Klass och etnicitet i utställningen Vikingar på Statens historiska museum

Transkript

1 Klass och etnicitet i utställningen Vikingar på Statens historiska museum En intersektionell, postkolonial studie om narrativets värdegrundande konsekvenser för besökarens syn på vikingatiden och sig själv Masteruppsats i arkeologi Stockholms universitet Vårterminen 2015 Författare: Tom Ahlqvist Handledare: Alison Klevnäs

2 Innehållsförteckning 1. Inledning Uppsatsens forskningsmål Frågor Avgränsningar och material Metod Struktur 6 2. Forskningshistorik Museet Arkeologi Statens historiska museum Vikingarna Intersektionalitet Postkolonial diskurs Forskning om Sveriges vikingatid med postkoloniala utgångspunkter Slutsatser kring postkolonial diskurs Museiteoretiska utgångspunkter Det nationella historiska museet i Sverige Utställningsanalys Exempel: Forntider Vikingautställningen

3 6.1 Utställningens rumsliga disposition Utställningens föremål, montrar, texter och multimedia Vikingarnas popularitet på Historiska Utställningens förändring över tid Avslutande diskussion Några kommentarer till intersektionalitet Regionscentrerat narrativ Postkolonial hybriditet Förslag till förändringar Sammanfattning Referenser. 56 Abstract This paper deals with historical representation and how it is conceived by contemporary visitors at the Viking exhibition at the National museum of history in Stockholm. It suggests that the way objects are presented to visitors; both spatially and contextually, has an impact on their understanding of Viking age identity as well as on their own sense of identity. It argues that the exhibition has undergone a change toward gender equality, but that two other important aspects of identity have been largely overlooked: class and ethnicity. The aim of this paper is therefore to study how these two categories are represented in the exhibition, drawing from the theoretical, value-laden frameworks of intersectionality and postcolonialism, to suggest new approaches to represent the Viking age within this context. Omslagsbild: Nimmervoll, Katarina. 2015: Ingången till vikingautställningen på Historiska museet i Stockholm. 3

4 1. Inledning Denna masteruppsats huvudmål är att analysera vikingautställningen på Statens historiska museum ur ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv med fokus på klass, etnicitet och kulturell hybriditet. Historiska/arkeologiska utställningar är kraftfulla, ofta auktoritära uttryck av sociala strukturer i äldre tiders samhällen, och är samtidigt situerade i nutiden där de i hög grad påverkar besökarens uppfattning om inte bara forntidens människor, utan också sig själv. Ett nationellt historiskt museum har därför kraft att förmedla forntiden ur olika perspektiv som knyter an till nationen som den är idag, och därför är det oerhört viktigt att fundera över vad museets utställningar representerar av forntiden, där identitetskapande och definierande sociala kategorier såsom klass och etnicitet spelar centrala roller för människors uppfattning om sig själva och det samhälle de omges av. 1.1 Uppsatsens forskningsmål Kritisk forskning bedrivs inom både de museala och arkeologiska diskurserna som behandlar ämnena identitet och diskursanalys. Satt i Statens historiska museums kontext betyder det att verksamheten analyseras och problematiseras utifrån dessa två övergripande begrepp. Satt i en arkeologisk kontext betyder det att arkeologin som ämne och dess samhälleliga konsekvenser analyseras. Resultaten av denna forskning ger det tydliga svaret att identitet och diskursanalys är mycket viktiga ämnen som man i stor utsträckning måste förhålla sig till som verksam arkeolog, särskilt om det i ens arbetsuppgifter ingår att förmedla och representera forntiden till en allmänhet, exempelvis som anställd vid ett museum. Trots denna realisation och det nya intresset för forskning som bedrivits inom dessa ämnen, är det arkeologisk-museala forskningsfältet som genomför sådana analyser tämligen nytt, och således är många aspekter av relationen mellan representation av forn materiell kultur och nutida identitetsskapande ännu inte analyserad. Den studie som denna uppsats behandlar ämnar därför analysera just en av dessa outforskade relationer. År 2001 öppnade en fast utställning på Statens historiska museum, som representerar vikingatiden genom att ställa ut materiell kultur som av arkeologer grävts ut inom Sveriges gränser och den tid som forskningen konstaterat kan räknas som vikingatid. Utställningen kallades tydligt nog för Vikingarna, och har sedan dess genomgått en större förändring, motiverad av nya genusperspektiv, och några mindre som infogandet av Birkaflickan. Däremot finns ingen forskning som visar hur relationen mellan två andra viktiga identitetsaspekter - etnicitet och klass, representeras i utställningen, vilket är en tydlig brist då dessa i allra högsta grad är viktiga i skapandet av identitet, samhällsnormer och maktrelationer. Målet är därför att utifrån ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv studera hur två av de identitetsbärande aspekterna (etnicitet och klass) representeras i Statens historiska museums vikingautställning, och om denna representation ger en rättvisande bild av vikingarnas samhälle. Slutsatserna förväntas uppmärksamma ett antal brister i utställningens narrativ som ger en felaktig eller missvisande bild av vikingatidens samhälle samt att ge en djupgående förståelse av varför dessa är närvarande. Uppsatsen avslutas med ett kapitel där konstruktiva förslag ges i hur museet kan ändra sitt narrativ och 4

5 material i utställningen för att ge en mer kritisk och rättvisande bild av den tid och det rum som utställningen representerar: talet inom de gränser som Sverige idag utgör. 1.2 Frågor * Vilka är de övergripande sociala och historiska bakgrunderna till dagens arkeologiska och museala forskning? * Vad representerar föremålen, och vilka aspekter av det vikingatida samhället framhävs? * Vilket narrativ utgör vikingautställningen? Ett nationellt eller regionalt? * Vad visas av klass och etnicitet, och hur visas det? Vad visas inte och varför? 1.3 Avgränsningar och material Uppsatsens huvudstudie kommer att analysera en vikingautställning bland många andra runtom i nordvästra Europa, och kommer endast att jämföras med sin egen förändring över tid. Detta leder till att uppsatsen inte kommer kunna jämföra övergripande likheter och skillnader mellan statliga historiska museer i de övriga Skandinaviska länderna eller internationellt, och den kommer inte heller att behandla de rekonstruerade vikingagårdarnas betydelse i skapandet av vikingatidsbilden och förståelsen av hur dessa bidrar till helheten. Materialet är begränsat till de objekt som ställs ut i utställningen Vikingar samt även rummet i vilka de ställs ut, montertexter och annan förmedlingsteknik såsom film, ljus och målningar. Ytterligare kommer material insamlas som visar på vikingarnas popularitet genom en besöksundersökning av 607 personer genomförd av ett utomstående statistikföretag på museets begäran, samt de pressmeddelanden som utfärdats av Historiska museet sedan 2003 som finns tillgängliga på museets officiella hemsida. Värdegrundsunderlaget till diskussionen om klass, etnicitet och genus hämtas från dokumenten Strategisk Förändringsplan 2014 (SHMM 2014), Uppdrag Jämställda Museer (SHMM 2013), Verksamhetsplan och budget 2013 (SHMM 2013) samt Statens historiska museer 2014 (SHMM 2014). 1.4 Metod Materialet samlas in under två besök till Historiska museets vikingautställning där anteckningar förs som analyserar montrarnas kontextuella innehåll, både musealt och arkeologiskt. Viktiga observationer som var en monter är placerad i utställningsrummet, vilket ljus den får, hur framträdande den är och vad som skrivs om den görs, med ett kritiskt fokus på hur utställningen framställer klass och etnicitet. Genom rumsliga och innehållsmässiga jämförelser mellan olika montrar och innehåll kan således slutsatser dras angående innehåll, representativitet och vilken övergripande bild av vikingatidens samhälle utställningen ger besökaren. Detta är en tvärvetenskaplig metod, då den kombinerar 5

6 arkeologisk kunskap om forntiden med museal kunskap om utställningsrummets och innehållets inverkan på besökaren, vilket är en nödvändighet eftersom att utställningen behandlar vikingatiden. Den museala analysmetoden beskrivs mer ingående i kapitel Struktur Uppsatsen delas upp i en teoretisk del och en praktisk del. I den teoretiska delen presenteras först forskningshistoriken för att därefter lägga grunden för den praktiska/analytiska delen med vissa nyckelbegrepp som observationerna sedan kommer att baseras på, där intersektionalitet och postkolonial teori kommer att presenteras. I denna del kommer även museiteroetiska utgångspunkter att presenteras, för att situera uppsatsens material i den moderna museala diskursen. I den analytiska delen lyfts materialet fram och undersöks utifrån de teoretiska utgångspunkter som presenterats i de teoretiska kapitlen. I slutet av analyskapitlet kommer en rad observationer att göras och diskuteras, där svar på frågorna som rör hur klass och etnicitet under vikingatiden framställs i utställningen presenteras. I avslutningskapitlet kommer förslag på förbättringar att ges efter kritisk granskning av utställningen, för att lägga grund till vidare forskning som utförs med liknande metoder, material och teoretisk bakgrund. Uppsatsen avslutas med en sammanfattning, där de viktigaste observationerna och slutsatserna i arbetet lyfts fram. Författaren vill tacka alla som varit med och bidragit till denna masteruppsats fulländning; personalen på Historiska museet för all information och de viktiga dokument ni skickat och ett öppet och välvilligt välkomnande, alla lärare som varit inblandade i min utbildning sedan starten 2010, Michelle Ekman för filosofiska och teoretiska diskussioner, och min handledare Alison Klevnäs för en oerhört uppmuntrande och värdefull handledning genom hela denna termin. 6

7 2. Forskningshistorik Detta kapitel kommer att ge läsaren en historisk bakgrund till uppsatsens huvudämnen: museiforskningens förändring från den nationalistiska eran till dagens mångfaldsetik; arkeologins väg från dess tidiga år till kontemporär postkolonial forskning; Statens historiska museums förändring över tid; samt till sist hur synen på vikingarna sett ut under vissa perioder av Sveriges historia. 2.1 Museet Konceptet museum har förändrats över tid, och har innefattat många olika ämnesinriktningar: naturhistoria, teknik, konsthistoria, naturvetenskap, historia och arkeologi bland många andra. Under 1700-talet fanns inte museet som vi känner till idag. Privata aktörer från den västerländska (ofta kolonialt involverade) överklassen intresserade sig för att samla in kuriosa objekt från världens alla hörn, och skapade sig på så vis egna samlingar som visades för deras vänner och bekanta i för allmänheten stängda rum (Bennet 1988: 74). Under 1800-talet förändras detta i samband med att den västerländska forskningen institutionaliseras och ämnesinriktningar definieras. Samlingarna övergår till statligt finansierade museer till vilka den stora allmänheten bjuds in, där de kunde gå omkring och titta på objekt från när och fjärran i både tid och rum. Följaktligen skiftade objekten kontext från den privata sektorn till den allmänna, och museet blev därför en plats där folk från alla samhällsklasser kunde allmänbilda sig i de olika ämnen som representerades. I och med detta uppstod konceptet nationalmuseum, vars uppgift var att förstärka och förklara den nationella identiteten till publiken, vilket skedde via utställningarnas samlingar av objekt. Således skapas ett rum i vilket nationen, nationell kultur, historia och identitet definieras och förkroppsligas (Chapman 2008: 238, Petersson 2010: 126). Statens historiska museum i Sverige var inget undantag, utan följde mycket väl dessa flöden i slutet av 1800-talet och under första hälften av 1900-talet. De västerländska samhällena har förändrats mycket sedan dess, och inom museiverksamheten kan det ses i skiftet från ett auktoritärt och nationalistiskt berättande till ett självkritiskt och för allmänheten mer öppet tolkande berättande. Självklart varierar dessa förhållanden från land till land och till och med mellan olika museer inom samma nation (se Petersson 2010 som exempel). Under 1990-talet tar även forskning fart som studerar vilken inverkan museiföremålen själva har på en utställnings identitet, och hur presentationen av dessa utställningar i sin tur påverkar museibesökaren (Insulander 2010: 11). Detta leder också till att museistudier blir ett eget forskningsfält under 1990-talet (Moser 2010: 22). Således går det att konstatera att den kritiska museiforskningen är väl etablerad som forskningsfält. Objekten som hamnar på museer analyseras både ur deras gamla ursprungskontext samt deras nya museala kontext, och kopplas ihop med större teoretiska resonemang som exempelvis postkolonialism och genus. 7

8 2.2 Arkeologi Arkeologin som ett institutionaliserat forskningsfält har förändrats sedan dess allra första groddar fick fäste under 1700-talet. Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet ägnar man sig åt så kallad kulturhistorisk forskning, där utgångspunkterna och metoderna avspeglar vilka teorier och politiska idéer man omgav sig av. Arkeologi utfördes bland annat inom de koloniala kontexterna, såsom brittiska arkeologers utgrävningar i Egypten och mellanöstern, men också inom Sverige där bland annat samiska kvarlevor samlades in för att undersökas. Detta görs också under den nationalistiska eran, där frågor om biologisk ras var viktiga inom forskningen, vilket resulterade i bland annat Retzius skallindex som användes inom rasbiologin för att kartlägga alla mänsklighetens olika raser (Lundmark 2007: 10). Sven Nilsson ( ) är ett exempel på en svensk arkeolog som sysselsatte sig med att jämföra skallar från forntiden med olika raser i samtiden. Han kom bland annat fram till att Sveriges urbefolkning var samer, eftersom att skallarna i stenåldersgravarna var klotformade liksom moderna samers (Lundmark 2007: 9). Aimé Césaire, en av post-kolonialismens inflytelserika forskare, ser också denna europeiska rasism som en följd av europeiskt kolonialt förtryck av de folk de kom i kontakt med runtom i världen. Césaire menar också att kolonialismen i sin tur försvarades och upprätthölls med hjälp av de västerländska rasistiska tankarna om Europa som civilisationens fulländning (i jämförelse med utvecklingen i världens andra länder), och att man således hade ett medmänskligt ansvar gentemot dessa lägre stående folk att ge dem civilisation, eller åtminstone använda dem som arbetare åt den europeiska övermakten (Césaire 2000: 38-44). Arkeologer ägnade sig inte i någon större utsträckning åt rasbiologisk forskning under talen, även fast försök som Nilssons gjordes. Det arkeologin bidrog med inom västerländsk forskning var i första hand folk- och raskulturella studier; man kartlade olika distinkta kulturer i forna tider, var och när de hade sina ursprung, hur de spred ut sig och hur de högre civilisationerna ersatte de lägre, antingen genom krig eller kulturell dominans. Man tillämpade kronologiska jämförelsemetoder efter bästa förmåga och applicerade dem på materiell kultur (Olsen 2003: 27), vilket resulterade i bland annat Oscar Montelius kända föremålskronologier, och även de tämligen godtyckliga indelningarna av förhistorisk tid; stenålder, bronsålder och järnålder, lanserade av den danska fornforskaren och museimannen Christian Jürgensen Thomsen (Hegardt 2012: 191). Viktigt är också att observera att både Thomsen och Montelius hade höga positioner i Danmarks respektive Sveriges nationella historiska museer, och därför i stor utsträckning påverkade museiverksamheten och utställningarna under deras verksamma tid. Den kulturhistoriska arkeologin stödde socialdarwinistiska tankar om att människan utvecklats från simpla kulturer (ex: jägare och samlare) till avancerade (ex: civilisation), och att mindre funktionella sociala strukturer ersattes av nya, bättre sådana (Scarre 2009: 32). I och med koloniseringen av världen kom européer i kontakt med kontemporära jägar/samlarsamhällen och andra vad man ansåg vara underutvecklade kulturer, och med dessa teorier som utgångspunkt kan vi se att den västerländska vetenskapen och arkeologin bidrog till det europeiska förtrycket av dessa folk/kulturer, och rasism. Vi kan på så sätt även förstå hur arkeologin under denna tid är en produkt av rådande vetenskapsrevolutioner applicerade i en politiskt och ekonomiskt kolonial värld (Gosden 2006: 2). Liksom rasbiologin, som stagnerade av den enkla anledningen att det inte gick att kategorisera människor i olika raser oavsett vilka mätmetoder man använde (Lundmark 8

9 2007: 10), körde de kulturhistoriska arkeologerna alltmer fast i sina evolutionistiska kulturutbredningskartor och auktoritära antaganden om forn kult och kultur baserade endast på vissa framträdande föremålsgrupper (Olsen 2003: 35-38). Det intressanta att poängtera under arkeologins kulturhistoriska krisskede ( ), är att massiva politiska förändringar sker i Europa. Nazismen resulterar i fruktansvärda massmord av stigmatiserade grupper i Tyskland (judar, handikappade, politiskt avvikande, etniska minoriteter och HBTQpersoner), och denna för ett erövringskrig mot de flesta övriga Europeiska länder. Plötsligt inser man det inhumana i sina teorier om västvärldens överlägsenhet och sitt ansvar att regera eller eliminera övriga världens folk. Men i tvåhundra år fram tills 1940 var denna politiska och etiska struktur accepterad, men kallades för kolonialism eller imperialism, inte nazism. Aíme Césaire uttrycker det tydligt (2000: 36): And then one fine day the bourgoisie is awakened by a terrific boomerang effect; the gestapos are busy, the prisons fill up, the torturers standing around the rack invent, refine, discuss. People are surprised, they become indignant. The say: How strange! But never mind, it s Nazism, it will pass! And they wait, and they hope; and they hide the truths from themselves, that it is barbarism, [ ] the crowning barbarism that sums up all the daily barbarisms; that it is Nazism, yes, but that before they were its victims, they were its accomplices; that they tolerated Nazism before it was inflicted on them, that they absolved it, shut their eyes to it, legitimized it, because, until then, it had been applied only to non-european peoples. Anledningen till att det ges rum till att förklara hur arkeologin påverkade och påverkades av kolonialismen under tidigt 1900-tal är för att vi lever i en postkolonial era, där konsekvenserna av detta känns över större delar av världen, och vi är tvungna att ta itu med de politiska och ekonomiska problem och möjligheter som uppstått till följd av koloniala maktstrukturer. Samtidigt har den processuella arkeologin som efterträdde den kulturhistoriska på 1960-talet ersatts av den postprocessuella arkeologin, som förespråkar koncept såsom tolkande och kontextuell arkeologi, där tung kritik riktats mot konceptet objektiv arkeologisk forskning (Renfrew & Bahn 2008: 43). Kända forskare som Ian Hodder (2003), Michael Shanks och Christopher Tilley (1987, 1992) har argumenterat för att arkeologi aldrig har varit objektiv, eftersom att det är i tolkningarna av forntiden som kunskapen om den ligger. I och med detta utvecklas inom arkeologin, tillsammans med många andra humaniora fält, diskurser där man använder postkoloniala teorier för att analysera och problematisera vilka konsekvenser forskningen kan få i det kontemporära samhället. Dessa är ofta tvärvetenskapliga då fälten tar hjälp av varandra, och tematiken rör ofta studier om kulturarv, etnicitet och identitet (ex: Jones 1997, Meskell 2002, Gosden 2006, Grahn 2006, Nilsson 2007, Werner 2014). Det har också poängterats att arkeologi har en särskilt hög inverkan på social identitet och är en viktig del av vår moderna kultur, vilket gör det angeläget för arkeologer att reflektera över sina egna politiska ståndpunkter och hur de påverkar forskningen, såsom rätten till kulturarv, vems historia som framhävs, och vilka politiska ideologier man bör anamma (Smith 2006, Nilsson 2007, Ojala 2009). Således; om man kombinerar dessa arkeologisk-kritiska perspektiv, som i mångt och mycket influeras av teoretiska ståndpunkter från postkolonial diskurs, med de kritiska museala studierna, så får man ett kraftfullt verktyg att analysera historiska museers utställningar och vilka konsekvenser de har på just kulturarv och identitet. Genom att studera vilka 9

10 föremålstyper som visas, i vilka kvantiteter och i vilka museala kontexter de visas (rum, montrar, interaktivitet, text, film) och spåra dessa forna kontexter, kan man dra slutsatser om utställningarna; om de verkar för en jämställd samtid, om de visar en etniskt inkluderande eller exkluderande forntid, om de framhäver forntidens klassystem verklighetsenligt eller överrepresenterar vissa klasser. 2.3 Statens historiska museum Statens historiska museum har en historia. Personalen och ledningen har ända sedan talet, när utställningarna höll till i Nationalmuseums nedre våning, utvecklat, nyskapat och diskuterat museets roll i det samhällsklimat som präglat museets olika tidsepoker. Johan Hegardt, docent i arkeologi vid Uppsala universitet, är en av de som engagerat sig i att försöka sammanfatta Historiska museets historia, och hur det har påverkat och påverkats av samtidens politiska visioner för det svenska samhället. Sannerligen visar det sig att relationerna är skiftande. Ibland framträder vissa individer som gör sig större namn i samtidspolitiken, som exempelvis Oscar Montelius och Olov Isaksson, som styr museiverksamheten åt ett radikalt håll men i olika former. Ibland har Historiska museet varit mindre politiskt aktivt, och i och med detta även inte väckt särskilt stor medial och publik uppmärksamhet, exempelvis när museet stod utan chef ( ). Hegardt sammanfattar även Historiska museets ideologier genom att koppla dem till vad som förefaller vara dess företrädare; Hildebrand, Montelius, Curman, Nerman, Isaksson, Hagberg, Cederqvist, Berg och Amréus (Hegardt 2012: ). Faktum är att dessa är chefer och beslutsfattare för museiverksamheten under respektive period, och som chef har man möjlighet att påverka verksamheten åt olika håll i större utsträckning än en anställd. Men det måste ändå poängteras att Hegardts chefvision = museivision är en förenkling av förhållandet mellan personalen och deras chefer. Hursomhelst verkar museet både som skapare av politisk debatt, samtidigt som det styrs av regleringsdokument från Sveriges regering, där verksamheten skall resultera i tydliga politiska ställningstaganden. Dessa många infallsvinklar och ställningstaganden under museets livstid, (nationalism, patriotism, liberal samhällsutveckling, folkhemsfokus, revolutionsromanticism, samhällskritik, mångfald, demokrati, marknadsanpassning), visar hur Historiska museets verksamhet har skiftat och anpassats i relation till politiska svängningar och egna värderingar, och att detta hänger ihop med att Sverige som nation har förändrats genom tiderna. Finns det någonting kontinuerligt i Statens historiska museums historia? Ja; i egenskap av ett nationellt historiskt museum har Statens historiska museum ända sedan dess tillkomst haft kraften att definiera nationen Sveriges relation till dess (och övriga länders) förflutna, och samtidigt också reflektera över nationens nuvarande situation. Detta gäller alla museer som företrätt nationen, även om det tagit sig olika uttryck beroende på nation och tid (Eilertsen & Amundsen 2012: 5). De senaste tjugo åren har man i många europeiska länder däremot upplevt ett stort behov av förändring av nationella museers riktlinjer, och detta kan bland annat kopplas till samtidens globalisering och stora immigrationsströmmar, samt även de politiska nationalistiska nytändningar som uppstått på många håll i Europa (Eilertsen & Amundsen 2012: 8). I och med denna osäkerhet blir det viktigt även för Statens historiska museum att börja fundera över identitet, i vilket övriga begrepp som påverkar identitet blir viktiga. 10

11 2.4 Vikingarna Vikingar är väldigt populära, och intresset för dem, deras kulturmiljöer och materiella kultur verkar ha tagit fart under 1990-talet och har bara accelererat sedan dess (Kobialka 2013: 142). Ordet vikingar har varierande betydelse beroende på hur införstådd i fornnordisk kultur man är, men används oftast som ett samlingsnamn för de folk som bodde i norden mellan åren , och därför används denna definition även i uppsatsen, trots att den egentligen är långt ifrån en samlande benämning av människorna i norden under denna tid. Det finns numer ett antal etablerade resmål för historieturister där de kommer i kontakt med materiell kultur och ibland kulturmiljöer som skall representera vikingatiden, och denna turism var så stor redan 1998 att den attraherade cirka turister per dag i genomsnitt under förberedda event såsom vikingamarknader, festivaler och veckor, men även inräknat besökare på vikingamuseer (undersökningen omfattade verksamhet i de Skandinaviska länderna, Tyskland, Polen och England (Halewood & Hannam 2001: 565). Halewood & Hannam konstaterar också att den här formen av verksamhet bör ses som en form av kulturarvsturism, vilket fostrar Europeisk integration i det att människor samlas över flera Europeiska länder för att ta del av vikingarnas kultur, som under vikingatiden kraftigt påverkade vissa delar av Europa, exempelvis Skandinavien, norra Europa, England etc. Genom att endast göra en statistisk lista över antalet vikingamuseer, utställningar, rekonstruktioner, marknader och re-enactmenthemsidor ser vi hur utbredd den vikingatida historieturismen är, och den sprider sig som sagt utanför Sveriges och de andra nordiska ländernas gränser. Men varför har vikingarna blivit så populära? Först måste man placera in historieintresset om vikingarna i den historiska kontext de förekommer i, och som konstaterats ovan. Vikingaintresset blossar upp under 90-talet, men likväl ligger tanken om vikingen kvar under hela efterkrigstiden (40 60-talet), och ger sig uttryck i bland annat böcker som Röde Orm, serietidningar som Hagbard och filmer från olika länder. Innan dess var vikingen en av nordens nationalsymboler, alltså under tiden när samhällsreformerna från franska revolutionen under 1700-talet resulterar i konceptet nation, arkeologin skapas som ett forskningsfält, och nationalism, socialdarwinism och kolonialism uppstår, fram tills Förintelsen, där européer, som Césaire fastslår, tillslut ser vilka enorma hemskheter de har gett upphov till i och med sina nationalistiska, eurocentriska och rasistiska inställningar. Det är således intressant att ställa sig frågan om det finns samband mellan orsakerna till att vikingarna blev så populära då och nu. Som det stora Europeiska samarbetsprojektet EuNaMus (European National Museums: Identity Politics, the Uses of the Past and the European Citizen) observerat så lever vi i en tid av ökad social, ekonomisk och social oro vilken för Europas del tar sin början i Östeuropa redan under början av 1990-talet. Liksom under 1800-talets svenska nationalromantik och talens tyska nazism leder ökad instabilitet inom nationen till ökat behov av att uttrycka nationens storslagenhet och unika särdrag, och det här blir tydligt när man studerar politiska partier och hur mycket mark de vinner under olika tider. Därför är det viktigt att postkoloniala studier görs på dessa vikingaverksamheter; de är populära, de påverkar människors identiteter och förhållande till varandra, de stärker samhörighet och känslan av historiskt släktskap, och de har politisk potential. Med det sagt måste även faktum påpekas att det inte finns någon intention att likställa dessa två historiska skeenden med varandra. Vikingens och samtidens identitet under början av 1900-talet har inte många likheter med varandra, och detta nya vikingaintresse 11

12 som uppkommit under de senaste tjugo åren går inte att härleda till nynazistiska, ultranationalistiska eller ekonomiska flöden inom Europa, trots att dessa grupper i vissa utsträckningar använder nationens historia för att stödja sina politiska argument. En viktig poäng är att det förändrade säkerhetsläget och den ekonomiska instabiliteten leder till ett ökat antal av människor som stödjer nationalistisk, främlingsfientlig politik, och att människor söker sig till ett starkt och stabilt kulturarv, i vilket vikingarna ingår, varför det blir viktigt för Statens historiska museum att diskutera och analysera hur deras verksamhet tolkar och representerar det vikingatida materialet och den vikingatida kulturen. Fig. 1: Karlevistenen, RAÄ Vickelby 10:1, på Öland. Runstenar är några av vikingatidens mest populära monument i samtiden, och några av dem finns på Historiska museet. Hur representeras de där, och vad representerar de av den vikingatida kulturen? (Simonsson 2015) 12

13 3. Intersektionalitet Intersektionalitet har sitt ursprung i den feministiska revolten under talen, där en differentierad grupp människor, i det här fallet kvinnor, skapar en politisk identitet som arbetar förändrande på samhällets normer och syn på identitet, där bland annat synen på våld mot kvinnor förändras från att vara ett individuellt, isolerat problem till att innefatta en hel kategori människor vilket leder till en samhällelig reaktion (Crenshaw 1991: 1241). Det konstateras också att det finns många faktorer som spelar in på människors identitet, däribland genus, klass, etnicitet, sexuell läggning, färg, religion med mera, och att det är i intersektionen mellan dessa som identitet uppstår. Intersektionalitet granskar främst hur dessa kategorier bidrar till att skapa systematisk orättvisa, såsom rasism, homofobi och religiöst motiverade hathandlingar, och att dessa på olika nivåer stödjer varandra i upprätthållandet av olika förtryckande maktstrukturer (Crenshaw 1991). Således är intersektionell forskning riktad mot sociala studier om var dessa intersektioner uppstår, vad de får för följder och även vilka samhällsstrukturer och normer som ligger bakom att dessa orättvisor och ojämlikheter uppstått (Mattsson 2014: 9f). Kortfattat kan man då säga att alla studier som ämnar analysera ett material med fokus på hur olika aspekter av identitet representeras och interrelateras, och vilka samhälleliga konsekvenser detta får också behandlar intersektionalitet. Genusteori och postkolonial teori har ett nära förhållande till intersektionell kritik, då de båda strävar efter att förstå varför orättvisor och ojämlikhet har uppstått, varför dessa maktrelaterade obalanser upprätthålls och vad som kan göras för att förändra detta (Winker & Degele 2011: 51f). Alla tre inriktningar delar en gemensam uppfattning om makt, som är viktig för denna uppsats att presentera, nämligen att 1) makt verkar på diskursiva och strukturella nivåer för att exkludera vissa typer av kunskap och erfarenheter, 2) makt skapar underordnade positioner och kategorier (ex: ras, rasism), och 3) att dessa processer arbetar tillsammans för att skapa upplevelser av privilegiering och förtryck mellan grupper och inuti dem (Hankivsky 2014: 9). Ur ett intersektionellt perspektiv kan en människa både känna sig privilegierad och förtryckt, exempelvis en svart kvinna i chefsposition, eller en arbetslös vit man. Sålunda lägger intersektionalitet inte något fokus på att göra den vita medelåldersmannen till ett slags enhetligt uttryck för den mest privilegierade människogruppen i västvärlden (vilket har tendens att uppstå i både feministisk och postkolonial kritik), utan konstaterar att en sådan definiering inte bara är felaktig utan till och med bidrar till att upprätthålla de maktstrukturer kritiken är riktad åt. Vikingautställningen kan ses som flera intersektioner som tangerar identitetsgrundande värden såsom klass, etnicitet och genus, och detta dessutom i två olika samhällen; det nutida svenska och vikingatidens. Utställningen har kapacitet och auktoritet att berätta för besökaren hur vikingatidens samhälle såg ut och vilka värderingar och identiteter man uppskattade, samtidigt som en kritisk analys av den kan upptäcka hur nutida medvetna och omedvetna kontemporära värderingar format det. 13

14 4. Postkolonial diskurs Anna Källén konstaterar i sin avhandling, likt många andra forskare inom de humanistiska forskningsfälten, att vi lever i en postkolonial värld, där de sociala, kulturella, ekonomiska och politiska konsekvensera av den europeiska kolonialismen känns över hela världen, där 2000-talets globalisering också är en av dessa konsekvenser. Historiskt så har postkolonialismen sina rötter hos de motståndare till den europeiska imperialistiska förtryckarmakten i kolonierna, alltså de koloniserade, som fick uppleva orättvisorna från den förtrycktes position (Källén 2004: 25f). Ur detta växte sig en kritik mot framförallt den europeisk-koloniala maktstrukturen, men till detta adderas också de sociala, ekonomiska och framförallt vetenskapliga aspekterna som alla bidrog till, och i de flesta fall uppmuntrade, dessa koloniala strukturer. Arkeologer och antropologer, som exempel från de humanistiska vetenskaperna, gjorde just detta, vilket redan nämnts i 2.2. På grund av att vi lever i denna postkoloniala era och vi fortfarande måste förhålla oss till vårt koloniala arv, oavsett vilken nation vi tillhör, är det därför viktigt, och i många fall oundvikligt, att vi inom samhälls- och humanistfälten analyserar den postkoloniala diskursen, åtminstone om det vi studerar är maktrelationer, identitet eller kulturella bilder (Källén 2004: 25). När man studerar den koloniala diskursen, det vill säga de litterära texter, vetenskapliga artiklar och reseskildringar som författats av européer under den koloniala eran (i stora drag ), upptäcker man att det finns underliggande regler och praktiker som producerade dessa texter (Mills 1997: 107). Edward Said, en av postkolonialismens stora forskare, utgav 1978 boken Orientalism, som på ett tydligt sätt begripliggör den koloniala diskursen och hur diskursen i sig påverkade vad arkeologer, antropologer, etnografer med flera skrev om folken de kom i kontakt med. En av de viktigaste poängerna Said har är att forskare, och andra för den delen, oundvikligen tar på sig uppgiften att representera det eller dem som de behandlar i sina texter. Detta är precis vad som hände när européerna kom i kontakt med de folk som bodde i mellanöstern från medelhavet till Indien. Genom att studera dessa folk utifrån de vetenskapliga tankar man under 1800-talet hade, skapar man ett folk, eller ett koncept, som man sedan tar sig rätten att representera. Detta helt utan de här människornas medverkan, helt utan att de får kommentera eller protestera mot dessa texter, som homogeniserar dem, för dem samman i påhittade uppdelningar som den godtycklige men samtidigt högst vetenskaplige europeiske forskaren författar. Det är denna realisation Said uttrycker tydligast inom den postkoloniala diskursen men som många andra forskare bygger vidare på: nämligen att vetenskap är beroende av diskurs, vilken är beroende av politik, samhälle och ekonomi, och att västerländsk forskning, inte har varit och aldrig kommer att vara objektiv. Däremot blir ingen debatt rest i vilka utsträckningar dessa andra, exempelvis orientalerna, faktiskt påverkar forskare och författare att skriva det de gör om andra kulturer. Said lyckas 14

15 inte nå till en mer detaljerad och nyanserad bild av kolonialismen, utan använder sig i mångt och mycket av litteratur författad inom det imperialistiska Storbritannien. Denna litteratur, som för övrigt innefattar mycket skönlitteratur, har mycket få likheter med bland annat skönlitteratur från Sverige från samma tid, där de mest kända verken från början av talet exempelvis handlar om utvandring från Sverige samt svenska förhållanden och livsöden inom den svenska nationen. Liksom Césaire, som nöjer sig med att hitta likheterna mellan imperialism, kolonialism och nazism, saknar Said en kritisk granskning av skillnaderna mellan olika europeiska länder, folk och politiska motiv, och verkar i det närmsta inte handla om västvärlden, utan Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna. Om man vill vara kritisk (och det vill man) går det att konstatera att Said är farligt nära att homogenisera de han själv kritiserar gör samma sak. Lärdomarna av Saids iakttagelser, att forskning är bunden till diskurs, och att representationen ligger i händerna på den som representerar, inte den som representeras, har även Gayatri Spivak och Homi Bhabha tagit till sig, även om deras teorier tar sig an den postkoloniala diskursen ur två andra infallsvinklar; den subalterna respektive hybriditet. Båda begreppen är viktiga i analys av representerat material på historiska museer, och i synnerhet när det kommer till historiska museer som har till uppgift att representera, definiera och upprätthålla nationen och dess historia. I Spivaks Can the Subaltern Speak? riktas en diger kritik mot den västerländska subjektiviteten i dess egenskap av att anse sig själv vara transparent och därför berättigad att representera the Other de andra, det vill säga olika folkgrupper i olika klasser världen över. Hon tar sig an den koloniala diskursen ur ett tydligt feministiskt marxistiskt perspektiv, och visar i sina texter exempel på västerländsk litteratur som behandlar de andra, men bara representerar de övre klasserna. Det tycks som att de undre klasserna, likväl som kvinnor, inte får, eller för den delen har, möjligheten att tala; att berätta hur de ser på sig själva, sin kultur och sina liv. Denna realisation för den postkoloniala diskursen ännu ett steg i den vetenskapsteoretiskt kritiska riktning i vilken vi idag är situerade, och medvetenheten om att den subalterna inte kan tala är en problematik som senare postkolonial forskning försöker lösa. Spivaks eget exempel är en tydlig subaltern grupp; de indiska änkor som genomför sutee, en form av rituellt självmord, vilka har representerats av brittisk och indisk övermakt, har förbannats och välsignats vart om vartannat, utan att ha tillgång eller rätt till deras egen identitet, placerade utanför det hegemoniska system i vilket de inhysts (Spivak 1988). I Sveriges fall är porträtteringen av samer ett tydligt exempel när man talar om övergripande etniska representationer av den subalterna. En tämligen gammal men fram tills nyligen (till skillnad från samer) icke diskuterad etnisk grupp är romerna, vars chans till att göra sig själva hörda och representerade i Sverige är lika liten som den indiska kvinnans. Detta betyder att vi i egenskap av forskare måste närma oss dessa grupper på ett icke auktoritärt sätt för att föra dialog med dem och låta dem få representera sig själva, oavsett om detta ger sig uttryck i litteratur, politik eller utställningar. 15

16 Spivaks essä arbetar flitigt med att dekonstruera de koloniala maktstrukturerna och samtidigt ge kritik till västerländska poststrukturella filosofer (Foucault, Deleuze), som egentligen strävar efter samma heterogenitet som postkolonialismen förespråkar. Men i och med hennes kritik av det europeiska subjektet, som hon konstaterar dessa två filosofer tillhör och omedvetet förstärker, gör hon paradoxalt nog samma sak själv, med skillnaden att hon ställer sig utanför den europeiska kontexten och talar å den subalternas vägnar. Om slutsatsen av hennes essä är att den subalterna inte kan tala, betyder det att de enda som kan tala är de auktoritära, de med representationsmonopol, de som äger kunskap. Detta gör Spivak själv till en av dessa, men det stämmer inte med tanke på att hon är en indisk kvinna som slår igenom med en text som handlar om subalterna indiska kvinnor och som får genomslag genom stora delar av de västerländska humanistiska forskningsfälten. För att dra en slutsats kring Spivak, så träder en ny typ av förhållande fram mellan europeiskt och övriga världen, mellan kolonialmakt och koloniserad; det Spivak ger oss är möjligheten att se oss själva och hur vi påverkas av vår egen kultur (diskurs) när vi studerar andra. Detta är ett av skälen till att postkolonial diskurs, tillsammans med genusteori som ursprungligen kommer ur feminism, är så viktiga för forskare inom de humaniora fälten. De subalterna kan tala idag, men endast en bråkdel av dem som kan räknas som subalterna, och för att representera dessa måste man vara medveten om sina egna begränsningar. Hybriditet är ett annat postkolonialt begrepp som är det mest använda inom arkeologisk forskning, då möjligheterna att förstå hur interaktioner mellan människor och materiell kultur egentligen såg ut i forntiden blir mycket större. Hybriditet kan förklaras som de interaktioner, kulturella, intellektuella, politiska, ekonomiska och språkliga, som ett möte mellan två eller fler olika kulturer ger upphov till, ända ned till mötet mellan två eller flera människor, eller mellan människa och föremål. Dessa interaktioner verkar sedan förändrande på båda parter, så att mötet i sig skapar helt nya förhållanden mellan dessa, och dessutom inspireras av varandra i olika hög grad. Konceptet hybriditet tillskrivs en annan känd postkolonial forskare, Homi Bhabha, som presenterade sina idéer i bland annat verken Nation and Narration (1990), och The Location of Culture (1994), även fast han redan 1985 förklarar sin hybriditetsteori i artikeln Signs Taken For Wonders. I den sistnämnda utgår han ifrån en rad exempel där västerländsk materiell och intellektuell kultur når Indien och andra delar av världen, och hur invånarna i dessa länder inte helt tar till sig föremålens eller budskapets europeiska betydelse, trots att en expert också förklarar för dem vad föremålet är. Den engelskspråkiga bibeln är det bästa exemplet Bhabha ger, och hur den uppfattades av en grupp nykristna hinduer, hur den gavs en helt ny innebörd och betydelse för dessa människor (Bhabha 1985: 145f). Redan i denna artikel observerar han att det uppstår ett nytt rum i mötet mellan kolonisatör och koloniserad, som han senare kommer att kalla för Third Space, där materiell och intellektuell kultur från både kolonisatör och koloniserad skapar helt nya betydelser och sammanhang. Bhabha fortsätter även med att konstatera att föremål i detta tredje rum således också blir kopior av originalen, med ny innebörd, och att de på så sätt kamouflerar sig själva gentemot omgivningen, det vill säga de första och andra rummen. På så sätt går han emot Franz Fanons psykoanalytiska slutsatser att den 16

17 koloniserade antingen blir vit eller försvinner, och konstaterar att motståndet i detta tredje rum behåller det svarta skinnet men trär över sig en vit mask (Bhabha 1985: ). Arkeologin var under en lång tid besatt av att skilja kulturer från varandra; att kategorisera in objekten som grävdes ut i dessa kulturer, och på så sätt skapa sig en förståelse för hur olika kulturer, eller folk, rörde sig över världen genom historien, och att hitta alla kulturers ursprung. Bhabhas hybriditetskoncept har varit till stor hjälp när det kommer till att kritisera och dekonstruera dessa strukturer, eftersom att huvudargumentet just är att kultur, materiell eller immateriell, skapas i mötet mellan människor, och att det inte går att forma en enhetlighet som skulle kunna utgöra en distinkt kultur, eftersom att dessa interaktioner är alldeles för olika och i sig själva förändrar och skapar nya kulturella uttryck. Med denna postkoloniala teori kan man undersöka arkeologiska material ur ett nytt, fullt applicerbart perspektiv där målet är att inte fastna i invand kategorisering, utan att se vad det arkeologiska materialet kan erbjuda för att visa på skillnader i en objektkategori som till utseende och/eller funktion synes vara homogen (Petersson 2011: 171, Stockhammer 2013: 11ff). Vidare argumenterar Petersson för att begreppet kultur, eftersom det är en konstruktion, också innehåller understrukturer, såsom genus och klass, och att de fungerar som byggstenar i den större konstruktion som benämns kultur. Den betydande poängen hon gör är att dessa byggstenar, om man vill kalla dem så, inte bara skapas för att sedan statiskt leva vidare innan de plötsligt försvinner, utan att de ständigt förändras och omskapas och anpassas i de kontexter de uppträder (2011: 172), i enlighet ned Bhabas hybriditetskoncept. Vikingautställningens förändring i tid och rum är ett sådant exempel; trots att den bara funnits i cirka fjorton år har den redan genomgått ett par förändringar som uppstått i mötet mellan olika ideologier, vilket tydligast ses i inkluderingen av synliggjorda kvinnor i utställningen, som en respons på de omfattande genusdiskussioner som förts i Sverige under de senaste tjugo åren men också letts av Historiska museets egen forsknings- och utställningspersonal. Ett annat exempel är hur föremål importeras och exporteras mellan olika länder/kungadömen för att där få nya innebörder och i sin tur förändra eller förstärka människors syn på sig själva. Däremot skall det påpekas att hybriditetskonceptet inte i sig självt förespråkar mångkultur, på grund av det faktum att mötet mellan människor också kan bidra till att förstärka de två parternas skillnader, vilket tydligt kan ses under den koloniala eran, eller i tider av krig och socialt förfall. I det arkeologiska materialet blir det därför lika viktigt att förhålla sig till föremålens kontexter, i enlighet med postprocessuell arkeologi, som innan hybriditet infördes i tolkningarna. Fahlander konstaterar att varje enskilt möte mellan människor och materiell kultur är unikt, och att detta möte ger upphov till både förväntade och oförväntade konsekvenser. Vidare menar han att det inte räcker att förklara möten mellan människor och ting med teorier om diffusion, invasion, handel och liknande generaliseringar, utan att interaktion, i enlighet med Bhabha, mer liknar ett komplext nätverk så pass oöverskådligt att det är omöjligt att spåra 17

18 upp alla element som påverkar mötets utgång (Fahlander 2007: 16). Således är det ett problem att arkeologin fortfarande ägnar sig åt att skapa kulturer, eller med ett nyare ord, etniciteter, med grundtanken att dessa är homogena. Med detta som utgångspunkt kan man ifrågasätta vikingatiden och dess koppling till den nutida nationen. Varför presenteras vikingatiden i ett Svenskt nationellt historiskt museum? Burström poängterar att vikingarnas värld var så när som fullständigt annorlunda vår egen, i form av kultur, epistemologiska och filosofiska tankar, värdegrunder, ekonomi och politik. Istället för att kritisera svenskt historiskt anspråkstagande av forn inom landsgränserna uppgrävd materiell kultur föreslår han att vi bör använda denna förståelse till att välkomna det faktum att kultur är mångfaldig, att vi alla är olika, liksom de människor som levde inom Sveriges landsgränser för 1000 år sedan var annorlunda jämfört med oss, och att det är med denna förståelse som arkeologen kan bidra till att världen blir en bättre plats att leva i för alla (Burström 1999: 21). Burström poängterar att det alltid har funnits ett särskilt intresse för historia inom det område man själv bor i, man vill veta hur de som bodde i området innan en själv levde, hur de tänkte och agerade. Hans starka poäng är att det finns två skilda sett att se på denna hembygdshistoria; den första är att uppfatta dessa gångna tiders människor som ens egna rötter, det vill säga känna släktmässig och kulturell närhet till dessa, och den andra är att se hembygdens forna människor och kulturer som någonting annorlunda och avlägsna ens egen identitet (Burström 1999:25). För att återknyta till museiforskningen, så kan vi se att museiutställningar och andra berättelser (de arkeologiska) om forntiden i allra högsta grad kan tjäna till att både historisera och naturalisera nutida sociala förhållanden. Ur ett postkolonialt perspektiv kan detta ses i vidmakthållandet av nationen som ramverk för en utställnings omfattning, vilket därmed naturaliserar gränserna mellan exempelvis Sverige och andra nationer, trots att det arkeologiska materialet tydligt pekar på att kultur är ett flytande koncept som inte kan homogeniseras utan är i ständig förändring och sträcker sig kors och tvärs igenom de strukturella gränser arkeologer tidigare delade upp kulturer i. Detta är vad som gör postkolonial kritik så viktig: den ifrågasätter varför kulturell tillhörighet är så viktig för arkeologer att definiera, och om arbetet med att identifiera kulturer överhuvudtaget är en meningsfull sysselsättning. 4.1 Forskning om Sveriges vikingatid med postkoloniala utgångspunkter Om man som arkeolog vill närma sig forntiden ur ett postkolonialt perspektiv börjar man med att ifrågasätta homogeniteten i de kulturella och materiella gränser som tidigare forskning resulterat i. Detta gäller framförallt gränserna mellan olika kulturer och folk man dragit genom att studera materiell kultur, det vill säga föremål; urnor, vapen, symboler med mera. Om hybrida föreställningar om föremåls funktion eller budskap i nutiden uppstår i mötet mellan människor, har det även varit så i forntiden. Detta betyder att muslimskt silver som hamnat i gotländska skattgömmor har kapacitet att anta två eller flera olika betydelser 18

19 under dess resa från tillverkare till skattgömma. Det betyder också att detta av arkeologer uppgrävda muslimska silver som hamnar i den moderna vikingautställningen har kapacitet att berätta flera olika historier, eller en sammanhängande historia om de många människor som hållit i mynten och bildat sig en uppfattning om vad de symboliserar, vad de är värda och vilken sorts värde de haft. Nationen åsido; muslimska mynt har kapacitet att berätta om muslimsk forntid. Nationen framhävd; muslimska mynt har kapacitet att berätta om gotländska skattgömmor och dess betydelse för gotländska odalherrar och damer. För att inte gå argumentationen i förväg skall ett par verk nämnas som författats av svenska arkeologer och som behandlar svensk och/eller nordisk vikingatid, och som har närmat sig vikingatiden med postkoloniala utgångspunkter. I sin avhandling Decolonizing the Viking Age tar sig Fredrik Svanberg, numera forskningschef på Historiska museet, an vikingatiden i ett försök att punktera de storslagna föreställningar om vikingatiden, som alltsedan uttryckets myntande under 1800-talets andra hälft har blivit en stark nationell symbol och stolthet. Han anser att konstruktionen av vikingatiden går tillbaka till några inflytelserika nordiska arkeologer, bland annat Oscar Montelius, Jens Jacob Asmussen Worsaae och Hans Hildebrand, och konstaterar även att denna föreställning möjliggörs genom den tidens arkeologi; det vill säga den som genomförs inom den övergripande koloniala diskursen (Svanberg 2003: 5, 13). Han riktar skarp uppmärksamhet och kritik åt historisk nationalism, där vikingatiden för Sveriges, Norges, Danmarks och Islands del utgör ett slags storslaget förflutet, med dess många monument och skrivna texter, dess socioekonomiska expansionism och förmodade tekniska överlägsenhet på sjön och krigiska förträfflighet. En av hans slutsatser är således att vikingatiden är en konstruktion som bildar en egen diskurs som skapas under koloniala förutsättningar, och blir således en orientalism kring forntiden, vilket han sedan tar sig an att dekonstruera med hjälp av arkeologiska fynd i gravar från södra Sverige (Svanberg 2003: 15). Svanberg förklarar sedan hur nationen som samhällsform aktivt försöker homogenisera människor inom den sagda, och att ett av grundkraven för nationsbildande är att skapa en gemensam men homogen historia och ett samhälle där man aktivt strävar efter att skapa ett enat folk både kulturellt, religiöst och i vissa fall även genetiskt/etniskt. För att stärka denna folkliga gemenskap måste nationen ha ett storslaget och stolt förflutet, eller också upplevt ett trauma mot de andra/fienden, så att mobilisering driven av hämnd och rättvisa kan uppstå. I och med nationen görs historia till vår historia, och det som hände inom nationens gränser i forntiden är våra förfäders göranden, det vill säga våra göranden (Svanberg 2003: 33). Således skapas naturligtvis dåtidens hjältar och kopplas till nationen, exempelvis Sverige, medan i många fall dåtidens fiender kopplas till den moderna nationens. I Sveriges fall skulle Ryssland och Danmark kunna nämnas som exempel på detta. Således kan vi utifrån tankarna om nationalistiskt historieskapande förstå att vikingatiden skapats i nationerna Sveriges, Norges, Islands och Danmarks intresse, trots att tankarna hos 19

20 den tidens nordiska arkeologer var att objektivt konstatera fakta om forntidens beskaffenheter. Vikingatiden har heroiserats, och denna enskilda punkt skulle räcka för att förklara det enorma intresse som vikingatiden fortfarande väcker hos människor. Vikingarna räknas bland de stora världscivilisationerna bredvid romarna, egypterna och de antika grekerna, och var den mest storslagna tiden i nordens historia, i största övrighet fyllt av inbördeskrig, svält och underutveckling. Forntidens människor kategoriserades in i ett övergripande nationellt narrativ, och de arkeologiska fynden fick stå för materialet som understödde dessa kulturhistoriska teorier. Sett ur ett postkolonialt perspektiv i enlighet med Fahlander, Persson och Svanberg, blir det tydligt att fynden inte uttrycker en homogen kultur, utan att kontakten mellan människor omarbetar föremålens betydelse beroende på vem de kommer i kontakt med. För att ge exempel på materiell kultur från vikingatiden som tydligt visar hur personer i mötet mellan varandra och föremål skapar hybrida betydelser används här de vikingatida handelsvikterna med pseudoarabiska inskriptioner (Fernstål 2008). Det är sedan tidigare känt att Birka, handelsstaden i Mälaren nära dagens Stockholm som är väldigt känd och som drar stora publiker till sig, handlade mycket med kungadömena, kejsardömena och kalifaten österut, och därmed importerade många föremål med österländskt ursprung. Detta leder inte bara till förändringar i mode, utan man kan se hur handelsväsendet i det stora hela skapar ett tredje rum där identiteten byggs upp runt handelsrutterna, hamnarna och människorna, oavsett bakgrund och etniska skillnader (Hedenstierna-Jonsson 2012: 31). I Fernståls artikel A Bit Arabic uppmärksammar hon vikingatida vikter, som har tillverkats med målet att se arabiska ut, medan texten inte alls motsvarar det arabiska skriftspråket. Dessa har dessutom inte bara påträffats i Birka, utan även Gotland, Tuna, Nysätra och Sigtuna (Fernstål 2008: 64). När det kommer till gravfynd i Birka finner vi dessutom influenser från de områden som idag är Ungern, och självklart också Konstantinopel och Bysans, exempelvis bältesutsmyckningar, mynt och krigsredskap som pilar och koger (Hedenstierna-Jonsson 2012: 31-36). Både Hedenstierna och Fernstål drar slutsatserna att dessa föremål uttrycker olika identiteter och att de ingår i olika nätverk av kontakter, både kulturella och ekonomiska. Med sådana föremål bland gravfynden stöds därmed den postkoloniala idén om hybriditet; föremål ändrar hela tiden identitet allteftersom de kommer i kontakt med nya människor, och således förändras dess betydelse. Denna uppsjö av tydliga bevis på hur den nordiska identiteten ständigt kom att ändras och variera från plats till plats torde framhävas på ett tydligt sätt i både framtida forskning och vikingatida utställningsprojekt. Intressant nog använder sig varken Hedenstierna eller Fernstål av teorier från postkoloniala forskare andra än Siân Jones, som framförallt är känd genom sina teorier kring arkeologi och dess förhållande till identitet och etnicitet. Det Fernståls artikel resulterar i är nya perspektiv på den vikingatida identiteten med jämförelser mellan koncepten etnicitet, kultur och ekonomi. Trots denna etnisk-kritiska medvetenhet, som räknas in i den övergripande postkoloniala diskussionen, kommenterar hon inte vissa kulturhistoriska begrepp som hon själv använder. I ett exempel från Fernstål föreslår hon att: 20

21 judging from the amount of long-distance, Eastern objects and influences in Viking Age Scandinavia it seems likely that the Eastern, Oriental, Arabic and/or Islamic was alluring and desirable [ ], perhaps as an ideal image of the Other as Viking Age Orientalism. (2008: 69) Här strukturerar Fernstål en tydlig kolonial logik, där hon föreslår att vikingatidens människor som använde föremål med östligt ursprung såg dessa som de Andra, och att de alltså (kanske) tänkte i samma koloniala banor som människor under talen, som ett slags vikingatida orientalism. Att betrakta interaktionerna mellan människor på detta sätt gör att barriärer mellan kulturer byggs upp snarare än dekonstrueras, och det fanns heller ingenting som hette orienten innan 1800-talet, och under talet fanns det en oerhörd mångfald av identiteter och kulturella uttryck i dessa områden som benämnts orienten där föremål, konst, religion och politik spreds och knöts ihop i ett nätverk omöjligt att kartlägga eller för den delen kategorisera som en distinkt kultur. Poängen här är att visa var vi ligger i den arkeologiska forskningen kring vikingatiden och hur pass postkolonial svensk arkeologisk forskning om denna tid är. Ovanstående exempel visar att svensk arkeologi har anammat postkoloniala perspektiv och att det finns en gedigen forskning runt begreppen identitet och etnicitet och hur man skall tolka materiell kultur utifrån dessa koncept, även fast det finns en bit kvar att gå. Kanske hör detta ihop med den omfattande genusdiskussionen som intresserat många forskare där frågor kring identitet är centrala, och att begrepp som hybriditet, Tredje Rum-möten och nationalism nu blir aktuella i och med detta. Hur ser vi på vikingatiden 2015? Trots Svanbergs dekonstruktion av vikingatiden, en ökad förståelse och anammande av postkoloniala studier bland arkeologer och andra humanister, hänger sig tanken om en distinkt vikingatid kvar. Samtidigt har vikingatiden sedan 90-talet, som Halewood & Hannam (2001) och Kobialka (2013) konstaterar, på många sätt avauktoriserats och förvandlats till populärkultur i olika former är vikingatiden, eller rättare sagt vikingarna, ett dragspel av filosofier, historia, nationalism och mythos som står de flesta fritt att använda hur de vill, samtidigt som den auktoritära institutionaliserade forskningen anammar postkoloniala teorier och strävar efter att göra vikingatiden tillgänglig för alla och kritisera nationalismens uteslutande och identitetspåtvingande användande av den. 21

22 4.2 Slutsatser kring postkolonial diskurs Postkolonial teori är ett starkt verktyg arkeologer kan använda sig av när de vill förstå hur interaktioner mellan människor och föremål skapar nya rum och i dessa nya betydelser. Samtidigt opponerar sig inte postkolonial teori mot kontextuell arkeologi, utan fungerar som en kompletterande teori bidragande med en omfattande forskning kring de koloniala förhållanden och strukturer som påverkade skapandet av vetenskaplig arkeologisk forskning, och även med värdefulla koncept som Tredje rum-möten och heterogeniteten i material med samma utseende eller funktion. Utöver detta undersöker postkolonialism följderna av kolonialismen och hur nationer påverkas av detta idag, och vilka politiska och samhälleliga strukturer som uppstått ur den. Ett av de viktigaste konstaterandena diskursen fastslår är att den arkeologiska forskningen är oerhört bunden till politik, något som många moderna forskare fortfarande tror de kan motarbeta genom att exempelvis bara fokusera på det arkeologiska materialet och dra kontextuella slutsatser utan att känna ett större behov av teoretisk förståelse. Således kan det uppmuntras att forskaren alltid bör undersöka och förstå bakomliggande politiska ramverk innan hon genomför sina analyser, och att hennes resultat kommer vara beroende av diskurs. Däremot är inte postkolonialism ett allomfattande ramverk i sig, och kan lätt användas till alltför kritiska analyser av västerländsk kultur. Det är även lätt att anta att tidig arkeologisk forskning saknar värde idag, och dra alla resultat över samma kant. Postkolonialism tycks sakna en kritik av kritiken när det gäller talets västerländska maktstrukturer, där debatter kring lika rättigheter och ett motstånd till rasbiologiska teorier fanns och var mycket heta politiska ämnen. Utöver det har kritiska studier växt fram inom arkeologin som följd av andra perspektiv, bland annat genus, som lägger ett stort fokus på politik och etik i forskningen och hur forntiden bör representeras för att bidra till ett jämlikt samhälle, där JÄMUS-projektet på Historiska museet är ett bra exempel. I slutändan är postkolonialism inom arkeologi en möjlighet att komplettera redan befintlig kritisk (i en positiv bemärkelse) arkeologi, och att diskursen fångar in två av de begrepp Persson nämnde som underkategorier inom det stora begrepp som kallas kultur, som annars riskerar att hamna utanför linsen; etnicitet och klass. Kombinerat med genus och kontextuell arkeologi kan arkeologer fånga in den största delen av det vida spektrum mänskliga aktiviteter som utgör de forntida samhällena, och att denna kombination bör ses som högkvalitativ arkeologisk forskning i nutidens Sverige. 22

23 5. Museiteoretiska utgångspunkter Frågor om vad ett museum skall representera och hur det skall kommunicera med besökarna har varit frågor som länge intresserat museipersonal och forskare i ämnet, men det är på den allra senaste tiden som museet som förmedlare av kultur och politiska ställningstaganden börjat uppmärksammas av olika forskningsfält, bland annat forskning inom sociologi och kritiska kulturarvsstudier, vilket har resulterat i en egen forskningsinriktning: kritiska museistudier, som är ett växande och alltmer inflytelserikt forskningsfält med sina grunder i den så kallade new museology som Vergo myntade 1989 (Smith 2006: 198). Tidigare hade sociologer i det närmsta glömt bort museet och fokuserat sina studier rörande utbildning, kunskap, samhälle, klass, religion, nation och nöje på andra nationella eller officiella institutioner, såsom skola, kyrka och sport (Fyfe 2006: 33). Detta har skiftat till att man snarare anser museet som en mycket kraftfull institution i dess egenskap av att påverka samhället, och har börjat innefatta museer i sociala studier om ojämlikhet, turism, populärkultur och visuellt innehåll. Intresset har också väckt frågor om hur kultur ställs ut, vem som ställer ut och vem som konsumerar innehållet, det vill säga vilka publiker som lockas till olika utställningar (Fyfe 2006: 33). Tidigare hade man utgått ifrån att denna publik var en odifferentierad grupp som anlände till museet för att passivt lära sig något om det som ställdes ut, men idag ser man besökaren som en aktiv, tolkande deltagare som hjälper till att skapa mening i utställningen (Macdonald 2007: 150). Som en följd av detta har museiforskningen mer och mer börjat rikta in sig på besökarens behov och utgångspunkter, där stort fokus läggs på att förstå besökaren vilket i sin tur kommer att bredda och fördjupa besökarens förståelse av utställningen, istället för att bara mata denne med kvantitativ information, som man gjorde långt fram på 1900-talet (Macdonald 2007: 151). Således går det att konstatera att mycket forskning kring museibesökaren idag utgår ifrån att museibesök både är situerade och differentierade, och att besökaren är individuell, uppfattar utställningarna utifrån sina egna erfarenheter, och inte bara påverkas av museiutställningen utan redan har förförståelser som i sin tur är influerade av kulturella faktorer som exempelvis landstillhörighet, etnicitet och klass (Macdonald 2007: 152). Museibesöket är en tämligen komplex process, som går att analysera med många metoder, där de mest frekvent använda är kvantitativa besöksundersökningar, det vill säga enkätundersökningar, besöksstatistik och korta besöksintervjuer, ibland utförda av museet självt, ibland utförda av inhyrda statistikföretag, som är nästintill nödvändiga för att dra slutsatser om besökarna och museiverksamheten. Däremot är det oftast de kvalitativa elementen, såsom kontextanalys i innehåll och ämne (exempelvis historia/arkeologi), som i slutändan säger någonting om verksamheten (Macdonald 2007: 151). Eva Insulander, som utifrån ett pedagogiskt perspektiv närmat sig utställningarna Forntider 1 och Forntider 2 på Statens historiska museum, konstaterar även hon att de museiteroetiska utgångspunkterna tagit en rejäl vändning under de senaste åren (se även Silvén 2011: 133f). Hon poängterar dessutom att denna förändring för forskare och museipersonal tar sig 23

24 uttryck i en sociopolitisk medvetenhet, och att resultaten av denna tydligt märks både i praktik, teori och symbolik (Insulander 2010: 11). Vidare konstaterar hon att projekt kring besökaren, internationellt och i Sverige, både riktar in sig mot den inre institutionella verksamheten, men också sträcker sig ut mot det omgivande samhället och närområdet (Insulander 2010: 11). Som en följd av detta nya intresse för samhället och dess politik, påpekar Insulander att resultatet av detta blivit att dessa nya museer helt i enlighet med sociopolitiska trender har ambitionen att verka för demokrati, kulturell mångfald och värnandet av mänskliga rättigheter, och att det finns en vilja att nå ut till alla samhällsnivåer (Insulander 2010:11f). 5.1 Det nationella historiska museet i Sverige Att museer har blivit självmedvetna är ett faktum, och detta väcker en rad nya problem och diskussionsfrågor för en särskild typ av museum, nämligen det nationella historiska museet, som har i uppgift att representera stat och nation men samtidigt måste möta och förhålla sig till den nya tidens bortgång från fasta nationella identiteter till en värld präglad av postkolonial globalism, ökad regionalism och negativ kritik gentemot begreppet nation å ena sidan, och en tillökning av nationalistisk politik å den andra (Naguib 2007: 7f). Konceptet nation bygger till stora delar på det faktum att den grupp människor som bor inom landområdet delar erfarenheter om etnicitet, kultur, religion och genus, trots att dessa är och alltid har varit olika varandra genom tiderna. Detta betyder att det är ett genom tiderna ihopsamlat minne som skapar nationens historia, snarare än ett kollektivt (Naguib 2007: 6). Det leder till att det ständigt finns intressen från olika grupper och individer inom nationen att ifrågasätta eller förändra det stora nationella narrativet, och när dessa blir tillräckligt inflytelserika, kommer också narrativet att anpassas till att inkludera dessa. Även omvänt; narrativet kan, och kommer, att anpassas för att exkludera vissa historier, medvetet och omedvetet. Denna diskussion är därför central för museer vars uppgift just är att välja ut delar av landets historia för att möta de förväntningar som ställs både av besökaren, sig själv och arkeologisk/historisk forskning. För Sveriges del är det nationella kulturarvet en diskussionsfråga, eftersom att det saknar en explicit, enad manifestation som är institutionaliserad. Den här diskussionen behandlar alltså inte lagarna om fornminnen och kulturmiljövård, utan vad som är nationens kulturarv och hur det skall representeras, och är i stora delar upp till det kontemporära samhället att definiera (Aronsson 2008: 18). 5.2 Utställningsanalys En central fråga rörande utställningar på museer är vilka metoder som används för att analysera utställningen, och det finns många tillämpbara att tillgå från många håll inom de humaniora ämnena. Analys kan utgå från estetik, i det att formen på utställningen analyseras, där bland annat tydliga mönster kan ses som gett upphov till begrepp som 24

25 kulturhistorisk utställningsestetik, där formen utgörs av kronologiskt ordnade montrar och föremål, fokus på människan, objektivitet, en undervisande ambition och en nationell avgränsning (Insulander 2010: 22). En annan för uppsatsen vital analysteoretisk utgångspunkt är diskursanalys, och som läsaren förmodligen redan sett genomsyras hela denna uppsats av ett tillämpande av denna. Börjesson använder sig av diskursanalys som metod för att analysera museiutställningen, och förklarar betydelsen av diskurs på ett mycket tydligt sätt. Han konstaterar att varje presentation och historieskrivning kring samhället och de som lever däri behöver kategoriseras, och att olika sociala kategorier därför skapas av den som vill representera detta, om det så är i en uppsats eller en utställning (Börjesson 2005: 194). Dessa kategorier är bland annat yrkesgrupper, klasser, folkslag, etnicitet och genus, och det är alltid en grupp människor en historisk utställning representerar, även om denna skara inte är enhetlig. Redan i namnet Vikingarna går det således konstatera att en utställning med ett sådant namn kommer att handla om vikingar, även om det är upp till forskaren att därefter göra en djupare analys av utställningen för att nå slutsatser till vilka som egentligen representeras i utställningen, och vilka sociala kategorier de tillhör. Börjesson tar i sin utställningsanalys avstamp i tre positioner, som behandlar följande frågor; 1: Vad föreställer utställningen? 2: Vad avslöjar utställningen? och 3: Vad gör utställningen? (Börjesson 2005: ). Den första positionen analyserar vad utställningen representerar, vilken historia den har, vad den föreställer, och om representationen är sann. Frågor kring om huruvida framställningen av den tänkta tidsperioden försöker fånga en historisk sanning, eller om den är ett uttryck för vad som är gångbart i vår egen tid blir härmed relevanta, och det förefaller vara så, att oavsett vad som kommer ett urval av föremål från denna gångna tidsperiod att bli det som karaktäriserar den (Börjesson 2005: 193f). Den andra positionen går in på sociala studier som många kontemporära forskare riktar in sig på, nämligen att förstå relationen mellan utställning och samtid; hur utställningen påverkas av samhället, och vilka politiska riktlinjer som skapar avgränsningarna till vad som bör eller för den delen får visas. Denna positionering knyter an till den första, men inriktar sig på andra frågor som behandlar utställningens samhällskontext, eller i större drag, nutidens användning av historiska epoker. Förenklat kan man säga att analysen utgår ifrån att se mönster i samtiden genom att studera en utställning, och att dess historiska sanningsvärde är sekundärt för undersökningen. Exempel på detta, dessutom kopplat till vikingatiden, är Peterssons avhandling där hon konstaterar att rekonstruktionen av vikingagårdar och användandet av vikingasymboler ger nationen/företaget/personen status samtidigt som de skapar en identitet som skiljer denna från övriga världen och andra människor (Petersson 2003: 136ff). Den tredje positionen tar i det närmsta avstånd från den första positionens sökande efter historisk korrekthet, och analyserar utställningen utifrån dess egna premisser. Detta betyder 25

26 att utställningen ses som en konstruktion skapad i mötet mellan forntid och nutid, vilket leder till att museiverksamheten hamnar i fokus, och därmed blir en pågående diskussion. Här tar man ställning till det faktum att utställningar tolkas olika av olika personer, mellan olika tider och även i samtiden, och att den faktiska forntiden alltid belyses ur olika perspektiv. Detta betyder, i sin utsträckning, att representationen på utställningen är en ständig förhandling mellan egentlig historia och dess relevans i samtiden Börjesson 2005: 195). Denna position ger oss möjlighet att förstå den diskurs som nu präglar museiutställningar, och även humanismens historiska dilemma. 5.3 Exempel: Forntider 2 Montrar och framförallt montertexter i utställningen Forntider 2 som invigdes 2007 är styrda av den tredje positionens huvudfråga; vad gör utställningen? Forntider 2 är en utställning om verksamheten, både den arkeologiska och museets, och budskapet är tämligen tydligt: utställningar är en konstruktion skapad i mötet mellan forntid och nutid, och styrs av värderingar och vetenskapsteorier som förändras över tid. Intressant nog kan det föreslås att utställningens vision i sig själv styrker detta bättre än all den teoretiska och praktiska medvetenhet den förmedlar till besökaren: den är ett utmärkt exempel på nutidens museioch arkeologiska kritiska perspektiv som forskare och personal anser är aktuell idag. Fig. 2: Interiör Forntider 2 (Åhlin 2015). För att återkoppla till uppsatsen är det således viktigt att förstå innebörden av i synnerhet den tredje positionen, eftersom att dessa realisationer visar att valet av föremål, rum och 26

27 skriven text, ljud och bild är oerhört beroende av samhällsnormerna, och att det med denna vetskap i färskt minne som vi verkligen kan närma oss kvalitativa slutsatser kring en utställnings orsaker och följder. För att en utställning skall mottas positivt av publiken bör den vara i enlighet med de värderingar och normer som majoriteten av det kontemporära samhället stödjer. Eftersom att utställarna (museipersonal, projektledare och forskare), tillhör det kontemporära samhället, präglas deras forskning av samma normer. Om de följer politiskt valda riktlinjer, bör dessa naturligtvis också stödja samma värderingar och normer som samhället och forskarna. Om trenden visar på ett intresse att arbeta för mångkultur och feminism, bör det också kunna ses i utställningen, samtidigt som utställningen också påverkar besökarna genom att visa vad som är rätt och fel, särskilt om utställningen finns på ett museum som handlar om människor, exempelvis etnologiska, historiska och sociala museer. 27

28 6. Vikingautställningen Med de teoretiska utgångspunkterna i färskt minne går vi nu in i analysen av allt material som kan kopplas till uppsatsens huvudämne; vikingautställningen på Statens historiska museum i Stockholm. Kapitlet kommer att behandla utställningens rumsliga disposition och materiella innehåll, för att sedan studera klass och etnicitet, hur dessa representeras, och hur dessa kan ses ur ett intersektionellt perspektiv. Kapitlet strävar även efter att hitta material och kontexter som visar huruvida utställningen utgår från ett postkolonialt hybriditetsperspektiv eller inte, för att utifrån resultaten ge förslag på vad som kan ändras för att ge en mer rättvis bild av vikingatidens samhälle och värld. Analysen har också för avsikt att mäta vilket inflytande den har på vårt nutida samhälle, vilket mäts i popularitet. Ju fler människor som besöker utställningen, ju större utrymme den ges och ju fler pressmeddelanden som uppmärksammar den, desto fler människor nås av budskapen som utställningen förmedlar. Därefter kommer även en kort historik om utställningens större förändringar sedan invigningen 2001 att presenteras, för att slutligen kommentera de observationer som möjliggjorts genom detta arbete. Fig. 3: Foto från Vikingautställningens södra ingång (Nimmervoll 2015). 6.1 Utställningens rumsliga disposition Vikingautställningen är så placerad i Historiska museet, att man kan gå direkt till utställningen från museientrén, utan att behöva gå genom någon annan utställning. Alternativet är att vandra genom de två utställningarna Forntider 1 och Forntider 2, för att sedan komma till Vikingarna. Däremot så inträder man då i fel ände av utställningen, 28

29 eftersom det är tänkt att man skall gå in från entrén och först mötas av de kritiska reflektioner som museet uppmärksammat, och sedan gå i en aningen kronologisk vandring från hedendom till kristendom. Således hänger inte Vikingarna ihop i det kronologiska narrativ som Forntider 1 följer, utan följer parallellt utställningen för att slutligen hamna i Forntider 2. Det bör noteras att Sverige som begrepp ända fram till utställningen Sveriges historia på andra våningen tydligt tas avstånd ifrån, för att lära besökarna att nationen Sverige inte fanns ända tills reformationerna i slutet av vikingatiden som långsamt resulterade i det överregionala kungastyre som i de historiska källorna nämns som Sverige. Det finns för närvarande åtta fasta utställningar på Statens historiska museum. Dessa är: Namn Fokus Tidsomfång Forntider 1 Forntidens samhälle/livsöden Ca år Forntider 2 Nutidens samhälle/identitet - Vikingar Forntidens samhälle/livsöden 300 år Arkeoteket Nutiden/arkeologiskt arbete - Sveriges Historia Medeltidens Sverige - idag/livsöden 1000 år Massakern vid muren Medeltidens Gotland/Krig 1 år Medeltida konst Medeltidens Sverige/Konst 600 år Textilkammaren Medeltidens Sverige/Textil 600 år Guldrummet Järnålder-Medeltid/Praktföremål 1300 år Namn Area % av totalytan (fasta utställningar) Forntider (1) 331,7 m² 9,2 Forntider (2) 387,3 m² 10,7 Vikingar 886,8 m² 25 Arkeoteket 92,5 m² 2,6 Sveriges Historia 554,9 m² 15,3 Massakern vid muren 141,5 m² 3,9 Medeltida konst 863,3 m² 24 Textilkammaren 335,2 m² 9,3 Guldrummet * - - Totalt 3 593,2 m² 100 * Guldrummets planlösning fanns ej tillgänglig och kan därför ej medräknas i denna undersökning. 29

30 Fig. 4: LOA Pl 3 och Pl 4 Kvarteret Krubban: AB Historiska. Ritningarna förminskade för att passa in i uppsatsen (Statens Fastighetsverk 2010). För att klargöra för läsaren bör nämnas att LOA-ritningar är planritningar där lokalarean är inräknad i varje rum. Studerandes dokumenten i full skala ser man tydligt areorna för varje rum uttryckt i kvadratmeter. 30

31 Ytmässigt sett är utställningen om vikingar den största av alla fasta utställningar, tätt följd av Medeltida konst som bara är 23,5 m² mindre. Det är svårt att avgränsa utställningarna och förenkla dem till att endast bli en jämförelse i tidsspektrum och ytan över vilket spektrumet representeras. Dels är utställningarna så pass olika att en del sträcker sig över flera tidsåldrar som representeras i andra delar av utställningarna, och dels har de stora skillnader när det gäller vilka aspekter av forntiden och historia som ligger i fokus. Trots detta görs ett försök att sammanfatta delkapitlet i dessa slutsatser: Vikingautställningen är den enskilt största utställningen på Historiska museet, och sträcker sig över en i relation till övriga utställningar mycket kort historisk tidsperiod, överträffad endast av temautställningen Massakern vid muren. Däremot finns det fler utställningar som behandlar medeltiden ur olika aspekter; Sveriges historia, Massakern vid muren, Medeltida konst och Textilkammaren, som tillsammans utgör hela 52,5 % av museets totala (fasta) utställningsyta, alltså dubbelt så mycket som vikingautställningen. Vikingautställningen representerar perioden e.v.t (300 år), och medeltidsutställningarna behandlar perioden e.v.t (600 år), med en fortsättning i tid i Sveriges historia fram tills idag, vilket leder till att tidsperioderna har en nästan jämn fördelning av yta sett till tidsrymd (25 % /300 år, 52,5 % /600 år), då även medräknat den yta i utställningen Sveriges historia som behandlar talet. Vikingautställningens placering i museet gör den direkt tillgänglig för besökaren från huvudentrén, vilket gör att besökaren inte behöver bevista någon annan utställning för att ta sig till den. Besökaren behöver endast gästa en utställning för att få skåda vikingatidens kultur och samhälle, medan medeltiden är uppdelad i fyra utställningar med olika teman, vilket ger besökaren en större valmöjlighet att välja bort delar som de finner mindre intressanta. 31

32 6.2 Utställningens föremål, montrar, texter och multimedia Den 886,8 m² stora utställningsytan tas upp av 40 glasmontrar med tillhörande föremål, ljudinformation och texter, 10 avgränsande väggar vid båda ingångarna samt längre in i rummet, 1 rum för barn, 1 miniatyr av handelsstaden Birka, 1 docka i verklig skala Birkaflickan, 1 grav, 4 rekonstruerade vikingaplagg, 3 informationsdatorer, 2 projekterade bildspel, 1 film, 2 projekterade bilder och 25 tavlor. De föremål från vikingatid som visas i utställningen uppgår i cirka 3500, detta löst räknat då mängden föremål inte i sig själv kan påvisa vilka aspekter av vikingatidens samhälle som representeras eller framhävs, med tanke på att föremålen varierar i storlek från två meter höga runstenar till 0,5 centimeter stora pärlor, och i kvalitet från rostiga nitar till praktföremål såsom spännbucklor (felmarginalen i antalet föremål utgörs dock främst av avrundade antal mynt i mynthögar samt antal benfragment i benhögar, som besökaren genom att skåda materialet omöjligen kan räkna exakt). Däremot är det viktigt vilka skilda kontexter som föremålen uppkommer i utställningen, det vill säga vilka föremål som parats ihop med varandra i en monter eller liknande kontext (exempelvis ensamstående runsten med tillhörande text), eftersom att det är detta som visar besökaren hur det vikingatida samhället såg ut. De skrivna texterna samt tillhörande fyndlistor är därför centrala i utställningen, och är vad som faktiskt förklarar för besökaren vad man ser och vad det representerar. Således efter två besök (10/4 samt 1/5-2015) kan utställningen i dess nuvarande form med noggrann precision anses innehålla 60 olika kontexter. Dessa kommer att presenteras nedan och kopplas samman med deras placeringar i utställningen, och korta analyser kommer att göras som generellt kan sägas svara på följande frågor: Vad representerar kontexten? Klass, genus, etnicitet, andra samhälleliga aspekter? Till vilken grad motsvarar föremålen i montrarna en arkeologisk kontext? Det vill säga är föremålen tagna ur sina vikingatida sammanhang, exempelvis ihopsamlade från olika delar av Sverige eller utomlands eller tagna från en gravkontext och bostadskontext, eller är de hämtade från en och samma grav/stad? 32

33 Kontextlista Fig. 5: De 60 kontexterna i rummet (SHM 2015). 1. Introduktion 41. Birka 2. Unnas runsten 42. Liljorna på graven 3. Vikingar och historiebruk 43. Fyndens ursprung 4. Från fjärran länder 44. Bilder från Tängelgårda 5. Dödens redskap 45. Härskarinna av Öland 6. Runor och bilder på stenar 46. Trätron 7. Krigare till häst 47. De första kyrkorna 8. Godsherren från Vendel 48. Många kristnanden 9. Dricka alkohol 49. Offer i de djupa skogarna 10. Meningsfullt drickande 50. Kyrkans föremål 11. Från fjärran länder 51. Heliga ting från Helgö 12. Furstinnan från Birka 52. Amuletter 13. Aristokraterna 53. Hammaren och korset 14. Projektion gravskiss 54. Oden, Tor och Frej 15. Trälarna 55. Upptäckter västerut 16. Runstenar 56. Sven gjorde mig 17. Vad kostade ett liv 57. Kristen text, hedniska 18. Vems var det bruna håret bilder 19. Samisk kultur 58. Monument vid kungens 20. Sagoträdet Yggdrasil kyrka 21. Med båt mot dödsriket 59. Pappan och himmelriket 22. Hästen och hunden 60. Från hedniskt till kristet 23. Hacksilver i Valsta 24. Järnpatronen 25. Barnen 26. Mästerligt hantverk 27. Barnen levde farligt 28. Mästersmedens verktyg 29. Mästerverket 30. Hantverk i metall 31. Dräkt och smycken 32. Kvinnan: en nyckelperson 33. Skönhet 34. Rekonstruerade dräkter 35. Bosättningskarta 36. Äta bör man 37. Jordbruk 38. Folkvandringar 39. Silverskatter ur Birkas svarta jord 40. De smidiga skeppen 33

34 1. Introduktion: En blå vägg som avskärmar själva vikingautställningen, varpå vilken runor är projekterade av lampor. Välkomsttexten konstaterar att Sverige som nation inte fanns under vikingatiden, och ej heller svenskar, och att utställningen handlar om de vikingatida folk som bodde i östra Skandinavien. Man försöker undvika att använda ord som svensk, samtidigt som texten trots allt säger att utställningen kommer att handla om vikingatiden inom nationens nuvarande gränser, det vill säga östra Skandinavien. Men texten visar att museet medvetet tar avstånd ifrån nationalistiskt anspråkstagande av vikingatiden. 2. Unnas runsten: Runsten från Torsätra med tillhörande text som säger vad som står på den, samt även att det finns runt 2500 runstenar i Sverige, och att hälften av dem finns i Uppland. Här kopplas runstenar ihop med nationen, möjligtvis oreflekterat eftersom att de faktiskt återfinns inom Sveriges gränser. 3. Vikingar och historiebruk: En mycket kritiskt medveten kontext beståendes av 7 texter, 2 montrar och 17 bilder som knyter an till hur bilden av vikingen har förändrats genom historien, och hur den har använts i politiska syften. Den första texten säger att: Det finns inte en sann bild av historien. Det man väljer ut och hur detta presenteras, medvetet eller omedvetet, säger ibland mer om samtiden, än om den historiska period som skildras. Historien brukas på olika sätt, ibland i politiskt syfte. Bilden av vikingen under olika tider är ett tydligt exempel på detta historiebruk. Begreppet vikingatid skapades först under 1800-talet. [ ]Behovet av en stolt historia var stort i ett samhälle i snabb förändring. Vikingen blev viktig för att skapa en nationalkänsla. Myten om den starka svenska vikingen har utnyttjats genom historien och frodas än idag. Förutom att visa på en kritisk medvetenhet så ger detta besökaren en uppfattning om att det som visas i utställningen, kommer att hålla en högre objektiv standard än det som visas i denna kontext, exempelvis en SS-rekryteringsaffisch. Detta bör ge besökaren en uppfattning om att utställningen representerar den bild av vikingatiden som modern forskning kommit fram till, som är så avståndstagande från nutida politik och identitetsskapande som möjligt. Värt att notera är också att det konstateras i en av texterna att nazisternas användande av vikingen är historiskt missbruk, och med dessa ord tar man ett tydligt politiskt avstånd mot sådan politik. 4. Arabiskt silver, Skatten som Otto fann: Bestar av två montrar med tillhörande texter, som förklarar att mer än tusen silverskatter har hittats i Sverige, och att många mynt är islamiska/österifrån. Skatten som Otto fann kan ha varit ett offer till gudarna eller en förvaring på obestämd tid. Museal kontext: silverskatter. Föremålens ursprung nämns i texten. 5. Dödens redskap: En central omissbar monter i vilken spjutspetsar, praktsvärd och Söderalaflöjeln visas. Museal kontext: identitet, krigarnas redskap, mellersta och övre samhällsklasser. Föremålens ursprung nämns i fyndlista. 34

35 6. Runor och bilder på stenar: 5 runstenar från olika platser i landet samt 1 text som förklarar att runstenarna var för storbönder och aristokrater, och att bildstenar nästan bara återfinns på Gotland. Museal kontext: runstenar, övre samhällsklass. Föremålens ursprung nämns i text. 7. Krigare till häst: 1 monter med en gravkontext från Gryta, Västmanland. Arkeologisk kontext: mannen, krigsryttargrav, övre samhällsklass. Fyndlista finns. 8. Godsherren från Vendel: Centralt placerad monter med gravkontext från båtgrav i Vendel, 1 bild på hur herren kunde ha sett ut och hur graven kan ha sett ut vid invigning och 1 text som beskriver livet som översta elit i Uppland. Arkeologisk kontext: mannen, grav, övre samhällsklass. 9. Dricka alkohol: 1 bildsten från Tängelgårda, Gotland, med tillhörande text som beskriver vad stenen föreställer, att man kunde framställa alkohol under vikingatiden, och att man främst drack mjöd och öl. Museal kontext: drickande under vikingatiden. 10. Meningsfullt drickande: 1 monter med dyrbara dryckesbägare, bland annat importerat från det frankiska riket. Att bjuda flott hörde ihop med hög social ställning, och var en viktig del av aristokratins livsstil. Museal kontext: drickande kopplad till övre samhällsklass. Fyndlista finns med aningen diffusa fyndplatser. 11. Från fjärran länder: 1 monter med importerat gods, samt text som förklarar att exotiska föremål som kom till norden ofta fick pryda aristokratins dräkter. Föremålen nämns ursprungligen komma från Rhenområdet, de brittiska öarna, den islamiska världen och österifrån. Museal kontext: import, övre samhällsklass. Fyndlista finns samt var fynden är funna. 12. Furstinnan från Birka: Centralt placerad monter med gravkontext från kammargrav i Birka, en bild på hur furstinnan kunde ha sett ut och hur graven kan ha sett ut vid invigning, samt beskriver livet som rik kvinna i Birka. Arkeologisk kontext: kvinnan, grav, övre samhällsklass. Fyndlista finns. 13. Aristokraterna: Utställningens enda film, som ges stort utrymme i utställningen, som visar hur livet som aristokrat och krigare kan ha tett sig under vikingatiden i form av reenactmentscener, samt tillhörande text som återger att aristokraterna var en liten grupp med stora gods som omgav sig av kostbara ting från fjärran länder, begravdes med pompa och ståt, och att furstinnan från Birka och godsherren från Vendel är exempel på aristokrater. Museal kontext: männen, övre samhällsklass. 14. Projektion gravskiss: Centralt placerad. En av lampor i taket återgiven skiss på en arkeologisk gravskiss föreställandes en båtgrav intill Godsherren från Vendel, vilket får en att dra slutsatsen att projektionen kanske tillhör den kontexten. Saknar dock egen text, och 35

36 Vendeltexten nämner inte denna skiss, vilket leder till att en del besökare förmodligen inte gör några kopplingar dem emellan. Museal kontext: arkeologi. 15. Trälarna: 1 monter med två trälar som offrats till en fri man och lagts i hans grav i Bollstanäs, Uppland. Montern saknar dock fynden från den fria mannen som omnämns, vilket gör denna kontext museal. Lägre samhällsklass. Fyndlista finns. 16. Runstenar: Tre runstenar uppställda längs väggen utan text. Verkar placerade i dekorationssyfte mellan de två montrarna Krigare till Häst och Vems var det bruna håret. 17. Vad kostade ett liv: 1 monter med tre våningar, föreställandes tre olika mansbot som man var tvungen att betala för mord enligt Gutalagen från tidigt 1200-tal. Varför det i en utställning om vikingar refereras till en medeltida text förklaras med att äldre medeltida texter oftast byggde på äldre muntliga berättelser. Museal kontext: Lag och rätt, sociala skillnader, lägre och mellersta samhällsklasserna. 18. Vems var det bruna håret: 1 monter med gravkontext från Adelsö, östra Mälaren. En man och en kvinna begravdes, och en hårfläta återfanns som texten diskuterar om den tillhörde den förmodat offrade kvinnan, eller mannens änka. Gravfynden utgörs bland annat av vapen, sköld, flera olika djur, kläder med orientaliskt ursprung och guldtråd. Arkeologisk kontext: mannen, kvinnan, gravsed, övre samhällsklass. Fyndlista ingår. 19. Samisk kultur: 1 bild, ett par rekonstruerade skidor och en vägg som skiljer av kontexten från övriga utställningen, 1 monter med gravfynd och gårdsfynd från många olika delar av de norra två tredjedelarna av Sverige, som på ett eller annat sätt kopplas samman med samisk kultur. Bland annat nämns att folken i norr hade en egen livsstil, att de kallades finnar eller skridfinnar, och att de handlade med de sydligare, bofasta folken vilket syns i fyndkontexter såsom Birka och Uppsala. Det nämns också att samiska pälsexporter var viktiga för överklassen i söder, och att det även ses i fyndkontexter på många platser att den samiska kulturen och jordburkskulturen integrerats med varandra på flera sätt, både religiöst, kulturellt, relationsmässigt (ingifte) och materiellt. I monterns fyndlista ingår flera gravar och kontexter såsom svarta jorden i Birka och Uppsala, bland annat en man som begravts i kvinnokläder som tolkas som en shaman (Vivallen, Härjedalen), och en annan mansgrav som innehåller både sydskandinavisk, samisk och östliga föremål/stilar (Ås socken, Jämtland). Museal kontext: etnicitet, export (till rika sydskandinaver). Kontext 19 är mycket intressant, och innehar en potential så stor att den absolut skulle kunna utgöra en särskild utställning i vilken hybriditetsbegreppet skulle vara ett ledande koncept, och kontexten kommer att diskuteras mer ingående längre fram. 20. Sagoträdet Yggdrasil: 1 dator med barnsagor om nordisk mytologi, ett avskilt rum med ett symboliskt träd med korpar i och en gris nedanför, två av väggarna har bokhyllor på vilka många barnböcker om vikingar och deras mytologi. Museal kontext: Lek/sagorum för barn. 36

37 21. Med båt mot döden: 1 monter med välbevarad båt samt några träföremål från Årbygraven i Uppland. Montertext som beskriver gravplundring och bevarandeförhållandens inverkan på trä, men också vikingarnas syn på döden som en resa mot livet efter detta. Arkeologisk kontext: gravsed. Fyndlista ingår. 22. Hästen och hunden: 2 montrar med komplett häst respektive hundskelett. Montertexten förklarar att djuren var viktiga för människan under vikingatiden, och att de två djuren offrats i samma grav som kontext 21 (Årby, Uppland). Skelettens intakthet gör det ifrågasättbart huruvida delarna kommer från graven i sig eller om de är tagna från nyligen avlidna djur. Museal kontext: hästen och hundens betydelse. Fyndlista ingår ej. 23. Hacksilver: 1 monter med silver från många fyndkontexter. Text som berättar att det vikingatida värdesystemet vägde silver snarare än att bry sig om dess monetära värde, vilket bland annat resulterat i klippta mynt. Det står även att det mesta silvret importerades från den islamiska världen. Museal kontext: ekonomi, import. Fyndlista ingår. 24. Järnpatronen: 1 monter med järnföremål i gravkontext. Texten säger att mycket av järnet kom från Dalarna, och att mannen i graven som visas troligen var delaktig i järnhanteringen. Arkeologisk kontext: mannen, grav, järnhantering, mellersta samhällsklass. Fyndlista ingår. 25. Barnen: 1 monter med diverse föremål som kopplas till barnens liv. Det nämns också att barnen kunde ha en betydelsefull ställning i samhället, vilket visas av värdefullt utrustade gravar som till exempel Birkaflickans. Museal kontext: barn. Fyndlista ingår. 26. Mästerligt hantverk: 1 monter med hantverksföremål samt tyg som visar textiltillverkning. Konstateras också vara en kvinnlig syssla. Museal kontext: kvinnan, hantverk, mellersta samhällsklass. Fyndlista ingår. 27. Birkaflickan: 1 grav centralt placerad i utställningen omgiven av sittplatser, 1 rekonstruktion av flickan i naturlig storlek omgärdat av stängsel, med en bild av ett hus i skiftesverk som bakgrund. 2 texter tillhör kontexten; Barnen levde farligt och Birkaflickan, där den första beskriver barnadödlighet och att barn tilldelades könsroller tidigt, medan den andra beskriver Birkaflickan, hennes ställning som barn till en välbärgad familj och hur det gick till när dockan skapades. Museal och arkeologisk kontext: flickan, barn, övre samhällsklass. 28. Mästersmedens verktyg: 3 montrar med diverse verktyg från en deponering i Mästermyr, Gotland, tillhörande en förmodad mästersmed, vars uppsättning verktyg är enorm i jämförelse med fynd i liknande kontexter. Arkeologisk kontext: mellersta samhällsklass, hantverk. Fyndlista ingår. 29. Mästerverket: 1 monter med text. Betselbeslag, skickliga hantverkare reste runt mellan aristokraternas gods. Museal kontext: hantverk, övre samhällsklass. 30. Hantverk i metall: 1 monter med text. Museal kontext: hantverk. Fyndlista ingår. 37

38 31. Dräkt och smycken: 1 monter med text. Smycken hade bestämda funktioner i mäns och kvinnors dräkter. Museal kontext: identitet, gravar, mellersta och övre samhällsklasserna. Fyndlista ingår. 32. Kvinnan en nyckelperson: 1 monter med nycklar, text förklarandes kvinnans roll i samhället som gårdens styresperson. Museal kontext: kvinnan, mellersta och övre samhällsklasserna. Fyndlista ingår. 33. Skönhet: 1 monter med kammar, som konstaterar att det var viktigt hur man klädde och vårdare sig även då (vikingatiden). Museal kontext: kroppsvård. Fyndlista ingår. 34. Rekonstruerade dräkter: Tre dräkter, två kvinnliga och en manlig, trädda på skyltdockor för att visa hur dräktseden kunde ha sett ut, efter jämförelser med verkliga fynd och gotländska bildstenar. Museal kontext: mode, mellersta och övre samhällsklasserna. 35. Bebyggelsekarta: En miniatyr över södra Sverige centralt belägen i utställningen, omgiven av bänkar, som utgör vad som i det närmaste är en bebyggelseutbredningskarta, med namn på bygderna utplacerade, som de troligtvis kallades i skrivna källor. Ingen förklarande text finns, vilket gör källkritik obefintlig. Museal kontext: bebodda områden. 36. Äta bör man: 1 monter med text som berättar om matvanorna i Birka, och hur man arkeologiskt kan veta vad man åt. Museal kontext: hushållning, laborativ arkeologi. Fyndlista ingår. 37. Jordbruk: 1 monter med redskap från Tibble i Södermanland samt text som berättar att de flesta människorna ägnade sig åt jordbruk i södra Skandinavien, och att man använde sig av årder för att arbeta jorden. Arkeologisk kontext: jordbruk, lägre samt mellersta samhällsklasserna. 38. Folkvandringar. Ett bildspel som föreställer folkvandringarna under folkvandringstiden, där olika folk (följen) rörde sig över stora områden i det som idag är Europa. Poängen med visningen tycks vara att vilja visa föregångarna till vikingarnas egna långväga resor. 39. Silverskatter ur Birkas svarta jord: 1 monter med text som beskriver tre silverskatter som hittats i Birka. Många av mynten kommer från Kalifatets länder under den Abbasidiska dynastin men även yngre mynt från 900-talets Samanidiska dynasti förekommer. Museal kontext: silverskatter. 40. De smidiga skeppen: Miniatyrrekonstruktion i skala 1:6 av det norska Gokstadskeppet. Museal kontext: sjöfart. 41. Birka: Omissbart stor miniatyr av Birka som det kan ha sett ut under någon period under vikingatiden, vilket ej är preciserat då det saknas beskrivande text. En dator finns tillgänglig som beskriver livet i Birka. Museal kontext: Birka. 38

39 42. Liljor på graven: 1 liljesten med text som säger att stenarnas motiv är kristen symbolik, och att det finns 300 sådana i Västergötland. Museal kontext: tro. 43. Fyndens ursprung: 1 dator med storbildsskärm med en rad olika fynd som man kan få se var de kom ifrån och var de hittats, inom och utanför Sverige. Museal kontext: handel. 44. Odens många sidor/bilder från Tängelgårda: Centralt belägen bildsten och bakgrundsvägg med text som beskriver guden Oden, där det bland annat nämns att han kunde sejda och klä ut sig i kvinnokläder, vilket anspelar på kvinnlighet, samt en text som behandlar själva bildstenen. Museal kontext: tro. 45. Härskarinna av Öland: 1 monter med gravfynd från en kvinnograv i Köpingsvik, Öland, med bland annat en stav och dyrbara föremål som tolkats till att hon var en av Ölands mäktigaste personer och även en völva, det vill säga kvinnlig kultledare. Till montern följer 1 bild som visar henne sittandes på en tron omgiven av tre män och en kvinna sittandes på bänkar längs husväggarna samt två texter som berättar om kvinnan i graven. Arkeologisk kontext: kvinnan, tro, övre samhällsklass. Fyndlista ingår. 46. Trätron: Rekonstruktion av senvikingatida tron, utan text som förklarar vilket fynd den företräder eller varifrån den kommer. 47. De första kyrkorna: 1 del av en sandstenskolonn från ett förmodat tidigt kors från tidigt 1100-tal, Vintrosa, Närke. Museal kontext: tro. 48. Många kristnanden: 1 monter med fynd från olika gravar samt text som berättar att kristnandeprocessen tog sig olika uttryck i östra Skandinavien. Museal kontext: tro. Fyndlista ingår. 49. Offer i de djupa skogarna: 1 monter med fynd från olika kontexter i norra Sverige. Texten konstaterar att det skulle ta lång tid för kristnandeprocessen att nå landen i norr, och att tusentals heliga platser är kända från fångstfolkens land. Museal kontext: tro. Fyndlista ingår. 50. Kyrkans föremål: 1 monter med text om respektingivande föremål som stärkte missionärerna och väckte vördnad hos åskådarna. Museal kontext: tro. 51. Heliga ting från Helgö: 1 monter med tre religiösa föremål som hittats under en salsbyggnad på Helgö, som sägs kunna vara aristokratiska gåvor och att salsbyggnaden helt säkert tillhörde dessa. Arkeologisk kontext: övre samhällsklass. 52. Amuletter: 1 monter med amuletter från många olika kontexter. Kort text som fokuserar på ett fynd som tros kan föreställa Freja, hittat i Aska, Östergötland. Museal kontext: tro. Fyndlista ingår. 53. Hammaren och korset: 1 monter med gravfynd från Birka, text som lägger fokus på hedniska och kristna smycken. Arkeologisk kontext: tro, övre samhällsklass. 39

40 54. Oden, Tor och Frej: Bildsten från Sand, Gotland. Texten föreslår att männen på nedre delen av bilden är Oden, Tor och Frej, och att den övre delen kan visa ett offer. Museal kontext: tro. 55. Upptäckter västerut: Ett bildspel som visar den vikingatida migrationen västerut, till bland annat Island och Grönland. Även denna gång verkar man vilja visa vikingarnas långväga färder mer än något annat. 56. Sven gjorde mig: 1 dopfunt med text som säger Sven gjorde mig, och att bilden anspelar från en händelse ur Völsungasagan. Hedniska myter kunde ha en plats i det kristna kyrkorummet. Museal kontext: tro. 57. Kristen text, hedniska bilder: Gravkista från Ardre, Gotland, med kristen text och hedniska motiv. Budskapet samma som 56. Museal kontext: tro. 58. Monument vid konungens kyrka: Gravkista från Husaby kyrka, Västergötland, som enligt texten tillhört en välbärgad person, och att Olof Skötkonung, en av de första kristna kungarna. Museal kontext: tro, övre samhälle. 59. Pappan och himmelriket: Bildsten eller liknande monument, vilket ej framgår i texten, med motiv som tolkats vara ett inträde till himmelriket, på vars andra sida en Nicolaus har skrivit att han gjort stenen efter sin far. Museal kontext: tro. 60. Från hedniskt till kristet i Valsta: 2 bilder, en landskapsbild med gravar och gårdshus samt en kvinnograv. Texten berättar om den religiösa övergångsperioden i slutet av vikingatiden, och att aristokratiska kristna gravar byggdes ovanpå hedniska högar i Valsta, Uppland, och att en kvinna begravts med torshammare men inte bränts; tecken på både hednisk och kristen tro. Museal kontext: tro, övre samhällsklasserna. Utställningen följer ett löst kronologiskt ramverk i det att man går från hedniskt till kristet, som mer tycks vara följd av äldre utställningsformat än ett medvetet val. Snarare tycks olika aspekter från vikingatidens samhälle presenteras på ett mer marknadsinriktat sätt, i det att föremål som kan kopplas till populära berättelser, såsom Birkaflickan, krig, Birka, gotländska bildstenar och överklass upptar centrala positioner som är svåra eller omöjliga att undvika. Utställningen består av ett stort antal praktföremål, särskilt i jämförelse med föremål som var vanligare under vikingatiden, såsom järnredskap och enkla smycken. Man kan dela upp de 60 kontexterna i tre större sammanhang, som även delar upp utställningsrummet med utplacerade väggar. Kontexterna 1-3 har ett tydligt fokus på att introducera besökaren till museets medvetenhet om sin (och nationens) historia, för att visa att vikingatiden var en tid innan Sverige blev en nation, och att bilden av vikingen har använts till olika politiska ändamål, såsom nazism. 40

41 Huvuddelen av utställningen, kontexterna 5-41, som avskärmas av den blå runbelysta väggen, behandlar vikingatidens samhälle, och tycks vara ämnad att beskriva livets olika aspekter i östra Skandinavien (Sverige) under denna tidsperiod. Denna del flyter in i den tredje delen, 42-60, som kretsar kring vikingatidens tro och religion, och övergången från hedniskt till kristet. Det går inte att skilja dessa åt eftersom att de båda behandlar vikingatidens samhälle, men det är ett tydligt fokus på tro och religion i den sista delen (från entréingången sett). Klass Aristokratin är den mest representerade samhällklassen i utställningen, detta utifrån de montrar särskilt dedikerade till dem, och de montrar som handlar om andra samhällsaspekter men återknyter till aristokraterna (exempelvis Birkaflickan som kom från en välbärgad familj räknas till överklass). 19 av de 30 kontexter som tydligt kan kopplas samman med det vikingatida klassystemet består av skildringar av överklassen; deras drickande, bjudande i hallar, krigsföranden, stora materiella ägandeskap samt deras praktföremål (5-8, 10-13, 18, 19, 27, 29, 31, 32, 34, 45, 51, 53, 58) (63,3 %). 9 av de 30 kontexterna kan kopplas samman med medelklassen; hur man plöjde sin jord, hur man ägnade sig åt vissa hantverk, hur man såg på kroppsvård och skönhet, och krigarens medverkan i följet (5, 17, 24, 26, 28, 31, 32, 34, 37) (30 %). Endast 2 av 30 kontexter (15, 37) (6,7 %) skildrar trälarnas leverne; att de var slavar och att människohandeln var omfattande, och att de bland annat användes för att plöja jord och offras till sina mästare som avlidit. Det bör också noteras att det bara är aristokratin som nämns direkt i texterna, vilket osynliggör de andra klasserna, även om en kontext handlar om någonting annat, exempelvis Samisk kultur, som trots att den behandlar folken i norr också som slutord nämner att den sydsvenska aristokratin importerade de pälsar som samerna sålde. Texten säger inte att någon annan handlade med dem, och därför blir det vanliga folket och handelsmännen, som syns i materialet, i slutändan osynliggjorda för besökaren. Det finns en tydlig koppling till antalet praktföremål och det utrymme vikingatidens övre samhällskikt får i utställningen, då de flesta av dessa finns i samma montrar som uttryckligen visar aspekter ur aristokraternas leverne. Etnicitet Utställningen gör inga större utsvävningar i att försöka fånga upp vikingarnas etnicitet eller andra etniciteter, förutom i kontext 19 som handlar om samisk kultur. Detta är dessvärre en kolonial struktur eftersom att den sydskandinaviska kulturen inte uppfattas eller beskrivs som en etnicitet eller folkgrupp, vilket gör den till ett oproblematiskt själv, som blir narrativets centrum, självklarheten som inte behöver beskrivas och förklaras, medan samisk 41

42 kultur bara i namnet tillskrivs etnisk agens. Diskussionen om det oproblematiska självet och västvärldens forskningsmässiga upptagenhet att tillskriva alla andra kulturer etnicitet har varit grundläggande inom postkolonial forskning (jämför med kapitel 4) och studierna om koloniala förtryckarstrukturer, och är därför ett problem utställningspersonal bör ta på största allvar och korrigera därefter. Identitet En människa har en identitet, och den formas och förändras under hela människans liv, och tar olika former i olika situationer, exempelvis inom familj eller i mötet av en främling, eller när man vistas i olika grupper, som endast män, endast kvinnor, eller blandat kvinnor och män. Föremål spelar också en stor roll i skapandet av identitet, såsom kläder, mat, redskap med mera som både speglar status, genus, yrke och politiska/religiösa ståndpunkter (Stutz 2007: 4). Således är begreppet så pass övergripande, att samtliga montrar kan sägas representera olika aspekter av identitet, men å andra sidan finns där ingen diskussion kring varför dessa såg ut som de gjorde. De man kommer närmast är aristokraterna, som det ingående berättas om igenom hela utställningen, och man får goda inblickar i några hantverksyrkens liv, Birka och de olika uppfattningar människor hade i övergången mellan hedendom och kristendom. Men inga regionala skillnader i kulturbruk eller livsstilar framgår någonstans. Sett till det faktum att utställningen trots allt är avgränsad till vikingatida kultur och samhälle inom Sveriges gränser, borde väl representationen också spridas ut över landet? Det blir här tydligt att det finns en problematik i att ett historiskt museum ansvarar för folkets historia på en nationell nivå; nämligen att man måste välja ut vad som ska representeras, och göra subjektiva ställningstaganden som bör förhålla sig till nationen. Detta kommer att diskuteras vidare i nästa kapitel, och för att se vilka områden i Sverige som representeras i vikingautställningen, görs en sammanställning av fyndlistornas innehåll, som beskriver föremål som parats ihop med varandra av olika anledningar. Detta innebär att ett fyndnummer kan innehålla 100 silvermynt, medan ett annat bara representeras av en bildsten, men i nedanstående tabell räknas de alltjämt som 1, för att de bättre än att räkna antal föremål ger en bild av vilka arkeologiska utgrävningar de hämtats ifrån. Således skall inte denna uppsats användning av ordet fyndnummer blandas ihop med den sedvanliga arkeologiska användningen av ordet, då den arkeologiska användningen avser ett eller flera fynd som hittas i en unik utgrävningskontext, medan uppsatsens och tillika museets användning avser en typ eller kontext av fynd som av museet har parats ihop med varandra, utan att behöva höra till samma arkeologiska kontext. Ett exempel på ordets användning är montern med nycklar (32). Där visar man ett antal nycklar från olika arkeologiska kontexter, men parar ändå ihop dem med varandra i fyndlistan, exempelvis: 1: Nycklar av järn med ankarformigt ax Fynd från Björkö, Adelsö socken, Uppland. 42

43 Landskap Antal Uppland (Birka) 108 Gotland 92 Uppland (övriga) 81 Dalarna 30 Lappland 27 Jämtland 23 Öland: 21 Västmanland: 13 Härjedalen 7 Södermanland 6 Gästrikland 5 Östergötland: 4 Västergötland 4 Ångermanland 3 Norrbotten 2 Skåne 2 Närke 2 Blekinge 1 Hälsingland 1 Halland 1 Bohuslän 1 Ej angivna 59 Totalt 493 Fig. 6: Utställningsföremålens arkeologiska ursprung (Aszev 2015). Över hälften (57 %) av alla fyndnummer kommer från arkeologiska utgrävningar gjorda i Uppland och Gotland, där Birka ensamt står för mer än en femtedel (22 %) av utställningens fyndnummer. Därför kan det konstateras att en överrepresentation av uppländsk och gotländsk vikingatid präglar Statens historiska museums utställning, något som är viktigt att observera för att fortsätta diskussionen kring vilkas identitet som visas. Som texten till monter 17 (Vad kostar ett liv) konstaterar var de regionala skillnaderna under vikingatiden så stora, att man hade olika lagar beroende på var man bodde. Det närmsta man kommer överregionalt styre i (nuvarande) Uppland är kungarna i Uppsala, som samlade jarlar och följesvenner till sig för att organisera större härtåg med mera, och här blir också identitetskillnaderna stora mellan dem och Birkaborna, som tycks styras enligt modell från europeiska fastlandet, där kristendom och kungamakt i flera hundra år fått fäste. 43

44 6.3 Vikingarnas popularitet på Historiska Att vikingatiden är en populär period går att se på en rad sätt. Viktigast är ändå att veta hur många av museets besökare som faktiskt besöker vikingautställningen. Enligt enkätundersökning gjord på 607 besökare, är vikingautställningen den enskilt mest besökta utställningen av alla fasta utställningar under både 2013 och En nedgång i besöksantal märks från 91 % till 88 %, men om man jämför med övriga utställningar syns samma trend där också. Vikingautställningen lockade en större andel utländska besökare (95 %), än svenska (78 %) (Morris Hargreaves McIntyre 2015: 35). Vikingar Guldrummet Forntider Sveriges historia Medeltida konst Massakern vid muren Textilkammaren Arkeoteket 88% 91% 68% 73% 66% 66% 66% 72% 49% % % 0% 39% 50% 31% 37% Fig. 7: Besöksstatistik (Morris Hargreaves McIntyre 2015). Pressmeddelanden skickas ut av Historiska museet när de förkunnar att någonting intressant händer på museet, såsom temadagar, nya utställningar, förändringar i innehåll samt nutida debatter. Nedan följer en sammanställning av samtliga publicerade pressmeddelanden sedan 2003, enligt Historiska museets databas (historiska.se). Pressmeddelanden Antal Vikingar 27 (16,4 %) Medeltid 15 (9,1 %) Stenålder-Vendeltid 11 (6,7 %) Repatriering 5 (3 %) Nutid/museet 107 (64,8 %) Totalt 165 (100 %) Utöver denna tydliga statistik bör nämnas att Historiska museet anordnar Vikingasommar årligen sedan (senast) 2005, som av dess kontinuitet att döma är populär nog att vara ett återkommande evenemang (Pressmeddelande ). 44

45 6.4 Utställningens förändring över tid Till följd av den senaste tidens ökade intresse för genus, genomfördes en viktig förändring i vikingautställningen som lyfte fram vikingatidens kvinnor. Projektet genomfördes med motivering att genus är någonting mycket viktigt då museer bör ta aktiv ställning i dagens samhällsfrågor, och att tanken på allas lika värde skall vara ledande i de projekt och förändringar som genomförs, och att detta också uppmuntras från regeringens håll (SHM 2013: 7, 12). Genusanalysen genomfördes av en forskningsgrupp samt 95 elever från årskurs 2 på Rytmus gymnasium, som för tillfället studerade historia med normkritiska perspektiv. Eleverna fick fylla i checklistor formade efter riktlinjer för utställningsanalys från böckerna Genuskonstruktioner och museer handbok för genusintegrering av Wera Grahn och Det bekönade museet. Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet (Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling red.). Med utgångspunkt från elevernas synpunkter, genomförde Jämusgruppen då förändringar i utställningen, där bland annat ommontering av föremål, nytillverkning av bilder och förflyttningar av kontexter i rummet ägde rum (SHM 2013: 19). Ett exempel på resultatet är dessa bilder: Fig. 8: Ö. vänster: Furstinnan från Birka. Ö. höger: Godsherren från Vendel. Nedre: Härskarinna av Öland (Vänehem 2013) tillfördes den så kallade Birkaflickan till utställningen, och flickans grav samt en docka föreställande henne placerades centralt i utställningen (Pressmeddelande 2011). Något som inte är kopplat till utställningens förändring men ändock är mycket viktigt att nämna är det samarbete som Historiska museet och Lärarhögskolan påbörjade 2005, där 45

46 lärarstudenter i kursen Kulturanalys i partnerområdet bjöds in till museet för att analysera vikingautställningen med utgångspunkt i värdegrundsfrågor som rörde makt, genus, klass, identitet och etnicitet (Amréus & Magnusson 2006: 4). Enligt forskningsrapporten Så här vill jag göra med mina framtida elever (Bergsland & Ljunggren 2007), hade denna workshop som mål att: reflektera över och diskutera värdegrundsbegreppen genus, klass, etnicitet, makt, identitet och demokrati genom att använda utställningen Vikingar som analysobjekt i kulturanalyskursen kritiskt granska museets medvetna och ibland omedvetna historiesyn och val av utställda föremål öka medvetenheten om produktion och konsumtion av kunskap och förståelse, intentioner, dolda och öppna avsikter i läroböcker och publika medier som t ex utställningar och museer förstå att museer är en del av kulturen som speglar vår egen tid lika mycket som den speglar den historiska tid som gestaltas få en erfarenhet av hur museer kan vara en alternativ plats för lärande, där t ex värdegrundsfrågor ofta kan konkretiseras lärarstudenterna får kännedom om de pedagogiska möjligheter som museiväsendet kan erbjuda verksamma lärare (2007: 15). Dessa mål delar många gemensamma drag med denna uppsats teoretiska utgångspunkter och analysområde. Det konstateras att museets historiesyn är subjektiv på både medvetna och omedvetna plan, att museer speglar vår egen tid lika mycket som den historiska tid den gestaltar. Längre fram i rapporten konstateras även att utställningen Vikingar i stora delar är en traditionell museiutställning, där föremålen presenteras i glasmontrar som med ljus, bild och text framför en berättelse om vikingatiden (Bersland & Ljunggren 2007: 15f). Frågeställningen i Bergsland & Ljunggrens rapport är mycket lik denna uppsats, och hade utgjort ett mycket viktigt underlag i analysen, om rapporten också hade presenterat de resultat och slutsatser dessa studenter producerat under studietillfällena. Av utbildningsstrukturen att döma fick studenterna i grupper varsin monter att analysera utifrån ovanstående utgångspunkter, som de i slutet av besöket fick presentera för varandra. Således blir detta projekt forskningsmässigt inte mer än en studentövning, och trots att värdefulla slutsatser säkerligen har förekommit under årens lopp sedan 2005, har inga artiklar eller rapporter författats efter dessa, och inga projektarbeten andra än Jämus som riktar in sig på enbart genus har agerat förändrande på innehållet i utställningen. Därför kan denna uppsats inte förhålla sig till eller kommentera eventuella resultat av detta samarbetsprojekt mellan lärarlinjen och Historiska museet. 46

47 7. Avslutande diskussion Efter en omfattande analys av föremålen, montrarna, kontexterna och informationstexterna, kan en rad observationer ges som knyter an till intersektionalitet och postkolonial teori, och även deras relationer till de identitetsskapande kategorierna klass och enticitet, och till viss del genus. Utställningen centraliserar makteliten och gör deras berättelse omöjlig att missa. Montrarna är väl belysta, uppbackade med stora och vackra målningar, för att locka besökaren att gå dit och titta, och en oerhörd överrepresentation av överklassens liv och materiella kultur genomsyrar hela utställningsrummet. Jämfört med de lägre samhällsklasserna, som för enkelhetens skull i denna uppsats delats upp i medelklass och lägre samhällsklass, där lägre samhällsklass motsvarar trälarna och ofria män och kvinnor, är makteliten i tydlig dominans i det representerade materialet, och detta problematiseras inte i en enda text eller monter, vilket signalerar till besökaren att detta faktiskt inte är ett utställningskontextuellt eller värdegrundande problem. Trälarna är i det närmaste helt osynliga i utställningen, trots att de utgjorde en stor del av det vikingatida samhället, och att både kultur, ekonomi och identiteter byggdes upp kring tankarna om människor som varor och egendom. De fria yrkesgrupperna såsom bönder och jägare är placerade i periferin, placerade bakom mer innehållsrika montrar som visar hantverkarens status och leverne, och kvinnornas roller som chefer över hus och härd, och tillägnas mycket lite text och föremål. Vad dessa val, medvetna eller omedvetna, får för konsekvens för besökaren, är att vikingatiden uppfattas som en tid fylld av företagsamhet, rikedom, resor och överflöd. Dessa är goda och storslagna aspekter som målas upp av vikingatiden, vilket kan och bör jämföras med bilden av vikingen under romantiken, i det att överklassen och krigarna fortfarande får utgöra referenspunkten för hur det var att leva på vikingatiden, med adderade hustrur och völvor. Överrepresentationen kan ses som en följd av viljan hos utställningsskaparna att behålla denna romantiska bild av vikingatiden, eftersom att det är den bild av vikingatiden som drar störst publiksiffror. Att besökare dras till praktföremål ses också i besöksstatistiken, där Guldrummet är den näst mest välbesökta utställningen efter Vikingarna. Intressant att notera är också att utställningen ser föremål ur ägarens perspektiv, även fast det går att skapa narrativ kring tillverknings- och produktionsekonomier. Anledningen till att överheten tillskansat sig många vackra, dyra föremål beror på att deras system av överskott från jordbruk och gratis arbetskraft möjliggjorde detta, vilket är värt att påpeka, vilket inte görs för närvarande. Överrepresentationen kan också ses som en följd av Sveriges nuvarande marknadspolitik och ekonomiska dragning mot global kapitalism, där målet att bli rik ses som ett av de mest eftersträvansvärda målen i sig självt, och att rikedom ger status och makt. Sett ur detta perspektiv är det inte märkligt att trälarna trängs undan, men likväl går det emot museets jämställdhetsvision. Till och med kan dessa relationella ojämlikheter vara så inetsade i utställarnas förståelser av vikingatiden, att de faktiskt ansett sig ha framhävt trälarna bara genom att tillägna en hel monter till dem. I så fall är det ett tydligt tecken på 47

48 att stora behov finns för att förändra denna syn genom att utbilda personalen i intersektionell teori. Historiska museets forskare har i många rapporter och seminarier diskuterat vikten av kritisk granskning av utställningarna och även påpekat behovet av att forma dem efter ny forskning, vilket Jämusprojektet är ett tydligt exempel på, men trots detta och flertalet påpekanden om att identitet inte bara behandlar genus, utan även klass och etnicitet med mera, så har inte vikingautställningen ändrat innehåll till förman för en mer jämställd representation av vikingatidens samhälle, förutom i det maktrelaterade förhållandet mellan man och kvinna. 7.1 Några kommentarer till intersektionalitet Intersektionalitet uttrycker att det inte går att studera en persons identitet utifrån generaliserande idéer, som exempelvis man och kvinna. Detta redovisades redan på talet då kvinnor i USA med svart hudfärg konstaterade att deras erfarenheter och identiteter inte var likadana som vita kvinnors, trots att de bodde i samma land och var av samma kön. Faktum är att de svarta kvinnornas förutsättningar var helt andra än de vita kvinnornas, och som Crenshaw uppmärksammade, så berodde detta på intersektionella relationer mellan olika maktförhållanden skapade av samhället de levde i. Att vara svart påverkade kvinnorna negativt i rasförhållandena som rådde, då rasism är ett maktuttryck som förtrycker vissa människor utifrån fysiskt utseende. Kvinnoförtryck och rasism verkade negativt på dessa kvinnors socioekonomiska förutsättningar, vilket ledde till fattigdom, och fattigdom i sin tur är också en faktor som påverkar förhållanden mellan förtryck och jämlikhet. Således kan det konstateras att det är i intersektionerna mellan dessa som maktrelationerna uppstår, och kan därför inte förklaras som orättvisa/förtryck som uppstår bara på grund av kön, eller bara på grund av klass eller etnicitet. Vikingautställningen har redan sett en förändring styrd av genusrelaterade värdegrunder, men ingen förändring som är klass- eller etnicitetrelaterad har ännu genomförts. Vikingautställningen har lagt till fler kvinnor i utställningen, och i enlighet med värdegrunderna delade av både regering, personal och forskning, lyftes kvinnor med makt fram, för att balansera maktförhållandet mellan män och kvinnor och signalera att jämställdhet i någon form existerade under vikingatiden också. Detta genusperspektiv är en bra förändring för utställningen, dels på grund av att museets värdegrund i jämställdheten mellan könen görs tydlig för besökaren, men också för att det arkeologiska materialet även pekar på att det fanns kvinnor i maktpositioner under vikingatiden, vilket inte tidigare uppmärksammats. Problemet med detta är dock att det bara är en kvinnlig identitet som lyfts fram, och denna står i relation till män från samma klass, som omgav sig av samma materiella kultur och delade världen ur samma perspektiv: överhetens. Hade Jämusprojektet utgått ifrån att lokalisera och framhäva de intersektioner som är orsaken till orättvisa och 48

49 ojämlika maktrelationer, hade de kunnat titta på relationen mellan kvinnor i olika samhällsklasser under vikingatiden. Detta är vad som kan kallas nästa steg: när vi har gjort upp med den ojämlika representationen mellan vikingatidens män och kvinnor, bör nästa steg i allra högsta grad bli att studera och reflektera över de andra maktstrukturer som bidrar till ojämlikheter, där orättvisor inom samma könskategori i allra högsta grad är närvarande. Poängen som här konstateras är att en trälinna upplevde en helt annan sida av samhället än furstinnan i Birka, och således hade hon delad klassidentitet och erfarenheter med de manliga trälar som vistades på samma gård, medan hon möjligtvis delade könsbaserad identitet med den kvinna som rådde över gården, men inte mer än det. Likväl kan det med säkerhet konstateras, att de människor, fria män och kvinnor, överklass och trälar som var bofasta i Birka också upplevde sig annorlunda och avskärmade gentemot det omgivande gårdslandskapet, separerade av ett annorlunda samhällssystem, där stadslivet skapade annorlunda kultur, maktrelationer och förutsättningar än exempelvis gårdar i norra Sverige. I och med Historiska museets Jämusprojekt har man tagit ett steg i rätt riktning mot ett mer jämställt samhälle och jämlik presentation, men detta gör införandet av kvinnor inte intersektionellt. Det är viktigt att Historiska museet tar tillvara på dessa teorier om att det inte går att förstå etniska, klassmässiga och könsskillnader genom att endast fokusera på en av kategorierna, och även för dem att framhäva problematiken och orättvisorna som faktiskt rådde i vikingatidens samhälle till besökarna på museet. Det är minst lika viktigt att belysa ojämlikheter som jämlikheter, för när allt kommer omkring har genusförändringarna inte bidragit med mer till besökaren än att lyfta fram jämlikheten mellan överklassens kvinnor och män, medan de fortfarande lämnar trälinnorna och trälarna i osynlighetens abstrakta utanförskap. Denna kritik kan också appliceras på utställningens framställande av etnicitet. Trots att utställningen anstränger sig att undvika kulturhistoriska termer, och problematiserar nationens historiebruk i den introducerande delen av utställningen, hjälper det föga när man bygger upp kulturella strukturer såsom den samiska kontra sydskandinaviska. Själva monterrubriken Samisk kultur signalerar att denna kultur är distinkt, och konstaterar samtidigt (kanske ofrivilligt) att den har en relation till det som idag uppfattas som samisk kultur. Här står det uttryckligen att i det som idag är Sverige under vikingatiden fanns olika folkgrupper, och att folket i norr kallades Finnar eller Skridfinnar (Monter 19). I texten konstateras att dessa hade goda kontakter med den norra jordbrukande befolkningen, och att man kan se detta i gravskick, där det finns influenser från materiell kultur från både norr och söder. Vad säger man egentligen här, vilka signaler ger texten läsaren? Texten målar tydligt upp vad som är samiskt och vad som inte är det, där den stora skiljande faktorn tycks vara olika ekonomier; jakt kontra jordbruk, följd av kultur såsom stil/design och religion. Det här signalerar till besökaren att samer (en term som också medges härstamma från talet) var en distinkt folkgrupp, och att den jordbrukande befolkningen en annan (ej definierad/namngiven). Detta stärker oundvikligen tankarna om en etnisk folkgrupp 49

50 (samerna), som annorlunda och distinkt, placerad i periferin, jämfört med denna andra jordbrukande grupp som befinner sig i centrum, som inte behöver förklaras, som bara är och därför naturligtvis får utgöra referenspunkt. Detta leder i sin tur till ojämlikhet i representationen, vilket är uppenbart sett till vilken undangömd och liten plats dessa samer får. Den enda monter som faktiskt behandlar folket i norr är avskärmad från övriga utställningen med en vägg, dovt upplyst och föremålsfattig i jämförelse med de centrala montrarna med fynd från makteliten i södra Sverige, vilket gör att besökaren uppfattar denna kultur perifer och oviktig i jämförelse. På detta sett skapas en ojämn maktrelation i utställningsrummet, där sydskandinaverna etniskt ges en högre status än samerna. 7.2 Regionscentrerat narrativ Genomgående i utställningen är det inte bara samisk kultur som görs perifer. 57 % av alla fyndlistor på föremåls ursprung uppger att de är hämtade ur kontexter tagna från regionerna Uppland och Gotland. Av dessa 57 % är 22 % från Birka, en stad som när den var som störst kunde rymma cirka 1000 personer. Detta gör utställningen i det närmsta till en regional berättelse om hur vikingatiden var för de människor som levde i Uppland och Gotland. Problematiskt nog tar utställningen övriga Sverige i anspråk, i det att montertexterna många gånger beskriver en viss aspekt ur vikingatidens människors normala liv, vilket betyder att ingen diskussion kring regionala skillnader förs inom denna självklara sydskandinaviska jordbrukarkultur. Birka blir narrativets centrum, omgärdat av Uppland och Gotland, och montrarna som nämner olika aspekter av vikingarnas samhälle innehåller till största del fynd från dessa regioner. Rumsligt är berättelsen om Birka och livet däri centralt belägen, medan montrar som behandlar andra kontexter, som exempelvis 7: Krigare till häst (Västmanland), placerats vid väggen. För att förstå det samhälle som fanns i det som idag är Sverige mellan talen är det viktigt att lyfta fram Birka som det stora undantaget i statsskicket, och detta kan man göra bland annat genom att jämföra staden med statsskicket i Gamla Uppsala, och även diskutera Fornsigtunas relation till Birka, en storgård som uppstod samtidigt som Birka och försvann samtidigt, som dessutom den nya staden Sigtuna fick namnöverta. Även så skulle utställningen kunna visa på hur det nya konceptet med kung och kristendom spred sig från nuvarande Sveriges södra regioner, om Historiska museet vill få med viktiga samhällsförändrande narrativ från hela landet. Detta till Birka och omlanden regionscentrerade narrativ är knappast en slump, utan en direkt konsekvens av det nationella fokus som sedan nationens grundande har legat på samma regioner, och det mycket viktiga faktum att Stockholm, Sveriges huvudstad, ligger centralt beläget i detta historiska narrativ. Nationalmuseer är i uteslutande fall belägna i nationers huvudstäder (jämför med Island, Norge, Danmark, Finland och Tyskland och många andra nationer), och detta tycks vara ett naturligt val då en nations huvudstad i hög grad har varit utgångspunkten för nationens centrum. Huvudstäder rymmer också många nationella institutioner, såsom i Sveriges fall regering, riksdag och kungahus, vilket betyder 50

51 att makten är förlagd till Stockholm. Det faktum att Statens historiska museum ligger i Stockholm är därför laddat med meningsbärande agens. Regionen har varit viktig i skapandet av nationen, och utgör idag dess centrum, vilket förstärks när man faktiskt vistas i Stockholm, som besökare, turist eller bosatt. Således kan centreringen av narrativet kring Birka, Uppland och Gotland vara en följd av att Historiska museet ligger i Stockholm, och att det unika Birka (som benämns som Sveriges första stad) ligger närbeläget. Andra faktorer till detta regionscentrerade narrativ kan vara popularitet, vilket inte på något sätt bör underskattas. Birka har blivit världskänt sedan utgrävningarna på 1990-talet och ett mycket viktigt kulturarv, inte minst för historieturismen. Utgrävningsdimensionerna har genererat tusentals och åter tusentals av föremål, och den spännande förekomsten av handelsvaror från långväga handelsrelationer väcker intresse i utställningsmontrarna. Gotland är unikt i dess överflöd av silverskatter, och bildstenarna är en typisk runstenstyp för ön. Båda dessa typer av föremål väcker uppseende och intresse, och därför bör även detta räknas med i analysen av regionscentreringen. Som undersökningen visat kommer 43 % av alla fyndnummer från kontexter utanför Uppland och Gotland, och vissa kontexter är helt fokuserade på en individ eller region utanför dessa. Härskarinnan av Öland är ett tydligt exempel, där fyndkontexten är en mer eller mindre fullständig representation av en aristokratisk kvinnas gravgods hittat på Öland. Denna monter tillsammans med ett fåtal andra fångar in stora dela av dagens Sverige, och dessa gör utställningen överregional, ianspråktagande av hela Sverige. Detta leder till en grov felmarginal mellan regionernas olikheter, samtidigt som besökaren lärs att vikingasamhället var mer homogent än det var i verkligheten. 7.3 Postkolonial hybriditet Den här uppsatsen utgår ifrån de teoretiska ställningstagandena att hybriditet ger en mer rättvisande bild av hur nätverk och identiteter uppstår som en följd av interaktion mellan människor, och att detta kan ske på alla samhällsnivåer, mellan människor nära eller fjärran, och mellan människor och materiell kultur. Koncepten hybriditet och nation går inte att assimilera med varandra, då de till stora delar är varandras motsatser. Nation är en gemenskap grundad i en millimeterprecis markgräns mot omkringliggande nationer, och upprätthåller de samhälleliga och kulturella enigheter den består av. Hybriditet är heterogena kontaktytor grundade i ignorerandet av gränser, såväl landmässiga som kulturella, som skapar och förändrar identitet i mötet mellan människor där den uppstår. Detta blir ett problem när det kommer till att representera nationens historia, som Statens historiska museum har som samhällsuppgift. För trots att det arkeologiskt bevisas att inspirationer och kulturutbyte sker i dåtidens samhälle (exempelvis Fernstål 2008, Hedenstierna-Jonsson 2012), som skapar identiteter kring platser som finns i dagens Sverige och platser som finns i andra nationer, exempelvis Ryssland och Ukraina, kan ett nationellt historiskt museum endast representera historia inom sina egna landsgränser. Faktum är att 51

52 ett historiskt museum inte skulle kunna kallas nationellt om det ställde ut materiell kultur från andra nationers landområden. De fornfynd som grävs ut i Sverige tillhör Sverige, och de fornfynd som grävs ut i Ukraina tillhör Ukraina, trots att deras kontexter går att härledas till samma nätverk. Varför är det här problematiskt? Jo, för att det ger en missvisande bild av de samhällen som fanns under vikingatiden, i det att de gränser som finns idag inte fanns förr, konceptet nation fanns inte då, och för att människor från olika områden inom nutidens nationer medverkade till att skapa identiteter kring sig själva och således exempelvis hade lika mycket gemensamt med folk längs Volga som grannen söder om Mälaren, men i olika aspekter. Bonden söder om Mälaren kunde dela Birkahandelsmannens tro på asagudarna, medan en handelsman från ett av de muslimska rikena kunde dela Birkahandelsmannens sociala och ekonomiska kultur. Handelsresande och människor boendes i städer längs de ryska floderna och östersjön delade erfarenheter, och detta framgår tydligt i fynd som vikterna med (pseudo-) arabiska inskriptioner, och svärdet i Grav 4 från Jämtland visar tydligt att människor skapade sig identiteter med inspiration från flera håll i norra Skandinavien, vilket renderar den nutida uppfattningen om två distinkta kulturer ogiltig. Hybriditet förbjuder inte gruppmässiga kategoriseringar och indelningar, men däremot arbetar synsättet med att sudda ut tidigare konstruerade gränser mellan kulturer. Det finns belägg för att använda termer som samisk kultur, då det finns människor idag som anser sig vara samiska och därmed på flera sätt olika andra svenskar. Självklart har man rätt till att anse joiken som typiskt samisk, och dansen runt midsommarstången som typiskt svensk, men detta anspråkstagande bygger upp barriärer mellan kulturer och förstärker samtidigt dessas legitimitet, och detta leder till relationella olikheter och orättvisor, för att inte tala om en missvisande representation, eftersom att ett folk aldrig är ett folk, utan en uppsjö individuella identiteter som ser sig själva på olika sätt i olika situationer. Att använda sig av hybrida tolkningar på det forna material som staten ändock har att tillgå kommer att göra att vikingautställningen ännu mer återspeglar faktiska relationer som rådde mellan människor under vikingatiden, samtidigt som utställningen kan signalera gemenskap och kulturell inspiration, och därmed bidra till att sudda ut de kulturella barriärer som finns mellan immigranter och människor med lång familjebakgrund i Sverige idag. 7.4 Förslag till förändringar Av verksamma arkeologer författaren talat med som har varit eller är anställda på Historiska museet, framgår ett tydligt engagemang i de frågor denna uppsats tar upp, och det har uttryckts att det finns ett ständigt behov av förändring och granskning av utställningarna för att göra dem bättre, men att det många gånger varken finns tid eller pengar för att genomföra dem (Källén , Hedenstierna-Johnsson ). Den här uppsatsen diskuterar inte budgetproblematiken, men kan användas för att fylla den forskningsmässiga lucka som annars skulle kräva tid och resurser av museet, och förhoppningen är att den kan utgöra grund för framtida förändringsprojekt som arbetar mot jämställd representation över 52

53 ett större identitetsspann än genus. Utöver detta strävade författaren även efter att ge några förslag på vad som kan förändras i utställningen för att uppnå denna nya bild av vikingatiden. Dessa följer nedan. Endast arkeologiska kontexter Att fylla montrar med föremål från samma arkeologiska kontext skulle åtgärda problemet med generaliseringar av vikingatiden i Sverige. Istället för att samla nycklar i en monter, där 16 av 18 fyndnummer kommer från Uppland, bör man istället skapa montrar där kontexten motsvarar verkligheten; nycklarna bör visas med sina andra föremål. Detta gör det inte svårare att berätta om kvinnan som bärare av nycklar, och samtidigt lättare för besökaren att förstå nyckelns roll om den omgavs av övriga gravgods som berättar mer om hur denna kvinna levde. Regionskontextuellt narrativ Om montrarna innehåller verkliga arkeologiska kontexter möjliggör detta att besökaren kan få se var i Sverige de hittats. Då kan en karta över Sverige utan ditritade landsgränser bifogas med varje montertext med en röd punkt som visar var fynden kommer ifrån. Utöver detta bör regionala skillnader också framhävas i montertexterna, som förklarar att vikingatidens folk hade olika kulturella uttryck och lagar som skiljde sig mellan regionerna. Bör exempelvis uppmärksammas i runstenstexterna, Birka och montrar som behandlar övergången mellan hedendom och kristendom. Regional representation För att utställningen bättre skall representera vikingatida liv och kultur över hela Sverige bör fyndkontexter hämtas från alla delar i Sverige, och det viktigaste är att fördelningen mellan regionerna blir mer jämn än den är nu. Jämställt narrativ Man kan och bör konstatera att det fanns ojämlika maktförhållanden under vikingatiden, precis som idag, men man bör samtidigt markera att vi idag strävar efter jämlikhet mellan kön, klass och etnicitet genom att framhäva det fria folket under damerna och herrarna, och även de ofria trälarna och trälinnorna. Detta görs enklast med att bygga upp montrar likt man gjort med Furstinnan från Birka och Godsherren från Vendel, och därmed ge dessa undre klasser ett ansikte med en välmålad bild och en egen berättelse. Tomheten av den materiella bristen som kommer att uppstå i en sådan monter kan användas för att reflektera över hur en ofri person kände sig, där utsatthet, beroende och förtryck kan diskuteras och belysas som negativa aspekter som bör motarbetas. Man bör undvika etniska gränsdragningar, och som en följd av detta bör exempelvis montertexten samisk kultur att revideras markant. Ett förslag är att skapa en centralt belägen diskussionsplattform, exempelvis där den överdimensionerade miniatyren av Birka i 53

54 nuläget är belägen, där kontaktytor mellan människor istället presenteras, och materiell kultur framställt ur ett postkolonialt perspektiv. Således skulle gränserna kunna genomskådas och närheten till gemenskap och inspiration i andra nuvarande nationers områden få den uppmärksamhet den förtjänar. Utställningens nuvarande nationella narrativ håller inte en forskningsmässig kvalitet av den enkla anledningen att Sverige inte fanns under vikingatiden utan att andra samhällsformer, samarbeten och partnerskap rådde som skapade och formade identitet. Detta gör att det inte går att berätta ett stort generellt narrativ om hur livet under vikingatiden tedde sig. Detta gäller som sagt också inom de gränser som idag är Sverige, varför kontexter som Grav 4 från Ås i Jämtland skulle kunna utgöra ett typiskt exempel på dessa kontakter. Miniatyrer, filmer Filmen (Kontext 13) kan göras längre, så att den inte bara filmar överklassen och plundringståg och storslagna begravningar, utan även berättar om det vanliga livet som de flesta andra levde som jordbrukare och djurhållare, hantverkare och trälar. Det finns ett antal rekonstruerade vikingagårdar runtom i Sverige som kan utgöra filminspelningsplats och ge en fullgod återspegling av dessa människors liv. Denna kan också flyttas till platsen för Samisk kultur, eftersom att en film uppskattar avskildhet utan att beröras av centralitet/periferi. Detta öppnar upp en ~35m² stor yta för byggnadsminiatyrer, som kan innefatta Birka, men också presentera olika sorters gårdar, kultplatser, mötesplatser, och gravfält. Bilder på kvarvarande monument i landskapen kan också användas för att återknyta till platserna och för att ge en större känsla av verklighet/närhet till forntiden. Detta kan också få till följd att historieturister blir intresserade av dessa och vill besöka dem i landskapet vid senare tillfällen. 7.5 Sammanfattning Den här uppsatsen utgick från att besökare gästande historiska utställningar påverkas av innehållet, och att det därför är viktigt att undersöka på vilka sätt de påverkas. Museet ses inte längre som en passiv utbildningslokal, utan som en aktiv, identitetsskapande och meningsbärande instans, som både påverkar och påverkas av det kontemporära samhället. Därför är det viktigt att analysera museets innehåll, det vill säga utställningarna, för att förstå på vilka sätt en utställning faktiskt förändrar besökarnas syn, och vad den ger uttryck till för värdegrunder. Värdegrunder är etiska ställningstaganden om vad som är värt att sträva efter och vad som inte är det, och tydliga exempel på värdegrunder är exempelvis jämställdhet mellan könen och avståndstagande från nazism och rasism. Ett museum, liksom arkeologisk forskning, är på många sätt bundet till samhällets nuvarande värderingar och förutsättningar, vilket uppsatsen tar upp i forskningshistoriken. Sedan Historiska museets grundande har en rad olika fokus lagts på vad som ska visas och hur det ska visas, och sedan vikingautställningens öppnande 2001 har en större genusinriktad 54

55 förändring gjorts, i enlighet med regeringens, forskarnas och den allmänna opinionens riktlinjer, vilket tydligt visar på att teorierna om museets bundenhet till nutiden stämmer. Uppsatsens avsikt var att studera två andra identitets- och värdegrundsladdade begrepp som inte verkar ha fått det genomslag genuskritiken haft på vikingautställningen: klass och etnicitet. Detta eftersom att inget av dessa begrepp kan skiljas åt och isoleras, utan påverkar varandra i de intersektioner som uppstår mellan dem. Maktstrukturer uppstår inte bara mellan män och kvinnor, utan även mellan olika klasser och olika etniciteter, och detta måste räknas med för att förstå hur en utställning förstärker eller kritiserar maktstrukturella orättvisor eller motarbetar dessa. Vikingautställningen förstärker i nuläget jämlikhet mellan könen, men inte jämlikhet mellan klasser eller etniciteter. Vikingautställningen skall absolut inte ge en klassjämställd bild av vikingatidens samhälle, då enorma orättvisor rådde vilket kan spåras i det arkeologiska och historiska materialet, men däremot skall klasserna kunna vara mer jämställt representerade i utställningsrummet, då detta visar vilka ställningstaganden museet gör. I nuläget representerar vikingautställningen i första hand överklassen i det som idag är södra Sverige, även fast representation av alla klasser och nästan alla regioner i Sverige förekommer. Detta är ur ett intersektionellt perspektiv inte tillräckligt eftersom de lägre klasserna är underrepresenterade och placerade i periferin till förmån för överklassen och dess praktföremål, och samerna likaså är åsidosatta rent rumsligt till förmån för sydskandinaverna. Etnicitet är ett problematiskt begrepp som bidrar till att skapa folkgrupper och ge dessa vissa egenskaper, både kulturella, fysiska och sociologiska, och kan bäst kontrasteras med begreppet hybriditet, som är en inriktning sprungen ur den större postkoloniala diskursen. Etnicitet används i denna uppsats eftersom att begreppet används i samhället och för att människor kategoriserar varandra efter denna mall dagligen, och därför är en viktig term att förhålla sig till i intersektionella studier. Däremot strävar uppsatsen efter att införa konceptet hybriditet som en ersättare av etnicitet i vikingautställningen, där fokus ligger på likheter mellan människor från olika delar av världen som hade kontakt med dem som bodde i Skandinavien, och även fokusera på de regionala skillnader som rådde inom det landområde som idag är Sverige. Med ett sådant perspektiv kan en mer rättvisande bild ges av vikingatidens samhällen samtidigt som kontaktytor och inflytande framhävs utan att behöva härleda till olika etniciteter eller folk, eller för den delen nationen. Med dessa resultat är förhoppningen att uppsatsen har bidragit signifikant till en ny förståelse om hur vikingautställningen påverkar besökaren, vad den representerar, och hur museipersonalen kan gå vidare för att fortsätta det arbete som påbörjats i och med Jämusprojektet och andra samarbeten som det mellan Historiska museet och Lärarhögskolan. Vikingatiden är fortfarande en uppskattad, intresseväckande och populär period i Sverige, och därför är det oerhört viktigt att Historiska museet, som dessutom ansvarar för nationens historia och därmed också har ett riksomfattande ansvar, presenterar en bild av den som både håller en hög forskningsmässig och värdegrundande kvalitet. 55

56 8. Referenser Aronsson, Peter. 2008: Comparing National Museums: Methodological Reflections. Comparing: National Musems, Territories, Nation-Building and Change (Aronsson & Nyblom, red.) s Linköping: Linköping University Electronic Press. Bennet, Tony. 1988: The Exhibitionary Complex. New Formations, Issue 4, s Bhabha, Homi K. 1985: Signs Taken for Wonders: Questions of Ambivalence and Authority under a Tree Outside New Delhi, May Critical Inquiry, Vol. 12, Nr. 1, s Bhabha, Homi K. 1990: Nation and Narration. London: Routledge. Bhaba, Homi K. 1994: The Location of Culture. New York: Routledge. Burström, Mats. 1999: Cultural Diversity in the Home Ground How Archaeology Can Make the World a Better Place. Current Swedish Archaeology, Vol. 7, s Börjesson, Mats. 2005: Vad gör en museiutställning? Om social kategorisering, historiens framsteg och museernas nya roll. RIG Kulturhistorisk tidsskrift, Vol. 88, Nr. 4, s Césaire, Aimé. 2000: Discourse on Colonialism. New York: Monthly Review Press. Chapman, Ellen. 2008: What Makes a Musem National? Identity at Community Museums. Making National Museums. Linköping: Linköpings Universitet. Crenshaw, Kimberle. 1991: Mapping the margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence against Women of Color. Stanford Law Review, Vol. 43, s Eilertsen, Lill & Amundsen, Arne Bugge (red.) Et al. 2012: Museum Policies in Europe : Negotiating Professional and Political Utopia. Linköping University Interdisciplinary Studies No. 15. Fahlander, Fredrik. 2007: Third Space Encounters: Hybridity, Mimicry and Interstitial Practice. Encounters Materialities Confrontations Archaeologies of Social Space and Interaction (Cornell & Fahlander red.) Newcastle: Cambridge Scholars Press. Fernstål, Lotta. 2008: A Bit Arabic. Pseudo-Arabic Inscriptions on Viking Age Weights in Sweden and Expressions of Self Image. Current Swedish Archaeology, Vol , s Fyfe, Gordon. 2006: Sociology and the Social Aspects of Museums. A Companion to Museum Studies (Macdonald red.) s Cornwall: Blackwell Publishing. Gosden, Chris. 2006: Race and Racism in Archaeology: Introduction. World Archaeology, Vol. 38(1), s Grahn, Wera. 2006: Känn dig själf Genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer. Linköping: Linköpings universitet. Halewood, Chris & Hannam, Kevin. 2001: Viking Heritage Tourism Authenticity and Comodification. Annals of Tourism Research, Vol. 28(3), s Hankivsky, Olena. 2014: Intersectionality 101. Vancouver: The Institute for Intersectionality Research & Policy, Simon Fraser University. Hedenstierna-Jonsson, Charlotte. 2012: Traces of Contacts: Magyar material culture in the Swedish Viking Age Context of Birka. Die Archäologie der Frühen Ungarn (Bendeguz red.) s Mainz: Verlag des Römish-Germanischen Zentralmuseums. Hegardt, Johan. 2012: Ett museum skall irritera Historiska museet satt i dess politiska sammanhang. Årsbok 2012 KVHAA, s Hodder, Ian. 2003: Reading the Past Current Approaches to Interpretation in Archaeology. 3 rd edition. Cambridge: Cambridge University Press. Insulander, Eva. 2010: Tinget, Rummet, Besökaren om meningsskapande på museer. Stockholm: Stockholms Universitet. 56

57 Jones, Siân. 1997: The Archaeology of Ethnicity Constructing identities in the past and present. London & New York: Routledge. Kobalka, Dawid. 2013: The Mask(s) and Transformers of Historical Re-enactment. Material Culture and Contemporary Vikings. Current Swedish Archaeology Vol. 21, s Källén, Anna. 2004: And Through Flows The River archaeology and the pasts of Lao Pako. Uppsala: Uppsala universitet. Lundmark, Lennart. 2007: Allt som kan mätas är inte vetenskap. Skriftserie 2007: #4 Forum för levande historia. Stockholm: 08 Tryck. Macdonald, Sharon. 2007: Interconnecting: museum visiting and exhibition design. CoDesign, Vol. 3, s Mattsson, Tina. 2014: Intersectionality as a Useful Tool: Anti-Opressive Social Work and Critical Reflection. Journal of Women and Social Work, Vol. 29(1), s Meskell, Lynn. 2002: The Intersections of Identity and Politics in Archaeology. Annual Review of Anthropology, Vol. 31, s Morris Hargreaves McIntyre (Företagsnamn). 2015: Besökare på Historiska museet. Årsredovisning Ej publicerad. Moser, Stephanie. 2010: The Devil is in the Detail: Museum Displays and the Creation of Knowledge. Museum Anthropology, Vol. 33(1), s Mills, Sara. 1997: Discourse. London & New York: Routledge. Naguib, Saphinaz-Amal. 2007: The One, the Many and the Other: Revisiting Cultural Diversity in Museums of Cultural History. National Museums in a Global World, (Amundsen & Nyblom red.) s Linköping; Linköping University Electronic Press. Nilsson Stutz, Lisa. 2007: Archaeology, Identity and the Right to Culture. Anthropological perspectives on repatriation. Current Swedish Archaeology, Vol. 15, s Ojala, Carl-Gösta. 2009: Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe. Uppsala: Uppsala universitet. Olsen, BjØrnar. 2003: Från ting till text. Teoretiska perspektiv i arkeologisk forsking. Lund: Studentlitteratur. Petersson, Bodil. 2003: Föreställningar om det förflutna. Arkeologisk rekonstruktion. Lund: Nordic Academic Press. Petersson, Bodil. 2010: Nationalmuseer som tidsspegel talets forntider i Danmark och Sverige. Fornvännen, 105 (2): s Petersson, Caroline. 2011: In Things We Trust Hybridity and the Borders of Categorization in Archaeology. Current Swedish Archaeology, Vol. 19, s Renfrew, Colin. Bahn, Paul. 2008: Archaeology: Theories, Methods and Practice, 5 th edition. London: Thames & Hudson. Scarre, Chris. 2009: The human past World Prehistory & the Development of Human Societies. London: Thames & Hudson. Shanks, Michael. Tilley, Chris. 1987: Social Theory and Archaeology. Cambridge: Polity Press. Shanks, Michael. Tilley, Chris. 1992: Re-constructing archaeology: Theory and Practice. London: Routledge Silvén, Eva. 2011: Difficult Matters Museums, Materiality, Multivocality. The Museum as Forum and Actor (Svanberg red.), s Stockholm: Statens historiska museum. Smith, Laurajane. 2006: Uses of Heritage. London: Routledge 57

58 Spivak, Gayatri Chakravorty. 1988: Can the Subaltern Speak? Marxism and the Interpretation of Culture (Nelson & Grossberg red.) s Urbana: University of Illinois Press. Stockhammer, Philipp. 2013: From Hybridity to Entanglement, From Essentialism to Practice. Archaeological Review from Cambridge, Vol. 28(1), s Svanberg, Fredrik. 2003: Decolonizing the Viking Age 1. Lund: Almqvist & Wiksell International Werner, Jeff. 2014: Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur. Skiascope 6, (Werner & Björk red.) Göteborg: Göteborgs konstmuseum. Winker, Gabriele & Degele, Nina. 2011: Intersectionality as multi-level analysis: Dealing with social inequality. European Journal of Women s Studies, Vol. 18(1), s Rapporter Amréus, Lars & Magnusson, Åsa. 2006: Slutredovisning Mångkulturåret Stockholm: Statens historiska museum. Bergsland, Annika & Ljunggren, Petter. 2007: Så här vill jag göra med mina framtida elever! Rapport om samverkansprojekt kring lärarutbildning mellan Lärarhögskolan och Statens historiska museum Stockholm: Statens historiska museum. Statens historiska museer. 2013: Uppdrag jämställda museer. Rapport om regeringsuppdraget att ta fram underlag och utveckla metoder för en mer jämställd representation i samlingar och utställningar. Stockholm: Statens historiska museer. Statens historiska museer. 2014: Strategisk Förändringsplan Stockholm: Statens historiska museer. Statens historiska museer. 2014: Verksamhetsplan och budget Stockholm: Statens historiska museer. Statens historiska museer. 2014: Statens historiska museer Stockholm: Statens historiska museer. Elektroniska resurser Historiska museet. 2015: Pressmeddelanden. Tillgänglig: [ ] Historiska museet. 2015: Pressmeddelande 2011: Möt Birkaflickan ansikte mot ansikte. Tillgänglig: [ ] Historiska museet. 2015: Pressmeddelande Tillgänglig: [ ] Bilder Fig. 1: Simonson, H. Okänt datum: Runstensvård vad kan det omfatta? Tillgänglig: [ ] Fig. 2: Åhlin, C. Okänt datum: Interiör vägg. Tillgänglig: [ ] Fig. 3: Nimmervoll, Katarina. 2015: Ingången till vikingautställningen på Historiska museet i Stockholm Fig.4: Statens Fastighetsverk. 2010: LOA Pl 3 och Pl 4 Kvarteret Krubban: AB Historiska. 58

59 Fig. 5: SHM, redigerad av författaren. 2015: Utställningskarta. Vikingar en lärarhandledning från Historiska museet. Stockholm: Statens historiska museum. Fig. 6: Aszev, redigerad av författaren. 2015: Utställningsföremålens arkeologiska ursprung. Tillgänglig: [ ] Fig. 7: Morris Hargreaves McIntyre (Företagsnamn) Besökare på Historiska museet. Årsredovisning Ej publicerad. Fig. 8: Vänehem, Mats. 2013: Furstinnan från Birka, Godsherren från Vendel, Härskarinna av Öland. Tillgängliga: [ ] Muntligt Hedenstierna-Johnsson, Charlotte : Diskussion om Birka, Rus och vikingautställningen på Historiska museet. Källén, Anna : Besök på Historiska museet, ingick i kursen Kritiska perspektiv (15hp). 59

60 60