ALASKA. Karta: Anders Blomdahl. Teckning denna sida: Glasögonejder (Peter Elfman) Omslagsfoto: Glasögonejder (Anders Blomdahl)

Transkript

1 Anders Blomdahl

2 ALASKA Karta: Anders Blomdahl Teckning denna sida: Glasögonejder (Peter Elfman) Omslagsfoto: Glasögonejder (Anders Blomdahl)

3 DELTAGARE Anders Adolfsson, Jämjö Gunilla Broberg, Lindome Morgan Hangren, Arboga Göran Hansson, Harplinge Jan-Olov Hedblad, Ludvika Arne Holgersson, Lund Gorm Vognsen Jensen, Smørum DK Kjell Larsson, Solna Lennart Nilsson, Njurunda Gunnar Steinholtz, Örsundsbro Lena Steinholtz, Örsundsbro Fredrik Åstrand, Alingsås Reseledare Anders Blomdahl, Ronneby RESRUTT 11.6: Resdag. Flyg Stockholm/Köpenhamn Keflavik, Island Seattle Anchorage. 12.6: Anchorage: Arctic Valley, Potter Marsh, Westchester Lagoon. 13.6: Flyg till Nome. Council Road in till Hastings Creek, skådning vid Nome River. 14.6: Nome: Kougarok Road in till mile 72 i höjd med Coffee Dome, stop bl.a. Pilgrim River och Salomon Lake. 15.6: Nome: Council Road till Safety Sound, samt Nome River. 16.6: Nome: Teller Road, bl.a Penny River, Wolley Lagoon, Blue Stone Bridge, Feather River, Cruple River och Teller. 17.6: Flyg Nome-Anchorage. Skådning i Arctic Valley. 18.6: Transport till Cantwell: Eagle River Nature Center, Big Lake, Jordan Lake, Susitna. 19.6: Heldag i Denali National Park, buss in till Wonder Lake. Natt i Cantwell. 20.6: Transport Denali-Fairbanks: Otto Lake, Stampede Road, 8 mile Lake, Alaska Bird Observatory i Fairbanks. Flyg Fairbanks-Barrow, sen kväll vid Freshwater Lake. 21.6: Barrow: Hunter s Camp, Cakeeater Road, Gaswell Road, Freshwater Lake. 22.6: Barrow: Point Barrow, Plover Point, Hunter s Camp, Freshwater Lake. 23.6: Barrow: Freshwater Lake. Flyg Barrow-Anchorage på kvällen. 24.6: Transport Anchorage-Seward: Potter Marsh, Beluga Point, Indian Creek, Girdwood, Summit Lake, Exit Glacier Road, Seward. 25.6: Seward: Heldag till havs längs Resurrection Bay, via bl.a. Chiswell Island, Matuscha Island, Harbour Island, Aialik Bay och Aialik Glacier. 26.6: Transport Seward-Anchorage: Seward, Lowell Point, mile 11 norr om Seward, Summit Lake, Potter Marsh, Westchester Lagoon. Natt i Anchorage. 27.6: Flyg hem för två deltagare (hemkomst 28.6). För övriga flyg till St Paul Island på Pribilof. St Paul: Hamnen, The Reef, Seal Rookery och Pumphouse Pond. 28.6: St Paul: Ridge Wall, Southwest Point, Zapadni Point, Kaminista Quarry, hamnen, Northeast Point, Webster Lake, Hutchinson Hill, Novastoshna, Lake Hill, The Reef. 29.6: St Paul: East Landing, North Point, Marunich, The Reef, Antone Lake, Ridge Wall, Tolstoi Point, hamnen. 30.6: St Paul: East Landing, The Reef, Ridge Wall, Tonki Point, Zapadni Point. 1.7: St Paul: Southwest Point, East Landing, hamnen, Tolstoi Point, The Reef. 2.7: Havsfågelskådning mellan East landing och The Reef. 3.7: North Point. Nattflyg till Anchorage. 4.7: Ankomst Anchorage tidig morgon. Förmiddagsflyg hem via Seattle och Island. 5.7: Hemkomst Stockholm/Köpenhamn. 3

4 Alaska, ett resmål där vi ständigt möttes av storslagen natur och mäktiga vyer, som här vid Eagle River Nature Center. Foto: Gunilla Broberg RESEDAGBOK Författad av Göran Hansson Det finns en del länder och områden i världen som har en alldeles speciell dragningskraft på mig, och säkert på många andra. Alaska är ett sådant område. Det började redan i pojkåren när man läste äventyrsböcker om Alaska; Skriet från vildmarken och många andra. Man tittade på westernfilmer om tuffa guldgrävare med John Wayne i spetsen. Alaska blev en symbol för vildmark och äventyr och en pojkdröm föddes att någon gång komma till Alaska. Sedan tittade man på många naturfilmer om Alaska på TV: det var björnar på laxfiske, jätteälgar nedanför Mt McKinley, grandiosa fjordar och glaciärer och caribourenar på flyttning över tundran. Önskan att komma till Alaska blev starkare! Är man sedan så lyckligt lottad i livet att man är fågelskådare, då tillkommer en rad nya dimensioner: arktiska vadare på häckplats, karismatiska ejdrar och fjällugglor, myllret av alkor och annan sjöfågel vid Alaskas kuster och avlägsna öar. Att besöka Alaska blir ett måste! 11 juni. Och nu har vi kommit till Alaska! En grupp på 12 resenärer anförda av reseledaren (rl) Anders Blomdahl stiger av planet i Anchorage sent på kvällen efter en lång men problemfri flygning via Reykjavik och Seattle. Bagaget hängde inte riktigt med den sista etappen från Seattle, men här går planen tätt så medan chaufförerna hämtade ut våra tre hyrbilar hann nästa plan från Seattle fram och med det de sista väskorna. Vi åker till Americas Best Value Inn inte långt från flygplatsen och detta blir nu vår bas som vi återkommer till efter olika reseetapper runt Alaska. 12 juni. Denna dag hade alla väderprognoser sedan länge utsett till regndag. Dom hade alldeles rätt det blev lätt till måttligt regn hela dagen. Men varken regn eller vår 10 timmars jetlag hindrade oss från att ta itu med dagens program att besöka ett antal fågellokaler kring Anchorage. Först ut blev Arctic Valley, en grusväg som klättrar upp genom bergsskogarna och slutar vid en skidanläggning vid trädgränsen. Här kunde vi bekanta oss med de vanliga fåglarna, t.ex. gul, gulgumpad, svartkronad och orangekronad skogssångare, alempid och vandringstrast. På lite högre höjd fanns både beigekindad skogstrast och eremitskogstrast och ett antal sparvar: vitkronad sparv, gulkronad sparv, gulbrynad grässparv och rävsparv. I tilltagande regn drog vi ner på lägre höjd igen och de flesta fick se en svartbjörn som sprang över vägen och ganska snabbt försvann in i skogen. 4

5 Skådning längs Arctic Valley. Foto: Fredrik Åstrand Efter en riktigt amerikansk lunch på Subway beger vi oss till Potter Marsh, en av de klassiska och välbesökta fågellokalerna i Anchorage, inklämd mellan Old Seward Highway och den tätt trafikerade New Seward Highway. Här skådar man från några parkeringsfickor och det finns också en boardwalk i den norra delen. Här ser vi en hel del vattenfågel, bland änderna större och mindre bergand, ringand, amerikansk bläsand och amerikansk kricka. Bland vadarna ses större och mindre gulbena, wilsonbeckasin och en snabbt förbiflygande mindre beckasinsnäppa. I övrigt bl.a. prärietrana, vithövdad havsörn, stillahavslom, lincolnsparv och bälteskungsfiskare. Invid boardwalken står en stadig älgko med kalv. Anchorage, omgivet av vildmark, är känt för goda stammar av storvilt som ofta kommer in i själva staden. Ibland ses svartbjörn komma lufsande på trottoarerna downtown! Dagens sista lokal blir Westchester Lagoon och den intilliggande Coastal Trail med utsikt över vidsträckta dybankar vid lågvatten. I lagunen finns ofta flockar med vadare som ansamlas vid högvatten, men vattennivån var för låg då vi kom dit. I stället fann vi en buffelhuvud-hona, gråhakedopping och en dunspett. Vadarna fann vi i stället på dybankarna utanför; en flock på 24 hudsonspovar och, överraskande, en bränningsnäppa. Denna vadare häckar runt Anchorage men är svårfunnen högt uppe på bergstopparna och ses lättare då flyttningen påbörjats. På dybankarna fanns också småflockar av trädmås och bland dessa, mycket överraskande, en 3K präriemås. Denna mås hör hemma vid präriesjöarna i USA och Kanada och är sällsynt så här långt norrut. Den är också, har vi nu alla fått lära oss av rl, känd för att genomföra två kompletta ruggningar av fjäderdräkten per år och är, tillsammans med lövsångare, de enda fåglar i Holarktis som gör på detta sätt! Därmed var dagens skådning till ända och vi återvänder till vårt hotell för restaurangmiddag och för att ställa i ordning den packning vi skall medföra till Nome och den som blir kvar på hotellet. 13 juni. Efter frukost iväg till flygplatsen för en knappt 2 timmars flygning till Nome vid Beringhavet. Som vanligt i USA är säkerhetskontrollerna rigorösa. Det röntgas, kroppsscannas, rotas i väskor och ibland blir det en massageliknande pat-down och analys av handflatorna efter sprängämnesrester. Men det kan ha sina lustiga sidor också. Som bärare av hängslen och byxor med ganska vid linning kan jag ibland hamna i en lite pinsam situation. Jag beordras att ta av hängslena som skall röntgas och sedan skall jag in i scanningmaskinen och måste då sträcka upp armarna över huvudet. Det känns faktiskt lite kul att se dessa tuffa säkerhetsofficerare med ett generat utrop vända bort blicken! 5

6 Nu flyger vi över öde marker mot nordväst och efter hand blir vädret klart och fint, fast i Nome ligger dimmorna och lurar över havet. Vi tar in på Aurora Inn, ett enkelt ställe med något oorganiserad personal och vi tränger ihop oss lite extra eftersom man inte hade tillräckligt antal rum. Vår hyrbil är denna gång en liten buss som definitivt sett sina bästa dagar, och av- och pålastning kräver en del gymnastiska övningar som vi snart lär oss behärska. Så är det i Nome, ett mycket litet ställe med några tusen invånare och ett mycket begränsat utbud. Vi åker och handlar i byn och passar på att titta på statyerna av The Three Lucky Swedes, guldgrävarna som fann guld, och lyckades behålla sin rikedom, i slutet på 1800-talet. En gång var Nome Alaskas största stad till följd av guldfyndigheterna, men även nu letar man guld. Vi ser många pråmar med grävmaskiner; man gräver av havsbotten och vaskar fram guld ur sedimenten. En del påstås lyckas bra Nome är för övrigt ändpunkten för ett känt sportevenemang, Iditarod Race, som äger rum i mars. Här gäller det att med hundspann ta sig från Anchorage till Nome (eller tvärtom). Det tar några veckor och är inget för veklingar! Själva åker vi nu ut på några timmars skådning en bit ut på Council Road, med några promenader längs Nome River och Hastings Creek. Vi ser en hel del vadare; tundrasnäppor, sandsnäppor, myrspovar och flikstrandpipare. Vi räknar in 8 sibiriska tundrapipare, en art som man bara finner här ute vid kusten. Vid Hastings Creek också ett par amerikanska tundrapipare den art som dominerar inåt land. Vi glädjer oss speciellt åt en nära obs av beringtärna, en av resans viktigare målarter, och hör dess vassa, egendomliga läte. I övrigt ser vi bl.a. dvärgkanadagås, några kustlabbar och fjällabbar, diverse änder och lommar, ett stort antal vittrutar, gråkindad skogstrast, jorduggla samt snygga gulärlor av rasen tshutschensis. Efter hand tätnar dimmorna från havet och det blir svårskådat. På kvällen blir det en aktivitetsordning som kom att bestå under resan och fungerade bra. Efter gemensam artgenomgång gör var och en enligt egna önskemål. En del äter inköpt mat på rummet, andra går i spridda formationer och äter på olika näringsställen. Tidigt i säng för i morgon blir det svinotta. 14 juni. Upp och vi rullar 04.30! Vi konstaterar belåtet att nu har vi fått ett högtrycksläge, klart och fint med ostliga vindar som håller havsdimmorna borta. I dag kör vi Kougarok Road, 11,5 mil inåt land. Vi skall leta efter en av resans främsta målarter: alaskaspov. Detta är inte en fågelart vilken som helst. Endemisk för Alaska, sällsynt, synnerligen begränsat och svårtillgängligt utbredningsområde, en art som få skådare sett. Den är därmed kvalificerad för den finaste benämning en fågelart kan ha i hårdskådarkretsar: blytung på världslistan. Denna art vill vi naturligtvis gärna se och eftersom den spelar på morgonen rullar vi iväg i denna tidiga timma till en häckplats längst in på Kougarok Road. Vackra vyer och vackert väder längs Kougarok Road. Foto: Arne Holgersson Vi kör på ganska direkt men med ett par stopp under vägs. Vi ser en hjord på ca 20 myskoxar som en stund springer på vägen framför oss innan de viker av ut i terrängen. Vi tar också en bensträckare vid en bäckravin där vi kan lyssna på nordsångare och nordlig piplärksångare. Strax före 07 var vi framme vid berget Coffee Dome och tog en snabb frukost vid vägkanten med superb utsikt. En del andra skådargrupper har tur och hör alaskaspovens spel redan här, men så icke idag. Vi tar oss nu upp över gungande tuvor till en vidsträckt platå där spovarna häckar. Vi borde ha hört dem nu men det är alldeles tyst och nu har vi några jobbiga timmar framför oss. Vi går kors och tvärs över platån, det är jobbig terräng med tuvor och ris, värmen blir besvärande och myggen attackerar. Visst ser vi tjusiga amerikanska tundrapipare, fjällabbar, dalripor och en fjällripa men det duger inte idag - ingen alaskaspov! Efter 3 timmar börjar vi se sanningen i vitögat; spovens spelperiod är över för idag och vi har en lång väg tillbaka. Det verkar som om vår guidebok har rätt, man beskriver spoven som hard to find. Rl börjar smida planer på att arrangera om Nomeprogrammet för att ge spoven en chans till. Med molokna miner börjar vi återtåget ner till bilarna. Då kommer den! En alaskaspov kommer spelande och glider förbi och gör en lov tillbaka. Snart står vi 6

7 Någonstans där ute ska alaskaspoven finnas! Men det är stora områden att spana av. Foto: Fredrik Åstrand framför ett par, dom spelar, är uppe och mobbar en jorduggla, och en spov sätter sig på en sten på hyggligt håll och låter sig betraktas och fotograferas. Stort jubel och tänk vad snabbt en skådares mentala tillvaro kan förändras. Och vilken arbetsseger, timmarna med svett och mygg gav verkligen resultat. Men vad i hela friden höll spovarna på med hela morgonen då dom verkligen skulle spela? Välförtjänt fika då spoven är klar! Foto: Gorm Vognsen Jensen Snart sitter vi nere vid bilarna och myser över en fika innan vi börjar rulla tillbaka mot Nome. Och dagen har mer att ge: Vi beundrar stensvalorna och lyssnar på de fina pipen från vitkindad skogssångare vid Pilgrim River. Plötsligt springer en varg över vägen och vi kan följa den i tubarna under 5 minuters tid innan den försvinner! Vi stannar också vid en bäck för att leta efter en annan trevlig art amerikansk gråsnäppa. Denna finner man vid steniga bäckar men den är ovanlig och vår bästa chans var just detta område. Och vi hittade den också, ett ex sprang omkring bland stenarna i bäcken och visade sig bra. Nästa stopp blev vid Salmon Lake, ett ställe där amerikanska skådare brukar leta efter rariteten blåhake. Vi minns platsen mera för en löjligt orädd gulkronad sparv som hela tiden kom fram och pickade på våra kängor och stativben. I närheten hittades också några blåa kärrhökar samt en fjällvråk av mörk fas. Sista skådarstoppet blev Nomes soptipp. Bland alla vittrutarna hittades en adult skiffertrut till vitfågelentusiasternas stora glädje. Efter en lång och givande dag var det många som firade på kvällen med en god restaurangmiddag och en stor flaska av vårt favoritöl Alaskan Amber. 15 juni. Fortsatt högtrycksväder med kylig morgon och varm eftermiddag. Idag rullar vi kl 06 och kör några mil ut på Council Road med tonvikt på det bästa fågelområdet Safety Sound. På väg ut kör vi utmed en stenvall och ser inte att det ligger en älgko med kalv inklämd mellan vägen och vallen. Inte förrän vi är på 15 meters håll far djuren upp och vi får tvärnita. Kossan är tvärilsken och frustar så att fradgan sprutar ur näsborrarna och det tar en stund innan hon tar med sig kalven och lommar iväg. Vi parkerar vid bron vid Safety Sound och ägnar några timmar åt detta fågelrika område. Vi konstaterar att smålom och stillahavslom är vanliga i området och vi ser även någon storlom som också hörs spela. En stund senare drar en svartnäbbad islom förbi och ytterligare en stund senare kommer 7

8 Det fågelrika området Safety Sound. Foto: Fredrik Åstrand även en vitnäbbad islom. Därmed har vi på bara någon timme sett alla världens 5 lomarter; det torde vara få platser där detta är möjligt! Vi ser också både kust-, fjäll- och bredstjärtad labb och ett 10- tal beringtärnor samt en snygg adult tärnmås. En bit ut i havet hittar vi ejder, vitnackad svärta och amerikansk sjöorre och riktigt långt ut ses en del alkor dra förbi. Vi fortsätter till ett område med laguner fulla med fågel. Vi räknar till ca 400 rastande mindre sångsvan och allt ibland lösgör sig en liten flock och flyttar vidare norrut. Det är också gott om prutgås, ca 300 ex och här handlar det om den svartbukiga rasen nigricans. Gott om änder också, bl.a. svartnäbbad brunand, alfågel och knipa. En specialitet här är europeisk bläsand, vi ser 3 hannar. Denna art är normalt en raritet i Nordamerika men just här längst ut i nordväst är den någorlunda regelbunden. Däremot går vi bet på en riktigt önskad art: kejsargås. En trevlig attraktion vid Safety Sound är den stora mängden sandsnäppor. Överallt hörs deras lustiga drillande och man ser deras spelflykt eller spel från exponerade platser på trädstammar, hustak etc. och dom är mycket orädda. En riktigt mysig vadare! Vi återvänder så sakta och nu skall vi leta efter två rariteter på sina stake-out -platser. Först besöker vi milepost 19 där några svarta roskarlar skall finnas vid strandkanten. Dom är snart hittade och efter vederbörlig beundran vill fotograferna smyga fram till fotoläge. Det här blev inte riktigt bra; den ena fågeln flög strax och efter avancemang mot den andra flög även den. Detta är ju lite olämpligt; vi vill naturligtvis inte skrämma bort fåglarna utan att även andra skådare kan få se dessa ovanliga fåglar på plats. Dessbättre löste sig det hela; då vi lämnade lokalen hade båda fåglarna kommit tillbaka. Vi fortsätter till milepost 16 och har snart hittat 2 rödhalsade snäppor i fin sommardräkt i sällskap med tundrasnäppor och sandsnäppor. Denna art häckar i Sibirien men har ett litet brohuvud över till just detta område i nordvästra Alaska. Vi avlutar dagen vid mynningen av Nome River. Här finns en bra vadarflock med ett 100-tal tundrasnäppor samt kärrsnäppor, myrspovar och smalnäbbade simsnäppor. Dessutom ytterligare några beringtärnor. Vi har parkerat bilen i den intilliggande byn, där vägen slutar i lös sand innan sanden blir alltför djup. När vi återvänder har en bil parkerat alldeles bakom oss, den ser ut som de flesta bilar här: stor, tung (säkert 3-4 ton), fyrhjulsdriven och mycket sliten. Den vänlige ägaren och hans hustru kommer springande och skall flytta bilen så vi kommer ut. Det gick inte, något mekaniskt fel har uppstått och bilen går inte att köra varken framåt eller bakåt trots ägarens ihärdiga mätning av oljenivåer (!). Man rycker uppgivet på axlarna och börjar ringa mobiltelefon efter hjälp. Det här tror vi kan ta avsevärd tid så nu är det läge att visa lite äkta svensk muskelkraft. Ett antal raska gossar lägger an sina breda axlar och snart är åbäket baxat åt sidan så vi kan ta oss ut. Och därmed är vi snart tillbaka på hotellet. 16 juni. Vår vädertur står sig, fortsatt klart och svaga vindar! Idag skall vi åka den tredje och sista vägen som utgår från Nome, Teller Road, som är ca 12 mil lång och slutar i inuitbyn Teller. Vägen går mestadels genom ett öppet och ödsligt fjällandskap som mycket påminner om de skandinaviska fjällen. 8

9 Som vanligt rullar vi iväg vid 6-tiden och redan i utkanten av Nome ser vi dagens första myskoxhjord med ett 20-tal djur stående i vägkanten. Här hördes också en rödbrun fibi men vi fick ingen bra obs på fågeln. Under vägs till Teller gör vi åtskilliga stopp, ofta där floder passerar vägen och vegetationen är extra frodig. Ett sådant längre morgonstopp gjordes vid Penny River där det var fullt av fågel och en riktigt fin fågelkör. Här sjöng bl.a. nordsångare, nordlig piplärksångare, gul skogssångare, gulgumpad skogssångare, orangekronad skogssångare, alempid, tundrasparv och rävsparv. Bra och behövligt tillfälle att träna på läten, och man har god hjälp av inspelade läten. Det är inte ovanligt att även erfarna skådare som är vana att känna igen alla pip i hemmamarkerna kan bli lite konfunderade i en så annorlunda fågelkör. Efter några dagar tycker man sig känna igen de vanligaste lätena men sedan börjar man blanda ihop ljuden, upptäcker att det finns stora variationer i många arters sång och man blir lätt lite förvirrad (åtminstone jag). Förutom all fågelsång kunde vi avnjuta ett jaktfalkspar som drog förbi. Nordsångare vid Penny River. Foto: Fredrik Åstrand Ett annat stopp gjordes vid nerfarten till Wooley Lagoon. Här letade vi egentligen efter stenskvätta men fick i stället se några hedpiplärkor. Inte så tokigt, fast inte ser dom ut som i fälthandboken med nästan vit undersida i stället för beigebrun. Vi fortsätter ner mot Wooley Lagoon, dock inte ända ut till inuitbyn vid havet dit inga besökare är välkomna. Förutom fina närobsar på fjällabb ser vi en specialitet för området: kustpipare på häckplats. Under den fortsatta färden mot Teller ser vi ytterligare 2 myskoxhjordar, 19 resp 12 djur (nåja, måhända blev någon enstaka avlägsen och rostig plåttunna felbestämd till myskoxe). På däggdjurssidan även 6 älgar, rödräv, tamren och några murmeldjur och bland fåglarna en ad kungsörn. Vi fick riktig närkontakt med myskoxar längs Teller Road. Foto: Anders Blomdahl Så är vi framme i Teller, en synnerligen isolerad liten by ute vid havet. Vi står och havsspanar en stund och kan avnjuta knölsvärta och pelagskarvar på nära håll. Längre ut syns diverse alkor, bl.a. beringtejst. Vi hinner med en liten sightseeingrunda i byn Teller dit man är välkommen som besökare. Vi har tidigare kunnat konstatera att i inuitbyarna verkar man inte speciellt intresserad av att hålla ordning, snyggt och prydligt runt husen. Snarare ser man överallt rostiga bilvrak och snöskotrar, diverse byggskrot och allsköns bråte. Teller är inget undantag rena soptippen! Vi rullar nu åter tillbaka till Nome med endast kortare fotostopp och bensträckare. Det vi minns mest är när Anders A får nöjet att hitta våra första grizzlybjörnar, en hona med två busiga ungar långt upp på en fjällsluttning vid Penny River. Efterlängtad obs, vi hoppas på flera framöver. Senare på kvällen gör en del av gruppen ett försök att återfinna den rödbruna fibin i utkanten av Nome, man får dock nöja sig med att titta på myskoxarna. 17 juni. Idag har vi sovmorgon och vid 8-tiden bär det av per taxibuss till flygplatsen. Vi har haft tre fina dagar runt Nome men dessvärre också fått sällskap av en ovälkommen medpassagerare ett halsvirus har slagit till och det hostas och snoras här och där. Detta elaka virus skulle visa sig återkomma periodvis under hela resan men dock utan att hindra våra aktiviteter. Vi flyger nu tillbaka till Anchorage och från fönsterplats kan man beskåda packis i Norton Sound, Yukonflodens mäktiga fåra och en skymt av Mt Denali. Vi kvitterar ut våra tre vans vilket tar sin tid för återigen verkar biluthyraren fullständigt omedveten om att vi skall hyra några bilar trots att allt är noggrant bokat och specificerat i förväg. Hur är det egentligen med devisen we try harder? Efter hamburgerlunch och installation på vårt vanliga hotell gör vi en repris på turen upp till Arctic Valley, denna gång i bra väder. Förutom de sedvanliga sångarna och sparvarna fick vi en fin 9

10 På väg norrut mot Denali. Foto: Gunilla Broberg obs på den ovanligt vackra Townsends skogssångare som kunde lockas fram med bandare. Även en nordlig pivi hittades fast på långt håll. Uppe vid liftarna underhöll ett gäng jordekorrar. Mindre lustigt denna dag var att eftersom det var en vacker söndagseftermiddag var många Anchorage-bor ute och det blev tät trafik på grusvägen. Med korta mellanrum blev vi översköljda med tjocka dammoln under vår skådning. Inte bra för hostiga halsar och optik! Åter till hotellet för packning inför nästa etapp och för många en tidig kväll med enkel måltid på rummet. 18 juni. Idag inleder vi nästa etapp med körning 44 mil längs Parks Highway till Cantwell invid Denali National Park. Vi ger oss iväg vid 6-tiden och konstaterar att vädret nu är något ostadigare, mest sol men någon eftermiddagsskur och tämligen varmt. Första lokal blev Eagle River Nature Centre Trailhead ett stort vildmarksområde med fina skogar och våtmarker och långa vandringsleder. Vi gick en långsam 2 timmars runda. I skogsmiljö gladdes vi åt kanadamesar och några tallbitar och noterade både duvhök och amerikansk sparvhök. Vi besökte också en våtmark anlagd av bävrar och kunde njuta av det stämningsfulla spelet av större gulbena. Nästa lokal blev Big Lake en bit norrut. Här var det mera turistigt med campingplatser, båtuthyrning och allehanda äventyrsaktiviteter. Vi kunde dock hitta svartnäbbad islom och såg en bäver simma ute i sjön. Strax intill ligger en liten våtmark med en vattenspegel kallad Jordan Lake som i skådarkretsar är känd för att här brukar häcka trumpetarsvan. Så även i år, ett par hade fått ut 4 ungar. Vi fortsätter norrut med småstopp här och där. Vid ett tillfälle springer en svartbjörn snabbt över vägen och försvinner. Den ses bra från bil 1 men det går så snabbt att från bil 2 och 3 ses bara en skymt, om ens det. Vi kommer fram till ett måste för all turisttrafik i området en utsiktspunkt med vy över MtDenali (tidigare kallat MtMcKinley), Nordamerikas högsta berg, m.ö.h. Men att se detta berg är ingen självklarhet, statistiken säger att berget är dolt av moln 80% av tiden. Men vi har tur, berget ses fint och är imponerande vackert så nu kommer alla kameror fram. Mot kvällen kommer vi fram till vårt hotell för 2 nätter med det lovande namnet Denali Grizzly Bear Resort någon mil norr om Cantwell. Hotellet ligger i skogsmiljö invid en flod och här har vi snart lokaliserat både kanadames och grå lavskrika under kvällens artgenomgång som för ovanlighetens skull sker utomhus. 19 juni. Idag är det den stora viltskådardagen i Denali National Park. Tekniken här är att man åker buss på den 14 mil långa vägen in till Wonder Lake. Privata bilar är bara tillåtna en liten bit i början av vägen. Bussarna går i skytteltrafik och man kan följa med samma buss hela vägen fram och tillbaka eller, om man så vill, hoppa av här och där och stiga på en senare buss. 10

11 Vackra Denali National Park. Foto: Gunilla Broberg Vi lämnar hotellet tidigt för att hinna med dagens allra första buss kl Vi väljer att följa med denna buss fram och tillbaka ända till slutstationen Wonder Lake, en rejäl tur på 11 timmar. Vi har fortsatt vädertur med klart och fint väder hela dagen så när som på en obetydlig liten skur på sena eftermiddagen. Bussen är nästan fullsatt trots den tidiga timman och körs av en förare/guide med stor erfarenhet och god blick för att hitta vilt, men hans väl inövade svada blir måhända lite tröttsam efter ett par timmar. I början går vägen på relativt låg höjd, delvis i skogsterräng, och vi gör några stopp och spanar av terrängen vid Savage River och Teklanika River. Vi ser grupper av snöfår långt uppe i sluttningarna och några grupper av tundrarenar samt enstaka älgar. Normalt ser man rikligt med snöskohare i dessa områden men guiden berättar att populationen har kraschat det senaste året och vi ser bara 2 harar på hela turen. En viss otålighet kan noteras bland passagerarna det är grizzly, parkens specialitet, man vill se! Guiden tröstar med att chanserna blir mycket bättre när vi kommer upp på högre nivåer med mycket videvegetation som är björnarnas favoritmiljö. Men vi hittar en värdig ersättare varg! En grupp på 5 vargar upptäcks på hyggligt håll i en bäckfåra och kan beskådas en god stund. Vi fortsätter uppåt med stopp vid Polychrome Overlook och Toklat River och vi passerar vägens högsta punkt vid Thorofare Pass och nu är vi i prima björnterräng men ingen björn. Vi tycker det känns skönt att vi i alla fall såg grizzly ute vid Nome. Snart är vi framme vid Eielson Visitor Center med en längre paus och lunch. Utsikten över MtDenali är fantastisk i det klara vädret och vi tänker på de många besökare som är i parken en hel vecka utan att över huvud taget se berget. Det är något speciellt med detta berg. Själv har jag definitivt aldrig varit någon bergsbestigare, därtill alldeles för feg, men ändå kan jag känna någon sorts magnetiskt sug när jag tittar på MtDenali. Jag antar att det är denna sorts känsla, kanske i kombination med överdriven tävlingsinstinkt, som får många bergsbestigare att ge sig ut för att erövra toppen. Vi fick höra att detta är en expedition på 3 veckor och att f.n. var 318 bestigare på gång. Och det är inte ofarligt, vinden och kylan är svår och bara i år hade redan 6 bestigare omkommit. Vi väljer en lugnare variant och fortsätter med bussen mot Wonder Lake. Vi passerar en del övergivna bäverdammar där det finns en del fågel, förutom de vanliga änderna även buffelhuvud, islandsknipa och svarthakedopping. På en klippa ovanför sitter en jaktfalk. Så är vi framme vid ändstationen Wonder Lake som är ett myggigt ställe där vi hittar kanadames, grå lavskrika och svartnäbbad islom. Bussarna vi åkte in i Denali med. Foto: Gorm Vognsen Jensen 11

12 Så är det dags för återfärd och nu i lite raskare takt. Och, märkligt nog, nu mitt på eftermiddagen, lossnar det på björnfronten! Under återfärden såg vi totalt 8 grizzlybjörnar, bl.a. en hona med 3 ungar och en del av björnarna var på riktigt njutbart håll. Så vi tiden var vi tillbaka och avslutade med ett besök på Visitor Center där vi tittade på en utställning och shoppade souvenirer. Vi tyckte allt att vi hade gjort riktigt bra ifrån oss på viltsidan under dagen. Tänk vad snopet det hade känts att återvända till Grizzly Bear Resort om vi helt hade missat björnarna så som det faktiskt såg ut ett bra tag! 20 juni. Denna dag skall vi fortsätta norrut på Parks Highway till Fairbanks för att på kvällen flyga till Barrow uppe vid Ishavet. Idag har vi betydligt mera och lägre moln med en del skurar himla tur att vi hade Denalirundan i går! Första stopp blir vid Otto Lake, en skogssjö med en del av de vanliga änderna samt svarthakedopping och större och mindre gulbena. Därefter körde vi in på Stampede Road fram till Eight Mile Lake. Landskapet är tilltalande med öppen tundra och i en del områden gles granskog av lappländsk modell, dvs gamla och mycket smala granar formade av snö och kyla. I sjön finns inte mycket annat än 2 islandsknipor och i den omgivande buskvegetationen är det gott om sparvar, speciellt tundrasparv och rävsparv. Vi gör en hel del stopp och småpromenader längs vägen och spanar speciellt efter piparsnäppa som skall häcka i området. Någon sådan blir det inte, i stället stenfalk, blå kärrhök, småspov och grå lavskrika. Lunch intogs på en vägkrog med en miljö som skulle passa bra för inspelning av en westernfilm. Serveringshastigheten var synnerligen långsam men vi blev underhållna av en gammal man som trodde att vi var några höjdare från en närbelägen militärbas! Efter ett kort stopp vid utsiktspunkten milepost 318 med en trumpetarsvan kom vi så till Fairbanks på eftermiddagen. Vi letade oss fram University of Alaska där det finns ett fint skogs- och våtmarksområde där man bl.a. räknar änder under flyttningstid. Tyvärr hade vi bara en halv timme på oss, dessutom var det myggigt och varmt Fairbanks är faktiskt den varmaste platsen i Alaska på sommaren och vintertid också den kallaste. Men en riktigt fin art fick vi in, hammondempid, en flugsnappare här på yttersta gränsen för sin utbredning. Tur att Arne hade den inspelad! Så var det dags för flygplatsen där några förutseende deltagare intog en sista Alaskan Amber, för nu väntar det totalt torrlagda Barrow. Dit anlände vi vid 19-tiden och efter sedvanlig hantering av bagage och hämtning av 2 hyrbilar tog vi in på Top of the World Hotel, på latitud 71 grader nord, dvs som Nordkap, och med en fantastisk utsikt över packisen på Tjuktjerhavet, dvs en del av Norra Ishavet. Vädret är soligt och fint med några plusgrader men de vid Barrow välkända vindarna blåser, en pinande, kall västvind. Efter inkvartering ger vi oss ut på en sen kvällstur till Freshwater Lake Road. Nu är vi ute på den riktiga högarktiska tundran och landskapet är platt som en pannkaka, inget vindskydd här! Det som slår oss direkt är hur rikt fågellivet är i denna karga miljö. Det gäller inte minst vadarna, lite överallt ser och hör vi tuvsnäppor, sandsnäppor, smalnäbbade och brednäbbade simsnäppor, amerikanska tundrapipare, kärrsnäppor och större beckasinsnäppor. Några fjällugglor ses på hyggligt håll och det är ganska gott om kustlabb och bredstjärtad labb samt stjärtand och alfågel. Vi ger oss ut på tundran för att ta oss till en del pölar kända för sina ejdrar. Och snart har vi räknat in ett 20-tal praktejdrar, 1 glasögonejder samt 1 alförrädare, alla vackra hannar. En stund hade vi alla tre arterna i tubfältet samtidigt! Ejderfrossa på tundran, praktejdrar med en glasögonejder! Foto: Anders Blomdahl Dessa arktiska ejdrar brukar utöva en speciell dragningskraft på skådare. Det gäller nog i synnerhet glasögonejder; om man frågar skådare inför en Alaska-resa vilken art man helst vill se då brukar glasögonejdern komma upp. En mycket karismatisk fågel fast jag tvekar att kalla den vacker, snarare tämligen ful med något groteska huvudteckningar (fast här får jag ibland mothugg)! Glasögonejdern har också en aura av mystik; kan ses på sina avlägsna häckplatser i nordöstra Sibirien och Alaska men sedan försvinner den därifrån och det dröjde länge innan man förstod var den blev av på vintern. Så småningom fann man att den övervintrar i vakar i isen, skapade av vindar och strömmar, ute i Berings hav. Tänk att tillbringa hela vintern simmande i en vak i arktisk kyla och mörker! Nästan som den antarktiska kejsarpingvinen fast ejdern har i alla fall tillgång till mat. 12

13 Magisk natt på tundran vid Barrow! Foto: Gorm Vognsen Jensen Det blev en magisk natt där ute på tundran med alla dessa fåglar och dessutom i det trolska, mjuka ljuset från midnattssolen denna årets längsta dag. Strax efter midnatt återvänder vi till hotellet och törnar in. 21 juni. Vädret är fortsatt soligt med 5 plusgrader men en frisk, kall västvind. På eftermiddagen mulnar det men fortsatt uppehåll och vinden börjar nå kulingstyrka. Denna morgon får vi en chockstart. Anders B och Arne tittar vid 6-tiden ut genom hotellrumsfönstren och får syn på en isbjörn en bit ut på packisen! Stort telefonlarm så att alla får se detta magnifika djur. Om glasögonejdern toppar listan över önskade fågelarter i Alaska så ligger nog isbjörn högst på däggdjurslistan. Ett sådant hotell här kan man stå i sitt rum och titta ut på isbjörn och, skulle det visa sig, praktejder, glasögonejder och allehanda annan sjöfågel. Top of The World är nog ett bra namn på detta ställe. Vägnätet runt Barrow är mycket begränsat och idag ägnar vi oss åt att köra längs de flesta vägarna med många skådarstopp. Vi börjar med Stevenson Street som går längs kusten österut. En vitnäbbad islom upptäcks, den ligger på vattnet ganska nära stranden och syns fint. Detta är en exklusiv syn och för många den i särklass bästa observation av vitnäbbad islom vi någonsin haft. Vi var allt några som gärna hade njutit av denna syn en god stund men så blev det inte fotograferna avancerade snabbt ner till stranden och lommen flög. Denna episod sätter fingret på en vanlig fråga under skådarresor balansen mellan det rena skådarintresset, fotografernas intresse och i vissa fall det lämpliga i att undvika onödig störning. Min åsikt är att i ett fall som detta bör det först skådas färdigt innan fotograferna börjar avancera. Vi fortsätter längs kusten ut till Hunters Camps där det skall finnas några gulbröstade snäppor. 3 ex är snart hittade men är, tycker åtminstone jag, inte alldeles enkla att skilja från sandsnäppa. Men de gulbröstade syns mycket bra så karaktärerna kan detaljstuderas så det skall nog gå att lära sig. Vi kör nu ut den längsta vägen från Barrow, via Cakeeater Road till Gaswell Road och ut så långt vägen går vilket är 20 km. Vi ser 6 fjällugglor och en rikedom av arktiska vadare. Speciellt gladde en flock på ett 40-tal brednäbbade simsnäppor som var synnerligen orädda och lät sig fotograferas på närhåll. I övrigt 8 mindre sångsvan och ca 20 bläsgäss. Vi gör ett försök att komma lite närmre ett par fjällugglor där vi kan se att honan ligger ner, sannolikt ruvande. Men trots att avståndet är 500 meter lyfter honan och flyger en bit bort, så vi får nöja oss med en kort tubobs för att sedan återvända. Lunch intas på en liten restaurang med havsutsikt. En yngre trut passerar och kan av de därtill sakkunniga bestämmas till 3K skiffertrut. Vi har under dagen hela tiden hållit utsikt över packisen och de vakar som finns. Det har resulterat i ca 25 praktejdrar, 10 glasögonejdrar, ytterligare 2 vitnäbbade islommar, 25 stillahavslommar och bland vitfåglarna vittrut, tretåig mås och silvertärna. Så värst mycket tättingar finns det inte här uppe men snösparv och lappsparv är vanliga och enstaka gråsiskor, snösiskor och gulbrynad grässparv förekommer. Mot kvällen, då vinden blivit hård och molnen tätnat, valde många att ta det lugnt och havsskåda från hotellrummen. Sträcket var väl ganska måttligt men en del tretåiga måsar och prutgäss drog förbi. Några tappra trotsade vinden och tog en repris på Freshwater Lake Road och såg åter alla de fina ejdrarna. Och på kvällen började vinden mojna. 13

14 22 juni. Idag är det mest soligt och vinden har faktiskt lagt sig och är svag. Mot kvällen mulnande och regn. Denna dag är vi uppe vid 5-tiden och många spanar ut över isen. Minsann så blir det isbjörn även denna morgon, en hona med unge syns långt ut på packisen. Annars är just denna dag vår egentliga isbjörnsdag vi skall ut till Point Barrow, den nordligaste udden där man lägger ut valkadaver från valjakten med syftet att detta skall locka dit traktens isbjörnar så att man inte får in björnarna i samhället vilket kan vålla en del problem. Vår guide idag är Nathaniel Rexford med företaget Aarigaa 4x4 Tours, en äkta inuitentreprenör med många idéer och verksamheter. Förutom att köra ut turister till isbjörnarna ägnar han sig bl.a. åt biltransporter. Att få hit bilar från Anchorage är inte så lätt i detta väglösa land och görs oftast sjövägen med pråmar sommartid. Men Nathaniel kan fixa det, han kör bilen på vägen till Prudhoe Bay och därefter på tjäle, snö och havsis till Barrow; en äkta Ice Road Trucker! Våra guider vid Point Barrow. Foto: Gunilla Broberg Vi åker nu ut till Point Barrow i ett terrängfordon. Efter en stund kommer vi ut i riktigt djup sand och grus och då måste man släppa ut luft ur hjulen för att få bredare anläggningsyta så att man kan ta sig fram. Vi kommer ut till udden och spanar av runt valkadavren men inga björnar syns till. Det visar sig att vi hade lite otur här, en annan grupp hade redan varit här och haft 1 björn vid kadavren plus 1 hona med unge på isen utanför. Uppenbarligen hade björnarna skrämts iväg. Vi fortsätter ut till Plover Point, en udde på en smal landtunga åtskilliga kilometer ut i packisen. Det finns många platser som benämns Världens Ände; det borde man göra med Plover Point och sällan kan det vara mer befogat. Känslan av isolering här, långt långt ute i packisen, är bedövande. Det är en fantastiskt vacker, lugn och solig morgon och vi står länge och bara tar in miljön. Och inte blev det sämre när 6 tärnmåsar drog förbi. Vi återvänder till Point Barrow och fortsätter leta björn, så småningom ses 1 isbjörn men mycket långt ut på isen. Annars är det mest säl vi ser, ett 30-tal fläckig säl och ett 50-tal storsäl. Vi börjar köra tillbaka mot Barrow och beskådar några tobisgrisslor och här är det inte den normala beringtejsten utan vår tobisgrissla fast av annan ras. Den brukar ju häcka i klippskrevor men här blir det i stället under trädstammar och vrakgods på sandstranden. Vi har under dagen också hållt räkning på de intressantare sjöfåglarna och kan summera 30 praktejder, 14 glasögonejder, faktiskt 7 vanlig ejder, 2 par alförrädare, 20 stillahavslom, 1 vitnäbbad islom, 28 tärnmås och 75(!) bredstjärtad labb. Efter lunch åker vi ut igen med våra egna bilar och det blir åter Hunters Camps, där man tidigare hade sett en sibirisk gråsnäppa. Nu blev det ingen sådan men väl en intressant lektion i vadarbestämning. En ensam snäppa sågs på nära håll men var det en gulbröstad snäppa eller en sandsnäppa? Karaktärer kunde ses som tydde både på den ena och den andra och meningarna gick lite isär. Till slut blev det, som så ofta numera, en analys av de mängder av foton som togs som kunde avgöra saken. Handpenneprojektionen var tydlig vilket tyder på gulbröstad snäppa. Närbilder av fågelns utsträckta fot visade total frånvaro av simhud mellan tårna. Detta är just vad sandsnäppan (Semipalmated Sandpiper) har så svaret blev alltså gulbröstad snäppa, sannolikt en 2K-fågel vilket kunde förklara de avvikelser som fanns, bl.a. teckningar på bröst och huvud. Visst är det ibland knepigt med vadarbestämning! På väg tillbaka avslutar vi med att hitta några för Barrow ovanliga fåglar. Barrow är välkänt i skådarkretsar för att det dyker upp mycket udda och sällsynta arter från både Nordamerika och Asien. Vi träffade några skådare som var lyckliga när de hittat en brushane! Själva bidrog vi med violettgrön svala, prärietrana och strömand. På kvällen började det regna från och till. En grupp gjorde en tur utåt Freshwater Lake Road men efter en timmes tid fick man retirera. Andra skådade över packisen från hotellet och hade en lugn kväll. 14

15 Större beckasinsnäppa. Foto: Anders Blomdahl 23 juni. Denna vår sista dag i Barrow har vi ett väderskifte, det är molnigt med svaga vindar på morgonen och efter hand blir det duggregn och dimma. Vi åker direkt till Freshwater Lake Road och nu blir det 3-4 timmar med enskilda strövtåg på tundran. Riktig njutskådning när man kan slå sig ner och i lugn och ro avnjuta det rika fågellivet och smyga lite med kameran. Liksom tidigare är det mest fråga om vadare, ejdrar och labbar men idag finns här också en liten flock om 11 rastande snögäss. Denna art häckar längre österut och ses vid Barrow mest under flyttningen men en och annan grupp drar ändå förbi även i juni. Kul att se den äkta varan, de enstaka snögäss som ses ibland i Europa får ju betraktas som parkrymlingar. Vi avslutar skådningen med någon timme på en strandbrink strax intill Barrow där några orädda snösiskor far runt. Nu blir det spaning efter björn och sjöfågel fast det är inte så lätt i den tilltagande dimman. Vi tar farväl av både glasögonejder, praktejder och alförrädare och faktiskt får vi ihop hela 75 bredstjärtade labbar även idag. På väg tillbaka hittar Arne en mycket udda fågel, en sitkatrast sitter på en telefonledning. Vad gör denna storskogens fågel här uppe på den trädlösa tundran? Efter sen lunch på en japansk restaurang bär det iväg till flygplatsen för en nonstop-flygning till Anchorage. Resan kom att bjuda på en lite ovanlig sceneriupplevelse. Vi passerar rakt över de höga bergen i Denali i klart väder. Vid det laget är planet redan på inflygning till Anchorage och är därmed på lägre höjd och eftersom bergen är meter höga ser dom ut att vara väldigt nära. Piloten uppmärksammar oss på utsikten och gör också några turistsvängar, dvs lägger planet på sidan några gånger och då tittar man rakt in i ett inferno av branta klippstup och glaciärer. Detta uppmärksammas inte alls av Arne som sitter vid fönstret och sover så jag petar honom i sidan och ber honom titta ut. För ett ögonblick blir han alldeles förskräckt och tror att den sista stunden är kommen för det ser faktiskt ut som vi är på väg att köra rakt in i en bergvägg! Förvisso en magnifik syn och sådan diametral motsats till den platta tundra vi vant oss vid. Snart nog är vi framme i Anchorage, får ut hyrbilarna och installerar oss på vårt sedvanliga hotell. 24 juni. Idag skall vi köra söderut till Seward nere i Alaskas fjordlandskap, en körning på 20 mil. Dagen bjuder på mulet väder, tidvis regn och en frisk men mot kvällen avtagande västvind. Första anhalten blir återbesök vid Potter Marsh, södra delen vid Old Seward Highway, dessvärre åter i regn. Idag är vi speciellt intresserade av att hitta trupialer och vi ser också några myrtrupialer, fast långt bort. En liten promenad längs vägen ger ett par dunspettar; intressant att se hur denna lilla hackspett kan klänga sig fast på undersidan av bladen på ett träd för att picka insekter. Vi fortsätter längs Seward Highway och kör några mil för att runda fjorden Turnagain Arm. Stopp vid Beluga Point för att leta vitval (belugas). Det verkar 15

16 som om dessa numera ses sällan, vi såg i varje fall endast vita gäss i den kraftiga vinden. Bättre lycka vid nästa stopp vid Indian Creek, ett stake-out för grå strömstare. Det tog bara några minuter innan vi hittat den på plats i kulverten under vägen, invid sitt bo. Turnagain Arm är känd för ett något annorlunda naturfenomen. Tidvattenskillnaden är här mycket stor och tillsammans med en speciell bottentopografi ger detta upphov till s.k. tidal bores. Detta innebär att när högvattnet börjar komma in blir det inte en långsamt och jämnt stigande vattennivå utan det inleds med en tidvattenvåg. Detta fenomen finns på något hundratal platser runt om i världen men just Turnagain Arm har en av världens kraftigaste tidvattenvågor. Ibland kommer högvattnet med en 4 meter hög våg till glädje för både turister och surfare. För vår del var inte tidpunkten rätt för någon bore, i stället stannar vi vid Girdwood Visitor Center, där vi med bandarens hjälp lockar fram några sångsparvar i det strilande regnet. Det blev också tillfälle till shopping eller att avnjuta en påse äkta amerikanska popcorn. Vi drar nu upp i bergsskogarna i ett vackert landskap som påminner om Västnorge. Så småningom kommer vi till Summit Lake där vi avser att äta lunch. Det tar sin tid att få bord på detta populära ställe så vi passar på att skåda lite i omgivningarna. En vacker sitkatrast hoppar på gräsmattan och samlar larver till ungarna, vi hör också trastens egendomliga, atonala tutande inifrån skogarna. Här finns också några fläckdrillsnäppor och vithövdade havsörnar, en vanlig art neråt kusten. Den vackra sitkatrasten vid Summit Lake. Foto: Fredrik Åstrand Vi gör en avvikare från huvudvägen inåt Exit Glacier Road och spanar en hel del uppåt bergssidorna. Några ser en svartbjörn långt uppåt en fjällsida men snart döljer sig björnen effektivt i den täta vegetationen. Även några snögetter syns på långt håll. Vägen slutar i närheten av glaciären Exit, som rinner ner i en dalgång omgiven av skog! Vi går också en kort promenad längs en stig i Resurrection River Reserve. Vi befinner oss nu i den nordligaste delen av den tempererade regnskog som sträcker sig ner längs kusten ända till nordvästra USA. Detta är en riktigt härlig gammelskog! Vi ser 3 bändelkorsnäbbar som också hörs tjacka och tuta. Här finns också den vanliga rödkronad kungsfågel, känd för att inte alls låta som kungsfåglar brukar göra. Vi når Seward och tar in på Hotel Edgewater och står strax därefter och spanar vid stranden intill. Här är gråvingad trut och alaskakråka karaktärsarter. En havsutter beundras, några öronskarvar drar förbi och längre ut ligger en och annan alka. Vädret är inte det bästa vi hoppas på bättring till morgondagens båttur. På väg ut i Resurrection Bay. Foto: Gorm Vognsen Jensen 25 juni. Denna dag har vi sett fram emot länge, den pelagiska turen på Resurrection Bay en av resans höjdpunkter. Vi tog oss ner till hamnen och vår lilla båt avgick 8.30, med skepparen Justin vid rodret och 2 besättningskvinnor som både tog hand om det lekamliga med riklig utspisning och dessutom var kunniga skådare. Passagerarna bestod av vår grupp samt 3 schweizare/tyskar. Vi kunde konstatera att vår önskan om bra väder inte hade hörsammats. Jo, i ett avseende, det var nästan lugnt väder vilket underlättar skådningen betydligt. Men efter en första timma med mulet uppehåll drog det in låga moln med regn, dugg och dimma vilket skulle förfölja oss hela dagen. Nåväl, vi tar oss ut genom Resurrection Bay där vi ser 2 havsuttrar och plötsligt hade vi 2 knölvalar som låg och blåste en stund några hundra meter bort innan de försvann. Längst ner på en brant fjällsida ses ett par snögetter med två ungar. Det finns en del bete för dem här och platsen är så brant och otillgänglig att endast getter kan ta sig hit och 16

17 Intill glaciären Aialik. Foto: Gunilla Broberg björnarna kan inte följa efter. I fågelväg bl.a. 30 strömänder och några beringtejst. Vi fortsätter ut till några ögrupper; Chiswell Islands, Natushka Island och Harbour Island. Här är det mycket fågelrikt och vi kryssar runt bland öarna några timmar. Det är alkorna som dominerar, här finns hela uppsättningen: sillgrissla, spetsbergsgrissla, beringtejst, marmoralka, papegojalka, hornalka, hornlunne och tofslunne. Det mesta ses i mängd och kan avnjutas på nära håll, det här är havsfågelskådning av hög kaliber! Ett 15-tal kragalkor får nog ses som en bonus man inte kan räkna med. I övrigt ser vi klippstrandskata, 1 par med 3 ungar samt ytterligare 3 ex. I en klippbrant sitter några beringskarvar, här i kanten av sitt normala utbredningsområde i Berings hav. Också vitfågel förstås, tretåig mås, gråvingad trut och silvertärna. Däggdjuren bjuder på en riktig uppvisning i form av några flockar stillahavstumlare som i småflockar blixtsnabbt simmar fram och tillbaka och leker runt fören, en skön syn! Vi ser också en del sjölejon samt några floduttrar, som förekommer både i sött och salt vatten, men här vid havet är dom fåtaliga jämfört med havsuttern. Så småningom fortsätter vi uppåt Aialik Bay upp till Aialik Glacier. Denna kommer från en stor glaciär, Harding Ice Field uppe i bergen, och är en aktiv glaciär som kalvar direkt i havet; sista biten fram stävar vi långsamt genom issörja och förbi små isberg. Glaciärfronten är 1,7 km bred och allt ibland smäller det som av kanonskott när till synes ganska små isblock faller ner. Man kan undra hur det låter när ett stort isberg faller ner! Här invid glaciären är vi ute efter en speciell fågel: brunalka. Denna häckar invid glaciärer till skillnad från den ganska lika och vanligare marmoralkan som häckar i träd, ofta högt upp och långt in i skogen. Vi ser totalt 8 ex av brunalka, flera på nära håll så vi kan se de tydligt guldgula fläckarna på kroppen. Skillnaden mot marmoralka känns faktiskt tydligare i verkligheten än i fälthandboken. Men nog borde man ta och byta namn på dessa arter; det är brunalkan som är tydligt marmorerad medan marmoralkan är mera brun! Dagen längs fjorden bjuder på vackra och dramatiska klippformationer. Foto: Gunilla Broberg På väg hemåt får vi se en riktig ornitologisk attraktion; i en flock tretåiga måsar ligger även en del liror. Såväl grålira som kortstjärtad lira, vilka häckar vid Australien/Nya Zeeland, förekommer här uppe i stora mängder sommartid men normalt längre ut från kusten. Dessa arter är inte helt enkla 17

18 att skilja åt i fält men genom fotoanalys kan vi bestämma både grålira och kortstjärtad lira. Vi ser även en del flygande liror på lite längre håll och kommer till slut fram till 4 kortstjärtade och 10 gråliror. Klar bonus! Vi återvänder och är i hamn kl efter en 9 timmars tur. Man kan summera dagen med att ornitologiskt har vi skött oss bra, alla förväntade arter sedda bra och med en del bonusarter. På däggdjurssidan hade nog många önskat sig lite mera, t.ex. flera och bättre obsar av knölval och kanske någon späckhuggare. Men allt är inte fåglar och djur, detta område är också känt som ett av världens mest grandiosa naturområden, ett norskt fjordlandskap i kvadrat som någon uttryckte det. Av detta såg vi inte särskilt mycket. Den som åkt färja just på de norska fjordarna i både klart väder och i regn och dimma vet vilken kolossal skillnad det är. Men så är verkligheten här och vid alla kuster där fuktiga havsvindar slår emot branta berg dugg och dimma är det normala. Det är en blöt skara som stiger av båten. Reseledaren föreslår skämtsamt (?) att vi går direkt till strandutsikten för ett par avslutande timmars havsskådning men detta ogillas. I stället blir det varm dusch, klädtorkning och optikvård. Vackra, dramatiska och tyvärr dimmiga Resurrection Bay. Foto: Arne Holgersson 26 juni. Dagens väderprognos säger dagsregn och när vi tittar ut på morgonen visst, regn och dimma. Kan man märka en aning vädersurhet vid frukostbordet? Vi packar ihop oss vid 7-tiden och börjar med att gå en liten runda i staden, några hade tidigare sett rostmes i närheten och nu skulle vi hitta både denna och en del andra arter. I närheten fanns en del områden med buskar, träd och villaträdgårdar och här slog det plötsligt till: inte bara rostmes utan också några orädda stellerskrikor och en hona rostkolibri på en feeder i en trädgård. Dessutom hördes i närheten en rödbröstad nötväcka och efter uppspelning kom den farande som ett skott och tutade ilsket. Alla dessa arter befinner sig här i utkanten av sina mera sydliga utbredningsområden. Och tänk vad några nya kryss kan få humöret att snabbt förbättras! Dessutom började regnet faktiskt upphöra, åtminstone tidvis. Vi körde söderut en bit till Lowell Point där vi gick en runda bland bebyggelse i skog och längs stranden. På havet ses ett 10-tal vitnackade svärtor, islandsknipa och marmoralka. Bland husen svischade en och annan rostkolibri förbi och satte sig ibland, även någon grann hane. Gott om stellerskrikor och rostmesen matade ungar. En runda i en gammal mossig barrskog gav bl.a. Townsends skogssångare, rödkronad kungsfågel och några ljudliga grå lavskrikor. Lowell Point. Foto: Gunilla Broberg Här ute vid kusten ser man många skyltar som anvisar evakueringsvägar vid tsunamivarning. Det finns en bister verklighet, alaskakusten är en del av den s.k. eldringen runt Stilla Havet med talrika vulkanutbrott, jordbävningar och tsunamis. Det är inte långt härifrån som man registrerade den allra högsta tsunamivåg som är känd. Detta hände 1954 då en jordbävning fick 30 miljoner kubikmeter sten att falla 1000 meter rakt ner i en isolerad fjord vilket genererade en tsunami som drog över hela fjorden. Närmast nedslaget var tsunamin 524 meter hög och så högt upp slets alla träd bort! En jordbävning kan komma när som helst så det är inte att undra över att man här är intresserad av varningssystem och evakueringsmöjligheter. Vi börjar nu återfärden mot Anchorage men redan vid milepost 11 stannar vi och går en runda på en stig i den fantastiskt fina tempererade regnskogen, låt vara att stigen i själva verket var ett preparerat skidspår som var blött och lerigt. I skogen får vi praktobsar av Townsends skogssångare och ser en del bändelkorsnäbbar och tallbitar. Vid p-platsen överraskar en sjungande tjippsparv. De här fina skogsmiljöerna väcker mersmak! Lunchen intas på vårt sedvanliga ställe vid Summit Lake och sedan kör vi med endast korta bensträckare till Potter Marsh och vid detta vårt tredje besök på lokalen är vädret riktigt fint. Några mindre gulbenor och mindre beckasinsnäppor noteras. Vi återvänder till vårt vanliga hotell och därefter åker de flesta ner en vända till Westchester Lagoon. 18

19 Tofslunnen, en av alla charmiga alkor på St Paul. Foto: Anders Blomdahl Här har vadarflyttningen börjat ta fart; man räknar in två flockar på 18 resp 28 hudsonspovar, ca 400 mindre beckasinsnäppa och både större och mindre gulbena. 27 juni. Nu är resans huvuddel med Alaskas fastland slut och vi vinkar av Gunilla och Fredrik som skall resa hem. Huvuddelen av gruppen fortsätter med extraveckan till Pribiloföarna. Dessa består av 2 öar, St Paul som vi skall besöka samt St George. Öarna ligger långt västerut i Berings hav norr om Aleuterna. Läget är så långt västerut att man är på samma längdgrad som den ostligaste udden på Sibirien och en bra bit väster om Honolulu! Öarna är i huvudsak täckta av våt tundra fast utan permafrost. St Paul har en permanent befolkning på ca 400 personer men under fiskesäsongen blir det nästan lika många till i form av gästarbetare i fiskfabriken. Hit flyger vi från Anchorage med ett litet flygbolag, PenAir, som trafikerar en del mindre orter med små propellerplan modell Saab 340. Att flyga med PenAir är en annorlunda och inte odelat positiv erfarenhet. Man är van vid att när man har en bekräftad bokning då åtar sig bolaget att flyga både mig och mitt godkända bagage till destinationen. Riktigt så gör inte PenAir. Man fyller passagerarutrymmet till sista plats detta genererar ju pengar. Alla passagerare och allt bagage vägs noga. Sedan räknar piloten ut hur mycket bränsle han behöver för att nå destinationen samt en säker reservlandningsplats, om så skulle behövas. Därmed har han total startvikt och finner, för det mesta, att planet blir för tungt. Åtgärd: dumpa bagaget! Så här gör man systematiskt vilket betyder att man ackumulerar bagage och får så småningom sätta in en fraktmaskin som tar ut allt på en gång. Att man sedan har passagerare därute som behöver sina stövlar, regnkläder, varma kläder, stativ etc bryr man sig inte om och när vi ställer frågor blir det irriterade och snäsiga svar. Security är man däremot inte så noga med, visst får man några rutinfrågor huruvida man har några vapen eller sprängämnen i bagaget etc, men inga kontroller. Egentligen ganska skönt men samtidigt lite tankeväckande. Man kan undra om allt detta sker i enlighet med den internationella lagstiftningen för trafikflyg. Hur som helst kom vi iväg vid 12-tiden och man får vara glad över att vädret är bra så att det är möjligt att flyga så är det inte alltid skulle vi så småningom få erfara. Det blir en 2½ timmes flygning till Cold Bay, en ödslig plats längst ut på Alaskan Peninsula, där planet skall tanka. Vid inflygningen passeras Pavlof Volcano, en snöig, perfekt formad vulkankägla. Cold Bay är faktiskt en internationellt viktig flyttfågellokal, bl.a. uppges alförrädare, kejsargäss och nästan hela världspopulationen av nigricans-gäss rasta här på hösten. Efter tankning blir det ytterligare en timme till St Paul där vi välkomnas av våra guider Doug Gochfeld och Scott Schuette som bedriver professionell skådarguidning på ön. Vi konstaterar att så när som på 1 väska har allt bagage dumpats i Anchorage! På St Paul bor man på King Eider Hotel, öns enda, som ligger i samma byggnad som flygplatsterminalen. Enkelt men OK ställe bortsett från att de sunkiga heltäckningsmattorna får de flesta slemhinnor att tjockna till och de mögelkänsliga har problem att hitta ett fungerande rum att sova i. Efter inkvartering åkte vi in till byn där alla måltider intas i matsalen i den lokala 19

20 fiskfabriken. Och här är det riklig och riktig mat som serveras; kött, fisk, fågel, grönsaker, sallad inte den junk food som man oftast blir utsatt för i USA. Fast den läckra chokladkakan till kaffet är nog en fördärvlig kaloribomb! Nu blir det några timmars kvällstur med vår normala guide Doug, en ung New York-are, hängiven och skicklig skådare, och hans lilla buss. Vi börjar med att åka ut i hamnen som ligger alldeles intill fiskfabriken, och de första fjällrävarna står orädda och nyfikna och tittar på oss. Här hettar det till direkt: På vattnet ligger dvärgalkor, tofsalkor, papegojalkor och strömänder. Öns vanligaste tätting, grånackad alpfink, sitter på pallstaplarna en märklig fink som här är 20% större än på fastlandet och snarast påminner om en liten trast. På bryggan sitter några beringmåsar, en av resans stora målarter. Den har en ytterst begränsad utbredning i Berings hav men är vanlig där den finns. Nu har vi redan sett de viktigaste målarterna på St Paul men något ännu häftigare är på väg: en flock på 4 späckhuggare kommer sakta glidande i vattnet på ganska nära håll, gör en runda inom hamnen, kommer regelbundet upp och visar ryggfenorna när de blåser. En helt magnifik syn! Späckhuggare finns i området men Doug berättar att de flesta besökare inte ser någon och själv har han inte tidigare sett några inne i hamnområdet. Skönt, speciellt som vi missade späckhuggare i Seward. Fast jag muttrar på mig själv för att jag lämnade kameran på rummet. Trodde att det bara skulle bli en liten introduktionsrunda och så blir det fotoläge på späckhuggare och beringmås hur dum får man vara? Späckhuggare, inne i hamnen! Foto: Anders Blomdahl Vi fortsätter till Reef för det första av många besök. Här finns stora kolonier av bl.a. dvärgalka, papegojalka, tofsalka, spetsbergsgrissla, tofslunne och hornlunne och man har nära och fina observationer. Alldeles intill finns en av många kolonier av nordlig pälssäl och ett och annat sjölejon. Alla kolonier är avstängda för besök så här års för att skydda både sälar och människor men vi kan gå fram till ett gömsle för nära observationer. De revirhävdande hanarna blåser upp sig och ryter ilsket åt både konkurrenter och oss och vi ser en del hanar med blödande sår från alla slagsmål. Hondjuren är betydligt mindre och har just börjat komma in för att föda sina ungar. Sista anhalt på väg tillbaka till hotellet blir Pump House Lake där vi ser en mindre sångsvan som är tillfällig gäst här. Här finns också krickor - av europeisk modell. Både den europeiska och amerikanska krickan finns på Pribilof och dessutom hybrider som förefaller sakna det karaktäristiska strecket på sidan, såväl horisontellt som vertikalt. En lång och händelserik dag men i kväll somnar vi med späckhuggare på näthinnan! 28 juni. Idag är det riktigt Pribilof-väder med tät dimma, duggregn och svag vind. Mitt på dagen lättar det något men dimman återkommer framåt kvällen. Vi kan också konstatera att det är mörkt ända fram till 6-tiden på morgonen. Det beror på att vi är så långt västerut att man egentligen borde ställt om klockan någon timme; men det vill man inte här utan håller fast vid Alaska-tid och därmed får man ljusa kvällar och mörka morgnar. Efter god frukost med ägg och bacon åker vi ut till Ridge Wall Cliffs ner i sydväst. Mycket alkor och även stormfågel häckar i klipporna men det är svårskådat i dimman och många saknar sin vinterjacka och sina regnkläder. Vid Southwest Point kan vi bara konstatera dimma och därefter kör vi till Antone Lake där sikten är något bättre. I en stenvall kallad Antone Wall finns en stor koloni dvärgalkor och längre ut häckar tofsalkor och papegojalkor. Vi ser dessa arter ligga i stora flottiljer på havet. Vi fortsätter till Kaminista Quarry, ett gammalt stenbrott som utgör den traditionella platsen att se Pribilofs endemiska gärdsmyg. Denna har länge betraktats som en ras av vår gärdsmyg men lär numera ha splittats som Pacific Wren. Doug berättade att den gångna vintern var mycket sträng och slog ut det mesta av populationen. Vad han visste har man bara sett ett par, vid Reef. Och vi hittar ingen gärdsmyg i Kaminista. Invid Kaminista ligger English Bay där vi ser mängder av nordlig pälssäl och här mest ungkarlar. Pribilof är välkänt för sina pälssälar som förr fanns i kolossala mängder uppskattat till 4 miljoner sälar. Sedan höll den stora sälslakten på 1800-talet på att utradera bestånden men nu, efter fridlysningslagar, är bestånden på väg upp igen. Man beräknar att St Paul hyser sälar och St George Sälarna finns här mellan maj och september och är därefter till havs. Aleuterna själva har tillstånd till traditionell jakt på säl men detta 20