Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Huvudtext sid 4-14 (3 23) OBS: Många sidor med mycket färg.

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Huvudtext sid 4-14 (3 23) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Det vackra Göteborg 1887 Totalt antal pdf-sidor: 14 st. Format: Liggande A4. Storlek: 4 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: Originaltext publicerad: Författare: John A Runström. Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN vackra staden Göteborg 1887

3 FÖRORD Göteborg år I dag åker tusentals turister till Göteborg för att umgås med glada och trevliga göteborgare. Stockholm däremot betraktar de flesta som stel men med vacker bebyggelse. I slutet av 1800-talet var förhållanden precis de motsatta: Göteborg ansågs vara Sveriges vackraste stad rent arkitekturmässigt medan invånarna betraktades som stela. Vi har valt att publicera den här berättelsen från 1887 eftersom den på ett spännande sätt beskriver turiststaden Göteborg i slutet av 1800-talet. Vi får en tidsbild av en stad med mängder av vackra kanaler, fantastisk arkitektur och fylld med bra utsiktsplatser. Förutom en lättförståelig hist orik över de första dramatiska århundradena vid grundläggandet av Göteborg får vi också en rättfram beskrivning av hur författaren uppfattar göteborgaren. E-boken avslutas med att författaren beskriver en utflykt till Göteborgs fantastiska skärgård. Det här är en måste-bok för dig som bor i Göteborg eller på väskusten och för dig som är nyfiken på staden. Vi lovar att du kommer att bli häpen över slutsatserna i boken eftersom de skillnaderna som beskrivs mellan Göteborg och Stockholm i dag är de helt motsatta. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Göteborg i dag. Copyright 2008 Virvelvind Förlag, Lysekil. Den här e-boken DET VACKRA GÖTEBORG publicerades första gången i juni 2008 och uppdaterades den 23 september Författaren John A Runström arbetade som redaktionssekreterare på Ny Illustrerad Tidning.

4 DET VACKRA GÖTEBORG Från Ny Illustrerad Tidning Publicerad i juni 1887 Illustrerad av Otto Strutzel veriges andra stad, omkring fyra sekel yngre än den första, kan dock uppvisa anor, som gå tillbaka ända till den tidigare medeltiden. Man skulle kunna säga, att staden under många århundraden liksom sökte sin plats och tvekande slog sig ned än här än der vid Götaelfvens stränder, till dess den store Gustaf Adolfs snilleblick ändtligen anvisade honom det för hans egentliga bestämmelse bäst passande läge. Som stadens»anherre» betrakta vi då den i vår medeltida krönikor ofta nämda handelsplatsen Gamla Lödöse, som låg omkring två och en half mil längre upp vid elfven, från det nuvarande Göteborg räknadt. Redan under Sten Sture d. ä:s tid flyttades denna stad till Säfveåns utlopp i Göta elf der nu»gamlestaden» är belägen och skulle nu erhålla namnet Götaholm, hvilket dock borgarena anhöllo att få utbyta mot Nya Lödöse,»emedan deras gamla stads namn var så väl bekant i hansestäderna». Samtidigt hade en stad uppväxt omkring Elfsborgs fästning (i det gamla, i vår krigshistoria berömda fästet, hvaraf några stenhopar ännu finnas qvar mellan Klippan och Röda sten, strax vester ut från staden), hvilken stad dock aldrig hann någon vidare betydenhet, då han genom sitt nära granskap med fästningen oupphörligt hotades af de ständiga krigen. Carl IX beslöt derför flytta honom till Hisingslandet midt emot och kallade den nya staden Göteborg. Med denna stad skulle nu äfven Nya Lödöse sammansmälta. Men redan 9 år efter det han fått sina stadsprivilegier, förstördes han i grund af danskarne. Efter ytterligare 9 års förlopp utfärdade Gustaf II Adolf (1621) privilegier för en ny stad med namnet Göteborg, men nu åter förlagd till elfvens venstra strand, mellan Nya Lödöse och Elfsborg.»Med rigtig blick för förhållandena valde han för staden ett läge, der den dels skyddades af det framför liggande Elfsborg, dels kunde genom anbragta försvarsverk i sista hand skydda sig sjelf, och der marken erbjöd tillfälle till betydande ut- 3 4

5 Stora hamnkanalen. 5 6

6 vidgning, med det oaktadt bibehållen lätt förbindelse med vattnet»*. Det rätta läget för en handelsstad vid Vesterhafvet var sålunda funnet, men till stadens uppsving fordrades framför allt vidsträckta handelsförbindelser och själen i alla affärsföretag, pengar. Skrifvelser afsändes till utlandet, hvari man lockade till inflyttning i den nya staden med löften om stora friheter och förmåner. Uppmaningen hade det bästa resultatet. Redan i ordnandet af det historiska Göteborgs affärslif hade bl. a. den rike holländske köpmannen Abraham Cabeliau tagit en mycket verksam del. Han inflyttade nu sjelf till det nya Göteborg. Hans exempel följdes af en rätt stor mängd främlingar, förnämligast holländare den tiden jordens främsta handlande nation men äfven tyskar, engelsmän, skottar, fransmän och judar. De främmande elementens vigt och inflytelse finner man bäst af den bestämmelsen, att af de 25 rådmän, som utgjorde stadens styrelse, endast 13 skulle vara svenskar, de öfriga deremot utgöras af tyskar, skottar och nederländare. Göteborg, liksom Stockholm, fick alltså sin handelsuppfostran af utländingar. Den nya staden gick raskt framåt, dess handel och sjöfart utvecklade sig med snabbhet och oberördt af svårare missöden har Göteborg allt mera tillväxt i rikedom och välstånd, hvartill det yp- * Berg»Samlingar till Göteborgs historia». perliga läget ej mindre än ett klokt begagnande af»konjunkturerna» väsentligen bidragit. Snart är väl den stund inne, då Göteborg i alla afseenden förtjenar namnet af vår främsta handelsstad. Den enda kommunikationsled, som ännu egentligen fattades i att göra Göteborg till en stapelort för landets vigtigaste näringsgrenar, öppnades 1879 i och med Göteborg-Ludvika (Falun)-banan, hvarigenom bergslagernas produkter kunna gå genaste vägen till utlandet. Det var så att säga den sista tråden af vårt lands industriella och kommersiella lif Göteborg den gången samlade i sin hand, sista steget väl äfven att på denna bana fullständigt öfverflygla rivalen Stockholm. I ett annat afseende har Göteborg redan allt från sin begynnelse öfverträffat Stockholm: det är utan all jemförelse landets mest välbyggda stad. Hufvudstaden eger i sin utomordentligt sköna och omvexlande natur ett företräde, som ingen stad i norden kan göra honom stridigt. Göteborg har i detta fall fått långt mindre i nådegåfva af en mildrik försyn; men en i ovanlig grad (åtminstone hos oss) liflig och vaken kommunalanda har gått hand i hand med en mera utvecklad smak att med konstförfaren hand ställa allt i den förmånligaste dager och rent af skapa skönheter der de förut ej funnits. Staden är som bekant anlagd i holl ändsk stil den vittnar sålunda äfven i detta hänseende än i dag om sina första bebyggare med kanaler, som genomkorsa den samma i olika rigtningar och 7 8

7 Hamnen sedd från Navigationsskolan. breda, praktfulla gator, som följa kanalerna. Redan detta ger både regelbundenhet och luftighet äfven åt den äldsta stadsdelen man tänke till jemförelse på det stockholmska»citys», jag vill ej säga gränder, men hufvudgator och samma sunda princip (med undantag naturligtvis af kanalanläggningar, hvilka onekligen äro mer förmånliga ur estetisk än ur hygienisk synpunkt) har gjort sig gällande i nyare stadsdelar man erinre sig endast den på senaste tiden uppvuxna stadsdelen i söder med Kungsportsavenyen och»embetsmannaqvarteret». Norra Hamngatan. 9 10

8 Det är sålunda ej svårt för främlingar att komma under fund med, att Göteborg är en vacker stad. Man behöfver endast, helst en vinterafton sedan gaslyktorna blifvit tända, ställa sig exempelvis vid»johanna i Brunnsparken» (så kallas på folkspråket en bronsafgjutning af Hasselbergs bekanta»la Semeuse» å en fontän i den nämda parken, belägen på den långsträckta holmen i Stora Hamnkanalen) eller ännu bättre på bron närmast öster derom och blicka rätt fram åt vester och man har en tafla framför sig, hvartill ingen annan stad i Sverige kan erbjuda maken. I ett långt, liksom oändligt perspektiv ser man kanalen med dess farkoster och på båda sidor om den samma de rikt upplysta gatorna, hvilkas strålande butiker och tusen gaslågor återspegla sitt sken i vattnet. En liknande syn möter, om man vid»lilla bommen», kastar en blick uppför Östra Hamngatan, som i hela sin längd strålar af ljus, likaledes återspegladt i kanalens vatten. Om söndagseftermiddagarne vintertiden ställer man ock gerna sin gång genom Stora Allén, stadens präktiga bulevard, för att få beundra den vackra Hagakyrkan, som då med sina upplysta fönster och sitt högtidliga orgelbrus framkallar en stämning, som kunde locka en inbiten ateist till tårar öfver sin förlorade barndomstro. De vackra sommareftermiddagarne söker man deremot helst Trädgårdsföreningen med sina vackra trädgrupper, sin fogeldam, sin rika blomsterverld och sitt präktiga växthus, som skyddande höjer en mångfald af söderns sköna och ömtåliga barn eller Slottsskogsparken, göteborgarnes boulogneskog, med sin äkta nordiska skönhet och sin rent af fulländade smak i anläggningarna. Eller man tar en öfversigt af staden och elfven från de höga bergen derofvanför, eller från Navigationsskolans tak, eller från Henriksbergs verandor (Henriksberg är ett mycket omtyckt värdshus i stadsdelen Masthugget). Eller man njuter sitt kaffe med eller utan»avec» på det vackra Lorentzberg, lyssnade till musikens toner. Eller slutligen, om man känner sig vemodigt stämd (och hur ofta kan ej en vacker nordisk sommardag framkalla just en sådan stämning!) söker man gerna upp Örgryte lilla fridfulla kyrkogård, sydost från staden, som väl med all rätt blifvit kallad»en af de skönaste dödens gårdar i hela norden». Men vill man öfvertyga sig om, huru vida göteborgarne förstå att bygga med smak, då kan man väl se sig om lite hvarstädes i staden, ty nästan öfver allt möter man någon vacker byggnad, men helst tar man en promenad utefter Kungsportsavenyen eller längs»embetsmannaqvarterets» gator. Den förra är helt säkert den vackraste, stilfullaste gata någon stad i Sverige kan uppvisa. Och råkar man då vara stockholmare, så händer det lätt, att man göra vissa reflexioner, alls ej smickrande för hufvudstadens smak, ehuru erkännas måste, att äfven här sent omsider bladet tycks ha vändt sig till ett mera tilltalande kapitel i vår privata arkitekturs historia

9 Lotshus på Brännö. Två invalider. Staden begränsas å alla sidor utom mot norr, der elfven stryker fram af höjdsträckningar, afbrutna af dalgångar. Midt i den gamla staden resa sig temligen brant trenne bergshöjder, Qvarnberget (med Navigationsskolan) samt Stora Otterhällan och Lilla Otterhällan (den senare med Göta artilleriregementes etablissement). Stora Otterhällan var ännu för tvåhundra år sedan beväxt med, som det uppgifves, 400 ekar utom annan löfskog. En påminnelse om denna tid möter oss i namnet»eklundsgatan». Rundt omkring gamla staden, skiljande denna från de nyare stadsdelarne, löper»vallgrafven», en bred kanal med ty värr stagnande vatten, och på andra sidan om denna utbreder sig den vackra, välordnade Kungsparken, som stöter intill Stora Allén och med denna bildar den största af de väl vårdade, utmärkt ordnade promenadplatser i parkstil, hvarpå denna stad är så rik. Från Lilla bommens hamn* leder den präktiga nya Hisingsbron (anlagd 1874, helt och hållet af jern utom körbanan) öfver till den liknämda ön, Göteborgs köksträdgård. Från Navigationsskolans tak har man den vidsträcktaste utsigt öfver elfven med sina massor af fartyg och den ståtliga Skeppsbron. Äfven staden ser man under sina fötter i hela dess utsträckning, flankerad i öster och vester af de enda minnena från dess forntida befästning, de båda skansarne Lejonet och Kronan. * Lilla och Stora bommen kallas hamnarmarne vid Östra och Stora Hamnkanalernas utlopp i elfven af den anledning, att tvärs öfver dess utlopp var i forna tider en stor stock eller bom, så att den lätt kunde föras fram och tillbaka; den fastlåstes om nätterna samt hölls öppen blott om dagarne. (Berg, s.o.) 13 14

10 å tal om Göteborg hör man gerna upprepas trenne trosartiklar, som alla gömma en god del sanning. Den första rör den alltid vakna och lifliga kommunalanda, som skänkt staden styrka i det inre och soliditet i det yttre. Ing en nekar heller till, att Göteborg i detta hänseende står mycket högt. Den omvårdnad för andliga intressen är ej mindre anmärkningsvärd än den utmärkta användningen i allmänhet af stadens medel. Den andra trosartikeln, som har ett visst innerligt samband med den första, lyder så: Göteborg är mecenaternas stad. Och man må ej undra på, att Göteborg med stolthet nämner namnen Sahlgren, Renström, J. Dickson, O. Dickson, Dahlgren, Carnegie, Wilson, Lindström, Fürstenberg m. fl., ty minnesvårdarne af desse mäns kärlek till sin stad och hans förkofran i skilda rigtningar möta ögat, hvart man går inom hans område, och de ha med allt skäl skaff at honom berömelse äfven i utlandet. Flera af stadens allmänna byggnader, såsom kyrkor, läroverk, institutioner och barmhertighetsstiftelser äro uppförda på initiativ af den ene eller den andre af dessa män, hvilka ock till största delen heller helt och hållet bestridt omkostnaderna derför. Så Hagakyrkan, Navigationsskolan,»Edvard Magnus' minne» m. fl. Hvad Renström genom sina storartade donationer uträttat till stadens förskönande och hans framåtskridande i alla afseenden är allbekant, och»renströmska fonden» utör ännu allt jemt en guldgrufva vid befrämjandet af nyttiga företag inom kommunen. En Sahlgrens djupt ingripande verksamhet pryder också ett af de vackraste bladen i Göteborgs historia. Då vi ej här kunna i detalj påvisa äfven de andres för staden betydelsefulla verksamhet, få vi åtnöja oss med att endast erinra om ytterligare en af de minnesvårdar, hvarmed till största delen familjen Dicksons skapelse, de första i sitt slag här i landet och mönstergilla i hela sin anordning. Hvad den fosterländska vetenskapen och konsten har att tacka Göteborgs mecenater för, är likaledes allom bekant. Det var Oskar Dicksons storartade frikostighet, som möjliggjorde Vegaexpeditionen med dess ej mindre för gamla Sverige ärofulla än för vetenskapen frukt bringande resultat. Och den effektiva handräckning dessa mecenater gifvit vår konst, särdeles den yngsta, derom ser man öfver allt vittnesbörd, både i Göteborgs offentliga tafvelgalleri och i dess många privata, och Fürstenbergska galleriet är, kan man säga, ett ståtligt monument deröfver. Och nyligen har hr David Carnegie genom sin storartade donation till den påtänkta högskolan i Göteborg så kraftigt främjat detta önskemål, som af mången i rikets andra stad omfattas med så varmt intresse, att troligt torde vara, att Göteborgs högskola blir en verklighet lika fort som Stockholms, hvilken senare institution, beklagligt nog för hufvudstaden, hotar att följa en berömd auktoritets exempel eller att redan vid ingången komma af sig

11 Musiken trifves också väl i Göteborg, som endast för en konstgren synes visa föga intresse: jag menar teatern. Det synes ej så litet märkvärdigt, att ej en teater kan bära sig i ett samhälle på invånare, men det är icke för ty ett faktum. Och här har ej frikostigheten visat sig lika snabb att träda räddande emellan. Göteborgs teater, som alltid haft aktningsvärda, stundom utmärkta sceniska krafter att råda öfver, har derför måst spela en lika brokig repertoar som Nya teatern i Stockholm.; och å ena som andra stället är det de»glada» operetterna, som utöfvat största dragningskraften, och hindrat en gedigen repertoar att trifvas och utöfva den förädlande inverkan på publiken, som alltid borde vara teaterns mål. Den tredje trosartikeln, mindre smickrande för staden, brukar merendels formuleras så:»göteborg är en förskräckligt tråkig stad för främlingar». Ja, det är sant, det glada folklifvet i Stockholm får man leta efter, den förekommande artigheten lika så. Göteborgaren är mera stel i sitt sätt, ej så tillmötesgående, så liflig och meddelsam som stockholmaren. Du märker genast skilnaden. Utlifvet är också i Göteborg föga utveckladt, med undantag naturligtvis för sommarmånaderna; Göteborg har inga förlustelselokaler, i trefnad och behag jemförliga med hufvudstaden. Kommer du en vinterafton in på Lorentzberg, får du ej vänta dig samma gemytliga, glada stämning som exempelvis i Berns salong; snarare blir du af tysta och ej vidare muntra grup- Fiskeläge vid Brännö. Lotsångare vid Brännö

12 per kring de särskilda borden betraktad med en blick, som tyckes säga:»den der, han hör ej till vårt fårahus!» Kanske kommer dock snart en förändring att härutinnan ega rum, då nu Göteborg fått sin Berns' salong i Trädgårdsföreningen, hvars förut temligen anspråkslösa restauration helt nyligen blifvit förvandlad till ett etablissement i stor skala med gratismusik och godt om utrymme. Den deremot, som stannar någon längre tid och mer hinner införlifva sig med stadens egna vanor, skall inom kort lära sig älska både Göteborg och äfven, i allmänhet taget, göteborgarne. Det tungt solida har också sitt behag, äfven om det ej är af samma art och framför allt ej så vinnande vid första beröringen som det gladt spirituella. Mången föredrar London framför Paris eller Wien, fastän de senare städerna tvifvelsutan äro angenämare uppehållsorter för turisten, som endast fäster sig vid den leende ytan. * * * är försommarsolen börjar gassa på Hamngatorna, bli de friska flägtarne från elfven allt mer förledande, och har man tid och lägenhet, beger man sig ned till Skeppsbron för att på någon af de der stationerade ångbåtarne företaga en tur nedför elfven och ett stycke ut i skärgården. Så fort vi lägga ut, helsar en frisk bris oss välkommen. Från höger höres ett regelbundet dån af hammarslag; det är Lindholmens mekaniska verkstad på Hisingen förnämsta tillverkningsorten för de svenska ångsluparne som ångbåten passerar. På andra sidan ser man stadsdelarne Masthugget och Majorna med lotsstationen Klippan och Carnegies storartade sockerbruk och porterbryggeri (den berömda»göteborgsporterns» födelseort). Längre ned kommer man till Nya varfvet, numera straff- och arbetsfängelse. På båda sidor om elfven ligga här en del sommarställen. Snart dyker upp Nya Elfsborgs fäste (anlagdt under drottning Kristina) på en holme vid elfvens utlopp. Som fästning är det numer utrymdt och holmen har apterats till badort och sommarnöjen. Ångaren lägger till vid badorten Långedrag, det kanske mest gouterade af Göteborgs sommarställen. Villorna trängas här formligen med hvarandra. Från restaurationens veranda nere vid sjöstranden har man en ståtlig utsigt öfver den vidsträckta hafsfjorden vid elfvens mynning. Fartyget fortsätter färden, viker in på Askimsfjorden och anlöper snart Brännö, den första af skärgårdens större öar och i allt karakteristisk för denna skärgårds utseende, hvars pregel är i allo så skiljaktig från Stockholm. De kala, bruna klipporna, det djupblå vattnet och den ljusblå himmeln äro denna skärgårds väsentliga kännetecken. Träd och buskar, ja till och med sjelfva grönskan, förekomma sparsamt; skrofliga, nakna eller glest mossbeklädda torna klipporna sig upp öfver hvarandra. Ej långt från Brännö 19 20

13 Styrsö, sedd från Brännö. ligger Styrsö, med en ansenlig kyrkoby och en badort, Bratten, som har att uppvisa en präktig restaurationsbyggnad med en ovanligt rymlig sal, tillika tjenstgörande som societetshus för badgästerna å denna och närgränsande öar och holmar. Vår utfärd är slutad. Ångbåten backar ut från Brattens brygga och kastar i hvita, fräsande ringlar upp det klara, genomskinliga vattnet, deri hundratals maneter i praktfulla röda färger simma. Man vänder åter in till staden, förfriskad till hela sin varelse af skärgårdens rena, starka luft. Men hör man till»the upper ten thousand», bor man i sin egen ståtliga villa eller också reser man utrikes. Har man händelsevis ingen egen villa, men ändå vill räknas tillhöra göteborgarne»af stånd«, eller i fall man verkligen skulle behöfva genomgå en badkur, bor man sommaren 21 22

14 öfver på Särö eller någon annan af de många fashionabla badorterna, som ligga strödda ut efter hela vestkusten. J. A. Runström 23