ODYSSÉ. SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE nr 4/2014

Transkript

1 ODYSSÉ SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE nr 4/2014

2 Atlanticas båtförsäkring i Europa! Förutom det som ingår i vår båtförsäkring får du genom Europatillägget: En försäkring som täcker hela EU/EES området och Tunisien Valfri hemmahamn inom EU/EES Svensk kundtjänst och skadereglering Transport av båt ingår både på land och via båt Detta är en bra försäkring för dig som vill ta båten utanför Sverige och dessutom till en rimlig premie Din båt vårt gemensamma intresse! Läs mer på vår hemsida Kundtjänst , utanför Sverige ringer du

3 LEDARE December 2014 ODYSSÉ SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE nr 4/2014 Sommaren är kort Man säger ju att segling i Medelhavet till stor del består av motorgång. Antingen blåser det för mycket eller inte alls. Men sällan har sommaren bjudit på så fina seglatser med sköna, lagom kraftiga, vindar som i år. Flera gånger har vi ombord på Thalassa förlängt etapperna bara för att seglingen varit så fantastisk. Vi ville bara segla längre och längre och längre. Kändes som om vår båt njöt av att sträcka ut på långa distanser. Precis som i Sverige har sommaren i Medelhavet bjudit på blandad väderlek. Sudden storms har dykt upp. Kraftiga åskväder och veritabla skyfall har dragit fram. Någon natt höll vi vakt i sittbrunnen. Risk för draggande grannbåtar eller att själva dragga gjorde att det kändes tryggast. När höstrusket och vintern nu omger oss är det mest det varma, soliga och sköna vi plockar fram ur minnets arkiv. Vi har ju verkligen njutit av sommaren. Kroatien har en underbar kustlinje att utforska. De avgiftsbelagda bojarna har blivit något fler de senaste åren men det är fortfarande relativt enkelt att hitta gratis ankring i fina vikar. Större öar erbjuder möjlighet till spännande utflykter med cykel, vespa eller hyrbil. Eller till fots. Intressanta museer för arkeologi, fiske, skulpturer och annat inbjuder till besök. Naturen med vattenfall, saltvattensjöar och naturparker lockar. Runt omkring växer oliver, rosmarin, kapris, vindruvor, granatäpplen och lavendel ja, mycket finns det att titta på och njuta av. Och de flesta kroater är mycket vänliga och gästfria. Mysigt är det också att få uppleva seglingen med riktigt unga besättningar. En liten 3 ½-årings glädje över äventyren till havs smittar snabbt av sig till oss vuxna. Att upptäcka fiskar runt båten, att spana efter delfiner, att simma fram till ankarkättingen och titta ned mot ankaret på botten, att lära sig konsten att hålla i sig ordentligt när båten gungar i vågorna. Och självklart är det viktigt att kontrollera om piratflaggan under spridarna sitter som den ska när man som liten piratkapten själv hissat den. Sommaren är också kort, fotografiska minnen. Har du någon särskilt lyckad bild att dela med dig av gör det! Nu öppnar Odyssé en särskild avdelning för enstaka knäpp från semesterseglatsen. Se klubbsidorna! Visst är det ljuvligt att kunna plocka fram bildminnen från sommarens seglingar och bara njuta. Och börja längta tills nästa säsong! I vinter erbjuder våra regioner Syd, Väst och Ost träffar och Kasta-Loss-kurser. Information finner du på våra klubbsidor samt på webben. Hoppas att vi får se just dig på träffarna. Uppmärksamma även uppropet från vår regionansvarige i Norr! Vi välkomnar fler att ställa upp i det roliga arbetet att vidareutveckla Medelhavsseglarna. Kontakta oss i styrelsen! Med soliga och varma hälsningar, Nina Brodd Ordförande, ordforande@medelhav.se Maja på svaj i Milnas hamn. Foto: Nina Brodd INNEHÅLL NR 4/ Östra Anatolien 8 Maja i Kroatien 11 När resvägen blir målet 14 Marinavardag 16 Så kom Windra hem 22 Den perfekta kanalbåten Fasta rubriker 26 Signalstället 29 Båtjuridik 30 Klubbnytt 33 Sjöboden ODYSSÉ utges av Svenska Kryssarklubbens Medelhavsseglare ANSVARIG UTGIVARE Hugo Tiberg, tel: REDAKTÖR Björn Hansson, odysse@medelhav.se, tel: , LAYOUT Jonas Arvidsson, skidbladner@mac.com, tel: ÖVRIGA I REDAKTIONEN Arne Nilsson, Eva-Britt Östlund, Nina Brodd, Ingegerd Alvbring och Elisabeth Gröndahl ANNONSER Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se. Medlemmars privata annonser införs gratis en gång. REPRO, TRYCK OCH BOKBINDERI IKEKO AB, Göteborg Certifierade enligt ISO 14001, ISO 9001, Nordisk miljömärkning (Svanen), FSC samt certifierad grafisk produktion. MILJÖMÄRKT REDAKTIONELLT MATERIAL Tidningen Odyssé är en medlemstidning. Åsikter i signerade artiklar är författarens och delas inte nödvändigtvis av redaktion eller styrelse. Upphovsrätten till insänt material är författarens. Insändandet innebär i sig ett tillstånd för redaktionen att publicera i såväl den tryckta som den digitala versionen av Odyssé samt på föreningens webbplats. Vi vill helst ha material som inte tidigare publicerats. Texter skickas till odysse@medelhav.se Texter skickas i formatet Microsoft Word med e-post. Signatur accepteras men insänt material skall vara försett med för- och efternamn, telefon och adress. Bildtext skall skrivas för varje bild med referens till respektive bildfil och med angivande av fotografens för- och efternamn. Glöm inte att också bifoga textförslag till personruta och bild till denna. Bilder skickas till odyssebilder@medelhav.se Helst ser vi att bilderna är digitala. De bör ha formatet jpg och vara så lite komprimerade som möjligt, med tillräckligt många pixlar för att medge tryck med upplösningen 300 dpi. Detta innebär ungefär: Helsida = 3700 x 2460 pixlar Halvsida = 2592 x 1944 pixlar Kvartssida = 1600 x 1200 pixlar Vi klarar även analoga bilder, men hör i så fall av dig till redaktionen för anvisningar. UTGIVNINGSPLAN FÖR ODYSSÉ v10, v18, v 40, v49 Material skall vara redaktionen tillhanda senast sex veckor före utgivning. PRENUMERATION Icke medlemmar inom Sverige 248 kr/år, utomlands 300 kr/år. prenumeration@medelhav.se KANSLI FÖR MEDLEMSÄRENDEN SXK-Med, Box 1189, Nacka Maria Fasth, , maria.fasth@sxk.se ODYSSÉ nr 4, december

4 FÖRSTKLASSIG FÖRSÄKRING FÖR MEDELHAVET I SAMARBETE MED SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE I ÖVER 20 ÅR VI VET VAD SOM KRÄVS Mariehamn +358 (0) fritidsbat@alandia.com Stockholm +46 (0) viggby@alandia.se Göteborg +46 (0) goteborg@alandia.se HELSINGFORS +358 (0) helsinki@alandia.fi 2 ODYSSÉ nr 4, december 2014

5 Östra Anatolien en resa utan Prima Donna TEXT OCH BILD: LISBETH OCH HANS FRIDÉN Slottet Van. I bakgrunden skymtar staden. Vi hämtades med buss klockan fem på morgonen på Marmaris Yacht Marina för att åka till Izmir. Efter två timmars flyg till Gaziantep är vi inte mer än femsex mil från den syriska gränsen. Där byter vi återigen till buss. Vi hade sju spännande dagar framför oss, en lång bussfärd till ett totalt annorlunda Turkiet ett par hundra mil bort till det nordöstra hörnet, inte långt från Georgien och Armenien. Efter staden Dogubeyazit passerar vi väldigt nära gränsen till Iran. Vårt sista bussmål är Kars meter över havet. Staden har ett ganska bistert klimat. Sommaren brukar vara i högst två månader; vintern är lång och kall. Däremellan rikliga regn som ställer till med mycket vatten på gatorna. Efter en skumpig nedfärd landade vi vid middagstid i Gaziantep. Flygplatserna i Turkiet är oftast nybyggda, luftiga och eleganta. Bussresan började med lunch på en trevlig restaurang med Kebab som specialitet, bara en rätt varje dag som alla fick äta. I Zeugma Museum finns vacker vägg- och golvmosaik med väl bevarade färger. Räddad mosaik Innan vi körde från stan besökte vi Zeugma museum med mycket vacker vägg- och golvmosaik som räddats undan vattenmassorna när den stora Atatürkdammen i floden Eufrat byggdes. Mosaiken har fortfarande kvar de vackra färgerna. Det är häftigt att se hur små de olika bitarna är. Dagens sista etapp bar upp i bergen förbi staden Kahta till ett vackert beläget hotell. Det var som att förflytta sig upp i Alperna. Vår minibuss kunde med nöd tas sig upp för de brantaste partierna. En ny buss anlän- Minibussgrupp Ove och Christina Allerby på Najaden Nymf, hemmahamn på Amundön i Göteborg, kompletterar den svenska delen av sällskapet. Vi var 14 personer, en liten och bra grupp, lagom för en av de turkiska minibussarna. Några var bekanta från resan till Kappadokien förra hösten. Till exempel hade vi samma duktiga guide, Tas, väldigt kunnig i Turkiets historia och oerhört hjälpsam. ODYSSÉ nr 4, december

6 Romersk bro över Eufrat Efter nedfärden kom vi till Gerger nära byn Oymakli, ett slott med ursprung runt 200 f Kr. Det användes också under ottomanska perioden. Omgivet av starka murar har det funnits en moské, affärer, bostadshus och vattencisterner. Vid foten av det antika Arsemia, sex mil från Adiyamen, finns det en fin relief av Herkules som hälsar på Commagenekungen Mitridate. Vid sidan om reliefen finns en stor grekisk inskription i berget, den största i Anatolien. Vi åkte sedan till en gammal romersk bro, Cendere, över Eufrat. Den byggdes av en romersk legion på 200-talet efter Kristus. Nu är floden reglerad. Det var inte mycket vatten som rann där. Vid foten av det antika Arsemia hälsar reliefen av Herkules på Commagenekungen Mitridate (t v). Huvudet från statyn av kung Antiochus I på västra terrassen av hans mausoleum på berget Nemrud i östra Turkiet. de sent på natten med ny förare och kändes som en ny och bättre värld. Den rymde lika många men var mycket rymligare. På hotel Euphrats sköna terrass kunde vi avnjuta en fin morgon med frukost och utsikt över de solbelysta bergen och dalen. Antiochos mausoleum Vi började med att åka upp på berget Nemrud. På toppen finns, vad man tror, ett mausoleum över kung Antiochos I. Han vaktas av stora stenfigurer uppradade i väster och öster på varsin terrass. I dag står huvudena nedanför själva kroppen i den ordning man tror att de stått. Platsen är upptagen på världsarvslistan och har en fantastisk utsikt över det bergiga landskapet. Själva mausoleet är en konisk jättehög av mindre stenar som bildar toppen av berget. Vilket kneg det måste ha varit att bygga detta meter över havet! Att promenera upp till platsen för statyerna, 450 trappsteg, var lite kyligt men väl uppe värmde solen skönt. Flåset kunde varit något bättre. Det var gott med lite turkiskt thé vid återkomsten ner till bussen. Resterna av statyerna på mausoleets östra terrass på berget Nemrud. Primitivt men problemfritt Via en nyare bro över Eufrat kom vi till ett färjeläge för vidare färd mot Diyarbakir. Dammbyggena har ändrat flodens utseende till ett stort insjöområde. Färjan var något primitiv men vi kom över utan problem. På andra sidan byggs en ny stor pelarbro som skall ersätta färjan. Framme i Diyarbakir inkvarterades vi på en Karavan Saray, sedan 1500-talet härbärge för kamelkaravaner från Mongoliet till Turkiet. Kamelerna fick hålla till på bottenplanet medan dess herrar fick bo på en trappa upp. I dag är det ett fyrstjärnigt hotell med lite annorlunda rum med väldigt låga dörrar och höga trösklar. Trapporna hade väldigt höga steg. En vacker innergård omgärdades av en altangång runt om. Ett spännande ställe med mycket historia. Den stora moskén i Diyarbakir. Heldag i Diyarbakir Diyarbakir har invånare och är känd för sin smugglande befolkning som lever sitt eget liv utanför myndigheternas kontroll. Betala skatt är ingen populär syssla och att få kvitto från en restaurang eller affär funkar inte. Svenska UD har åsikter om säkerheten när man rör sig i staden. Men det var ingen större fara i den gamla stadsdelen som omgärdas av en fem kilometer lång mur. Det går nästan att promenera runt på muren. Området kring floden Tigris, som rinner genom Diyarbakir, är väldigt grönt och frodigt. Mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak låg en gång det antika Babylon. Vi var inne i både moskéer och kyrkor, ortodoxa och armeniska. Den stora moskén i centrum har tidigare varit bysantinsk kyrka men när det ottomanska riket bildades blev det en moské. Den var som vanligt mycket vacker inuti. Här var det strikt klädkod, herrar var tvungna att ha långa byxor, damerna långa kjolar. Trevligt vattenhål I en basar med livlig kommers fanns allt från fiskstånd till mekaniska verkstäder i en trivsam blandning. Ett trevligt vattenhål var Hasan Pasa Hani, ett handelshus som uppfördes under 1500-talet och används än i dag, med caféer och affärer i flera våningar, både på in- och utsidan. Fasaden är häftig med svart basalt och friser av vit kalksten. Diyarbakir uppvisar ett brokigt stadsliv med hög ljudvolym. Människorna är vänliga och vi betraktades med nyfikenhet. Det innersta av den gamla stadsdelen höll på att restaureras. Vi blev insläppta i en gammal kyrka/moské. 4 ODYSSÉ nr 4, december 2014

7 Handelshuset Hasan Pasa Hani uppfördes under 1500-talet och används fortfarande. Förlovningsfest på hotel Karavan Sarray Hotel i Diyarbakir. Vi övernattade på Karavan Saray igen. Det skulle bjudas upp till förlovningsfest på innergården; vi trodde först det var bröllop. Vi blev lite snopet hänvisade till baksidan där poolen låg. Där firade samtidigt en massa flickor sin skolavslutning av skolgången, troligen någon form av studentexamen. Det var mycket dans med såväl inhemsk som modern internationell dansmusik. Vi satt uppe länge på balkongen och tittade på danserna under den turkisk-kurdiska förlovningsfesten. Färgrikt och festligt. Kanske lite enahanda med all ringdans som ser väldigt lika ut men nog har olika innebörd. Mot Vansjön En lång dags färd skulle ta oss mot Vansjön. När vi försökte lämna Diyarbakir körde vi fel i de äldsta delarna där det var trångt om utrymmet även för vår lilla buss. Inte ens en Navigator kunde hjälpa oss. Vi fick ta samma väg tillbaka för att hitta ut ur staden på lite större gator. Innan vi kom rätt hann vi besöka stadsmuren och en gammal antik bro över Tigris. Första stoppet skulle bli ytterligare en gammal bro, Malabadi, från den ottomanska eran. Bron låg vid ett stort dammbygge efter staden Silvan. Här sjunger traktens pojkar och berättar om bron. Så fort vi stannat hoppade dom in och började sin show som dom ville ha pengar för. Ottomanska Malabadibron nära staden Silvan. Jättevulkan På högre höjder förändrades landskapet markant. En jättelik vulkankrater vittnade om sitt utbrott för årtusenden sedan. Det hade haft flera olika utlopp och spridit lavastenar över ett enormt område. Vi åt lunch i Bitlis på meters höjd. Här kan det vara riktigt kallt om vintern. Överallt satt gubbar utanför caféer och restauranger eller bara på en stol på gatan. De njöt av sitt te. Kvinnor såg vi nästan inga. Bitlis hann vi inte se så mycket av, det var många mil kvar till Van och ibland togs vägen upp av fårahjordar. Det gällde att ta sig lugnt förbi. Vi gjorde också en utflykt till en vulkansjö, en strapatsrik färd på slingrande grusvägar upp mot toppen och ner i kratern. Vägen såg flera gånger ut att ta slut eller inte räcka till för bussen. På ett ställe pågick vägarbete; det såg ut att vara omöjligt att ta bussen förbi de båda stora lastbilarna. Vår chaufför gjorde ett strongt jobb och lotsade bussen genom sandhögarna. Här hade det varit bra med fyrhjulsdrift. Väl uppe på kanten av kratern hade vi en fantastisk utsikt. Handarbete på väg Nere vid de två sjöarna höll man på att lägga ny vägbeläggning med små kubiska stenar. Hela vägbanan var uppriven. Vägarbetarna satt i gruset och la sten för sten, enligt arbetsledaren meter om dan. Vi fick promenera en halvtimma. Tyvärr var solen på väg ner över kraterkanten så vi missade det vackra färgspelet i sjön. På tillbakavägen mot Vansjön hjälpte arbetsledaren, som fick lift, oss att hitta en bättre väg. Hela vägen ner var ett stort vägbygge mer eller mindre färdigt. Nästan nere passerade vi ett liftsystem till en skidanläggning. Det var mörkt när vi äntligen kom fram till Van. Saltare än havet Vansjön har ett intensivt blått vatten som speglar de omgivande bergen, en del över meter höga med snö på topparna. Sjön är flera gånger större än Genevesjön och saltare än havet. Det sägs att traktens innevånare inte behöver tvål; sjön är så alkalisk. Nästa dag åkte vi söderut till en seldjukisk begravningsplats med ett litet mausoleum. Vi fick bland stenar och i det höga gräset se upp för en rätt så giftig huggorm. Allt gick väl. I en liten hamn bytte vi till båt för att ta oss ut till ön Akdamar. Där finns en berömd katedral, Heliga korsets kyrka, byggd på 900-talet. Armenien var det första land som officiellt anslöt sig till den kristna tron kring 300-talet efter Kristus. Kyrkan är inte speciellt stor men har vackra reliefer med bibliska motiv runt fa- Den ofärdiga vägen till kratersjöarna. Det tog en halvtimme att gå ner. ODYSSÉ nr 4, december

8 Ett par av relieferna på Heliga korsets kyrka föreställer David och Goliat. Palatset Isak Pasa Sarayi, med utsikt över staden Dogubeyazit. Vid ett vattenfall några mil efter Van var det populärt att ta bilder av brudpar på en hängbro. Gatorna i Ani är intakta. Av de forna byggnaderna syns bara stenhögar.. ODYSSÉ nr 4, december Sällskapsrummet i K-märkta ryska restaurangen2014 i Kars. 6

9 saden. Unika fresker pryder innerväggarna och kupolen. Efter 1915 har kyrkan blivit utsatt för vandalism men renoverats och är numera museum. Resterna av ett kloster finns kvar i närheten. Munkarna försvann från ön vid samma tid som vandalismen startade. Turbåtarna använder två små hamnar, i övrigt finns bara vacker natur. Det var skönt med en tur på sjön; det var redan ganska varmt. Svenskögd katt I Van besökte vi slottet, en massiv fortifikation byggd av stenblock eller huggen direkt ur berget under kungadömet Urartu f Kr, det största i sitt slag. Borgen som inte var försvar mot främmande makter utan mer för att kontrollera regionen ger ett mäktigt intryck uppe på en höjd. I det platta landskapet nedanför finns resterna av den forna huvudstaden Tushpa. Flera folk har genom tiderna haft kontrollen. Vi anslöt oss till en grupp som skulle klättra upp för att få se uthuggna rum och gångar till övre delen. Där hade vi fin utsikt över Van och Vansjön. Man kunde skönja resterna av den antika hamnen strax under slottsberget. På väg tillbaka till hotellet fick vi se några av de berömda vankatterna. Var fjärde unge föds med ett gult och ett blått öga. Jodå, det är sant. Ottomanskt slott Första stopp nästa dag blev ett vackert vattenfall, osynligt från vägen. Dit kom stora sällskap i tutande bilar, brudpar som vallfärdade för fullkomlig lycka genom att bli fotograferade på hängbron eller på kanten vid fallen. I staden Dogubeyazit hade det regnat. Gatorna var leriga med massor av stora hål. Vi fortsatte upp mot Isak Pasa Sarayi, ett vackert ottomanskt palats från slutet av 1700-talet med blandade byggnadsstilar. Slottet låg vid en viktig väg för karavaner och har 306 vackra rum, flera stora salar, ett harem, männens bostäder, ett kök och en liten moské. Efter rundvandringen smakade det gott med pidé, turkisk pizza, på en nyöppnad restaurang, naturligt placerad vid en mattfabrik. Givetvis köpte vi en liten matta. I bakgrunden såg vi den snötäckta toppen av det mäktiga berget Ararat. Noaks Ark museum På eftermiddagen åkte vi upp till Noaks Ark museum där man analyserat och tolkat spår i marken då arken efter syndafloden strandade på berget. Från museet hade vi också en bättre vy upp mot det vackra Mount Ararat och det mindre, Little Ararat. Över Iran hade himlen mörknat rejält men vi slapp resans första regn. Under nedfarten kunde vi se de milslånga köerna av lastbilar som ville in i Iran och kunde få vänta i dagar. Inget kul att vara chaffis. På höglandet med höjder på meter passerade vi genom ett sällsamt och mestadels öde landskap, ibland med små byar och någon stad. Mängder av får strövade omkring. Det märktes att detta var ett, för turkarna, säkerhetsmässigt känsligt område. Vi körde genom flera vägspärrar med Jandarma, militärpolisen. Ibland vaktades de av pansarfordon. Vi passerade smidigt förbi. Även denna dag kom vi sent till hotellet. Det var kyligt i luften när vi steg ur bussen i Kars för väntande buffé. Bagraditisk kungastad Ruinstaden Ani ligger på gränsen till Armenien fem mil österut från Kars på en vindsvept gräsplatå utmed gränsfloden Korn. Staden innehåller viktiga lämningar av armenisk arkitektur, inklusive stadsmuren, som till vissa delar är intakt. År 961 blev Ani huvudstad för de bagraditiska kungarna av Armenien. Deras storhetstid inföll under kung Gagik I ( ) och kallades då Staden med de tusen kyrkorna. Den plundrades av turkarna 1064 men återuppstod för att förstöras igen 300 år senare av en jordbävning. Området att ströva kring på är jättestort. En i vår grupp blev hejdad av en 1,5 meter lång huggorm som snabbt ringlade förbi. Gatorna har kvar det mesta av sin stenbeläggning. Av byggnaderna finns bara stenhögar kvar. Kyrka-moské-katedral Den berömda Anikatekatedralen är fortfarande relativt intakt även om trumman som håller upp det koniska taket har rasat. Kyrkan grundades av kung Sinbat II mot slutet av 900-talet, blev sedan moské men återgick 1124 till kristen gudstjänst. Uppe från Menucehrmoskén ser man ruinen efter en bro som korsade Kornfloden. Den var byggd som ett enda 30 m långt valv över gränsen mellan Turkiet och Armenien. På väg tillbaka stannade vi vid en liten gård med ett par familjer. Byggnaderna såg primitiva ut för våra ögon. På marken låg mycket fårull. En kvinna bankade kraftigt på den med en lång pinne. Kanske var det för att ta bort skräp och ohyra. Nyfikna barn såg på oss med stora mörka ögon. Vi kunde inte annat än ge dem lite godis. Hjordar av hästar strövar fritt på de gröna vidderna mellan Ani och Kars, men övervakas av pojkar och män på små snabba hästar. Kulturlunch à la russe I Kars åt vi lunch på en gammal rysk restaurang. Ryssarna ockuperade stora delar av nordöstra Turkiet under början av 1900-talet. Restaurangen är ett kulturminne och får inte ändras eller målas om. Väggarna har gamla papperstapeter som saknar all färg. En del rum hade kvar möbler från den tiden. Maten var inspirerad av gammal rysk kokkonst. I en ostaffär fick vi se och provsmaka. Osten smakade bättre än den såg ut. Honungen var svår att låta bli att köpa. Det sista vi gjorde i Kars var att ta en rundtur i ösregn genom gamla staden och besöka Kars museum. Där fanns en gammal vävstol; mönstret på mattan är troligen kurdiskt eller armeniskt och kommer igen i dagens mattor. Regnet öste ner. Åskan mullrade. Vattnet forsade fram på de stenbelagda gatorna. Det var skönt att komma tillbaka till hotellet. De som valde att ändå ta en titt på staden såg något blöta ut vid återkomsten. Det var det enda regn vi upplevde under resan. Solen hade annars flödat varje dag. Vid kvällens middagsbuffé avtackades vår guide och vår chaufför, som verkligen gjort vår resa till ett fantastiskt minne. Hem till seglarlivet På morgonen flög vi tillbaka till Izmir med ett kort stopp i Ankara. Det är fantastiskt att se hur turkarna satsat på inrikesflyget. Terminalen i Kars var av allra modernaste slag för en så relativt liten stad. I Marmaris väntade Prima Donna som var alldeles röd av saharasand efter dåligt väder med stormvindar. Det var ändå skönt att komma tillbaka till seglarlivet. LISBETH och HANS FRIDÉN seglar sin Najad 355 Prima Donna i Medelhavet sedan De gick utsidan av Europa ner till Portugal året före, och har sedan dess tillbringat fem à sex månader varje år med att sakta ta sig österut mot Turkiet där de sedan 2012 ligger hos Yat Marina i Marmaris. ODYSSÉ nr 4, december

10 Vegaodyssén i Kroatien Höstterminen igång på Maja TEXT OCH BILD: JACOB ROMANO, ANDERS HANSANDER, PETTER och KALLE MOGENFELT Tuff segling blir det nog, konstaterade Petter medan vi satt vid köksbordet på Ponza och begrundade vindprognosen för Tyrrenska havet. Men vi ska nog kunna undvika det värsta om vi går nära kusten. Vad som låg framför oss var en etapp på 200 sjömil i sydostgående riktning mot Messinasundet. Den inkommande franska kallfront vi betraktade skulle enligt rapporterna snarast dra väster om Sicilien. Det skulle gå, tänkte vi. Kalle cafépluggar i Trogir, Kroatien. Runt tolvslaget natten mellan den 31 augusti och 1 september hivade vi alltså upp ankaret från Cala Feolas botten och lämnade bakom oss familjen Romano som tagit hand om och skämt bort oss under den senaste tiden. Ombord på båten fanns då bara kapten Petter och Kalle Jacob skulle umgås lite med släkten på Ponza, Anders hade redan dagen före tagit en sväng hem till Sverige för att besöka sina nära och kära. Två veckor senare skulle vi mötas upp på nytt på Italiens östkust. Ändrade planer Som överenskommet satte vi inledningsvis kursen närmast rakt österut, mot Neapel, men det tog inte lång tid innan vi började ifrågasätta vår rutt. Längs hela kusten framför oss lystes beckmörkret gång på gång upp av ljungeld som hotade att ställa till med obehag och eventuellt problem för oss på vår illa åskledade skuta. Vi beslutade oss för att hellre ta oss an Aiolos ilska än Jupiters nyckfullhet och justerade vår kurs söderut. Vulkanön Stromboli, som behandlats ingående i en artikel i ett tidigare nummer av den här tidningen, föreföll nu vara ett lämpligt delmål före Messina. Blåst i aktern, blåst från ovan Morgonen påminde oss om var vi befann oss: Solen lyste upp majestätiska molnsalar på ett sådant sätt att det inte var svårt att förstå vad som fått greker som romare att tro sig leva övervakade av gudar. Mot slutet på förmiddagen dök små uppoch-nedvända koner upp bland molnen. Från vårt perspektiv blev de flesta just inte större än leksakspyramider men en av dem hade bestämt sig för att på smal och slingrande väg ta sig ända ner till vattenytan. Väl där inledde den en våldsam dans och reste för några minuter upp en veritabel trumpetsvamp av vatten innan den sakta drog sig tillbaka in i det lapptäcke från vilket den fötts. Vad beträffar de vindar som drev oss framåt trodde vi de nått sin kulmen på eftermiddagen då vågorna hunnit resa sig höga 8 ODYSSÉ nr 4, december 2014

11 nog för att ibland ge oss friska akterduschar. Vi seglade för stormfock och med två rev i storseglet. Då föll mörkret på nytt över oss. Kuling och lava Snart fick vi möte med två större fartyg som vi gjorde vårt bästa för att få en väderrapport av på vår trilskande VHF. På sprakande vägar fick vi höra att prognosen ändrats så till den grad att vi nu behövde ställa in oss på Beaufort 8 natten igenom. Det var tungt. Lyckligtvis hade vi fortfarande stabil läns, faktum var att vindriktningen knappt ändrades alls under hela överfarten. Under natten drog ständigt nya byar förbi och öste sina sprängfyllda regnkärl över den som hade olyckan att sitta vid rodret just då. Så såg vi den till slut: Långt borta i allt det svarta dök en liten rödglödande fläck upp ovan den horisont som inte gick att urskilja; rakt föröver låg den eldsprutande jätte vi satt vårt mål på och vi begrep den tacksamhet Odysseus måste känt för vulkanen den gången för så länge sedan då han själv seglade på samma vatten som vi, utan moderna tiders navigationsinstrument. Trötta men lyckliga gled vi slutligen, i gryningen, förbi Strombolis mytiska lavaflod för att ankra upp på öns östra sida, i gott skydd för den avtagande men ännu starka vinden. En storslagen etapp var till ända. Vi sov, sov och sov och tog oss sedan på fluktuerande vindar den korta resterande biten till det berömda italienska sundet. Jobbtider När vi nådde Messinasundet så hade vi mycket att bocka av från att-göra-listan. Det skulle bli flera dygn av arbetspass fyllda med svordomar och irritation över, till exempel, impellrar som inte passar. När vi inte jobbade hade vi det dock riktigt trevligt vilket blev vår räddning. Först låg vi i Scilla precis utanför sundet där vi på grund av en full hamn fick lägga oss på en riktigt usel plats som fick båten att rycka fram och tillbaka. Först trodde vi inte att det skulle gå att stanna men tack vare otroligt hjälpsamma människor så gick det. De lånade ut en enorm fender, goda råd och verktyg när vi servade motorn. Pengar ville de inte ha, även hamnplatsen var gratis. När vi lämnade hamnen så gav vi dem två vinflaskor i ett försök att visa tacksamhet på italienskt vis. Shopping i gul bil Vi åkte dock inte längre än till Reggio Calabria mitt i sundet eftersom vi hade affärer att besöka där. Vi ville komma vidare och hade därmed planerat in en dag av ärenden och måsten men plötsligt var vi mitt i karusellen som ofrånkomligen drar igång när man möter Saverio. Saverio är en lokal kändis i Calabria och god vän med Rod Heikell som skriver pilotböcker. Han vinkade in oss i sin lilla gula bil och efter att ha åkt runt mellan båtaffärer så hamnade vi i hans garage med utsikt mot Messina. Han pratade och vi både drack och åt rikligt av de smakprov han ställde fram. Glada och salongsberusade så tackade vi ja till det mesta och bilen lastades med delikatesser. Väl tillbaka i båten kunde vi inte riktigt bestämma oss för om vi hade blivit lurade eller bara betalat en skälig summa för en rolig dag med taxi och annan service. Vi ryckte på axlarna och lossade förtöjningarna: nu gällde full fart emot de adriatiska böljorna. Återförening och dunder Två dygn senare blev besättningen fulltalig igen i staden Otranto efter att Jacob och Anders tagit sig dit med tåg från Rom. Maja låg där gratis, ensam en bit ut på vågbrytaren. Norrut verkade det åska oavbrutet. Så fort det blev mörkt såg man blixtarna. En tidig morgon drog ovädret in över oss och i vår utsatta position, ensamma med mast ute på vågbrytaren, kände vi att vi borde göra vad vi kunde för att skydda oss och gömde oss därför alla fyra i fören tills det värsta ovädret passerat. Vi vågade språnget Efter någon dag i Otranto var väderleksrapporterna bättre än tidigare. Från att ha garanterat åska och dåligt väder kunde vi nu med lite tur slippa det. Vi begav oss därför norrut mot Brindisi. På vägen skulle vi överväga att ta oss direkt över till Kroatien. Anders kände ett visst motstånd på grund av åskrisken men väderleksrapporterna berättade om goda vindar det närmsta dygnet som vi inte ville missa. Så vi lade om kursen och lämnade Italien. På vägen lyssnade vi på flera väderleksrapporter på radion och Anders ansikte visade en plågad min varje gång man mellan vindstyrkor och Gale warnings hörde Thunderstorms. De höll sig dock på avstånd och vindarna var bra. Välkomnande delfiner Morgonen därpå simmade några delfiner längs båten som ett välkomnande till Kroatien. Det var trevligt. Ett mindre trevligt välkomnande var det första kroatiska vädret vi fick uppleva. Det bestod av ett sådant där regn som, trots regnkläder, på en tiondels sekund tar en från torr, glad och varm till att känna sig som en genomblöt hund som står bunden utanför en affär. I inklareringshamnen Cavtat fick kapten Petter prata med olika myndigheter medan övriga i besättningen blev tillsagda att de inte fick lämna båten. Efter en stund var allt ordnat och vi kunde börja leta efter en plats där vi hade råd att ha båten. I den lilla staden Srebreno hittade vi en brygga där vi kunde ligga gratis. Bryggan användes också av en utflyktsbåt och en kväll också av en polisbåt men där fanns ändå plats för Maja. Det var perfekt för oss, det var snällt mot vår budget och vi kunde stanna så länge vi ville och med buss ta oss in och utforska Dubrovnik. Utsikten från Saverios verkstad. ODYSSÉ nr 4, december

12 Scilla. Dubrovnik I Dubrovnik var det tjockt med folk och det hördes mer engelska än kroatiska. Detta trots att vi kom dit i en tid som ansågs vara efter turistsäsongen. Det är dock förståeligt att många åker hit för det är en väldigt vacker och trevlig stad. Vi skaffade oss snart kroatiska nummer till våra telefoner. De kostade bara 50 kuna (60 kronor) för en månad och där ingick en ganska stor mängd datatrafik så vi kunde surfa obehindrat på Internet via telefonerna. Vi hade alla en del studier att göra så det passade bra. Det blev mycket tid på caféer och Kalle gjorde några maratonstudiepass på ett internetcafé där han som tur var fick rabatt. Vi hann också med ett besök på en fotoutställning med krig som tema på War Photo Limited. Väldigt bra, väldigt sorglig. Studier och elektronik Studier är överhuvudtaget svåra att anpassa till en seglats. När man är ute och seglar så har man redan en del att tänka på innan kurslitteraturen kommer in i bilden, och när man väl ligger stilla så blir man ju sugen på att upptäcka omgivningen! Ännu prekärare blir situationen om distansstudierna kräver flitig datoranvändning. I Maja finns tolvvoltsuttag, men inte alla datorer har så lätt för att utnyttja dessa. Det får oss att vilja tipsa läsarna om att vara extra noga, när de väljer datormodell, med att tolvvoltskabel går att införskaffa enkelt till just den modellen. Speciellt kinesiska märken, som i detta fall Lenovo, kan vara krångliga (de där fina universalkontakterna ni köpt på Clas Ohlson kommer inte att funka). Inte ens officiella återförsäljare, med stora Lenovoskyltar utanför, kunde hjälpa till. De går inte att få tag på. Ledsen. Fantastiskt! Dock kan det gå att få tag på direkt från Kina. Detta gäller naturligtvis inte alla Lenovodatorer, men det är värt att hålla ett vaksamt öga. Caféer som andra hem Därav följer att caféer har blivit något av ett andra hem eller åtminstone ett kontor. Här spenderas halva dagarna framför skoluppgifter av alla möjliga slag. Balkankunskap, juridik, praktisk harmonilära, Androidprogrammering, nordsamiska... I vissa caféer börjar personalen känna igen en och om de är särskilt öppna och empatiska kan de bli riktigt förälderliga av sig. I Milna (där vi för övrigt också mötte upp med Nina, Medelhavsseglarnas ordförande, och åt middag tillsammans med henne och hennes familj) trodde vi att caféägaren var i färd att köra iväg oss efter att vi suttit där sedan morgonen. Middagskunderna var på väg in, så det hade inte varit så konstigt om de ville bli av med oss. I stället fick vi gå in i en mysig, liten och tyst utomhusplats bakom en kamin och blev bjudna på filt och varm choklad. I Dubrovnik delade Jacob och Anders på ett enda eluttag i en liten jazzbar, som spelade horribla reggae-covers på välkända låtar. Sedan, på ett lite vanligare internetcafé, fick vi en rabatt som var så stor att de lika gärna hade kunnat låta oss gå utan att betala. På turistinfocentret i Sutivan, en liten by på ön Brac som sedan länge insomnat efter en intensiv sommarsäsong, blev personalen överlycklig att ha någon som satt tyst och studerade dagarna i ända hos dem då de inte får så mycket besökare mer. Vid det här laget skulle vi kunna skriva en hel guide om caféer och andra smålokaler i Europa och dess lämplighet för digitala studier: The studying yachtman s cafépilot. Betygen som tilldelas caféerna grundas på ett antal olika kriterier: Antal eluttag, wifinätverkets hastighet, Capuccinopris etc. Nog om författardrömmarna. Tillbaka till plugget. Petter och Anders är glada trots regnet. 10 ODYSSÉ nr 4, december 2014

13 När resvägen blir målet TEXT: KATINKA BILLE LINDAHL BILD: ODD LINDAHL OCH KATINKA BILLE LINDAHL Natthamn Canal des Ardennes. Höns och getter ingick. Hösten 2012 hittade vi vår drömbåt i Gråsten, södra Danmark. Det sa klick direkt. Ett gammalt tyskt par, 85 år, hade ägt henne sedan hon var ny 1985: En LM32, dansk motorseglare med extra allt, ömt vårdad och underhållen, hade stått inomhus varje vinter. Ägarna grät när vi betalade handpenningen. Vi jublade. Äntligen hade vi en båt som kunde ta oss till Medelhavet! (Vi håller fortfarande kontakt med Karl-Hans och Olli, skickar bilder och vykort.) Första sommaren ägnade vi åt att segla hem Ellem till Flatön och lära känna henne. Vi bestämde oss tidigt för ombytta roller ombord. Odd har ett helt liv som seglare bakom sig. Det är jag som behöver träna på att köra och manövrera. Det beslutet har ingen av oss ångrat. Under långa dagspass byts vi förstås åt bakom ratten. Nästan pensionärer Vi är 64 och 65 men arbetar fortfarande båda två. Skulle vi vänta med drömresan tills pensionen? Nej, vem vet hur länge man får vara frisk och stark. Två månader på våren och två månader på hösten ville vi vara borta. Arbetet kan vi hålla igång hjälpligt med hjälp av Internet. Svårare då att vara borta från fyra barn och sex barnbarn, åtta tackor och ett hus med stor trädgård. Det dök upp många anledningar att skjuta upp drömresan. Hösten 2013 bestämde vi därför ett ovillkorligt avresedatum från Flatön: 1 maj Fram till dess utbildade vi oss, tog kanalkort, kustskepparen och utsjöskepparen, skaffade kartor, planerade rutter och läste allt vi kom över om kanalresor. Den 1 maj var vi långt ifrån färdiga med allt som måste vara klart ombord. Men vi kastade loss ändå. Drömmen om långresan Vad drömde vi om? Östra Medelhavet, Turkiet och Grekland. Odd ville uppleva Frisiska öarna och inseglingen till Paris västerifrån inspirerad av Göran Schildt förstås. Jag är en kruka när det gäller stark vind och höga vågor, men ville också komma till Paris och gärna stanna där ett tag. Vi ville båda uppleva småstäder, kultur och natur längs Europas kanaler. Vi ville absolut inte ha bråttom, inte segla i dåligt väder och inte ta några onödiga risker. Vi skrämdes av historier om lyxlivet och prisnivån längs franska och italienska kusterna. Tusen kronor natten för att ligga vid en boj? Vägen via Donau och Svarta Havet kändes betydligt mer lockande och lagom äventyrlig. Bortsett från krigsrisken på Krim förstås. Constanta eller Marseille? Det behöver vi inte bestämma nu, sa vi till varandra. Vi väntar och ser hur det känns. Kanske vänder vi hemåt efter Paris. Bloggat hela resan Midsommarveckan 2014, efter fyrtiosju dagar, var vi framme i sommarhamnen Charleville-Mézières, tjugo mil nordost om Paris. Vi hann alltså inte riktigt ända fram under första etappen. Om jag inte hade skrivit min blogg varje kväll skulle det mesta av den resan vara glömt nu. Marstal, Kielkanalen, Cuxhaven, Norderney. Dagens natthamn suddar fort bort minnet av gårdagens. Men på finns allt förevigat, både det roliga och det trista. Hur har det gått? Nu närmar vi oss slutet av andra etappen mot Medelhavet. Vi har slussat nerför Ardennerna, haft en underbar vecka i Paris, långsamt avnjutit det vackra Champagne. Planen var att lämna Ellem över vintern i Nancy, platsen är redan bokad. Men planer är arbetsverktyg och ändras hela tiden. Ett läckande propellerdrev gjorde att vi hamnade i fina trygga Toul över vintern. När du läser detta är vi hemma på Flatön igen. Slutligt facit finns i bloggen. Här följer några smakprov från den senaste tidens äventyr: ODYSSÉ nr 4, december

14 Farlig impuls Hjälp! Mittknapen! Förtöjningen i stegen! Vattnet steg i slussen men båten satt fast och kunde inte följa med. Odd lyckades i sista stund lossa på repet, hela båten reste sig som en badleksak man försökt trycka ner under vattnet. Några sekunder till och mittknapen hade varit under vattenytan. Det vill jag helst inte tänka på. Jag hann inte bli rädd och vill inte få ångest efteråt. Odd har svårare att komma över detta. Hur kunde vi båda göra ett så fatalt misstag? Efter etthundratjugofyra slussar? Den förklaring vi kommit fram till är att vi plötsligt och på impuls ändrade en invand rutin genom att Odd stannade kvar uppe på kajen. Vi hann inte prata igenom noga innan hur vi skulle göra. Klättra på stege i slussen. Inte kul alls. Fast i slussväggen Det var en treochenhalvmeters sluss. Med bara en stege i slussväggen att lägga fast i, pollarna var uppe på kajen högt ovanför våra huvuden. Vi la fast i stegen vid mittknapen och Odd klättrade upp, jag räckte honom linorna från för och akter med hjälp av båtshaken. Du kan stanna där uppe, sa jag. Jag klarar resten själv. Hellre än att se honom klättra på de där slippriga pinnarna. Vattnet släpptes på och det gick galant tyckte vi båda, det räckte att jag tog hem på aktertampen som låg runt skotvinschen. Men efter ett tag kom vattnet väldigt fort och Odd ville inte vänta däruppe. Samtidigt som han kom ner på däck upptäckte vi båda att båten lutade konstigt. Som om den fastnat på mitten. Styrbordssidan drogs inåt nedåt mot slussväggen, en kastrull ramlade ner från spisen. och hjärnsläpp Fortfarande omskakade och bleka om själen lade vi till inne i Meaux och gick för att handla. När vi kom tillbaka låg en huspråm förtöjd akter om oss. Med svensk flagga! Jag tog mig friheten att ändra på er förtöjning, hälsade skepparen Johnny Magnusson, kanalresenär sedan åtta år och dessförinnan världsomseglare i tolv. Ni låg bara på en lina, den andra hade hoppat av. Den missen kan bara förklaras med hjärnsläpp. Att förtöja utan att trä igenom tampen, bara lägga den över en rak pollare med hål i mitten Vi hade gjort likadant både Odd och jag, fast det var min tamp som hoppat av, kanske av vågorna från en förbipasserande. Hur kul hade det varit att stå där på kajen med kassar i händerna och se Ellem flyta iväg mot vattenfallet längre bort? Vi flyttade oss till ett lugnare ställe. Fick våra första riktiga kanalkompisar i Johnny och hans Laura som bjöd hem oss till sitt fantastiska pråmhem senare på kvällen. De bor där permanent och flyttar runt på Frankrikes kanaler efter årstid och lust. Pråmen har samma standard som vilken modern lägenhet som helst. Den är förresten till salu, Johnny längtar efter segelbåt igen. Se mer på Champagne-Ikea Ännu en dag av Champagne. Epernais är huvudstad i champagneland. Här finns Avenue de Champagne med alla de stora: Moët & Chandon, Perrier Rouget, Pol Roger, Mercier och många fler. Alla med sina slottsliknande huvudkontor. Det är som en blandning av Glasriket i fornstora dar, och Las Vegas. Nästan alla har visningar med guidning och provsmakning. Vi hade fått tips om att välja Mercier. Eugenie Mercier startade sitt champagnefö- 12 ODYSSÉ nr 4, december 2014

15 retag i mitten av 1800-talet. Han påminner inte så lite om Ingvar Kamprad. En man med en passion, som inte lät sig hejdas av någonting och som tänkte stort från början. Vi åkte på en guidad tur med tåg genom arton kilometer grävda tunnlar. Här förvaras över två miljoner flaskor champagne i konstant temperatur och luftfuktighet. Inlåsta på Moët & Chandon På väg tillbaka till båten är vi kanske lite omdömeslösa, lite luddiga i kanten av tre glas bubbel var. En stor grind står öppen, en sån där fjärrstyrd ambassadgrind, och en osannolik park skymtar innanför. Det står Moët & Chandon överallt. Ställ dig där framme så jag får fota, säger jag, och vi går in på det krattade grushavet där ingen gått före oss, i alla fall inte sedan det krattades sist. När jag tagit en bild på Odd framför den märkliga bassängen med en förgylld jättesked i mitten, hör vi båda hur grindarna stängs med ett dämpat klick. Vi är inlåsta. Inte en själ i sikte. Jag går in i den slottsliknande byggnaden som liknar ett tiostjärnigt Sheraton, men där är helt folktomt. Vi känner på alla andra dörrar i de olika hus som inramar den stora grusplanen. Alla är låsta, det finns inga ringklockor. Det enda som fattas nu är blodhundarna som kommer rusande, tänker jag. Tur att Sigge är kvar i båten. Ska inte va mer här Då öppnas grindarna igen. Ljudlöst svänger de upp och släpper ut oss på Avenue de Champagne, stängs sedan snabbt bakom oss. Någon såg på oss genom ett fönster eller en kamera när vi irrade runt som två förskrämda vinlöss, oinbjudna och opassande. I morgon kör vi vidare. En dag här räcker. Det känns som om vi börjar få nog av Champagne. Det tog oss över sex timmar att komma drygt tjugo sjömil på Canal latéral à la Skit i bogpropellern. Då måste matte bada. Cyklarna är ovärderliga för oss. Marne, inklusive sex slussar. Vi hade inga förväntningar alls på natthamnen i Chalons-en-Champagne. Det stod i kartboken från Fluviacarte att det var a shame att den vackert belägna staden inte brydde sig om båtturisterna Och så kom vi till ett under av finesser och service. Fina pontoner med el och vatten, toasug, fräscha duschar och omklädningsrum med hårtork och tvättmaskin, bra wifi och en hamnkapten som talar som en engelsk filmskådespelare. Marinan har blå flagg och är nästan nybyggd. Det kostar åtta euro per dygn att ligga här, inklusive allt. Stads-amour Men det bästa av allt är nog själva staden. Efter en snabb kvällspromenad är jag helt förälskad. Urgamla korsvirkeshus och spännande murade fasader i trånga, krokiga gränder. Runt varje hörn ett litet torg med mummel och sorl från fullsatta uteserveringar. Bilfritt i nästan hela centrum. En hisnande katedralkrokan som jag måste utforska imorgon, inte för att jag är speciellt intresserad av kyrkor, men den här var något alldeles i hästväg om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Halvvägs hit förtöjde vi för lunch vid en allé av valnötsträd. Under ett av träden låg abnormt stora valnötter. Som små äpplen. Tänk om det är en mutation? Tänk om jag kan få en sådan nöt att gro och växa upp till ett träd som får jättenötter hemma i trädgården på Flatön! I morgon ska jag knäcka en av de fem jag hittade och testa hur den smakar. I dag är det 2-dag och halvfasta. ODD LINDAHL och KATINKA BILLE LINDAHL bor på lilla Flatön i Orust kommun. Odds seglarliv började i en bohuseka med sprisegel och fortsatte med skärgårdskryssare var tre gånger med om att vinna Kryssarpokalen. Som marinekolog kunde han vistas på sjön även på arbetstid. Katinka hade barndomens somrar i pappas olika motorbåtar i Fiskebäckskil. Sedan de gifte sig har de i tur och ordning haft en B 22:a, en Soling (innan tvillingarna föddes), en shetlandssnipa, en gullholmensnipa, en IW 25 och nu en LM 32. Dessutom har de en 606 för dagsturer och seglarskola med barnbarnen, samt två kajaker. ODYSSÉ nr 4, december

16 Marinavardag och motorköp i Messolonghi TEXT OCH BILD: TOM KOLSRUD TOM KOLSRUD har seglat i Medelhavet i åtta år, tolv månader om året. Grekiska Aegina har varit hans hemmahamn senaste året. Tidigare har han bland annat seglat två år i vattnen runt Korsika och Sardinien. Monsun är en tvåmastad, nio meter lång, Klagshamnskryssare som byggts om med bland annat djupare köl, större roder och längre peke för dubbla försegel. Fredag kväll. Under dagen har regnet dragit bort och ersatts av en hård vind från väst som gör det svårt att ta sig över hamnplan till tavernan utan att hamna i hamnbassängen. Men jag har varit i det militära och vet hur man kryper. Jag skall nog ta mig dit. Det är dags för en kall öl för två euro. Det stod en gube och tittade länge på Monsun för en stund sedan. Till slut tog han mod till sig och sa: Haleuu! Det var en engelsman som tyckte det såg ut som Monsun hade varit ute länge med tanke på utrustning och skick. Han undrade om så var fallet. Jag berättade då att jag varit här i Medelhavet sedan 2007, lite överallt. Han verkade mäkta imponerad och berättade att han var nybörjare och ville bjuda på en öl och snacka lite. Jag brukar ju inte vara svår; jag tackade ja och hoppades han skulle klara att ta sig över till tavernan i blåsten. Motorköp med förhinder Dan efter var det marknadsdag i Messolonghi. Jag kom hem med två par skor, ett finpar och ett med fårskinnsfoder för vinterbruk, en tröja och byxor att träna i när det blir för kallt med kort, och ett kilo druvor. Sedan var jag inom en båtillbehörsbutik och beställde en kedjetalja som jag måste ha för att lyfta ut den gamla motorn och få den nya på plats. Han som har butiken är en av dem jag frågat om han kan leta rätt på en ny motor. Under tiden jag har haft trevligt med Lis har han hittat en firma i Pireus som handlar med begagnat, köper in motorer, totalrenoverar för att sedan sälja. Där fanns en Kubota 40 Hk till ett bra pris, tror det är det bästa alternativet jag hittat. I måndags var allt klart med köp utom hur den skulle betalas. Något kreditkort ville de inte ha så jag skulle kolla med en bank här om att överföra pengar från ett svenskt konto till ett grekiskt. När jag kontaktade firman igen på tisdag fick jag beskedet att motorn var såld. Att man aldrig kan lita på vad grekerna säger! Att jag aldrig lär mig! Så nu är det bara att börja leta efter en annan motor. Norsk seger! Det ligger en stor katamaran i hamnen. Ombord finns James Wharram, en känd katamarankonstruktör, författare och världsomseglare. Han närmar sig 90 år, men det hindrar inte att han fortfarande seglar. Googla gärna på namnet och ni finner en mycket intressant person. På tisdag kväll var jag bjuden till middag ombord hos Kicki och Lennart, det blev god mat och en riktigt trevlig kväll i deras sittbrunn. Och bara ett steg över två relingar hem. I går, tror det var onsdag då, var det fotboll på tavernans tv, Malmö mot ett grekiskt 14 ODYSSÉ nr 4, december 2014

17 lag. Malmö vann med två mål mot noll. Grekerna på tavernan var tysta medan vi klappade och jublade. Tavernaägaren kom i alla fall och gratulerade till segern. Jag blev inte överraskad av segern, Malmö har ju norsk tränare. Kranlyft med förhinder I går skulle Monsun lyftas upp på land, men det blev inget med det, står i kö som nummer två i dag i stället. Fick besked att Monsun skulle lyftas 07.40, nu är kl och inget har hänt. Båten före mig ligger fortfarande i vattnet, men nu har de i alla fall startat kranen. På förmiddagarna roar jag mig med att gå till tandläkaren, har beslutat mig för en helrenovering, kostnaden här är bara en bråkdel av den hemma och tandvården i Sverige är rena stenåldern mot den här. Här är det så hi-tech att det är intressant att gå dit. När man går till tandläkaren här får man vänta högst tio minuter innan man får sätta sig i stolen, inte som hemma där man får en tid om ett halvt år eller så, en tid man troligen har glömt av när det är dags. Allt är lovat klart till den 22 då jag skall möta Lis igen, vi stannar över natt i Pireus och flyger till Köpenhamn och jag vidare till Göteborg den 23. Marinalivsrutiner Annars rullar det på enligt rutin, marknad på tisdag och lördag, gym på måndag, onsdag och fredag, en tur till Lidl under veckan, en lille öl på tavernan på kvällen där man träffar allt fler gamla bekanta som kommer in för att övervintra. Tavernaägaren undrar på när vi skall börja med musikkvällar igen, de kvällarna drar folk till tavernan så det är bissnis i dem. När Monsun kommer upp på land skall jag börja med att ta ut den gamla motorn. Jag har fulla dagar en tid fram. I går blev det inget lyft det fanns ingen som kunde köra marinans gummibåt som skulle bogsera mig till kranen. Jag har ju ingen egen motor; min aktersnurra har jag packat ned för vintern. Planering är ett okänt begrepp i Grekland: Hoppsan! Behövs det en som kan köra deras båt också? Det kom som en total överraskning. Äntligen på land! Senaste löftet är att i dag på morgonen skall allt ordna sig, men det återstår att se. Jag tar inte grekiska löften så allvarligt. Jag har lärt mig att de ger det löfte de tror man vill ha någon verklighetsanknytning finns oftast inte. I dag, fredag den 3 oktober, lyftes Monsun upp på land, fick en fin plats där jag ostörd kan byta motor. ODYSSÉ nr 4, december

18 Så kom WINDRA ända hem TEXT OCH BILD: KARIN OCH HANS WESTERSTRÖM Hamnen i Beaulieu sur Mer med Cap Ferrat i bakgrunden. Efter vinteride i Beaulieu-sur-Mer, alldeles öster om Nice, fortsatte vår hemresa den 1 april 2014 längs Rivieran mot Port Napoleon för avmastning och vidare färd på Europas inre vattenvägar. Vår vinterhamn var fantastiskt fin. Trygg, såväl för vinterstormar som objudna gäster. Välorganiserad och med mycket bra båtserviceföretag. Många restauranger med vår favorit Pourqouis Pas bara ett stenkast från båten. Vår hund Tuzza, tibetansk terrier, har nu anslutit. Hundar är viktiga familjemedlemmar i Frankrike och alltid välkomna. Före beställning serveras alltid hundarna en skål kallt friskt vatten. Promenadinvigning Utanför hamnen ligger halvön Cap Ferrat. Väster om udden ligger en djup ankringsvik vid staden Villefranche. Kuststäderna flyter ihop och plötsligt är man i Nice. Bussen (1 ) från vår hamn går på 20 minuter till hjärtat av stan, Garibaldiplatsen. Sedan har vi fantastiska, spännande och vackra Nice med hela sitt rika kulturutbud, konstmuseer, moderna museet, Matissemuseet och Chagallmuseet, Promenade des Anglais, med anrika hotell Negresco och Gamla Stan. La Promenade du Paillon, invigdes när vi var där. Det är en nyskapad allmän parkväg som går ovanför den kulverterade floden och från Garibaldiplatsen korsar place Masséna och fortsätter ner till havet. En synnerligen spektakulär promenad med vattenspel, planteringar och fantasifulla lekparker. Våra minicyklar har använts flitigt och vi har fotvandrat på vandringslederna i bergen och längs havet. Våra fem månader i Beaulieu blev precis så innehållsrika som vi hoppats. Vinterorkan Innan vi åkte hem i början av december för att fira jul och nyår med barn och barnbarn fick vi uppleva vinterns orkan med vindar upp till 35 m/s. Allt löst, vi har inte sjöstuvat i hamn, trillar ner i lä när vi kränger och vindens tjut är öronbedövande. På kvällen måste Tuzza rastas. Vi tar båda på oss flytväst och kryper över landgången i aktern och in på bryggan. Vattenkaskader vräker över yttre piren, men längst in i hamnbassängen där vi ligger märks inte sjögången. Under natten tar jag mig med jämna mellanrum upp på däck och lägger om fendrarna som genom krängningen lägger sig innanför grannbåtens mantåg. Vi klarar oss helt utan skador. Grannbåtarna har bara fått mindre skavanker när fendrarna lagt sig fel och förtöjningarna töjt sig. Den månatliga hamnavgiften var 450 euro och sliptagning inklusive bottentvätt en helg på närliggande varvet i Cap Ferrat. Vårutrusta får man göra själv. Vi är i en dyrortsregion. Tips till båtägare på Rivieran som skall lyfta båten: Segla till ön Les Embiez. Där kan man på försäsongen lyfta båten och jobba över helgen för bara hundra euro. 16 ODYSSÉ nr 4, december 2014

19 Nu saknar vi mest våra morgonbaguetter och croissanter, de lugna morgnarna med långfrukost och en bok. De fina stunderna på ett café med en café noir och de spontana samtalen med en fransk bordsgranne. Lågsäsongen vackrast Från Beaulieu går vi korta etapper västerut. Antibes, Cavalaire-sur-Mer, Saint-Tropez och Porquerolles-öarna. Det är nog som finast på våren när vinterns nederbörd gett liv åt växtligheten. Färgerna är enastående. Mimosan blommar. Det enda minuset är badtemperaturen som håller sig vid grader, ungefär som svensk normalsommar. Vi slapp de stora turistinvasionerna med trängsel i hamnar och på land och inte minst turistpriser. Hamnavgifterna fördubblas under högsäsong. På Iles d Hyères huvudö, Porquerolles, stannar vi några extra dagar. Det är den största av de tre öarna med en stor, utmärkt hamn. Mycket populär sommartid för sina fina vita badstränder. Ön är i öster tallskogsklädd och har en mycket artrik flora. För 200 år sedan var den en pensionärskoloni för Napoleons soldater. Nu odlas fikon och vindruvor och här framställs ett berömt rosévin. Svensk hamnkapten Efter fina dagar på naturreservatet Porquerolles, går vi till vår numera favoritö, Île des Embiez, dit vi återkommer flera gånger. Över påsken har vi besök av vår dotter med familj och får några ljuvliga dagar där. Ön ägs av familjen Paul Ricard, pastisens fader. Han köpte ön på 50-talet som semesterö till sina anställda. Han hade också ett djupt intresse för marinekologi och har anlagt ett maritimt forskningscenter. Där finns ett mycket intressant akvarium och museum. Sommartid är ön en semestermetropol. Den fina hamnen är överfull med fritidsbåtar; i de fantastiska sandvikarna är trängseln stor. När vi är där är vi ensamma och kan välja fritt bland badvikarna. Det är alltså här man skall passa på att slipta sin båt. Från Embiez går vi till charmiga Sanary och vidare till Cassis. När vi ropar upp hamnen på VHF svarar en svensk kvinnlig röst, hamnkapten Andrea Gustavsson, att vi kan komma in efter två. Så vi går in i den första calanquen direkt väster om Cassis, lunchar och badar. Minifjordar Vid Cassis börjar nationalparken Les Calanques de Cassis, ett minifjordlandskap, som sträcker sig längs kusten nästan fram till Marseilles. Det är en enastående vacker passage med höga vita kalkstensklippor som möter havet. Däremellan calanquer, små vikar, som går djupt in och skapar skyddade laguner. Redan nu, i april, är trafiken med turbåtar och turister påfallande. Att passera alldeles under de höga, kritvita bergsformationerna ger en betagande känsla. Vid Cassis ligger ett enormt, numera nedlagt, stenbrott. Därifrån exporterades den vackra kalkstenen till Suezkanalens kajer. Nästa hamn blir på Frioul-öarna utanför Marseilles. En stor skyddad hamn, före detta militärbas, har nu tagits över av Marseilles stad. Upprustning och utbyggnad pågår. Vi blir liggande här fyra dagar medan mistralen omöjliggör all förflyttning. Ön är spännande med vita karga kalkstensklippor och slingrande militärvägar. I dalgångarna mot havet växer en maritim flora med strandvallmo, hedblomster, strandvial och valeriana. Vi passar på att ta färjan in till storstaden Marseilles med sitt intensiva liv och besöker det nya museet. Det är kontraster till det liv som vi lever på havet. Flamingoparad Sista etappen på Medelhavets blå, salta vatten för denna gång startar den 29 april. Vårutrustning redan i mars. Vi går från Frioul mot Port Napoléon, en tuff seglats. När vi rundar udden vid Carro får vi Mistralen med sin fulla kraft över oss, 20 m/s. Vi överväger att söka nödhamn i Port de Carro men bärgar våra små segel och stångar oss rakt mot sjön i Golfe de Fos. Efterhand får vi sjölä och går in i rännan mot Port Napoléon. Flamingos står på parad i marsklandet Camargues utkant där floden Rhône har sitt utflöde. Det blå vattnets tid är förbi. Det är Valborgsmässoafton. Vi får syn på en svenskflaggad segelbåt. Barbro och Carl- Olof Holmdahl har just mastat på efter att ha haft sin båt vinterparkerad i Valence. De är på väg ut mot Korsika. Det visar sig att vi är nästan grannar hemma i Brottkärr utanför Göteborg. Vi avnjuter Valborgssupé tillsammans, delger varandra erfarenheter och utbyter hamn- och seglingstips. Billigast mastfrakt Vi hade tidigt beslutat att inte ha med oss masten ombord visa av tidigare negativa erfarenheter. Avmastningen gick bra, masten strippades, kläddes med bubbelplast och plastfolie. Det visar sig senare vara en bra förpackningsmetod. ODYSSÉ nr 4, december

20 Pittoreska Sanary sur Mer. Det finns flera företag som transporterar master inom Europa. Vi tar in tre offerter med dramatiskt skilda prisnivåer. Ford Yachttransport är i särklass lägst med ett offererat pris på 650, all inclusive, 1/3 av den dyraste. En nyckelfaktor är samtransport med andra master vilket betyder en viss flexibilitet vid tidpunkt för transporten. Vi hade bara ett krav, på plats hos Böbs Werft i Travemünde senast den 25 juli. Den 11 maj slussar vi ut från Port St Louis och börjar vår färd uppför Rhône. Vi har läst hemska historier inte minst i Odyssé hur det kan vara att segla på floden, så vi är laddade och väl förberedda. Hur stark är motströmmen? Mistralen som blåser ner längs Rhônedalen? Vi har också bestämt oss för att ta det lugnt genom Europa. Njuta av resan och låta den bli en viktig del i vårt äventyr. Framför oss har vi km och 176 slussar innan vi når Östersjön. Trygg minieskader Vi är tre båtar som tar sällskap och håller ihop närmaste månaden. Förutom Windra, tyska Comfortina 35:an Borrachone med Sigrun o Ralph från Hamburg på väg hem efter elva år i Medelhavet samt Bavaria 37:an Birka Breeze med Eva och Björn från Stockholm. Det är tryggt att gå i minieskader. När något händer så finns alltid hjälpen nära. Det är tyvärr ganska dåligt med hamnar längs Rhône upp till Lyon, 320 km, vilket delvis beror på vattenståndet som varierar stort. Trots invallningar och buffertdammar i anslutning till de många kraftverken vid slussarna är det med ojämna mellanrum mycket högt vattenflöde och översvämningar. Vi har tur. Motströmmen ligger på måttliga två-tre knop med några toppar på fem knop, till exempel i Arles, där hamnanläggningen sköljts bort några år tidigare. Vi lägger oss utanpå en restaurangbåt. Läge för inblåsning På Europas inlandsvatten räknas alltid distans i km och fart i km/tim. Distansmarkeringar finns hela vägen längs floder och kanaler. Det är lätt att orientera sig förutsatt att det finns pilots ombord ett måste! I Avignon tvingas vi pausa fyra dagar när Mistralen sveper ner genom Rhônedalen och hittar en plats alldeles norr om Le Pont d Avignon. Avignon är rätt ställe att vara inblåst i. Det är en gammal romersk stad som numera finns på Unescos världsarvslista. Det är liv och rörelse i den gamla stan innanför den medeltida ringmuren. Studenter rör sig i de trånga gränderna, vi med dem. Innanför ringmuren vid hamnen hittar vi vårt internetcafé egentligen en ruffig hamnbar blir vänner med stammisarna, får många historier och ett ömt, varmt farväl när vi ger oss av. En dag hyr vi bil och åker till Châteauneuf-du-Pape och får avsmaka de berömda vinerna. Dagen därpå beger vi oss till kanten av de berömda Luberonbergen och besöker Apt och Roussillon med sitt ockrapigmenterade landskap. Trygga extraarmar På sträckan Port S.t Louis - Lyon ligger 13 slussar varav den högsta är 20,8 meter hög. Vi känner oss väldigt små när vi gått in och de stora slussportarna stängs. På den första etappen på Rhône har vi haft vänner, Pia och Göran Wretlind ombord. Det har känts tryggt med några extra armar innan vi har hittat bra slussningsrutiner. Slussarna på Rhône har flytande pollare. Det betyder att man går in, förtöjer och lyfts med pollarna som i sin tur löper i rännor i slussväggen. Konstruktionerna av slussarna är olika. På Rhône finns de just beskrivna med flytande pollare. På Saône finns två typer. En är manuell som enkelt sköts av det slussande fartyget genom att lyfta en järnstång som öppnar slussportarna. Stängning sker automatiskt. Den andra är remote controlled. Man får en liten dosa som riktas mot en sensor före slussen och öppning sker. Andra slussar sköts av slusspersonal men har fasta pollare, där man får flytta med eller strama åt förtöjningarna i takt med att man lyfts. Påtaglig pråmkraft Lördagen den 19 maj blir en lång dag. Vi kommer i kvällningen till Viviers som har en liten gästhamn med angivet största djup två meter. Hamnen är för grund liksom många senare och vi fastnar i dyn och får backa oss loss med full gas. Gyttjevattnet virvlar brunt runt båten. Vi provar istället att lägga till vid stenkajen där en stor turistflodbåt gått ut. Samma visa, men nu stenbotten. Vi ger upp och går till nästa sluss och lägger oss för natten. Resan uppför Rhône till Lyon tar elva dagar, men är en fantastisk naturupplevelse. Det är så vackert att förflytta sig på en bred flod som bitvis upplevs som ett sjösystem. Pråmtrafiken är ganska gles; de gånger vi slussat med sådana har vi haft gott om plats. Senare skall det visa sig att det är stora krafter som griper tag i Windra när pråmarna drar på för att köra ut ur en sluss. Vi har lärt oss att ligga fast länge och att hålla in förskeppet ordentligt. På vår fortsatta färd stannar vi i Valence och Cordrieu innan vi svänger vänster in på Saône och lägger till i Lyons nya, moderna marina. Slusskaos Vårt enda egentliga missöde på Rhône kom i sista slussen före Lyon. Vi går in i slussen i en åskby och får plötsligt turbovindar in i slussen. Kaos. Windra går inte att styra. Trots full back är det omöjligt att manövrera henne. Borrachon går in före oss och vi är på väg att ramma henne när vi dunsar in med akterskeppet i slussväggen och ändrar riktning. Nu slår fören i motsatta väggen där ankaret tar smällen. Vi vrålar till sluss- 18 ODYSSÉ nr 4, december 2014