VÄTTLEFJÄLL. Natur och Kulturminnen

Transkript

1 VÄTTLEFJÄLL Natur och Kulturminnen

2 VÄTTLEFJÄLL - Göteborgs kommun Del 1 och 2 Natur och kulturminnesinventering MATS ERIKSSON TOMAS HALLINGBÄCK STINA ANDERSSON GUDRUN LÖNNROTH LARS OLOF LÖÖF SIBYLLA PÅLSAND-NORDIN BERIT SANDBERG KRISTINA SÖDERPALM Naturinventering i 0-län (1983:1) ISSN Produktion: Länsstyrelsen, naturvårdsenheten Tryck: Länsstyrelsens offset

3 FÖRORD Föreliggande rapport är resultatet av fristående inventeringar över vegetation, fauna samt kulturminnesvårdsobjekt. Inventeringarna har utförts av personer knutna till Göteborgs Universitet, arkeologiska och historiska museerna i Göteborg. Rapporten är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län inom ramen för den sk Vättlefjällsplaneringen. Undersökningen har bekostats av statens naturvårds-verk och länsstyrelsen. Museerna har utfört inventeringen inom ramen för ordinarie verksamhet. Författarna har utfört hela undersökningen och är ensamma ansvariga för dess innehåll samt för åsikter och värderingar som framförs i denna. Inventeringsresultaten kommer att utvärderas av länsstyrelsen under våren 1983 varefter de kommer att ingå som sektorsunderlag i den samordnade planeringen för Vättlefjäll. Carl-Axel Jansson Hans Andersson

4 Del 1 FLORAN OCH DET HÖGRE DJURLIVET Tomas Hallingbäck 1982 Mats O G Eriksson 1982

5 INNEHÅLL Del 1 Naturinventering Sid I FLORAN PÅ VÄTTLEFJÄLL Tomas Hallingbäck augusti OMRÅDETS VEGETATIONSHISTORIA 1 2 VEGETATION 2 A Hed 2 B Myr och sjö 3 C Skog 4 D Öppen kulturmark 5 3 DELOMRÅDEN MED HÖGT BOTANISKT VÄRDE 7 4 HÄNSYN OCH ÅTGÄRDER 10 5 SÄLLSYNTA OCH HOTADE VÄXTER 12 II INVENTERING AV OMRÅDEN VÄRDEFULLA FÖR DET HÖGRE DJURLIVET Mats O G Eriksson augusti SAMMANFATTNING 14 2 INLEDNING 14 3 NATURTYPER PÅ VÄTTLEFJÄLL 15 A Skog 15 B Hedar 16 C Odlings- och betesmarker 16 D Sjöar 17 4 SKYDDSVÄRDA FÅGELARTER 17 5 HÄNSYN OCH ANPASSNING INOM SKOGSBRUKET 19 6 SPECIELLT SKYDDSVÄRDA OMRÅDEN 20 III BILAGOR Karta 1 (separat). Från floristisk och faunistisk synpunkt värdefulla områden.

6 1 I FLORAN PÅ VÄTTLEFJÄLL 1 OMRÅDETS VEGETATIONSHISTORIA Fram till 1500-talet dominerades troligen Vättlefjällsområdet av hedekskogar. Under de närmast följande seklerna bedrevs en våldsam skogsskövling och vid början av 1700-talet var Vättlefjäll praktiskt taget skoglöst. De ekbestånd som finns här och var i dag på fjället representerar en ny generation ekskog utan kontinuitet med den ursprungliga skogen. Under och 1800-talet upptogs merparten av Vättlefjäll av ljung- och fukthedar. Ljungheden nyttjades som betesmark och sannolikt brändes den med regelbundna intervaller i syfte att förbättra betet. Den upprepade bränningen och det intensiva betet höll skogen tillbaka men tillvägagångssättet medförde så småningom förna-flykt och en allt näringsfattigare jordmånstyp. Sedan bete på utmarkerna och ljungbränning helt upphört under 1900-talet bredde björksly och gles tallskog ut sig över den förut trädlösa ljungheden. Den våg av skogsplantering som gick över Bohuslän under senare hälften av 1800-talet och som även berörde Vättlefjäll förändrade delar av landskapet radikalt. Genom plantering tillförde man området ett helt nytt trädslag, granen, från fröer av sydligare proviniens. Vättlefjäll befinner sig egentligen utanför granens naturliga utbredningsområde och granbestånden i området har inte vuxit så bra som man hoppats på från skogligt håll. Även andra trädslag har prövats i liten skala. Jägmästare på Surte glasbruk lät introducera utländska trädslag i västra delen av området (bl.a. lärk, vitgran och bergtall) och dessa utgör i dag pittoreska inslag i skogen. Under de sista årtiondena har Vättlefjäll härjats av flera skogsbränder. Den sista stora var 1974, och härjade området söder om Björsjöås. Dessutom förekommer årligen små bränder i framför allt partier som är högfrekventerade av friluftsliv. På detta sätt börjar Vättlefjäll att lokalt bli öppet igen och små fragment av ljunghed återuppstår därmed på de avbrända områdena. 2 VEGETATION A Hed Stora arealer av fukthed täcker Vättlefjällsområdet. Denna är sammansatt av olika växtsamhällen som varierar efter fuktighetsgraden. På hällarna med obetydligt jordtäcke och som endast periodiskt är fuktiga finns växter som ljung (Calluna vulgaris), blodrot (Potentilla erecta) och blåbär, samt mossor t.ex. Sphagnum compactum, S. molle och Leucobryum glaucum. Blåtåtel (Molinia coerulea), klockljung (Erica tetralix) och pors (Myrica gale) dominerar på tjockare jordlager, och i de ständigt fuktiga sänkorna utgör vitmossor och andra myrväxter det största inslaget. Mosaiken av växtsamhällen är särskilt väl utbildad på platåerna, som t.ex. platån väster om Orremossen. Välutvecklad övergångsvegeta-

7 2 tion finns t.ex. runt lilla Dristjärn och våtmarkerna norr därom. Fuktheden på Vättlefjäll är relativt trädfattig och en god representant för den suboceaniska (subatlantiska) typen av fukthed, som har sin huvudutbredning i västra Norges klimatområde. Denna typ kännetecknas av ett rikt inslag av västliga arter t.ex. klockljung (Erica tetralix), tuvsäv (Trichophorum caespitosum ssp germanicum), blåtåtel (Molinia coerulea) och vitmossor. Karaktärsarter för suboceanisk fukthed är klockgentiana (Centiana pneumonanthe) och hedjohannesört (Hypericum pulchrum). Dock har den senare inte ännu påträffats på Vättlefjäll. Speciella är även kambräken (Blechnum spicant) som växer söder om St. Dristjärn, vitmossorna Sphagnum strictum (flertal platser i området), S. molle och S. auriculatum. Lavar som Cladonia impexa, C. strepsilis och C. subcervicornis hör även de till den suboceaniska floran. Fukthed, liksom ljunghed, är till stor del ett resultat av brand och bete. Fukthedar i maritima områden har dock aldrig någonsin varit skogsklädda. Ljungheden är betingad av dels ett vintermilt och fuktigt klimat, dels kalkfattig jord och slutligen förekomsten av bete under vintern. Den typ av ljunghed som är vanligast på Vättlefjäll är hällmarksljunghed. Den kännetecknas av en relativt artfattig flora som domineras av ljung, lingon, örnbräken, brunven samt klotstarr (Carex pilulifera). Karakteristiska inslag är blodrot, borsttåg (Juncus squarrosus) samt de betesgynnade arterna knägräs (Sieglingia decumbens), stagg (Nardus stricta) och ängsvädd (Succisa pratensis). Gränsen mot fukthed markeras med tillkomsten av vitmossor och mot hällmarken med tillkomsten av renlav i respektive bottenskikt av vegetationen. Ljungheden är en kulturberoende naturtyp, som kan bestå endast så länge som betet fortsätter. Upphör hävden övergår heden i skog. Bränning av ljunghed i forna tider syftade främst till att föryngra ljungen samt att erhålla en bättre gräsväxt. Året efter bränningen uppträder lågvuxen, späd ljung, medan gräs och örnbräken frodas. Efter vanligen 7-10 år, när ljungen är som bäst utvecklad, stagnerar gräsvegetationen och ersätts av mossa och lav. Med åren ansamlas ansenliga mängder ljungbarr som ger en förnatyp som är svårnedbrytbar och som försvårar groningen för många av hedens gräs och örter. En av de ljunghedsarter som fordrar bränning för att trivas är cypresslummer (Lycopodium tristachyum). Cypresslummern har sedan 1960-talet regelbundet påträffats i västra Vättlefjällsområdet. Trots att denna säregna lummerart är utgången på de flesta av sina gamla kända växtplatser i sydvästra Sverige (se Örjan Nilsson & L-Å Gustafsson 1982) finns i närheten av Orremossen ännu ett antal bestånd. B Myr och sjö Myrarnas och sjöarnas vegetation är av näringsfattig typ och liknar i stort sett den man träffar på, på urbergsplatåerna i Västsverige. Myrarna är av två typer: mosse och kärr. Tydligt utbildad mossevegetation finns framför allt på Långemossen, men fragment förekommer även på t.ex. Brudaremossen, Orremossen och Trytjärnmossen.

8 3 Mossarna är i regel svagt tuviga och har vitmossan Sphagnum imbricatum som tuvbildande art. På tuvan är även Sphagnum nemoreum förhållandevis vanlig samt i mindre utsträckning S. rubellum. Flera av mossarna är något svedda av sentida bränder och har därför rester av förkolnade buskar och träd här och var. Klockljung och vanlig ljung är de vanligaste växterna på tuvorna medan tuvdun och vitag finns i höljan tillsammans med sileshår och tranbär. Fattigkärren domineras av arter med västlig utbredningstyp, myrlilja, pors och klockljung. Dessutom finns även här den ytterst vanliga blåtåtel (Molinia coerulea) samt tuvsäv och stjärnstarr (Carex echinata). I mycket blöta kärr och i bäckar tillkommer vattenklöver (Menyanthes trifoliata), flaskstarr (Carex rostrata), trådstarr (Carex lasiocarpa) och Sphagnum auriculatum. Rikare kärrtyper saknas helt. Flertalet sjöar och tjärnar på fjället är i dag starkt försurade. Trots detta hyser flera av sjöarna en relativt artrik strand- och undervattensflora med arter som smalbladig igelknopp (Sparganium angustifolium), braxengräs (Isoetes lacustris), strandpryl (Litorella uniflora), notblomster (Lobelia dortmanna) och vattenbläddra (Utricularia intermedia). Strand- och undervattensfloran i Björsjön och Mollsjön hyser dessutom taggsporigt braxengräs (Isoetes echinospora) samt en art brunmossa, Drepanociadus exannulatus. De flesta sjöar och vattendrag är eller har varit utsatta för reglering. Värdefullt vore att skydda de vattensystem som ännu inte blivit föremål för reglering. Låt förslagsvis systemen Trollsjön-Lysevattnet samt Holmsjön förbli helt naturligt reglerade. Detta för att värna om naturligt utbildade littorala och sublittorala strandzoner. C Skog Vättlefjäll täcktes, som tidigare påpekats, ursprungligen (före 1500) till stor del av skogsmark. Ek- och björkskog var sannolikt de dominerande skogstyperna på torr respektive blöt mark. Skogen försvann p.g.a. avverkning som ej följdes av återplantering och ett för hårt betestryck. Det var först i slutet av 1800-talet och i början av detta sekel som tall, björk och ek började återta förlorad mark. Skogen hade även god hjälp av hushållningssällskapet som flitigt planterade skog, inte minst gran, på Vättlefjäll. Men eftersom jordtäcket var tunt och marken mager och sur var förutsättningarna för den uppväxande skogen dåliga. I stora områden blev skogen gles och småvuxen vilket den är än i dag. Detta är anledningen till varför man på Vättlefjäll saknar en egentlig skogsflora, d.v.s. arter som är anpassade till uppvuxen mer eller mindre sluten skog. En sådan flora tar dessutom lång tid att etablera sig. Barrskog dominerar i området. Framför allt är det frågan om tallskog med inslag av björk och gran. Där moräntäcket är tunt och berghällar går i dagen dominerar tall med enbuskage här och var. På något fuktigare mark i sänkor finns björk och tall. Surte glasbruk försökte vid sekelskiftet att plantera utländska trädslag i västra Vättlefjäll. Somliga exemplar har klarat sig bra, så bra att viss föryngring skett, och de exotiska inslagen av lärk etc. har spritt sig in i den spontana skogen.

9 4 Eftersom Vättlefjälls skogar länge bedömts som näst intill impediment (skogsklass 3) har skogsvårdsåtgärder nu varit få. Sålunda är i dag inslagen av vindfällen, torrakor, självgallrad skog och lövinslag stora. En större kalavverkning ägde rum i sydöstra delen i mitten av 1970-talet och en annan något senare i östra kanten. Lövskog förekommer dels i form av sumpskog längs vattendrag och kärrstråk, dels i form av hedekskog. Spridda bestånd av rikare lundliknande bestånd finns i branterna mot Lärjeåns dalgång. Ek-hasselskog med inslag av alm finns även i en nordbrant strax invid gården Mollsjönäs. Lövskogen är utan tvekan mest koncentrerad kring odlingsmarkerna, där ek och björkinslagen kan vara stora. Relativt grov och åldrig ekskog finns intill Skrapekärr. Ekskogen är mestadels av typ hedekskog med relativt artfattigt fältskikt. På något bättre jordmånstyp förekommer dock fler örter och större artrikedom påminnande om ängsekskog. Som tidigare påpekats är hedekskogen i området naturlig och ursprunglig och rätt skött kan ekbestånden sannolikt uppnå en ansenlig ålder. D Öppen kulturmark Floran på och intill inägor vid Vättlefjälls gårdar och torpställen är intressant ur kultur- och vegetationshistorisk synvinkel. Öppna betade ängar, åkerkanter och diken är präglade av kulturspridda växter. En stor del av inägorna har, liksom utmarken, använts till bete. Betad mark är i jämförelse med slåttermark artfattigare, åtminstone på magra jordmånstyper. Partier som klarat sig från överbete t.ex. stenpartier, klippbranter och andra platser där djuren kommer dåligt åt, kan hysa en artrikare flora. På betad, starkt solexponerad mark kan torrängsflora uppkomma. På t.ex. krönet av Björsjöås finns början till en sådan med arter som: liten fetknopp (Sedum annuum) berggröe (Poa compressa) bockrot (Pimpinella saxifraga) vårspergel (Spergula vernalis) tjärblomster (Viscaria vulgaris) vitknavel (Scleranthus perennis) Torrbackar är en tämligen vanlig syn, även på mindre exponerade branter och ängsmark. Vanliga torrbacksväxter är sådana som: kärleksört (Sedum telephium) bergglim (Silene rupestris) gulmåra (Galium verum) styvmorsviol (Viola tricolor) Kulturmarkens vegetation är till en del skogsbrynens flora. Karakteristiska arter som föredrar halvskugga intill ängsmark är bl.a. nattviol (Platanthera chlorantha), knölklocka (Campanula rapunculoides) och rödblära (Melandrium rubrum). Runt torp och gårdar, på gårdsplaner, stigar och vägar finns de tramptåliga växterna t.ex.: groblad (Plantago major) vitgröe (Poa annua) trampört (Polygonum aviculare) gårdsskräppa (Rumex crispus)

10 5 gråbo (Artemisia vulgaris) gatkamomill (Matricaria matricaroides) I diken och vägskärningar förekommer ofta gräs som bergrör (Calamagrostis epigeios), ängssvingel (Festuca pratensis) och på något ställe rörflen (Phalaris arundianacea). Gulsporre (Linaria vulgaris) och jungfrulin (Polygala vulgaris) trivs bra på torra vägskärningar medan löktåg (Juncus bulbosus) och vägtåg (J. bufonius) helst växer i det våta diket. Kring gårdar frodas även förvildade buskar och trädgårdsblommor t.ex. väldoftande schersminbuskar (Björsjöås) och syren, häckspirea samt olvon. Vildväxande arter som helst växer i eller i anslutning till bördig trädgådsjord är videört, rödblära och häckvicker (Vicia sepium). Intill boningshusen finns vårdträd: stora rönnar ( Nordens akacia ), lönnar och oxelträd. Intill ladugårdar och utedass finns de kvävegynnade t.ex. nässla (Urtica dioica), svinmålla (Chenopodium album) samt baldersbrå (Matricaria inodora). På något fuktig betesmark trivs ögontröst (Euphrasia brevipila), ängsskallra (Rhinanthus minor) och kärrkavle (Alopecurum geniculatus). Runt gårdarna Björsjöås, Björsjöbacka, Roten och Skrapekärr håller man i dag markerna öppna med hjälp av får. Förutom att igenväxning motarbetas på detta effektiva sätt så präglas samtidigt florans sammansättning av fåren. Genom att får betar mer selektivt än nötboskap så gynnas, på lång sikt, vissa arter medan andra missgynnas. På t.ex. blöta betesmarker lämnas tuvtåtel och veketåg (Deschampsia caespitosa och Juncus effusus) vilket ger upphov till tuvbildning. Växter, som får ogärna äter t.ex. kärrtistel (Cirsium palustre), örnbräken (Pteridium aquilinum), stagg (Nardus stricta), uppvuxen ljung och knägräs (Sieglingia decumbens) får stå kvar. En rad andra växter är däremot begärliga men lever ändå vidare och kan t.o.m. öka vid optimalt betestryck, t.ex. fårsvingel (Festuca ovina), höstfibbla (Leontodon autumnalis), ängsgröe (Poa pratensis) och vitklöver (Trifolium repens). Ensidigt och kontinuerligt fårbete med många djur per tunnland kan utarma floran på ett negativt sätt. Betesvila eller byte till nötboskap eller häst kan ge ett bättre resultat sett från naturvårdande synvinkel. 3 DELOMRÅDEN MED HÖGT BOTANISKT VÄRDE Elva mindre områden med särskilt värdefull flora har urskiljts. Område 1, Orremossen och området öster om St. Dristjärn fukthed Detta är det största mer eller mindre sammanhängande fukthedsområde som Vättlefjäll äger. Fuktheden är en i Sverige mycket intressant företeelse som endast förekommer på västkusten och som omfattar flera växtsamhällen med unik sammansättning. På Vättlefjäll bildar fuktheden mosaik med hällmarker och myrstråk samt med hällmarksljunghed. Här finns ovanligt rika bestånd av den relativt sällsynta klockgentianan (Gentiana pneumonanthe), en ganska storvuxen gentiana, som vissa år med gynnsamma blomningsbetingelser

11 6 färgar fukthedspartierna vackert blå. Detta område hyser dessutom den i dag mycket sällsynta kärlväxten cypresslummer (Lycopodium tristachyum), en art som gynnas av ljungbränning. De tre här belägna fynden härrör samtliga från gamla skogsbrandfält. Sphagnum strictum heter vårt lands mest oceaniska vitmossa. Den har i vårt land sitt utbredningscentrum i Göteborgstrakten och kanske sina rikaste populationer på just Vättlefjäll. Område 2, Grytfötterna - dalgång med myr En trång dalgång med östvända, höga klippstup längs västra kanten. Dalgången är i söder täckt av en mossemyr och i norr skogsklädd. Tre små tjärnar (Grytfötterna) förenade med kärrstråk bildar tillsammans med barr- och lövskog en omväxlande skogs- och myrflora. Bergsstupet och den vid foten liggande blockmarken hyser intressant ormbunks- och mossflora. Förutom triviala arter finns även några arter som anses hotade eller missgynnade av modernt, rationellt skogsbruk. Sådana arter är mossorna Dolichotheca striatella och Rhabdoweisia crispata. Dessutom växer här rikligt med de relativt ovanliga arterna nötmossa (Diphyscium foliosum), drakguldsmossa (Schistostega pennata) samt lodytemossa (Grimmia torquata). Ormbunkarna hällebräken (Woodsia ilvensis), gaffelbräken (Aspienium septentrionalis) och stenbräken (Cystopteris fragilis) förekommer jämte bergsspring (Asplenium trichomanes) i bergsklyftorna. Område 3, Kroksjölund - ekskog Äldre ekskog fri från granar och med en relativt örtrik undervegetation. Vanliga örter är harsyra, liljekonvalj och lundgröe (Poa nemoralis). Detta är en skogstyp som, ifall den hålls ren från gran och i övrigt får utvecklas fritt, mycket bra kommer att åskådliggöra hur skogen en gång i tiden gestaltade sig på Vättlefjäll. Område 4, Trollsjöås - en barrskog av naturskogskaraktär En gran/tallskog med inslag av björk och asp. I beståndet finns rikligt med omkullfallna träd i olika nedbrytningsstadier (lågor) samt stående torrträd både av tall och björk. Skogen är troligtvis spontant uppkommen och spår efter sågade stubbar eller annan skogsvård saknas. Beståndet är mycket värdefullt att bevara då naturlig, äldre skog är mycket sällsynt i länet. Område 5, Björsjöås - kulturpräglad ängsflora Ovanför gården Björsjöås finns resterna av en förvildad trädgård samt ovanför denna torrbackar med vårdträd och torrängsväxter. De i regionen relativt ovanliga torrängsväxterna liten fetknopp (Sedum annuum), tjärblomster (Viscaria vulgaris) och vitknavel (Scleranthus perennis) noterades intill de äldre husgrunderna på krönet av åsen. Själva trädgården hyser enstaka bokar (Fagus sylvatica), olvon (viburnum opulus) och andra torpväxter t.ex. knölklocka (Campanula rapunculoides).

12 7 Område 6, Hedekskog norr om Björsjöås Denna relativt gamla ekskog har en medelrik markflora med bl.a. stenbär (Rubus saxatilis), bergslok (Melica nutans) och harsyra (Oxalis acetosella). Ett flertal granar har dock fått rotfäste och längre mot norr tar granen mer och mer överhanden. Detta är en värdefull och vacker ekskogstyp som, ifall den hålls ren från gran och i örigt får utvecklas fritt, mycket väl kommer att åskådliggöra hur skogen en gång i tiden tedde sig på Vättlefjäll. Område 7, Ekskog väster om Skrapekärr På berget Åsändan väster om Skrapekärr finns en gallrad, ren ekskog med ett flertal äldre, solitära ekar. Detta vackra bestånd har en undervegetation av liljekonvalj, piprör och vildkaprifol (Lonicera periclymenum). Om skogen får förbli lika välskött som nu, fri från gran och sly, behövs inga åtgärder. Område 8, Mollsjönäs - hedekskog och uttorkningskänslig kryptogamflora på klippor Denna nordbrant är klädd med ekskog med inslag av björk, asp och gran. Till karaktären är beståndet närmast att betrakta som en hedekskog där vintereken dominerar, med undervegetation av vitsippa, harsyra och liljekonvalj. Ekarna är inte särskilt gamla, men ett tjockt mosstäcke på stenblock och klipphyllor antyder en lång skoglig kontinuitet. På klippor och bergväggar finns några mossarter som är uttorkningskänsliga och relativt sällsynta i skog skött enligt dagens hyggesbruk. Område 9, Mollsjönäs - alm/asklund med blåsippor Ek och björk är de vanligaste träden i denna lundlika skog, men alm och ask förekommer här och var, och buskskiktet är till stor del uppbyggt av hassel samt något olvon. Vitsippa (Anemone nemorosa) dominerar i våraspekten, men dessutom förekommer blåsippa (Anemone hepatica) och liljekonvalj ganska rikligt. Senare på året domineras fältskiktet av bergsslok (Melica nutans) med inslag av piprör (Calamagrostis arundinacea) och skogsbingel (Mercurialis perennis). Område 10, Skvalpan - brantskog av typ ek-hassel med rik flora Området består av en skogbevuxen sluttning. Skogen utgörs mest av ek med hassel och gran som relativt vanliga inslag. Undervegetationen domineras av liljekonvalj, vitsippa, skogsbingel och harsyra i fältskiktet. Vanliga gräs är bergsslok, lundgröe och piprör. Bestånden är värdefulla att bevara då de utgör en relativt artrik övergångszon mellan fjällets karga urbergsplatå och Lärjedalgångens näringsrika lersediment.

13 8 Område 11, Grenås - bäckdal i lersediment Detta område består av en bäckdal till största delen nedskuren i lersediment och bevuxen med klibbal-häggskog. I trädskiktet finns även enstaka hassel, asp och ask. Fältskiktet är relativt näringskrävande med mycket vitsippor och harsyra. Dessutom finns spridda förekomster av harkål (Lapsana communis), stinknäva (Geranium robertianum) och svalört (Ranunculus ficaria). 4 HÄNSYN OCH ÅTGÄRDER För hela Vättlefjäll föreslås att: 1 begränsning av de framtida kalhyggenas storlek sker. Mindre föryngringsytor förhindrar störningar av vattenbalans, lokalklimat och vegetationens sammansättning 2 torrträd och vindfällda träd kvarlämnas, eftersom dessa har stor betydelse för destruentfloran samt miljöbilden 3 slutavverkning på impediment inte äger rum, inte heller av sumpskog eller ädellövskogsbestånd 4 lövträdsinslagen i skogen sparas, t.ex. större aspar, ek och hassel i gran- eller tallskog. Lövinslag bidrar till en artrikare flora 5 skötsel av alla äldre ekbestånd, större enbuskar och hasselbestånd sker på ett lämpligt sätt 6 man vid avverkning lämnar skogsbryn mot kulturmark intakta samt en kantskog runt tjärnar och sjöar, eftersom den är av stor betydelse för strandens flora samt landskapsbilden 7 ingen kemisk lövslybekämpning eller gödsling sker 8 ingen drivning äger rum på slitagekänslig mark. Framför allt ingen drivning i våtmarksstråk som utgör viktig av- eller tillrinning för något av de värdefullare myrområdena 9 skogsplantering sker med svenskt frö, dessutom endast tall. Gran och utländska träd slag är främmande för området 10 våtmarksdikning inte får förekomma 11 ytterligare anläggningar av skogsvägar bör undvikas, eftersom de innebär störningar av våtmarkernas hydrologi och vegetation

14 9 Utöver de generella skötselförslagen för Vättlefjällsområdet bör följande partier (områden) inom Vättlefjäll helt undantas från normala skogsbruksåtgärder, främst p.g.a. de höga botaniska värdena: Område 1. Fukt- och hällmarksområde av relativt öppen typ, som till en del är resultatet av en skogsbrand på 60-talet. Området uppvisar en av landets största förekomster av cypresslummer, en ovanligt rik klockgentianalokal och förekomster av sällsynta, atlantiska fanerogamer, ormbunkar, mossor och lavar. Målsättningen är att bibehålla det öppna landskapet medelst ljungbränning, förslagsvis vart 10:e år. Åtgärder: Upprättandet av en bränningsplan, med noggrann uppföljning av fukthedens utveckling vad beträffar vegetationen. Område 2. Spara skogen i dalgången, åtminstone runt tjärnarna och i brantens omedelbara närhet. Område 4. Ett oskött skogsparti med primärskog, hitintills opåverkad av skogsbruk. Sannolikt har bete förekommit. Målsättningen bör vara att låta skogen fritt utvecklas även om skadedjursinvasion hotar! Åtgärder: Inköp av området och/eller tillfredsställande skydd mot exploatering av friluftslivet. Inga avverkningar eller andra typer av skogsvårdsåtgärder. Område 5. Kulturpräglad ängsflora. Vid röjning av den förvildade trädgården bör hänsyn tas till buskar som schersmin, olvon, vinbär, knölklocka m.fl. På krönet av Björsjöås bör viss försiktighet gälla vid röjning på hällmarkerna med tanke på växtligheten intill stenblock och rösen. Område 3, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Lövskogsområden med mer eller mindre örtrikt fältskikt och i trädskiktet inslag av ek. Målsättningen bör vara at låta en ren lövskog utvecklas. Ekskog med inslag av björk och hassel är sällsynta företeelser i dagens skogar men hade före 1500-talet stor utbredning på Vättlefjäll. Åtgärder: Ta bort all gran och tall och friställ äldre ekar. 5 SÄLLSYNTA OCH HOTADE VÄXTER På Vättlefjäll förekommer en del arter som är eller på senare tid blivit mycket sällsynta och därmed hotade. Orsakerna är flera och en av dem är dagens rationella skogsbruk. Förekomsterna av de sällsynta arterna bör snarast bli föremål för mer detaljerad dokumentation samt deras växtplatser. De senare bör bevakas vad beträffar framtida miljöförändringar som stigdragning, dikning, skogsbruk etc.

15 10 Starkast motiverat är skyddet av cypresslummer (Lycopodium tristachyum) som förekommer i område nr 1. Cypresslummern förekom tidigare flerstädes i sydvästra Sverige. Men aktuella rapporter (se Ö Nilsson & L-Å Gustafsson Projekt Linné rapporterar Svensk Bot Tidskr sid. 140) visar på en stark tillbakagång. Arten har blivit sällsyntare i Halland och är sannolikt helt försvunnen från Värmland, Dalsland och Västergötland. Cypresslummern har förgäves eftersökts på andra lokaler i Bohuslän och förekomsten på Vättlefjäll kan vara den enda i hela länet i dag. Denna lummer kräver en speciell miljö, bränd ljunghed. Vanligaste orsaken till att cypresslummern försvinner är att växtplatsen växer igen med följd att cypresslummern skuggas ihjäl. I vården av växtplatsen måste ingå avbränning av ljungen med 5-10-åriga mellanrum. Därjämte kan viss manuell röjning vara nödvändig. Detta sker t.ex. på naturreservatet Mästocka med (i södra Halland) gott resultat. Förutom denna lummer finns på fjället andra växter, så hotade av skogsbruket, att de bedömts som ej längre säkrade i vårt land (se Floravård i skogsbruket del 1, Skogsstyrelsen 1982). I nämnda skrift klassificeras följande kryptogamer (mossor) hörande till hotkategorin 3. Det vill säga de näst mest utrotningshotade skogsmossorna skulle vara Dicranodontium denuda-tum (område 6) och Douinia ovata (område 9). Till hotkategorin 4 hör, arter som inte direkt är hotade (ännu) men ändå kräver artvis utformad hänsyn, t.ex. mossorna Rhabdoweisia crispata och Dolichotheca striatella, båda påträffade i område nr 2. Till samma kategori hör även ormbunken granbräken, (Dryopteris cristata), som fortfarande växer i en dalgång inom område nr 1. Kambräken, (Blechnum spicant), som även den förekommer inom område nr 1, bedöms höra till de hotade arterna men som fortfarande har en oklar status, på grund av bristande kunskap.

16 11 II INVENTERING AV OMRÅDEN VÄRDEFULLA FÖR DET HÖGRE DJURLIVET 1 SAMMANFATTNING utfördes en serie av inventeringar inom den del av Vättlefjäll, som ligger inom Göteborgs kommun. Inventeringarna omfattar skogsbrukets och friluftslivets intressen samt bevarandeintressen inom natur- och kulturvård. Föreliggande rapport redovisar områden som bedöms som värdefulla för däggdjurs- och fågelfaunan. Djurilvet i området har en för barrblandskogsområden representativ artsammansättning. Bland mer sällsynta arter kan nämnas storlom, tjäder och trädlärka, som samtliga förekommer fåtaligt. Tre delområden bedöms som speciellt värdefulla: Orremossen (hedlandskap under igenväxt, spelplats för orre), skogsområdet öster om Mollsjövägen (förekomst av tjäder) och Holmesjön (ostörd häckningsmiljö för sjöfågel). - Inventeringen har utförts på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 2 INLEDNING Inför planläggningen av den del av Vättlefjäll, som ligger inom Göteborgs kommun utfördes inventeringar av de nyttjande- och bevarandeintressen, som finns i området. Vad avser naturvårdsintressena har Vättlefjäll tidigare inventerats, dels 1970 (Lindberg, P. 1970: Vättle- och Alefjäll, naturvårdsinventering. Stor-Göteborgs Samarbetskommitté), dels i mitten av 1970-talet i samband med utarbetandet av ett natur- och kulturvårdsprogram för Göteborgs kommun. Föreliggande rapport är en inventering av områden som bedöms som värdefulla för bibehållandet av ett art- och individrikt djurliv. Arbetet baseras på de tidigare utförda inventeringarna, kompletterat med fältarbete Inventeringen har utförts på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och bohus län. Till texten bifogas en karta (karta 1). 3 NATURTYPER PÅ VÄTTLEFJÄLL Skog Barrskog och barrblandskog är den helt dominerande naturtypen i Vättlefjäll. Ofta finns ett påtagligt lövinslag, i regel av björk men på spridda platser också ek, asp m.m. Lövinslaget är i regel som starkast utefter sjöstränder, bäckar och kärrstråk. Barrskogen är förhållandevis ung, och torde till största delen ha sitt ursprung från planterade bestånd. Bestånden är emellertid helt utvuxna, och slutavverkningar har skett över avsevärda ytor under de senaste åren. Lövskogsbestånd, i regel dominerade av björk och/eller ek finns spridda i området, oftast i anslutning till bebyggelse. Något rikare lövskogsområden med bland annat hassel finns t.ex. vid Mollsjönäs och Björsjöås samt utefter kantzonen i söder mot Bergumsslätten. Flerstädes kring gårdarna finns bestånd av planterade ädellövträd.

17 12 Skogen har en däggdjurs- och fågelfauna med en för naturtypen representativ artsammansättning. Igen har en god stam i området. Vidare finns bland annat rådjur och räv. I såväl barr- som lövskog utgör lövsångare och bofink de dominerande inslagen i fågelfaunan. Andra vanliga arter är taltrast, koltrast, rödhake, talgoxe, blåmes, grönsiska, svartvit flugsnappare och större hackspett. Speciellt knutna till barrskog är bland andra spillkråka, talltita, tofsmes, kungsfågel och trädkrypare, och i mer glesvuxen tallskog påträffas spridda par av rödstjärt. Grovstammiga träd med utvuxna kronor kan utgöra lämpliga boträd för rovfåglar såsom ormvråk, bivråk och duvhök. I terrängavsnitt med ett rikt lövträdsinslag är såväl art- som individantalet större än i ren barrskog. Svarthätta, trädgårdssångare och ärtsångare återfinns t.ex. i sådana områden. Finns mer grovstammiga lövträd (t.ex. ek) påträffas ofta nötväcka eller gröngöling. Kant- och brynzonerna i övergången mellan skog och öppna betes- eller odlingsmarker är ofta de skogsbiotoper som har de tätaste och mest artrika fågelbestånden. Fågelsamhällena kompletteras med arter som sällan påträffas i slutna skogsbestånd, såsom kattuggla, gulsparv, trädpiplärka och härmsångare. Bland skogshönsen är både tjäder och orre representerade i Vättlefjäll, om än i utglesade bestånd. Tjäderns förekomst synes vara begränsad till områdets östligaste delar. Orremossen är en välkänd spelplats för orre. På slutavverkade skogsytor återfinns en del av de fågelarter som också påträffas i kant- och brynzoner. Gulsparv och trädpiplärka är ofta vanliga på hyggena. Vidare förekommer spridda par av törnskata. På marker som slutavverkats efter att ha brandskadats finns spridda par av trädlärka. Mer utbredda områden med fuktskogar saknas i området, men däremot finns smärre ytor här och var i anslutning till sankmark och vattendrag. Klibbal är ofta ett dominerande trädslag på sådana marker. Stjärtmes och mindre hackspett är exempel på fågelarter knutna till dessa biotoper. Hedar Ljunghedar hade tidigare en stor utbredning i sydvästra Sverige. Efter upphörd hävd genom bete (ofta kombinerad med bränning) har hedmarkerna antingen vuxit igen spontant med bland annat björk eller planterats med barrskog. Rester av ett tidigare hävdat landskap med omväxlande ljung- och fukthedar finns kring Orremossen. Hedmarkernas djurliv är förhållandevis artfattigt, men några av dess arter saknas eller finns i avsevärt glesare bestånd i andra naturtyper. Orre, trädlärka och ringtrast har missgynnats av hedarnas minskade utbredning. Ringtrasten är i dag helt försvunnen från såväl Vättlefjäll som Västsverige i övrigt.

18 13 Odlings- och betesmarker Sankmarker av fattig karaktär finns spridda i området; ofta som kärrstråk utefter sjöar och bäckar. Större öppna myrmarker är sällsynta, med Långemossen som den enda högmossen i området. Skogssnäppa, morkulla, buskskvätta och sävsparv är fågelarter med våtmarksanknytning i området. Sjöar Vättlefjälls sjöar är samtliga av näringsfattig (oligotrof) karaktär. Flertalet av dem har dessutom skadats av försurning. Vegetationsbälten av t ex vass eller starrarter (mer sällsynt även säv) finns endast i liten utsträckning. Knipa, gräsand och kricka är de vanligaste andfåglarna i området. Under och talen har den från Nordamerika inplanterade kanadagåsen etablerat sig som häckfågel. Storlom är känd som häckfågel vid Surtesjön. Stora Björsjön, Holmesjön och Mollsjön. Lommen är emellertid känslig för störningar, och det är oklart i vilken utsträckning de gamla häckningsplatserna nyttjas i dag. Arten uppträder emellertid regelbundet i området under häckningstid. På öar i sjöarna påträffas kolonier av fiskmås. Vidare finns drillsnäppa vid sjöar med steniga stränder. Vad avser närings- och vegetationsfattiga sjöar av den typ som dominerar i Vättlefjäll, är de sjöar som har en flikig och kurvig strandlinje och/eller många öar i regel de intressantaste ur fågelskyddssynpunkt. Sådana sjöar har en förhållandevis lång strandlinje i relation till sjöns yta, och en stor del av sjön utgörs av strandnära miljöer med goda betingelser för de näringsorganismer, som många andfåglar är intresserade av. Vidare är det gott om boplatser för markhäckande fåglar såsom gräsand och kricka vid sådana vatten. Holmesjön och Surtesjön är de ur fågelskyddssynpunkt intressantaste sjöarna i området. Då Surtesjön utsätts för ständiga störningar på grund av närheten till bostadsområden, bör framför allt Holmesjön beaktas som en värdefull sjöfågelmiljö. 4 SKYDDSVÄRDA FÅGELARTER Det officiella fauanvårdsarbetet i Sverige har bland annat tagit sig uttryck i försök att klassificera ryggradsdjur (exkl. fiskar) med hänsyn till deras situation i landet (Ahlén, I., 1977: Faunavård. Statens naturvårdsverk och skogshögskolan samt Ahlén, 1, 1980: Hotade och sällsynta ryggradsdjur i Sverige Statens naturvårdsverk PM 1431). I Vättlefjäll finns endast några fågelarter som är klassificerade som hänsynskrävande (kategori 4), vilket innebär, att arterna i fråga inte kan anses hotade, men att det krävs artvis utformade hänsyn om de skall kunna finnas kvar i landet på längre sikt. De aktuella fågelarterna för Vättlefjälls del är storlom, häger, tjäder och mindre hackspett. Vidare bör förekomsterna av orre och trädlärka beaktas vad avser förhållandena i Vättlefjäll (även om arterna i fråga numera saknas i den ovannämnda förteckningen över hotade djurarter i Sverige).

19 14 Storlommen häckar eller har häckat vid Surtesjön, Stora Björsjön, Holmesjön och Mollsjön (jfr. ovan). Lommarna livnär sig på fisk, varför de kan missgynnas av den fortgående försurningen. De synes också vara förhållandevis känsliga för störningar, t.ex. av fritidsaktiviteter såsom bad, fiske och kanotsport. Lommen lägger sitt bo på marken nära strandlinjen, i regel på små öar ute i sjön. - Inför den fortsatta planeringen av Vättlefjäll bör storlommens nuvarande häckningsförekomster i området inventeras. Öar som nyttjas för häckning bör förordnas som fågelskyddsområden med tillträdesförbud under perioden 15 april - 30 juni. Förbudet bör också omfatta en zon på 200 meter kring häckningsöarna. Holmesjön synes vara den sjö i området, där storlommens miljökrav bäst torde kunna kombineras med friluftsintressena i Vättlefjäll. Hägern är knuten till våtmarker för sitt näringssök, men den är också beroende av skog då den häckar i risbon i träd. Arten ses regelbundet i området, men det är oklart om den häckar. Påträffas hägerbon bör dessa undantas från avverkning tillsammans med en skyddszon med meters radie kring boet. Vidare bör störande verksamheter (såsom skogsarbeten) ej utföras inom en radie på meter kring boet under tiden 1 mars - 15 augusti. Orren har i Västsverige missgynnats av att hedmarkernas utbredning minskat. Genom att bibehålla skogsmarker med ett rikt inslag av lövträd, undvika kemisk bekämpning av lövsly, undvika att plantera igen inägor och bevara slutna skogsbestånd med välutvecklade bärris-mattor bör man kunna skapa förutsättningar för en bibehållen orrstam inom ramen för ett modernt skogsbruk. Genom återupptagen bränning av delar av Orremossen torde betingelserna för orre förbättras i detta område. Tjädern missgynnas av det moderna skogsbruket i betydligt större omfattning än orren. Äldre och olikåldriga barrskogsbestånd med lövinslag och med välutvecklade bärrismattor anses vara de bästa tjäderbiotoperna. I anslutning till sådan mark måste det emellertid finnas spelplatser, som kan utgöras av magrare terrängpartier dominerade av tall på hällmarker eller morän. - Tjäder finns i dag i skogsmarkerna öster om Mollsjövägen. Trots att stora ytor här har slutavverkats finns det möjligheter att i fortsättningen anpassa skogsbruket till tjäderns miljökrav. Framtida skogsbruksåtgärder bör ske i samråd med naturvårdspersonal. Här kan en relativt långsiktig planering bli nödvändig, eftersom förekomsten av eventuella spelplatser bör undersökas före t.ex. en gallring eller slut- avverkning och en sådan kontroll kan bara göras under våren. Mindre hackspetten anses vara helt beroende av tillgång på lövträd för sin förekomst. Framför allt är fuktlövskog med bland annat björk och klibbal av betydelse. Sådana terrängpartier bör undantas från modernt skogsbruk och få utvecklas fritt. Vidare bör gamla, döda och murkna träd längs med bäckar och sjöstränder bibehållas. Genom sådana åtgärder kan man också gynna den mindre vanliga stjärtmesen. Trädlärkan har sedan början av 1900-talet minskat till en liten bråkdel av sin tidigare numerär i Sverige. Förändringar i både jord- och skogsbruk, såsom igenplantering av hedmarker och odlingsmarker i anslutning till gamla skogsjordbruk, torde vara en bidragande orsak. I västsverige synes trädlärkans nuvarande förekomst till en del vara knuten till brandfält som slutavverkats sedan de brandskadats. Också på Vättlefjäll återfinns trädlärkan på marker av detta slag och vidare är arten känd från Orremossen. Återupptagen hävd (med bränning) av markerna kring Orremossen kan vara positiv för trädlärkan.

20 15 5 HÄNSYN OCH ANPASSNINGAR INOM SKOGSBRUKET I den nya skogsvårdslagen meddelas i 21 föreskrifter om hänsynstagande till naturvårdsintressen inom ramen för det ekonomiskt bedrivna skogsbruket. Hänsynen kan ta sig uttryck i att vissa marker undantas från skogsbruk, att boträd, hålträd, lövträd etc. sparas vid gallring och slutavverkning eller att vissa åtgärder inte utförs i närheten av störningskänsliga arters boplatser under våren och sommaren. Hänsynen får emellertid inte bli så omfattande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Här redogörs för de slag av hänsyn och anpassningar som kan bli aktuella i Vättlefjäll: 1 Gammal och utvuxen skog på öar och halvöar undantas från avverkning och utvecklas fritt. 2 Kantzoner, ofta med lövinslag, utefter sjöar och bäckar samt bryn mot inägor undantas från avverkning och får utvecklas fritt. 3 Gamla träd (speciellt med välutvecklade kronor), hålträd och gamla vindfällen sparas och får växa in i nyanlagda skogsgenerationer. 4 Lövinslag (speciellt ek, asp, rönn, utvuxna björkar) och bärbuskar sparas och får växa in i nyanlagda skogsbestånd. 5 Träd med risbon (t.ex. rovfågelsbon) undantas från avverkning tillsammans med en zon på meters radie kring boet. 6 Verksamheter får ej utföras inom en zon med meters radie kring bebodda bon av häger eller rovfåglar under perioden 1 mars - 15 augusti. 7 Verksamheter får ej utföras inom en zon med 500 meters radie kring tjäderspelplatser under perioden 15 mars - 31 maj. Dessa hänsyn ligger helt i linje med hur skogsvårdslagens föreskrifter skall tillämpas, varför man kan förutsätta att de kan beaktas generellt inom det ekonomiska skogsbruket också på Vättlefjäll. Större ytor där hänsyn kan bli aktuellt har markerats på den bifogade kartan, men det bör påpekas, att hänsynsföreskrifterna gäller all skogsmark (alltså även områden ej redovisade på kartan). 6 SPECIELLT SKYDDSVÄRDA OMRÅDEN Nedanstående förteckning omfattar områden i Vättlefjäll som bedöms som speciellt värdefulla för faunan. Områdena är av tre slag: 1 Med romerska siffror I-III redovisas tre större terrängavsnitt, där ett tillfredsställande skydd knappast kan erhållas enbart med hjälp av skogsvårdslagens föreskrifter om hänsyn.

21 16 2 Med arabiska siffror 1-19 redovisas områden som på grund av vegetationens struktur bedöms vara värdefulla för djurlivet. Till en del torde ett tillfredsställande skydd kunna erhållas genom hänsynstagande inom ramen för den pågående markanvändningen. 3 Med bokstavsbeteckningar A-D redovisas områden där generella hänsyn inom ramen för skogsbruket kan vara tillämpbara. Redovisningen av dessa områden innebär inte, att skogsbruk utan tillämpande av skogsvårdslagens föreskrifter om naturvårdshänsyn kan accepteras i övriga delar av Vättlefjäll (jfr ovan). I områdesförteckningen redovisas inte häckningsplatser för sjöfåglar (inkl storlom). En specialinventering av storlommens förekomst och nyttjande av tänkbara häckningsplatser bör emellertid komma till stånd. I-II I II III Orremossen med omgivningar. Moss- och myrmarker omväxlande med hällmark och ljunghedar. Ljungmarkerna är till stora delar stadda under igenväxt av lövsly. Omgivande skogsmark ingår i det markerade området. Värdefull fågellokal (spelplats för orre, vidare finns trädlärka, rödstjärt m.m). - Ljungmarkerna bör bibehållas och i möjligaste mån återställas i mer öppet och hävdat skick genom röjning och bränning. En skogsridå bör bibehållas kring de öppna markerna. friluftslivet bör hänvisas till den befintliga stigen mellan Skärsjölund och Kroksjölund; inga leder bör dras in i området. Skogsområdet öster om Mollsjövägen. Område med förekomst av tjäder. All markanvändning (inkl. skogsbruk) bör anpassas till tjäderns miljökrav. Tänkbara spelplatser liksom lämpliga områden för näringssök av hönor och kycklingar bör sparas. Som spelplatser kan t.ex. tallskogsområden på relativt mager hällmark eller morän fungera. Som goda födosöksområden fungerar tall- och granskog med välutvecklad vegetation av bärris. - Skogsbruket bör bedrivas i samråd med naturvårdspersonal. En relativt långsiktig planering kan bli nödvändig, eftersom förekomsten av eventuella spelplatser inom ett område aktuellt för t.ex. gallring eller slutavverkning helst bör undersökas under våren. Spelplatserna bör undantas från skogsbruksåtgärder. Lämpliga födosöksområden som ligger i närheten av spelplatser bör ej slutavverkas (men kan gallras med viss varsamhet). De förändrade ljusförhållandena efter en slutavverkning bidrar nämligen till att markvegetationen utvecklas i en för tjädern ogynnsam riktning. - Med hänsyn till risken för störningar bör man vara restriktiv med dragning av gångvägar och vandringsleder i området, och endast nyttja befintliga stigar och körvägar för dessa ändamål. I övrigt bör anläggningar för friluftslivet undvikas i området. Holmesjön. Bland Vättlefjälls sjöar torde Holmesjön vara den, som har de bästa betingelserna för sjöfågel (flikig och krokig strandlinje, många öar, ostört läge). Skogen på öarna bör få utvecklas fritt. Utefter stränderna bör en skogsridå med meters bredd bevaras utan att slutavverkas.

22 Sankmarker vid Skärsjölundsvägen. Området domineras av björk med en del döda träd och hålträd. Skogen bör få utvecklas fritt. 2 Område väster om Stora Stentjärnen. Barrblandskog med inslag av bland annat björk och ek. Många döda träd, hålträd och vindfällen. Påtaglig självföryngring. Området bör helst få utvecklas fritt; om inte bör hålträd, döda träd och vindfällen sparas. 3 Myrholmar i Stora Stentjärnen. Vegetationen på myrholmarna bör få utvecklas fritt (kan utvecklas till fina sjöfågelmiljöer); dock kan muddring av en smal kanal för kanoter accepteras. 4 Drissdalen. Högstammig tallskog med en rik undervegetation av skilda lövträd. Många vindfällen, döda träd och hålträd. I dalbranterna finns spridda bestånd av ek, asp, rönn m.fl. lövträd. Det skyddsvärda området fortsätter söder om reservatsgränsen. 5 Skärsjölund. Öppna marker kring gården, omgivna av lövskogsbryn med bl.a. ek, asp och klibbal. Lövinslaget i brynzonerna gynnas; döda träd, hålträd och vindfällen sparas. Vid eventuell röjning bör delar av undervegetationen sparas och få utvecklas fritt. a Sankmarksområde med bl.a. björk och klibbal. Flera döda och kullfallna träd. Vegetationen bör få utvecklas fritt. 6 Kroksjölund. Öppna marker och lövskog kring gården. Betesmarkerna bör bibehållas öppna med en bevarad lövskogsridå mot Stora Kroksjön. I skogspartierna bör ek och asp gynnas. a b Lövskogsområde på sankmark. Risig undervegetation, som dock bör få utvecklas fritt. Tilltalande ekparti med gles undervegetation. Bör hållas öppet genom bete. Delar av undervegetationen bör få utvecklas fritt (utöver vad som betas bort). 7 Stora Målen med omgivande sankmarker. Kring sjön finns en bård av vass. Söder om sjön finns björkbevuxen torvmark med bredkaveldun i utgrävda torvgravar. Längs med utloppet från Stora Målen finns kärrvegetation med starr. Lövuppslaget i sankmarkerna bör få utvecklas fritt, eventuellt kan några siktstråk röjas från vägen. 8 Rördalen. a b Inäga kring Rördalen. Sydligaste delen är ej längre i hävd (uppslag av bl.a. björk). Återstående delar, såväl norr som söder om vägen, bör bibehållas i öppet skick. Lövinslagen i omgivande skogsbryn gynnas. Område med rik björkvegetation, på fuktigare mark i tätvuxna bestånd med träd i varierande ålder. Lövträdsinslaget bör få utvecklas fritt, åtminstone på fuktigare partier, och döda träd liksom hålträd och vindfällen sparas.

23 18 9 Område söder om Trollsjön. Barrblandskog med kraftigt inslag av björk. Utvuxna björkar, döda träd, hålträd och vindfällen sparas. 10 Område väster om Andtjärnet. Sluttning med tall, gran och björk samt en välutvecklad matta av blåbärsris på marken. Området bör helst få utvecklas fritt, om inte bör utvuxna björkar, döda träd, hålträd och vindfällen sparas. 11 Område kring Grytfötterna a b Sankmarksstråk med relativt lågvuxen men bitvis tät vegetation av bl.a. tall och björk samt enstaka granar. Området bör få utvecklas fritt (bortsett röjning av stigar). Rasbrant med björk, rönn m.m. Bör få utvecklas fritt. 12 Björsjöås-Roten-Björsjöbacka-Sjötorpet. Området utgörs av ett kulturlandskap med många öppna inägor (hävdade genom bete eller odling) omgivna av skogspartier (mestadels med ett rikt lövinslag). a b c d e f g h i k Inägor hävdade genom bete (får, nötkreatur). Bibehålles i öppet skick. Tätvuxen skog med tall, björk m.m.; området närmast Björsjöås är dock utglesat genom fårbete. Spridda hålträd, döda träd och vindfällen, som bör sparas. Barrblandskog med ett påtagligt inslag av ek. Eken bör gynnas. Inslagen av ädellövträd (ek, asp, alm, bok m.m.) kring Björsjöås gård bör sparas. Ekdominerad skog, delvis betad. Gott om hassel i södra delen. Ej betade delar igenvuxna med slyvegetation med inslag av gran. Granen bör röjas bort, övrigt kan vegetationen utvecklas fritt (betesdriften bibehålles i minst nuvarande omfattning). Lövinslaget med bl.a. rönn, ek och björk sparas, liksom hålträd, döda träd och vindfällen i området. Lövinslaget med bl.a. ek och asp gynnas; hålträd, döda träd och vindfällen sparas. Ekdominerad skog med inslag av bl.a. asp. Vacker brynzon, där även björk ingår, mot inägorna vid Roten. Lövinslaget bör gynnas och vindfällen, döda träd och hålträd sparas. Inägor kring Roten; bevaras i öppet skick. Blandlövskog med inslag av bl.a. asp och ek; på fuktigare mark också klibbal. Lövinslaget gynnas, den täta undervegetationen på fuktigare partier bör ej röjas eller utglesas.

24 19 l Blandlövskog med inslag av bl.a. asp och ek. Lövinslaget gynnas. m Se område 12a. n Inägor (betesmark) kring Sjötorpet med flera välutvuxna ekar (inkl. en del hålträd). Området bibehålles i hävdat skick med ett bevarat ekbestånd. 13 Område väster om Långevatten. Högstammig barrskog, bitvis med en välutvecklas matta av blåbärs- och odonris. I området finns ett rovfågelbo (ej bebott 1982). Området bör ej slutavverkas. 14 Gränszonen mellan Vättlefjäll och Bergumslätten. Gränszonen utgörs på flera ställen av lövträdsbestånd med påtagliga inslag av ädellövträd såsom ek, alm, ask, lind och hassel. Här och var finns emellertid barrskogsbestånd insprängda. Betesdrif förekommer i delar av lövskogsbestånden. - Vissa delar bör hållas i fortsatt hävd genom bete, medan undervegetationen bör få utvecklas fritt i andra partier. Manuell röjning bör undvikas (annat än där detta kan vara befogat av kulturhistoriska skäl). Barrträdsinslaget bör på sikt avlägsnas. 15 Kvarnbäcken a b c d Område kring Tjärndammarna; till en del igenvuxna med starr. Vegetationen bör få utvecklas fritt. Kärrstråk, bitvis med sumpskog med bl.a. björk och klibbal. Området bör få utvecklas fritt. Område kring bäcken med blandskog med tall, björk, ek, klibbal m.m. Området bör få utvecklas fritt. (utanför områdesgränsen). Kvarnbäcken bildar här en vacker ravin, där ridån av klibbal bör bibehållas. 16 Bäck frän Brattås-Mjörnås. Bäckravin med klibbal (inkl. hålträd och vindfällen). På torrare mark i sluttningarna finns ek, björk m.m. I nordöstra kanten har en rasbrant utvecklats bitvis. Vegetationen bör få utvecklas fritt. 17 Holmesjöbäcken. Bäcken omges av sankmark med starr, ängsull m.m. Sankmarkerna bör ej dikas. Omgivande skog inom en zon med 50 meters bredd kring bäcken bör undantas från slutavverkning; vidare bör hålträd, döda träd och vindfällen sparas 18 Mollsjönäs a b Blandskog med ett rikt inslag av ek, här och var (t.ex. norr om Mollsjönäs gård) även hassel. Lövinslaget bör gynnas; döda träd, hålträd och vindfällen sparas. Hävdad inäga omgiven av lövskogsridå av björk och ek. Bör bibehållas i öppet skick.