Metoder för ljudnivåmätning i bostäder, skolor m m

Transkript

1 Kontaktperson Christian Simmons PX (25) Energiteknik, akustik christian.simmons@sp.se Er referens Patrik Hultstrand Socialstyrelsen Avdelningen för kunskapsstyrning Enheten för hälsoskydd och smittskydd Stockholm Metoder för ljudnivåmätning i bostäder, skolor m m Inledning - uppdrag Socialstyrelsens allmänna råd - mätmetod SP har haft i uppdrag att utreda vilken metod eller vilka mätmetoder som kan användas tillsammans med Socialstyrelsens allmänna råd om buller inomhus SOSFS 2005:6. Innehåll Inledning - uppdrag... 1 Bakgrund... 2 Utredning och rekommendation... 2 Avgränsningar... 2 Mätosäkerhet variation inom rum mellan olika mätpositioner... 3 Allmänt om ljudnivåvariationer och mätningar... 3 SP-Info 1996: Nordtest Pedersen, Møller och Persson Waye - hörnmetod... 7 Hopkins & Turner AkuLite SS-EN ISO SS-EN ISO Socialstyrelsens handbok Sammanfattande bedömning inverkan av mikrofonpositioner Mätosäkerhet ljudkällor som varierar i tid, olika frekvensinnehåll Allmänt om ljudkällor som varierar i tiden SP-Info 1996: Socialstyrelsens handbok Svenska standarder för ljudklassning av bostäder och lokaler Naturvårdsverket rapport 5417 Metod för immissionsmätning av externt industribuller Naturvårdsverkets rapport om mätning av bullerimmission från vindkraftverk SS-EN ISO SS-EN ISO Slutsatser Referenser Postadress Besöksadress Telefon / Telefax E-post / Internet Bankgiro PlusGiro Org.nummer SP Box BORÅS Västeråsen Brinellgatan BORÅS info@sp.se

2 PX (25) Bakgrund Socialstyrelsen beställde en utredning av vilken/vilka mätmetoder som kan användas för att bedöma om en ljudnivå uppfyller riktvärdena i Socialstyrelsens allmänna råd SOSFS 2005:6. För att tillämpa tekniska (noggranna) mätmetoder bör normalt en akustikkonsult anlitas. Det är samtidigt önskvärt att miljö- och hälsoskyddsnämnderna själva kan göra förenklade, indikerande ljudnivåmätningar enligt någon tillgänglig översiktsmetod. Uppdraget avgränsades till att göra en analys av tillgängliga metoder och ange vilken eller vilka som kan vara lämpliga för dessa ändamål. Inverkan av variationer i ljudnivå inom ett rum diskuteras, särskilt vid låga frekvenser, och hur valet av mikrofonpositioner påverkar mätresultatet. Inverkan av ljudkällans variationer i tid belyses med avseende på mätning av maximal A-vägd ljudnivå, ekvivalent A-vägd ljudnivå och lågfrekvensljud Hz enligt allmänna rådet SOS FS 2005:6. Några synpunkter ges angående mätning av ljudnivåer i rum, då dessa orsakas av vindkraftsverk. Några råd om hur man kan hantera bakgrundsnivå ges slutligen. Förekomst av ljud i bostäder vid låga frekvenser, s k lågfrekvensljud (kallas även lågfrekvent buller), redovisas i rapporten Lågfrekvent buller i boendemiljön från Boverket 1 samt i artiklarna A Detailed Study of Low-Frequency Noise Complaints från Aalborgs och Göteborgs universitet 2 och Assessments of low frequency noise complaints among the local Environmental Health Authorities and a follow-up study 14 years later 3. Arbets och miljömedicin vid Göteborgs Universitet har en hemsida som ger en bra överblick (på engelska) över hur lågfrekvensljud påverkar människor. 4 Utredning och rekommendation Vi lämnar här en rapport med en kortfattad redogörelse för det tillgängliga underlaget och anger i det sista avsnittet några metoder som vi bedömer att Socialstyrelsen kan hänvisa till. Avgränsningar Tillgänglig tid och budget har inte medgivit att göra några nya jämförande mätningar, ej heller att göra egna vetenskapliga granskningar av publicerade mätmetoder. Vissa jämförelser har dock redan publicerats och några väsentliga resultat från dessa har kunnat läggas till grund för vår sammanfattande bedömning, med stöd av både egna och andras praktiska erfarenheter. Vi lämnar referenser till de rapporter och artiklar vi använder, men gör inga utförliga referat av dessa. Med lågfrekvensljud avses i detta sammanhang luftburet ljud i tredjedelsoktavband (tersband) mellan 31,5 Hertz (Hz) och 200 Hz. Ekvivalentnivå är ett standardiserat mått på en tidsutjämnad ljudnivå.

3 PX (25) Mätosäkerhet variation inom rum mellan olika mätpositioner Allmänt om ljudnivåvariationer och mätningar Ljudnivån kan variera avsevärt inom bostadsrum, klassrum, vårdrum och liknande, särskilt vid låga frekvenser (under 200 Hz). Ett exempel från ett vardagsrum visas i figur 1, vars vertikala axel visar ljudnivåer i olika positioner (i x-och y-led) i steg om 5 db, mätta i tredjedelsoktavbandet 63 Hz. Figuren visar att ljudnivån är högre i hörnen än i rummets mitt. Ljudnivå, db Se förklaring Kortsida, Långsida, mätpositioner mätpositioner Figur 1. Ljudnivåer som mätts upp i ett rutnät av mätpunkter i ett vardagsrum (25 m2, 2,80 takhöjd), i tredjedelsoktavbandet (tersbandet) 63 Hz. Rummet var normalt möblerat, med en efterklangstid om 0,7 sekunder (vid 63 Hz, men cirka 0,5 sek vid högre frekvenser). Anm. Positionen längst ned till höger gick inte att mäta, den redovisas av praktiska skäl som 50 db. Högtalaren står i en öppning i övre högra hörnet, på cirka 1 m avstånd från den närmaste mätpunkten, markerad som en skrafferad box i figuren. Det finns flera studier av hur ljudnivåer varierar i rum och vilka mätresultat som erhålls, beroende på vilka instruktioner som olika mätmetoder ger för utplacering av mätmikrofoner. Några av dessa studier diskuteras nedan i syfte att göra en översiktlig bedömning av vilka resultat som kan förväntas i genomsnitt om man hänvisar till en viss mätmetod i rådet. När man jämför olika mätmetoder är det praktiskt att studera den osäkerhet som följer av instruktionerna för var man ska mäta och hur de uppmätta ljudnivåerna i dessa punkter ska medelvärdesbildas. Man kan också värdera vilket resultat som är mest relevant, exempelvis med tanke på hur människor upplever störande ljud. En annan väsentlig egenskap är om ljudnivåerna går att förutsäga i ett planeringsskede. Fyra faktorer blir då väsentliga att värdera i de artiklar och rapporter som vi har tillgång till: systematisk mätosäkerhet, som medför att man i medeltal får ljudnivåer som ligger under, över eller intill någon referensnivå. Referensen kan vara medelljudnivån för alla positioner i rummet, eller en maximalnivå för någon del av rummet där människor kan befinna sig. Om de systematiska skillnaderna mot medelljudnivån är kända för olika metoder, så kan man jämföra mätresultat som erhållits med dessa metoder och med undersökningar om hur olika ljudnivåer upplevs. Om den systematiska skillnaden för

4 PX (25) en metod är svår att bestämma, så blir det svårt att tolka de mätresultat som man får med metoden. slumpmässig mätosäkerhet, som innebär att man får olika resultat beroende på var man placerar sina mikrofoner, eller om möbleringen har ändrats mellan två mättillfällen. Mätmetoder bör rent allmänt ge så små slumpmässiga variationer som möjligt. Man skulle också kunna ta hänsyn till variationer inom ett rum genom att räkna upp medelnivån med exempelvis en standardavvikelse i rumsvariationerna. Då kan man säga att den verkliga ljudnivån i någon del av rummet med cirka 85 % sannolikhet inte är högre än den uppmätta, vilket ligger närmare en tänkt maximalnivå. Väljer man denna metod bör man också anpassa kravnivåerna till sättet att mäta på. Det måste också finnas något sätt att skatta vilka rumsvariationer som kan förväntas i ett planeringsskede. Vid mätning måste man bestämma både medelvärde och standardavvikelse. relevans, hur den uppmätta nivån stämmer med den subjektivt upplevda ljudnivån, exempelvis genom att anvisa mätpositioner efter rummets möblering eller användning. Flera länder har anvisningar om att mätning ska göras i de punkter som de som störs av ljudet själva pekar ut. Det har dock visat sig vara svårt för boende och lokalnyttjare att anvisa mätpunkter med bestämdhet, upprepade försök har lett till stor spridning i mätvärdena (ref 2). Det är också vanligt att man gör mätningar i omöblerade rum, t.ex. före inflyttning i ett nyproducerat eller renoverat hus. Kravet är därför svårt att hantera i praktiken. De standardiserade mätmetoderna utgår från slumpmässiga urval av mätpositioner utan hänsyn till rummets möblering eller avsedda användning. Metoder som går ut på att mäta i speciella positioner, t.ex. längst inne i hörn där brukare inte kan uppehålla sig, skulle kunna uppfattas som irrelevanta av brukarna. förutsägbarhet, att ljudnivån går att beräkna eller bedöma mot erfarenhet så att byggkonstruktioner och installationer kan dimensioneras mot uppställda krav utan orimligt stora risker för underkännande vid kontroll (och följdkrav på korrigerande åtgärder). Krav som ställs ska vara tekniskt och ekonomiskt försvarbara och den som vill göra rätt ska kunna välja rätt utförande med stöd av typlösningar eller beräkningar. Beräkningsmetoden i standarden SS-EN leder till ljudnivåer som normalt är lika med eller något högre än rumsmedelvärdet mätt enligt SS-EN ISO eller SS-EN ISO Rumsmedelvärdet är därför lämpligt som referens. Nedan presenteras resultat från några studier, för att se hur befintliga mätmetoder fungerar praktiskt. I de angivna referensartiklarna diskuteras många fler frågor än de som tas upp här och där finns även referenser till mer grundläggande artiklar om mätosäkerhet i rum. SP-Info 1996:17 En jämförelse av olika mätmetoder gjordes på SP för Socialstyrelsen Den ledde fram till en förenklad mätmetod 5, som har använts i många kommuner sedan det allmänna rådet SOSFS 1996:7 gavs ut. Metodens mätosäkerhet i rum jämförs med andra metoder i nästa avsnitt om en utvidgad studie och ett Nordtestprojekt. SP-Info metodens mätosäkerhet redovisas i figur 2 som SS-63_Csym, se nedan. I metoden kom en nygammal idé till användning, att mäta ljudnivåer i hörnen där man oftast får de högsta värdena, se figur 1. Det som var nytt i SP-Info metoden var att man först ska kontrollera ljudnivån i alla hörn och sedan göra själva mätningen endast i det hörn som har den högsta ljudnivån. Att ta med alla hörnpositioner hade tidigare visat sig ge större mätosäkerhet. Enligt SP-Info metoden ska man även mäta i rummets centrala delar, med hänsyn till hur rummet används, och räkna fram ett logaritmiskt medelvärde av tre positioner. Erfarenheter har visat, att den medelvärdesbildade ljudnivån sällan avviker från den högst uppmätta nivån med mer än 5 db. Därmed minskar man inverkan på mätresultatet av de låga ljudnivåer som ofta förekommer i rummets mitt, som beror på interferenser.

5 PX (25) Nordtest 1996 Forskningen på SP ledde vidare till en jämförande test mellan 24 mätmetoder för Nordtest, som publicerades 1999 i ActaAcustica 6. Figurerna 2a och 2b visar de systematiska respektive slumpmässiga avvikelserna mot rumsmedelvärdet då de olika mätmetoderna används. Prover hade då gjorts i 10 rum med olika storlekar och möblering. I Nordtestprojektet genomfördes en även en förenklad jämförelse, där ett antal mätoperatörer från de nordiska länderna provade de metoder, som sedan kom att föras in i SS-EN ISO och SS-EN ISO En slutsats var att valet av hörnposition var viktigt. Okulär bedömning räckte inte, utan man bör mäta sig till vilket hörn som ska användas om man vill minska de slumpmässiga variationerna. Figur 2a. Systematiska skillnader mellan genomsnittliga mätresultat med 24 olika mätmetoder och referensnivån 0 db (=rumsmedelvärdet för ett tätt rutnät av mätpositioner). Proverna gjorda i 10 rumsfall. Från ref [6]. Negativa värden innebär att metoden ger lägre ljudnivå än rumsmedelvärdet, i genomsnitt.

6 PX (25) Figur 2b. Standardavvikelse (slumpmässiga skillnader) i mätresultat med olika metoder. Proverna gjorda i 10 rumsfall. Från ref [6]. Höga värden innebär att metoden ger olika mätresultat då ett prov görs om, även då man följer dess instruktioner. Detta beror på att instruktionerna kan tolkas olika. Förutom hörnpositionen bedömdes det också vara relevant att ta med positioner i rummets vistelsezon. De standardiserade metoderna väger därför samman mätningar i en utvald hörnposition med några positioner i vistelsezonen. I figurerna 2a och 2b visas resultat med 24 olika mätmetoder, där olika mätpositioner har valts ut upprepade gånger inom ramen för vad anvisningarna i respektive metod medger, så som kan bli fallet om olika operatörer tolkar anvisningarna olika. Genom att upprepa mätningarna många gånger kan både systematiska och slumpmässiga avvikelser studeras för respektive mätmetod. Vilka metoder som jämförts och de viktigaste kraven i dessa redovisas i referens (6). I några fall går det bara att hitta några få möjliga mätpositioner, exempelvis då mätning ska göras i hörn, i andra fall har ett hundratal kombinationer kunnat provats. Diagrammens axlar visar hur ljudnivåerna avviker (y-axeln) vid olika frekvenser (x-axeln). Vänstra delen visar värden vid tredjedelsoktavbanden 25 Hz Hz, därefter A- och C- vägda nivåer, till höger oktavbanden 31,5 Hz Hz. Figurerna 2 visar några viktiga resultat med tanke på valet av mätmetod: flertalet mätmetoder tenderar att underskatta den genomsnittliga ljudnivån i rummet vid låga frekvenser. Det beror i vissa metoder helt enkelt på att de anger att mikrofonen ska placeras i mitten av rummet där ljudnivåerna är låga på grund av interferenser. ser man på en österrikisk metod (ÖNORM_LF) och två danska metoder (DK_Delta96, DTU_JHR) där man ska placera mikrofonen längst in i ett hörn, så blir de uppmätta ljudnivåerna normalt något högre vid låga frekvenser och väsentligt högre än rumsme-

7 PX (25) delvärdet vid högre frekvenser. mikrofonplaceringar nära ytorna (närmare än 0,2 meter) ger osäkrare resultat än om man håller 0,5 m avstånd. En möjlig orsak är inverkan av lätta byggmaterial i väggar och tak (gipsskivor, spånskivor, lättbetongväggar). De påverkar ljudfältet på två sätt. Det första är att lätta skivor svänger på ett speciellt sätt då de påverkas av vibrationer eller ljudtryck vid låga frekvenser, de ger lokala tryckvariationer tätt intill skivan som inte märks i mitten av rummet. Problemet med dessa så kallade reaktiva närfält under materialets koincidensgränsfrekvens beskrivs i standarden för intensitetsmätningar (SS-EN ISO 15186), som specifikt anvisar att avståndet mellan mikrofon och provföremålets yta bör vara 0,1-0,3 m. Det andra skälet är att vid högre frekvenser uppstår kraftiga variationer i den registrerade ljudnivån på grund av interferenser, där infallande och reflekterat ljud inte varierar i takt. Även om mikrofonen skulle kunna placeras helt dikt ytan så uppstår tidsförskjutningar då lätta väggar eller tak svänger med ljudfältets tryckvariationer. Mätpositioner längst in i hörn bör därför undvikas, vilket även Hopkins & Turner (se nedan) konstaterade. metoden i SP-Info 1996:17 [ref 5] redovisas i figur 2 som SS-63_Csym, dock utan hänsyn tagen till att de båda rumspositionerna (enligt instruktionen) ska väljas ut med tanke på rummets användning. Metoden ger ett resultat som i genomsnitt ligger 1 db över rumsmedelvärdet vid de allra lägsta frekvenserna (beräknat från en stor mängd mätpositioner), och approximativt lika med rumsmedelvärdet vid frekvenser Hz. standardavvikelsen är stor vid låga frekvenser, utom för de metoder som nyttjar många mätpositioner eller ett utvalt hörn. SP-Info metoden SS-63_Csym har en relativt liten standardavvikelse, vilket betyder att den ger relativt reproducerbara mätresultat. standardavvikelsen är låg även med de metoder som anger att 5-10 fasta positioner ska fördelas över hela rumsvolymen. Men så många mätpositioner är opraktiska om man har oregelbundet förekommande ljud som man vill mäta på under längre tid. Därför är det mer praktiskt med ett fåtal positioner, som i SP-Info-metoden. att mäta i oktavband ger obetydligt lägre mätosäkerhet än tredjedelsoktavband. Detta resultat har förvånat och även diskuterats inom ISO-standardiseringen. Om de tre tredjedelsoktavband som ryms inom ett oktavband har samma ljudnivå och är okorrelerade mot varandra, så borde oktavbandet ge cirka halva standardavvikelsen jämför med tersbanden. Att detta samband inte visades i de studerade fallen, kan bero på att något av tredjedelsoktavbanden dominerar oktavbandsvärdet och att den statistiska utjämningseffekten av de andra tredjedelsoktavbanden uteblev. Sådana ljudkällor förekommer, exempelvis där man har tonalt ljud i något tredjedelsoktavband. detta betyder också, att metoder som anvisar oktavbandsvärden (t.ex. SS-EN ISO och 16032) borde kunna användas för mätningar i tredjedelsoktavband, med en marginellt ändrad mätosäkerhet. Pedersen, Møller och Persson Waye - hörnmetod Pedersen, Møller och Persson Waye publicerade en studie som kortfattat redovisar vilka mätmetoder som används i ett antal länder, med fördelar och nackdelar. De pekar särskilt på att den s k svenska metoden (SP-Info 1996:17) som använder C-vägd ljudnivå för att välja ut ett hörn, skulle kunna ge problem om det störande ljudet ligger inom ett annat tredjedelsoktavband än det som dominerar den C-vägda ljudnivån. Vad vi känner till har ingen konsult eller miljöförvaltning påtalat att detta problem skulle förekomma i praktiken, men det är ett principiellt korrekt påpekande. I förslaget till ny ISO-metod för ljudisolering (ISO/DIS ) valdes av samma skäl en modifierad metod, där hörnpositionen väljs efter högsta ljudnivå i respektive tredjedelsoktavband. Detta kan medföra att olika hörnpositioner kan användas vid olika frekvenser. Några resultat presenteras i nästa avsnitt.

8 PX (25) Pedersen m fl har även jämfört några nya metoder med den svenska metoden (dvs SP-Info 1996:17) och den danska metoden, en variant av den svenska som nyttjas i Danmark som tilllåter ett friare val hörnpositioner. Figur 3 visar systematiska skillnader mellan rumsmedelvärdet, den svenska metoden och den danska metoden, mot referensen 0 db som i detta fall är den nivå som överskrids i 10% av rummet (L 10 ). Figur 3 visar även inverkan av slumpmässiga skillnader (spridning över alla positioner), där staplarna visar mediannivå, 25 %- och 75 %- fraktiler samt 95 %-konfidensintervall. Mätningarna är gjorda i tre rum, dels med 2 rena toner och dels med filtrerat brus, i 2 tredjedelsoktavband. Figurerna 3 visar några intressanta tendenser: den svenska metoden ger även i denna studie marginellt högre genomsnittlig ljudnivå än rumsmedelvärdet. den danska metoden förefaller ge något lägre medelvärden än den svenska. De enstaka värden som ligger högt över övriga kan man bortse från (av vissa orsaker som förklaras i artikeln) spridningen i den svenska metoden är påtagligt lägre än i den danska, skillnaderna beror sannolikt på att den danska metoden inte är lika styrande när det gäller valet av hörnposition båda metoderna ger några db lägre ljudnivå än L 10, som enligt författarna skulle kunna användas som kravnivå för att ge brukare ett striktare skydd än vad rumsmedelvärdet gör den av författarna föreslagna hörnmetoden gav systematiskt högre nivåer än L 10 och den svenska metoden samt mindre spridning, i de fåtal fall som mätts den föreslagna hörnmetoden medför att man inte alls mäter i vistelsezoner i rum. Mätpositionerna kan uppfattas som irrelevanta av dem som störs av ljud i detta rum Skulle den föreslagna nya hörnmetoden börja tillämpas som ny svensk metod, så skulle även kravvärdena behöva justeras för den systematiska differens mot SP-Info-metoden som används idag. Byter man till en mätmetod som ger högre ljudnivåer i genomsnitt behöver man överväga riktvärdena om man inte vill ställa hårdare krav än idag. Men eftersom skillnaden inte är konstant behöver man i så fall göra en validering av den nya mätmetoden, exempelvis mot subjektiva lyssningsförsök, samt prova den praktiskt i fält.

9 PX (25) Figurer 3: a) Systematiska och slumpmässiga skillnader mellan rumsmedelvärdena och de svenska respektive danska metoderna. b) jämförande mätresultat med ett förslag till ny hörnmätmetod. Proverna gjorda i 3 rum, med 2 rena toner respektive filtrerat brus i 2 frekvensband. Från ref [9].

10 PX (25) Hopkins & Turner En jämförande studie av Hopkins och Turner ger också värdefullt underlag för bedömning och rekommendation av mätmetod 10. De provade också mätpositioner tätt intill hörn, men fick inte resultat som korrelerade till rumsmedelvärdet på ett stabilt sätt. Jämför med föregående avsnitt. Hopkins och Turner rekommenderade därför mätpositioner i hörn mellan 0,3 och 0,5 m från väggar, tak och golv, som adderas till ett rumsmedelvärde mätt med svep eller över 5 fasta positioner. Resultat av deras litteraturstudier, analytiska simuleringar av olika mätmetoder samt praktiska provningar ledde till ett nytt förslag till internationell standard för mätning av luftoch stegljudsisolering, ISO/DIS I deras artikel 10 redovisas en bred överblick och illustrationer över variationer i ljudfälten i de fyra mätrum som användes för studien. Figurer 4: Systematiska och slumpmässiga skillnader mellan normalmetoden i ISO (fem fasta positioner jämnt fördelade). 0 db anger referensnivå, som är ett rumsmedelvärde. I de övre diagrammen är alla mätpositioner minst 0,5 m från väggar, golv och tak i rum. a) två rum åtskilda av väggkonstruktion A, Hz; b) dito, i rum åtskilda av vägg B, Hz. I de nedre diagrammen inkluderar rumsmedelvärdet (0 db) positioner tätt intill väggar och golv vilket ger en högre referensnivå. c) rum åtskilda av vägg A Hz, d) rum åtskilda av vägg B Hz. Från ref [10]. Figurerna 4 a och b (övre) visar att mätningar i fem positioner som fördelats ut i rummet (enligt standarden för mätning av luftljudsisolering SS-EN ISO 140-4) ger medelvärden som i genomsnitt stämmer bra med ett noggrannare medelvärde över hela rummet, dock begränsat till rumsvolymen inom 0,5 meter från väggar, golv och tak. I figurerna 4c och 4d (nedre) jämför man istället med ett utvidgat rumsmedelvärde, där det ingår positioner tätt intill väggar, golv och tak som ger en högre referensnivå. Man ser då, att ISO metoden ger ett lägre medelvärde än det utvidgade rumsmedelvärdet och att skillnaden ökar mellan 20 och 200 Hz. Mätning tätt intill begränsningsytorna ger alltså högre ljudnivåer jämfört med att mäta på lite avstånd, men skillnaden varierar med frekvensen och mellan mätrummen. Observera att diagrammen b och d avser frekvensområdet Hz och diagrammen a och c Hz.

11 PX (25) Spridningen påverkas inte av vilken referens man jämför med. Den ligger ganska stabilt på +/- 2 till 3 db från Hz för att avta vid högre frekvenser, där fler rumsmoder ryms inom samma tredjedelsoktavband och minskar variationerna i ljudfältet. Författarna tog fram en särskild lågfrekvensmetod för standardförslaget ISO/DIS , som är avsett att användas i rum med mindre än 25 m 3 rumsvolym, vilket svarar mot cirka 10 m 2 golvarea (normalt sovrum för 1 person). Metoden är lik den svenska metoden i SP-Info 1996:17, men med två viktiga skillnader: Hörnpositionen väljs efter högsta ljudnivå i respektive tredjedelsoktavband. Följden blir, att olika hörnpositioner kan användas för olika frekvensband. I SP-Info adderar man två rumspositioner, i L LF adderas ett rumsmedelvärde (mätt med rörlig mikrofon eller 5 fasta mikrofonpositioner), multiplicerat med 2. Figurer 5: Systematiska och slumpmässiga skillnader mellan rumsmedelvärdena och förslaget till lågfrekvensmetod inkl. hörnmätningar (L LF enligt ISO/DIS ). a) rum åtskilda av vägg A b), dito vägg B. Rumsmedelvärdet inkluderar mätpositioner på väggar och golv. Proverna är gjorda i 2+2 rum. Figurerna 20 och 21 är från ref [10]. Observera att frekvensområdet är olika i diagrammen. I figurerna 5 jämförs mätresultat med denna metod (L LF ) med de utvidgade rumsmedelvärdena, där det alltså ingår mätningar tätt intill rummets begränsningsytor. Detta motiveras med att detta rumsmedelvärde korrelerar bra med beräknat energimedelvärde för ett rum. Man ser att det genomsnittliga mätvärdet varierar mot rumsmedelvärdet, det ligger nära detta vid de lägsta frekvenserna men avviker vid de högre. Resultaten i figur 5a och 5b ser något olika ut, vilket gör mätvärdet något svårtolkat. I standardförslaget begränsades användningen av metoden till frekvensbanden Hz. För högre frekvensband ska någon av normalmetoderna i standarden användas, antingen med rörliga eller fasta mikrofonpositioner. AkuLite Inom det s k AkuLite projektet, som handlar om stegljud i lätta konstruktioner, gjordes en svensk studie 11 under 2011 för att utvärdera de olika metoder för medelvärdesbildning som beskrivs i standardförslaget ISO 16283, där bl.a. L LF ingår. Figurerna 6 visar några av resultaten.

12 PX (25) Figurer 6: a) Systematiska och b) slumpmässiga skillnader mellan rumsmedelvärden och några mätmetoder i ISO/DIS För små rum anvisas lågfrekvensmetoden L LF som liknar den svenska (SP-Info 1996:17) men som använder det hörn som ger högst nivå i respektive tredjedelsoktavband i medelvärdet. I figuren anges den som 5 fixed pos & max corner. Rumsmedelvärdet inkluderar inte mätpositioner på väggar och golv, minsta avstånd är 0,5 m utom i hörn där L LF mäter mellan 0,3 och 0,5 m från väggar och tak. Prover är gjorda i 5 rum, här visas resultat från ett vardagsrum 25 m 2. Från ref [11].

13 PX (25) Man kan se några tendenser i figurerna 6: metoden med fem fixa positioner jämnt fördelade i rummet ger i medeltal samma resultat som ett rumsmedelvärde med ett stort antal positioner. Vid de lägsta frekvenserna ger metoden cirka 1 db lägre värde. I de övriga 4 rum som det gjordes jämförelser i var skillnaderna mot rumsmedelvärdet inom +/- 1 db. övriga metoder för normala mätningar (i rum med mer än 25 m 3 volym) använder olika typer av svep, dvs mikrofonen flyttas i en beskriven bana genom rummet under mättiden. De ger i medeltal samma resultat, men i enstaka frekvensband kan lite större skillnader uppstå. Detta tyder på att svepmetoderna, särskilt Helix, inte tar jämnt fördelade stickprov i rummet, några positioner nära mitten av rummet dominerar medelvärdet. metoder med rörlig mikrofon är olämpliga vid mätning av låga ljudnivåer, eftersom egenljud kan störa mätningen. den särskilda lågfrekvensmetoden L LF (i figuren 5 fixed pos & max corner) ger ett systematiskt högre värde än rumsmedelvärdet, i ungefär samma storleksordning (3 db) som i Hopkins & Turners studie (se ovan). I de övriga provrummen blev tendensen densamma, men i enstaka frekvensband kunde upp till 5-6 db skillnad förekomma. lågfrekvensmetoden L LF ger systematiskt mindre slumpmässiga skillnader än övriga metoder, vid frekvenser under 100 Hz, med undantag av den cirkulära svepmetoden (Helix). Slumpmässiga skillnader minskar naturligt om metoden inte medger ett slumpmässigt urval av mätpositioner. i denna jämförelse ingick inte den svenska metoden (SP-Info 1996:17) med ett utvalt hörn och två rumspositioner, men den bör ge resultat som ligger mellan lågfrekvensmetoden L LF och 5 Fixed Positions. rumsstorleken verkar inte ha någon systematisk betydelse för variationerna, vilket hade förväntats teoretiskt med ledning av antalet egenfrekvenser inom respektive tredjedelsoktavband. SS-EN ISO De standarder som kan vara aktuella som metoder för tillsyn i byggnad är i första hand de som är avsedda för att mäta installationsljud; SS-EN ISO (teknisk metod) och SS-EN ISO (överslagsmetod). Mot bakgrund av de resultat som diskuteras ovan kan standardernas instruktioner studeras med avseende på hur mikrofoner ska placeras ut i rummet. SS-EN ISO är avsedd för installationsljud av olika slag, mätt i oktavband från 31 eller 63 Hz upp till 8000 Hz. Det kan gälla ljud från sanitära utrustningar (WC, vatten och avlopp), mekanisk ventilation, värme- och kylanläggningar, hissar, sopsystem, pumpar m.m. Metoden fungerar bra i såväl små rum som i större (upp till cirka 100 m 2 eller 300 m 3 ), typ klassrum, vårdsalar och dylika: This document specifies methods for measuring the sound pressure level from service equipment in buildings installed to building structures. This document covers specifically measurements of sanitary installations, mechanical ventilation, heating and cooling service equipment, lifts, rubbish chutes, boilers, blowers, pumps and other auxiliary service equipment, and motor driven car park doors, but can also be applied to other equipment attached to or installed in buildings. The methods are suitable for rooms with volumes of approximately 300 m3 or less in e.g. dwellings, hotels, schools, offices and hospitals. I standarden anges att 3 mikrofonpositioner ska användas, en i ett utvalt hörn och två slumpmässigt fördelade i rummets efterklangsfält (ej intill väggarna, tänkt att motsvara vistelsezonen). Hörnpositionen väljs ut på ungefär samma sätt som i SP-Info 1996:17 genom att leta efter den högsta C-vägda ljudnivån, dock ska man mäta 0,5 m över golvet om det är fritt från

14 PX (25) möbler där, annars på 1,0 eller 1,5 m höjd. Positionerna i rummet ska vara minst 0,75 från väggar, golv och tak samt minst 0,75 m från varandra. I små rum får man minska ned till 0,5 m. Metoden i standarden är så pass lik SP-Info 1996:17 att mätosäkerheten vid mätning med standarden bör vara i samma storleksordning som för denna då man mäter i tredjedelsoktavband. SS-EN ISO Metoden i SS-EN ISO skrevs parallellt med ISO 16032, men standardiseringskommittén valde ett förenklat urval av mikrofonpositioner för denna överslagsmetod. Mikrofonplaceringen beskrivs kortfattat: Measure the service equipment sound pressure level in the room directly using a sound level meter. Two fixed positions are used. One position shall be close to the apparent corner with the acoustically hardest surfaces, preferably in a distance of 0,5 m from the walls. The second position shall be in the reverberant field of the room. Valet av det synbarligen akustiskt hårdaste hörnet har visat sig svår att följa i många fall, olika operatörer väljer olika hörn vilket ökar osäkerheten i den uppmätta ljudnivån. Mätningen av ljud från installationer görs direkt med A-vägda och C-vägda ljudnivåer (utan att mäta oktavbandsnivåer och beräkna den A- eller C-vägda nivån från dessa som i SS-EN ISO 16032). Ingen korrigering för bakgrundsljud görs. En annan förenkling är att efterklangstiden inte mäts, utan korrigering för inverkan av möbleringen till den fasta referensen 0,5 sek efterklangstid görs med en enkel schablonmetod. Med tanke på intresset för en metod som passar för att göra en indikerande mätning och bedömning av en ljudstörning, så är det intressant att se på vilken marginal en mätning enligt denna standard bör ha för att man ska kunna säga med rimlig säkerhet, att en mätning med en mer noggrann metod skulle ge ljudnivåer över de krav som ställs. Genom att studera mätningar i olika hörn i de mätrum som användes i Nordtestprojektet (ref 6), samt standardavvikelser i studien av metoderna med fasta positioner i ISO (ref 11), samt relationerna mellan de svenska och danska metoderna i ref 9, så kan en grov bedömning göras under förutsättning av att det aktuella ljudet är helt stabilt under mättiden. Se vidare i avsnittet om tidsvariationer. Socialstyrelsens handbok I handboken (sidan 86) ges en metod för att göra en förenklad bedömning på basis av mätning i tredjedelsoktavband med mikrofonen i ett utvalt hörn. Det finns en tumregel för att ta reda på om det förekommer lågfrekvent buller inomhus. Den går ut på att ta reda på skillnaden mellan dbc och dba. Vid en mätning i ett bostadsrum börjar man med att mäta upp både den C- vägda och den A-vägda ljudtrycksnivån 0,5 m från ett hörn. Välj hörnet med den högsta C-vägda ljudnivån. Lågfrekvent buller är sannolikt inget problem om den A-vägda nivån är klart under riktvärdet (det vill säga under 25 eller 30 dba) samtidigt som skillnaden mellan det C-vägda och det A-vägda värdet är mindre än cirka 20 db. Om det däremot skiljer mer bör man göra en mer noggrann mätning enligt en relevant standardiserad, eller motsvarande, mätmetod. Metoden ger sannolikt cirka 3-5 db högre ljudnivåer vid låga frekvenser än SS-EN ISO 10052, eftersom man bara mäter i det hörn som har den högsta nivån och inte medelvärdesbildar med lägre ljudnivåer i rummets vistelsezon. Det finns dock vissa problem med att använda C-vägda ljudnivåer för att bedöma om riktvärdena i detta allmänna rådet är uppfyllda, beroende på vilka frekvenser som bestämmer den C-vägda ljudnivån. Det kan förekomma höga ljudnivåer under 31 Hz, som påverkar C-värdet men som inte omfattas av riktvärdena. Om man använder ett instrument som visar tredjedelsoktavband och har 5 db marginal till riktvärdena, så bör metoden kunna fungera relativt bra för att avgöra att man sannolikt inte har något lågfrekvensljud över

15 PX (25) riktvärdena. Om man istället mäter 5 db högre än riktvärdena är det troligt att riktvärdena överskrids. Detta under förutsättning att ljudkällan är helt stabil. Se avsnittet tidsvariationer. Sammanfattande bedömning inverkan av mikrofonpositioner De alternativa metoder med olika typer av hörnplaceringar som föreslagits kan ge mindre slumpmässiga skillnader men i gengäld medföra större systematiska och mer oförutsägbara avvikelser mot rumsmedelvärdena. Det innebär att en skenbart ökad precision (minskade slumpmässiga avvikelser) kan uppnås på bekostnad av ökade och svårtolkade skillnader mot rumsmedelvärdet, som ser olika ut i olika rum. Att det finns en stabil koppling mellan mätresultat och rumsmedelvärdet är viktigt av skäl som redovisas i inledningen. Vår slutsats är att den tekniska metoden i SS-EN ISO skulle kunna passa för utredningar, med tillägget att kompletterande mätningar även ska göras i tredjedelsoktavbanden 31,5-200 Hz. Metoden är lik den metod som används idag (SP Info 1996:17) och bör ge samma mätosäkerhet. Mätvärden med SS-EN ISO kan därför jämföras med kravnivåerna i den aktuella utgåvan av det allmänna rådet. För indikationsmätning kan SS-EN ISO eller metoden i Socialstyrelsens handbok passa, men osäkerheten är ganska stor om man använder någon av dessa förenklade metoder. Om man använder tredjedelsoktavband istället för A- och C-vägning för att bedöma ljud vid låga frekvenser minskar osäkerheten i en indikationsmätning. C-vägningen bör därför endast användas för att bestämma mikrofonpositioner enligt standarden, inte för att bestämma och jämföra ljudnivån mot krav.

16 PX (25) Mätosäkerhet ljudkällor som varierar i tid, olika frekvensinnehåll Allmänt om ljudkällor som varierar i tiden Många ljudkällor som besvärar boende och lokalnyttjare uppträder oregelbundet, vilket försvårar mätningar och bedömningar. Ljud med varierande nivå kan komma från musikanläggningar, tvättmaskiner, kylkompressorer, värmepumpar, fläktar, pumpar, hissar m m. Maskiner kan belastas olika eller användas oregelbundet. Ljud från verksamheter, exempelvis lastning och lossning av varor och gods kan förekomma vid olika tillfällen. Ofta uppfattas ljud som uppträder oregelbundet som mer störande än de som alltid håller en jämn nivå, t.ex. ett sus från ventilation- eller värmesystem. Ett exempel på störande ljud som kan uppstå mycket oregelbundet och därför vara svårt att mäta upp är då rörinstallationer värms upp och sedan svalnar. Variationerna kan bero på att ett värmesystem startar eller en tvättmaskin tömmer varmt vatten i avloppet. Störningar kan förekomma under en viss årstid eller en viss sammanhängande tidsperiod, exempelvis då solinstrålningen värmer upp en byggnad eller då värmesystemet tas i drift. Utvidgande eller sammandragande rörelser på grund av temperaturförändringar är en ganska vanlig orsak till ljud som kan vara svår att fånga - det låter ju inte när miljöförvaltningen är här för att mäta. En mätmetod bör ange hur länge man ska mäta på ljud som varierar i tiden för att ge en representativ bild av störningen, men det går i princip inte att precisera ett krav på mätningens omfattning som med säkerhet fångar upp alla typer av störningar. I detta avsnitt diskuteras anvisningar i några metoder. Ljud som varierar i tiden kan beskrivas som stationära eller kontinuerliga ljud (t.ex. ventilation), icke-stationära eller fluktuerande ljud (t.ex. tvättmaskin), intermittenta ljud (t.ex. kylkompressor av/på) samt impulsartade ljud (t.ex. glas som kastas i insamlingskärl). Ljudet kan förekomma under vissa perioder (dag, kväll, natt, dygn, vecka och år), regelbundet eller oregelbundet. Antalet ljudhändelser och varaktigheten hos enskilda ljudhändelser kan underlätta en bedömning av hur störande ljuden kan vara. Det allmänna rådet 2005:6 anger ingen varaktighet när det gäller lågfrekvensljud (tabell 2). Det som stod i det tidigare rådet 1996:7 var något tydligare i detta avseende: Rekommendationerna för lågfrekvent buller anges bara för ekvivalent buller. Där fanns även information om bedömning av maximalnivåer i intervallet dba, som kunde underlätta bedömningar av mätvärden. Det vore praktiskt att förtydliga i rådet, eller i handboken, hur en viss varaktighet ska bedömas. Ska man mäta under hela tiden en installation är i drift, även om den går ganska tyst i långa perioder, men bara mäta vid drift när installationen går intermittent (slår av och på)? Hur hanterar man en restaurang som bara har säsongsöppet 6-8 veckor per år? Ett riktmärke kan vara att man ska mäta under den tid ljudet förekommer mer än tillfälligt. Vilka mättider som korrelerar bäst till subjektivt upplevd störning ligger utanför vårt uppdrag att bedöma. SS-EN ISO och är utformade för att mäta ekvivalent (tidsutjämnad) ljudnivå medan installationen är i normal drift (en driftscykel). Därmed undgår man att kom-

17 PX (25) pensera med mellanliggande tysta perioder. Krav på att även mäta maximal ljudnivå fångar upp enstaka ljudhändelser, men vid mätning enligt SS-EN ISO och mäter man flera händelser och bildar ett medelvärde, vilket gör att något tillfälligt toppvärde inte bestämmer mätresultatet. Man kan även se på fordonsindustrin, som använder betydligt mer sofistikerade mått på hur varierande ljud påverkar komforten, men av praktiska skäl kan inte sådana mät- och utvärderingsmetoder användas vid tillsyn i byggnader. Man bör efter bästa förmåga försöka utreda hur ljudnivåerna varierar över tid, kortare eller längre, och välja representativa tidpunkter för mätning. Om det är möjligt, så kan man försöka forcera fram de förhållanden som enligt dem som störs motsvarar typiska förhållanden. För många typer av ljudkällor kan man avgöra om ljudalstringen är normal eller inte, exempelvis genom att slå av och på ljudkällan, köra igenom en typisk driftscykel och så vidare. Detta kan kräva medverkan av en fastighetstekniker eller leverantör, exempelvis för att köra till- och frånluftsfläktar, cirkulationspumpar, värmepumpar och liknande, eftersom det kan finnas risk för skador om man hanterar utrustningen felaktigt. Värmepumpar avger de högsta ljudnivåerna när de belastas som hårdast, t.ex. vid varmvattenberedning eller vid sträng kyla utomhus. Ofta kan man simulera detta driftsfall genom att tömma beredaren på lite varmvatten och vänta tills tankens temperatur är nära maximum, eller tillfälligt höja målvärdet för innetemperaturen till högsta möjliga värde. Tvättmaskiner ger olika ljud beroende på hur tungt lastade de är och hur ojämnt fördelad tvätten är. För mätning kan man fästa en obalansvikt i trumman, enligt Boverkets handbok Bullerskydd i bostäder och lokaler. 12 Vikten väljs beroende på om det är en hushållsmaskin eller en större tvättstugemaskin. Hastig uppvärmning och avkylning av vatten-, värme- och sanitetsrör kan göras för att provocera fram missljud som sannolikt förekommer vid normal användning i andra utrymmen (som man inte själv råder över). Man kan också försöka granska genomföringar och klamringar, om rören är för hårt inspända så att de inte kan utvidga sig (dra ihop sig) fritt då de värms (eller kyls). SP-Info 1996:17 I den anvisning som används idag ges vissa råd: Socialstyrelsens handbok Socialstyrelsens handbok om höga ljudnivåer och buller inomhus 13 ger flera exempel på ljud som varierar i tid. Enligt handboken ska ett störande ljud förekomma mer än tillfälligt för att det ska bli aktuellt med åtgärder: Ringa eller helt tillfälliga störningar är enligt miljöbalken inte olägenheter för människors hälsa. Bedömningen av om en störning är liten beror dock på hur människor i allmänhet uppfattar situationen. För att störningen ska omfattas av bestämmelsen krävs att den har en viss varaktighet, antingen genom att den pågår under en sammanhängande tid eller att den återkommer, regelbundet eller oregelbundet.

18 PX (25) Socialstyrelsens handbok beskriver några faktorer som ska beaktas när det gäller ljudets varaktighet vid mätning: Vid en ljudnivåmätning bör man vara säker på att ljudkällan som orsakar störningen låter som den brukar göra. Det är med andra ord viktigt att mätningen blir representativ för den aktuella störningen. Nedan ges två exempel: Om en maskin är bullerkällan ska maskinen vara i normal drift och utföra det arbete som den normalt utför. Om en nattklubb är bullerkällan ska det pågå en normal verksamhet på nattklubben med exempelvis både musik och dans. Handboken skulle kunna ta upp några fler praktiska exempel på störande ljud och hur man kan bedöma deras varaktighet. Svenska standarder för ljudklassning av bostäder och lokaler I de svenska standarderna SS och SS (i likhet med flera utländska regelverk) används två mått för att fånga in tidsvariationer, ekvivalent ljudnivå och maximal ljudnivå. Mätning ska göras under den tid installationerna är i drift För intermittent och regelmässigt förekommande kortvariga ljud avses den högsta A-vägda ljudtrycksnivån med tidsvägning F (L pafmax ). Straffpåslag för tonala och impulsiva ljud förekommer, oftast med 5 db. Skälet till att dessa ljud är mer störande är att de kräver mer uppmärksamhet av hjärnan, de anses svårare att koppla bort än jämna kontinuerliga ljud såsom från ventilation, värme o dyl. Naturvårdsverket rapport 5417 Metod för immissionsmätning av externt industribuller Denna metod har utförliga anvisningar för hur mätning ska göras utomhus under flera intervaller, så att man kan bestämma ljud från olika delar av verksamheten och utifrån driftsstatistik beräkna hur årsmedelnivån kan förväntas bli vid normal drift. Mätningen skall utföras så att alla signifikanta variationer i ljudutstrålning och ljudutbredning beaktas och att ekvivalentnivån L Aeq för referenstidsintervallet (TR) kan bestämmas. Mätningar ska utföras i 10-minuters intervaller under dag, kväll och natt, om verksamhet pågår under dessa tider. Metereologiska faktorer, t.ex. varierande vind- och temparaturförhållanden jämte ändringar i driftsförhållanden, gör att utomhusmätningar måste ha långa mättider. Det som kan vara intressant att överväga även för mätningar inomhus, vore att kartlägga driftsförhållanden och varaktigheten i den eller de ljudkällor som orsakar störning och räkna fram ett årsnormalvärde. Konstaterande av impulsartat ljud eller tonalt ljud beskrivs också i rapporten från Naturvårdsverket, som kan ge stöd vid bedömning av fluktuerande ljudnivåer och tonalt ljud inomhus som inte mätoperatören kan höra tydligt. Metoden förutsätter dock instrument med smalbandsanalys (s k FFT) och ger en högre mätkostnad. Naturvårdsverkets rapport om mätning av bullerimmission från vindkraftverk Immissionsmätningar bör utföras vid en vindstyrka som motsvarar de referensförhållandena som anges i tillståndet. Mättiderna är omkring 10 minuter för varje delmätning och det slutliga resultatet är ett sammansatt värde av alla delmätningar. Råd och anvisningar ges i rapporten Mätning av bullerimmission från vindkraftverk 14. I rapporten redovisas två metoder för att mäta ekvivalenta ljudnivåer. Speciell uppmärksamhet riktas mot problemet med korrigering

19 PX (25) för bakgrundsnivåer och metoder redovisas också för att minska inverkan av dessa. Mätmetoderna är komplicerade och bör tillämpas av experter. Inomhus är det normalt svårt eller omöjligt att bestämma en ljudnivå från vindkraftverket, om ljudnivån utanför byggnad uppfyller riktvärdet 40 db A-vägd ekvivalentnivå. Det beror på att normala fasader dämpar ljudet omkring db vilket ger inomhusnivåer som är lägre än de nivåer som normalt orsakas av installationer och verksamhet i byggnaden. Ändå kan ljud från vindkraftverk i vissa fall uppfattas som störande, exempelvis om bakgrundsnivån är mycket låg eller ljudet har en hörbart pulserande karaktär. Vilket krav man i så fall ska ställa på ljudnivån ligger dock utanför vårt uppdrag att bedöma. Se vidare i avsnittet om inverkan av bakgrundsljud. SS-EN ISO Denna standardiserade mätmetod anses vara ganska komplicerad och tidsödande att följa vid mätning, men motiveras av att den ger säkrare mätresultat. Standarden ger beskrivningar av hur tidsvariationer i ljud från ett antal specifika installationer ska hanteras, till exempel WC, avlopp, ventilation, värme- och kylanläggningar, hissar, sopsystem, pumpar m.m. Man ska mäta ljudnivåer i oktavband både då installationen genomför en normal driftscykel och då den är avstängd (för att få bakgrundsnivån). Man kan även mäta efterklangstiderna i oktavband, för att korrigera ljudnivåerna till dem som skulle råda vid en standardiserad efterklangstid (ljudabsorption) i mätrummet. De uppmätta ljudnivåerna med installationen i drift kan även korrigeras för inverkan av bakgrundsljud. Därefter beräknas de A-vägda och C-vägda ljudnivåerna från de korrigerade oktavbandsvärdena. I princip borde sådana beräkningar kunna göras direkt i mätinstrumentet, men för de vanligare instrumenten måste mätvärdena i dagsläget föras över till dator och korrigeras i en fristående programvara, vilket kan vara något opraktiskt. Korrektionerna är dock nödvändiga, om man ska kunna binda en uppmätt ljudnivå till en specifik ljudkälla och en normal rumsabsorption. Är målet med en mätning bara att indikera huruvida det finns störande ljud i ett rum, utan att specificera varifrån detta ljud kommer och utan att ta hänsyn till möbleringen, så behöver man inte göra korrektioner för bakgrundsnivå eller möblering. En komplikation är att metoden i standarden, med beräkning av A-vägda ljudnivåer från oktavband, anger att man bara ska inkludera oktavbanden 63 Hz till 8000 Hz. För C-vägda ljudnivåer gäller Hz. Störande ljud vid mycket låga frekvenser (t.ex. grundvarvtalet i en fläkt) eller höga frekvenser (luftläckage, toner) kan missas då man bara mäter enligt standarden. Det kan därför vara lämpligt, att även rapportera de A- och C-vägda (okorrigerade) ljudnivåer som registreras av mätinstrumentets inbyggda A- och C-filter, eftersom de inkluderar alla frekvenser som registreras av mikrofonen (normalt från några få Hz till över 20 khz). Standarden ger utförliga anvisningar för hur länge man ska mäta, med exempel på hantering av ett antal ljudkällor så som vatteninstallationer, ventilation, värme- och luftkonditionering, hissar m.m. Huvudprincipen är att mäta på representativa driftsförhållanden och en driftscykel då ljudkällan varierar naturligt. Det kan t.ex. vara en hiss som körs upp och ned, en WC som spolas och återfylls, en värmepump som hettar upp en varmvattenberedare och så vidare. Standarden anger en generell metod för att kontrollera att man har haft stabilt ljud under mättiden, där man kontrollerar skillnaden mellan två delmätningar. Om skillnaden mellan resultaten av två på varandra följande mätningar är lika med eller mindre än 1,0 db, så är en mätning i varje mikrofonläge 1, 2 och 3 tillräckligt. Om skillnaden överstiger 1,0 db, ska antalet mätningar vid varje mikrofonläge vara lika med skillnaden i nivå (avrundat till närmaste hela värde, en skillnad på t.ex. 3 db resulterar i tre mätningar i varje position).

20 PX (25) Proceduren är densamma för ekvivalentnivåmätningar som för maximalnivåmätningar. Man får använda en s.k. ljudexponeringsnivå (L E, ekvivalentnivå omräknat till 1 sekunds varaktighet) för de kortvariga händelserna för att bedöma hur många mätserier som behövs, eftersom L E ger stabilare mätvärden än L paf,max. Metoden kan dock inte tillämpas på längre intervall, t.ex. dygns- eller säsongsvariationer. Dessa måste man kartlägga genom att intervjua boende, verksamhetsansvariga, se på driftstatistik för den anläggning som man tror ger de störande ljuden och så vidare (se det inledande avsnittet). Mätningar över långa tidsperioder kan vara osäkra och kostsamma att genomföra. Genom att spela in ljudet på dator eller minneskort, lyssna i hörlurar och analysera korta sekvenser i efterhand, så kan man ofta särskilja den aktuella störkällan från olika typer av bakgrundsljud med större säkerhet än om man gör det platsen. Metoden är särskilt lämplig om störningen kommer oregelbundet och man exempelvis måste spela in en hel natt eller ännu längre perioder. Den som känner sig störd kan då notera tidpunkter då det störande ljudet hörs och detta kan avlyssnas och analyseras i efterhand. Mätinstrumentet kan också ställas in så att det bara spelar in sekunder av varje ljudhändelse som går över en viss miniminivå, vilket minskar arbetet med att utvärdera inspelningarna. Om man spelar in vibrationsnivåer samtidigt med luftljud så kan man också skilja bort ovidkommande ljud från exempelvis trafik, rörelser inom byggnaden m.m. Inspelningar och utvärderingar i efterhand är ganska vanliga bland akustikkonsulter och det finns praktiska programvaror för detta ändamål. Kan man inte få fram någon rimlig beskrivning över när de störande ljuden förekommer så får man förlita sig till stickprov. Antalet är svårt att avgöra på förhand, men 3 försök kan vara rimligt för att fånga in störningar som antas förekomma mer än tillfälligt. I det allmänna rådet SOSFS 2005:6 anges riktvärdena Maximalt ljud L AFmax 1 45 db, med not 1: Den högsta A-vägda ljudnivån Ekvivalent ljud L AeqT 2 30 db, not 2: Den A-vägda ekvivalenta ljudnivån under en viss tidsperiod (T) Riktvärdet för ekvivalentnivå i rådet passar in bra på instruktionerna i SS-EN ISO och 10052, men det kan behövas ett förtydligande angående vilka ljudkällor som ska vara i drift då mätning görs. Det kan vara pedagogiskt att förklara i noten, att ekvivalent ljudnivå är detsamma som en tidsutjämnad ljudnivå. För bedömning gentemot riktvärdet för maximalnivå behövs en tydligare instruktion. Vår uppfattning är att det kan vara lämpligt att uttrycka maximalnivån som ett medelvärde av alla mätningar som görs under en komplett mätserie. Metoden i SS-EN ISO ger ett medelmaxvärde över ett antal positioner i rummet och för ett specificerat antal mätningar, beroende på hur stabil ljudkällan är. Enstaka avvikande värden medför att fler mätningar måste göras, vilket ger ett stabilare medelvärde som resultat. Standardmetoden är således lämplig även ur denna synvinkel. SS-EN ISO Översiktsmetoden i SS-EN ISO har förenklade instruktioner jämfört med ISO Korrektion för bakgrundsnivå medges ej. Korrektion för möblering görs med en schablonmetod (beräkning). Mätning ska göras under tre typiska driftscykler enligt en bilaga till standarden, lika som för ISO Metoden ger dock endast A- och C-vägda ljudnivåer, så som de registrerats av instrumentet (inte via beräkning från oktavbandsvärden). Om man ska göra indikerande mätningar med denna översiktsmetod, så kan följande tumregler användas, med viss hänsyn tagen till rumsvariationer, tidsvariationer och riktvärden i tredjedelsoktavband (jämfört med C-vägning):