Lärdomar och äventyr i IT-branschen

Transkript

1 Bo Sandén 1 Lärdomar och äventyr i IT-branschen Bo Sandén, Marston Heights Colorado Springs, CO , USA (Även Västmannagatan 72, 6 tr, Stockholm.) bsanden@acm.org 28 november 2007 Jag föddes 1946 och växte upp i Eslöv där båda mina föräldrar var folkskollärare. Morfar var kantor och folkskollärare i Degerhamn på Öland. Sonen och de tre döttrarna (födda mellan 1910 och 1920) skaffade sig alla akademisk utbildning i humaniora. Farfar var typograf och entreprenör i Eslöv och blev efter en del motgångar välbärgad ägare till Karnevalslagret som sålde trycksaker, tombolavinster och annat till bygdens alla små festplatser och dansbanor. Vi bodde anspråkslöst i en lägenhet vid Kanalgatan där jag länge delade rum med min yngre bror Olle. Pappa spelade Beethoven på grammofon; sjätte symfonien och fjärde pianokonserten var hans favoriter. Mamma läste Selma Lagerlöf högt. (Hon var lidelsefullt intresserad av litteraturhistoria och poesi och kunde Fritiofs Saga utantill. När hon tenterade för två betyg i litteraturhistoria gav Carl Fehrman henne tre som ett slags dubbel spets.) I början av 60-talet skaffade vi dock TV. Grundutbildning Efter sjätte klass i folkskolan började jag 1959 på den nya treåriga realskolan vid Eslövs Högre Allmänna Läroverk och tog realen Det var förstås den förkättrade gamla pluggskolan så man bibringades god boklig bildning. Valet mellan latinlinje och reallinje på gymnasiet stod inte omedelbart klart för mig. Jag var egentligen mycket språkintresserad. Vår stränga men personligt engagerade klassföreståndare Estrid Dahl rådde mig dock bestämt att välja reallinjen för arbetsutsikternas skull, vilket skulle visa sig klokt. Läroverket från 1910 var en förnämlig resurs för den lilla staden. I min barndom var den fortfarande en järnvägsknut med rundlokstallar och allt, och elever kom resande från allehanda små stationer i mellersta Skåne. Lärarkåren var en yrkesstolt grupp. De alla och i synnerhet lektorerna tillhörde ett slags intellektuellt skikt i det annars handfast praktiska samhället. Rektor Wijkström, till exempel, var lektor i latin och grekiska. Realgymnasiet var treårigt. Efter första ring specialiserade man sig och jag valde matematisk gren. Från gymnasietiden minns jag särskilt lektor Pehr Wieselgren ( ) som var vår klassföreståndare och lärare i svenska och tyska. Han hade varit professor i svenska i Tartu från 1930 fram till det sovjetiska maktövertagandet 1940 och ägde en skatt av kulturhistoriska kunskaper att dela med sig av under svensktimmarna. Dessvärre trodde han att vi var mogna för föreläsning i stället för den läxförhörsbaserade undervisning som vi var vana vid. Som en följd försämrades min tyska under första ring. Inför vår studentexamen 1965 läste lektor Wieselgren upp en liten kantat till klassen med några välfunna rader om var och en av oss. En annan särpräglad upplevelse var kemilektionerna med adjunkten Resare. Han var ökänd för att gå långt utanför lärobok och läroplan och lät oss göra omfattande anteckningar efter

2 Bo Sandén 2 diktamen. Fysiklektorn Kröll hade tyska som modersmål och hade väl kommit till Sverige i samband med världskriget. Lunds Tekniska Högskola Efter lumpen vid Göta Signalregemente (S2) på Karlsborgs fästning började jag 1966 läsa teknisk fysik vid den ganska nya Tekniska Högskolan i Lund (LTH). Under ett år tågpendlade jag från Eslöv och hade som många andra en cykel parkerad utanför järnvägsstationen i Lund. Sedan fick jag studentrum på Michael Hansens Kollegium på Dag Hammarskjölds väg och mycket behändigt cykelavstånd från LTH. Av korridorkamraterna har jag fortfarande kontakt med Torbjörn Hagström som senare arbetade på IBM i Stockholm och på Lidingö i många år. Såvitt jag minns kom alla i min klass på LTH direkt från gymnasiet och studerade på heltid så när som på praktik och liknande under sommarloven. Studiebidraget och studielånen var fullt tillräckliga för den ensamstående och någorlunda anspråkslöse. När jag senare blev övningsassistent blev ekonomin ännu bättre och jag kunde betala tillbaka lånen kort efter examen. Ovanligt många just i min klass var kanske ovanligt duktiga rent akademiskt. Jag har senare hört folk kalla den för professorsklassen. Den enastående klart lysande stjärnan var Lennart Ljung som doktorerade i reglerteknik 1974 och blev berömd professor i Linköping. Den ende jag fortfarande har kontakt med är Uno Nävert, nu föreståndare för Fraunhofer Chalmers Centre i Göteborg. De flesta av oss hade väl varit kursettor på våra skilda håll och bekantskapen med kamraterna i F1 var luttrande. Nuförtiden är det inte lika tydligt. Väldigt många är A-studenter eller har MVG i allt och lär sig inte respekt för mycket större begåvning. Det fanns förvisso framstående lärare som Karl Johan Åström i reglerteknik och Gunnar Blom i matematisk statistik, men i allmänhet var vi inte imponerade av föreläsningarna och deltog sällan. I stället prenumererade man på anteckningar som gjordes av frivilliga teknologer mot honorar och mångfaldigades i teknologkårens regi. Det var en besynnerlig ordning. Lärarna hade väl ingen egentlig pedagogisk utbildning och de stora föreläsningssalarna med många svarta tavlor som halades upp och ned inbjöd till mässande inför menigheten och inte till dialog. Undervisningen i programmering var ett lysande undantag och föreläsningarna var givande. Den lilla Algol-boken av Fröberg och Ekman var en pärla. Det mesta var förstås torrsim på den tiden: Man skrev små övningsprogram som kontrollerades av en assistent på övningstimmarna. Undervisningen leddes av lektorerna Torgil Ekman och Göran Eriksson. Institutionen för numerisk analys, som programmering sorterade under, var framsynt och lärde ut Algol före Fortran, som de andra institutionerna ville ha, och Cobol. Även om Algol inte blev någon bestående teknik öppnade det dörren till många av de språk som kommit senare såsom Pascal, C, Ada, C++, Java och C#. Under Algol-kursen gavs tillfälle att köra ett program. Man stansade det på hålremsa som SMIL, Siffermaskinen i Lund, sög i sig hiskligt snabbt. SMIL var från 1956 och fanns i källaren till institutionen. Den hade en utmärkt Algol-kompilator som Torgil Ekman konstruerat som licentiatarbete. Jag tror det var 1969 som Lunds Universitet och LTH köpte en Univac 1108 med 65K ord om 36 bitar.

3 Bo Sandén 3 Jag imponerades av den tekniska elegansen i mycket av det jag såg, som till exempel just Algol. Programmering var också ett slags handfast matematik: Att skriva ett rekursivt program var mycket mera påtagligt än att genomföra ett induktionsbevis. Samtidigt var det ingenjörskonst i ren form utan tröttsam befattning med trilskna mekaniska ting. Mitt goda intryck av institutionen för numerisk analys och mitt språkintresse bidrog också till att jag inriktade mig på programmering i stället för att bli något slags beräkningsingenjör. I F3 blev jag övningsassistent på institutionen. Jag gjorde ett examensarbete åt Forskningsgruppen för kvantitativ lingvistik i Stockholm, vilken leddes av Hans Karlgren, en annan intressant bekantskap. Arbetet resulterade i ett algolprogram som analyserade något som kallades kategorialuttryck och var en del av ett projekt för datoranalys av naturligt språk. Efter civilingenjörsexamen 1970 fick jag doktorandstipendium och fortsatte på samma institution med färre assistenttimmar. Jag fick då kontakt med Carl-Erik Fröberg, professorn i numerisk analys. Han var främst numeriker och talteoretiker och en av de pionjärer som rest till USA efter andra världskriget och sedan deltagit i den tidiga datorutvecklingen i Sverige. SMIL var förstås ett av resultaten. En ny teknisk doktorsexamen hade just ersatt teknologie doktorsgraden, och det visade sig att institutionen inte var helt färdig med övergången. Det fanns kurser, bland annat en i artificiell intelligens som Eric Sandewall höll, och jag fick också tillgodoräkna mig överkurser i matematik och numerisk analys från grundutbildningen, men det var sämre ställt med avhandlingsämnen inom datalogi. Utan praktisk erfarenhet kunde jag knappast bidra med idéer. Sett i efterhand var den främsta behållningen av läsåret att jag skaffade mig programmeringserfarenhet. (På min tid kunde man förstås inte som nu låta sig förledas av programmeringskonstens lockelser som barn.) Under detta läroår passade jag på att lära mig LISP 1.5 och UNIVAC 1100 assembler. Jag studerade också andras program som till exempel själva assemblern som översatte assemblerprogram till maskinkod samt en LISPinterpretator från University of Wisconsin som jag blev särskilt imponerad av. Jag lyckades också komma med i en liten grupp som gick igenom assemblerkoden till operativsystemet Exec II. Två av datacentralens anställda var med, Peter Bergh och Lars Mellbourn, vill jag minnas, och kanske också Ingemar Dahlstrand. Exec II exekverade ett jobb i taget men hade ett embryo till parallella processer i form av så kallade parasiter som hanterade utskrifter och kanske annan in- och utmatning. (Med en mera sökt men mindre laddad term kallades de också symbionter. En symbiont är någon som lever i symbios med någon annan.) Att lusläsa andras program för att förstå arkitekturen och logiken förblev viktigt under hela min tid i dataindustrin, särskilt som jag huvudsakligen ägnade mig åt systemprogrammering. Det var en hantverkstradition där man lärde sig genom att studera andras alster. Att beskriva komplicerade program är fortfarande en konst och verktygen bristfälliga. En särskild svårighet är att göra sig en riktig bild av och beskriva hur ett program med trådar fungerar. Univac hade en egen variant, Fortran V, med extra syntax som kunde åstadkomma mycket effektiv kod. Bland annat kunde man använda indexerade variabler som index. Man kunde också få assemblerkoden för varje fortransats utskriven i programlistan. Detta var vid en tid då en del assemblerprogrammerare tvekade (eller vägrade) att övergå till ett mer läsvänligt

4 Bo Sandén 4 och lättprogrammerat språk som Fortran med argumentet att ingen kompilator kunde åstadkomma lika effektiv kod som de skrev för hand. Vi ser samma slags konservatism idag när det gäller inbyggda system. De är till övervägande del skrivna i C dagens motsvarighet till assembler eller C++. Ingetdera språket har inbyggd trådhantering som skulle göra det mycket lättare att utnyttja de multiprocessorer som nu blir allt vanligare. Valet av programmeringsspråk tycks ha en känslomässig laddning som inga rationella överväganden rår på. För att undersöka effektiviteten skrev jag fortranprogram som simulerade olika patienser. Mina korridorkamrater tyckte att detta var ett särskilt oseriöst inslag i min även annars rätt diffusa verksamhet. Håkan Wennerström framkastade att jag nog mest simulerade arbete. Dock hittade jag på så vis ett fel i Univacs slumptalsgenerator. Vid simuleringarna gick vanliga patienser som till exempel idioten ut rimligt ofta. En viss patiens, som jag tror kallas damerna, gick inte ut ens vid försök. Jag visste att den var svår men inte omöjlig. Det visade sig att slumptalsgeneratorn hade för kort period, det vill säga den genererade otillräckligt många olika tal innan den upprepade sig. Orsaken var att en konstant i programmet saknade minustecken. För att felet skulle märkas måste man simulera en mycket ovanlig händelse. Det kunde dock ha betydelse vid annan och mera matnyttig simulering också eftersom man kanske inte säkert kunde anta att de genererade slumptalen var likformigt fördelade. Under året efter civilingenjörsexamen passade jag också på att avsluta en fil kand i matematik och ryska som jag påbörjat som ett slags hobby vid sidan av F3 och F4. (Detta fick praktisk betydelse sedan jag kommit till USA, där det hade sett underligt ut med en magisterexamen utan grundexamen.) På institutionen för numerisk analys stiftade jag också bekantskap med Örjan Leringe, ett slags akademisk alltiallo som senare blev välbeställd datautbildare i Stockholm. Jag gav ett par kurser i hans regi 1996 och senare. SPERRY UNIVAC Efter ett år bestämde jag mig för att försöka hitta material till en avhandling i industrin. Det var inte lätt men så småningom nappade Göran Mattsson på Sperry Univac och jag anslöts till ett nyligen påbörjat projekt för att automatisera patienthanteringen åt Stockholms Läns Landsting (SLL). Där fanns redan ett terminalbaserat system, MIDAS, men det var egentligen en prototyp med tekniska begränsningar. Ett språk för tillämpningsprogrammen, också kallat MIDAS vill jag minnas, hade konstruerats av kompilatorbyggaren Ulf Holmborg. Denne var en intressant person. Han frågade om jag var matematiker eller logiker. Hans tes var att logiker var bättre än matematiker på allmän programmering, vilket han ju hade rätt i. Arbetet bedrevs i en barack invid Danderyds sjukhus med personal från både landstinget och Univac. Det fanns äng och lite skog inpå knutarna och ett tag bodde en liten räv under baracken. På vintern kunde man ibland åka skridsko på Edsviken. Peter Häggström var Univacs administrative projektledare och Jan Lindelöw ledde det tekniska arbetet under den första tiden. Jag var från början konsult och tanken var att jag skulle koncentrera mig på någonting som lämpade sig för en avhandling. Ganska snart blev jag dock djupt involverad i det dagliga arbetet och tog anställning vid Univac. Jag kom att utveckla ett särskilt gott samarbete med Mikael von Otter, en av dem från landstingssidan som deltog i

5 Bo Sandén 5 den mera systemtekniska delen av arbetet. Samtidigt arbetade andra landstingsanställda med utvecklingen av tillämpningsprogrammen. En del av uppgiften var att utvidga ett bokningssystem (TCS) avsett för flygbolag, och vi kallade det blivande systemet TCS/M där M stod för MIDAS. En väsentlig del av utvidgningen var att sjukhussystemet måste låta varje transaktion omfatta flera interaktioner mellan användare och system. Vi måste alltså bygga in ett sätt att spara undan en transaktion när den sänt ett meddelande till användarens terminal och att återställa informationen i minnet när svaret kom. Ganska snart blev jag ansvarig för dessa rutiner. Jag konstruerade också ett återstartssystem som skulle användas när TCS/M hade kraschat. Återstartssystemet analyserade filerna och avgjorde vilka transaktioner som kunde återupplivas från undansparat tillstånd efter omstart. Landstinget ägde två datorer av typ Univac 494, som nog ursprungligen var en militärdator. Den ansågs lämpad för realtidsbearbetning, vilket var en illa definierad term då som nu och på den tiden innefattade transaktionshantering. Instruktionsuppsättningen var något enklare än 1100-seriens, delvis på grund av att ordlängden var 30 bitar i stället för 36. Bitar för indirekt adressering och automatisk indexregisteruppräkning saknades. Ibland fick vi direkt tillgång till själva datorerna. Vid sidan av produktionsdatorn fanns en reservmaskin som vi använde för att testa TCS/M. Det var märkvärdigt på den tiden att få komma in i det luftkonditionerade maskinrummet och använda operatörspanelen. Datorn hade också en kontrollpanel där man kunde exekvera ett program en instruktion i taget och avläsa värdena i processorns olika register. I ett rum för sig surrade de två väldiga trumminnena av typ Fastrand som rymde landstingets befolkningsuppgifter och medicinska data. (Kabinettet till en sådan trumma var kanske fyra meter långt och halvannan meter högt och brett.) TCS var minnesresident och hade en särskild ställning gentemot operativsystemet Omega. Detta måste ha varit ganska unikt vid denna tid och var mycket annorlunda än de vanliga operativsystemen för satvis bearbetning. Det tillhandahöll trådar (kallade activities) och semaforer för deras synkronisering. TCS var riktigt avancerat och ett transaktionssystem vid en tid då nästan all databehandling ännu skedde satsvis. Till en början bestod mitt arbete i att sätta mig in i TCS, vilket fordrade att jag läste den kommenterade assemblerkoden med viss hjälp av den tekniska dokumentationen som huvudsakligen bestod av berättande text och flödesscheman. Jag kom att känna de centrala delarna utan och innan. Arbetet gav ovärderliga insikter i systemprogrammering i allmänhet och trådprogrammeringens mysterier i synnerhet. Man kunde förstås placera en tråd i vad som i Java kallas ett wait set i avvaktan på någon händelse. När händelsen inträffar måste man se till att en sådan tråd aktiveras. (I Java sker detta med hjälp av satsen notify.) Det är lätt hänt att en programmerare glömmer att lägga in sådana aktiveringar på alla ställen. Som ett exempel på defensiv programmering hade TCS en tråd som med jämna mellanrum aktiverade alla väntande trådar för säkerhets skull. Omega tillhandahöll ett särskilt kommando pop all för detta. Ganska ofta måste vi reparera fel både i TCS och i operativsystemet. Felsökningen innebar vanligtvis att man analyserade en dump av hela primärminnet, utskriven på blårandigt pyjamaspapper. Textsträngar var goda orienteringspunkter i dumpterrängen. Man lärde sig så småningom att läsa oktalkodad text smått flytande. Felen i Omega rapporterades till Univacs

6 Bo Sandén 6 kontor i London. Ganska ofta kunde vi skicka med en lösning också. Felrapporterna kom då tillbaka med bekräftelsen as stated och det stärkte förstås vårt självförtroende. Programmeringen av TCS/M utfördes i Spurt, ett ganska enkelt assemblerspråk. Efter hand kom en version av den eleganta 1100-assemblern, men då var det för sent att byta. Att programmera i assembler var förstås mera primitivt än i högnivåspråk men det befriade oss också från en del begränsningar. Språk som Fortran och Algol var inriktade på numeriska beräkningar och uppbyggda kring funktioner. När man började använda dem till annat förblev stilen densamma och programmen bestod av hierarkier av underprogram som anropade varandra. Vid assemblerprogrammering var det mycket naturligare att kapsla in programlogik och data tillsammans, särskilt då i moduler som användes av olika trådar och alltså måste koordinera anropen med hjälp av semaforer så att vart och ett avslutades innan nästa påbörjades. Denna stil passade också mycket bättre för systemprogrammering i allmänhet. För en assemblerprogrammerare är intet fördolt och man fick ett grepp om hur saker och ting fungerade på det mest elementära planet närmast hårdvaran. Grundlig kännedom om detta underlättade i hög grad förståelsen av alla abstraktioner som senare skulle komma, inte minst för trådprogrammering i Ada och Java. En fördel med systemprogrammeringsmiljön var att alla var programmer/analysts i Univacs terminologi. Vi slapp alltså taylorismens konstlade motsättning mellan mentalt och manuellt arbete vilken annars har varit till skada inom programutveckling. Bortsett från assemblerkodning efter flödesschema finns det inget utpräglat manuellt arbete som kan delegeras helt och hållet. Man gör föga nytta som analytiker eller designer om man inte vet mycket om materialet man arbetar med. Design måste vara programmering på en viss abstraktionsnivå och kan inte pågå i sin egen lilla värld. Projektet drabbades av många förseningar och lades till slut ner. Vid den här tiden hade man ännu ganska vaga begrepp om systemutveckling i allmänhet. Hur utveckling av ett systemprogram som TCS skulle gå till visste man särskilt lite om. Bara några år tidigare hade man i stora världen konstaterat att det rådde en software crisis. Termen var okänd för oss men vi kände av fenomenet. All visdom kom i form av manualer från Univac, var mycket tillämpad och betraktades som produktspecifik. Vid något tillfälle kom jag att nämna något teoretiskt databasbegrepp. Det möttes med skepsis: Varifrån hade jag fått detta? Att det fanns allmän, produktoberoende kunskap av något värde hade man svårt att tro. Detta var långt innan den högre utbildningen och forskningen i Sverige började ses som källor till innovation och ny företagsamhet. Dock var det prestigefyllt att vara civilingenjör. Alla som arbetade i projektet var unga och oerfarna, och nedläggningen kom som en chock. Sett i efterhand var projektet likväl mycket lärorikt för mig personligen inte bara tekniskt utan även i fråga om lagarbete och ledarskap. Som i alla organisationer och i synnerhet projekt var ansvarsfördelningen långtifrån fullständig. Det fanns alltså saker som ingen riktigt svarade för. Är man angelägen om ett projekt får man se till att sådant blir gjort. Vi hade till exempel ingen systemarkitekt; rollen var inte ens uppfunnen. Jag åtog mig den inofficiellt. Dessvärre kunde jag i efterhand tycka att jag borde ha tagit på mig mer. Under årens lopp har jag kommit fram till att suddiga roller kan vara nog så effektiva som de formella, åtminstone för mig. Ofta har jag lyckats finna ett vakuum att fylla informellt. Det

7 Bo Sandén 7 har fördelen att man undviker öppna maktkonflikter och inte blir avsatt. Ibland har jag på så vis kunnat stå för kontinuiteten och bli en fast punkt i en annars turbulent organisation. Landstinget valde att bygga bort begränsningar i sitt befintliga system. Jag deltog i det arbetet också och utformade och programmerade ett återstartssystem, en enklare variant av vad jag gjort för TCS/M. Man övervägde också olika sätt att öka kapaciteten. Bland annat utredde jag möjligheterna till tvåmaskinsdrift under högtrafik varvid de två processorerna skulle använda ett gemensamt trumminne. Systemlösningen kom dock aldrig att förverkligas. Några år senare ersattes univacdatorerna till slut med ett IBM-system. SLLs datacentral hade vid det laget flyttat till permanenta lokaler i Hallonbergen i Sundbyberg. En intressant händelse där var att en av landstingets systemprogrammerare, Rein Viira, ordnade så att man kunde utveckla tillämpningsprogram interaktivt med hjälp av de terminaler dataavdelningen ändå hade för teständamål. Ett terminalsystem som det på SLL var exotiskt på den tiden. Vid ett begravningskaffe på den öländska landsbygen blev jag en gång ombedd att förklara vad jag sysslade med. Jag såg förstås svårigheten och slingrade mig, men pappa insisterade och jag fick försöka berätta om patientdata och terminaler så gott jag kunde. Det misslyckades förstås kapitalt. Erfarenheterna från SLL gav mig till slut ett avhandlingsämne och jag startade det arbetet hos professor Lars-Erik Thorelli på institutionen för teletrafik- och datorsystem på KTH vid sidan av mitt dagliga jobb. Den akademiska världen hade inte ägnat mycket intresse åt terminalsystem och Thorelli såg det som en fördel att projektet var förankrat i praktisk erfarenhet. Min första ansats var att beskriva återstartssystemet rätt upp och ner och motivera lösningsval och så. Resultatet blev dock oinspirerat. (Särskilt Mikael von Otter stod till tjänst med att ärligt påpeka detta. Jag har senare ofta haft anledning att konstatera att prosa är ett uselt medium för att beskriva programlogik.) Jag kände mig då nödgad att börja om, vilket skulle visa sig klokt även om det kostade mycken tid och kraft. En aspekt av min nya ansats var en simulering av ett realtidssystem som kraschar och återstartas. Denna gjorde jag i Simula 67 och körde på ett IBM-system vid KTHs datacentral QZ. Där var det förstås satsvis bearbetning. Man lämnade in en kortbunt inklusive styrkort i IBMs job control language och väntade förhoppningsfull på en utskrift av resultatet. Saab-Univac Fram till början av 1970-talet hade Datasaab fortfarande egen tillverkning av kommersiella datorer. Det blev i längden ohållbart och 1975 köpte Univac den delen av företaget och Saab- Univac bildades. (Jag var själv med på ett litet hörn av själva sammanslagningsarbetet som facklig representant.) Affären sågs helt korrekt som ett sätt att köpa en kundbas. Datasaabs kunder skulle alltså erbjudas univacdatorer. Datasaab hade utvecklat en lyckad variant av Algol med generell in- och utmatning kallad Algol-Genius, som saabdatorerna i allmänhet var programmerade i. Saab-Univac skulle leverera en motsvarande kompilator för 1100-serien, byggd på Univacs egen algolkompilator. På så vis skulle kunderna lätt kunna konvertera sina system till 1100-miljön. Jag fick arbete i

8 Bo Sandén 8 projektet och pendlade under den heta sommaren 1975 mellan Stockholm och Linköping. Så småningom blev Saab-Univacs utvecklingsavdelning klar. Den låg i en av de första byggnaderna vid Svedengatan, där IKEA nu också ligger. Den gången var det mest åkermark runtomkring. Jag bodde sedan i Linköping till Bengt Asker ( ) var chef för utvecklingsavdelningen. Han hade arbetat med Datasaabs datorer sedan starten och ansvarat för den första Algol/Genius-kompilatorn. Gunnar Hallin var ledare för programutveckling i allmänhet medan själva kompilatorprojektet huvudsakligen leddes av Lars Blomberg. Jag kom bland annat att fungera som expert på Univacassembler och deltog också i utvecklingen av vad som på datasaabssvenska kallades underprogram. (För den studentikost lagde var namnet förstås dubbeltydigt.) Underprogrammen skrevs i assembler. På utvecklingsavdelningen delade jag rum med Lennart Broman som blev en god vän men omkom vid en drunkningsolycka några få år senare. Till den högtidliga invigningen av anläggningen par-programmerade Lars Blomberg och jag ett Algol/Genius-program som skrev ut en förteckning över deltagarna, vilket vi kompilerade på en mycket tidig version av den konverterade kompilatorn. Programmet var inte så trivialt som det låter utan satte kompilator och underprogram på en del prov. Konverteringen blev något så ovanligt som ett mönstergillt projekt. Eftersom det gällde att återskapa ett befintligt system visste man förstås precis vad man gjorde. Personalen var också mycket motiverad. Man visste att man var styvbarn och hade univacfolkets ögon på sig. Produkten levererades före utsatt tid och under budget, vill jag minnas. Före samgåendet hade Datasaab marknadsfört kurser i JSP (Jackson Structured Programming) i Skandinavien. Kursverksamheten övertogs av Saab-Univac. JSP var ett ambitiöst försök att ge lite stadga och elegans åt programutvecklingen främst för administrativa tillämpningar i Cobol. Det hade utvecklats av Michael A. Jackson i England. På 1970-talet och det tidiga 1980-talet var JSP ett av mycket få alternativ till funktionsvis uppdelning av program. Detta kunde ibland ske helt utan eftertanke som när man tog en programmonolit och splittrade upp den i underprogram à 100 rader. Idéerna bakom JSP var mycket spänstigare. Man kartlagde strukturen hos in- och utdata och byggde programmets kontrollstruktur (slingor och villkorssatser) på den. Tanken att ett program kunde utformas som en analog modell av företeelser i problemdomänen var ganska ny. Jag gick en JSP-kurs ledd av Leif Ingevaldsson, som tillsammans med Dick Nelson tillhörde JSP-evangelisterna i Norden. (Jag har fortfarande kontakt med Leif och har besökt hans hem Strömlyckan i Motala vid flera tillfällen.) Jag gick också en JSP-lärarkurs som Michael Jackson gav i London i mars 1977 och höll sedan själv kurser på skilda håll. Det gav en del inblickar i programmeringskonstens tillstånd i Sverige. Bland annat besökte jag ett företag som bara helt nyligen börjat använda underprogram. Det fanns en hel del intresse för JSP bland programmerarna. Många var tacksamma över att bli föremål för våra omsorger och få någon vidareutbildning över huvud taget. I praktiken användes dock JSP-diagrammen nog mest som ett slags flödesscheman. JSP-lärare som Dick Nelson hade förstås insett detta. Men de är nöjda, konstaterade han; kunderna siktade inte högre än så.

9 Bo Sandén 9 Jag fick tillfälle att demonstrera JSP framgångsrikt på ett av Algol/Genius underprogram som redigerade numerisk utskrift. Man kunde se att just programmeringsstilen ganska radikalt förbättrade utmatningskapaciteten. Av något historiskt skäl tillät Algol-Genius inbakad text i numeriska utskrifter. Om en variabel hade värdet kunde man alltså till exempel skriva ut 1A234B5. Den ursprungliga datasaabsversionen av redigeringsunderprogrammet var egentligen optimerad för en inbakad sträng efter varje siffra, vilket förstås var mycket ovanligt. Det blev också ineffektivt på grund av alla tester. JSP uppmuntrade i stället till en stil baserad på strukturer i utskriftsdata. Man kunde då identifiera rena siffersekvenser som 234 i 1A234B5. En sådan sekvens kunde skrivas ut av en egen liten slinga som inte behövde bekymra sig om inbakade strängar. Ett exempel på den frihet assemblerprogrammeringen gav var för övrigt att redigeringsprogrammet kunde kopplas dynamiskt till ett av två (eller flera) underprogram som levererade siffrorna som skulle skrivas ut. Olika underprogram användes för heltal och flyttal. Vi kände naturligtvis inte till begreppet dynamisk bindning men fann nog lösningen rätt elegant. Jag liknade den gärna själv vid en liten mekanisk apparat i stil med ett urverk. Sådana konkreta metaforer kan man ibland ta till för att åskådliggöra hur olika lösningar ska fungera. Jag blev efter hand något av expert på JSP särskilt för systemprogrammering. Min första bok Systemprogrammering med JSP kom ut på Studentlitteratur JSP visade sig dock till slut alltför svårt för programmerare i allmänhet och försvann helt när objektorientering tog över kring Idén lever dock delvis kvar i ELM, som jag senare kom att utveckla. Under slutet av 1970-talet blev datasäkerhet och tillträdeskontroll viktiga för en del statliga Saab-Univac-kunder i Sverige som rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och försvaret. Jag satte mig in i området, deltog lite i de projekten och lyckades också komma med på NordData med en introduktion till datasäkerhet. Utveckling av ett säkerhetssystem pågick vid Univac i Roseville, Minnesota. Vi gjorde ett besök där i november 1977, min första resa till Amerika. På grund av något tekniskt fel på flygplanet återvände vi till Kastrup och vi förlorade en dag som jag tänkt tillbringa i New York. När jag väl kom dit begav jag mig till Metropolitan, lyckades få överta en ståplatsbiljett och se sista akten av Rigoletto, så allt var ju inte förlorat. I Roseville bodde vi på Holiday Inn vars färgglada skylt stod varmt inbjudande mot all snön. På rummen var elementen som frustande små ångpannor. Frikostig eldning fick tydligen kompensera vad som kanske sparats in på isolering. Univacs anläggning bestod förstås av modulindelade kontorslandskap, något som jag nog inte hade sett förut. Det var lite beklämmande. En systemprogrammerare skulle vara en yrkesstolt specialist och ingen kontorsslav. Hade man inga privilegier officiellt så kunde man åtminstone ta sig en hel del friheter. Det är ändå vi som bjuder; så är det ju alltid i den här branschen, sa en deltagare i en av mina JSP-kurser. Vi fick låna med oss en hel del dokumentation till hotellet men hade egentligen ingen rätt att ta med den till Sverige. Det fanns dock en känsla av solidaritet gentemot överheten och dess byråkratiska regler, och vår kontaktman antydde att han ju inte kunde veta vad vi gjorde med materialet. Det fick bli en nattlig kopieringsinsats på Holiday Inn.

10 Bo Sandén 10 Bland dokumenten fanns en ovanligt välskriven specifikation. Sådana förekom också på den tiden, men inte på grund av någon vedertagen diagram- eller beskrivningsteknik utan helt och hållet tack vare författarens förmåga att uttrycka sig klart och tydligt i skrift. Det framkom under vårt besök att utvecklingsarbetet i Roseville inte skulle bli klart i tid för våra svenska kunder. Det beslutades då att vi skulle tillverka ett eget förenklat behörighetskontrollsystem som en övergångslösning. Jag ledde arbetet med systemarkitekturen, som vi utarbetade i en designgrupp. Systemet implementerades i Linköping sedan jag själv flyttat tillbaka till Stockholm, och installerades framgångsrikt. Innan jag lämnade Univac lyckades jag avsluta min avhandling Restarting a Real-time System. Disputationen var en vacker majdag 1978 med Stefan Arnborg som opponent och Bud Lawson som tredje kommittémedlem. Jag lyckades också få en uppsats publicerad i BIT, som då var en nordisk tidskrift för informationsbehandling med Fröberg som redaktör. (Uppsatsen hette Verification of a program complex och redogjorde för avhandlingens teoretiska bidrag, vilket gällde att verifiera att transaktioner behandlades korrekt även om de drabbades av systemkrasch och återstart. Man lät en process beskriva den normala transaktionsbehandlingen och en annan behandlingen av en transaktion som avbröts och återstartades. Varje process var en tillståndsmaskin. Man kunde då införa en mera generell process som definierade all tillåten transaktionsbehandling och visa att normalprocessen och återstartsprocessen var delmängder av denna.) Statskonsult Jag lämnade Saab-Univac 1978 och gjorde ett kort mellanspel i Hans Johanssons grupp på Statskonsult. Jag kom att ägna en del av tiden åt Saab-Univacs säkerhetssystem. Det gavs också nya glimtar av tillståndet i datasverige. På ett försäkringsbolag stiftade vi bekantskap med ett bilförsäkringssystem som man var lite orolig för. Det hade utvecklats i ICL PLANkod av en programmerare som började närma sig pensionen och dessutom hade dåligt hjärta. Han var den ende som besatt den speciella kombination av försäkringsexpertis och PLANkodskunnande som krävdes när man skulle ändra i systemet. Dokumentationen bestod av ett komplett, detaljerat flödesschema som upptog kanske 200 prydligt inbundna sidor. I början av 1979 skickade Hans Johansson mig till Amsterdam för att lyssna på James Martin. Jag var rätt skeptisk men blev mycket imponerad av Martin och hans mycket breda, populära och kunniga framställning av läget inom databehandlingen i världen. Belyst snett underifrån av två overhead-projektorer kunde han se skuggrikt demonisk ut. På en sommarskola i Belfast 1979 lärde jag känna Tony Hoare (sedemera Sir Antony, adlad för sina insatser för datalogin). Hans arbete med CSP ( communicating sequential processes ) var aktuellt, ett av de första exemplen på processalgebra. Några år tidigare hade min handledare visat mig på hans arbeten, som jag utnyttjade flitigt för min avhandling. Hoare är en ivrig fotvandrare och jag fick vid ett tillfälle sällskap med honom på vägen från universitetet till studentboendet där vi var inkvarterade. Jag kunde nog hänga med i marschtakten så gott som någon men det kostade på att samtidigt försöka konversera om Hornings och Randells uppsats om process structuring.

11 Bo Sandén 11 I Belfast återsåg jag också Michael Jackson. Han är fortfarande aktiv som en originell tänkare inom systemutveckling. Länge betraktades han rätt skeptiskt av metodologer i huvudfåran som var inriktade på strukturerad analys och design. JSP och särskilt JSD (Jackson System Development) var ganska svåra och särskilt JSD-boken var tungläst. Inställningen förändrades dock så småningom och i Belfast gav Hoare honom ett erkännande för att självständigt ha upptäckt att ett programs kontrollstruktur kunde baseras på strukturen hos data. Jag har alltid funnit inspiration i Jacksons böcker om systemutveckling i allmänhet, vilka är mycket lättare att läsa än de tidiga böckerna. Han är numera en aktad men alls icke svårtillgänglig talare på konferenser och liknande tillställningar och lite av äldre statsman. Belfast var förstås en upplevelse i sig. Det fanns delar som man avråddes från att besöka men annars rörde man sig ganska fritt utom i centrum som var avspärrat, i varje fall på kvällar och nätter. Man passerade in och ut genom kontrollstationer. Vid en tidigare sommarskola hade några av deltagarna kommit i nära kontakt med en bombincident på någon pub, tror jag. Som motvikt till det spända intryck man kanske fick av själva staden bjöds det på en del bussturer i det disigt gröna landskapet. Philips Elektronikindustrier Arbetet på Statskonsult gav mig kontakt med Philips Elektronikindustrier (PEAB) i Järfälla där jag anställdes Man tillverkade PTS, Philips Terminal Systems, en serie dedicerade bankterminalsystem, alltså kassasystem för banker och liknande. De hade från början utvecklats i nära samarbete med Svenska Handelsbanken och hade den underbara egenskapen att vara praktiskt taget felfria. Så kunde det vara på den tiden i mycket specialiserade system. Man hade till exempel ett eget operativsystem (TOSS) som kunde precis vad det behövde kunna, varken mer eller mindre. Kring 1980 var det dags för ett tekniskt generationsskifte för banksystemet. Det var åter Handelsbanken som drev på och ville göra ett slags teknikupphandling. Tillsammans med Stefan Arnborg, Ingvar Aaro och Pär Öman blev jag inblandad i utformningen av ett distribuerat transaktionssystem (DIDAS) för banker, vilken gjordes i samarbete med Philips Data Systems i Apeldoorn i Holland. Stefan, Ingvar och jag som alla var teknologie doktorer anställdes primärt för detta om jag minns rätt. Ingemar Backlund, som var Philips representant i standardiseringsarbetet för kommunikationsprotokoll, var också inblandad. Åtminstone i princip var nog Philips öppnare för värdet av forskning och sådant än Univac. Till slut gick blev det tyvärr inget av det stora generationsskiftet för PEABs del och vi förlorade handelsbanksordern. PEAB ville bara offerera samma gamla datorer med smärre förbättringar och detta motsvarade inte bankens visioner. PEAB var nog i grund och botten en ganska jordnära organisation. Man var orolig för att släppa loss allmänna filosofer, som Pär Öman uttryckte det. Många som arbetade där höll sig helst till konkret, påtaglig programmering och skydde den tunna luft där analys och design ansågs sväva omkring. Samtidigt med DIDAS-arbetet sålde PEAB distribuerade system till andra kunder och det blev nödvändigt att föregripa utvecklingen och konstruera någonting som kunde användas direkt på befintliga datorer. Jag blev efter hand projektledare för detta Lill-DIDAS. Det var väsentligen ett sessionsprotokoll (enligt ISO Open Systems Interconnection) som lagrade en säkerhetskopia på skivminne av varje uppdateringsmeddelande innan det sändes. Det passade mig ganska bra att göra design direkt för implementering.

12 Bo Sandén 12 Vid det laget hade vi lärt oss mer om systemutveckling och började med att arbeta fram en ordentlig designspecifikation. Programmeringen av själva kärnan utfördes sedan av Gunnar Eklund medan jag kvarstod som arkitekt och successivt uppdaterade specifikationen med detaljer och ändringar som kom fram under implementeringen. På så sätt utvecklades specifikationen till en användbar beskrivning av det färdiga systemet. Under denna tid var jag också inblandad i ett försök att sälja bankdatorer i Saudiarabien. En försäljare vid namn Børge Fogsgaard var ansvarig. Det hela hade sitt intresse som äventyr men lyckades annars inte så bra. Jag bodde i Riyadh och Jeddah i några omgångar, som längst kanske i två månader. Det var förstås hett men när solen gått ner var den torra luften nog så behaglig. Då kunde man vandra omkring i Jemeni-souken in Jeddah till exempel. Jag fick uppleva fastemånaden Ramadan med dess olika restriktioner, från vilka man dock var undantagen som främling och otrogen. Man intog hotellfrukosten (som alltid med breakfast beef i stället för bacon) bakom ett svart draperi. Vid ett tillfälle hade vi med oss en komplett datorutrustning i bagaget från Stockholm. (En hårddisk vägde då ensam 200 kg.) Utrustningen var avsedd för en demonstration i Jeddah men tog omvägen om Riyadh av något tulltekniskt skäl. Där hyrdes en chaufför som körde den i en GMC Suburban till Jeddah. Som den mest umbärlige av oss fick jag åka med och visa vägen till banken. Den vänlige föraren körde i rasande fart genom öknen men tog sig god tid till avspänt umgänge vid varje liten oas med bensinstation och enklare fik. Det var många som utnyttjade den arabiska natten för långfärder, särskilt till Mecka och Medina. Jag minns särskilt frukosten i vacker morgonsol på ett litet kafé i bergen mellan Mecka och Jeddah. BANPAIS-projektet En av de kunder som köpte ett distribuerat banksystem var BANPAIS i Monterrey i Mexiko. Den drivande kraften inom banken var Guillermo Safa, en i mitt tycke utmärkt ledarpersonlighet. Vi hade en grupp på plats under ledning av Ulf Nicander, som var arkitekt för själva banksystemet, vilket i sin tur byggde på Lill-DIDAS. Jag besökte projektet några gånger, ofta i sällskap med säljaren Roland Pripp. Roland var en färgstark person med bakgrund i försvarets materielverk, tror jag. Vi kom fram till att jag nog sett honom uppträda med ett gäng militära motorcykelekvilibrister på en fotbollsplan i Eslövs någon gång på 50-talet. Under vår gemensamma tid på Philips var han en jovialisk och mycket världsvan herre, kännare av viner och av hundar. Jag kom till slut att delta i projektet på heltid under två år ( ) för att få systemet, som då var installerat på en del kontor, att fungera tillräckligt felfritt. Vi lyckades etablera en väl fungerande rutin för felrapportering där några av bankens systemutvecklare med god kunskap om tillämpningsprogrammet först sållade bort handhavandefel och redan kända problem. Vad som visade sig vara riktiga systemfel hanterades så långt som möjligt också av bankens folk medan vi tillresta fungerade som en bakre försvarslinje och teknisk expertis. Efter hand blev jag den ende svensken där och fick lära mig en hel del spanska för att kunna prata med bankens programmerare. Under en tid hade jag hjälp av Alberto Fernandez från spanska Philips. Vi fick tillfälle att resa en del i Mexiko i samband med installationer och

13 Bo Sandén 13 gjorde också en minnesvärd bilfärd till San Francisco 1984 tillsammans med Albertos lilla Siberian husky Doggy, ett icke ovanligt hundnamn i Mexiko. Jag hade egentligen alltid känt mig lite underutnyttjad som systemutvecklare i Sverige mellan de större projekten. När det blev dags att återvända hem från Mexiko bestämde jag mig för att undersöka möjligheterna till arbete i USA för att vidga vyerna. Jag försökte först hitta ett industrijobb bland annat med hjälp av ett litet företag med det egendomliga namnet The Eslov Group. Detta blev dock en besvikelse. Jag kom bara i kontakt med en telefonservice. Wang Institute I stället svarade jag på en annons från Wang Institute for Graduate Studies i Tyngsboro, Massachussetts, som erbjöd en ettårig tjänst som Visiting Associate Professor. Institutet var ganska exklusivt. Det hade grundats 1979 av An Wang ( ) som också startat Wang Laboratories på 1950-talet. Där fanns ett magisterprogram i programvaruteknik (software engineering), ett av de första i världen, som leddes av Richard Fairley och med andra prominenta lärare som till exempel Philip Bernstein. Att jag lyckades ta mig in där måste delvis ha berott på att jag 1985 hade fått en artikel om JSP för systemprogrammering publicerad i Communications of the ACM. Det tog mig ett bra tag att vänja mig vid den krävande men samtidigt mycket givande miljön. Det var lite som att undervisa F4. Jag började så smått med programdesign och JSP men lyckades egentligen först med en kurs i realtidssystem under sommarterminen mot slutet av min sejour. Under tiden vid Wang Institute började jag utveckla entity-life modeling (ELM), en princip för trådprogrammering något baserad på long-running processes i JSP och JSD. Man låter trådarna i programmen avbilda verkliga händelseförlopp ungefär på samma sätt som man ofta gör programobjekt till analoga modeller av objekt i problemdomänen. I det sammanhanget började jag också intressera mig för Ada, som egentligen var det enda högnivåspråket med syntax för trådar. Jag är ganska säker på att det var vid institutet som jag började använda e-post. Det var nog också första gången som jag hade en terminal vid mitt skrivbord. På Univac, Statskonsult och Philips skrev ingenjörer för hand. Det ansågs rationellt att låta sekreterare sköta maskinskrivningen, och det skapade förstås också arbetstillfällen. På Philips hade sekreterarna ordbehandlare och när man inte ville vänta på utskriften i dagar kunde man ibland komma åt en ledig maskin. En tid hade jag på mitt kontor en reseskrivmaskin som jag hade fått i samband med en hermodskurs i maskinskrivning i slutet av 50-talet. Trots denna lilla demonstration förblev cheferna länge oförstående för behovet av individuella ordbehandlingsverktyg, men de hade förstås prioritet och fick sina manuskript utskrivna omgående. Jag var på Wang Institute under läsåret och fick uppleva att det lades ner under ganska dramatiska former sedan Wang Labs kommit på obestånd. Den enda gång jag såg An Wang personligen var när han marscherade in med två hejdukar och tillkännagav nedläggningen inför den samlade studentkåren, kollegiet och den övriga personalen. Inga fackförhandlingar där. Den som dock lyckades sätta händelsen i perspektiv och tolka mångas starka känslor var Edmund Cranch, som An Wang hämtat från Worcester Polytechnic för att leda

14 Bo Sandén 14 hela institutet. Hans tema var att mycket som blir normgivande och kanske legendariskt har kort varaktighet. I viss mån fick han också rätt. Magisterprogrammet fick många långlivade arvtagare. George Mason University En av efterföljarna till Wang Institute var George Mason University (GMU) i Fairfax, Virginia, där man hade fått delstatsmedel för att starta en magisterutbildning i programvaruteknik. Jag följde med en grupp andra lärare från Wang Institute dit. Vi lyckades få igång en ganska blomstrande verksamhet under Dick Fairleys ledarskap. GMU var dock något helt annat än institutet. Det var ett vanligt universitet som måste fylla klassrummen och sälja konsulttjänster till industrin bäst man kunde. Ännu vid denna tid var programvaruteknik ingen allmänt accepterad specialitet. Programvaran betraktades som föga mer än ett lager färg utanpå hårdvaran. En ingenjör av den gamla stammen med snagg och smal, virkad slips som gästföreläste på GMU i något sammanhang kunde hävda att en software engineer var en elektroingenjör eller mekanist som också visste lite om programvara. Jag fortsatte arbetet med ELM och med programdesign i allmänhet och gav bland annat ut en lärobok, Software Construction köpte jag min första persondator, en COMPAC Portable III. Den är den mest tilltalande dator jag ägt även om den var lite otymplig vid resor. Den fungerar fortfarande om man nöjer sig med DOS användargränssnitt. Jag nyttjade den mest som ordbehandlare men också för att utveckla program i Ada främst då för min bok. Kompilering tog en god stund. Diskkapaciteten var 20 Mbyte, vill jag minnas. (Möjligen var detta efter en uppgradering.) Där rymdes hela min bok inklusive Ada-program och annat material. Saker och ting bredde inte ut sig så mycket på den tiden. På institutionen vid GMU hade vi arbetsstationer av typen SPARC. Där publicerade jag min första hemsida 1995 på institutionens webbplats. Jag skrev den förstås för hand i HTML baserat på en kollegas sida. Jag bodde under ett par år i en bostadsrätt vid tjugosjätte gatan (NW) i Washington, i Foggy Bottom nära Georgetown. (Som jag gärna brukade framhålla låg den bara 10 kvarter från Vita Huset, men dessvärre stora och tråkiga kvarter om man gick till fots.) Vid tjänlig väderlek kunde man dock med fördel vandra till the National Mall, den gräsplan som sträcker sig från Kapitolium förbi Vita Huset till lincolnmonumentet. Jag blev ganska förtrogen med museerna och särskilt nationalgalleriet som anordnar konstutställningar av världsklass. Från min tid i trakten minns jag bland annat O Keeffe, Gauguin och Vermeer samt en utsökt samling konstföremål från Japan. Det blev också en del besök på olika slagfält från inbördeskriget. Det var nära till Manassas där de två slagen vid Bull Run utkämpats. Där kunde man vandra omkring länge i det böljande landskapet. Vid den tiden sändes en mycket populär TV-serie av Ken Burns om inbördeskriget. Jag läste också Shelby Footes monumentala böcker och fann de olika personagernas kiv och ränker mer intressanta än själva turerna på slagfältet.

15 Bo Sandén 15 Om det inte gick någon nöd på oss kulturellt så var klimatet ett bekymmer. På sommaren är det så varmt och fuktigt i Virginia att den som inte är van från barnsben ofta har svårt att andas utomhus, i varje fall i samband med fysisk ansträngning. När det var lite mindre fuktigt brukade jag dock jogga på Roosevelt Island, en ö i Potomac. Under min tid vid GMU gifte jag mig 1992 med Elaine Waybright. Hon var från West Virginia och höll på att doktorera vid GMU. Vi övervägde något att flytta till Sverige, men där var det dåliga tider. I stället skaffade jag permanent uppehållstillstånd ( green card ) och vi flyttade till ett radhus i Oakton nära GMU. Colorado Technical University Efter några år flyttade Dick Fairley till Colorado Technical University i Colorado Springs där jag erbjöds en professorstjänst Där är jag numera särskilt involverad i vårt doktorandprogram i datalogi med tyngdpunkt på programvaruteknik. Jag håller också på att avsluta en bok om entity-life modeling. Anställningen har den i mitt tycke stora fördelen att jag hoppas kunna stanna kvar i åtskilliga år till, om än så småningom på deltid. Klimatet i Colorado är mycket bättre än i Virginia. Man kan öppna fönster och behöver för det mesta ingen luftkonditionering trots att det är soligt nästan jämt. Det myckna ljuset året om hjälper den med åren något skumögde. Colorado Springs har innevånare men det är förvisso inte som att bo i Stockholm eller Washington med omnejd vad gäller kulturutbud. I gengäld finns det vackra bergsområden i närheten där jag och våra cockerspanielar Monty och Anna brukar gå på strövtåg. Har man ledigt en eller ett par veckor kan man fara till storslagna trakter i Utah och Arizona längs coloradoflodens lopp. Jag håller kontakt med Sverige genom att lyssna på Sveriges Radio dagligen på nätet. Detta kompletterar jag med Grönköpings Veckoblad. Som medlem av Sveriges Ingenjörer får jag också Ny Teknik som jag finner mer givande än det överväldigande amerikanska utbudet. Vi brukar resa till Stockholm årligen och upprätthåller kontakten med vänner och släktingar i stockholmstrakten och övriga riket. På återresan har jag alltid med mig en bunt pocketböcker. Jag har försökt följa den svenska skönlitteraturen i alla år. Min moster Kerstin Berggren var bibliotekarie och recensent för Bibliotekstjänst och gav på sin tid fingervisningar. Numera finner jag att Augustpriset ger god vägledning. Jag har haft stor behållning av Majgull Axelssons böcker och har också upptäckt bland andra Carl-Johan Vallgren och Bengt Ohlsson på det sättet. Sven-Eric Liedmans populära idéhistoriska alster är lika fascinerande som romaner. Kerstin Ekman och Per Olov Enquist kände jag förstås till sedan tidigare. Jag försöker också hänga med lite i talspråkets utveckling. Därvid är deckare och en del tecknade serier till god hjälp liksom yngre personer i den svenska bekantskapskretsen. Det må vara en banal slutkläm men det slår mig att det mesta som jag producerat och publicerat faktiskt har haft sin grund i vad jag kom i kontakt med i Sverige på 1970-talet. Efter hand har vad som då gjordes med stordatorer blivit tillgängligt för persondatorer. Nu börjar dessutom parallelldatorer finnas hos gemene man, vilket har givit trådprogrammering ny aktualitet. IT-historia ,798 ord