Utvärderingsrapport Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje Projektets diarienummer:

Transkript

1 Utvärderingsrapport Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje Projektets diarienummer: Projektets bakgrund Södertälje kommun har tagit emot stora mängder flyktingar de senaste åren och förväntar sig, att många av dem skulle vilja återförenas med sina familjer inom en snar framtid. Då Esf-rådet under 2008 lyste ut EU-medel för att stödja just arbetet med att utveckla systemen för integration för anhöriginvandrare, valde kommunen att starta en process för att söka dessa medel. Under senhösten/vintern 2008 genomförde kommunen en förstudie tillsammans med kvinnor som fått uppehållstillstånd på anhöriggrund. Förstudien mynnade ut i en ansökan som innehöll fem olika delprojekt (Bilaga 1, sammanfattning av delprojekten). Södertälje Kommun anger i sin ansökan att Detta projekt handlar mycket om att försöka få fatt på nya insikter och försöka vara öppna inför ny kunskap. Vi vill tillsammans med våra projektdeltagare som också tillhör vår målgrupp, dvs. kvinnor och unga anhöriga i från tredje land, som inte omfattas av 2-års regeln, föra en dialog över kulturgränser, när det gäller de svåra frågor som de olika delprojekten berör. Frågor om framtiden när det gäller sysselsättning (delprojekt 1), relationer till och i familjen (delprojekt 2), vår identitet och plats i samhället (delprojekt 3), relationer och förhållningssätt i skolan (delprojekt 4) och våra traditioner, tro, normer och värderingar (delprojekt 5) och i samtalet försöka hitta nya vägar att pröva, för att kunna förstå varandra och oss själva bättre. 1 Projektet har genomfört olika utbildningar och fokusgruppsamtal inom de olika delprojekten och har dokumenterat dessa i form av rapporter och utbildnings material. Projektets övergripande mål är att alla som deltar i projektet, deltagare, utbildare, kommunmedarbetare etc. utvecklar sin förmåga att kommunicera över kulturgränser. 1 Ansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden,

2 Projektets ledning består av kommunens strateg för mångfaldsfrågor, en projektledare och en biträdande projektledare. Ibland refererar respondenterna till projektledarna, då menar de både projektledaren och den biträdande projektledaren. (Bilaga 2, organisationsskiss). Hur jag har gått tillväga Utvärderingens data kommer delvis från enkäter, som delats ut till projektets alla deltagare. Utvärderingens data kommer också från projektets månadsrapporter till Esf-rådet, observationer vid projektets fokussamtal, utbildningar och möten. Jag har försökt fördela observationerna någorlunda jämt och har närvarit vid åtminstone ett av tillfällena i de olika delprojektens verksamheter. Jag har intervjuat en majoritet av alla deltagare. I samråd med projektledningen har jag inte närvarit vid kommunikationslektioner i delprojekt Interkulturell dialog genom rollspel i skolan, både för att inte störa dessa och för att de alla finns inspelade på band. Jag har tittat igenom hälften av dessa inspelningar. Fem från hösten och fem från våren. Jag har intervjuat delprojektledarna, deltagande lärare, utbildarna, medlemmar ur arbetsgrupp och ledningsgrupp, ibland individuellt och ibland i grupp. Resultatet beror naturligtvis också på det sovrings- och tolkningsarbete jag genomfört. Jag har i första hand tagit med de uppfattningar, som varit vanliga bland deltagarna och medarbetarna i projektet och bland enkät- och intervjusvaren, men också de enskilda individer som avviker på intressanta sätt. I mitt tolkningsarbete har jag pendlat mellan materialets konkreta berättelser och de generella mönster jag sett. Det gör att de slutsatser jag drar är väl grundade i det empiriska materialet. Nu följer först de olika projektens syften och därefter utdrag av de olika intervjuer jag genomfört. Detta presenteras delprojektvis (se organisationsskiss, bilaga 2). Därefter kommenterar jag huruvida delprojektens mål är uppfyllda. Utvärderingen avslutas med en sammanfattning av resultaten. Min förhoppning är att deltagarnas åsikter och tankar, om sin situation och om sitt deltagande i detta projekt ska komma fram. Jag citerar en av projektets utbildare deltagarnas engagemang och öppenhet har verkligen varit projektets stora behållning, att få höra deras livsberättelser och få ta del av deras kunskap. Jag kan bara hålla med. 2

3 Resultat Deltagarnas tankar om de olika delprojektens genomförande Delprojekt Äldreomsorgen Södertälje kommun vill få en bättre kunskap om hur anhöriga kvinnor ser på äldreomsorgen, då en av deras uppgifter ofta är att ta hand om de äldre i familjen. Södertälje kommun är intresserad av varför familjer med utländsk bakgrund oftare än familjer med etnisk svenska bakgrund väljer att själva ta hand om sina äldre, istället för att lämna sina äldre släktingar i kommunens vård. 2 I projektets förlängningsansökan kan man läsa, att Södertälje kommun under 2010 vill bygga vidare på den kunskap som hösten 2009:s fokusgruppsamtal gett och utveckla ett introduktionsmaterial. Detta ska fokusera på några konkreta situationer i mötet mellan brukare och personal och förslag på handlingsalternativ. 3 Deltagarna i detta delprojekt består huvudsakligen av de medverkande i de ovan nämnda två fokusgrupperna. De har intervjuats för denna utvärdering. Jag har deltagit vid ett fokusgruppsamtal under hösten 2009 och vid ett under våren Äldreomsorgskontorets representant i projektets arbetsgrupp, som också deltagit i fokusgruppsamtalen under hösten 2009, har också intervjuats. Deltagarna från hösten 2009:s fokusgrupp Under hösten 2009 genomförde Södertälje kommun den första omgången fokusgruppsamtal i detta delprojekt. I dessa tolv samtal deltog sju kvinnor, som flyttade till Sverige för mellan två till sju år sedan. De kommer ursprungligen från Thailand, Syrien och Irak. Jag träffar deltagarna för ett samtal i Södertäljes vackra kommunhus. De är mycket nöjda med sin medverkan i delprojektet. De berättar att samtalen genomförts på ett bra sätt; alla har fått säga sin åsikt; inget har varit fel; alla har blivit lyssnade på. En av deltagarna tycker, att hon lärt sig mycket om hur samtal mellan människor kan vara när de fungerar bra. Hon säger att, fastän vi diskuterat ganska personliga saker och haft olika åsikter har tonen i samtalen alltid varit respektfull. Det gör att man har vågat prata om svåra samtalsämnen och säga vad man tycker, även då man är ensam om att tycka något. En annan av deltagarna håller med och tycker, att hon blivit mer självsäker i att föra fram sina åsikter i en grupp. Deltagarna berättar, att de har lärt sig mycket om hur den svenska äldreomsorgen och det svenska samhället fungerar, både av projektledarna och av representanten från äldreomsorgen. De områden som jag tyckt var konstiga känns inte så främmande längre. Att lämna bort sina äldre är ju inte en del av kulturen (dvs. att man i Sverige struntar i sina äldre), utan för att människor måste försörja sig. De flesta svenska familjer kan inte leva på en 2 Ansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden, Förlängningsansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden,

4 lön längre. Men det beror också på att kvinnor vill utbilda sig och kunna försörja sig själva. Alla deltagare i fokusgruppen tycker att de blivit bättre på att prata svenska. När man pratar om saker som är viktiga och som man tror på, då vill man inte bli missförstådd. Vi har hela tiden fått reda på vad nästa veckas tema ska bli och vi har tillsammans skrivit frågor att ställa till vänner, familj, äldre vi känner, som har hemtjänst eller vänner och bekanta vi känner, som arbetar inom hemtjänsten. Inför de flesta fokusgruppsamtal har jag förberett vad jag vill säga, slagit upp ord och skrivit ner mina tankar, berättar en av deltagarna. Det har både varit jätte intressant och gjort att man tränat svenska utan att man knappt märkt det, säger en annan av deltagarna och ler. Projektledarna har alltid föreslagit intressanta frågor till nästa gång. Det har gjort att vi har blivit engagerade och velat prata. Jag har lärt mig mycket om både hur jag själva tänker och hur de andra i gruppen tänker i olika frågor, som rör familjen, mötet mellan svenskar och invandrare och mötet mellan olika invandrargrupper. Det är svåra frågor, men jag tycker att jag blivit klokare och lärt mig mycket, berättar en av deltagarna. En annan deltagare tillägger, att jag håller med, det har varit spännande samtal. Kanske för att vi pratat om allt det där hur och varför man gör saker på olika sätt här och i våra hemländer som är så viktigt för att man ska kunna känna sig hemma i det här landet. Deltagarna berättar också, att de mellan gångerna intervjuat familj och vänner om olika teman kopplade till delprojektets frågeställning. Projektet har inte bara varit bra för oss. Våra familjer och vänner har tyckt att det har varit roligt att bli tillfrågade och få lära sig hur kommunens äldreomsorg fungerar, berättar en av deltagarna. En av mina vänner, som är politiskt aktiv, menar att detta är ett av de bästa sätten att få folk att känna sig delaktiga i ett samhälle och t.ex. vilja rösta, berättar hon vidare. Deltagarna pratar vidare om i fall de tänker rösta i höstens val i deras nya land. De enas om att deras medverkan i detta delprojekt både har gjort att de lärt sig mer om sig själva och hur det fungerar här i Sverige. Vilket både har gjort att de känner sig tryggare i sig själva och mer som en del av det svenska samhället. De konstaterar vidare att de säkert också kommer att kännas angeläget att rösta till hösten. Det är väl detta som är integration, påpekar en av deltagarna. Äldreomsorgskontorets representant i fokusgruppsamtalen och i projektets arbetsgrupp Jag tycker att det bästa med projektet under 2009, har varit att få ta del av vad människor utanför äldreomsorgen har för idéer och tankar om äldreomsorgen. Det var extra spännande att det var unga kvinnor med utländsk bakgrund. Vi har diskuterat etik, bemötande och förhållningssätt; alla inblandade har fått aha-upplevelser, berättar hon. Hon berättar vidare, att hon föreslog efter första omgången fokusgruppsamtal, när ledningsgruppen beslutade att kommunen skulle ansöka om förlängning, att det skulle vara intressant med fler deltagare eller fler referensgrupper för att ta reda på om de här deltagarnas syn är generell. 4

5 Det vore intressant att ta reda på vad fler invandrare tycker, också de som arbetar inom äldreomsorgen. Fokusgruppen gjorde studiebesök hos både hemtjänsten och äldreboende och under de sista fokussamtalen hösten 2009 deltog två medarbetare från äldreomsorgen i våra samtal. Det var mycket bra och ledde till nya frågor, berättar hon. Hon själv och resten av fokusgruppen föreslog att kommunen skulle söka medel, för att under våren 2010 göra ytterligare fokussamtal, men då med medarbetare från äldreomsorgen. Under hösten har jag inte kunnat vara med under fokussamtalen utan följt hur samtalen har framskridit genom rapporter från projektledaren vid de arbetsgruppsmöten varje månad där jag är Äldreomsorgskontorets representant. Vårt förslag (hösten 2009:s fokusgrupp) var, att frågan för vårens fokusgruppsamtal skulle vara det interkulturella mötet mellan personal och brukare i hemtjänsten, då det ofta är första mötet med äldreomsorgen för de flesta äldre. Vår chef vid äldreomsorgskontoret valde att gå på vårt förslag. Det har blivit ett intressant och spännande dokument, som är tänkt att användas som ett diskussionsmaterial vid introduktion av nyanställda. Något som också varit bra med vårens samtal är att lärare från Igelstavikens vårdutbildning har varit med under samtalen. Materialet känns väldigt pedagogiskt upplagt och lättillgängligt; det har säkert läraren bidragit med. Tanken är också att Igelstaviken ska använda materialet i sin undervisning; det tycker jag är utmärkt. Vi i Södertälje har en stor andel invandrare så självklart är det interkulturella mötet mellan vår personal och brukare något vi måste vara duktiga på. Hon tillägger att hon själv fått flera nya insikter i hur man kommunicerar interkulturellt. Deltagarna från våren 2010:s fokusgrupp Den andra omgången fokusgruppsamtal genomfördes under våren Deltagarna bestod av en lärare från Igelstavikens omvårdnadsprogram och personal från hemtjänsten, äldreboende, anhörigcentrum i Södertälje kommun. De är sammanlagt fem stycken. Dessa deltagare är också mycket nöjda med de samtal de deltagit i. De tycker att det varit nyttigt och viktigt att få mötas och reflektera över kvalitén i mötet mellan dem (personalen) och brukarna inom äldreomsorgen. Deltagarna tycker vidare att frågeställningarna projektledningen har haft med sig varit mycket bra och satt igång spännande diskussioner. Det är så viktigt att få reflektera och sätta ord på sin tysta kunskap. Det har också varit god stämning i gruppen med ett öppet klimat, som gjort att det varit lätt för alla att bidra till diskussionerna. Alla har fått ta del av varandras tankar, säger en av deltagarna. En deltagare (läraren) säger, att även hon har haft stor nytta av diskussionerna. Hon har kunnat ta med de etiska frågeställningarna till undervisningen av omvårdnadspersonal. Det är väldigt bra med möten mellan skolan och hemtjänsten, säger hon. Vi ingår ju i samma helhet som äldreomsorgen i Södertälje utgör. Det är en självklarhet att vi bör mötas och samtala med varandra. Hon fortsätter med att berätta, att hon kommer att använda sig av dessa idéer och diskussioner i en uppdragsutbildning för en annan utbildningsorganisation. Våra diskussioner, berättar hon vidare 5

6 kommer även att leda fram till ett material om äldreomsorg i Södertälje, vilket också kommer att leda till en kvalitetshöjning, avslutar hon. Deltagarna är överens om att de har lärt sig mycket om varandra och om kommunikation under projektet. Det har varit väldigt lärorikt att se, hur olika vi tänker och det märks i kommunikationen. Vi har fått ta del av varandras olika tankar och fått nya infallsvinklar. Alla har varit angelägna om att bidra, ingen har gått i försvar, diskussionerna har präglats av nyfikenhet och intresse. Alla har varit orädda och prestigelösa. Det har varit okej att framföra kritik, eftersom syftet hos alla har varit att bidra, berättar deltagarna. Det säger också mycket om de som har lett samtalen, de har varit mycket skickliga menar deltagarna. En av deltagarna säger att hon har tagit upp alla bra idéer, som kommit fram i projektet med sina chefer och kollegor. En idé jag som kommit upp under projektet är att prästen i församlingen skulle kunna informera om hur hemtjänst fungerar i praktiken i Sverige. Prästen är en person de äldre lyssnar på och många går regelbundet i kyrkan, så det är en naturlig mötespunkt. Ja, instämmer en annan av deltagarna, detta är svåra och känsliga frågor för de äldre. Hon berättar vidare, att i många av de hemländer personal kommer ifrån finns inte hemtjänst. Det är istället barnen som tar hand om föräldrarna när de blir gamla och sjuka. Vi lever ett annat liv här, menar hon, barnen kan inte hjälpa till på samma sätt som i hemländerna. De äldre kan uppleva det som skamfyllt att barnen inte hjälper dem. I hemländerna är det också vanligt att de som har råd anställer en hjälp i hemmet, som ofta ses som piga och har väldigt låg lön och status. När kvinnor från andra kulturer flyttar till Sverige och börjar arbeta inom hemtjänsten, är det så viktigt att brukarnas anhöriga ser, att det är ett professionellt arbete de utför och inte ett omhändertagande av föräldrar. Och vise versa, de äldre som får hemtjänst behöver inse att personalen inte är pigor eller jämbördiga med deras barn. Detta leder till att behovet är stort hos oss av att få reflektera över hur man skapar professionella möten som samtidigt är personliga. De andra nickar. Jag håller med, säger en annan deltagare. Det allra bästa med projektet, är att vi tillsammans pratar om vårt arbete. På det här sättet kommer man på vad man kan och vad som är viktigt. Det blir synligt. En annan deltagare fortsätter, något annat som också varit bra är att när vi har diskuterat utmaningarna, t.ex. mötet mellan brukare och personal, så har det inte varit svårt att hitta lösningar, då man tänker tillsammans. Men när man jobbar har man väldigt lite tid att fundera över hur man kan bidra till att utveckla kvalitén i verksamheten och hitta lösningar så att brukarna får en så bra vård som möjligt. De andra deltagarna nickar och säger, att de gärna skulle vilja fortsätta den här typen av reflektionsmöten men tror inte att deras chefer kommer att gå med på det pga. det ekonomiska läget. 6

7 Delprojekt - Interkulturell dialog genom rollspel i skolan Södertälje kommun vill med detta delprojekt låta elever i åk 4 få träna att kommunicera med varandra och att bli medvetna om hur de själva har socialiserats och på så sätt bli bättre på att möta andra elever med en annan bakgrund än de själva. Social kompetens kan sägas sammanfatta den grund, som varje elev behöver utveckla för att klara sig bra i dagens samhälle. Kommunen vill skapa en bättre integration av barn och unga i skolan genom att låta dem mötas över kulturgränser och träna på interkulturell dialog med hjälp av rollspel. 4 Vad lärarna tycker att projektet har tillfört De två medverkande lärarna på Fornbackaskolan, berättar att de blev väldigt intresserade av kommunens projekt Interkulturell dialog, när de fick en förfrågan från Utbildningskontoret. Eleverna på Fornbackaskolan är en mycket blandad grupp, när det gäller kulturell bakgrund. Många olika hemspråk finns representerade på skolan. När nya eleverna börjar på Fornbackaskolan, i årskurs 4, kommer de också från flera olika skolor. Lärarna berättar, att de hoppades att projektet skulle kunna hjälpa dem att bygga en gemensam plattform så att eleverna lättare ska kunna prata med varandra, arbeta tillsammans och lösa de konflikter som uppstår. I det ursprungliga upplägget som presenterades för oss skulle en grupp på femton-tjugo elever få vara med och få träna interkulturell kommunikation med hjälp av rollspel. Vi är jätte glada att projektledningen lyssnade på oss och att vi tillsammans kom fram till ett upplägg, där hela klassen kunde vara med, dvs. alla tjugosex eleverna säger en av lärarna och ler. Det förslag som de till sist enades om var att i stället för att ha en grupp, arbeta med två grupper under projektets första fem veckor av sammanlagt tio veckor. Detta skedde i form av klassens syslöjdsgrupp(sy) på förmiddagen och träslöjdsgruppen (Trä) på eftermiddagen. Vid det sjätte lektionstillfället mötte dramapedagogerna grupp Sy och den ena läraren och innan de kom nästa vecka för att hålla lektion med grupp Trä och den andra lärare, hade grupp Sy och den första läraren hållit lektion sex med grupp Trä och den andra läraren. Detta upplägg visade sig vara väldigt positivt. Eleverna blev mer delaktiga och engagerade eftersom de själva måste berätta om kommunikation och visa övningarna för sina klasskamrater. Läraren fortsätter, eleverna får träna positivt ledarskap på varandra. Det är fantastiskt att se, hur de växer med den uppgiften att leda sina klasskamrater i olika övningar och projektets idéer, hur man kan kommunicera över kulturgränser, verkligen fäster i klassen. Jag tror, att det har stor betydelse att de själva måste föra över kunskapen till varandra. Betoningen i rollspelen har varit - hur bemöter man varandra med respekt, dvs. hur är man en bra kamrat? Dramapedagogerna, projektledarna har infört begreppet Giraff- och vargspråk (från teorin om Non violent 4 Ansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden,

8 communication ). En av lärarna menar, att barnen förstod iden om giraff- och vargspråk direkt. Det har gjort att vi fått gemensamma tankar om hur vi ska prata med varandra. Vi har genom projektet fått verktyg för hur vi både bättre kan förebygga och lösa konflikter i klassen genom att prata med varandra på ett annat sätt. Tänk att det kan göra sådan skillnad säger hon och ler. Den andra läraren berättar vidare, att barnen har också tränat på att komma ihåg snälla saker de gjort mot andra, genom att vi pratar mycket om hur man är vänlig och hjälpsam mot andra. Projektet har gett oss mycket bra verktyg, som på ett bra sätt blir en naturlig del i vårt arbete i att förebygga och motverka mobbing och kränkande beteende elever emellan. Den första läraren fortsätter, det är härligt att se hur tysta barn har blivit modigare. Vi har en pojke i klassen som bara varit en månad i Sverige, när terminen började i höstas. Den enda stunden han är riktigt glad är när vi tränar kommunikation med hjälp av drama. Alla barnen är väldigt nöjda och glada, de ser fram emot varje dramatillfälle. Vi tycker absolut att det är värt det extra engagemanget vi lägger ner, vi får stor hjälp av projektet i vårt dagliga arbete som lärare. Den andra läraren berättar också, att i projektet har dramapedagogerna betonat barnens personliga ansvar, att de alltid gör ett eget val. Vad kunde de gjort istället? På ett mycket tydligt och konkret sätt har dramapedagogerna visat eleverna olika verktyg de kan använda, när de kommunicerar med varandra. Barnen har fått pröva sig fram i rollspel mot varandra och har fått feedback både av sina klasskamrater och av dramapedagogerna. Läraren säger också att det är en hjälp att väldigt konkret kunna knyta an till övningarna från dramalektioner till det som t.ex. händer på rasten. Barnen gör kopplingen mellan det de gjort med dramapedagogerna och verkligheten. Den första läraren menar att, det är inte bara eleverna som har fått tänka till, även vi lärare har blivit mer medvetna om hur vi tilltalar eleverna och att vi ibland kan säga saker på ett annat sätt. Jag tycker att vi tjatar mindre nu. Vi fokuserar mer på orsaken bakom en händelse och för en dialog med eleverna. Läraren fortsätter att berätta, dramapedagogerna är bra förebilder för oss lärare. Vi tycker att kombinationen - att få handledning och själva delta i projektet är ett utmärkt upplägg. Det är väldigt bra att få se dem i aktion. Det gör att vi får en större förståelse för tanken med övningarna och hur den är kopplade till projektets idéer om kommunikation. Det underlättar mycket för oss, när vi själva sen ska göra övningarna med barnen. Det kanske till och med är en förutsättning för att man ska våga testa det själv. Om vi t.ex. enbart skulle ha handledning så skulle vi förlora de praktiska momenten, som vi ser som så viktiga. Det ger oss också mycket att få reflektera över det vi gör med personer utanför vår verksamhet. De får oss att se med nya ögon på vårt arbete. Lärarna i projektet tycker att de verktyg som de fått är meningsfulla och underlättar för dem i deras arbete. De menar, att under läsåret som gått har svaga elever utvecklats extra mycket och tar en mer självklar kontakt med starkare elever. Barnen har också fått en större kunskap i hur de kommunicerar på ett mer konstruktivt och empatiskt sätt. Allt sammantaget 8

9 leder till ett bättre klimat i klassrummet och tryggare elever, som har lättare att fokusera på arbetet i klassrummet, menar lärarna. Lärarna avslutar med att säga att de gärna skulle vilja fortsätta projektet. Det absolut bästa vore om vi kunde få fortsätta i två år till så att alla nya 4:or tillsammans med sina lärare fick ta del av detta. På så sätt skulle det verkligen påverka vårt arbetssätt och bli ett. gemensamt förhållningssätt över hela mellanstadiet. Vi skulle alla, både lärare och elever få en gemensam plattform i interkulturell kommunikation och konflikthantering. Vad eleverna tycker om projektet De deltagande eleverna har både gjort två enkäter och muntligen svarat på frågor i mindre grupper. De muntliga frågorna har dramapedagogerna, projektledaren, den biträdande projektledaren och en praktikant (som följt delprojektet under våren) ställt till barnen. De har suttit i små grupper och pratat med barnen om de olika lektionerna, om hur de har upplevt upplägg och teman etc. Jag har sett lektionerna på band och kan se att barnen tycker om arbetssättet. Många av eleverna tycker, att de andra i klassen har blivit bättre kompisar Flera berättar att de oftare frågar andra elever än deras bästa kompisar om de vill vara med och leka. "Om någon är ensam säger jag att han får vara med", berättar en av eleverna. En av eleverna berättar, att innan fick jag inte vara med, nu får jag det. Innan frågade jag inte, för jag vågade inte och visste inte att jag kunde. Nu har vi tränat på att fråga om vi får vara med och leka, med dramapedagogerna, så nu kan jag det säger hon och ler. Eleverna berättar också, att alla mer kan leka med alla nu. Innan lekte killar med killar och tjejer med tjejer. Det gör att man kan hjälper varandra mer i skola också, om någon behöver hjälp. En av eleverna förklarar att om man inte känner varandra, kan det bli lite pinsamt. En annan av eleverna säger att, Men det är ju för att vi är arbetskamrater nu, de andra eleverna nickar, precis som min mamma på hennes jobb, då måste man vara snälla och hjälpsamma mot varandra, annars är man inte arbetskamrater. När det gäller utveckling i att kommunicera så nämner barnen också att de blivit bättre på att titta på personen de pratar med. När man tittar på den som pratar, så märker den personen att man lyssnar och blir det liksom lättare att förstå varandra då säger en av eleverna. En annan elev säger, att hon har blivit bättre på att ställa frågor till sina kompisar och förklarar det är roligare när någon ställer frågor när man berättar då vet man att de lyssnar, många lyssnar inte, speciellt inte vuxna säger hon. En annan elev berättar, min pappa är alltid trött. Men när jag frågar honom saker som han gillar, då pratar han mer med mig, det tycker jag om, berättar han och ler. En annan elev bryter in, jag förstår inte vad X mamma säger (hon nämner en av eleverna mammor) då ställer jag frågor för att se att jag förstått rätt. Annars kan man få mat man inte tycker om, berättar hon. 9

10 När vi pratar vidare om vad de har lärt sig under lektionerna med dramapedagogerna säger flera elever, att de oftare vågat säga nej när andra vill göra dumma saker. En av eleverna säger, att ibland när man gör dumma saker blir man ledsen och orolig. Men det är modigt och tufft att säga nej. Vi har tränat på det. Nu vågar jag säga nej och då slipper man vara orolig, för att man gjort något dumt. Det är rätt bra, berättar han. Eleverna säger också att de oftare har satt gränser och varit modiga och sagt nej, när någon har sagt eller gjort något mot dem som inte har känts bra. En del måste retas hela tiden; dom gör det för att dom egentligen kanske är ledsna inuti. En av mina kompisar gör det, han är ledsen för att hans mamma är sjuk. Jag har sagt åt honom, att han ska sluta retas annars blir jag också arg. Om jag är glad, kan vi göra roliga saker och jag kan trösta honom. Annars går jag hem, då får han vara ledsen själv. Men det skulle vara tråkigt för han har roliga spel. Flera av eleverna säger också att det fungerar bättre att jobba tillsammans i klassen nu; innan blev X (eleverna nämner ett namn) väldigt arg och bråkade när han inte fick som han ville. Nu är det kanske bara så ibland berättar en av eleverna. Men då säger jag nu pratar du vargspråk, det ska man inte och då förstår han vad jag menar, berättar en av eleverna. När jag frågar vad de kommer ihåg från lektionerna, tar flera av eleverna upp lektionen då de skulle träna på att argumentera för sina idéer i mindre grupper och sedan fatta ett gemensamt beslut i sina grupper. De tyckte att det var svårt att hitta bra argument och även om de gjorde det kunde det ändå bli så att någon annans förslag blev det som gruppen valde. En av eleverna säger att förut så blev en del i gruppen arga om de inte fick som de ville; nu är de arga i klassen inte lika arga längre, då går det bättre att bestämma saker tillsammans. En annan elev fortsätter att prata om hur jobbigt det var när de skulle enas och bestämma saker tillsammans. Jag tycker att det är jätte jobbigt när jag inte får som jag vill. Jag blir arg och säger dumma saker. Det är svårt att vara tyst och inte säga det man tänker, när man blir arg. Då blir man varg och gör andra ledsna. Det är bra att träna på det även om det är jobbigt. Dom gångerna måste vi göra roliga saker också, annars blir man för trött, säger eleven och ser fundersam ut. En annan elev tar upp att de var svårt i början, då de skulle föra vidare övningar och teorier till sina klasskompisar. Men hon tycker att hon blivit bättre på att förklara och lära ut. Hon berättar vidare att hon också har blivit lite säkrare på sig själv. När man blir säkrare i sig själv, då blir man också snällare och när man vet hur man ska säga för att förklara det man vill, är det liksom lättare att lyssna på vad dom andra säger. Om man inte kan lyssna ordentligt kan man inte lära ut, så är det, berättar hon. 10

11 Dramapedagogerna berättar följande om projektet Genom projektet har vi gett barnen redskap för socialt samspel och kommunikation. Vi har arbetat både praktiskt och teoretiskt med etiska frågor som t.ex. förståelse för olikheter och om hur man bemöter och behandlar varandra, säger en av dramapedagogerna. Vi har tränat olika kommunikationsmodeller, t.ex. ʼvarg och giraffspråketʼ (Non violent communication) fortsätter han. Det sätter spår i barnen att få arbeta med detta under ett helt år tillsammans med sina lärare och med oss från projektet. Det har varit fantastiskt att få se barnen utvecklas på det här sättet, fortsätter den andra dramapedagogen. Alla barn har deltagit och mognat. Vi har planterat frön, som förhoppningsvis fortsätter gro avslutar han. Ja, instämmer den första dramapedagogen, vi ser att barnen har lättare att arbeta med varandra. Tidigare hade pojkar och flickor lite svårt att samarbeta men det har ändrats nu. Barnen har fått nya insikter hur man kan bete sig och hur man kan reagera i olika situationer. De har blivit mer socialt kompetenta. Något som betytt mycket för projektet är att lärarna varit så engagerade, när de deltagit under lektionerna. De bryter ofta in under lektionerna och kopplar det vi säger och gör till barnens verklighet och påminner barnen om situationer som hänt. De påminner också barnen om kommunikationsteorierna de lärt sig till det som händer under veckan. Det är stor skillnad, om vi bara kommer in 90 min per vecka och har roligt med barnen eller om lärarna också kan integrera våra lektionsmål i det som händer under hela veckan, berättar han. Samverkan med lärarna har verkligen fungerar bra fortsätter han. Vi är glada och stolta över att de är så nöjda och att de tycker att barnen har utvecklats mycket under året vi jobbat med dem. Båda dramapedagogerna tycker, att de själva har utvecklats och lärt sig en hel del i samarbetet med barnen. De har gett oss många nya infallsvinklar. När man undervisar barnen om olika sätt att bemöta och kommunicera mer empatiskt kommer de hela tiden upp med idéer, som ger oss idéer om hur vi ska gå vidare med lektionerna, så att de blir relevanta för dem avslutar han. Båda dramapedagogerna tycker att det varit utvecklande för dem personligen att arbeta med kommunikationstemat. Det har varit tänkvärt, säger den andra dramapedagogen, jag har fått nya tankar om kommunikation och lärt mig mycket, avslutar han. Båda tycker att samarbetet med projektledningen har varit bra, de har sett till att vi hållit vårt spår och arbetat mot våra mål - kommunikation har varit vår röda tråd. Det är lätt att prata fritt och öppet med dem, avslutar den andra dramapedagogen. 11

12 Delprojekt - Interkulturell jobbcoacher Södertälje kommun vill utbilda anhöriga kvinnor från tredje land till jobbcoacher med fokus på interkulturell dialog och -bemötande och därigenom ta till vara deras dubbla kulturkompetens. De anhöriga kvinnornas utbildning är delvis gemensam med Manpowers-jobbcoachernas utbildning i interkulturell bemötande. De möts under utbildningen i interkulturella dialogseminarier en förmiddag i veckan, då de ventilerar de för utbildningen relevanta frågeställningarna utifrån deras olika erfarenhet av samhällsstruktur, migration etc. 5 Deltagarnas åsikter om delprojektet Sju kvinnor utbildar sig till jobbcoacher i detta delprojekt. Sex av dem är närvarande vid detta tillfälle, då jag har fått möjlighet att prata med dem. Utbildningen är på halvtid. En halvdag i veckan utbildas de av utbildningsföretaget Personalia i Jobbcoaching, de resterande 16 timmarna i veckan bildar de par med var sin av Manpowers anställda jobbcoacher. Under praktikdelen lär de sig vad en jobbcoach gör och samtidigt ger de Manpowers jobbcoacher feedback på hur de bemöter sina klienter (de jobbsökande), där en stor andel är nyanlända från Irak. Deltagarna är genomgående nöjda med utbildningen. De tycker att de utvecklats otroligt mycket på många olika områden. Min svenska har blivit jätte mycket bättre, men så tror jag att det är för oss alla, säger en av deltagarna, de andra nickar instämmande. Vi läser alla svenska på Sfi, men här får man träna språket mycket mer. Vi pratar nästa bara svenska med varandra, även om det är många arabisktalande här, säger en annan av deltagarna. Första gången vi sågs på kursen kontrollerade vi vilka våra gemensamma språk är. Alla fick berätta vilka språk de talade. Hon som är ansvarig för projektet skrev upp allas språk på tavlan. Sen kom vi fram till att de gemensamma språken vi har är svenska och engelska. Det är de språken alla förstår. Regeln är, om jag t.ex. står och pratar på arabiska med någon måste jag byta till ett av gruppens gemensamma språk, så fort någon kommer inom hörhåll. Det är en jättebra regel, som gör att ingen känner sig utanför. Det är också väldigt respektfullt. Hennes (projektledaren) attityd till oss var inte ʼni måste lära er svenska annars duger ni inteʼ, utan vi måste kunna förstå varandra. Naturligtvis måste vi lära oss svenska, om vi ska kunna skaffa arbete. Men det kändes inte lika mycket pekpinne utan mer som en människa till en annan människa. Det tycker jag är integration. När det är ömsesidigt liksom, säger en av deltagarna och ler stort. En annan av deltagarna bryter in jag har hållit stenhårt på att klienterna (de jobbsökande på Manpower) ska prata gruppens gemensamma språk. Eftersom jag inte pratar arabiska har de fått mycket träning på svenska. Det är viktigt om de ska ha någon chans på arbetsmarknaden. Om jag inte säger till dem pratar de bara arabiska med varandra. Utbildningen har varit jätte bra, men det som kunde ha varit bättre är samarbetet med Manpowers jobbcoacher. Det har inte alltid fungerat. 5 Ansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden,

13 Personerna har varit bra, det är mer organisationen som inte riktigt har varit bra. Manpowers jobbcoacher har inte alltid haft tid med oss och ibland har vi fått ta hand om en grupp jobbsökande helt själva. Men om projektet hade fått fortsätta, tror jag att det hade ordnat sig, säger en av deltagarna. Jag har lärt mig väldigt mycket om hur man beter sig på en svensk arbetsplats. Jag har haft en praktikplats tidigare och hade många frågor om hur och varför man gör på olika sätt. Men det var sällan någon som kunde svara. Nu har jag fått svar på de flesta av mina frågor. Jag tror att om jag hade kunnat gå denna kurs tidigare, hade jag haft ett arbete i dag. När man känner sig fel på sin arbetsplats blir man väldigt blyg och osäker. Det är viktigt att inte bara förstå de skrivna reglerna om hur man ska vara på ett företag. De oskrivna är ännu viktigare. Förstår man inte dem blir man bara någon som är ganska jobbig och stökig. Dessa oskrivna regler har vi pratat mycket om här. Det har varit spännande, avslutar en annan av deltagarna Det som varit alldra bäst, berättar en annan av deltagarna, är att vi har fått vara med själva och bestämma hur kursen ska läggas upp. I början hade vi två-tre möten med projektledarna och utbildarna. Där vi fick läsa igenom deras förslag och säga vad vi tyckte om det, men också berätta vad vi skulle vilja lära oss mer. Utbildarna gjorde sedan om sitt upplägg efter våra idéer. Det blev både en bra början och gav en bra känsla av att våra idéer är viktiga. Så har jag inte alltid blivit bemött här i Sverige (inte i mitt hemland heller, då jag är kvinna). Det jag tycker har varit bäst, fortsätter en annan av deltagarna, är att vi har träffats en gång i veckan och diskuterat spännande frågor om kultur, varför man tror och gör olika saker i Sverige och i våra olika hemländer. Jag har bott i Sverige i fem år och har gått sfi och andra utbildningar, men har varken fått träna språket så här mycket förut eller lärt mig så mycket om svensk kultur. Det har varit jätte viktigt, jag känner mig mycket mer hemma i Sverige nu än för ett halvår sedan, berättar hon. Utbildarnas åsikter om delprojektet Utbildarna tycker att deltagarna har varit otroligt bra, de är engagerade, de vill lära nytt och förstår snabbt. En av utbildarna fortsätter, projektets syfte och grundidé är riktigt bra och intressant; att ge anhöriginvandrare en utbildning med praktik så att de kan använda sig av den kunskap och de erfarenheter de har med sig. Den resa de har gjort, är mycket svår och krävande, från en samhällsform och typ av arbetsmarknad till en annan. Kanske ännu svårare för kvinnor, de ska också fundera ut hur de ska lösa allt arbete i hemmet, vem som gör vad. Den andra utbildaren fortsätter, deltagarnas engagemang och öppenhet har verkligen varit projektets stora behållning, att få höra deras livsberättelser och få ta del av deras kunskap, är något vi kan ta med oss till andra uppdrag. De tycker att samarbetet med projektledningen har varit mycket bra. De har inte haft några problem med att dela projektledarens vision och tankar om delprojektets upplägg. De tycker vidare, att tanken med att samarbeta med ManpowerTelje Jobbstart var spännande, att gå bredvid jobbcoacher ger kvinnorna erfarenhet av arbetslivet. Det ger också en verklighetsförankring. Men de tror båda att Manpowers medverkan i projektet blev för mycket för dem, eftersom företaget 13

14 var så nystartat. De klarade inte av att ge kvinnorna den praktik som var utlovad. Flera gånger blev kvinnorna istället lämnade ensamma med en grupp. Manpowers jobbcoacher kom heller inte regelbundet till de seminarier som var bestämt. De tycker, att de själv och projektledaren fick lägga ner mycket energi på att få det att fungera. Vilket det gjorde mer och mer efter hand. Utbildarna tycker vidare att representanten från näringslivskontoret bidrog med mycket, att han varit en bra brygga till det svenska samhället. De tycker att han varit en tillgång att ha med i undervisningen och att han genom sin bakgrund har varit ett föredöme. Utbildarna fortsätter, det har varit ett mycket intressant projekt att få vara en del av. Allt har inte gått på räls, men så är det väl när man prövar nya metoder; det viktiga är att vara flexible och lyssna på de andra i projektet och tillsammans lösa det som uppstår, lära sig och gå vidare. Men det som gör att detta projekt har varit så bra är projektledarens vision av att göra det till en utbildning för deltagarna där de får vara delaktiga på riktigt och ha ett verkligt inflytande. Det är första gången vi har haft ett utbildningsuppdrag där uppdragsgivaren har lagt de första tre träffarna med deltagarna på att forma utbildningen efter deras önskemål och behov. Oftast frågar man bara i slutet och tar med sig det till nästa grupp. Det var en spännande erfarenhet och gör deltagarna mer involverade. Näringslivskontorets representant om delprojektet Det positiva med detta delprojekt är att kvinnliga anhöriginvandrare får kunskap om svenska samhället samtidigt som de får en utbildning till jobbcoacher. Som anhöriginvandrare får de ingen introduktion och samhällsinformation, det ska deras familjer ta hand om. Men tyvärr blir det ibland bristfälligt och eller felaktig information om det svenska systemet. Därför är detta projekt så viktigt, berättar Näringslivskontorets representant i projektet. Jag ser mig som delvis ansvarig för projektet, som en delprojektledare. En förmiddag i veckan har kvinnorna undervisning. Denna lektion inleds med en timme samhällsinformation och diskussion om det svenska systemet. Jag är med under förmiddagslektionen och håller i samhällsinformation. Kan man samhället, och vet man hur man ska kommunicera och förklarar det för andra, blir man en duktig coach menar han. Genom att de möter yrkesverksamma jobbcoacher från Manpower blir projektet verklighetsförankrat och professionellt. De kommer ut i verkligheten, när de arbetar tillsammans med jobbcoacherna. Manpowers coacher får kvinnornas kunskaper om olika kulturella bakgrunder och tankar om att komma ut i det svenska samhället. Kvinnorna får dubbel kompetens genom sin bakgrund och coachutbildningen. Jag har lärt mig mycket om att höra dem beskriva sin situation. Det har varit nyttigt för mig som arbetar med integrationsfrågor på kommunen, berättar han vidare. 14

15 Han tycker att samarbetet med projektledningen har fungerar mycket bra. Han tycker också att samarbetet med utbildarna har varit bra och att de har haft ett bra pedagogiskt upplägg. Han vill gärna fortsätta utveckla det här projektet till ordinarie verksamhet. Han menar att anhörig invandrare glöms bort, vi borde ta vara på dem; det skulle medföra vinster för alla. Jag tänker särskilt på den samhällsinformativa delen. Någonstans i den kommunala verksamheten bör man ge den korrekta bilden av det svenska samhället. Många som kommer hit har utbildning och vill arbeta. De behöver få hjälp med hur de kan bli en del av samhället. Vi kastar bort kompetenser; det här är inte svaga människor; vi borde ta tillvara deras styrka, avslutar han. Delprojekt - Skapa en Interkulturell kalender Södertälje kommun vill skapa en Interkulturell kalender på webben med våra olika traditioner och högtider, genom projektarbete tillsammans med elever i Södertälje. Kommunen vill skapa en kunskapsbank som är lätt att komma åt och hänvisa människor till; en kalender där framförallt anhöriga, som oftast inte har rätt till någon introduktion, kan få kunskap om den tro, de traditioner, värderingar och normer människor i Södertälje bekänner sig till; för att skapa ett gemensamt och tryggare Södertälje där vi har kunskap och förståelse både för varandras kulturella likheter och olikheter. 6 Deltagarna En av deltagarna börjar med att berätta, att han tycker att det roligaste med projektet har varit att de fått diskuterat så mycket, Vi har diskuterat skillnader och likheter mellan Sverige och våra hemländer vad gäller religion, fördomar, högtider, kultur, män o kvinnor och utbildning. Vi har lärt oss mycket, t.ex. att respektera andra religioner. En annan av deltagarna fortsätter, vi har också blivit bättre på svenska språket och fått möjlighet att umgås med svenska ungdomar. Nu vågar vi prata svenska utan att skämmas, säger hon och ler. De andra håller med och nickar instämmande. Vi har också lärt känna varandra bättre i gruppen menar en annan av deltagarna. Men det hade varit bra om projektet riktat sig till alla elever i IVIK-klasserna. Alla skulle haft nytta av detta, säger en av ungdomarna. Alla instämmer i detta, kalenderprojektet skulle vara bra för alla, man lär sig så mycket om sig själv och om andra. Det är vår kunskap om varandra, som gör att färre fördomar kommer emellan oss, säger en av ungdomarna. Ungdomarna berättar vidare, att det är första gången som de umgås med svenska elever. Vi höll till i vår korridor och det var som om det fanns en osynlig mur mellan oss. I och med att vi har fått träffas, jobba tillsammans med kalendern och lära känna varandra, har vi rivit den muren. Men för dem som inte varit med i projektet finns muren kvar, säger en av ungdomarna och ser fundersam ut. Ungdomarna tycker att samarbetet dem emellan har fungerat bra. Alla har fått vara de olika individer de är. Alla har varit delaktiga och engagerade samtidigt 6 Ansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden,

16 som de har lyssnat på varandra. Alla har varit ärliga, sagt vad de tycker och ventilerat fördomar, det har varit god stämning i gruppen hela tiden. Ungdomarna ställer höga krav på sig själva, då möjligheterna är större i Sverige än de chanser till t.ex. utbildning de hade haft i Irak. Därför är de tacksamma över att fått möjligheten att komma till Sverige. Men de känner sig marginaliserade och för sig själva i sin IVIK-korridor. Det gör det mycket svårare att få kontakt och prata med andra ungdomar. Men de är glad över den möjlighet de fått nu under sitt tredje år i IVIK-klass, att få träffa andra mer etablerade ungdomar i Södertälje, genom detta projekt. De tycker att de har blivit mycket bättre på svenska. Samarbetet med projektledarna har varit jätte bra, de är mycket trevliga. Det var bra att diskutera med dem, de vet mer än oss och har lärt oss nya saker om hur det är att leva i Sverige, säger en av ungdomarna. De behandlar oss med respekt, säger en annan av ungdomarna, det enda som gjorde dem arga var när vi pratade arabiska istället för svenska på lektionerna, fortsätter han och ler. Arabiska borde vara förbjudet på skolans område, tänk vad fort man skulle lära sig då, om man bara fick pratade svenska., säger en av ungdomarna. Först håller alla ungdomarna med, sedan påpekar en av dem att det finns andra sätt, och hur tror du att du skulle uppfatta det, om du var ny på skolan och ditt språk var förbjudet, rasistiskt? Ungdomarna sitter tysta och funderar en stund. De kommer fram till att förbjuda arabiska är en aning extremt. Men att fler möjligheter att få samarbeta med de svenska eleverna en detta projekt, skulle göra skillnad. De fortsätter med att önska sig, några gemensamma lektioner med de svenska eleverna, inte vara isolerade i en egen korridor och andra gemensamma aktiviteter. När jag frågar ungdomarna vad de har lärt sig mer i projektet, börjar en av dem att säga, jag har lärt mig diskutera utan att skämmas över min svenska, jag har accepterat att bli rättad eftersom det har varit som en hjälp och inte kritik och jag märker att jag blir bättre och bättre. Jag har lärt mig att tala om mina åsikter, fortsätter en annan av ungdomarna, även om jag är rädd, att de är fel så har jag vågat tänka nytt. Jag har också vågat säga mer vad jag tycker. Jag har lärt mig mycket om andra kulturer och om mina egna och andras fördomar. Det har varit intressant och ibland jobbigt, att se att man själv har fördomar, berättar en av ungdomarna. Jag har bott i Sverige i två år; när jag kom hit var jag plötsligt en av de annorlunda, så jag har lärt mig den hårda vägen att inte fördöma dem som är annorlunda säger en av ungdomarna och ler. Hon fortsätter, jag vill bli behandlad med respekt och ända sättet att bli det är att behandla andra på ett bra sätt. Men vad är ett bra sätt fortsätter en annan av ungdomarna, det som har varit både intressant och jobbigt med alla diskussioner med de svenska ungdomarna är att vi har uppfostrats olika i våra olika kulturer. På samma sätt som man måste lära sig ett nytt språk måste man också lära sig en ny kultur. Här har vi gjort både och, det har varit bra. Det gör att jag känner mig mer hemma i min egen kultur och den svenska kulturen nu. Jag har fått 16

17 en grund jag kan utgå ifrån. Nu kan jag komma vidare själv genom att kolla upp saker jag inte förstår eller saker jag hör någon säga som låter konstigt, avslutar hon. De andra ungdomarna instämmer. De berättar att under projektets första termin var det svenska elever med i projektet, andra terminen kunde de inte vara med längre pga. av schemaändring. Alla önskade att det samarbetet skulle ha fortsatt, det var ett mycket bra sätt att lära känna svenska ungdomar på. När jag frågar ungdomarna vad de önskar mer av sin utbildning, än att detta projekt ska bli en permanent del av den. Svarar ungdomarna att de skulle vilja göra mer aktiviteter, roliga saker som utflykter och studiebesök tillsammans med svenska elever. De slutar med att enas om att det bästa med projektet är att det har varit en möjlighet att på ett naturligt sätt lära känna inhemska ungdomar och att vi har lärt oss om kulturen här och blivit bättre på svenska. Det gör att man känner sig mer hemma här nu och nu pratar vi med varandra på rasterna. Jag avslutar med att fråga dem hur de tycker att man bäst lär sig interkulturell kommunikation. Ungdomarna tycker att det viktigaste för dem har varit att de har fått möjlighet att arbeta tillsammans med svenska elever och när de har arbetat har situationer uppstått, som de har varit tvungna att lösa; i dessa situationer har de fått syn på sina respektive kulturer. Det har blivit tydligt för alla och de har kunnat diskutera det. Det andra som har varit viktigt, är att det finns tid att prata om de situationer eller konflikter som uppstår. Det tredje som har varit viktigt är att man i dessa samtal har en ledare som har nödvändig kulturkunskap och kan föra samtalet vidare på ett respektfullt sätt och inte väljer den sida, den kultur han/hon känner sig tryggast i. Delprojektledaren Delprojektledaren berättar att projektet vänder sig till ungdomar som är anhöriginvandrare och genom projektet har de blivit mer synliga på skolan och därigenom fått högre status. Innan har ungdomarna i vårt projekt varit osynliggjorda ; deras undervisning sker i en egen korridor; de har ingen kontakt med de etniskt svenska eleverna. Han berättar vidare, i projektet sammanför vi båda grupperna, ungdomar med etnisk svensk bakgrund och våra anhörigungdomar och vi diskuterar värderingar, normer, kultur, religion och fördomar. Ungdomarna är väldigt engagerade och vill verkligen träffas och prata. Det ända vi har tillfört är formen för deras sammankomster. Kalendern är i sig också positiv, att skapa ett internetverktyg där högtiderna från de fem världsreligionerna ska finnas med. Vi börjar med de religiösa högtiderna och hoppas, att vi ska kunna få fortsätta och sen fylla på med kulturella högtider. Jag frågar vad projektledningen och kommunen har för tankar om att fortsätta, ungdomarna är ju otroligt positiva. Delprojektledaren berättar att, vi kommer att prata med skolledningen för Wendela Hebbe där eleverna går och diskutera fortsättningen med dem. Det är ju viktigt att ungdomarnas (IVIKeleverna) tankar om vad de vill kommer fram. De tycker att samarbetet med de svenska eleverna, som de har skapat kalendern tillsammans med, har varit 17

18 en otroligt positiv upplevelse. Vår förhoppning är att kunna fortsätta och utvidga projektet. Både till att innefatta fler skolor och fler idéer som ungdomarna fört fram. De ska ta ansvar för idén, innehållet och webb designen. Rektor på Vendela Hebbe gymnasium Det som varit extra bra med det här projektet, menar rektor, är att projektet har varit i form av en konkret uppgift. Eleverna har jobbat med något som de och andra har nytta av, det har inte varit ett konstruerat uppdrag. De har fått arbeta med alla delar som skapar en helhet i ett projekt, som struktur, mål, syfte, innehåll och samarbete. De har fått jämföra olika kulturer och samarbetat med eleverna som går medieprogrammen. Sedan är förstås alla sätt de kan använda sig av sin svenska på bra, ja, allt som stimulerar eleverna och hjälper dem att komma in i samhället är av godo. Samarbetet med projektledningen har varit bra, men om vi skulle göra om projektet skulle jag vilja att vi fick vara med i starten lite tidigare, på så sätt skulle vi få in det i schemat från början. Nu kom förfrågan, när allt var planerat och klart. Därför fick vi lägga det utanför schemat. När vi fick frågan, om vi ville ha det här projektet på vår skola, sa vi först nej, för vi hade egentligen inte tid att medverka men eftersom vi tyckte att det var ett så bra projekt bestämde vi oss för att vara med trots allt. Det har gjort att ingen lärare har varit engagerad i projektet, eftersom de var upptagna av andra projekt. Allra bäst är förstås att få vara med på planeringsstadiet så våra behov kan vara med och styra, berättar rektor vidare. Men det var också positivt att det var någon annan som var projektägare; det är bra att få idéer utifrån och få möjlighet att göra sådant som kräver extra resurser. I det här fallet fick vi ju en projektledare men resurser kan också vara medel till befintlig personal. Vi har ju t.ex. egna resurser som lärare i grafisk design, som skulle kunna vara med och skapa en kalender. Rektor berättar, att förutom den konkreta kalendern har projektet fött andra idéer. Vi kan visa upp kalendern, det här har IVIK-eleverna gjort, på så sätt blir de förebilder för andra elever här på skolan. Men diskussionerna har varit väldigt väsentliga i projektet; det berör flera ämnen som historia, samhällskunskap, religion. Det gör att IVIK-elever kan komma och vara gästlärare på t.ex. religionslektioner. Vi skulle kunna ordna temadagar om de här ämnena som IVIK-eleverna kan hålla i och på så sätt öka integrationen. Guldkornen i det här projektet har varit att IVIK-eleverna har varit så nöjda och blivit framlyfta som förebilder. Det gör att vi arbetat mot vår måluppfyllelse att arbeta för Södertälje som internationell stad avslutar rektor. 18

19 Delprojekt - Ungas kunskap om sin väg till innanförskap, och materialet Trappan - ungas väg till ett innanförskap Södertälje kommun vill få bättre kunskap om hur unga ser på sin väg till ett innanförskap. De vill också skapa möjlighet för ungdomar att träffas över kulturgränser i Södertälje. Detta är en förstudie där de kommer att samtala med unga om hur de ser på vägen till ett innanförskap, dvs. vägen till arbete eller fortsatta studier. Kommunen kommer att starta en fokusgrupp och samtala med unga anhöriga om deras tankar runt framtiden. 7 I projektets förlängningsansökan kan man läsa att, Södertälje kommun under 2010 vill bygga vidare på den kunskap som hösten 2009:s fokusgruppsamtal gett och i samtal med ungdomar som uppbär försörjningsstöd få större klarhet i hur kommunen bäst kan hjälpa dem vidare till självförsörjning. Syftet med att samla denna kunskap och att skapa detta material är att snabbare och mer effektivt hjälpa ungdomar vidare, så att de inte tappar fart och tron på framtiden. 8 Deltagarna När jag inleder med att fråga deltagarna, hur de tycker att projektet varit ser de glada ut, pratar i mun på varandra och är ivriga att få berätta. De berättar att de under hela hösten 2009, träffat de två fokusgruppsledarna, en gång i veckan under en och en halv timme. En av ungdomarna säger att vi har pratat om sådant som man egentligen bara pratar med sina närmaste vänner om, om man alls pratar om det, han ser lite förlägen ut. Men det har varit otroligt bra fortsätter han. Jag har lärt mig jätte mycket om mig själv och om de andra här i gruppen. Jag frågar vad de har pratat om. En annan av ungdomarna svarar, vi har pratat om hur man gör i Sverige och hur man gör i våra hemländer. Vi har pratat om religion, killar och tjejer, klass och homosexualitet. Vi har pratat om vänskap och sex. En annan bryter in, Men det har varit bra. Vi har varit likvärdiga, de (fokusgruppsledarna) har inte haft makt över oss. Vi måste inte vara här, vi är här för att vi vill. Det är frivilligt. De har lärt oss mycket på en kompisnivå; de förstår hur vi tänker och vad vi menar. Det är bra att de också har invandrarbakgrund fortsätter han. Och det är bra att de kan svenska så bra, de blir förebilder. Alla ungdomarna tycker att de har lärt sig mycket om sig själva. Vi har pratat om våra normer och värderingar på olika sätt och hur det påverkar oss när vi möter andra människor, berättar en annan av ungdomarna. De tror alla, att det hjälper dem bli mer medvetna om vad som driver dem. Hur de har blivit socialiserade och på vilka sätt dessa normer och värderingar krockar med de svenska värderingarna och normerna. Inget är rätt eller fel; vi har bara uppfostrats olika, säger en av ungdomarna. De tycker, att dessa kunskaper både borde vara obligatoriska i skolan eller t.ex. i kurser på arbetsförmedlingen, eftersom samhället man möter ute på arbetsmarknaden är mångkulturellt. 7 Ansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden, Förlängningsansökan Interkulturell dialog för hållbar utveckling i Södertälje till Europeiska Integrationsfonden,

20 Ungdomarna har lite olika syn på hur vägen till innanförskap ser ut. Killarna tycker att ett eget arbete är viktigaste steget mot ett innanförskap, även om de känner en viss frustration över att inte kunna hitta något jobb. Tjejerna däremot tycker att utbildning och karriär är den vägen som leder till innanförskap En av ungdomarna fortsätter, jag ser fram emot varje tisdag då vi ska ses och om någon säger eller gör något konstigt blir jag inte lika orolig eller arg längre. Jag sparar det, kanske skriver ner det och tar med det hit. Jag får alltid bra svar här, berättar en av ungdomarna. Ungdomarna menar, att de saknar kontakter. Därför blir dessa möten i fokusgruppen mycket uppskattade. Flera av dem har föräldrar, som är arbetslösa och de har få kontakter i samhället som skulle kunna leda till arbete. De kontakter som deras föräldrar har, har inte kopplingar inom de områden där ungdomarna skulle vilja hitta arbete. Ungdomarna tror, att det är brist på kunskap, som gör att människor ibland behandlar dem nedlåtande. De känner nog inga invandrare på riktigt, som vänner alltså säger en tjej. Ungdomarna upplever att de måste försvenska sig för att passa in i det svenska samhället. Därför, säger en av ungdomarna, att har våra tisdagsträffar varit så bra. Vi var tveksamma och lite nyfikna, när vi skulle träffa en av fokusgruppsledarna, som var från kommunen och ville prata med oss. Vi tyckte att de verkade trevliga och kom till nästa möte. Men ingen av dem har sagt till oss, hur vi skulle vara eller vad vi skulle tänka. Jag sa saker i början av hösten som jag inte skulle säga nu efter att ha fått möjlighet att tänka vidare. Saker som man säger, när man känner sig osäker. Men vi har aldrig fått hör att det vi sagt har varit dumt eller fel. Ungdomarna tycker om på det sätt samtalen har hållits; utan pekpinnar, tycker de att de har fått utrymme att tänka själva med möjlighet att byta ståndpunkt om de har velat det. De två fokusgruppsledarna Jag har träffat de båda fokusgruppsledarna. De sitter båda med i projektets arbetsgrupp också. En av dem arbetar på Socialkontoret och den andra är anställd i projektet som biträdande projektledare. De berättar, att de tycker att projektet har fungerat bra och att de är stolta över det ungdomarna åstadkommit. Vi har träffat ungdomarna en gång i veckan, under en och en halv timme. De har alla fått uppehållstillstånd på anhöriggrund och har bott i Sverige i mellan sex månader till två år, berättar fokusgruppsledarna. Vi har diskuterat ungdomarna situation i Sverige, hur de ser på sin framtid. Vi har jämfört kulturen i våra olika hemländer med den svenska kulturen. De har tagit upp de områdena inom svensk kultur som de tycker är intressanta, svåra att förstå, förbryllande etc. Den ena av fokusgruppsledarna berättar att, det är extremt värdefullt för oss på socialkontoret, att vi får den här informationen. Vi får en annan aspekt, en 20