Dimitrios Benecos mot Europeiska gemenskapernas kommission

Transkript

1 FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen) den 23 november 1995 Mål T-64/94 Dimitrios Benecos mot Europeiska gemenskapernas kommission "Tjänstemän - Yrkessjukdom - Partiell permanent invaliditet - Principen om god ledning och sund förvaltning - Biståndsskyldighet - Maktmissbruk - Skadeståndstalan" Fullständig text på franska II Saken: Talan om - ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 mars 1993 om avslag på sökandens ansökan om fastställelse av yrkessjukdom, och - skadestånd för den ekonomiska och ideella skada som sökanden anser sig ha lidit. Utgång: Ogillande. I-A - 257

2 RESUMÉ - MAL T-64/94 Resumé av domen Sökanden, som utnämndes till tjänsteman vid kommissionen i januari 1983, är sedan barndomen närsynt och astigmatiker. I slutet av maj 1989 blev han tillfälligt arbetsoförmögen och ansökte om att hans sjukliga förändring skulle erkännas som yrkessjukdom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna) och reglerna om skydd för risken för yrkesskador och yrkessjukdom för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (reglerna) [vid översättningen fanns endast vissa ändringar i tjänsteföreskrifterna att tillgå i svensk version]. Efter att ha förklarat att han var missnöjd med det utkast till beslut i vilket sades att han inte kunde omfattas av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, begärde sökanden att den läkarkommitté som föreskrivs i artikel 23 i reglerna skulle rådfrågas. Då tillsättningsmyndigheten inte fann läkarkommitténs utlåtande tillräckligt klart vad avsåg ifrågavarande sjukliga förändrings samband med yrket, begärde tillsättningsmyndigheten, efter att ha begärt ett utlåtande från försäkringsgivaren, att kommittén skulle sammanträda på nytt. Innan denna hade sammanställt sin andra rapport, kontaktade sökanden spontant ordföranden för denna för att berätta att hans hälsotillstånd hade förbättrats. Efter den andra läkarrapporten, underrättades sökanden om att hans sjukliga förändring kunde anses som befäst, utan att denna kunde leda till fastställelse av permanent partiell invaliditet. Efter det att hans klagomål mot detta beslut hade avslagits och sedan han hade beviljats invaliditetspension för den period då han inte kunde utföra arbete som motsvarade en tjänst i hans lönegrad, väckte sökanden den aktuella talan. I-A - 258

3 BENECOS MOT KOMMISSIONEN Prövningen i sak 1. Grunden att artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och reglerna har åsidosatts Enligt fast rättspraxis är kommissionen skyldig att acceptera läkarkommitténs medicinska bedömning och kan inte ersätta denna med en egen bedömning, utan skall endast avgöra vilka rättsliga följder denna bedömning skall få. De rent medicinska bedömningar som läkarkommittén har uttryckt, skall anses som slutgiltiga när de har tillkommit under normala förhållanden. Den rättsliga prövningen får endast avse huruvida denna kommitté har utsetts och arbetat på ett korrekt sätt och om den avgivit sina yttranden på ett korrekt sätt (punkt 42). Hänvisningtill domstolenden 21 maj 1981, Morbelli mot kommissionen, 156/80, Rec. s. 1357, punkterna 18 och 20; domstolen den 29 november 1984, Suss mot kommissionen, 265/83, Rec. s. 4029, punkt 9-15; domstolen den 21 januari 1987, Rienzi mot kommissionen, 76/84, Rec. s. 315, punktil; domstolen den 19januari 1988, Biedermann mot revisionsrätten, 2/87, Rec. s. 143, punkt 8; domstolen den 4 oktober 1991, kommissionen mot Gill, C-185/90P, Rec. s , punkt 24; förstainstansrätten den 12 juli 1990, Vidrányi mot kommissionen, T-154/89, Rec. s , punkt 48; förstainstansrätten den 26 september 1990, F mot kommissionen, T-122/89, Rec. s , punkt 14-16; förstainstansrätten den 14januari 1993, F. mot kommissionen, T-88/91, Rec. s , punkt39; förstainstansrättenden 30 maj 1995, Saby mot kommissionen, T-556/93, REG s , punkterna 35 och 40 I sin första rapport ansåg läkarkommittén att endast en del av de organiska och funktionella synbesvären kunde ha sin grund i en yrkessjukdom, utan att ange denna dels storlek. Av detta följde att tillsättningsmyndigheten inte fick något klart svar på frågan om sökandens arbetsuppgifter vid kommissionen utgjorde den väsentliga och avgörande orsaken till hans ögonbesvär eller hade förvärrat redan existerande ögonbesvär. Det var således med rätta som tillsättningsmyndigheten inte fattade något beslut angående sökandens begäran om fastställelse av en yrkessjukdom, utan istället begärde preciseringar från läkarkommittén (punkterna 45 och 46). I-A - 259

4 RÉSUMÉ - MAL T-64/94 Det skall påpekas att läkarkommittén i sin andra rapport bedömt att sökandens invaliditetsgrad hade minskat. Den hade även uttalat sig om ursprunget till sökandens ögonbesvär, genom att anse att invaliditetsgraden helt hade organiskt ursprung och att den följaktligen inte berodde på arbetet (punkt 47). Förstainstansrätten konstaterade att det i tillsättningsmyndighetens uppdrag inför den andra läkarrapporten preciserades att endast skillnaden mellan invaliditetsgrad vid tjänstetillträdet och invaliditetsgraden vid stabilisering skulle beaktas vid fastställelsen av invaliditetsgrad till följd av försämring av sökandens synbesvär. Sökandens argument att läkarkommittén, när den bedömde den eventuella invaliditetsgraden vid tjänstetillträdet, hade tillagt en paragraf "ultra petita" som gick utanför de precisa frågor som tillsättningsmyndigheten hade ställt, skulle förkastas. Tillsättningsmyndigheten var skyldig att beakta den andra läkarrapporten i dess helhet (punkterna 48 och 49). Förstainstansrätten konstaterade att det framgår av tillsättningsmyndighetens andra uppdrag att fördelningen mellan organiska och funktionella besvär var utan relevans. Den avgörande frågan var huruvida försämringen av synbesvären, helt och hållet, hade sitt ursprung i yrket. Av detta följde att tillsättningsmyndigheten inte var tvungen att tillfråga läkarkommittén om dessas fördelning (punkterna 50 och 51). Förstainstansrätten tillade att, enligt den nämnda rättspraxisen, skall läkarkommitténs rent medicinska bedömningar anses som slutgiltiga när de tillkommit under normala förhållanden. Det fanns ingenting i akten som utgjorde anledning att anta att läkarkommitténs bedömningar inte hade tillkommit under sådana förhållanden. Således saknade omständigheten att distinktionen mellan organiska och funktionella besvär har ifrågasatts i en annan läkarrapport relevans. Grunden skulle således förkastas (punkterna 52 och 53). I-A - 260

5 BENECOS MOT KOMMISSIONEN 2. Grunden att principen om god ledning och sund förvaltning har åsidosatts Förstainstansrätten konstaterade att omständigheterna i fallet berättigade att tillsättningsmyndigheten hade utfärdat flera uppdrag till läkarkommittén och förfarandet av denna anledning hade förlängts. En undersökning av de olika rapporterna från läkarkommittén visade att bedömningen av ursprunget till sökandens ögonbesvär var mycket svår på grund av att de medicinska frågorna var mycket komplexa, vilket förklarade varför tillsättningsmyndigheten hade varit tvungen att utfärda flera uppdrag till läkarkommittén för att kunna få ett klart svar i detta avseende. Det konstaterades således att sökanden inte hade framfört någon uppgift som visade att kommissionen hade åsidosatt principen om god ledning och sund förvaltning (punkterna 58 och 59). Hänvisning till förstainstansrätten den 16 oktober 1990, Gallone mot rådet, T-132/89, Rec. s , punkt Grunden att biståndsskyldigheten har åsidosatts Förstainstansrätten erinrade om att den biståndsskyldighet som föreskrivs i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna även föreligger när den som har orsakat de omständigheter som avses i bestämmelsen är en annan tjänsteman i gemenskaperna. Enligt fast rättspraxis syftar den biståndsskyldighet som uttrycks i artikel 24 till att institutionen skall skydda tjänstemännen mot tredje personers handlingar och inte mot rättsakter som institutionen själv har utfärdat, vilka skall prövas enligt i andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna (punkterna 64 och 65). Hänvisning till domstolen den 14 juni 1979, V mot kommissionen, 18/78, Rec. s. 2093, punkt 15; domstolenden 17 december 1981, Bellardi-Riccim.fi. mot kommissionen, 178/80, Rec. s. 3187, punkt 23; domstolenden 25 mars 1982, Munk mot kommissionen, 98/81, Rec. s. 1155; domstolen den 9 december 1982, Plug mot kommissionen, 191/81, Rec. s. 4229; förstainstansrätten den 30 juni 1992, Gómez Gonzalez m.fl. mot rädet, T-24/91, Rec. s , punkt 58; förstainstansrättenden 30 juni 1992, Arto Hijos mot rådet, T-25/91, Rec. s , punkt 58; förstainstansrättenden 18 februari 1993, Mc Avoy mot parlamentet, T-45/91, Rec. s , punkt60; förstainstansrättenden 21 april 1993, Tallarico mot parlamentet, T-5/92, Rec. s , punkt 30 I-A - 261

6 RESUMÉ - MÅL T-64/94 Det var ostridigt att det påtalade beslutet i den aktuella talan var en rättsakt från en institution, kommissionen. Följaktligen var artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte tillämplig i det aktuella fallet (punkt 66). 4. Grunden att det har förekommit maktmissbruk Förstainstansrätten erinrade om att begreppet maktmissbruk syftar på att en administrativ myndighet har använt sin makt i ett annat syfte än det som den har tilldelats denna makt för samt om att enligt fast rättspraxis innebär ett beslut maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och med varandra överensstämmande omständigheter framgår att beslutet har fattats för att uppnå andra syften än de som har åberopats (punkt 76). Hänvisning till förstainstansrätten den 26 november 1991, Williams mot revisionsrätten, T-146/89, Rec. s , punkterna 87 och 88; förstainstansrätten den 16 december 1993, Turner mot kommissionen, T-80/92, Rec. s. II-1465, punkt 70; förstainstansrätten den 22 mars 1995, Kotzonis mot ESK, T-586/93, REGP s , punkt 73 Förstainstansrätten anmärkte att det i artikel 20 tredje stycket i reglerna anges att tillsättningsmyndigheten skall bevilja en provisorisk ersättning "som motsvarar den ostridiga delen av den permanenta invaliditetsgraden", om invaliditetsgraden anses uppgå till minst 20 procent. Av parternas argumentation framgår emellertid att invaliditetsgraden var tvistig. Av detta följde att sökanden inte kunde hävda att tillsättningsmyndigheten borde ha beviljat honom en provisorisk ersättning (punkt 78). Förstainstansrätten konstaterade att utlåtandet från invaliditetskommittén, i vilket det erkändes att sökanden hade en tillfällig invaliditet med ursprung i yrket, rörde en tillfällig och inte permanent invaliditet. I artikel 25 i reglerna preciseras att "erkännandet av en total eller partiell invaliditet i enlighet med artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och reglerna inte på något sätt är bindande för tillämpningen I-A - 262

7 BENECOS MOT KOMMISSIONEN av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna och omvänt". Av detta följde att utlåtandet från invaliditetskommittén i det aktuella fallet inte var relevant (punkt 79). Förstainstansrätten erinrade om att kontakterna mellan tillsättningsmyndigheten och försäkringsgivaren inte, som sådana, utgjorde något fel. I vilket fall som helst är det principiellt så att ett felaktigt förfarande inte medför hel eller delvis ogiltigförklaring av ett beslut, annat än om det visas att det påtalade beslutet annars hade kunnat få ett annat innehåll. I det aktuella fallet fanns det emellertid ingenting i akten som tydde på att kontakterna mellan tillsättningsmyndigheten och försäkringsgivaren hade kunnat påverka det påtalade beslutet (punkt 80). Hänvisning till domstolen den 29 oktober 1980, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen, 209/78-215/ 78 och 218/78, Rec. s. 3125; domstolen den 23 april 1986, Bernardi mot parlamentet, 150/84, Rec. s. 1375, punkt 28; Biedermann mot revisionsrätten, ovannämnd, punkt 12; förstainstansrätten den 21 juni 1990, Sabbalucci mot parlamentet, T-31/89, Rec. s , punkt 3; förstainstansrätten den 18 februari 1993, Tallarico mot parlamentet, T-l/92, Rec. s , punkterna32 och 47 Prövningen av samtliga omständigheter som sökanden hade åberopat visade att kommissionen inte hade använt sin makt i något annat syfte än det för vilket den hade givits den (punkt 81). 5. Skadeståndsyrkandet Förstainstansrätten anmärkte att skadeståndstalan är en särskild talan och att förstainstansrätten enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna har obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art (punkt 87). I det aktuella fallet konstaterade förstainstansrätten dock att det förelåg ett nära samband mellan skadeståndstalan och talan om ogiltigförklaring. Då prövningen av de grunder som hade åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring inte hade I-A - 263

8 RÉSUMÉ - MÂL T-64/94 visat att kommissionen handlat rättsstridigt på så sätt att den blivit skadeståndsskyldig, skulle även skadeståndsyrkandet avslås (punkt 88). Sökanden hade även begärt att förstainstansrätten skulle utse en specialistläkare som expert för att undanröja den osäkerhet och de motsägelser som förelåg avgående hans invaliditet och huruvida en yrkessjukdom var orsaken till att invaliditeten hade förvärrats och försämrats. Det konstaterades dels att denna begäran grundades på de argument som redan hade framförts i föregående grunder och inte stöddes av ytterligare argument, dels att prövningen av dessa grunder hade visat att det saknades skäl att ifrågasätta läkarkommitténs slutsatser. Denna begäran kunde således inte bifallas (punkterna 89 och 90). Av allt det ovanstående följde att talan skulle ogillas i sin helhet (punkt 91). Domslut: Talan ogillas. I-A - 264