ONSDAGEN DEN 28 MARS (Applåder)

Transkript

1 3-001 ONSDAGEN DEN 28 MARS ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING Talman (Sammanträdet öppnades kl ) Återupptagande av sessionen Talmannen. - Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 15 mars Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet Uttalande av talmannen (Zimbabwe) Talmannen. - Mina damer och herrar! Jag gör detta uttalande om Zimbabwe på gruppordförandenas enhälliga begäran. Detta är en mycket allvarlig fråga. Under de senaste veckorna har den politiska situationen i landet trappats upp ytterligare. Det har förekommit våldsdåd som har förövats av de styrkor som står under regeringskontroll. Den 11 mars upplöste beväpnad polis ett sammanträde som hölls i en förort till huvudstaden Harare, och under detta förlopp sköts Gift Tandare, en medlem av oppositionen, till döds samtidigt som åtskilliga demonstranter skadades. Fyrtio ledande oppositionspolitiker, bland dem Morgan Tsvangirai och Arthur Mutambara ledarna för det största oppositionspartiet, Movement for Democratic Change (MDC) [Rörelsen för demokratisk förändring] arresterades och misshandlades medan de satt häktade. Den 18 mars misshandlades en medlem av oppositionen som är parlamentsledamot, Nelson Chamisa, och han hamnade på sjukhus med allvarliga skador. Han var på väg till utskottssammanträden i Gemensamma parlamentariska AVS EG-församlingen. Detta överfall fördömdes av Gemensamma parlamentsförsamlingens presidium, och de fick stöd för detta av församlingens afrikanska ledamöter. Presidiet uppmanade Zimbabwes regering att stoppa våldet i landet och respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Vi fördömer kraftfullt alla våldsdåd och det förtryck som president Robert Mugabes regering utövar. Rådet och kommissionen borde samarbeta med alla berörda internationella, regionala och nationella styrkor för att få till stånd en lösning i form av en övergång från det rådande systemet till en riktig demokrati. (Applåder) Glenys Kinnock (PSE). (EN) Herr talman! Jag skulle vilja meddela kammaren att för en timme sedan arresterades Morgan Tsvangirai på nytt av polisen och säkerhetsstyrkor i Harare. Han och hans personal skulle just hålla en presskonferens för att diskutera de händelser som ni beskrev i ert anförande. Jag skulle därför vilja att kammaren fördömer detta nya gripande av Morgan Tsvangirai och förklarar att brutaliteten mot oppositionen måste upphöra. Södra Afrikas utvecklingsgemenskap måste reagera under det möte som ska hållas i Tanzania denna vecka. (Applåder) Uppdrag som anförtotts en ledamot Talmannen. - Innan vi går över till föredragningslistan måste jag göra ytterligare ett tillkännagivande. Tjeckiens premiärminister har informerat mig om sitt beslut att utse Jan Zahradil till sin företrädare vid överläggningarna om Berlinförklaringen, och mer allmänt i ärenden som hör samman med återupptagandet av det konstitutionella förfarandet under det tyska ordförandeskapet. Ärendet överlämnades till utskottet för rättsliga frågor, i enlighet med artikel 4.5 i arbetsordningen, som vid sitt sammanträde den mars 2007 kom fram till att detta uppdrag är förenligt med andan och bokstaven i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet, att det därmed inte föreligger någon intressekonflikt och att Jan Zahradil kan fortsätta utöva sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet Välkomsthälsning Talmannen. - Jag skulle också vilja säga några välkomnande ord till en delegation från Irak. Det är naturligtvis en stor glädje för mig att denna eftermiddag kunna välkomna en delegation bestående av fem ledamöter från Iraks parlament, under ledning av Hamid Mousa, som gäster till kammaren. (Applåder) Situationen i Irak oroar oss ständigt, och ett besök av våra kolleger därifrån, som ger oss möjlighet att i första hand få reda på hur saker utvecklas där, är både viktigt och välkommet. Jag har redan haft tillfälle att träffa dem det gjorde jag i går och jag är högst medveten om de oerhört svåra förhållanden som deras parlamentsledamöter tvingas arbeta under. Jag är säker på att deras samtal med utskottet för utrikesfrågor och med övriga parlamentsledamöter var nyttiga och kommer att visa sig användbara för båda sidor. Jag är säker på att den pågående konstitutionella reformprocessen kommer att ge alla grupper i Iran tillfälle att nå bred enighet om de grundläggande frågorna och bana väg för den framtida utvecklingen för deras land.

2 Våra ärade gäster! Jag önskar er och ert land all välgång, och hoppas att ert besök kommer att bidra till att smida starka parlamentariska länkar mellan våra två parlament ert parlament i Irak och detta, Europaparlamentet. Jag sänder med er mina bästa lyckönskningar på er färd tillbaka till ert lidande land Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet Inkomna dokument: se protokollet Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet Föredragningslista: se protokollet Uppföljning av Berlinförklaringen (debatt) Talmannen. - Nästa punkt är uppföljningen av Berlinförklaringen. Jag kanske får säga något kort om förklaringen. Den 17 januari kom ordföranden för Europeiska rådet som jag varmt välkomnar hit till oss i dag hit till parlamentet och lade fram sitt program. Fru förbundskansler! Den 13 februari närvarade ni för att höra mig lägga fram mitt program. I dag rapporterar ni om Berlinförklaringen av den 25 mars, och det ger mig anledning att tala om hur mycket det gläder mig att ni vid en tidpunkt när ert ordförandeskap inte ens nått halvvägs har kommit hit till parlamentet för tredje gången redan. Låt mig därför, på parlamentsledamöternas vägnar, uttrycka mitt varma och uppriktiga tack. (Applåder) Gruppordförandena kommer nu att fortsätta att avge sina väl övervägda åsikter om Berlinförklaringen, och även om jag naturligtvis inte vill förekomma dem på något sätt finns det emellertid en sak som jag skulle vilja säga, och det är att ni, fru förbundskansler, och er personal ständigt fanns tillgängliga för parlamentets talman och hans bemyndigade företrädare under utarbetandet av Berlinförklaringen för att våra idéer skulle beaktas så mycket som man kunde förvänta sig att ni kunde göra med 27 regeringar att styra över. Jag, för min del, har strikt följt talmanskonferensens resolution som jag har tolkat på ett så detaljerat sätt som möjligt och jag har ständigt informerat och konstant samrått med de ansvariga ledamöterna i utskottet för konstitutionella frågor, liksom med presidiet och talmanskonferensen. Vi ska nu fortsätta med debatten, och jag vill framföra ett varmt välkomnande till både ordföranden för Europeiska rådet, förbundskansler Angela Merkel, och José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (Applåder) Angela Merkel, rådets ordförande. - (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar! Det gläder mig att ha möjlighet att åter besöka ert parlament, denna gång i Bryssel. Det tyska ordförandeskapet har nått ungefär halvvägs, och efter förra helgen anser jag att vi kan hävda att vi har tagit ett stort steg mot att fullständigt begripa två viktiga uppgifter som väntar oss under dessa sex månader. Den första är energi- och klimatpolitiken, där Tysklands utrikesminister redan har rapporterat till parlamentet, och det enda som jag vill göra i nuläget är att än en gång betona att i den centrala delen av energi- och klimatpolitiken har rådet lyckats utforma viktiga slutsatser som grundar sig på kommissionens förslag, och på så sätt visat Europeiska unionens förmåga att agera på detta område. Anledningen till att detta är så viktigt är att vi naturligtvis känner till att EU bara kan leda vägen på detta område om unionen kan fastställa ambitiösa mål för sig själv. Vi vet förstås att det kommer att krävas mer arbete för att uppnå dessa mål, men när allt kommer omkring är detta helt normalt i den dagliga politiken: man tar ett steg, och om detta blir framgångsrikt så följer ytterligare steg, men den anda i vilken vi har lyckats komma överens om en 20-procentig förbättring av energieffektiviteten före 2020 samt bindande mål när det gäller att öka andelen förnybara energikällor i den totala konsumtionen till 20 procent borde göra det möjligt för oss att verka som en part vid de framtida internationella förhandlingarna och att framgångsrikt dela upp dessa uppgifter i enskilda mål för medlemsstaterna, och detta är vårt nästa uppdrag. Så jag vill alltså ta detta tillfälle i akt och be om parlamentets stöd. Vi har redan fått en hel del stöd i detta avseende, och med er uppmuntran är jag säker på att rådet kommer att lyckas utarbeta de nödvändiga slutsatserna. (Applåder och häcklande) Låt oss se över det andra viktiga steget som vi tog förra veckan. Samtidigt som Berlinförklaringen å ena sidan var ett uttryck för den framgångssaga som Europeiska unionen har blivit belyser den också, å andra sidan, de

3 viktiga uppgifter som återstår för oss att ta itu med tillsammans. Jag skulle, först av allt, vilja rikta ett mycket varmt tack till parlamentets talman, Hans-Gert Pöttering, och till alla era gruppordförande, för att ha lyckats få parlamentet, kommissionen och rådets medlemmar att stödja Berlinförklaringen. Jag anser att meningen med denna Berlinförklaring som en gemensam prestation har ett värde i sig, eftersom det visar på åtagandet att samarbeta för unionens framtid hos alla som är engagerade i EU. När vi granskar Berlinförklaringen ser vi att definitionen av våra gemensamma värderingar utgör en viktig del av den. Man förklarar också i mycket ambitiösa termer att vi har ett gemensamt ideal för det europeiska samhället och att vi kommer att samarbeta för att förverkliga det. Detta ideal för det europeiska samhället grundas på värden som ligger våra hjärtan nära värdena frihet, solidaritet och rättvisa. Dag ut och dag in frågar man oss om och om igen hur vi har tänkt fylla ut dem, och det är därför som jag blev så oerhört berörd av att dagens sammanträde här i kammaren inleddes med ett starkt uttalande av parlamentet och dess ledamöter om det som sker i Zimbabwe. Jag betonade i mitt tal i söndags i Berlin att vi inte får låta oss själva bli likgiltiga inför den svåra situationen som folket i Darfur lider av. (Applåder) Vi kan helt enkelt inte strunta i det. Vi måste göra något åt det, och samtidigt som rådets ordförandeskap kommer att göra allt det kan för att få strängare resolutioner godtagna i FN:s säkerhetsråd som ett medel för att göra långsiktiga framsteg på detta område, måste vi om detta visar sig omöjligt i säkerhetsrådet fundera på möjligheten att Europeiska unionen inför sanktioner, för vi måste agera. Vi måste göra något åt detta. (Applåder) Jag klargjorde också i söndags att vi känner till att den 25 mars är självständighetsdagen i Vitryssland, och att vi jag anser vi alla ville tala om för våra vänner i Vitryssland att även de har rätt att uppleva att de europeiska idealen förverkligas för dem, och att vi kommer att ge dem vårt medvetna stöd allteftersom de går vidare på denna väg. (Applåder) Jag skulle vilja gripa detta tillfälle som har givits mig i ert parlament denna eftermiddag för att säga att vi inom Europeiska unionen kommer att göra helt klart för Iran att dess arrestering och kvarhållande av 15 brittiska sjömän är fullständigt oacceptabelt. Även här står vi i förbehållslös solidaritet med våra brittiska vänner. (Applåder) Detta visar också att vi är starka när vi visar upp en enad front. Det finns mycket som vi kan uppnå tillsammans. Omvänt innebär detta att om Europeiska unionens medlemsstater ska känna sig ansvariga för varandra i svåra tider måste vi samarbeta på största möjliga antal områden. Man kan bara förvänta sig integrering, stöd i svåra situationer och solidaritet om alla länder i viss grad är beredda att uppmärksamma de andras intressen. Det är denna princip som borde vägleda oss genom alla svåra beslut som väntar oss. I Berlinförklaringen vände vi oss mot framtiden och sa att det fanns två saker som vi vill göra. Det första är att vi vill ställa Europeiska unionen på en förnyad gemensam grund före 2009, och, även om jag vet att den stora majoriteten i kammaren är för detta och jag skulle vilja tacka er för ert stöd vill jag än en gång betona att ett val till Europaparlamentet 2009, i vilket vi inte lyckas tala om för människor att vi är i stånd att utvidga Europeiska unionen, eller tala om för dem hur många ledamöter som nästa kommission kommer att bestå av, försäkra dem om att ansvaret för energipolitik ligger i européernas händer, och att vi när det gäller inre säkerhet och rättsliga frågor samarbetar på grundval av majoritetsbeslut, på ett sådant sätt som är nödvändigt på grund av omständigheterna (Applåder) ett sådant val skulle vara ett val som inte leder till något annat än att skapa större avstånd mellan institutionerna och EU:s medborgare. Det är av denna anledning som det är avgörande att vi alla visar vår förmåga att finna gemensamma lösningar. Tyskarna har fått i uppdrag att lägga fram en färdplan för detta. Jag vill direkt betona att vi inte kommer att finna en lösning på problemet, men i denna färdplan måste det fastställas vilken väg som vi ska följa. Samtidigt som vi kommer att ta i av alla krafter för att arbeta med detta skulle jag vilja be parlamentet att fortsätta stödja oss allteftersom vi fortsätter framåt, för jag kan tala om för er att vi behöver all hjälp som vi kan få. (Applåder) Nu när vi har fastställt Europeiska unionens framtida uppgifter i Berlinförklaringen finns det åtskilliga saker som vi måste uträtta från och med nu och fram till rådets möte i juni. Jag skulle vilja säga något kort om vilka dessa saker är, men inte förrän jag har sagt hur mycket det gläder mig att det redan finns vissa framgångar att rapportera om, tack vare medlemsstaternas stora villighet att kompromissa. Det är bra och i synnerhet ligger det i allmänhetens intressen att ert parlament nu kan diskutera roamingpriser, att överföring av pengar mellan europeiska länder är enklare, att det med er hjälp har blivit möjligt att frigöra medel för jordbruk, och att vi har gjort vissa framsteg i det som går under benämningen avtalet om ett gemensamt luftrum, det vill säga om en förbättring av luftfartstrafiken mellan EU och USA. Det är på grundval av dessa praktiska punkter som människor bedömer oss, och det är därför som det gläder mig oerhört att vi har lyckats göra framsteg på dessa områden, och jag hoppas att vi kommer att göra ytterligare konkreta framsteg innan vårt ordförandeskap är till ända.

4 Vi har nu tre viktiga toppmöten att se fram emot. Det första är toppmötet mellan EU och USA den 30 april, då vi vill fördjupa det transatlantiska ekonomiska partnerskapet. De framsteg som gjorts på lufttrafikområdet bådar gott inför mötet, men vi vet att vi skulle kunna skapa mycket mer synergi mellan EU och Förenta staterna. Jag skulle vilja uttrycka mitt varma tack till kommissionen, och också till de parlamentsledamöter som stöder detta. Man har blåst nytt liv i frågan om det transatlantiska ekonomiska partnerskapet, och vi är säkra på att vi kommer att kunna se tillbaka på toppmötet i slutet av april och säga att det var ett möte där verkligt konkreta saker uppnåddes. Nu till min andra punkt, som är att det säger sig självt att frågan om energi och klimatförändring kommer att stå på dagordningen för detta toppmöte. Vi känner till att Europeiska unionen har några mycket ambitiösa idéer om detta ämne, och vi kommer att försöka värva stöd för dem och försöka få dem globalt godtagna. Jag är helt säker på att tillväxtekonomier och utvecklingsländer kommer att ansluta sig till oss om bara industriländerna fastställer ambitiösa mål tillsammans, och det är därför som vi kommer att värva stöd för detta. Jag säger medvetet värva, eftersom ni alla vet att detta är en kolossal uppgift. Vi kan inte lova alltför mycket i detta skede. Vi kommer också även om detta inte är en sammanhängande fråga att se toppmötet mellan EU och USA som ett tillfälle att göra visst föreberedande arbete när det gäller G8-toppmötet i juni i Heiligendamm i Tyskland, och vi det vill säga det tyska ordförandeskapet för G8 har ordnat så att det kommer att hållas ett möte mellan följeslagarna i början av maj, med andra ord inte bara medlemsstaterna, utan också de fem så kallade outreach-staterna, nämligen Kina, Indien, Brasilien, Mexiko och Sydafrika, under vilket de tekniska aspekterna för klimatförändring kommer att diskuteras, särskilt med hänsyn till utbyte av nya tekniker och nyskapande, och därefter, när det gäller G8-toppmötet, ännu mer specifikt förberedande arbete om klimatförändring och energi. I maj kommer det också att hållas ett toppmöte mellan Europeiska unionen och Ryssland. Det är inte bara det transatlantiska partnerskapet, utan också det strategiska partnerskapet med Ryssland som är fullständigt avgörande för oss. Jag hoppas att vi kommer att lyckas övervinna de hinder som fortfarande håller tillbaka kommissionen från förhandlingar med Ryssland jag är tacksam gentemot kommissionen för att man lägger ned ett sådant hårt arbete på detta och med sådan hängivelse för förhandlingarna om ett nytt partnerskapavtal är naturligtvis det grundläggande när det gäller frågor om trygg energiförsörjning och energipartnerskap, som är skälen till att toppmötet mellan EU och Ryssland som ska hållas i Samara i Ryssland är av yttersta vikt. Sedan kommer det att hållas ett annat toppmöte detta innefattar Europeiska unionen och Japan, som främst av allt syftar till att ta itu med frågan om hur man ska förbättra vårt ekonomiska samarbete, för människor i EU kommer i hög grad att bedöma alla oss som företräder EU på grundval av huruvida vi kan säkerställa det som har stärkt EU för de kommande årtiondena en värdegemenskap, en gemenskap av människor vars individuella värdighet skyddas, som har skänkt människor välstånd och social sammanhållning. I mitt tal i Berlin sa jag att vi har ett ansvar för att ge EU, och våra ideal, till världen och vinna över andra till det som vi tror på. Vi kan inte göra detta genom att vänta och se hur saker utvecklas, genom att isolera oss själva eller genom att absorberas i våra egna problem, men vi kan lyckas om vi aktivt försöker vinna stöd för våra egna värderingar och idéer. EU kan bara lyckas med detta om det har förmåga att vidta åtgärder, om det inte är upptaget med sig självt hela dagen och om det inte står i vägen för sig självt. Det är av denna anledning som det är så viktigt att vi, så snart som möjligt, återställer Europeiska unionens förmåga att agera, så att EU kan se till att människorna i Europeiska unionen kan vänta sig en säker och fri framtid, för det är vad de har rätt att förvänta sig. Det är detta syfte som förenar oss. Tack för er uppmärksamhet. (Ihållande applåder) Talmannen. - Ett stort tack för er rapport, fru förbundskansler, ordförande för Europeiska rådet. Applåderna har visat att Europaparlamentet i hög grad uppskattar ert starka europeiska engagemang José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. - (EN) Herr talman! För det första skulle jag vilja välkomna och kraftigt stödja de inledande förklaringarna om Zimbabwe och Darfur som Europaparlamentets talman gjorde. De brott som begås mot de mänskliga rättigheterna där är oacceptabla. På kommissionens vägnar fördömer jag starkt dessa brott och vädjar till de berörda ländernas myndigheter att respektera sina medborgares mänskliga rättigheter. (Applåder) Förra helgen mötte det svunna Europa framtidens Europa i Berlin. Som det anges i förklaringen firade vi 50 års prestationer i Europa: fred, frihet och solidaritet, samt ett välstånd som är så stort att inte ens de mest optimistiska grundare av EU hade kunnat föreställa sig det. Genom ett av dessa lyckosamma historiska sammanträffanden firade vi vår enhet i Berlin, staden som var en symbol för ett delat Europa och nu är symbol för detta nya, utvidgade, enade Europa, med 27 medlemsstater och nästan 500 miljoner medborgare. Firandet i Berlin var ett mycket inspirerande ögonblick för EU. Jag talar för många som var där, när jag säger att vi upplevde den europeiska andan bland oss. Berlinförklaringen, genom vilken EU-institutionerna och medlemsstaterna åter engagerar sig för de europeiska värderingarna och de europeiska målen för 2000-talet, visade sig värdig tillfället. Det gladde mig mycket att

5 förklaringen, ett förslag som kommissionen lade fram i maj 2006, blev en sådan passande höjdpunkt för firandet. Jag skulle vilja gratulera förbundskansler Angela Merkel och det tyska ordförandeskapet till den avgörande roll som de spelade i denna stora europeiska framgång. Förbundskansler Merkel! Jag anser att ert personliga engagemang för detta, er personliga historia och er förståelse för betydelsen av frihet för ert land och för EU var avgörande för att skapa denna anda mellan ledarna i Berlin. (Applåder) Det gjorde mig också mycket stolt att se företrädarna för de tre EU-institutionerna underteckna förklaringen. Europaparlamentets närvaro är ett tecken på vår unions demokratiska mognad, något som förtjänar att betonas. Jag måste också berömma den mycket användbara roll som talman Hans-Gert Pöttering spelade på parlamentets vägnar i upptakten till Berlinförklaringen. Jag skulle i dag vilja göra två anmärkningar inför kammaren. Låt mig inleda med att betona framgången med den dubbla strategin. Sammantaget var de två mötena med Europeiska rådet i mars ett exempel på den dubbla strategin i funktion. Under Europeiska rådets vårmöte visade man det intresse som finns för att skapa resultat på området energi och i kampen mot klimatförändringen. Genom Berlinförklaringen visade man engagemanget att komma överens om en institutionell överenskommelse före Europavalet Detta visar att det är fel att se en motstridighet mellan en pragmatisk strategi och en politisk vision. Tvärtom är detta engagemang för en dubbel strategi det rätta. Å ena sidan kommer det att ge resultat och återskapa den politiska kraften för att klara upp de institutionella problemen. Å andra sidan behöver vi verkligen mer effektiva, mer demokratiska och mer sammanhängande institutioner för att skapa bättre resultat. Ett Europa av resultat är en politisk vision som bygger på konstruktiv pragmatism, utformad för att ta itu med våra medborgares oro och tillhandahålla europeiska lösningar på europeiska problem. Vi måste också nå en överenskommelse om fördraget, på grund av de stora globala utmaningar som väntar EU under de kommande åren. Bara tillsammans, på ett effektivare sätt, kan Europeiska unionen möta utmaningarna i den globaliserade världen. Det är uppenbart att de största medlemsstaterna inte på egen hand kan ta itu med klimatförändringen, energiförsörjningen eller massinvandringen. De kan inte bemöta den ökade konkurrenskraften i denna globala ekonomi ensamma. Vi måste göra det tillsammans i sann solidarisk anda. Jag anser att detta är budskapet från Berlin, och att detta budskap nu har översatts till ett jämlikt engagemang för att finna en lösning på den institutionella frågan före Europavalet (Applåder) Det finns ytterligare en anledning till varför kommissionen så kraftigt stöder en snabb men ambitiös institutionell överenskommelse. Det råder inga tvivel om att misslyckandet med ratificeringsförfarandet för konstitutionsfördraget efterlämnar en ständig skugga av tvivel hängande över Europeiska unionen. Även när vi ser betydande resultat, som de som vi nådde under Europeiska rådets vårmöte, finns fortfarande detta tvivel, denna negativism, denna pessimism, denna skepticism. Vi står alltid inför en fråga som förtjänar ett svar: Hur kan ni övertyga oss om att ni menar allvar med att ta itu med de globala problemen, frågar den mest skeptiske, när ni inte ens lyckas lösa frågor som gäller era egna regler och de institutioner där ni arbetar? Hur trovärdiga är Europeiska unionen och de europeiska ledarna när de inte lyckas komma överens i dessa frågor? Jag anser därför att vi behöver utveckling i detta avseende. Att misslyckas med en institutionell överenskommelse kommer att orsaka oenighet som skulle kunna hota våra gemensamma värderingar. Den europeiska historien borde påminna oss om att vi aldrig får ta storverk som fred, demokrati, frihet och solidaritet för givna. Ingen borde ta dessa betydande prestationer för givna. Vi måste ge näring åt våra framsteg när det gäller politik och värderingar. Om vi ska lyckas bevara och skydda våra gemensamma värden de som vi har nämnt i vår förklaring, individens okränkbara värdighet, frihet, rättvisa och solidaritet: alla dessa värderingar som inte bara gör oss till en marknad, utan en politisk gemenskap och en union måste vi reformera institutionerna i vår rättsgemenskap. Bevarandet av våra gemensamma värderingar är ett ständigt pågående arbete, som jag kallar för det ofullbordade europeiska äventyret. För att få ett bättre EU behöver vi bättre institutioner som skapar bättre resultat. Jag anser att den politiska viljan finns där, och vi måste nu skapa resultat även på detta område. Under det informella toppmötet efter vårt firande bad jag medlemsstaterna att bevara drivkraften under de kommande månaderna. Jag bad om de nationella regeringarnas aktiva samarbete. Alla medlemsstater skrev under fördraget, som var omöjligt att ratificera på grund av två negativa folkomröstningar. Men de utlovade åtagandena tvingar alla medlemsstater att arbeta konstruktivt för en gemensam lösning. Som ordförande för Europeiska kommissionen är det mitt ansvar att uppmana de nationella regeringarna att göra en särskild ansträngning under de kommande månaderna och stödja det tyska ordförandeskapet i dess oerhört viktiga uppgift med att nå en lösning. (Applåder) Låt mig upprepa det budskap som jag gav de europeiska stats- och regeringscheferna i Berlin. Det är viktigt för Europeiska unionens framtid att inse att när vi talar om EU handlar det inte bara om de europeiska institutionerna: Europeiska kommissionen eller Europaparlamentet i Bryssel eller Strasbourg. Jag sa

6 under den ceremonin, där några av er närvarade, att Europeiska unionen inte är en främmande makt som invaderar våra länder; det är vårt gemensamma projekt. EU är inte de ; det är vi. Jag sa till stats- och regeringscheferna att det är frestande men oärligt av nationella politiker att ta åt sig all ära och ge Bryssel all skuld. Låt oss stå emot denna frestelse. (Applåder) Detta är den etik för europeiskt ansvar som vi alla måste dela. Efter Berlin finns det ett politiskt åtagande att klara upp det institutionella dödläget. Kommissionen kommer att stödja det tyska ordförandeskapet till fullo, i samarbete med övriga medlemsstater, genom ansträngningar för att nå en tydlig och exakt färdplan, och om det är möjligt, ett tydligt mandat före juni. Vi får inte glömma att detta är den typ av historiskt test som en generation politiska ledare bara möter en gång under sin livstid, som jag sa under förra veckans firande. Jag ska avsluta med samma uppmaning som jag framförde i Berlin. Låt oss, stolta över vårt förflutna, se framtiden an med tillit. Låt oss samarbeta Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, medlemsstaterna och EU:s medborgare för att ta det stora arv som vi fått av våra grundare, och föra in dessa värderingar i 2000-talet. (Applåder) Talmannen. - Ett stort tack för ert tal, herr kommissionsordförande. Jag skulle också vilka tacka er för ert konstruktiva samarbete när det gäller Berlinförklaringen när allt kommer omkring var det er idé att de tre institutionerna skulle utfärda en gemensam förklaring. Tack än en gång, herr kommissionsordförande Barroso! Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. (FR) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi har just firat Romfördragets femtioårsdag, och femtio år motsvarar två generationer knappast mycket i historisk mening, men en betydande ålder i en ung människas ögon. Under de senaste dagarna har det ofta sagts att de mest åberopade fördelarna med europeisk integrering fred, stabilitet, relativt välstånd, den sociala modellen inte betyder särskilt mycket för de yngre generationerna, för de lever med dem dag efter dag. Jag har två svar på detta. Det första är att unga personer måste vara medvetna om att de kan skatta sig lyckliga med tanke på att sådana saker har blivit självklara. Det andra är att denna syn på situationen måste ställas mot det faktum att den moderna världens instabilitet vilket tragedier, bland annat den 11 september i New York, den 11 mars i Madrid och naturligtvis den 7 juni i London vittnar om klargör för oss, oberoende av ålder, att ett liv i fred, i säkerhet, med särskilda resurser inte är den dagliga verkligheten för alla på denna jord, inte ens i våra egna länder. Jag blir också mycket rörd när jag tänker på de femton brittiska soldater som har tillfångatagits. Man måste arbeta för fred och säkerhet varje dag, något som kommer att illustreras en gång till genom den debatt som vi kommer att föra med Javier Solana i morgon. Om ni tillåter mig, när det bara är några få dagar kvar till min sextioårsdag, att försöka att sätta mig in i en ung europés situation, skulle de fördelar som jag kan se i det europeiska äventyret bland annat mycket väl kunna vara den lätthet med vilken jag kan lära mig främmande språk och möjligheten att delta i skolutbyten, praktik, sportturneringar och kulturella evenemang allt detta medan jag korsar virtuella gränser och använder en enda valuta. Detta är inte att förakta. Att leva i en stad som är vänort med en annan stad, åtnjuta program med Europeiska unionens stöd och direkt eller indirekt gynnas av ekonomisk tillväxt som genereras av våra länders union, det är inte småsaker. Att vara medborgare i stater som visar upp en mer enad front inför våra partner och konkurrenter i hela världen, som är de ledande givarna av humanitärt bistånd, som övervakar att val genomförs på ett demokratiskt sätt runt om i världen och som sänder fredsbevarande styrkor till många konfliktområden allt detta är får man inte stå likgiltig inför. Som ett exempel på sådana åtaganden skulle jag vilja anföra det civila krishanteringsuppdrag som Europeiska unionen kommer att genomföra i Kosovo, efter att den framtida statusen för denna serbiska självständighetsinriktade provins har fastställts. Detta kommer att bli en ny verksamhet för våra länder. Allt detta är positivt och tillfredsställande och hedrar oss i ungdomarnas ögon, och enligt allas mening skulle jag vilja påstå. EU är onekligen inte ett universalmedel och löser inte alla våra problem långt därifrån men ingen har någonsin påstått att det skulle göra det. Vad EU däremot kan göra och gör bättre än medlemsstaterna enskilt är att bidra till att lösa problem, att möta nya utmaningar och omprioritera. Oavsett om vi ville ha det på detta vis eller inte är globaliseringen den verklighet som vi inte kan fly ifrån. Vi kan dock ganska ofta sörja oavsett det är rätt eller fel dess negativa egenskaper, men globaliseringen har också obestridliga fördelar, som enklare kommunikation, förenkling av information och öppenhet mot andra kulturer, för att bara nämna några av dem. I denna globaliseringsprocess har EU en roll att spela, värderingar att försvara och en samhällsmodell att främja. EU är inte dömt till tystnad, inte tvingat att godta allt utan att säga sin mening och inte dömt att pressas av händelser. Om vi vill kan vi inverka på historiens gång, på samma sätt som vi har gjort under de senaste femtio åren. Jag kan inte låta detta tillfälle gå förbi utan att gratulera er, fru rådsordförande, och framför allt tacka er, för det första eftersom ert trefaldiga framträdande i

7 Europaparlamentet under tre månader visar den respekt som ni hyser för Europaparlamentarikernas arbete. Genom att göra så föregår ni med gott exempel, och jag är säker på att era efterträdare kommer att följa det. För det andra vill jag tacka er, eftersom ni genom att organisera med framgång, som vi vet en stor europeisk festival i Berlin den 25 mars för att fira fördragets femtioårsdag, har visat att EU inte bara handlar om att hålla tal och lagstifta, utan att det också kan handla om känslor, glädje och samlevnad. Slutligen vill jag tacka er eftersom Berlinförklaringen, som EUinstitutionerna har antagit, är ett läsbart och kraftfullt dokument som hjälpt EU tillbaka upp i sadeln, och den ger oss ett nytt perspektiv genom att föreslå att en institutionell överenskommelse ska komma till stånd under perioden från och med i dag och fram till nästa val, som kommer att hållas Fru ordförande! Era beslutsamma allmänna åtgärder, tillsammans med er personliga blygsamhet och er mänskliga värme, hedrar EU och för dess ideal framåt. Under ert ordförandeskap har det hållits två europeiska råd, varav båda allmänt har erkänts som framgångsrika. När det gäller den avgörande frågan om energi och klimat har EU visat vägen genom att välja att utrusta sig självt med institutionella verktyg för att möta dessa stora utmaningar och göra sin röst hörd. Det är på detta sätt som EU måste fungera och verka. Detta är på detta sätt som våra medborgare, och särskilt ungdomarna, kommer att göra detta projekt, som är mer samtida än någonsin, till sitt eget. (Applåder) Martin Schulz, för PSE-gruppen. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att innebörden av ordet historisk har försvagats genom ett alltför frekvent användande bör inte hindra oss från att kalla en situation historisk när den verkligen är det. Den situation som vi befinner oss i i dag är en sådan, och jag skulle vilja fråga de personer som kritiserar Berlinförklaringen vad de tror skulle ske om den inte hade uppnåtts. Jag vill därför gratulera er, fru rådsordförande, till det enastående arbete som ni har uträttat. Ni höll era kort för er själv det var smart av er, taktiskt sett och ni har med Berlinförklaringen uppnått vad som borde ha uppnåtts i detta skede. Ni handlade rätt och Europa drog fördel av detta, men det är nu som det historiska skedet inleds, för det är nu vi måste ställa frågan vad som ska ske vidare. Det står helt klart att konstitutionsfördraget inte kommer att träda i kraft i dess befintliga form något som jag personligen anser vara beklagligt. Det är något som vi får acceptera. Denna konstitution kommer inte att förverkligas. Det får inte uppfattas som att det inte finns någon konstitution, även om fördraget inte kallas för konstitution. Vi tyskar har levt i sextio år med en konstitution som kallas grundlagen, och den utgör en utmärkt konstitution. Vi befinner oss i ett skede när vi måste besvara frågan vad som ska ske med denna kontinent i framtiden, och detta är en avgörande fråga. Det finns de som vill ha ett annat Europa, som förkastar omarbetningarna av fördragen i tron att Nicefördraget i alla händelser var ett fördrag för mycket, och att vi trots detta ska utvidga Europa vad som än händer och till vilket pris som helst. Till dessa personer vill jag säga följande som talesman för min grupp och, tror jag, som talesman för den övervägande majoriteten i parlamentet : Den europeiska integrationsprocessen är inte över, tvärtom. Den måste fortsätta, och vi vill att den ska fortsätta. (Applåder) Anledningen till att vi vill att den ska fortsätta är att vi behöver den, och till alla dem som vill att Europeiska unionen ska utvidgas måste vi säga att det inte kommer att bli någon utvidgning om inte unionen reformeras och om inte fördragen förnyas. Till Lech Kaczyński och Václav Klaus vill jag säga att de kommer att orsaka Kroatien stor skada om de förhindrar reformen av Europeiska unionen. (Applåder) Jag uppmanar dem att inte låta andra betala priset för deras politik. Varför är det vi gör nu historiskt? Jag skulle vilja se förespråkarna för integrationsprocessen visa samma entusiasm som ni gör, fru rådsordförande. Jag skulle vilja höra förespråkarna för ett integrerat Europa föra lika mycket oväsen som deras motståndare gör. Vad som krävs nu är en lite större beredskap att kämpa, för även om Europa ser sig självt som stort så är det egentligen litet. De tjugosju medlemsstaterna hyser 500 miljoner människor, vilket utgör 8 procent av världens befolkning, och denna procentandel visar en tendens att sjunka. Kina och Indien, de är stora länder. Förenta staterna har en ekonomisk och militär kraft som gör landet till en supermakt. Om Europas integration misslyckas och det slutar med ett Europa med olika hastigheter mot samma mål, om Europa som redan är tillräckligt litet försvagar sig självt genom att splittra sina beståndsdelar, kommer det att misslyckas. Det är av den anledningen vi behöver alla tjugosju medlemsstater och integration i Europa, för det är i detta vår framtid ligger. (Applåder) Om Europa skulle misslyckas skulle det innebära slutet, inte bara för ett konstitutionsfördrag utan också för ett ideal, och vilket är detta ideal? Vi får inte hacka sönder ord om vår historia, om vad 50 år av integration har gjort det möjligt för oss att övervinna: hat och intolerans, anspråk på stormaktsstatus och marginalisering av minoriteter, religiös intolerans och förföljelse av oliktänkande vad gäller politiska frågor.

8 Den territoriella integrationen har gjort det möjligt för oss att sätta stopp för de stormaktsambitioner som funnits på vissa håll. En kombination av ekonomisk utveckling och social trygghet har gjort att social utslagning hör till det förflutna, och med integrationskonceptet har etnisk, religiös och kulturell intolerans kunnat bekämpas. Men ändå förekommer de företeelser som jag har beskrivit fortfarande, för hat, utslagning, förtryck och till och med en strävan efter att dominera andra har nu återvänt till unionen, inte bara i Östeuropa utan över hela EU. Om vi skulle fördärva integrationsprocessen skulle dessa företeelser återkomma i unionen med oförminskad styrka, och det ger anledning att rikta en uppmaning till strid till dem som under vår rådsordförande, Angela Merkel kämpar för en fortsatt integrationsprocess och för en fördjupad union och till dem som engagerar sig i Europas värderingar, de värderingar som har gjort oss starka och till en förebild för andra. För vi kan inte tillåta att en situation uppstår där kommissionen säger till andra stater i sina förhandlingar med dem: Om ni vill ansluta er till EU måste ni genomgå en förändringsprocess, en process genom vilken allt som ni hittills har styrts av upphävs, men vi som kräver detta av er kan inte reformeras. Hur skulle vi då kunna vara trovärdiga? (Livliga applåder) Den situation som vi befinner oss i i dag är historisk, och ni, fru rådsordförande, kommer även om jag, som tysk socialdemokrat, måste erkänna att det tar emot att säga detta om ni väljer denna väg att ha socialdemokraternas stöd på hemmaplan. (Applåder) Talmannen. - Stort tack, herr Schulz. Det ordföranden sa stämmer inte helt och hållet. Jag vill be er att i fortsättningen avstå ifrån att alltid framhålla längden på ett tal kvaliteten är en helt annan sak. Talmannens objektivitet tillåter honom inte att säga mer än så Graham Watson, för ALDE-gruppen. (EN) Fru förbundskansler! Jag gratulerar er till det som ni uppnått text och samförstånd. Ert firande av unionens framgång kom både lägligt och var passande. Det är till övervägande del tack vare Europeiska unionen som vi har den säkerhet, det välstånd och de möjligheter som våra medborgare åtnjuter. Två saker slog mig när vi satt i Berlins Historisches Museum på söndagsmorgonen. Den första var ert inspirerande förslag att engagera Europeiska ungdomsorkestern för tillfället i fråga. Den är förstklassig och förtjänar ett bättre ekonomiskt stöd. Det andra var att av de 31 personer som stod på podiet stats- och regeringschefer, ordförande för institutionerna med flera var ni den enda kvinnan. Det fick mig att tänka på en strof av poeten Robert Burns: While Europe s eye is fixed on mighty things, The fate of empires and the fall of kings; While quacks of State must each produce his plan, And even children lisp the Rights of Man; Amidst this mighty fuss just let me mention, The Rights of Woman merit some attention. [ Med Europas blick fäst på stora ting, Imperiums öden och kungars fall; Medan Statens kvackare var och en måste skapa sin plan, Och minsta barn läspar mansläktets rättigheter; Låt mig mitt i detta väldiga väsen få säga, Att kvinnans rättigheter förtjänar lite uppmärksamhet. ] Fru förbundskansler! Ni har föregått med gott exempel: vi behöver fler kvinnor på de högsta politiska posterna. (Applåder) Under rådande omständigheter skulle kanske bara en kvinna ha kunnat säkerställa ett avtal. Jag kan dock inte gratulera er till ert val av förfarande: man borde inte vara dumdristig nog att inleda en text som lagts fram i katakomberna till förbundskanslerns kontor och undertecknats av ordförandena för de tre huvudinstitutionerna med orden Vi, Europeiska unionens medborgare. För det är Europeiska unionens medborgare som åter måste engageras i uppgiften att bygga EU. Ordförande José Manuel Barroso hade rätt då han sa att institutionerna måste respektera olikhet, men medlemsstaterna måste främja enhet. De imponerande festligheterna i Berlin upprepades i alltför få andra europeiska huvudstäder. Inte förrän alla era kolleger i Europeiska rådet aktivt för EU:s talan, dag in och dag ut, kommer det att finnas en solid grund. Inte heller hjälper det, fru förbundskansler, om Europeiska folkpartiet, ert parti, tar åt sig all ära för att ha byggt denna union. Författarna till denna högfärdiga PPE-förklaring prisar med rätta Jean Monnet, Alcide De Gasperi och Helmut Kohl, men deras minne är som bäst selektivt. Margaret Thatcher, Jacques Chirac, Silvio Berlusconi: även de var alla PPE-ledare, men ni verkar ha förbisett deras bidrag. Unionen är inte ett enpartiprojekt. Den tillhör oss alla. (Applåder) Fru förbundskansler! Vi hoppas att Berlinförklaringen kommer att inleda något nytt. Vi ser fram emot den regeringskonferens som ni har säkerställt för att lägga de institutionella hörnstenar som ska bygga unionens framtid på plats. Det nya EU, det EU som Berlin föreställde sig, borde vara ett EU där unionen hjälper sina medborgare att gripa globaliseringens möjligheter och solidariskt hjälper dem att möta de nya globala utmaningarna, ett EU där demokrati har makten och våra värderingar sista ordet.

9 (Applåder) Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. (IT) Herr talman, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Toppmötet i Berlin var en stor händelse, särskilt för sådana som jag själv som har varit ledamot i parlamentet sedan 1989, det år då Europas pånyttfödelse signalerades. I förklaringen erkänns Europa som en union av stater och inte som en ny supermakt, och erkännandet av identiteten hos unionens folk och deras olikheter inom ett samfund som baseras på gemensamma mål är den styrka som gör det möjligt att gå vidare mot att uppnå den politiska union som vi ännu inte har uppnått. Vi beklagar att det inte varit möjligt att erkänna våra rötter fullt ut: just för att vi starkt tror på institutionernas sekularism är vi övertygade om att politiken utarmas om vi inte erkänner alla rötter. I vårt komplexa, mångkulturella och multietniska samhälle, där det finns olika idéer om det demokratiska konceptet för att uppnå fred, vilket går hand i hand med ett allmänt erkännande av respekt för mänsklig värdighet, behövs en dialog mellan de olika kulturerna, och för att kunna erkänna andra måste man först erkänna sig själv, från enskilda individers till staters vardag. Vi återbekräftar fortfarande bestämt faran med all slags teokrati, likaså med extrem sekularism, som sakta skulle förstöra samhällets centrala värderingar hos enskilda individer och inom politiken. Vi känner oro över den förväxling som alltför många gör mellan det grundläggande konceptet med institutionernas sekularism och godtagandet av en kulturell och politisk relativism som leder till extrem sekularism. Vi motsätter oss ett Europa som bara utgörs av en marknad, och de skenkulturer som får människor att söka efter ett virtuellt liv som ersättning för det verkliga livet, till följd av maktlöshet eller rädsla. Vi vill ha ett politiskt Europa som inspirerar till en strävan efter demokrati på platser i världen där miljontals kvinnor och män fortfarande lider av brist på frihet och rättsstatsprincipen. Europa är i akut behov av flexibla och tydligt definierade institutioner, för det är nu som terrorismen finns inpå knuten och det är nu som vi behöver kunna identifiera och snabbt utföra våra uppdrag som vi bekräftade i Europeiska konventet såväl inom som utanför Europa: från energiresurser till vattenförsörjning, från klimatförändringar till ett återbekräftande av mänsklig värdighet. Vi är rädda för att 2009 ligger för långt borta i tiden, men ad impossibilia nemo tenetur ingen förväntas göra det omöjliga även om vi är så övertygade om det starka och uppriktiga engagemanget hos det tyska ordförandeskapet och förbundskansler Angela Merkels stora förmåga både att medla och att övertala att vi hyser ett visst hopp om att det skulle kunna vara möjligt att korta tidsramen Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill med en gång påpeka för Graham Watson och Joseph Daul och andra att det finns ett mycket enkelt sätt att öka antalet kvinnor: medordförandeskap. Vi har lyckats med detta i Verts/ALE-gruppen det fungerar mycket bra och jag kan verkligen rekommendera det. Vi känner oss mycket inspirerade av Berlinförklaringen. Det finns tillfällen när det är lämpligt med högtidlighet, vältalighet och formenlighet, och 50-årsjubiléet av upprättandet av Europeiska gemenskapen är verkligen ett sådant tillfälle, särskilt som det var så många som miste livet för att nå dit, och för att det var en hård och tidskrävande kamp. Vi erkänner också er roll, förbundskansler Merkel, och är tacksamma mot er för den även om jag anser att det på något sätt ingår i era uppgifter och det gläder oss att det tyska ordförandeskapet i detta fall, till skillnad från i andra här måste jag nämna energi, bilar osv. har visat den europeiska anda som situationen kräver. Jag anser att budskapet har nått fram och att den allmänna opinionen har förstått att detta 50-årsjubiléum är en positiv förutsättning och att vi måste fortsätta våra ansträngningar. Det europeiska folket har naturligtvis inte fäst så stor uppmärksamhet vid formuleringarna i förklaringen eller vid hur mycket arbete som har lagts ned på att sammanställa dessa två korta sidor, som faktiskt inte innehåller något särskilt märkvärdigt eller originellt. Det är snarare, enligt min uppfattning, det som har utelämnats ur förklaringen i fråga som visar på att det finns stora motsättningar bland regeringar jag vill än en gång betona bland regeringar när det gäller Europas framtid. Det är motsättningar som inte bådar gott för det arbete som ni har framför er under de kommande månaderna, fru förbundskansler. Vi vet mycket väl att drömmen om en europeisk union inte har förverkligats än, att vi inte kan ingripa som en europeisk union i Darfur än eftersom vi inte är enade, att energipolitiken tyvärr i själva verket går ut på att böja sig för president Vladimir Putin, att vi inte kan fastställa någon självständig politik i fråga om våra förbindelser med Förenta staterna och att vi av alla dessa anledningar behöver en stark europeisk union, fullt ut med en konstitution. Om målet för återstoden av ordförandeskapet är att finna en väg ut ur detta dödläge kan vi helt enkelt inte lura oss själva: den rent mellanstatliga metoden fungerar inte, inte heller metoden med Berlinförklaringen, eftersom vi inte kommer att lyckas att i en repris av kvällen för regeringskonferensen i Nice nå ett avtal med vilket vi, som ni sa, kan rädda konstitutionens innehåll. Av den anledningen uppmanar vi er att ha mod nog att försöka med demokrati, att ha mod nog att godkänna

10 inledandet av regeringskonferensen och låta Europaparlamentet delta i den genom ett medbeslutandeförfarande och ett pendelsystem, publicitet och debatt. EU:s medborgare vill ha mer Europa, inte mindre, men deras regeringar har inte alltid förmågan att visa det. Ni måste därför överge idén om att bara en regeringskonferens kan ge resultat, för det kommer inte att fungera och vi kommer inte att kunna behålla innehållet i konstitutionen. Vi kommer helt enkelt att lämnas tomhänta Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. (DE) Herr talman, fru förbundskansler, mina damer och herrar! När vi talar om den europeiska drömmen nuförtiden citerar vi ofta amerikanen Jeremy Rifkin. EU:s stats- och regeringschefer och deras följeslagare har i vilket fall som helst inte haft någon dröm och i synnerhet inte någon gemensam sådan. I Berlinförklaringen beskrivs inte någon dröm, och den återspeglar inte heller verkligheten. Den utgörs tvärtom av ytterligare ett förnekande av verkligheten, vilket hindrar all tydlig identifiering från stats- och regeringschefernas sida av den kris som EU befinner sig i. Detta innebär naturligtvis också att det inte föreligger något initiativ till en utväg. Risken för en upplösning och åternationalisering fortsätter följaktligen att öka. Det förekommer inget avvisande av ett socialt och miljömässigt destruktivt, nyliberalt frihandelsområde eller av en vidare militarisering av EU. Det står inte ett enda ord i förklaringen om den situation som miljontals människor inom EU befinner sig i på grund av fattigdom, långtidsarbetslöshet, otrygghet och social utslagning. De finns inte med i förklaringen. Förklaringens budskap når bara ut till regeringarna själva, inte till medlemsstaternas invånare. Följaktligen kan man inte säga att förklaringen bidrar till att skapa en europeisk identitet. Kommentatorer har talat om detta som ett prov för det konstitutionella förfarandet, vilket andra redan har nämnt här i dag. Detta betyder att den framtida konstitutionen eller grundfördraget kommer att utarbetas genom hemlig diplomati utan något samarbete med det civila samhället. Sedan kommer det bara att handla om att utöva påtryckningar på stats- och regeringscheferna och några av mina tyska kolleger i Europaparlamentet hotar med att lämna parlamentet om dessa chefer inte följer linjen. Enligt min uppfattning är detta verkligen ett ytterst demokratiskt argument det menar jag faktiskt. Om regeringarna i EU verkligen skulle mena allvar med sina löften att förse unionen med en ny, livsduglig gemensam grund till valet 2009 måste följande göras. Alla avsnitt där ekonomisk avreglering, privatisering och militarisering förespråkas måste tas bort från hela utkastet till den europeiska konstitutionen. Det måste inledas en debatt om den europeiska union som de flesta av dess medborgare vill ha. Den tredje delen av det befintliga utkastet till konstitution skulle behöva tas bort i sin helhet. De detaljerade politiska målen och kraven skulle behöva ersättas av tydliga regler om makt och ansvar och förfaranden som lämnar utrymme för olika sorters politik. Artikel I.41.3 skulle behöva ersättas med ett tydligt förbud mot anfallskrig och ett engagemang för folkrätt, och Europeiska försvarsbyrån, som redan är i funktion i väntan på EU:s konstitutionsfördrag, skulle behöva stängas Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. (DA) Herr talman, förbundskansler Merkel! De allmänna festligheterna på Berlins gator var fantastiska, men grundprincipen hos dem var en nonchalant, pompös euronationalism. Angela Merkel talade väl. Vår egen talman, Hans-Gert Pöttering, undertecknade ett dokument på mina och övriga parlamentsledamöters vägnar, fastän vi inte hade fått ta del av formuleringarna och inte hade fått möjlighet att påverka dem. Något sådant får aldrig hända igen. Europaparlamentet borde inte delta i förberedelser av dokument som parlamentsledamöterna inte får se förrän dokumenten har antagits. Den sista klausulen är den viktigaste, då det i den uttrycks ett åtagande att anta en ny konstitution som kan träda i kraft före Europavalet i juni Tyskland vill att konstitutionen ska lappas ihop. Det finns en önskan att byta namn på den och kanske ta bort hänvisningar i texten till flagga och nationalsång, men inte själva flaggan eller nationalsången. Del II skulle tas bort, och detta i syfte att sedan anta de gemensamma grundläggande rättigheterna i en hänvisning till dessa på två rader. Det skulle göras en handfull ändringar till del III, så att konstitutionen skulle kunna presenteras som ett oskyldigt litet ändrat fördrag, men det huvudsakliga innehållet skulle förbli detsamma som det som de franska och nederländska väljarna förkastade. Därför bör alla demokratiska styrkor enas nu i ett krav på folkomröstningar om nästa fördrag i alla länder, och varför inte på samma dag? På det sättet skulle våra ledare tvingas utarbeta ett dokument som skulle kunna godkännas av väljarna, och i nästa fördrag skulle väljarna ges större inflytande i stället för tvärtom, vilket är fallet med konstitutionen. Kärnan i frågan är naturligtvis att det på 59 områden handlar om en övergång från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet, dvs. från en enighet där medborgarna i varje land har sista ordet, till en omröstning med kvalificerad majoritet bland tjänstemän, ministrar och lobbyister bakom stängda dörrar i Bryssel. Det hör till ordningen för dagen: för mycket av Machiavellis anda och för lite av Montesquieus. Tack, herr talman, även om det i det här fallet inte finns något att tacka för Bruno Gollnisch, för ITS-gruppen. (FR) Herr talman! För femtio år sedan slöts Romfördraget mellan länder som hade en jämförbar social skyddsnivå och som, även om de var rika på olika kulturer, också hade en gemensam civilisation. Den princip som låg till grund för detta fördrag var principen om gemenskapsföreträde, som garanterade våra producenter, och i synnerhet småjordbrukare, högre priser än på världsmarknaderna.

11 Detta fördrag har helt kommit på avvägar. Gemenskapsföreträdet har ersatts av en invasion av ickeeuropeiska produkter, avindustrialiseringen kostar Europa flera hundra miljoner jobb och jordbruk och tjänster hänger på en lös tråd. Genom att tanklöst öppna gränserna har Europa skapat arbetslöshet, avsaknad av anställningstrygghet och fattigdom, svårigheter som det inte görs någon hänvisning till i Berlinförklaringen, som är ett monument över cynisk självbelåtenhet och som står helt avskild från verkligheten och från folket, och som inte ger detta vårt Europa något innehåll av värde, varken värdsligt eller spirituellt. Som självaste påven Benedictus XVI sa lyckas den till och med skyla över Europas kristna rötter. Var detta vad ett avtal mellan en kristdemokratisk talman i parlamentet och en kristdemokratisk ordförande för rådet behövdes till? Unionen är inte längre demokratisk. Den internationella institutionen håller på att bli en superstat, en stat som förkastas av den allmänna opinionen. Den allmänna opinionen jagade ut den genom dörren, men nu försöker ni ändå ta tillbaka den bakvägen. Inget av detta har något att göra med Europas verkliga anda, och vi kommer inte att stödja denna oberäkneliga utveckling Jim Allister (NI). (EN) Herr talman! När man skalar bort all självbelåten svada återstår det på många områden egentligen inte mycket innehåll i denna Berlinförklaring. I jakt på den centrala grundsatsen i Romfördraget att säkerställa en ständigt närmare union, som det är meningen att förklaringen ska hylla, hade många euroentusiaster sett den som en viktig milstolpe för att återlansera den förkastade konstitutionen. När förklaringen kom, efter mycket hemlighållande, nämndes inte ens konstitutionen i den. Istället torgfördes en stor del av det gamla tramset om att EU är Europas fredsmaskin. Enligt min mening kan Nato, inte EU, ta åt sig det mesta av äran för försvaret, återkomsten och främjandet av frihet och demokrati i Europa. Idén om europeiskt samarbete ifrågasätts inte. Det är medlen och det slutgiltiga syftet som skiftar. Euroskeptiker tror på fördelarna med frivilligt, ömsesidigt samarbete mellan suveräna nationalstater. Det som vi förkastar är orkestreringen som sådan av ett girigt, centraliserat EU som försöker tvinga på folken i dessa nationalstater en oönskad politisk integrering. Denna förklaring håller fast vid detta mål, och är därför bristfällig Talmannen. - Herr Allister! Vi gratulerar er, i egenskap av företrädare för ert hemland, till Nordirlands regering Hartmut Nassauer (PPE-DE). (DE) Herr talman, mina damer och herrar, fru rådsordförande! Ert ordförandeskap ingjuter mod i oss européer, genom att vi för första gången på länge får intrycket att EU kanske faktiskt kan finna en väg ut ur den återvändsgränd som vi har hamnat i på grund av den misslyckade ratificeringen av fördraget. Vi måste inte utarbeta en ny konstitution, utan det sätt på vilket EU är organiserat måste i stället anpassas till de nya omständigheterna. Den saken råder det inga tvivel om. För detta krävs den typ av mod och ledarskap som ni redan har visat prov på, och ni har vårt fortsatta stöd. Det är dock inte enbart stats- eller regeringscheferna som ni måste övertyga, även om det kan bli svårt nog. Ni måste också återuppväcka den europeiska befolkningens entusiasm för unionen. EU riskerar nämligen att förlora folkets förtroende, och kanske har det redan hänt. Frågan är om den integration som Martin Schulz hyllade är rätt väg att gå. Jag samtycker visserligen till den grundläggande strategin och anser att integrationen är en kärnfråga för EU, men vi kommer inte att vinna mer stöd från vanliga européer genom att öka integrationen. Därför uppmanar jag er, fru förbundskansler, att göra er själv till förespråkare för dem som, trots att de är övertygade européer och stöder integrationen, är allt annat än nöjda med hur dagens EU uppfattas. Orsaken till oron och till det avstånd som ni själv talade om är det överdrivet reglerande förhållningssättet till lagstiftning, där de beslut som fattas här uppfattas på lokal nivå som trakasserier från Bryssel. Om ni, herr kommissionsordförande, vill ha ett exempel från ert eget ansvarsområde rekommenderar jag att ni, strax innan ni går och lägger er någon kväll, läser direktivet om markskydd. Jag lovar att det kommer att ge er mardrömmar. Vi gör rätt i att fira EU:s historiska framgångar, men missnöjet är ett tydligt tecken på att EU nu generellt sett inte behöver ytterligare integration, utan gränser både inom unionen och mellan unionen och omvärlden. Integration är naturligtvis positivt, men det råder en obalans på så sätt att vi ibland har för mycket integration här hemma, men inte tillräckligt av den utanför våra gränser och allmänheten efterfrågar fler gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska strategier. Om ni betvivlar detta så fråga er själv om det inte är så att en vädjan om frisläppande av de modiga brittiska soldaterna får mycket större verkan om den backas upp av hela EU i stället för att komma från en enda medlemsstat. EU måste befrias från det hölje som unionen har belagts med genom detta integrationistiska synsätt, och i detta avseende är era idéer om diskontinuitet mycket träffande, i och med förslaget om att ett förslag till rättsakt som inte har antagits ska förfalla när valperioden är slut. Det kommer att skapa större förtroende och tydlighet, dvs. göra det tydligare vem som ansvarar för vad. Därför, fru förbundskansler, hoppas jag att ni lyckas vinna tillbaka den europeiska befolkningens förtroende, vilket ni nu har möjlighet att göra Talmannen. Herr Nassauer! Vi måste alla göra en omfattande gemensam insats, och det kommer vi att göra Edite Estrela. (PT) Fru rådsordförande! I egenskap av socialdemokrat och kvinna vill även jag gratulera Angela Merkel till hennes ordförandeskap. Jag anser att

12 hon redan har åstadkommit en förändring och att vi behöver fler kvinnor i beslutsfattande ställning. Under de 50 år som Europeiska gemenskapen har funnits har Jean Monnets dröm förverkligats: idén om fred, frihet och framsteg har befästs, och gränserna har utvidgats. Det finns nu 27 medlemsstater, varav vissa för 50 år sedan inte ens så länge sedan när det gäller mitt eget hemland Portugal var diktaturer. Mer fred, mer demokrati, mer välstånd, fri rörlighet för arbetstagare och varor och en gemensam valuta i 13 länder: detta är ett ovärderligt arv. Europa har förändrats under dessa 50 år, men omvärlden har också förändrats dramatiskt, och med den européernas behov. Globalisering, klimatförändring, energiproblem, en åldrande befolkning, migration och terrorism är utmaningar som kräver nya lösningar. Vi har ett ansvar att finna lösningar på rådande problem och att uppfylla medborgarnas förväntningar. Det är det bästa sättet att skapa social stabilitet och balans i världen. Intern fred och stabilitet betyder ingenting om vi inte löser konflikten i Irak, krisen i Mellanöstern och de allvarliga problemen i våra nordafrikanska grannländer. I Berlinförklaringen återupptas med rätta debatten om konstitutionsfördraget, och de 27 medlemsstaterna förbinds att fram till valet till Europaparlamentet 2009 ge EU en förnyad gemensam grundval. Vi måste snabbt nå enighet. Man kan inte förneka att det finns hinder på vägen, men detta är en möjlighet för medlemsstaterna att visa världen och medborgarna att det som förenar oss är viktigare än det som skiljer oss åt. Endast på detta sätt kan vi vinna medborgarnas förtroende Silvana Koch-Mehrin (ALDE). (DE) Fru rådsordförande! Jag vill verkligen gratulera er till två meningar i Berlinförklaringen, varav den första är att vi nu lyckligtvis är förenade. Detta är en fantastisk formulering som står i direkt motsats till dem som klagar och tvivlar, dem som bara beklagar sig över att de tvingas delta i unionen. Detta handlar just om att vara lyckligtvis förenade. Jag tror att dessa fascinerande enkla ord slår an en ton som alla medborgare kan relatera till. Jag vill också gratulera er till att ha lyckats föra in ett bindande åtagande i Berlinförklaringen om att 2009 är den tidpunkt då EU ska stå på en ny grund. Det är så definitivt att ingen av era regeringschefskolleger kan bryta sitt löfte utan att förlora sitt anseende fullständigt. Det är visserligen bra att denna gemensamma förklaring har utarbetats, men jag måste säga att innehållet är tämligen vagt. Den innehåller nämligen ingenting om hur EU:s framtid ska se ut eller, viktigast av allt, hur mannen och kvinnan på gatan ska engageras, och när vi nu ser fram emot andra halvan av ert ordförandeskap ser vi också fram emot förslag om hur detta ska genomföras. Vi önskar er all framgång av hela våra hjärtan. Om ni någonsin behöver stöd för att engagera medborgarna så kan ni utan tvekan lita på att vi ställer upp Konrad Szymański (UEN). (PL) Fru förbundskansler, herr talman! De två största insatserna i fråga om integration har gällt den gemensamma marknaden och utvidgningen. Den gemensamma marknaden gav EU-medborgarna välstånd, och utvidgningen har skapat en solid grund för EU när det gäller internationella förbindelser. I stället för att utveckla dessa insatser tycks dock Berlinförklaringen gömma undan dem bakom vaga formuleringar om öppenhet och samarbete. Att bagatellisera medlemsstaternas roll i en sådan omfattning är ett allvarligt misstag. Förklaringen har författats enbart i medborgarnas namn. Om vi vill utveckla integrationen måste vi tillskriva medlemsstaterna större betydelse, för de stöder integrationen och är inte dess motståndare. Herr Schulz! När ni talar om utvidgning, göm er inte bakom konstitutionsfördraget, president Lech Kaczyński eller president Václav Klaus. Att stoppa utvidgningen är enbart ett uttryck för vår, och er egen, rädsla för framtiden. Texten är dessutom kränkande i och med att den inte hänvisar till kristendomen. Detta är ett exempel på den fördomsfullhet som gör ett Europa med gemensamma värderingar omöjligt Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). (DE) Herr talman, fru rådsordförande! I dag känner jag mig ganska osäker på mig själv, för trots att jag har suttit här i parlamentet i tolv år har jag ingen erfarenhet av att lovorda rådsordförandeskapen, men genom ert arbete förtjänar ni att lovordas. De senaste stora européerna som talade här i kammaren François Mitterrand och Jean-Claude Juncker efter sitt ordförandeskap tenderade att i sin europaanda befinna sig mellan melankoli och förtvivlan. Jag hyser stor respekt för ert sätt att hantera EU-utmaningen, trots att de orimliga förväntningar som många hade på ert ordförandeskap mycket väl kunde ha blivit en svår tyngd att bära från början. Det som fattas i Berlinförklaringen är 26 underskrifter, 26 stats- eller regeringschefers underskrifter på en födelsedagsförklaring, en förklaring som är full av självklarheter men er finns där. Ni är den första som bryter med den mekanism som får rådets ledamöter att hindra, hota, sätta krokben för och gillra fällor för varandra och gör det åtagandet, och därför förtjänar ni all respekt. Vid sidan av hänvisningarna till EU:s framgångar skulle jag ha velat att större uppmärksamhet ägnades befolkningens brustna förväntningar och förtroendekrisen inom unionen. Jag gratulerar er och uttrycker min respekt för att ni lyckades föra det konstitutionella projektet ut ur kylan. Det vittnade om ledarskap och var en fristilsuppvisning på tunn is. Jag vill bara be er att beakta två saker. För det första undrar jag om metoden är den bästa, även om målet är

13 rätt för EU just nu. Kanske borde den konstitutionella krisen lösas genom något extra, genom ett starkare och mer övertygande EU, eventuellt med fler funktioner eller ett mer övertygande demokratiskt tillvägagångssätt. Kan ert mål uppnås med hjälp av en metod som går tillbaka till den tid då budbärare red från ett statskansli till ett annat, alltid med samma meddelande de nationella regeringarnas gamla krav och önskemål? Den andra frågan gäller Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och här bönfaller jag er, fru rådsordförande, för om denna stadga utesluts från konstitutionsfördraget kommer ni att splittra den stora rörelse som stöder konstitutionen. Resultatet blir då att många av oss som har kämpat för konstitutionen ser detta som oacceptabelt, för de grundläggande rättigheterna är centrala i detta europeiska projekt Talmannen. Tack, herr Voggenhuber, inte minst för att ert samarbete med parlamentets talman bidrog till det goda slutresultatet Roberto Musacchio (GUE/NGL). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Angela Merkel har en uppriktig strävan efter att återuppliva EU. Jag anser dock inte att hon använder sig av rätt metod eller material. Man vill bortse från den sociala, politiska och demokratiska krisen och betydelsen av den franska folkomröstningen, genom att endast fokusera på den mellanstatliga metoden, som till och med har förhindrat parlamentsledamöter, däribland mig själv, från att ta del av Berlinförklaringen, och på att vidareutveckla det gamla liberalistiska fördraget, kanske för att skapa en minimalisisk version av det. Man löser inte problem genom att fortsätta längs det spår som skapade dem från början. I stället måste vi förändra texten och kontexten och fokusera på demokrati och rättigheter. Vi måste återigen lyssna på folket och parlamenten, i första hand Europaparlamentet, om vi ska lyckas skriva om konstitutionen så att den bygger på rätten till medborgarskap, fred, arbete och miljö, och sedan hålla en europeisk folkomröstning så att befolkningen får sista ordet Vladimír Železný (IND/DEM). (CS) Herr talman! För inte så länge sedan fick vi veta att varken den tjeckiska regeringen eller den tjeckiske presidenten har informerats om innehållet i Berlinförklaringen. Syftet med detta hemlighållande var kanske att i slutet av förklaringen smyga in en mening som förpliktigar medlemsstaterna att anta en minikonstitution, som inte ska kallas konstitution så att medborgarna inte ska få möjlighet att rösta om den. Meningen skulle läggas till i sista stund, utan medlemsstaternas vetskap. Detta ovärdiga tillvägagångssätt anstår inte EU:s demokratiska ordförandeskap, utan har fler likheter med den typ av politiska rävspel som vi känner igen alltför väl från den östra delen av dagens Tyskland, dvs. från det forna DDR. Det som nu återstår är en mening som inte säger någonting, där det rekommenderas att EU får en ny grund, en mening som det kommer att ta oss två års diskussioner att tolka. I Tjeckien har vi en tydlig tolkning: Låt oss återföra unionen till dess ursprungliga grundläggande värderingar, som ännu inte har fullbordats. Låt oss åtgärda bristen på demokrati och säkerställa den fria rörligheten för arbetstagare och tjänster. Låt oss reformera jordbrukspolitiken, som missgynnar de nya medlemsstaterna. Låt oss slutligen överge försöken att upprätta otaliga bestämmelser och låta saker och ting ha sin gång. Tack, herr talman Timothy Kirkhope (PPE-DE). (DE) Herr talman, fru förbundskansler, herr Barroso! Jag tackar förbundskanslern och kommissionens ordförande för deras uttalanden (EN) Jag ska börja med att erkänna den historiska betydelse som 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördraget har. Vad vi än har för åsikt om vilket slags EU vi vill ha tror jag att vi alla välkomnar några av EU:s viktiga prestationer under de senaste fem årtiondena. Vi har bidragit till utvecklingen av vänskapliga förhållanden mellan de medlemsstater som fram till nyligen historiskt sett var fiender. EU har tillhandahållit ett forum där demokratiskt valda regeringar kan fatta beslut som grundas på dialog. Vi har upplevt framväxten av en gemensam marknad i EU som har erbjudit nya ekonomiska möjligheter för våra folk, och utvidgningen 2004 läkte kvarvarande motsättningar. Jag tror att dessa och andra betydande prestationer är något som vi alla kan välkomna. Men nu måste vi se framåt. Europeiska unionen anses i dag av många, inte minst i mitt land, som en avlägsen byråkrati. De ser oss fortfarande som ett överreglerat organ som lägger sig i alltför många angelägenheter som fortfarande borde vara nationalstaternas privilegium. Folk vill ha samarbete inom EU, men de förstår inte varför politiker i parlamentet lägger ned så mycket tid på konstitutionella och institutionella frågor. Folk undrar vad vi ska göra för att bekämpa globala klimatförändringar, söka övervinna det gissel som global fattigdom utgör och göra vår kontinent mer konkurrenskraftig gentemot globaliseringen. De vill att vi tillhandahåller innehåll och inte uppehåller oss för länge vid förfaranden. Det kan mycket väl finnas ett krav på att förbättra EU:s institutionella arbete genom ändringar i fördragen, men detta innebär inte nödvändigtvis en ny komplex konstitution. Under 2000-talet behöver vi mer flexibilitet och mer decentralisering för att hjälpa våra ekonomier att vinna på internationella marknader. Vi behöver inte mer bestämmelser: vi behöver färre. Vi behöver inte nödvändigtvis mer majoritetsomröstningar för att

14 bekämpa klimatförändringar eller global fattigdom. Vi behöver mer effektivt mellanstatligt samarbete. Konstitutioner och institutioner generar inte välstånd av sig själva, de gör inte våra ekonomier mer konkurrenskraftiga, de minskar inte koldioxidutsläpp och de mättar inte hungriga människor i utvecklingsvärlden. Jag uppmanar alla regeringar och ordförandeskapet att nu fortsätta med detta arbete de har börjat bra att tillhandahålla politiskt innehåll Talmannen. - Tack, och jag önskar er all lycka med er kurs i tyska Bernard Poignant (PSE). (FR) Herr talman, fru rådsordförande! Förklaringen fick mig att tänka på vissa européer, bland annat på Robert Schuman, eftersom ni har använt hans metod med att utarbeta en förklaring i all hemlighet, vilket kan vara mycket effektivt. En annan anledning till att jag kom att tänka på honom är att han föddes under kriget och därmed som tysk, trots att hans far var fransman. Hans mor var från Luxemburg och franska var bara hans tredjespråk, men ändå blev han ordförande för rådet. Jag minns också Alcide De Gasperi, som föddes som österrikare och var österrikisk parlamentariker i det österriskisk-ungerska riket, innan han blev italiensk parlamentariker. Dessa två män var banbrytande, och det är sådana människor som bygger EU, för den mark som de bryter är de skorpor som bildas när historiens sår läker, och vår uppgift är att se till att de såren aldrig öppnas igen. Sedan vandrade mina tankar till er tre. De vandrade till er, herr talman, fredens man, för ni tillhör min generation, en son av ett Europa i fred och inte i brand såsom tidigare, en man med ett eget sår. Ni, fru förbundskansler, är för en fransman som jag själv förbundskanslern som kom från andra sidan muren, via det som nu är ett turiststråk men som en gång var en barriär, medan ni, herr Barroso, är den återvunna frihetens ordförande, som har förändrats mycket sedan 18 års ålder, då ni fortfarande politiskt sett var ganska röd. När jag nu såg er tre jag älskar förklaringen, och detta är trots allt en årsdag sa jag till mig själv: Det är trots allt ett fel med dem: de är inte socialister. Men sedan mindes jag vad Guy Mollet, som var socialist och rådets ordförande 1956, sa: Om du ska skapa Europa, vänta inte på att det ska bli socialistiskt först. Och ja, det är verkligen ett förbaskat väl genomfört arbete! Talmannen. Tack så mycket, herr Poignant, framför allt för era personliga kommentarer Andrew Duff (ALDE). (EN) Herr talman, fru förbundskansler! Skulle ni kunna bekräfta att ordförandeskapet nu är starkt positivt till att förbättra snarare än att utarma konstitutionsfördraget för att säkerställa dess ratificering? Kommer ni med fasthet att välja en konstitution plus i stället för ett minimalt, litet eller till och med pyttelitet fördrag? Kommer ni inte att godta en regeringskonferens vars enda syfte är att befria medlemsstater från vädjanden om att verka för folkomröstningar? Kom ihåg de ofullbordade utmaningarna i Laeken. Regeringskonferensen borde inte ges tillåtelse att dela på det heltäckande paket som institutionerna och medlemsstaterna kommit överens om tillsammans. Dess fokus borde istället ligga på att reformera den gemensamma politiken, så att de blir mer mottagliga för samtida problem och framtida utmaningar. Och när det gäller alla de som ber er att öppna den första och andra delen, be dem att ha tålamod. Låt oss först se till att fördraget träder i kraft och pröva saker i praktiken innan vi återgår till att på nytt fingra på den överenskomna maktbalansen. Det historiska första ändringsförslaget kommer med säkerhet, någon gång, men vi borde inte försöka nu Talmannen. - Herr Duff! Jag skulle vilja tacka er för ert bidrag under vårt samråds- och informationsförfarande i parlamentet Mario Borghezio (UEN). (IT) Herr talman, fru förbundskansler, mina damer och herrar! I Berlin saknade de europeiska ledarna i viss mån modet att betona de val som vi påtvingas genom globaliseringen, invandringen och risken att förlora vår identitet. Inte ett enda ord sades om EU:s geopolitiska gränser, som på grund av utvidgningen för att inkludera Turkiet, riskerar att möta gränserna till Iran, Irak och till och med Syrien. Bara påven Benedictus XVI, som i denna situation framstår som den spirituella ledaren för ett Europa som i övrigt saknar idéer och ideal, har visat oss vägen framåt. Hur kan man inte förstå att det är omöjligt att skapa ett gemensamt Europa om vi inte tar hänsyn till den europeiska befolkningens kulturella och moraliska identitet? De europeiska ledarna stod döva och stumma inför dessa varningar. Det är uppenbarligen inte ett Europa av bankirer och lobbygrupper som kan rädda oss undan dessa faror, från krisen när det gäller den europeiska sociala modellen och från hotet om en islamisk invasion. Vi som förespråkar regional självständighet har svårt att acceptera ett förslag till konstitution som främjar ett byråkratiskt och centralistiskt Europa, som bland annat präglas av allvarliga skandaler och bristande öppenhet, vilket vi har sett prov på i dag, långt ifrån de stora tänkarnas dröm om ett Europa av regioner och av folket. Fru förbundskansler! Jag vill ändå tacka er och berömma den känslighet som ni, som en ledare som styrs av kristen fromhet, har visat i och med att ni på min uppmaning uppmärksammade den ännu olösta frågan om att erkänna rättigheterna för de fängslade italienska

15 soldaterna. Jag tackar er på deras vägnar och på vägnar av de familjer som väntar på att deras uppoffringar och minnen ska erkännas Rebecca Harms (Verts/ALE). (DE) Herr talman, fru rådsordförande! Stort tack till er. Johannes Voggenhuber har redan gett er en bukett för min grupps räkning, och jag tror inte att någon tvekar över att ni förtjänar den, även om vi redan undrar över vad som ska ske härnäst, och det är något som jag vill upprepa i slutet av debatten. Vi anser inte att andan i denna Berlinförklaring är förenlig med idén om att det som finns kvar av konstitutionsfördraget i slutändan endast ska tjäna till att göra arbetet för Bryssels teknokrater och byråkrater lite smidigare. Vi ser verkligen detta konstitutionsprojekt som en anledning och ett projekt med syfte att göra hela EU mer demokratiskt. Därför anser vi att katalogen över grundläggande rättigheter som man har hänvisat till helt enkelt måste vara en del av det. Vi anser långt ifrån att frågan om hur det målet ska kunna nås och hur medborgarna ska kunna omfattas är trivial. Vi anser att vi har dragit viss lärdom av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna och att det är viktigt att alla medborgare, som likvärdiga i EU, ska rådfrågas. Genom att rådfråga en medborgare men inte en annan får vi två växlar, och det får inte hända. Vi anser att ett förtydligande av det skulle vara till hjälp, och det är vad vi vill se Pedro Guerreiro (GUE/NGL). (PT) Det tyska ordförandeskapet försöker genomdriva sin EU-agenda som det formar med utgångspunkt från sina ökade ambitioner. Berlinförklaringen är med all pompa och ståt bara ytterligare ett steg på vägen i denna strategi där ett av målen är att det huvudsakliga innehållet av det redan förkastade konstitutionsfördraget kommer att återupplivas. Sanningen är att trots ansträngningarna från de som har makt att skänka lite prakt över händelsen så var den överhängande känslan dess konstgjordhet och en fullständig likgiltighet från folkets sida inför tillkännagivandet av 50-årsdagen av Romfördraget. Detta är ett typiskt exempel på dagens värld som visar hur mycket som EU:s intressen och ambitioner skiljer sig från de hos medborgarna i EU och i världen. De ledande krafterna i EU:s kapitalistiska integrering är fullt medvetna om denna tilltagande motsägelse. Innehållet i Berlinförklaringen är därför enligt vår åsikt inte något mer än en övning för att utnyttja EU-medborgarnas berättigade oro. Förklaringen har ingenting att göra med EU:s verkliga mål och specifika handlingsprinciper eller den hårda verklighet som följer av dem Antonio Tajani (PPE-DE). (IT) Herr talman, fru förbundskansler, mina damer och herrar! Toppmötet i Berlin har verkligen inneburit ett steg framåt för EU, och det representerar början på en ny era efter en period märkt av svårigheter och en viss grad av misslyckande. Firandet av 50-årsdagen av fördragen har visat ett återupplivande av ett europeiskt initiativ samordnat med rådet, kommissionen och parlamentet för att bygga EU:s framtid. Om vi emellertid ska tala om framtiden så måste vi före 2009 få till stånd en grundläggande lagstiftning som reglerar unionens behörighetsområden och dess roll inte endast som en marknad, utan även som en möjlig aktör i den internationella politiken som kan ingripa med praktiska svar, inte minst på medborgarnas krav. Av den anledningen, fru förbundskansler, välkomnar jag initiativet till att hålla en stor debatt om tre grundläggande frågor: klimatförändringen, energisäkerheten samt frågan om Afrika och dess tragedier som västvärlden alltför ofta ignorerar. Det EU som vi tror på och som EU:s grundare trodde på grundar sig emellertid inte enbart på politik och ekonomi. Jag oroas av att läsa att hundratals kyrkor försvinner i Tyskland och att notera att få barn föds i Italien. Jag förfäras över domare som friger män som brutalt slår sina fruar i religionens namn, och jag oroas över hur narkotikamissbruket sprider sig bland de unga i EU. Detta är inte det EU som vi identifierar oss med eller engagerar oss i. Det vore därför ett misstag att undervärdera, eller ännu värre att glömma, de värden om demokrati, fred, frihet, rättvisa och framförallt vikten av den personliga och mänskliga värdigheten, vilka betonas i Berlinförklaringen. Hur kan vi då försumma att upprepa Jacques Delors ord som påminner oss att inte glömma våra kristna rötter. Han säger i en intervju i dag att minnet är vår framtid Stephen Hughes (PSE). (EN) Herr talman! När man granskar EU:s framtida utveckling understryker man helt riktigt i Berlinförklaringen vikten av solidaritet och social sammanhållning i en europeisk modell som kombinerar ekonomisk framgång med socialt ansvar. Det påminde mig om en annan förklaring med titeln Enhancing Social Europe [Förbättring av det sociala Europa], som antogs av nio europeiska regeringar kort före vårtoppmötet i år. Denna förklaring syftar till att återbalansera den politiska blandningen till förmån för åtgärder på områdena sysselsättning och samhälle. Som svar på detta omfattade slutsatserna från vårtoppmötet en tydlig hänvisning till anständigt arbete, arbetstagarnas rättigheter och deltagande, lika rättigheter, säkerhet och hälsoskydd i arbetslivet samt behovet av en familjevänlig organisering av arbetet. Man underströk även betydelsen av social sammanhållning och betonade behovet att bekämpa fattigdom, särskilt barnfattigdom. Vikten av den sociala dimensionen belystes därför på ett så tydligt sätt som möjligt.

16 I slutsatserna påminde man också om fördragets sociala bestämmelser, i synnerhet engagemanget för att förbättra sysselsättning samt levnads- och arbetsförhållanden. Det är en del av artikel 136 i fördraget, som hyllades i söndags, och det fungerar som en inledning till de mycket tydliga rättsliga grunder som finns tillgängliga för kommissionen för att lägga fram förslag för att förbättra sysselsättningen samt levnads- och arbetsförhållanden. Jag anser att påminnelsen från Berlin och från vårtoppmötet om att kommissionen måste återinföra en social agenda med innehåll kommer lägligt, eftersom, om man tittar på kommissionens arbetsprogram för tillfället, den verkar ha glömt att den har någon rättslig grund som tillåter den att agera över huvud taget. Vi vill att kommissionen svarar som ett brådskande ärende. Den skulle kunna börja genom att ge innehåll till den aktuella leken med rökridåer runt ämnet flexicurity [kombination av flexibilitet och trygghet]. Ge oss färska lagstiftningsförslag så att vi kan ta itu med exploaterande former av atypiskt arbete. Låt oss se hur flexicurity ges en positiv betydelse för de miljoner arbetstagare som för närvarande ser det som en täckmantel för utnyttjande. Slutligen hoppas jag också att det tyska ordförandeskapet kommer att behålla det sociala EU i strategin för toppmötet i juni, och efter detta. På så sätt kommer Berlinförklaringen att bevara sin trovärdighet Bronisław Geremek (ALDE). (PL) Fru förbundskansler! Först och främst vill jag uttrycka min tacksamhet för att ni har lyckats leda EU ur sitt tillstånd av tungsinthet, sitt sinne av undergång och dysterhet. Den 25 mars inte endast sjöng EU-medborgarna Till glädjen, utan de kände verkligen den glädjen. Berlinförklaringen är beroende av hur man kommer att genomföra den. Dess plats i EU:s historia beror på vad som kommer att hända härnäst. Men den bekräftar en sak, och det är att EU verkligen har förenats, och den innehåller vederbörligt beröm åt de ansvariga för denna förening. Vi bör emellertid också tillägga att EU när det gäller öst och väst inte har förenats förrän nu. Två olika förflutna och två olika sätt att känna ska förenas. EU måste också bli starkt och integrerat. EU:s förening är vår utmaning. Den slående uppfattningen som uttrycks i Berlinförklaringen om att EU måste återfinna sina grundvalar är ytterligare en utmaning. Om EU måste omdefiniera sina grundvalar kommer EU inte att kunna gå vidare utan ett fördrag som tillhandahåller en politisk dimension och en möjlighet att fatta effektiva beslut. Jag tycker även att det verkar som om påståendet att vi är förenade borde betyda att vi är enade så att EU kan gå vidare Angela Merkel, rådets ordförande. - (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill mycket kort summera denna debatt som jag är mycket tacksam för att vi håller. Vad som har blivit tydligt här i dag är att den vanliga åsikten och viljan hos den överväldigande majoriteten i parlamentet är att EU ska gå framåt, och jag är säker på att detta återspeglas i alla grupper. Dessutom med en dos optimism av det slag som ordföranden i socialdemokratiska gruppen Martin Schulz hänvisade till och som jag, under förutsättning att jag får göra det i egenskap av rådets ordförande, vill hylla i dag, för detta är en historisk och mycket allvarlig situation, och jag håller fullständigt med alla de som har påpekat det i dag. Det finns fortfarande de skeptiker som tvekar och tvivlar på om vi verkligen behöver en tidsplan och om vi verkligen måste lägga fram ett förnyat underlag för medborgarna under 2009, som vi sa i Berlinförklaringen. Till dessa skeptiker ska vi säga att vi från det tyska ordförandeskapets sida, liksom parlamentet och kommissionen, redan är medvetna om att det som står på spel här är det som en gång kallades ett projektbaserat EU. Med andra ord, mycket tydliga framsteg måste göras av det slag som medborgarna faktiskt kan se. Detta handlar inte om att vi nu fastställer ett eller annat röstningsförfarande eller bestämmer om institutionella frågor, utan att visa människor att vi uppnår någonting och att detta någonting har stor betydelse för varje människas liv. Ju mer vi lyckas få gjort under dessa sex månader, då vi naturligtvis har andra viktiga frågor att ta itu med, ju lättare kommer det bli att kunna gå vidare med dessa andra frågor. I vilket fall som helst kommer våra ansträngningar under de kommande tre månaderna att ägnas lika mycket åt båda dessa saker. Jag vill rikta ett varmt tack till parlamentet för att man har ägnat uppmärksamhet åt många av de här praktiska frågorna. I går lyckades ni exempelvis att frigöra resurser för skydd av miljön och därmed göra det möjligt att påbörja olika projekt. Vi har även pratat om jordbruksfrågor. Det är inom områden som de här som medborgarna frågar vad EU uppnår i dag, och därför är det positivt att man nu lyckas där. I parlamentet har man även ställt frågan hur Berlinförklaringen kom till. Jag tror att det var Winston Churchill som angående Romfördragen sa: Aldrig har något så viktigt som Romfördragen kommit till på ett så hemligt sätt utan att någon märkt någonting. Vi har ingen möjlighet att upprepa detta i en tid som vår egen där medierna finns överallt. Jag anser dock att vi, inte minst under de kommande månaderna, måste hitta den rätta avvägningen mellan deltagande och uppgiften att få saker och ting genomförda, och det är inte alltid bäst att göra det offentligt. Talmannen tvingades alltså inte till att hålla hemliga samråd med mig om Berlinförklaringen, utan grupperna i parlamentet var naturligtvis inblandade på ett eller annat sätt. På så vis försökte vi återspegla era förslag på exakt samma sätt som vi gjorde med kommissionen och med de 27 medlemsstaterna.

17 Alla vet emellertid att en sida av demokratin är att alla inte får sina åsikter återspeglade i slutresultatet. Ibland kan dessa saker endast ske parallellt och kan inte rapporteras samtidigt. Jag anser dock att allmänheten ska få veta vad som står på spel, och jag har därför en förfrågan till parlamentet. Herr talman! Jag vill lägga ett förslag till parlamentet eftersom rådet som institution inte är lämpat att på ett bra sätt kunna leda ett offentligt deltagande. Då parlamentet har utskott skulle man kanske kunna hålla en utfrågning i maj om det civila samhället dit även rådet kan sända en företrädare. Under utfrågningen bör vi ta hänsyn till vad som sägs inom det civila samhället om människornas förväntningar inför arbetet med att komma upp med ett förnyat gemensamt underlag. Genom att hålla en debatt före nästa rådsmöte skulle vi till viss del kunna involvera EU-medborgarna i våra överläggningar. (Applåder) I så fall tror jag att vi kommer att träffas mycket även under de kommande tre månaderna. De första tre månaderna har varit roliga, så varför skulle inte nästa halva också bli trevlig? Tack så mycket. (Applåder) Talmannen. - Tack, förbundskansler Merkel. Det viktigaste är att det har blivit tydligt att vi återigen tror på EU och att vi litar på varandra. Förtroendet mellan parlamentet och er själv som företrädare för Europeiska rådet har vuxit till en otrolig nivå under de senaste veckorna. Jag talar för många i parlamentet och i synnerhet för mig själv när jag säger att det har varit en stor glädje att arbeta tillsammans med er och att vi ser fram emot ett vidare samarbete både med er och med kommissionen. Vi önskar er en fortsatt framgång, och vi står bakom er Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). - (PL) Den mycket efterlängtade Berlinförklaringen har kommit som något av en överraskning för EU:s medborgare. Inte så mycket för dess innehåll som medierna har utnämnt till ett mästerverk i tvetydighet, utan för bristen på en offentlig debatt. Det säger en hel del att förklaringen endast undertecknades av tre personer som företräder EU:s institutioner i stället för av företrädare för samtliga 27 medlemsstater. Förklaringen varken förbinder någon till att göra något eller reder ut olikheterna när det gäller åsikterna om unionens roll och funktion. Det finns inte något avtal om en gemensam utrikespolitik, och man har inte dragit upp riktlinjer för en europeisk försvarspolitik. Det bestämda motståndet i vissa länder mot en hänvisning till EU:s kristna rötter sätter ett frågetecken inför varje form av definiering av gemensamma europeiska värderingar. I framtiden, och trots alla dessa olösta frågor, får vi inte avvika från vägen av dialog och samråd och gå mot länder som utövar utpressning och som ger uttryck för olika reservationer József Szájer (PPE-DE). (HU) EU har uppnått mogen ålder och även, verkar det som, lämplig lärdom då det har lyckats anta ett kortfattat dokument där man inriktar sig på värderingar, principer och de uppgifter som ligger framför oss samtidigt som det är begripligt för genomsnittsmedborgaren. Unionen har därmed visat att den kan uppträda enat och är redo att vidta åtgärder med utgångspunkt från värderingar. Denna förklaring syftar till att fira 50-årsdagen av Romfördraget, men jag vill påminna om ytterligare en 50-årsdag, nämligen för den ungerska revolutionen 1956 som är lika närvarande i rötterna, ursprunget och traditionerna i dagens EU. Utan exemplet från 1956 och Ungerns revolutionärer skulle EU inte ha kunnat utvecklas på det sätt som det har gjort till det som vi nu kallar vårt gemensamma Europa. Jag är övertygad om att vi behöver ett starkt EU som är säkert på sina värderingar och sin identitet, som vägrar att ge upp sina principer och som är oförmöget att komma med undanflykter. Vi vill se en union som fördjupar samarbetet med sina medlemsstater, främjar ett inre samarbete och rör sig mot ökad solidaritet och politisk integrering. Varför ligger ett starkt EU i vårt intresse? Därför att med det kan varje enskild stat också växa sig betydligt starkare. För att kunna vara stark är det naturligtvis viktigt att vi tydligt erkänner vårt förflutna och vår identitet. Jag firade 50-årsdagen i Rom på en konferens som arrangerats av en organisation för det civila samhället, och jag vill vidarebefordra ett av konferensens budskap till var och en av er, nämligen att vi verkligen måste erkänna vår identitet och erkänna och bekräfta EU:s rötter, dess kristna rötter. Var och en som ser på EU utifrån ser i oss vad vi alla har gemensamt. Varför misslyckas vi själva med att se det, och varför är vi rädda för att erkänna det? Talmannen. - Tack så mycket, herr Szájer, inte minst för ert samarbete inom den interna samordningen där ni har varit delaktig Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). - (PL) Berlinförklaringen undertecknades vid en för Europeiska unionen mycket viktig tidpunkt. Romfördragens undertecknande för 50 år sedan var det första steget mot att förverkliga en ambitiös idé. Närvaron av 27 stater i Berlin återspeglade genomslagskraften hos denna idé. När unionen grundades i ruinerna av efterkrigstidens Europa undertecknades grundförklaringen av endast sex stater. Nu, ett halvt sekel senare, är det glädjande att EU, med sina nästan en halv miljard invånare, lever i fred. Unionen omfattar en stor del av kontinenten och har större inflytande i världen än någonsin. Resultaten av integrationen imponerar: en inre marknad, en gemensam

18 valuta i 13 stater och fri rörlighet för personer, varor och kapital. Europeiska unionen har åtagit sig att skydda miljön och att arbeta för hållbar utveckling. EU är en aktiv och framträdande aktör på den internationella arenan som sprider stabilitet och välstånd till grannländerna. Berlinförklaringen är en viktig symbol för Europa. Något saknas dock, trots att mycket onekligen har uppnåtts. Vi kunde ha önskat att Europeiska unionen hade en konstitution på 50-årsdagen av Romfördragens undertecknande. Vi står fortfarande inför en rad utmaningar: global ekonomisk konkurrens, nya utmaningar på områdena socialpolitik, miljöskydd, energi och säkerhet. EU:s medborgare vill se en effektivare och starkare union som verkar utifrån öppenhetsregler. Vi bör undanröja de hinder som medborgare, särskilt i de nya medlemsstaterna, ställs inför när det gäller fri rörlighet för personer och tjänster. Vi måste slutföra utvidgningen av Schengen- och euroområdena. Vi behöver förverkliga en gemensam energipolitik. Europa behöver ekonomisk tillväxt, nya arbetstillfällen och bättre social trygghet. I detta sammanhang är den punkt i förklaringen där det slås fast att man måste enas om EU:s institutionella grundvalar senast 2009 mycket viktig. Det bör motivera alla medlemsstater att genomföra de nödvändiga institutionella reformerna. Förbundskansler Angela Merkel förtjänar beröm för sitt betydande bidrag till vår gemensamma framgång. Europeiska unionen har i dag ett kvinnligt ansikte. Unionen är en kvinna Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). (ES) Herr talman! Det har här talats om vikten av en europeisk klimatförändringspolitik. Är en sådan möjlig med de nuvarande fördragen? Nej. Det har också talats om social integration av invandrare. Är det möjligt med de nuvarande fördragen? Nej. Och hur blir det med den gemensamma energimarknaden? Det finns ingen rättslig grund för någon sådan i de nuvarande fördragen. Jag säger detta eftersom det att ställa vad somliga har kallat politik som verkligen engagerar medborgarna mot instrument och tekniker, som om de senare inte vore viktiga, bara visar på okunnighet om hur Europeiska unionen fungerar. Utan förfaranden, utan rättsliga grunder, kan Europeiska unionen inte handla, och utan mer demokrati kommer den att handla utan legitimitet. Därför är det så viktigt att nå en överenskommelse om konstitutionsfördraget. Efter det tyska ordförandeskapets framgång i Berlin anser jag att det är vad vi nu måste arbeta för. Jag hoppas att Europeiska rådet i juni kommer att svara för det. Det behöver inte ske enhälligt, och jag anser att det är mycket viktigt att fastställa mandatet. Och när regeringskonferensens mandat fastställs det är här en universitetslärare som talar måste vi ta hänsyn till dem som har klarat provet, i några fall med väl godkänt, och hjälpa dem som inte har klarat provet och dem som inte har gjort provet, men vi får inte bara ta hänsyn till dem som inte har klarat eller gjort provet. De av oss som har ratificerat fördraget har därför fullgjort vårt åtagande, och hänsyn måste tas till oss när det mandatet fastställs. Det har här med rätta sagts att parlamentet, genom er, herr talman, på ett avgörande sätt har bidragit till Berlinförklaringen. Jag menar att vi vill göra detsamma på regeringskonferensen: alla vill vi hjälpa Europeiska rådet, eftersom kommissionen är en del av regeringskonferensen, eftersom de nationella parlamenten ska ratificera resultatet av konferensen. Men vi vill på ett avgörande sätt bidra till att regeringskonferensen blir en åtminstone lika stor framgång som Berlinförklaringen Talmannen. - Tack så mycket, herr Méndez de Vigo. Jag skulle också vilja uttrycka min tacksamhet mot er för det goda samarbetet under förberedelsearbetet, där ni var samordnare för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). (EL) Herr talman! Berlinceremonin är över. Den var en hyllning till de senaste 50 årens mycket viktiga landvinningar. Nu har dock ceremonins lampor släckts, och vi står inför det faktum att EU:s medborgare behärskas av känslor av likgiltighet, bitterhet och, vad viktigare är, ängslan. EU:s medborgare är övertygade om att Europa har svårt att gå framåt under rådande förhållanden. Det är en tröst att förbundskansler Angela Merkel förstod att den viktigaste prioriteringen är att skapa förutsättningar för att göra EU-institutionernas mekanismer funktionella, eftersom EU-27 självklart inte kan gå framåt med samma strukturer och samma organisation som unionen hade när den bara hade 15 medlemmar. Uppgiften är ytterst svår. Det är talande att inget sägs i Berlinförklaringen, som undertecknades av de 27 ledarna, om den europeiska konstitutionen, som är den mest angelägna frågan för oss. Inrättandet av befattningarna som unionens ordförande och utrikesminister, det minskade antalet kommissionsledamöter, den nya röstviktningen, parlamentets utökade ansvar, avskaffandet av de tre pelarna, stärkandet av institutionen förstärkt samarbete mellan medlemsstaterna samt förvärvandet av status som juridisk person för Europeiska unionen är några av de positiva sakerna i den europeiska konstitutionen, som inte röstades igenom. Jag anser att vi bör införliva dem i ett nytt Nice II -fördrag och omsätta dem i handling före valet Låt oss glömma de storslagna planerna. Låt oss se verkligheten som den är. Jag anser att EU kan gå framåt utifrån denna realistiska lösning.

19 ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI Vice talman Margie Sudre (PPE-DE). (FR) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Berlinförklaringen riktar sig till människorna i EU och uppmanar dem att bedöma den enastående framgång med vilken våra gemensamma bemödanden har krönts. Den lyfter fram våra europeiska värderingar och måste bli utgångspunkt för ett nytt tankesprång utöver de samhörighetsyttringar som under de senaste 50 åren har gjort det möjligt att utveckla gemensam politik på vissa områden. Utan att dölja de nuvarande svårigheterna måste vi vara realistiska och övertyga européerna om att byggandet av ett starkt och enat Europa i världen inte endast är oundgängligt, utan även utgör ett tillfälle för vart och ett av våra 27 länder och var och en av unionens 500 miljoner medborgare. Om de ska vinnas över måste vi inte bara erbjuda dem konkreta resultat och påtagliga bevis på EU:s mervärde, utan även inta en mer optimistisk hållning, vilket är vad förbundskansler Angela Merkel har gjort. Européerna är splittrade om Europapolitikens huvudinriktningar. Somliga anser att EU har slagit in på en alltför liberal kurs och inte skyddar de egna medborgarna mot globaliseringen, medan andra anser att unionen inte är tillräckligt protektionistisk. Som alltid ligger sanningen någonstans mittemellan de två ytterligheterna. Vår kontinent är en av de få fasta punkterna av stabilitet i en alltmer oförutsägbar värld. Våra historier är fulla av lärdomar att dra, och våra kulturer är rika på mångfald; de är ledljus för många människor. Vår ekonomi är på det hela taget sund och öppen gentemot omvärlden. Vi strävar oupphörligen efter större solidaritet med de minst bemedlade och minst stabila regionerna i världen. Låt mig ta tillfället i akt att gratulera rådets ordförande, inte bara till hennes bedrifter, utan även till hennes ansträngningar, som visar att hon är angelägen om att Europa gör framsteg och att vi hittar en väg ut ur det dödläge som nu har bestått under några månader. Jag skulle uppriktigt vilja tacka henne för det Bogusław Sonik (PPE-DE). (PL) Fru talman, herr kommissionsordförande! Vi, de EU-medborgare som har sitt ursprung bakom järnridån, sätter största värde på friheten, inbegripet den fria marknaden, och på vad som en gång var vår nationalprodukt eller, om ni så vill, vår regionala specialitet, nämligen solidariteten. Vi vet också hur mycket det kostar att försvara dessa värden. I årtionden drömde vi om att återvända till den europeiska famnen av fria nationer. När vi växte upp lyssnade vi till förbjudna radioprogram, som sändes från München, med det stolta namnet Radio Free Europe. Nu fria och förenade är vi fortfarande det Europa trogna. Som medlemmar av Europeiska unionen är vi i vår fulla rätt att bidra till att forma dess framtid. Det är inte längre tillräckligt att ha orden Europa, Europa på våra läppar, utan vi måste även fråga Europa, ja, men vilket slags Europa?. EU bör vara ett projekt som åtnjuter fullt förtroende hos alla sina medlemmar. Det får inte finnas några tabubelagda ämnen i den europeiska debatten. Konstitutionsfördraget, som fransmännen och nederländarna förkastade, ligger öppet för analys av varje land, som har rätt att ifrågasätta de aspekter som det anser är kontroversiella. Vi får dock inte hamna i en situation där Martin Schulz, ledaren för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, tar varje tillfälle i akt att marginalisera de medlemsstater som vågar avvika från hans uppfattning om Europeiska unionens framtida institutionella utformning eller som avviker från den politiska korrekthet som vänstern försöker införa. Den debatt om fördraget som det tyska ordförandeskapet föreslår bör domineras av öppenhet och en vilja att kompromissa, även i så svåra frågor som när det gäller att finna ett nytt och rättvist sätt att rösta i rådet. Jag konstaterar också att Berlinförklaringen helt saknar hänvisningar till våra kristna rötter. Avslutningsvis skulle jag vilja citera den belgiske politikern Paul-Henri Spaak, i vars byggnad vi i dag befinner oss, och som 1957 sa följande: (FR) Som jag en gång sa i Strasbourg: när nutiden har blivit det förflutna, när vi alla kommer att ha varit borta i många år och när man försöker återge det mänskliga äventyr som vi upplevde, kommer man oavsett våra religiösa eller filosofiska övertygelser inte att kunna säga annat än att människorna på den tiden, under det århundradet, tillsammans upplevde den kristna civilisationens oändliga äventyr Elmar Brok (PPE-DE). (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, fru förbundskansler! Det är en stor ära för mig att få tala under ert ordförandeskap. Jag skulle vilja göra några kommentarer. För det första att Europa såsom sägs i Berlinförklaringen genom integration har lyckats uppnå en grad av fred, frihet och välstånd som saknar motstycke i kontinentens hela historia och som antagligen är unik i mänsklighetens historia. För det andra har det också blivit uppenbart att vi står inför utmaningar som nationalstaterna, på många områden, såsom terrorism, globalisering, utrikes- och säkerhetspolitik samt energitrygghet, inte längre kan klara på egen hand, och listan visar tydligt att Europeiska unionen har varit en framgång varhelst och närhelst vi har utnyttjat gemenskapsmetoden, arbetat med en gemensam lagsamling och tillämpat Monnetmetoden. Av detta skäl bör

20 konstitutionsprocessen åtminstone anser jag det föras på just denna grundval, eftersom vi försvagas när regeringarna arbetar tillsammans. Det betyder också om vi nu ska inleda nästa skede efter Berlinförklaringen, och om konstitutionsprocessen ska återupptas att det är viktigt att vi står fast vid gemenskapsmetodens principer. Konstitutionsfördraget innehåller redan mycket som vi behöver om vi ska kunna möta de utmaningar som ligger framför oss. Även om konstitutionen inte löser några problem i sig själv ger den oss den ram av legitimitet och beslutsbefogenheter som gör det möjligt för oss att göra det själva. Jag hoppas därför att alla 27 medlemsstater inser och jag instämmer här med kommissionen att de måste ha mycket goda skäl att inte fortsätta med processen. Vi måste alltså se till att Europeiska unionen, som en gemenskap av 27 stater, står upp inför denna utmaning i stället för att upplösas i små grupper, vilket skulle bli följden om den som helhet inte lyckades med det Talmannen. - När jag nu ger ordet till ordförande José Manuel Barroso vill jag be om överseende för frånvaron här i parlamentet, och nu gäller det inte parlamentets ledamöter i allmänhet för de är kända för att vara frånvarande, utan framför allt när det gäller en fråga som den vi nu debatterar frånvaron bland flera av dem som deltog i debatten. Jag är emellertid säker på att de kommer att läsa ert anförande och eventuellt också följa det på skärmarna José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. - (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att detta har varit en intressant debatt. Jag hade förberett ett eller ett par svar på några särskilda frågor, men med anledning av att den ledamot som ställde dessa frågor inte är närvarande kan jag vänta med svaren till ett annat tillfälle. Jag vill emellertid göra en allmän kommentar när det gäller den grundläggande fråga som det handlar om här, nämligen innehållet och förfarandet. Vi behöver båda två. Vi är tvungna att lösa de större problemen som vi i EU står inför, och även problemen med globaliseringen. Samtidigt behöver vi också tillämpa de bästa förfarandena och ha de bästa institutionerna. Jag instämmer inte med dem som försöker rikta in debatten på en av dessa aspekter. Om vi vill lösa problemen, och om vi vill ha möjlighet att åtgärda de större utmaningarna, behöver vi effektivare, mer demokratiska och sammanhållna institutioner. Vi behöver också lösa den konstitutionella frågan. Vare sig vi hänvisar till fördraget som konstitutionellt eller inte behöver vi lösa denna fråga, och detta är min uppmaning till er i dag, även till de av er som inte hyser samma entusiasm som andra över idén om en konstitution. Jag vet att ni delar önskan om att lösa problemen praktiskt. Jag litar på att ni kommer att ge ert bidrag till, och hjälpa, EU:s samtliga regeringar att hitta en lösning när det gäller såväl förfarandena som institutionerna, för om vi vill uppnå resultat behöver vi dessa institutioner. Vad beträffar frågan om hur man kan göra det civila samhället och allmänheten delaktig i debatten om den institutionella frågan vill jag även säga att vi i kommissionen har varit aktiva. Före antagandet av Berlinförklaringen sammanträdde jag personligen med kommissionens vice ordförande Margot Wallström, parlamentets ledare och med företrädare för det civila samhället. Jag välkomnar det förslag som förbundskansler Angela Merkel lade fram för parlamentet i dag om att anordna en utfrågning av det civila samhället i maj. Kommissionen tänker stödja detta initiativ om parlamentet genomför förslaget. Vi är redo att tillsammans med parlamentet inleda en debatt om dessa frågor, samtidigt som vi bör se till att det finns utrymme för förhandlingar mellan regeringarna, och av denna anledning vill jag stödja förbundskansler Angela Merkels förslag (FR) Avslutningsvis kommer jag nu att tala franska när jag besvarar Bernard Poignants mycket viktiga iakttagelse. Jag vill tacka honom för att han, med viss humor, tagit upp en mycket viktig fråga och för att ha visat att människor kan ha olika ståndpunkter vad gäller politik och ideologi men ändå dela samma europeiska känsla. Av detta kan vi alla dra lärdom. Jag anser att detta helt och hållet sammanfattar vårt europeiska projekt, som till en stor del överskrider våra politiska och ideologiska olikheter. Någon kan luta åt vänster, eller luta mer åt höger eller mitten, men det som behövs är en koalition grundad på den europeiska känslan. Detta är en lärdom för oss alla, och jag vill tacka er, herr Poignant, för detta, precis som jag också tackar dem som, i egenskap av ledamöter från olika politiska grupper, delar denna känsla helt säkert med vissa nyanser för det är bara genom denna känsla, vilket jag insåg i Berlin, som vi kan besvara de stora förväntningar som EU har på oss. Om jag går över till frågan om solidaritet vill jag säga i synnerhet till vissa ledamöter här i parlamentet som hör till de politiska grupper som har en mer skeptisk inställning till integrationen att ni bör komma ihåg att solidaritet är något ömsesidigt. Ni bör också komma ihåg att den dagen sannolikt kommer när ert eget hemland kommer att vara i behov av solidaritet från andra, uttryckt i praktiska termer. Därför måste vi alla ge uttryck för denna solidaritetskänsla och inse att det bara är med hjälp av denna känsla som vi kan uppnå en institutionell lösning och, framför allt, bemöta de stora utmaningar som EU står inför Talmannen. - Tack, herr kommissionsledamot. Debatten är härmed avslutad. Skriftlig förklaring (artikel 142)