna skolan än de barnlösa. En kombination av skattefinansierad skola och avgifter från föräldrar torde vara den mest rättvisa finansieringen. Skolan som blir skattefinansierad bör naturligtvis bara vara den som det kollektiva samhället har nytta av, det vill säga grundskolan. Högre utbildningen skall finansieras av individen själv eftersom denna utbildning syftar till att individen skall tjäna mer pengar eller för att denne skall uppnå personlig tillfredställelse. Alltså inget som bör finansieras med skattemedel. En annan sektor som till stor del finansieras med skattemedel är kultursektorn. Ett besök på en teater är starkt skattesubventionerad. Det är inte biljettpriset som finansierar teatern om någon nu trodde det. Alla skattebetalare måste alltså betala för att ett fåtal skall få sin lust att se teater tillfredställd. Om en stor del av det svenska folket anser att det är viktigt att teater skall subventioneras, kommer med största sannolikhet stödföreningar bildas. Företag kommer med sannolikhet också vilja sponsra denna verksamhet för att vinna goodwill eller köpa annonsplatser genom traditionell reklam. Kultur har inget egenvärde om människor väljer att inte tillgodogöra sig kulturen. Man skattefinansierar även fritidsaktiviteter idag. Man brukar använda sig av argument att detta är för att få ungdomar intresserade av idrott och att de får något att göra på sin fritid efter skolan, så att de inte ägnar sig åt att driva runt och ägna sig åt kriminell verksamhet. Om fallet vore sådant att det enbart var bristen på sysselsättning som gjorde att ungdomar begick kriminella handlingar skulle man naturligtvis

20 Debatt helt sonika ge dem mer läxor, eller se till att de arbetade på sin fritid. Problemet med unga kriminella har inte något att göra med hur vida de får skattefinansierade fritidssysslor eller inte. Jag som spelar golf anser mig inte ha någon rätt att tvinga andra människor att finansiera mitt golfspel. Nog för att det hade varit trevligt att slippa greenfee på alla landets banor, men knappast rättvist mot dem som inte vill spela golf. Således ska heller ingen ha rätt att tvinga mig att betala för deras ishockey, fotboll, tennis etc. Staten hjälper även till med finansieringen av en mängd andra projekt som borde ligga långt borta från allmännyttan. Varje år pumpar staten ut miljardbelopp i bistånd. Vad är det kollektiva värdet för Sverige i att ge bort miljarder kronor till andra länder? Om jag väljer att ge bort pengar till andra länder så gör jag det till de länder jag anser mig vilja hjälpa. Jag kanske inte alls vill ge bort pengar till länder som kränker de mänskliga rättigheterna. Jag kanske inte har råd över huvud taget. Men råd, det har politikerna alltid, eftersom de använder någon annans pengar. Vägar finansieras också via skattemedel. Att låta alla vägar bli privatägda och sedan när man använder dem betala till ägaren vore mer rättvist. Många protesterar mot ovanstående resonemang, inte bara för att de motsätter sig privata alternativ utan för att de menar att ett mer individuellt samhälle inte skulle vara demokratiskt. Om majoriteten tjänar på något så måste det få gå ut över minoriteten brukar resonemanget lyda. Men finns det verkligen några kollektiva beslut som är rationella? Nobelpristagaren i ekonomi, Kenneth Arrow utvecklade på 50- talet en teori som hävdar att det inte finns något som kan kallas rationellt majoritetsbeslut. Arrow menade att om en majoritet av medborgarna föredrar lösningen A framför lösningen B och B framför C är det fortfarande möjligt att en majoritet skulle föredra alternativ C framför A. Demokrati som otvivelaktigen är majoritetens tyranneri inskränker den enskilda individens frihet så till den milda grad att han enbart blir en slav under kollektivet. Man bör således efterstäva individstyre framför folkstyre och frihet framför tvång. Christian Voboril är civilekonomstuderande vid Högskolan i Karlstad och aktiv i Moderata Ungdomsförbundet Minimal stat frihetsgaranti AV DANNE NORDLING Debatten gäller valet mellan tre samhällstyper som kan skapas genom olika utformning av författningen: 1) ett samhälle utan stat (anarkism) 2) ett samhälle med en optimal stat med avseende på begränsning av samhällstvånget, 3) ett samhälle med en stor stat där ett omfattande samhällstvång sägs accepteras pga de fördelar detta ger. Per Bylund företräder uppfattningen i 1), jag själv uppfattningen i kategori 2) och den omfattande välfärdsstatens företrädare och andra kategori 3). Om vi rensar bort vissa missförstånd och missuppfattningar förefaller det som om Bylund närmat sig ståndpunkten 2). Han avstår nämligen i sitt svar (NL 1/02) på min tidigare artikel (3/01) att argumentera mot min tes att frånvaron av en stat riskerar att leda till ett utbrett maffiavälde där medborgarna utsätts för ett avsevärt tvång från samhället. Min åsikt är att en minimal stat utgör den optimala frihetsgarantin där frihetens motsats samhällstvånget inklusive det offensiva tvånget minimeras. Så till missförstånden. Bylund vill göra gällande att min uppfattning om minimering av samhällstvånget skulle innefatta volymen av frivilligt ingångna kontrakt med tvingande klausuler att fullfölja dem. Detta är trams. Vad jag vill åt är naturligtvis det tvång som samhällets institutioner utövar mot medborgarna vare sig dessa vill det eller inte. Det innefattar sådana institutioner som staten i egenskap av upprätthållare av lag och ordning samt inkrävare av skattekontributioner. Givetvis innefattar det inte statens upprätthållande av frivilliga kontrakt att staten eller någon annan kontrakterad skyddsorganisation fordrar att avtal skall hållas handlar inte om samhällstvång. I så fall skulle anarkismen också bestå av ett tvångssamhälle i den mån ett sådant samhälle byggde på kontrakt. Däremot innefattar min definition av samhällstvång även andra institutioner än staten, såsom banditorganisationer, maffian, ordensväsendet och liknande. Dessa institutioner får inte ursäktas med att de inte är statliga deras krav på föreskrifter och kontributioner kan vara väl så tvångsmässiga och våldsamma som statens. Slutligen vill jag påtala missuppfattningen av utilitarismen. Bylund anklagar mig för att resonera utilitaristiskt. Om han hade haft en aning om vad jag anser (se hade han förstått hur malplacerad denna anklagelse hade varit. Men det är illa nog att Bylund inte inser att min uppfattning i sig strider mot utilitarismens nyttokalkylerande. Det måste bero på att han är dåligt påläst. Utilitaristen företräder synen i kategori 3). Han kan acceptera långtgående tvång och frihetsinskränkningar om dessa bara genererar en större nytta än tvångets anti-nytta. Och detta gäller inte ens enskilda individer utan kollektiv. Om slavägarnas nytta är större än slavarnas av tvångsunderkastelsens genererade anti-nytta kan slaveri motiveras med utilitarismen. Att rätten till frihet skulle inskränka utilitaristens krav avvisas med förakt. Rättigheter är nonsens på styltor, som Bentham sade. Vad jag menade var helt enkelt att mera tvång är sämre än mindre tvång även om det större måttet av tvång är förenat med andra fördelar. En individ som skall välja författning i sitt framtida samhälle kan inte vara säker på att tillhöra det maktägande kollektivet som genom tvång mot andra (och förvisso även mot sin egen grupp) kan tillgodogöra sig fördelar på andras bekostnad. Därför är det inte rationellt att välja ett tvångssamhälle. Att majoriteten idag ändå gör det beror på fusk: de har tittat i facit och ser att de tjänar på tvånget. Återstår valet mellan författningar i kategorierna 1) och 2). Anarkism ger mindre statligt tvång än klassisk liberalism. Men klassisk liberalism ger av allt att döma mindre samhällstvång än anarkism när man räknar in det icke-statliga samhällstvånget som följer i praktiken. En rationell person borde alltså välja 2): klassisk liberalism. Danne Nordling är utredningschef vid Skattebetalarnas Förening