Brittisk jakt på det pittoreska

Transkript

1 Brittisk jakt på det pittoreska Turismens hemland är tveklöst England även om vi talar om en kulturell praktik och näring för vilken själva grundidén är att vara någon annanstans än hemma. Från 1700-talets mitt och fram till 1900-talets början var landet världens stormakt. Kolonierna gav inte minst råvaror och marknader till den tidiga industriella utvecklingen med ett försprång på flera decennier i relation till Frankrike och övriga Europa. Samtidigt stärkte den rika inhemska lantadeln sin ställning som ledande klass och kom så småningom tillsammans med de nya borgerliga skikten att bli hängivna bärare av ett allt mer mångsidigt och formaliserat fritidsliv, från föreningar, klubbar, kultur- och nöjesliv till exklusiva hobbies, jakt, sport och... resande. Det sistnämnda handlade till en början framför allt om tre former, som redan under 1700-talet lade grunden för det som vid seklets slut skulle börja beskrivas som turism. Dels handlade det om överklassens och dess främst unga manliga generationers resor ut i världen, om inte genom tjänster i flottan och kolonierna så särskilt genom årslånga resor i Europa. De senare kom närmast att bli en institution i den engelska kulturen under beteckningen The Grand Tour, och då huvudsakligen beskrivna som bildningsresor med Italien som slutmål och vändpunkt, men också med Paris som den viktigaste deletappen. För det andra handlade det om en kombination av rekreation, hälsa och sällskapsliv på kurorter och senare även badorter. Vid sidan om dessa ganska ritualiserade och profilerade fritids- och resekulturer hade givetvis också det övriga inhemska resandet tagit fart, med besök i attraktiva trakter, på olika orter, slott och historiska platser och inte minst i London. Vi kan beskriva det som en självklar begynnande storstadsturism (se närmare Europeiska metropoler ), redan under 1700-talet betjänad av många guider och en kartproduktion som, om inte återtagit det initiativ London med några tyska och italienska städer en gång hade, ändå inhämtat det holländska försprånget sedan de berömda kartograferna Mercators och Ortelius dagar nästan hundra år tidigare. En kraftig nedgång i resandet på kontinenten efter franska revolutionen och under napoleonkrigen skulle tillfälligt förstärka denna inhemska turism och på grund av den snabba industrialiseringen och stadstillväxten dessutom ge den en tydligare orientering mot landsbygd och natur än vad fallet blev på kontinenten, där de urbana inslagen och detaljerade stadsbeskrivningarna var vanligare. Visserligen var en stor del av lantadelns årliga besök och vistelse i London under den s.k. säsongen maj-juli och den återigen expanderande utlandsturismen efter napoleonkrigens slut, inte minst till Paris, något som även gav urbana nöjen och kulturformer en framskjuten plats i många engelska guider. Men den råa industrialiseringen i städerna med smutsig luft, sanitära problem och snabbt förslummade

2 områden hade redan nu gjort dikotomin och skillnaden Town-Country (Stad-Land) till ett bärande tema i den engelska 1800-talskulturen, särskilt i måleri och litteratur. Naturligtvis kom industrialiseringen också successivt att prägla städerna på kontinenten, men på många håll kom den först att ta fart på allvar efter 1800-talets mitt när en trevande stadsplanering hade börjat ta form, då inte minst med den engelska stadsutvecklingen som mot- och skräckbild och Paris nya boulevarder och sanitära regleringar som inspiration. Samtidigt var givetvis också alla utbildade, läsande och kulturellt orienterade européer lyhörda för den uppgradering av naturens betydelse och välgörande inverkan som under 1700-talet inletts som en reaktion på såväl samhällslivets tilltagande komplexitet som trängseln och smutsen i städerna och som kom att inspirera och inspireras av den hållning och idériktning vi kallar romantiken. Internationellt uppmärksammade författare som Rousseau och Goethe var några av förgrundsgestalterna på ett filosofiskt plan, med den enskilde individens existentiella villkor i mötet samhälle-natur bortom religionens enkla förklaringsmodeller som drivkraft för den musik, litteratur och bildkonst som nu kom att få stort genomslag i praktiskt taget alla europeiska länder. I England kom upplevelsen och tolkningen av naturen och omvärlden dessutom att ske i förening med en alldeles särskild term, inte minst hos den litteratur vars tillkomst och målsättning det just var att förutskicka, förmedla och sälja naturupplevelser, nämligen reseguiderna. Pittoresk blev nu det sammanfattande nyckelordet, då för flera egenskaper, och därför i sin svenska laddning och associativa räckvidd idag (liksom även i en del andra språk) egentligen alldeles för smalt och snålt i jämförelse med engelskans picturesque. Det senare avser även målerisk i allmän och bred mening, en i och för sig diffus och fluffig term, men som betonar visuella och bildliga egenskaper som långtifrån bara kan förknippas med det pittoreska, ett ord som kommit att få småskalighet, variation och harmoni som huvudingredienser. I England fick dessutom användningen av ordet stöd av en renässans för den gotiska stilen inom arkitektur och hantverk och av en litteratur som i hög grad befrämjade en kritik av industrialiseringen och framväxten av en utbredd storstadspessimism. Motsättningarna beträffande stil-smak-form var dock som alltid legio, i England t.ex. det faktum att den långa viktorianska epok som det bland annat handlar om här kännetecknades av en ovanligt varierad och detaljrik, men industriellt massproducerad arkitektur som av många ändå uppfattades som just pittoresk. Paralleller till ovanstående fanns givetvis i alla industriländer, t.ex. Frankrike och Tyskland, men uppvägdes där mer av en litteratur, konst och arkitektur som med den nya borgerlighetens urbana erfarenheter snarare än

3 lantaristokratins vardagsliv tog och tvingades ta itu med moderniseringens och modernitetens villkor. Med klassicismens kolonner som starka ideal blev ett slags stileklekticism och stilblandning ändå under en period också vanlig där, bland annat på grund av alla nya samtida byggnadsuppgifter, från brandstationer och fängelser till skolor, stationer och teatrar. Visserligen föregår romantiken något den utveckling som följde efter napoleonkrigen och åter öppnade kontinenten för engelsmännen, vilka fram till minst 1800-talets mitt kom att dominera turistskarorna på så gott som alla välbesökta turistmål ute i Europa innan industrialiseringen, levnadsstandarden och inte minst järnvägsbyggandet också kunde ge turismen ett mer mångkulturellt och medelklassigt drag, låt vara att nu också amerikanerna hade börjat göra sin europatur. Turismen i England, Wales, Skottland och t.o.m. på Irland fick emellertid därmed en mer mångskiftande karaktär, uppburen och närd av en minst lika omfattande produktion av lokala guider som tidigare, men särskilt av nya stora förlags guideserier, och praktiskt taget aldrig på något annat språk än engelska. Detta skilde sig dock till en början inte alltför mycket från villkoren för den inhemska produktionen av guider om hemlandet i övriga länder, och före 1900 tycks det egentligen enbart ha varit i Italien som det var vanligt att inhemska förlag i någon större omfattning också gav ut guider på främmande språk om de egna städerna, småstaterna och distrikten. Men detta var som sagt turistlandet nummer ett i Europa om vi enbart ser till antalet utländska besökare, samtidigt som ytterst få av dem talade italienska. Ett nämnvärt undantag var dels det tyska förlaget Baedeker som av främst konkurrensskäl tidigt inledde en produktion av guider på flera språk, även till inhemska tyska områden, dels det allt mer välbesökta Paris, som såg tillkomsten av guider på många olika språk, publicerade av såväl parisförlag som förlag för resande från många olika länder, t.ex. även Polen och Danmark. Under 1700-talet tycks detta för övrigt ha varit lika vanligt beträffande londonguider. Inga säkra beräkningar och nationella jämförelser av antalet titlar och publicerade kopior av ovanstående slag tycks dock någonsin ha gjorts och skulle väl som historisk uppgift idag vara ogörlig. Den samling kring nationella intressen, traditioner, värden och symboler som kännetecknade de europeiska länderna under 1800-talet hade givetvis sin grund i den internationella konkurrensen och ländernas välståndsökning, i nya konstitutionella lagar och allt mer välorganiserade särintressen (partier, föreningar, kooperationer) som krävde en allt starkare institutionalisering och administrativ upprustning på statlig och lokal nivå. Kampen om olika territorier och krigföring med mobilisering av de nationalistiska stämningarna var för övrigt

4 på intet sätt heller ovanlig på kontinenten skedde mer än fem kostsamma krig i Europa och ännu i 1900-talets början satte bl.a. Baedeker inte sällan en ära i att i sina guiders inledningar redovisa de beskrivna ländernas stridskrafter. Hur invånarnas identifikation med dessa nationalistiska strävanden såg ut var givetvis beroende av olika individers och klassers sociala ställning och omgivning. Då frågan här bl.a. berör resandets och turismens sfär kan vi dock med viss fördel urskilja flera olika geografiska sammanhang och nivåer där denna känsla för och identifikation med den egna nationen berörs på olika sätt, inte minst om vi aktualiserar kontrasten hemma-långt borta (i främmande land). Vi kan då hos de som reste och många gånger använde guideböcker så gott som alltid urskilja fyra olika nivåer som hade relevans för just turismen och dess guider. Hemmavid handlade det om guiderna till den egna staden och hembygden, som kanske lästes som ortsbeskrivningar av en del av lokalbefolkningen, men oftare av främlingar på besök och på sin höjd värderades av hemmapubliken utifrån hur den egna hemorten framställdes. Lokalt blev dock guiderna mer använda om de också täckte omgivande landskap och städer, dvs. större sammanhängande områden, näringsekonomiskt, topografiskt och kulturellt, och t.o.m. administrativt sammanhållna regioner, grevskap, län och delstater. För det tredje var nationen en symboliskt laddad projektionsyta för nationell samhörighet, där även bilden av andra länder brukade spela en roll, men utan att utfallet nödvändigtvis blev det förväntade, eftersom det politiska stödet för den befintliga inhemska regimen också betydde en del. På en fjärde nivå handlade det om nationella känslor under resor, besök och vistelser i andra länder, inte minst kolonier. I många länder kom denna enkla indelning dessutom att överlagras av språkliga, religiösa och biologiska samband som följde helt andra geografiska indelningar än de ovan nämnda, vilket t.ex. var mer vanligt på kontinenten än på de brittiska öarna, där den helt avgörande indelningen och sociala stratifieringen länge främst förblev social klass, med undantag för främst irländarnas underordning inom den engelska arbetarklassen genom det koloniala förtrycket, medan t.ex. skottar och walesare hade en klart starkare ställning. Förstärkta engelska huvuddrag Den engelska turismens utveckling i relation till nationalism, nationalkänsla, nationell identitet mm måste också mer än i andra länder beskrivas med aristokratiska och konservativa förtecken. Genom att så tidigt, ja redan när turismen börjar kunna uppfattas som en kulturell praktik och olika resekulturer tar form, kommer nämligen den engelska överklassen, så rik också på tid för resande, att kunna tillgodogöra sig och bearbeta sina reseerfarenheter på alla

5 de fyra geografiska nivåerna ovan. Så t.ex. kom stärkandet av den nationella identiteten under utlandsresor och tjänst i kolonierna naturligtvis att få en annan betydelse för engelsmännen än för de flesta turisterna från andra länder som inte kunde se sig som representanter för den ledande nationen i världen. Hemmavid stod många engelsmännen heller inte helt utanför upplevelserna av andra folk och länder, då dessa förmedlades flitigt genom den utgivning av böcker, häften, tidningar och tidskrifter som var ovanligt välutvecklad i England. Den engelska turismen och den produktion av guideböcker som betjänade den kom som redan nämnts till en början, säg från 1700-talet, att utvecklas i tre riktningar, var och en på inbördes ganska lika villkor och i ganska likartade former. För det första var London trots trängsel och farligheter den överordnade nationella attraktionspunkten, liksom alla kraftigt dominerande huvudstäder (Paris, Bryssel, Köpenhamn, Wien, etc). Staden var även världens finansiella nav från 1700-talets andra hälft med ett redan nu också ganska stort utbud av guider, också av det slag som tillgodosåg den säsongsmässigt (maj-juli) inflyttade aristokratin, dvs specialguider till muséer, samlingar, stadsdelar, parker, nöjesutbud, utställningar, omgivningarnas slott, osv. För de flesta engelsmännen bevarade London också en sådan roll kulturellt ända in på talet, även om Paris övertog den rollen i övriga världens ögon vid 1800-talets mitt. För det andra kom resorna till kontinenten i form av the grand tour till Paris, Schweiz, Italien mm. att fram till 1800 återges i mängder av reseberättelser och vägledas av ett antal guider, t.ex. T. Martyn`s The Gentleman`s Guide to his Tour Through Italy 1787, även om det franska utbudet av just guider och vägvisare längs dessa rutter tycks ha varit större eftersom exempelvis översättningarna från italienskan oftast skedde till franska. Efter napoleonkrigens slut 1814 ökade den internationella turismen avsevärt i alla länder genom industrialiseringen, de nya trafikmedlen för sjöfart och järnväg och de massiva förbättringarna av vägnäten i takt med nationalstaternas förstärkning (även Napoleons arméer hade här lämnat viktiga bidrag i flera länder). De engelska turisterna kom nu ännu tydligare att befästa sin närvaro runtom i Europa och även övriga världen. Till sin hjälp hade de två pionjärer inom turismen. För det första handlade det om John Murray II, vilken övertagit sin faders förlag som bl.a. givit ut Mariana Starke`s Letters from Italy 1800 i nyutgåvor som guider och annan reselitteratur. Sonen började publicera egenhändigt sammanställda guider till kontinenten 1836 (Belgien och Rhen) och lade därmed grunden för den första riktigt framgångsrika guideserien: Sydtyskland 1837, Schweiz 1838, Danmark, Norge, Sverige och Ryssland 1839, Grekland 1840, Frankrike 1843, m.m.. Förlaget kom också före de flesta konkurrerande förlagen att ge ut guider till Egypten 1847, Syrien 1858, Indien 1859 (begränsad), Konstantinopel 1871,

6 Algeriet 1873 och Japan Företag med koloniala intressen som rederier och järnvägsbolag säkrade också engelska guider till Afrika, Asien och USA. För det andra spelade reseagenturen Thomas Cook & Son en tidig roll genom att samarbeta med sådana resebolag och säkra en nät av resebyråer runtom i världen som erbjöd rundturer i både städer och länder, i vissa fall kompletterade av guideböcker. Cooks utbud av guider var dock mer nyckfullt och skedde ofta mer i form av broschyrer eftersom det generellt sett aldrig siktade till att utmana de stora guideförlagen annonserades t.ex. bara 15 titlar, visserligen bl.a. till Egypten, Palestina-Syrien och Burma. Till detta kom också George Bradshaw, som 1839 introducerade månatligen uppdaterade tidtabeller för järnvägarna i landet, utvidgad med en likartad serie för den europeiska kontinenten 1849, med anslutande båtlinjer ut över världen. Även hos Bradshaw förekom en sporadisk utgivning av guider, t.ex. till Frankrike 1854 och på 1870-talet till Belgien. Samuel Leigh, F. Cruchley, F. Coghlan, Adam & Charles Black, Longmans var andra stora förlag i branschen under 1800-talets första hälft, särskilt bröderna Black, medan den stora konkurrenten till Murray egentligen blev tyska Baedekers mångsidiga engelska utgivning. Att den senare i högsta grad också berörde den utlandsorienterade engelska publiken visar en studie av medelklassen i det viktorianska och edwardianska England, inom vilken just jämförelserna mellan Murray och Baedeker var ganska vanliga i brevväxlingar som studerats av Jan Palmowski 2002 (i Koshar 2002). Det tredje spåret handlade om den hälso-, rekreations- och sällskapslivsorienterade turismens utveckling med staden Bath som ursprungskälla och brännpunkt i vidaste mening, aldrig riktigt övergiven sen romarna utnyttjade den, och med ett väl uppmärksammat och blandat socialt liv redan på 1600-talet. Efterfrågan inom överklassen och the leisure classes, som de involverade sociala gupperna så träffsäkert och tacksamt kunde sammanfattas med på engelska (leisure = ledighet, fritid), ledde emellertid snabbt till upptäckten av nya källor och alternativa besöksmål redan i 1700-talets början (Tunbridge Wells, Clifton, Harrogate, Epsom, Scarborough, Leamington, Cheltenham, m.fl.). Det växande inhemska utbudet av rekreationsorter utsträcktes dessutom till olika kurorter runtom i Europa under och inte minst 1800-talet, vilka behandlades i sammanfattande specialguider och översikter. Till dessa fogade sig fram mot 1700-talets mitt dessutom allt fler badorter längs de engelska kusterna sedan även vattnet och luften där hade förklarats hälsobringande av tillräckligt många läkare. Långt senare skulle ett antal av dessa badorter dessutom bli platser för en mer folklig turism, som utvecklades tidigare än i övriga länder på grund av såväl nationella regleringar av arbetstiderna (förutom lediga söndagar tillkom s.k. Bank Holidays efter nya lagar 1871 och

7 1875) som av en generös prispolitik av järnvägsbolagen (rundtur- och dagsbiljetter, grupprabatter, osv), med t.ex. introduktionen av billiga grupputflykter, den berömda första av Thomas Cook Nästan alla dessa orter fick så småningom inte bara sina beskrivningar, utan också egna guider, Bath sin första med inte hälsan som helt dominerande ämne Ännu i början av 1900-talet kunde man konstatera att utbudet av lokalguider i England på ett helt annat sätt än i många europeiska länder dominerades av teman som rekreation, bad och natur snarare än, som i t.ex. Tyskland hos Grieben och Woerl, också av stad, konst och kultur. Denna relativt anti-urbana inriktning hos den engelska guidelitteraturen är inte fullt lika tydlig om vi studerar de engelska guider som befrämjade den inhemska turismen i bred mening, av vilken alltså londonbesöken och kur- och badortsvistelserna på en och samma ort till stor del skedde under ganska specifika former. Naturligtvis var det dominerande inslaget ändå ett slags utflyktsturism med en eller ett par målpunkter i sikte, t.ex. någon stad, katedral, manson, herrgård eller dylikt, och troligen var hundratals engelska orter tillägnade en egen guide eller vägledande beskrivning i början av 1800-talet. Förutom olika förlag, kurortsstyrelser, stadsstyren och intresseföreningar gav fram mot mitten av seklet även hotell och ett 30-tal bibliotek ut lokalguider. Det enda vattendrag i landet som emellertid helt självklart kunde bära upp en egen guide med bredare publikt intresse var Themsen, den verkliga transitpunkten och reservoiren för världens rikedomar, i det här sammanhanget dock mest utnyttjad och beskriven för resor in i landet med påträngande grönska och landsbygd som rofylld och inte särskilt överraskande omgivning. Den mest välkända och imponerande presentationen av floden var en foliant med en extremt lång utvikbar karta och i övrigt mest beskrivningar i bild, allt sammanställt av W. Tombelson I övrigt var utbudet relativt blygsamt, med C. MacKay`s guide till floden och dess tillflöden 1840 (2:a) på visserligen 413 sidor, Rambles Among the Rivers, men i andra fall med floden oftast återgiven i bildalbum, som t.ex. i Nelsons serie 1869 resp (se Längs vattenvägarna och över haven ). J. H. & I. H. Salters 16 utgåvor av Saltser`s Guide to the Thames (och andra floder och kanaler) fram till 1913 (188 s.) förändrade knappast den situationen. Resor som innefattade en rad olika resmål och sevärdheter i landet spelade givetvis också en stor roll och för sådana vecko- och månadslånga utflykter producerades så småningom också guider. För resande fanns det redan på 1600-talet enklare vägvisare, t.ex. John Nordens England, an Intended Guyde for English Travellers 1625, en vägatlas med omkring hundra kartografiskt och detaljerat beskrivna vägrutter 1675, utarbetad av Ogilsby, och R. Mordens A

8 Pocket guide of All the Counties of England and Wales 1680 med beskrivning av de viktigaste städerna, floderna och vägarna från London talet erfor därefter tillkomsten av ett snabbt växande antal enkla lokala guider och vägbeskrivningar av olika landsdelar. Med enstaka undantag var det ändå först i 1800-talets början som de väl och systematiskt genomarbetade region- och landskapsguiderna med nationell spridning blev vanliga. De flesta översikter med guideambitioner på 1700-talet, särskilt för utlänningar (som J. Pote`s tvåspråkiga Le Guide des Ètrangers 1729), inskränkte sig nämligen mest till beskrivningar av London, de kändaste kurorterna och universitetsstäderna Oxford och Cambridge, med några badorter som senare tillägg, liksom från 1770-talet turer till Lake District, sjölandskapet i nordvästra England. Mer än guider verkar det därför länge snarare ha varit romaner, reseberättelser och beskrivningar som påverkat turistströmmarna till andra inhemska resmål än enbart enskilda städer, kur- och badorter om vi rätt förstår en av de viktiga källorna som använts i det här sammanhanget, John Vaughans The English Guide Book c från De stora engelska förlagen Det finns goda skäl att först redovisa den breda och viktigaste utgivningen av inhemska guider på 1800-talet och in på 1900-talet innan guidernas tematiska inriktning mot naturen och det pittoreska granskas närmare. Detta bl.a. för att de många huvudaktörerna och välkända förlagen på den brittiska marknaden då kan kommenteras utan detaljerade historiska utvikningar. Tyngst vägande i den inhemska produktionen av turistguider till de brittiska öarna under 1800-talet var även nu John Murray (den II:e och III:e), som efter sitt inledande engagemang för utlandsresenärerna också från 1851 lät sin utgivning omfatta England, Wales, Skottland, Irland och olika grevskap. När den sista titeln om Warwickshire kom 1899 var resultatet sextio tjocka volymer grundade i en kunskap vars framgång både bland turister och akademiker blev ett imponerande bevis på turismens dimension som kulturförmedlare och verktyg för att lära känna sitt land. Murrays främste konkurrent var förlaget Adam & Charles Black i Edinburgh som med lika stora ambitioner hade tagit sig an de brittiska öarna 1839 med först Edinburgh, Glasgow, 1841 The lakes, 1843 England och Wales och sedan ytterligare ett antal grevskap och städer i mer än ett trettiotal välmatade separata guider. Satsningen på också utländska guider från 1860-talets slut, t.ex både Norge och Paris, fick dock aldrig samma bredd och djup som hos Murray, vare sig i antal titlar eller guidernas omfång. Av övriga samtida mer välkända förlag var t.ex. Longmans ett i London som gav ut en hel del topografisk och turistlitteratur utan att med någon större systematik ge den

9 enhetliga seriens form. Nelson & Son, å sin sida, satsade från 1850-talets slut främst på en serie album i liggande format med kommenterade bildplanscher i färg (chromolitografi) och den övergripande beteckningen Nelson`s Pictorial Guide-Books, t.ex. om Themsen, the Lakes, kustorter och olika städer. Seriens sceniska upplägg och många naturmotiv gjorde att den passade in i utbudet i USA och även dök upp där med ett album om Niagarafallen 1866 och om Yosemite Valley Även den välkände kartografen Edward Stanford gav också ut guider, t.ex. G. Chambers Tourist`s guide to the county of Sussex 1880 (2:a). Förlaget tog t.o.m. över Murrays titlar 1901, t.ex. den om Irland 1902, men med en fortsatt utgivning av särskilt guiderna till utlandet (Indien, Japan, mm.), medan konkurrensen på den inhemska marknaden hårdnat avsevärt med fortsättningsvis få initiativ i Stanfords och Murrays namn. En ny riktigt allvarlig konkurrent hade t.ex. Ward, Lock & Co blivit, som sporadiskt publicerat topografiska arbeten och ortsbeskrivningar sedan 1850-talet, men först 1896 startade upp sin berömda serie. Vad gäller antal titlar blev de snart betydligt många fler än tidigare förlags och omfattade inte distrikt och grevskap utan endast någon större och ett antal mindre städer och orter. Thourough Guide Series var också ett något äldre ganska framgångsrikt förlag med den pålitlige M. J. B. Baddeley ofta som redaktör och författare, t.ex. i South Devon and South Cornwall 1884, och senare också anlitad av Black`s och, liksom Ward, Lock & Sons, med sitt kartmaterial hämtat från den framgångsrike kartografen Bartholomew i Edinburgh. Hemort också för Adam & Charles Black och Stirling, Kenney & Co (t.ex. The Scottish Tourist and Itinerary 1832) och några andra förlag och kartografer, t.ex. den senare välkända Gall & Inglis (fortfarande kvar i staden 1876) skulle den skotska staden bli det starkaste brittiska förlagscentrumet utanför London, dock med de flesta förlagen såsmåningom med också verksamhet och filialer i den brittiska metropolen. Parallellt med dessa förlag dök det vid sidan om den tilltagande utgivningen av enstaka titlar från nästan de flesta förlagen upp både lokala mindre förlagsserier, som Brown`s series of Strangers Handbook (t.ex. katedralen i Salisbury 1870, Stonhenge 1898) och sporadiska inhemska titlar hos välkända utgivare som var mer internationellt orienterade eller inte ens planmässigt upptagna av guider, t.ex. hos Thomas Cook & Son och Bradshaw. Fram mot 1900 och decennierna därefter när det aktuella utbudet guider blivit i det närmaste oöverskådligt var de större guideserierna dessutom fler, t.ex. också Gossiping Guides, Handy guides och Homeland Handbooks, den sistnämnda med 73 titlar Nog så framgångsrika var antagligen också de från ungefär sekelskiftet allt större serierna Little Guides och Peep`s at Many Lands (Black`s). Men de var främst orienterade mot främmande länder och platser och

10 hade samtidigt även ett annat upplägg än guideböckerna ovan vilket är värt en särskild beskrivning. Med den stora lantligt orienterade överklassen i England hade det skapats en stor fritidsorienterad klass inriktad på kultur, inte minst sport, men också litteratur och resor. Detta var en av förutsättningarna för tillkomsten av en speciell typ av guider som kommit att identifieras med England mer än andra länder, även om den förekom överallt. Vi skulle kunna beskriva dem som essäistiska eller halvlitterära guider och det kännetecknande för dem var att de varken var renodlade monografier, reseskildringar eller vägledningar med förslag på vilka rutter man borde följa, och allra minst systematiska anvisningar om hur de olika praktiska resebekymren bäst kunde lösas med redovisningar av vägval, tidtabeller, hotell, etc. Kartorna var också få, ofta helt frånvarande. Hellre prioriterades bilder, nogsamt utvalda och ibland enbart ett par representativa plates. Böckerna var jämförelsevis ganska korta och innehöll förvisso mycket av de beskrivningar som guiderna innehöll, men förmedlat i löpande text. De var därför mer ett slags karaktäriserande porträtt av länderna och regionerna i fråga, men ändå skrivna med hänsyn till att läsaren potentiellt tog del av och lätt kunde använda dem för egna resor. De var alltså böcker man snarare läste från början till slut än bara slog upp i här och där, även om vissa av dem inför varje kapitel t.ex. kunde räkna upp vilka platser som avhandlades eller ange dem i kursiv eller fetstil i texten för att underlätta sökandet. Mer än de praktiska guiderna och reshandböckerna blev de som andra böcker s.a.s. redan minnen innan man gav sig av. De årliga numren av Landscape Annual bestod oftast av endast en sådan skildring av något land eller område, t.ex. Tourist in France av T. Roscoe i 1834 års upplaga. I sin geografiska begränsning blev de ett slags nästan hundraåriga föregångare till STF:s årsböcker om svenska landskap med skillnaden att författaren var en och densamma). Senare kom serier som Little Guides (Methuen) och Peep`s at Many Lands (Black`s) om olika länder att bli de typiska exemplen på den här formen av guider. Den förra hade på sin lista 54 region- och stadsguider 1922, den senare 53 titlar Även A. J. C. Hares konstorienterade böcker till exempelvis italienska städer runt 1900 (George Allen) hör hit, liksom titlarna i Black`s serie The Fascination of London, t.ex. Kensington 1903, skriven av G. E. Mitton och med andra titlar som t.ex. The Strand District och Holborn and Bloomsbury. Det som gjorde de senare till mer än bara historiskt orienterade monografier var författarnas närvaro på plats, med rörelsen, vandringen och promenaden inte sällan som den disponerande dimensionen. Ur genresynpunkt tillhörde de guidelitteraturens marginal utan att kunna betraktas som något helt annat.

11 Efter 1:a världskriget tillkom också nya serier som t.ex. Things seen in Paris (1920)... in Belgium,... in Rome, etc, London for Everyman (1936, 3:e), Paris for Everyman, etc. och Bell`s (till t.ex. Cathedral Towns från 1920-talets slut, Sussex 1928, Devon 1929). Det nya stora namnet för turister i England skulle emellertid bli Muirhead och serien Blue Guide, med sin första titel 1918: London and its Environs. Förlaget hade precis som Murray och Baedeker rötter i en lång familjetradition, med James Muirhead redan anställd hos Baedeker 1878 för översättningen och redigeringen av den engelska utgåvan av förlagets londonguide och därefter tillsammans med sonen Findley ansvarig för praktiskt taget alla engelska Baedeker-guider fram till första världskriget. Far och son startade då Muirhead`s Guidebooks limited genom att överta rätten till Murrays guider från Stanford 1915 och kom två år senare överens med franska Hachette om att publicera franska och engelska guideböcker parallellt under namnet Blue Guide respektive Les Guides Bleus. Många fylliga guider, med betydligt vackrare och bättre kartor än förlagets franska kollega (återigen Bartholomew) kom nu ut, inte minst om England, Skottland, Wales respektive Irland, men också i flera delar till Frankrike, Italien, m.fl. länder övertogs Blue Guides av Ernest Benn, varvid samarbetet med Hachette upphörde 1933, samtidigt som Findley`s son Russell Muirhead följde med som redaktör till Benns serie med bibehållet namn. Jakten på det pittoreska Om de engelska guider som understödde londonturisten, utlandsturismen och bad- och kurortsvistelserna delvis kommenteras i andra artiklar gäller det även en del av den inhemska guidelitteraturen (t.ex. järnvägsbolagens guider). Den senare uppvisade redan tidigt en ansats och ett tematiskt perspektiv som inte var lika vanligt och uttalat i andra länder och på sätt och vis skulle prägla hela den engelska guideutgivningen, om än med tiden, som det tycks, mer i själva titelanslaget än i innehållet. Vid sidan av the grand tour och kur- och badortsturismen, där också småorternas omgivningar uppmärksammades, hade givetvis också besöken till olika delar av och platser i landet successivt ökat, och då ofta med guidernas blick riktad mot historien katedraler, slott, universitet eller mot landskapen och naturen. Outforskade utmarker som Wales, Lake District och Skottland blev allt vanligare i olika beskrivningar och reseberättelser mot 1700-talets slut, med landets olika hörn och utmarker åtminstone hjälpligt samlade och kartlagda i Daniel Defoes bok om sin resa thro` the whole Island of Great Britain Med dessa beskrivningar, romantikens successiva uppgradering av naturens upplevelsevärden, också vid mötet med de mer vilda landskapen, med vägarnas förbättring

12 genom nya vägföretag och turnpike trusts och med osäkerheten för resenärer i den franska revolutionens och Napoleons Europa hade resandeströmmarna vridits mot mer okända och särskilt de nordliga delarna av den brittiska ön, varvid en mer kvalificerad vägledning till dessa trakter nu sågs som en nödvändighet. Redan tidigare hade termerna illustrated och pittoresk ofta använts i titlarna till lokala guider för att ange att de inte bara var uppräkningar och adresskalendrar, utan också målande och bildsatta beskrivningar av miljöer med kvaliteter som ansågs leva upp till detta. Förvisso var en titel som Picturesque Bristol knappast entydig antingen hela staden eller bara dess pittoreska delar? samtidigt som denna glidning knappast var något som bekymrade turisten. Istället blev termen allt vanligare i guidelitteraturen. Visserligen hade dess användning i turistiskt sammanhang sitt ursprung i Frankrike där voyage pittoresque blev ett allmänt varumärke för reseskildringar på 1780-talet och för första gången redan dykt upp i en beskrivning av Paris Detta enligt Lynne Withley, vars utmärkta, innehållsrika och väldisponerade bok Grand tours and Cook`s Tours, History of Leisure Travel (1997, s. 42) ger läsaren en närgången förklaring till termens definitiva etablering i de engelska guiderna. Naturupplevelserna är där den självklara utgångspunkten, med Samuel Johnsons och James Boswells resa i de skotska högländerna c:a 1770 som ett av flera utlösande och kontroversiella bidrag, eftersom de beskrev det landskap som ramade in deras rundtur som monotont, ödsligt och närmast helt ointressant. Även om boken hos flera möttes med undran och tvivel var det fortfarande få som på den här tiden fann någon skönhet i vild natur och obebodda landskap. T.o.m. Alperna beskrevs med en motsvarande likgiltighet av många som längs sin grand tour till Italien valt en avstickare till Grenoble och vidare upp mot Mont Blanc. Nu, med den allt vanligare längtande romantiska blicken riktad mot nästan all oexploaterad natur kom emellertid en annan resenär, William Gilpin, att ingående beskriva de ganska snarlika öde landskapen i Wales på ett helt annat sätt än Johnson-Boswell i sin bok om Wales 1782 och som blev enormt populärt och bl.a. inte minst hade många utförliga referenser till också författarens upplevelser av besöken i Lake District. Gilpin såg i dessa ganska obebyggda trakter istället ett vackert och varierat landskap som han valde att samlat beskriva med just termen pittoreskt. Hos en av auktoriteterna i den diskussion om landskaps- och naturupplevelser som redan hade blossat upp i spåren efter den berömda duon Johnson-Boswells skotska resa kom Gilpins naturporträtt att t.o.m. bli karaktäriserat som the quintessence of the Picturesqe idiom (Vaughan 1974, s. 58). Ett annat avgörande anslag var dessutom tidigare gjort i den första guiden till Lake District, Guide to the Lakes 1778 av

13 Thomas West, som sett hur allt fler turister börjat söka sig norrut redan från 1760-talet och nu beskrev sjödistriktet med ord som skönhet, variation och sublimitet, vilka allt oftare fick kvalificera innebörden av det pittoreska. Ytterligare sju utgåvor av Wests guide och flera andra rivaliserade guider skulle inte minska hans inflytande. West presenterade dessutom inte bara en speciell rutt med markerade punkter för de vackraste vyerna, utan introducerade också ett sätt att bäst betrakta dem, nämligen med ett slags Claude-glass (efter den franske konstnären Claude Lorrain), vilket var en convex spegel med vilken man med ryggen vänd mot motivet skulle fånga in detsamma ungefär som på en målning (Withey 1997, s. 47, Vaughan 1974, s. 58) hade Lake District blivit den mest populära turistdestinationen i Storbritannien, och väl förankrad i bakgrunden fanns också den romantisering av landskapen som de vitt kända böckerna av Rousseau representerade och Goethes diktning understödde. Båda uttryckte visserligen en viss motvilja mot alpinism och alper överhuvudtaget, men kom ändå att inspirera en litteratur som började se storheten också i Alperna, och för vars popularitet både den nationellt kände engelske poeten Wordsworth genom sina beskrivna besök i Alperna, liksom den tyske författaren Schiller med sitt drama om Willhelm Tell 1801, kom att spela en stor roll. Den absurda och slaviskt tillämpade scenerisökande turism som West representerade kom samtidigt att kraftigt karikeras i satiren The Tour of Dr Syntax in Search of the Picturesque av William Combe 1806 och i teaterpjäsen The Lakers Även Wordsworth stämde in i kritiken av West, men kvalificerade med mer insiktsfulla och nyanserade beskrivningar upplevelsen av dessa landskap i deras egen rätt och skönhet. Hans essä Guide to the Lakes 1810 kom ut i många utgåvor fram till 1840-talet och införlivades också i en mer omfattande guidebok som blev standardguiden till sjöarna fram till talet. Andra lika uppskattande guider var skrivna av t.ex. Sarah Aust (1810, 3:e), Edward Baines ( 1829), J. Otley (1850, 8:e), Elisabeth Longford (1855), William Ford (1843) och M. J. B. Baddeley (c 1883, 2:a). Distriktet blev nu också en ständigt uppdaterad obligatorisk titel i de stora förlagens guideserier, 1841 hos bröderna Black`s och 1866 hos Murray. Till denna friluftsturisms fördelar hörde också en ny inställning till fotvandring och den pedestrianism som den befrämjade, och vilken före dess hade betraktats som ett högst excentriskt nöje. Runt 1800 började den och turistinvasionen emellertid att ses som ett särskilt problem i Lake District p.g.a. ren trängsel, dvs risken för andra utsiktsjägare inom synhåll var numera uppenbar. För många kom istället nu Skottlands mer svårtillgängliga och vidsträckta högländer att framstå som ett nytt attraktivt resemål, fortfarande med jakten på det pittoreska som ambition, men nu kryddad med erfarenheten av det ödsliga och farliga, som

14 faktiskt även Boswell och Johnson ändå inte utan viss uppskattning ibland hade påmint om. Samtidigt kom även Skottlands historia att få större betydelse. Klanväldets inflytande över landets politiska förhållanden hade definitivt brutits genom en engelsk intervention så sent som 1740, men nu töjdes intresset ut ända till medeltiden, där skottarnas heroiska kamp mot engelsmännen under William Wallace`s ledarskap kunde bli en källa bräddfylld av historiskt engagemang. Borgar, fästen, slott och ruiner fanns också kvar i tillräcklig mängd och en helt avgörande hjälp för denna fascination av historiska artefakter och rekvisita som gick så väl i hand med det pittoreska fick besökarna från början av 1800-talet av Walter Scotts även internationellt sett enormt populära berättelser med landet och dess historia som scenografisk bakgrund. Scotts roman Kenilsworth 1821 skrev direkt in slottet i det romantiska berättande som han redan vunnit en stor publik och med och ledde till att A Consise Guide to Kenilworth Castle från 1777 redan 1842 hade kommit ut i 26 nya upplagor (Vaughan 1974, s. 55). Förebilden till slottet i Shakespeares Mac Beth rönte samma öde. Och precis som Schillers pjäs lockade svärmar av besökare till Willhelm Tells hemtrakter växte det här fram en historiskt orienterad turism, inte så olik den i Sverige som Jan Guillou nyligen skapade med böckerna om Arn. Borgar och ruiner, Inverness, Loch Katrine och Loch Ness blev nya strapatsrika resmål, med Glasgow och Edinburgh som civilisationens avlägsna brohuvuden. Black`s Picturesque Tourist of Scotland (11:e utgåvan 1854) och andra verk var tunga, tjocka böcker med detaljerade landskapsbeskrivningar och långa historiska utvikningar. Även utländska guider som franska Guide Pittoresque du voyageur en Écosse (Skottland) av Firmin Didot Frères 1838 inledde med referenser till Walter Scotts redan välkända romaner. T.o.m. Walter Scotts hem, liksom tidigare Wordsworths i Lake District blev under deras livstid turistmål, även utprickade i många guider. The Scotish Tourist and Itinerary, being a Guide to the Scenery and Antiquities of Scotland and the Western Islands 1837 (7:e, Stirling, Kenney & Co) illustrerade också den utvidgning av fokus som nu skedde. Till det pittoreska och en guide to the scenery fogades ett allt starkare intresse för de historie- och kulturbärande tingen, byggnaderna och artefakterna genom underrubrikernas tillägg: antiquities. Thomas Grays The Traveller`s Companion, in a Tour Through England and Wales, containing a cathalogue of the antiquities, houses, parks, plantations, etc 1774 hade förvisso långt tidigare annonserat en likartad inriktning för den besökandes engagemang med beteckningen cathalogue var ju museeguiderna inte långt borta liksom flera andra äldre guider till kyrkor, slott, borgar och herresäten, t.ex. J. Pote`s History and Antiquities of Windsor Castle 1749 (omarbetad 1755) och guider till slottet Blenheim (1793), till Towern i en strid ström (med alla sina vapen, givetvis) och Hampton Court i Londons omgivningar. Möjligen kan

15 man påstå att den senares populära häcklabyrint, återgiven i många london- och englandsguider, blev en av sinnebilderna för den variationsrika och efter några rundor fortfarande oöverskådliga mångfald turisterna sökte. J. B. Doyles Tours in Ulster 1854 (Dublin, 396 s.) beskrevs t.ex. på tidstypiskt sätt som just A Handbook to the Antiquities and Scenery of the North Ireland. Men som T. G. Rusells senare The Beauties and Antiquities of Ireland 1897 var den trots tillägget tourist guide mer uttryck för ett speciellt focus som inte markerades eller naturligtvis inte användes lika ofta om landet som picturesque i guidetitlarna, t.ex (J. Fraser), 1852 (London National Illust. Library), 1891 (Thorough Guides), 1904 (Black) eller med helt annan inriktning, J. O`Mahonys The Sunny Side of Ireland Lika viktigt kan det vara att påminna om att kopplingen mellan picturesque och de vanliga guidetitlarna The Picture of... respektive stad, särskilt London, som flera uppsatser visat, men också Dublin 1843, nog var långsökt konceptuellt sett. Picture of måste snarast förstås som porträtt eller framställning av, samtidigt som förläggare som letade efter passande ord i titlarna också gjorde det med ett bildminne av ordet och mycket väl kan ha påverkats av enbart förekomsten av picture. En del av allt detta handlade också om de gotiska former som tidigare mest föraktats vid jämförelsen med klassicismen men som nu med stöd av en allmän renässans för gotiken vid seklets mitt genom bl.a. konst- och arkitekturteoretikern John Ruskins böcker (bl.a. The Seven Lamps of Architecture 1849 och The Stones of Venice ) infogades i de övergripande, nu avsevärt utvidgade beskrivningarna av katedraler och t.ex. universitetsbebyggelserna i Oxford och Cambridge. Kanske har vi här förklaringen till den inställning som gjort att just katedralernas och andra byggnaders planer överhuvudtaget är mycket vanligare i brittiska guider än i andra länders och att t.ex. en snabbläddring på antikvariaten idag ofta omedelbart avslöjar om det är en gammal guide till England man håller i sin hand: tjugoen kyrkoplaner i Muirheads Great Britain 1930, inga i Baedekers Deutschland 1925 (men tre konstmuséer), även om Baedekerguiderna till Storbritannien på engelska anpassade sig snällt. Till en historisk guideöversikt hör också att de brittiska förlagen aldrig drev standardiseringen av guiderna lika långt som förlagen på kontinenten, där t.ex. vyerna och bilderna närmast avlägsnades helt, delvis till förmån för kartor. Även om de internationellt orienterade Murrays, Blacks, Cooks, Thourough Guides och McMillans guider knappt alls använde bilder kom dock bilderna och illustrationerna i de flesta övriga engelska guiderna istället ofta att spela en stor roll. En av de flitigaste och mest utnyttjade gravörerna var t.ex. L. F. W. Jewitt,

16 medlem av just Society of Antiquaries från Överhuvudtaget tycks det ganska naturligt ha funnits ett samband mellan den förmoderna bildproduktionen och det pittoreska eftersom avbildningen och framställningen av detaljer fortfarande hade en framskjuten roll för värderingen av bilders verkan, och frånvaron av närgångna människoskildringar i guiderna till förmån för byggnader, vyer och natur inbjöd till val av motiv och bildvinklar som kunde säkra den variation som svarade mot tidens smak. Förvisso skulle Turner med sina färgdrivna, diffusa och detaljupplösande framställningar anmäla sig, men samtidigt hade gotikens ribboch flätverk vunnit ny popularitet och de engelska preraphaeliterna gett det föreställande bildmotivet sitt hjärta utan att lämna minsta tråd, knapp eller hårslinga åt slumpen. Bibehållandet av bilder i guiderna torde därför ha fungerat som en uppbackning av den smak som fortfarande främst uppskattade det variationsrika och detaljvårdande med kort väg till slutmålet: det pittoreska. Det hela avspeglades med eftertryck i guiderna från det stora förlaget med säte i Edinburgh, Adam & Charles Black. Förlagets regionala guider kunde t.ex. heta Black`s History and Antiquities of the County of Surrey (1861), om än senare också faktiskt bara Black`s Guide to Devonshire (1886). Många i den väldiga mängden ortsguider från såväl järnvägsbolag som lokala förlag och även till olika grevskap och counties präglades av anslaget. A Guide to Weymouth kostade t.ex. som förklaring till guiden på sig att strunta i samtida sevärdheter till fördel för de historiska, en annan, The Glouchester New Guide 1802, meddelade uttryckligen att den som var intresserad av antiquities inte kunde förvänta sig särskilt mycket (ett tecken på detta intresses styrka, alltså). Att en stor del av The Picture of Newcastle upon Tyne 1812 främst tillägnades romerska lämningar (antiquities), var knappast ett överraskande grepp, men väl att också hanteringen av kol och koks beskrevs i detalj. Många guideförfattare förutsatte dessutom en ganska hög bildningsnivå hos läsarna och den akademiska terminologin för konst och arkitektur blomstrade ofta utan förklaringar, särskilt i de tidiga guiderna till Oxford och Cambridge, där författarna till en Oxford-guide, gentlemen of Oxford kallade de sig, närmast tycks ha gjort arkitekturen och inventarierna ( the antiquities ) till en tour de force i smakuppvisning, om vi förstår Vaughans beskrivning av guiden rätt (Vaughan 1974, s. 129). Även Murrays guide till Oxford 1861 gav detta intresse näring, intressant nog genom bl.a. detaljerade beskrivningar av väggmålningarna av Morris, Rosetti och Burne Jones, de två senare preraphaliter och alla del av the gothic revival och det nyväckta intresset för gotiken, men med målningarna här från övertäckta några år senare. Och fortfarande på 1890-talet annonserades guider till staden med titeln Shrimpton`s Pictorial and Historical

17 Gossiping Guide to Oxford. Den gedigna, vittomfattande och i stort sett inhemskt orienterade serien Ward, Lock & Sons kom t.o.m. ända in på 1930-talet att ha underrubriken a picturesque and historical guide. Språkligt är det faktiskt möjligt att i användningen av just dessa termer i titlar och undertitlar under flera hundra år se en tydlig skillnad mellan de engelska och kontinentala guiderna, där de förras titlar ofta skrevs in i ord som illustrated, picturesque, topographic, descriptive, historical och antiquarian, medan de senares endast bredde ut sig genom att addera namnen på fler orter, regioner, floder, länder och endast utnyttjade illustrerad när det var relevant, dvs förekom bilder. Det senare var också den definitiva bekräftelsen på den officiella och ganska neutrala hållning som en guide borde uppvisa enligt den standardisering av guiderna som skedde på kontinenten, också med hänsyn till smak och subjektiva upplevelser. Praktiskt taget aldrig förekom det titlar och undertitlar som Vackra Bristol, Östkustens pärla el. dyl. Namnet på lokaliteten var alltid nog, en förbluffande konvention som förblev dominerande långt in på 1900-talet. Industrialismens hemland Naturligtvis fanns det i England små möjligheter och ibland heller ingen anledning att i guidernas ganska idylliska, lantliga och naturromantiska framställningar dölja resultatet av industrialismens framfart, eftersom allt som kunde betjäna turismen gavs utrymme i guiderna, t.ex. nya stadshus, vackra broar och stationsfasader. Järnvägshallarnas imponerande och monumentala skjul i stål och glas bakom dessa fasader tycks dock ha framstått som alldeles för rökiga och sotiga, medan t.ex. de impressionistiska konstnärerna i Paris gärna kastade sig över dessa nya tekniska konstruktioner för att ge dem glödande färger. Kritiken mot industrialiseringen och moderniseringen var nämligen till en början väl utbredd på de brittiska öarna (bl.a. med Wordsworth`s hjälp) och gällde inte minst de skakiga tågresorna och röken. Järnvägen med sina nya stora stationer och än mer de imponerande broarna som förändrade landskapen markerades dock inte sällan som sevärdheter och delar av landskapen, som den nya, ovanligt höga järnvägsviadukten i The New Illustrated Hand-book to Folkstone (c 1840). Nya gasverk och kraftstationer var ofta tydligt arkitektoniskt artikulerade i någon stil och kom därför, liksom t.ex. gasometern i Margate i Kidd`s The Picturesque Pocket Companion (c 1850) eller häktet i W. J. Rees The Hereford Guide 1827, att illustreras i bild (de tre ovan nämnda i Vaughan 1974). Huruvida fotografiet förändrade fördelningen mellan natur- och arkitekturbilder respektive bilder av industrins, hamnarnas och infrastrukturens anläggningar är dock oklart, men fortfarande i Blacks Picturesque Guide to Wales 1885 (8:e) är det

18 gravyrerna som gäller, med broarna vid The Menai Strait närmast självklart förenade med naturen i en detaljerad och, skulle man utan vidare kunna säga, andlöst skimrande vy (s. 58). Fokus var dock här lika mycket som i de flesta guiderna på enskilda artefakter, byggnader och passager, beträffande större industri- och transportanläggningar mer på hamnarna med sina varv och dockor, som p.g.a. av det myllrande livet också angavs som besöksmål i många guider (i Liverpoolguiderna var högbanan längs de många uppradade dockorna ett trestjärnigt tips). I tredje utgåvan av en så tidig guide som The Bath and Bristol: or the Tradesmen`s and Traveller`s Pocket Companion 1755 tycktes hela hamnverksamheten, dess fordon, distribution, taxor, mm. stå i fokus. Däremot kom den smutsiga industrin att knappt mer än omnämnas i guiderna, och i så fall ofta som varnande exempel för de besökande turisterna. Värderade städerna själva här hamnarna högre än industrin som indikatorer på städernas roll i omvärlden? Det kunde i varje fall förklara att det gavs ut separata guider och broschyrer om dem, vilket knappast skedde för industrilandskapen och fabrikerna. De senare tog dock ofta revansch i annonsbilagorna, där det var vanligt att fabriksanläggningarna visades upp sig på bild i sin fulla glans. Alla stora engelska industri- och hamnstäder var i 1800-talets början redan beskrivna av oftast flera olika guider, två bl.a. av kvinnor, Jane Harvey`s A Sentimental Tour Through Newcastle 1794 och Susanna Watts A Walk Through Leicester 1804, båda med titlar till synes ganska oberörda av dessa industristäders omvandling och med en föreslagen rytm för turistbesöket som möjligen hade med kön att göra, men också med det pittoreska (Vaughan 1974, s ). Många tidiga guider saknade emellertid helt social insikt och empati. I Leigh`s Picture of London 1818 beskrevs South Bank som extremt smutsigt och hälsovådligt, och därför bebott av arbetare och de lägre klasserna. I The Liverpool Guide 1794 försvarade William Moss, en kirurg, källarbostäderna mot en annars nödvändig utspridning av stadsbebyggelsen. I The Leeds Guide 1806, dedicerad till en person som undvek de smutsiga orterna under sin jakt på antiquities, betonade författaren ändå i sin dedikation att de rika hade valt särskilda delar av staden för att undvika fabriksröken. Det fanns dock en del undantag som såg industrin som manifestationer av det nya samhället och gav dem ordentlig plats i guiderna. Ett exempel var George Measons serie av officiella illustrerade järnvägsguider på och 1860-talet, där t.ex. guiden om Glasgow, Edinburgh och The Caledonian Railways på 384 sidor beskriver städernas näringsliv och de viktigaste industrierna, t.o.m. med interiörer, allt uppbackat av 200 väl så intressanta annonssidor. Den

19 klassiska Cornish`s guide Through Birmingham 1855 (9:e) är delvis närmast en adresskalender över stadens industrier och företag (400 stycken), men ger på 136 sidor också plats för mer konventionella angelägenheter (antiquities bl.a.). I den fortfarande 1902 överlevande guiden är spåren av denna vinkling mot näringslivet i högsta grad fortfarande levande. Guider till hela England var avslutningsvis inte helt ovanliga. Leigh hade gett ut New Picture of England and Wales 1820, Paterson`s Guide Book to England and Wales kom 1885 och på 1900-talet gav både Muirhead och Benn ut englandsguider. Guider till de olika landsdelarna blev dock trots allt vanligast. Intressanta att nämna är också de utländska guiderna till England, där Hachette förvisso senare efter ganska många egna guider till just Storbritannien i hög grad använde sig av Muirheads material, som ändå hade en viss distans till det pittoreska och renodlat scenografiska. Baedekers guider på såväl tyska och engelska, utan större skillnad mellan dem, uppvisade heller inte någon uttalad brittisk jaktinstinkt vad gäller antiquities och pittoreska vyer, även om de givetvis med förlagets fulla kontroll på det brittiska utbudet förekom, liksom allt annat som borde tas med, alltså såväl katedralplaner som många ganska noggranna stadskartor och beskrivningar i text av städernas näringsstruktur. Det var därför som det också var Baedekerguiden till Storbritannien 1937 och inte någon engelsk motsvarighet, som det sägs att Hitler skall ha använt när han som vädergällning för de allierades ödeläggelse av små tyska kulturstäder 1942 förberedde motangreppet mot alla stjärnmarkerade engelska turistmål - om vi skall tro experten på Engelska Antikrundan (repris SVT I ). Samma uppgifter får vi i nästan hälften av alla de resultat med rubriken Baedeker Raids eller Baedeker Blitz som sökorden Baedeker och nazismen ger på Google. Bosse Bergman