Bitidningen. Val av bikupor. Honungsbiets ursprung en genetisk gåta Läs en bok Det går oftast lika bra att göra tvärtom EU och GMO-pollen

Transkript

1 Nr 11/12 November/December 2011 Bitidningen Val av bikupor Honungsbiets ursprung en genetisk gåta Läs en bok Det går oftast lika bra att göra tvärtom EU och GMO-pollen Bitidningen 11/

2 Vaxinlämning ASSERTORPS VAXEN Assertorps Gård, Mörarp Vi har tillstånd att tvätta och rensa året om. Anläggningen är godkänd av Länsstyrelsen och Jordbruksverket. För mer information ring , Välkomna hälsar Lars Gibrand Nu är det tid att lämna in Vi säljer glasburkar i plastpaket ramar och vax. som vanligt, pallpriser, Vår inlämning är öppen 350, 500, 700 gr samt oktober - mars. sexkantsburkar i olika storlekar. Ny slungare till nästa säsong - titta redan nu vad som finns? Har Du vår katalog - om inte, hör av Dig till oss så skickar vi den per post eller titta på Joel Svenssons Vaxfabrik, Munka-Ljungby Honung köpes! Vi hämtar grovsilad honung hos Dig, lånar ut tunnor och palltankar. Snabb betalning - bästa marknadspris. Krav, ljung och skogs betalas extra. Mats Karlsson , Göran Sundström Tel: , Fax: , E-post: info@joelvax.se Semesterstängt 22 dec - 8 jan. Bitidningen Kvartssidor.indd :41:53 Bitidningen 11/

3 Ledaren En typisk ny biodlare Jag är nog en typisk ny biodlare. Ung (under 50!) yrkesarbetande (logoped) kvinna. Det är bra med fler biodlare! Det är bra med fler kvinnor som är biodlare! Men hur bra är det att vi är så unga? Jo, det är nog bra med föryngring av kåren, men det är lite skrämmande hur snabbt åldersstrukturen förändras. Vi har inom SBR en mängd erfarna biodlare som i många decennier hanterat de små djuren vi ömmar för. De har en erfarenhet och ett kunnande som jag är smått förstummad inför. En erfarenhet som vi måste ta hand om! Jag skulle ibland vilja ha en sådan där erfaren biodlare hemma hos mig. Jag anar att han/hon skulle stå där och sucka och skaka lätt på huvudet åt mina fumliga insatser i bigården. Jag suckar faktiskt lite själv när jag lyckas flytta upp drottningen i skattlådorna och orsakar en svärm två veckor senare Hanne Uddling Styrelseledamot hanne.uddling.sbr@biodlarna.org Jag kan också bli ganska frustrerad över att bina inte alls har gått nybörjarkursen som jag gjort. De har absolut inte läst Åke Hanssons bok, de gör i alla fall inte alls som de ska enligt boken. När jag senare frågar någon av dessa erfarna mästare som jag har förmånen att få träffa på är de inte alls förvånade. De kan ofta peka på något jag gjorde för tre, fyra moment sedan som nu förklarar varför bina gör som de gör. Det finns så mycket mer kunskap i erfarenhet än i böcker.. Jag kan bli lite skräckslagen inför tanken på att den tysta kunskapen, den enorma erfarenheten riskerar att försvinna när äldre biodlare ställer pusten på hyllan. Jag tror att vi alla skulle vinna på en ny satsning i lokalföreningarna. Erfarenhetskvällar, kunskapskvällar eller helt enkelt ordnade träffar där erfarenhet och nybörjarentusiasm får mötas. Jag tror det är ganska bråttom om vi ska kunna ta tillvara all ovärderlig kunskap som finns ute i landet. Jag ska i alla fall fortsätta min kamp att övervinna okunskap och osäkerhet. Och vilket sätt kan vara trevligare än att tillbringa en höst- eller vinterkväll med ett gäng erfarna biodlare!! Trevlig, lärorik och generös höst önskar jag er alla! Årgång 110 Redaktion: Bäckaskog 663, Hallsberg Redaktör: Erik Österlund Telefon: E-post: erik.osterlund.sbr@biodlarna.org Bitidningen utges i 12 nummer årligen varav tre nr är dubbelnummer. Tidningen utkommer strax före aktuell månad. Material- och annonsinformation: Sid 30. Manusstopp den första i månaden, knappt en månad före utgivningsdagen. Tryck: V-TAB Vimmerby AB Trycks på miljövänligt papper. ISSN Bitidningen 11/ Ansvarig utgivare: Förbundsordförande Jonny Ulvtorp, Stenabyvägen 11, Listerby. Telefon: , Epost: jonny.ulvtorp.sbr@biodlarna.org Sveriges Biodlares Riksförbund är en politiskt, religiöst och etniskt obunden ideell organisation, som bygger på principen om frivilligt, individuellt medlemskap. SBR ska arbeta för att utveckla svensk biodling som näring och meningsfull fritidssysselsättning, numerärt, fackligt, socialt och innehållsmässigt. Förbundsexpedition: Trumpetarevägen 5, Mantorp. Telefon: se telefonlista på sidan 31. Fax: Plusgiro: Bankgiro: E-post: sbr@biodlarna.org Adressändringar meddelas till förbundsexpeditionen. Öppet: Mån-tors Fre Webbplats: Ett år gamla bitidningar läggs ut på hemsidan 3

4 I detta nummer NOV/DEC 2011 Aktuellt i november/december 5 Val av bikupor 6 Det går oftast lika bra att göra tvärtom 9 Honungsbiets ursprung en genetisk gåta 12 Min första säsong på Ven 17 Läs en bok i vinter 18 EU och GMO-pollen 19 Medlemsfokus Brandkåren räddade bisamhällen 21 Halland, Varberg och Västerbotten 19 Svärmintagningar 21 Nya på SBR:s expedition 22 Summeringar från avelsfronten Notiser 25 Prenumeration på bitidningar 27 Marknaden 28 Almanackan 29 9 Nästa nummer (1/2 jan/feb-nr) utkommer i slutet av december. MANUSSTOPP: 1 december. Numret därpå (3-12) i slutet av feb. Manusstopp: 1 feb. 12 Omslagsbilden: Trågkupan är rätt skött en prydnad i trädgården. Foto: Anders Berg 21 i:et på omslaget påminner om att drottningen märktes vit i år. 4 Bitidningen 11/

5 Aktuellt i november/december Vintermånadernas problem ANDERS BERG Nu skall allt arbete i bigården för året vara avslutat. Allt skall vara så i ordning, att vi inte på något sätt behöver störa bina, förrän solen lockar fram dem till en ny vår. Vi har endast att se till att allt blivit gjort för att vinterron skall bli så fullständig som möjligt. Under perioden november och december gäller att låta bina få möjlighet att förbereda sin vintervila i fred. Dock bör vissa åtgärder/iakttagelser i bigården göras: Gör en tur ut i bigårdarna, en eller ett par gånger varje månad. Se efter så inte väder och vind har gjort åverkan på din bigård. Se även efter att möss inte har kommit in i bibostaden. Öppna till full flusteröppning igen. Bina behöver syre under vintern Fäll upp flusterskydden, när kylan kommer. Eventuellt påbörja en behandling med oxalsyra mot varroakvalster om inte tillräcklig bekämpning gjorts tidigare (vid denna tidpunkt är enligt min erfarenhet förångning av oxalsyra mildare mot bina än neddroppning). Blir vintern sträng kan man lägga på en filt till på samtliga bisamhällen. Kontrollera då och då flusterbrädan. Man kan oftast på flusterbrädan avläsa binas befinnande. Är flustret Bitidningen 11/ rent och torrt, visar inga levande bin där och är det få döda bin, som ligger där, små och torra, mår samhället väl och skall lämnas i lugn och ro. Summera ihop årets nyttiga lärdomar. Delge gärna andra biodlare detta! Skriv gärna om detta i Bitidningen. Så ser vi fram mot en ny vinter och hoppas, att den inte skall fara fram alltför hårdhänt med våra små flygande vänner. Vi hoppas på ett gynnsamt nytt biår, när frost och kyla gjort sitt och vårvärmen på nytt väcker liv i bigården. Med en enkel hörlur kan man höra om bina lever. Binas brus skall vara svagt. Brusar bina starkt kan det bero på för liten luftväxling i bisamhället eller att man har mycket packning på bisamhället. 5

6 Val av kupmodell ANDERS BERG Att välja vilken modell av kupa man skall ha är inte enkelt. Även här, som i så många andra artiklar jag har skrivit i Bitidningen, vill jag vara tydlig! Jag har under mina år som biodlare prövat det mesta, och kan konstatera att det inte finns någon kupmodell som bara har fördelar. Jag avser att skriva om för- och nackdelar med uppstaplingskupor jämfört med trågkupor. Sen får den biodlaren själv välja kupa efter smak och tycke. Trågkupor Denna kupa finns i två utförande (se bilder). Den ena varianten har huvudflustret placerat på ena kortväggen och brukar kallas för tråg- eller Erslevskupa. I yngelrummet finns det plats för 18 ramar och ovanpå ett utrymme för två åttaramars skattlådor. Bina sitter på tvärbygge. I den andra modellen, som kallas för Smålandskupan, är huvudflustret Fördelar med trågkupor Kupan ger en god övervintring och sitter väl skyddade i det isolerade yngelrummet Enkelväggiga och därmed lättare skattlådor kan användas Utrymme finns att invintra en avläggare i sidoflustret Man kan göra utökningar i mindre etapper. Några kakor åt gången kan sättas till Man får en bra överblick av bisamhället, dels att man arbetar med ramar samt att man kan använda en glaslucka i yngelrummet Bra arbetsutrymme i yngelrummet som kan användas dels under invintringen och bina kan skakas i yngelrummet, dels under våren, vid kontroll, kan man flytta ramarna bakåt i yngelrummet vid undersökningen. Lång livslängd (om den sköts) Dagens moderna biodlare vill inte ha trågkupor (ej populär). Därmed är risken minimal att någon stjäl bikupan. Nackdelar med trågkupor Kupan är tung att transportera. Den lämpar sig endast för stationär drift Vid yngeluppflyttning måste ramarna plockas ur yngelrummet en och en Tillverkningskostnaden är dyr Mer tidkrävande vid skötseln eftersom man arbetar med ramar Kupan bör tömmas vid ommålning Trågkupor i vinterskrud. Bina övervintrar mycket bra i kupan och man kan invintra ett reservsamhälle på långsidan (Reservfluster) 6 Bitidningen 11/

7 placerat mitt på ena långsidan. Ramarna hänger alltså här med ena gavelsidan riktad mot flustret. Bina sitter på längdbygge. Den mest förekommande Smålandskupan rymmer 25 ramar i yngelrummet och har plats för två tio ramars lådor. Således kan samhället disponera 45 ramar. Arbetssätt i trågkupor I trågkupor arbetar man mer med enskilda ramar och kan göra utökningen i mindre etapper. Några kakor åt gången kan sättas till. Jag brukar göra små utökningar under våren tills att samhället täcker 18 ramar. Därefter görs yngeluppflyttning. Den stora fördelen med små utökningar är att man inte riskerar att kyla ner bisamhället under den tidiga våren. Har man glaslucka och glastäckbrädor kan man lätt se när utökning är dags, utan att behöva öppna bisamhället. För en biodlare som har mindre antal samhäl- Fördelar med uppstaplingskupor Rationell att arbeta med. Alla lådor är lika och det går snabbt att exempelvis att göra yngeluppflyttning. Lätt att flytta om det är av vandringsmodell och man slipper massa täcken om lådorna är isolerade Vid skörd kan man transportera honungsramarna i de lösa skattlådorna Lätt att hålla kupan i bra skick och vid bra planläggning kan man alltid ha lådor och bottnar i bra skick. Många vandringslådor och bottnar kan målas under vinterhalvåret Nackdelar med uppstaplingskupor Man måste lyfta av alla skattlådor, varje gång man vill komma åt att undersöka tillståndet i yngelrummet. Det kan bli tungt om lådan är av vandringsmodell (isolerad) och dessutom är fylld med honung. Kuporna är omtyckta och därmed mera stöldbegärliga Stationär Smålandskupa med plats för 25 ramar i yngelrummet. På båda gavlarna finns reservfluster och man kan således invintra tre samhällen under samma tak. Detta är bra om man för tillfället saknar lediga kupor, och har då hela vintern på sig att snickra fler kupor. På våren flyttas två samhällen ut i de nya kuporna. Arbete i trågkupan. Här ser man tydligt att det finns bra arbetsutrymme i yngelrummet. len kan trågkupan vara ett bra alternativ. Tiden för skötseln spelar ju mindre roll för honom/henne. Dessutom får man en helt annan blick över bisamhället när man arbetar med ramar och små utökningar i taget görs. Dessutom är det en prydnad för trädgården om man underhåller sina trågkupor bra. Uppstaplingskupor Det finns två varianter av denna kuptyp. Den ena där de lösa lådorna(oisolerade) står i ett ytterhus. Den andra med isole- Bitidningen 11/

8 rade lådor (vandringsbihus). I båda typerna brukar lådorna innehålla tio ramar. Uppstaplingskupa av vandringsmodell. Det finns många olika varianter av dessa! Här är en variant! Arbetssätt i uppstaplingskupor I uppstaplingskupor arbetar man i första hand med hela lådor, där yngelrum och skattlådor är identisk lika. Benämningen beror enbart på den användning, som de för tillfället har i kupan. Utökningar i uppstaplingskupan blir således låda istället för ramar, som är fallet i trågkupor. Avslutning Vad drar man för slutsatser av ovanstående? Jo, det beror helt och hållet på vilken typ av biodling man vill bedriva som avgör kupvalet. Vill man ha biodling i stor skala som är rationell, och är ute efter att spara tid är det enda alternativet uppstaplingskupor. Lådor skall vara identisk lika för störst effektivitet och man bör inte kladda med massa halvlådor tillsammans med hellådor. Vill man endast ha några få bisamhällen och tiden spelar mindre roll kan man välja tråg- eller uppstaplingsmodell. Vill man att kupan skall pryda trädgården så tycker jag nog att trågkupan alternativt uppstaplingskupan med ytterhus är överlägsen. Men smak och tycke är olika, och tur är väl det! Uppstaplingskupa med ytterhus : Kupan rymmer 4 st 10 ramars lågnormal-lådor innan taket måste lossas. Det räcker ganska långt om man gör någon extra skattning av honung under sommaren. 8 Bitidningen 11/

9 Det går oftast lika bra att göra tvärtom! SIRI BÄCK Han tjatade till sig sin första bikupa som tolvåring och hade kupor när han var 17 år gammal. I våras hade han 530 samhällen. Han tar semester nån helg i juli, täcker av allt vax för hand och planerar för 180 avläggare till sommaren. Ändå tycker han själv att han är en riktigt dålig biodlare. Möt Anders Wizping! Anders Wizping har alltid tyckt om insekter. Som liten var han ett av de barn som gärna stoppade myror i burkar för att se hur de levde och betedde sig. Insektsfascinationen och det lite senare biintresset är kanske inte så svårt att härleda, eftersom Anders far var, och är fortfarande, en biodlare av rang. Han hade runt 120 samhällen och sökte ständigt efter nya lösningar. Anders visar till exempel upp det han benämner som pansarlådan, kupor i hans pappas design och de ser onekligen väldigt robusta ut. Pansar-lådorna gör skäl för sitt smeknamn. Bitidningen 11/ En liten demo-kupa sitter utanför honungsboden. Jag är en riktigt dålig biodlare! Men det går oftast lika bra att göra tvärtom! Anders var tolv år gammal när han lyckades tjata till sig sin allra första egna kupa, och i 17-årsåldern hade han samhällen. Han menar själv att intresset på den tiden var rent ekonomiskt. Senare tog Anders jobb på ett slakteri, och där blev han kvar i 20 år. Att stå vid ett löpande band blev till slut för tröttsamt och Anders såg sig om efter andra lösningar. Bin och biodling var det enda han visste något om, säger han, och han började utöka sin verksamhet tog han steget fullt ut och blev egen företagare på heltid. Sedan 1985 har han bott strax utanför natursköna Läckeby, en bit norr om Kalmar, tillsammans med sin fru och tre nu tonåriga barn. Alla 530 samhällena får naturligtvis inte plats på tomten, men ett par kupor håller han hemomkring. Jag säger varenda sommar att jag aldrig mer ska ha bin hemma, men när våren kommer har man ju glömt det! Det är så roligt att se dem rensflyga och se dem hämta första frömjölet Långväga bigårdar Resterande samhällen finns utspridda på bigårdar runt omkring i trakterna. I varje bigård finns samhällen och den mest avlägsna bigården i år hittar man på Öland, 5 mil bort. Anders uppskattar att han åker 2500 mil om året för att se till sina samhällen. Att hitta platser för att ställa upp kuporna är numera inget större problem för Anders, eftersom så mycket positivt rapporterats om binas effekter på grödorna. Värre kunde det vara förr om åren, då vissa lantbrukare helt enkelt sa nej och inte ville ha några bin som knaprade i blommorna, medan andra mer motvilligt lät sig övertalas. De gör väl 9

10 ingen skada i varje fall! Nu händer det till och med att folk ringer och vill ha ut bin till sina åkrar. Det praktiska runt biodlingen är ständigt under förvandling hos Anders. Han menar att det inte finns något rätt och fel, utan det är bara att köra på. Alla nya idéer testas och nästan varenda kupa är hembyggd. En hel del konventionella bi-sanningar får sig också en törn hos Anders. Han bytte sin sista drottning 1998 och har ändå svärmtröga och snälla bin. Visserligen odlar han en och annan drottning, men de ger han bara till sena avläggare. Han byter nästan inget vax, utan kör med utspädningsmetoden. Anders menar att bina trivs bäst med mörkt vax i yngelrummet, medan det ska vara ljust vax i skattlådorna. Kuporna är också av många olika mått, och även om han själv föredrar halv- LS i skattlådorna och lågnormal i yngelrummet. Det funkar minsann bra ändå, bara man inte bryr sig, säger han. Det blir många honunghinkar i kyllagret. Dessa innehåller honung slungad fram till i början på juli. Anders avtäckningsbord. Honungsramarna täcks av för hand innan de hängs på ställningen. I hörnet står slungan. 10 Bitidningen 11/

11 Nya lokaler Helt själv är han inte längre med alla sina samhällen. Han har en säsongsanställd biodlare under sommarhalvåret och tar in ytterligare extra hjälp vid slungningstid. Det går åt! Under första halvan av sommaren har det slungats 18 ton honung i Anders nybyggda bi-bod. Anders har byggt om, byggt ut, byggt nytt (och tog i ordentligt vad gäller storleken) och byggt ut igen. Fast det är allt bra att vara lite trångbodd, för då kan man inte samla på sig så mycket skräp, säger han. I de nya, fräscha och godkända lokalerna har han allt under ett tak; avtäckning, slungning, silning, kyl-lagring, ympnings- och tappningsutrustning. Tappmaskinen är för övrigt ett tekniskt under, byggd av en av Anders förebilder Nils-Erik Gustavsson. Den är helt hemmabyggd men tappar 12 burkar i minuten och tar både glas- och plastburkar. Trivs med sitt jobb Jag frågar Anders efter de största fördelarna med att vara biodlare på heltid, och Anders har många. Det allra bästa är friheten, säger han, friheten och att man får vara ute i naturen så mycket! Jag jobbar ju med min hobby! Våren är den tid Anders är allra mest förtjust i, den tiden man går och undrar hur det har gått för alla samhällena, se den första rensflygningen och hoppet inför den nya säsongen. Den enda nackdelen Anders kommer på är avsaknaden av en Tappmaskinen är ett tekniskt under. Trots dess mycket högteknologiska utseende är den hemmabyggd av Nils-Erik Gustavsson. Det tog lång tid innan Anders fick förtroendet att köpa tappmaskinen, som klarar både glas och plastburkar. trygg inkomst. Framtiden då? Jo, det finns många planer! Anders vill utveckla sitt företag ännu mer, bygga ut, kanske anställa fler Trots alla projekt skrattar han när jag avslutningsvis frågar om han möjligen är morgonmänniska. Det finns ingenting som är så viktigt att det måste göras innan klockan nio på morgonen! säger han och ler brett. Anders Wizping Anders visar gärna besökare hur hans biodling går till. Här är det Pelarne Bf som är på besök. Man studerar här en parningslåda med flera avdelningar. Några snabba Hund eller katt? Sommar eller vinter? VÅR! Äta ute eller äta hemma? Chips eller godis? TV eller dator? Morgon eller kväll? Bitidningen 11/

12 Honungsbiets ursprung: en genetisk gåta MATTHEW T. WEBSTER och ANDREAS WALLBERG, Uppsala Universitet Det europeiska honungsbiet (Apis mellifera) är spritt över stora delar av världen. Var utvecklades det och varför är det så utbrett idag? Svaren kan komma från moderna genetiska analyser. Apis mellifera är den överlägset mest populära biarten hos biodlare världen över. Det äldsta belägget för människans nära relation till honungsbiet är en 7000 år gammal grottmålning i Bicorp Spanien vilken skildrar en person som samlar honung från vilda bisamhällen (Figur 1). Våra förfäder kan dock ha samlat honung från bin mycket längre tillbaka i tiden än så. Innan människans domesticering av A. mellifera sträckte sig biets utbredning troligen från områden söder om Sahara i Afrika och vidare till Mellanöstern och Europa, även om dess ursprung och utveckling ännu inte är helt klarlagda. För fem år sedan kunde A. mellifera sällas till den växande skara av arter som fått hela sin genetiska arvsmassa (eller genom) kartlagd. Tillsammans med många fascinerande insikter i biets biologi har denna resurs gjort det möjligt för forskare att lösa en del mysterier kring dess ursprung och spridning. Figur 1. Grottmålningen Mannen från Bicorp som finns i Cueve de la Arana (sv. Spindelgrottan) i provinsen Valencia i Spanien är troligen det äldsta kända beviset för människans långa historia med A. mellifera. A. mellifera och dess släktingar Vår relation till A. mellifera kan i biologisk mening egentligen spåras tillbaka 600 miljoner år, till den avlägsna masklika förfader som människor, bin och de flesta djur delar i vårt gemensamma ursprung. Det ständigt förgrenande släktskapet mellan arter som delar gemensamma förfäder olika långt tillbaka i tiden, brukar oftast illustreras i form av släktskapsträd (eller fylogeni). Till grenarna närmast det europeiska honungsbiets hör de hittills tio beskrivna biarterna inom släktet Apis. Släktet kan delas in i tre övergripande grupper: dvärgbin (t.ex. A. florea), jättebin (t.ex. A. dorsata) och honungsbin som bygger sina bon i håligheter (där både A. mellifera och A. cerana ingår) (Figur 2). Bortsett från A. mellifera finns alla dessa arter uteslutande i Asien, medan A. mellifera har ett mycket större utbredningsområde. En allmänt accepterad teori om dess ursprung är att A. mellifera uppstod i Asien, eftersom alla dess nära släktingar finns där. Hur olika bin inom A. mellifera ser ut eller beter sig varierar kraftigt mellan olika delar av världen. Ett stort antal underarter eller raser har beskrivits baserat på morfologiska egenskaper, men exakt hur många som är biologiskt meningsfulla (i den meningen att rasen genom isolering har sin egen släktskapshistoria utan hybridisering och dessutom kanske uppvisar lokala anpassningar) är en fråga för diskussion. Alla dessa underarter tenderar dock att ha sina egna geografiska områden, och fyra distinkta grupper har tidigare identifierats genom biometriska mätningar av deras utseende: M-gruppen härstammar från västra och norra Europa och inkluderar bl.a. det nordiska svarta biet (A. mellifera mellifera); C-gruppen från Östeuropa omfattar det italienska honungsbiet (A. m. ligustica) och Carnicabiet (A. m. carnica) med flera; O-gruppen från Främre Orienten och Centralasien innehåller bl.a. det syriska biet (A. m. syriaca) och A-gruppen omfattar afrikanska honungsbin inklusive det så kallade mördarbiet (A. m. scutellata) (Figur 2). Var och när uppstod dessa underarter och hur är de relaterade till varandra? Vi kan nu svara på dessa frågor genom att jämföra deras DNA. Att bygga träd från DNA Alla instruktioner som krävs för att bygga en organism finns lagrad i dess arvsmassa och är kodad i långa DNA-sekvenser, som är lagrade i kromosomer. Sekvenserna kopieras och förs sedan genom avkomman 12 Bitidningen 11/

13 vidare genom generationerna. Kopieringssystemet är dock inte perfekt och långsamt ackumuleras små förändringar (eller mutationer) där en byggsten i sekvensen byts ut mot en annan. Förändringar i arvsmassan och den omgivande miljön bidrar tillsammans till att arter förändras över tiden. Arvsmassan hos nära släktingar har mer lika DNA-sekvens än individer åtskilda av hundratals eller tusentals generationer. Förändringar som delas av flera individer kan vara tecken på släktskap. Genom att jämföra DNA-sekvenser från samma områden i arvsmassa hos olika individer är det möjligt att rekonstruera släktskapsträd som illustrerar hur de är relaterade till varandra. Detta är möjligt både för individer åtskilda av några få generationer eller individer från olika arter som delade en gemensam förfader fler miljoner år tillbaka i tiden. Mutationer uppträder ofta i en nära konstant hastighet, något som har kalllats för den molekylära klockan. Om vi vet vilken takt mutationer uppstår så kan vi uppskatta ungefär hur många generationer som skiljer två individer åt och använda den molekylära klockan för att bestämma den tidpunkt då den gemensamma förfadern till dessa individer borde ha levt. Den molekylära klockan kan därmed ge en ungefärlig uppfattning om tiden för historiska händelser. Varje träd har en rot som utgör den gemensamma förfadern för alla individer som ingår i studien. Roten kan identifieras genom att jämföra sekvenserna i trädet med ytterligare en art som är avlägset släkt till de individer man studerar. Artens placering i trädet representerar den äldsta förgreningen och visar var roten ska vara. Baserat på var studiens individer förekommer på jorden kan man arbeta sig ned genom trädet och skatta den rimliga utbredningen hos deras förfäder. Det hjälper oss att utforma hypoteser om var i världen en ny art kan ha utvecklats. Genom att bygga träd från DNA, har vi t.ex. lärt oss om ursprunget och utvecklingen av vår egen art, Homo sapiens. Till exempel vet vi nu att roten till människans träd finns i Afrika, vilket tyder på att den tidiga människan utvecklats där. Genom att använda den molekylära klockan hittar vi stöd för att människan började migrera ut från Afrika och kolonisera resten av världen helt nyligen (i evolutionär tid), för bara cirka år sedan. Bitidningen 11/ Figur 2. Trädet representerar de troliga släktskapen inom släktet Apis vilket ibland delas upp i tre undersläkten: Apis, Megapis och Micrapis. Samtliga arter utom A. mellifera förekommer uteslutande i Asien men den hypotetiska förfadern till A.mellifera tros ha levt i Afrika för en miljon år sedan. Underarterna till A. mellifera har i sin tur delats upp i fyra grupper: M-gruppen (västra och norra Europa); C- gruppen (Östeuropa); O-gruppen (Främre Orienten och Centralasien); A-gruppen (Afrika). Genetisk variation hos A. mellifera Vi har nu möjlighet att tillämpa ovanstående genetiska metoder för att förstå utvecklingen av honungsbin. Tidiga studier av binas evolution utfördes med hjälp av mitokondrie-dna, vilket är en mycket liten del av genomet och som bara ärvs från drottningen (drönare bidrar inte med sitt mitokondrie-dna till avkomman). Dessa studier stödde i allmänhet uppdelningen av arterna inom Apis och de olika underarterna/raserna inom A. mellifera som tidigare föreslagits på basis av biometriska data (Figur 2). Den molekylära klockan bjöd dock på en överraskning: de nu levande underarterna inom A. mellifera beräknades ha separerats från varandra för ca en miljon år sedan medan A. mellifera som art hade skilt sig från sina närmaste asiatiska systerarter redan för omkring sju miljoner år sedan, alltså långt mycket tidigare. Vad hände egentligen under dessa sex miljoner år? Och varför förekommer inte A. mellifera naturligt i Östasien där de närmaste släktingarna finns? Honungsbiets historia är kanske långt mer komplex än idén om en expansion ut ur Asien som tidigare hållits som den mest troliga teorin. Skenet från mikroskopbelysningen föll nu istället på en alternativ hypotes, tidigare föreslagen av den berömda biologen E.O. Wilson från Harvard: att A. mellifera ursprungligen kommer från Afrika. År 2006 meddelade ett internationellt forskarlag att de hade sekvenserat hela genomet hos A. mellifera (se faktarutan). Förutom löftet om enorma framsteg för vår förståelse av den genetiska grunden till honungsbinas beteenden och motståndskraft mot sjukdomar, avslöjade projektet även ett stort antal ärftliga "polymorfier" eller variabla positioner i DNA-sekvensen där byggstenarna i arvsmassan skiljer sig mellan olika bin. Flera varianter av en polymorfi kan förekomma inom en grupp bin men varianternas frekvens kan ofta variera mellan olika underarter och tillsammans utgöra en signatur för en viss underart. De kan också användas för att spåra de olika rasernas evolutionära historia. Den största analysen hittills har inkluderat 1136 polymorfier kartlagda från 328 individuella honungsbin från hela världen, inklusive 14 underarter av A. mellifera och tre av dess släktingar: A. cerana, A. dorsata och A. florea. 13

14 Figur 3. Trädet visar släktskapsförhållandet mellan underarter hos A. mellifera. Det är baserat på analyser av genetisk variation hos honungsbiet som The Honeybee Genome Project kartlagt hos över 300 representanter av olika honungsbin. Underarterna kan delas in i fyra övergripande grupper (M, C, O och A) vilka matchar deras ursprungliga geografiska fördelning över världen. De väst- respektive östeuropeiska bina är inte varandras närmaste släktingar utan är närmare besläktade med olika afrikanska bin. Den gemensamma förfadern (roten i trädet, här illustrerat med ett bi) till samtliga nu levande underarter av A. mellifera tros ha levt någonstans i Afrika. Arten spred sig sedan till andra kontinenter vid två tillfällen: ett som gav upphov till bin i Västeuropa och det andra till de i Östeuropa och Mellanöstern. Underarter angivna i vit text har ännu inte ingått i denna typ av omfattande genetisk analys. Ett afrikanskt ursprung för Apis mellifera Ett släktskapsträd baserat på dessa genetiska data tillåter oss att förstå utvecklingen av A. mellifera i närmare detalj än någonsin tidigare. I likhet med tidigare studier delas underarterna upp i grupperna M, C, O och A (Figur 3). Den första överraskningen var placeringen av roten för trädet. Afrikanska underarter av A. mellifera visade sig dela mest genetiska likheter med A. cerana. Därför placerades roten för A. mellifera mitt bland dem och delade A- gruppen i två delar. Det tyder på att den gemensamma förfadern till alla levande underarter till A. mellifera förmodligen uppstod i Afrika, vilket därmed stödjer Wilsons teori. Historien om A. mellifera präglas därför av vandringar. Om de bin som gav upphov till dagens A. mellifera levde i Afrika måste deras förfäder i sin tur ha lämnat Asien för mycket länge sedan, anpassat sig till förhållandena på den afrikanska kontinenten och levt där en längre 14 Bitidningen 11/

15 tid. En annan överraskning var att M-gruppen (som finns i norra och västra Europa) är mer avlägset släkt med med C-gruppen (som finns i Östeuropa) än vad man tidigare trott. Sammantaget tyder dessa resultat på att A. mellifera migrerade från Afrika i minst två separata vågor, en som resulterade i västeuropeiska bin, och den andra i bina i Mellanöstern och Östeuropa. De relativt sentida migrationerna ut ur Afrika borde innebära att bina vid flera tillfällen utvecklat nya anpassningar till de nya miljöer och områden de erövrat. Först och främst måste de ha utvecklat förmågan att överleva vinter, men också andra anpassningar för att hantera nya nektarkällor, rovdjur och parasiter. Mer nyligen har bina kommit att påverkas allt mer av biodlare, som genom domesticering har valt bin med önskvärda egenskaper. Båda de processerna (naturligt och artificiella urval) har haft stor inverkan på binas genom, och medfört att vissa mutationer gynnats och blivit mycket vanligare. De mutationerna är ännu inte kända men har stor betydelse för vår förståelse av honungsbinas biologi. Mänsklig påverkan Vi kan också använda genetiska verktyg för att förstå hur A. mellifera spridits ännu längre bort tillsammans med människor. Ett katastrofalt exempel på vårt inflytande är spridningen av så kallade afrikaniserade mördarbin över hela Nord- och Sydamerika. A. mellifera kom först till Amerika med hjälp av tidiga europeiska kolonisatörer som spred dem över hela den nya världen. Genetiskt var dessa honungsbin en blandning av flera europeiska underarter, bland annat A. m. mellifera (Mgruppen) och A. m. ligustica (C-gruppen). Afrikanska bin från underarten A. m. scutellata infördes till Brasilien 1956 och har sedan snabbt spridit sig både norrut och söderut, hybridiserat med och trängt undan de tidigare införda honungsbina. De nådde sin gräns söderöver i Argentina på 1970-talet men avancerar fortfarande norrut genom USA. Beteendet hos dessa afrikaniserade bin är typiskt för A. m. scutellata och inkluderar aggressivt försvar av bisamhället. Vid hybridisering tenderar detta aggressiva beteende att överföras till de europeiska bina. Trots att dessa grupper av bin över tiden genetiskt blivit allt mer lika afrikanska bin innehåller de fortfarande en mix Bitidningen 11/ Faktaruta: Honungsbiets arvsmassa Honungsbiet var en av de första arterna som användes för genetiska studier. Gregor Mendel, munken som på 1800-talet studerade nedärvning och kombinering av arsvanlag och som framlade den första teorin om hur egenskaper nedärvs, utförde genetiska korsningar på honungsbin i sitt kloster i Brno (Tjeckien) presenterade Watson och Crick den numera välkända strukturen hos DNA-molekylen: en lång dubbelspiral av mindre sammanlänkade molekyler. En DNA-molekyl motsvarar en kromosom och består av en kedja av byggstenar (eller nukleotider) som kan ha en av fyra kvävebaser: adenin (A), guanin (G), cytosin (C) och tymin (T). Kvävebaserna refereras ofta till som bokstäver. Den inbördes ordningen av bokstäver längs kedjan utgör all den genetiska information som en organism ärver från sina föräldrar. Längs vissa delar av molekylen finns arvsanlag (eller gener) som bygger proteiner eller kodar för andra typer av funktionella element. I sådana områden är den individuella ordningen på byggstenarna (DNA-sekvensen) speciellt viktig eftersom sekvensen motsvarar information om hur organismen utvecklas från ett befruktat ägg, fungerar och fortplantar sig. Trots att människans och biets arvsmassa båda innehåller ungefär gener är den totala längden på våra kromosomer helt olika. Vårt DNA innehåller sammanlagt cirka 3 miljarder bokstäver medan honungsbiets är betydligt kortare, endast omkring 280 miljoner bokstäver. Sedan 1970-talet har allt effektivare tekniker tagits fram för att avläsa DNA-sekvenser och gjort det möjligt att kartlägga hela genomet hos många arter. Detta möjliggjorde publiceringen av hela det mänskliga genomet 2001, då genom ett omfattande samarbete och till en kostnad av 20 miljarder kronor. Idag kan ett litet forskarteam sekvensera motsvarande mängd DNA i en maskin över en natt. Vad kan vi då göra med dessa data? Med den genetiska informationen kan vi lära oss hur koden läses av i cellen och omvandlas till liv. Vi kan också identifiera mutationer som orsakar sjukdomar, förstå vad de gör och hjälpa oss att förebygga och bota dem. Den kartlagda arvsmassan har också gett oss viktiga insikter i vårt eget ursprung och evolution. År 2006 kom turen till A. mellifera att som tredje insekt efter bananflugan (Drosophila melanogaster) och stickmyggan Anopheles gambiae få sin arvsmassa sekvenserad. Biologer är intresserade av honungsbin delvis på grund av deras viktiga ekologiska roll genom pollinering, men också mycket för att de utgör en av få arter som utvecklat ett avancerat socialt samhälle, en av de mest fascinerande biologiska innovationerna evolutionen presterat. Den kartlagda arvsmassan hos A. mellifera är ett viktigt verktyg för vår förståelse av honungsbinas patologi och kommer att hjälpa oss reda ut den genetiska basen för ekologiskt viktiga egenskaper och förhoppningsvis hjälpa oss att odla bin som är naturligt mer resistenta mot allvarliga hot som Varroa-kvalster. av både europeiska och afrikanska anlag. Överraskande nog verkar polymorfier typiska för A. m. mellifera ofta behållas medan de som finns hos A. m. ligustica i högre grad ersätts av varianter från A. m. scutellata. Anledningen till detta selektiva utbyte av genetiskt material är fortfarande inte utredd. 15

16 Framtiden Vi lever i en mycket spännande tid för forskning kring honungsbinas genetik. Ny teknik för att snabbare och billigare sekvensera stora mängder DNA ger oss nya möjligheter att förstå utvecklingen av honungsbina i mycket större detalj, och kommer också att hjälpa oss att skydda dem i framtiden. Många av de egenskaper som vi önskar hos våra bin som exempelvis låg benägenhet till att svärma eller sticka och hög produktivitet är resultaten av artificiellt urval genom avel som gynnat vissa genetiska varianter och som missgynnat andra. Genom att analysera hur vi har förändrat bina kan vi få en bättre inblick i de evolutionära processer som tidigare format dem genom naturligt urval samt hur vi lämpligen gör för att upprätthålla fördelaktiga egenskaper. Med hjälp av genetiken kan vi också börja förstå hur vissa bisamhällen utvecklat resistens mot parasiter som Varroa-kvalster. Djupare förståelse för biets naturliga genetiska mekanismer kan kanske hjälpa oss att skydda bisamhällen utan att behöva kemisk behandling i någon större utsträckning. Matthew Webster Om författarna Matthew Webster och Andreas Wallberg är biologer och forskare vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi på Uppsala Universitet. De driver ett projekt för att kartlägga den genetiska variationen hos A. mellifera genom att studera raser från hela världen. Syftet med projektet är att identifiera spår av båda naturligt och artificiella urval i honungsbiets arvsmassa och genom detta hitta mutationer som är viktiga för anpassning till olika miljöer eller som bidrar till önskvärda egenskaper. Vidare läsning Cornuet, J.M., et al. (1992) Evolutionary history of the honey bee Apis mellifera inferred from mitochondrial DNA analysis. Molecular Ecology 1, Crane, E. (1999) The World History of Beekeeping and Honey Hunting. Routledge Ruttner, F., et al. (1978) Biometrical-Statistical Analysis of the Geographic Variability of Apis Mellifera L. Apidologie 9, Lo, N., et al. (2009). "A molecular phylogeny of the genus Apis suggests that the Giant Honey Bee of the Philippines, A. breviligula Maa, and the Plains Honey Bee of southern India, A. indica Fabricius, are valid species". Systematic Entomology 35 (2): Andreas Wallberg The Honeybee Genome Sequencing Consortium (2006) Insights into social insects from the genome of the honeybee Apis mellifera. Nature 443, Whitfield, C.W., et al. (2006) Thrice out of Africa: ancient and recent expansions of the honey bee, Apis mellifera. Science 314, Binas vardagsliv - En geting i bikupan Getingar har inte stora möjligheter att ta sig in i en bikupa befolkad med ett normalstort viseriktigt bisamhälle. Är det däremot kraftigt försvagat tycks dess organisation upplösas, vakthållnigen vid flustret upphör och getingarna får en chans att tränga in. Den fotograferade avläggaren förlorade drottningen och var för svag för att kunna dra upp en ny vise. Samhället blev allt klenare och efter några veckor kunde enstaka getingar komma in i kupan. Dessa skapade ingen allmän oro, bina fortsatte lugnt med sitt. Några av de bin en geting kom närmast fick ta upp striden. Även om kampen ibland verkade nog så het fick jag inte någon gång se att ett bi lyckades sticka ihjäl en geting men inte heller att en geting lyckades döda ett bi. Slutet blev alltid att getingen drog sig ur.. Den gavs aldrig tillfälle att ta för sig av binas förråd.utan fick alltid ge upp och flyga iväg. Ovanstående iakttagelser har gjorts i observationskupa. Förhållandena där är naturligtvis helt annorlunda de som råder i en vanlig bikupa men detta tillsamans med vad jag sett av bin kontra bålgetingar antyder en helt avspänd relation. Kommer dessa för nära så viker biet undan och fortsätter sedan på sin kurs. Är däremot biet försvagat fångas det av bålgetingen. Mindre getingar kan man ibland se landa på flusterbrädan men de jagas snart bort av vaktbina. Vare sig det gäller bålgetingar eller mindre getingar tycks deras närmanden inte ge upphov till en höjning av försvarsberedskapen i bisamhället. De är en naturlig del av binas vardag som de kan förhålla sig till utan oro och skulle kontakten bli för varm har bina medel att hantera den situationen. Getingarnas närvaro betingas nog mest av att bisamhället erbjuder tillgång till svaga och sjuka bin vilka utgör en källa till den animala föda som getingarna behöver för sina egna samhällens utveckling. Eftersom vi vet så litet om binas vardagsliv skulle det vara intressant att från Bitidningens läsare få beskrivningar, gärna med bilder, av relationen bi geting. Jag tar tacksamt emot bidrag på adress n-ek@telia.com och lovar att återkomma i tidningen med någon slags sammanfattning. Nils-Erik Persson 16 Bitidningen 11/

17 Min första säsong på Ven HARRIET LARSSON Det enda som kändes säkert när jag tog på mig att sköta parningsstationen på Ven, var att sommarens samtliga lördagar var uppbokade. Allt annat var ovisst. Att det skulle bli så roligt att jag inte skulle sakna fria lördagar blev en överraskning. Det har inneburit mycket jobb för att optimera de fysiska förutsättningarna för lyckade parningar. Av alla kommentarer kring hur en bra parningsstation ska vara, trodde jag att det var det viktigaste. I den frågan har jag dock fått ändra uppfattning. Visst är det viktigt att bina ges de bästa förutsättningarna och att risken för felflygningar minimeras. Men erfarenheterna från denna säsong har lärt mig att det finns andra aspekter som betyder väldigt mycket mer. Det förekom att drottningodlare fick 100% i parningsresultat och snittet på Ven blev drygt 85%. Ändå var det ju också en del som fick väldigt dåliga resultat och en del som fick ojämna resultat från olika inlämningstillfällen. Drottningar försvann. Alla bin försvann. Drottningar började lägga ägg och sedan försvann de med de flesta av bina. Ja, ni som hållit på ett tag vet vad jag menar. De här fenomenen beror ju inte alls på parningsstationen, utan på hur drottningodlaren förberett parningssamhället. Varifrån har han tagit bina? Hur har han etablerat parningssamhället? Hur har drottningtillsättningen gått till? Vilken ålder har drottningen? Här verkar finnas utrymme för informationskampanjer. Sedan har vi då vädret. Här i Skåne har vädret varit väldigt omväxlande i år och omöjligt att förutse. Jag gissar att det är främsta orsaken till att vi har haft en mycket hög frekvens av drottningar som börjat lägga ägg först i tredje veckan. De flesta av dem som lämnades tillbaka som oparade eller som fick stanna en extra vecka, visade sig en vecka senare vara äggläggande. Jag vill passa på att tacka alla dem som hörde av sig och gav mig denna Bitidningen 11/ Växtligheten är bra vindskydd. Drönarsamhällena mår bra. Till nästa år ska 4 dubbeltrågkupor vara på plats. efterrapportering, som i hög grad förbättrade statistiken. Förberedelserna av stationen har varit rätt omfattande. Tre samhällen hade dött under vintern och drottningsystrar fick letas upp. Svensk Buckfast ställde förstås upp. Så även när det gällde att hela stationen behövde förändras och fräschas upp. Jag fick fria händer och frivillig arbetskraft från olika håll. Särskilt vill jag nämna Kjell Hallberg, som ställt upp i mycket stor omfattning, alltid lika vänlig och alltid lika arbetsvillig. Utan honom hade det inte gått. De önskemål som framförts av drottningodlarna innebar framförallt att öka avstånden mellan ytterhusen, minska riskerna för felflygning och skapa bättre vindskydd. Vi såg alltså till att glesa ut mellanrummet mellan parningskuporna, måla dem i olika färger och vända flusteröppningarna åt olika håll. Dessutom sänktes alla stolpar, så att omgivande vegetation blev effektivt vindskydd. Då jag beslutat mig för att ta emot alla sorters parningskassetter, ordnade vi också hållare för Apideor o.d. Jag kom på att ett vinkeljärn kunde fungera som fäste för både Apideor och enramskassetter. Sätter man två vinklar, en på var sida om stolpen, så kan man ha antingen ett ytterhus för två enramskassetter + en Apidea eller 2 Apideor med flyghålet åt motsatta håll. Ytterhusen träs över stolpen och vilar på vinkeljärnet. Apideorna står på järnet och fästes med gummiband, som sitter fast i järnets hål, dras runt kupan och fästes runt stolpen. Detta system fungerar för alla raka parningskupor. För Kielerkupor och andra koniska kupor måste man dock ordna fristående platser. Det får bli på upphöjda pallar. Dessa ställer jag sex på varje pall i sex olika väderstreck och med en sten på taket. Det har varit ett lärorikt år och jag ser med glädje och tillförsikt fram emot nästa säsong, då ytterligare förbättringar och fler platser hunnit ordnas. Normalt lämnas drottningarna till mig på kajen i Landskrona, men alla ska veta att ni när som helst är välkomna att följa med över och besöka stationen, som ligger ca 1,5km från färjeläget. Färjan kostar 90kr ToR. Två personer får plats i hytten med mig. Blir det fler får ni ta en promenad. Tack för i år och välkomna nästa år! 17

18 Läs en bok i vinter ERIK ÖSTERLUND Det finns flera svenska böcker att köpa från SBR:s expedition. Boken om biodling, Boken om biavel och insemination, Min andra sommar som biodlare, Drottningodling i praktiken, Bin till nytta och nöje, m fl. Kan du läsa engelska med behållning öppnar sig en ännu större värld. Då rekommenderar jag com och (eller www. amazon.com men det kan bli dyrare frakt från USA). Där hittar du en uppsjö med engelsk litteratur om biodling, både nyutkommen och antikvarisk. Det går att få tag på spännande litteratur från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet där man kan förvånas över vad man kunde då och vad matnyttig den litteraturen kan vara. Läser man engelska kan man få tag på en del äldre matnyttig litteratur gratis. En del finns som e-böcker, eller e-books. Man kan ladda ner gratis titlar från t. ex. denna förkortade adress till Barnes and Noble (B&N): om man har ett konto där med ett kreditkort inlagt. Det finns tjänster på din internetbank där man kan göra s k virtuella kreditkort kopplat till ditt riktiga, men med M. Quinbys klassiska bok från 1879 är ett exempel på en gratis e-bok från Barnes and Noble En läsplatta från Amazon kan man använda också till svenska e-böcker eller sina egna pdf-filer. Batteriet räcker en månad på en laddning. Läsvänligheten som i en bok, också i solksken. bara en låg summa åtkomlig så riskerar man inte hela sitt kreditkort. Å andra sidan finns det en sådant skyddssystem från bankens sida idag att man inte tar stora risker med sitt normala kreditkort heller. E-böcker på B&N har standarformatet epub som kan läsas i valfria läsplattor (utom den från Amazon som heter Kindle, Amazon har ett eget format, mobi) eller i datorn. Från t ex B&N kan man ladda ner ett gratis läsprogram (nook-reader) till sin dator. Vill man läsa den i Amazons läsplatta Kindle finns det gratis konverteringsprogram, t ex Calibre: Man kan tydligen idag inte köpa och ladda ner e-böcker från B&N. De måste skaffa rättigheter för att sälja e-böcker till andra länder. Man kan heller inte köpa och ladda ner e-böcker från amazon.co.uk av samma orsak. Däremot kan man göra det från Det är den amerikanska avdelningen av Amazon. Amazon.co.uk är den brittiska. Den amerikanska har skaffat rättigheter för att sälja till olika länder i hela världen. Tydligen inte lika många titlar till t ex Sverige som i USA och Kanada. Amazon.com har inga gratis biodlingstitlar, men många billiga. För att kunna ladda ner e-böcker därifrån måste man ha ett konto där, precis som på B&N, och dessutom ha köpt en av deras läsplattor, en Kindle. Den billigaste kostar ca 700 kr + moms + frakt. Den väger inte mycket och går ner i bakfickan. Den har 6 tums skärm. Med hjälp av konvertering i Calbire i sin dator kan man i den läsa andra e-böcker som ursprungligen har standardformatet epub. Pdf går också bra. Doc och docx efter konvertering. The Practical Beekeeper är en precis nyutkommen vanlig bok i uppslagsboksform som man kan köpa från de nämnda sajterna. 630 sidor med mycket detaljerad innehållsförteckning, för nybörjaren och den erfarne. Cirka 400 kr. Michael Bush är en alternativ biodlare med några hundra bisamhällen. Om man inte vill köpa boken kan man läsa allt som finns i den på hans sajt: Där 18 Bitidningen 11/

19 kan man också läsa en del äldre klassisk biodlingslitteratur: com/beesoldbooks.htm Detta är bara ett smakprov på vad som finns att kompetensutveckla sig med. Du kan botanisera själv på nätet. Alltid när man surfar på nätet skall man tänka själv, dvs kritiskt, och behålla det som är bra. Nätet är som verkliga livet, man måste använda huvudet själv också. Använd lågsäsongen till att skaffa mer idéer och kunskaper, och ta del av diskussioner på de forum som finns t ex, Det här är en nyutkommen engelskspråkig bok som går att köpa från t ex Amazon. EU och GMO-pollen i honung ERIK ÖSTERLUND Den 6 september kom EGdomstolen med en uppmärksammad dom som berör GMO-pollen i honung. Karl Bablok i Bayern förbjöds att sälja sin honung sedan spår av GMO-pollen från en försöksodling av GMO-majsen Mon 810 påträffades i hans honung Han stämde delstaten Bayern som lämnade över ärendet till EG-domstolen i Luxemburg. Domstolen gav Bablok rätt, Mon 810 förbjöds i Bayern redan för två år sedan. Delstaten har förklarat sig som en GMOfri zon och numera odlas det ekologiska kryddväxter där det förut odlades Mon 810. Domen innebär att honung som innehåller rester av gentekniskt förändrade organismer inte får saluföras i EU utan särskilt tillstånd. Det kommer sannolikt att försvåra importen av honung från länder där GMO-grödor är vanliga. Domstolen menar att honung går under beteckningen livsmedelstillsats. Sådana får inte innehålla några som helst, ens små mängder, otillåtna rester av GMOorganismer. Domstolen konstaterar att pollen från gentekniskt förändrade grödor som är tilllåtna för mänsklig konsumtion i EU, också Bitidningen 11/ Bin samlar pollen från majs också. GMO- pollen kan hamna i honung. Sådan honung orsakar problem. Foto: Erik Österlund får ingå i honung. Då måste produkten märkas som gentekniskt förändrad. I praktiken blir det svårare för GMO-grödor i EU. Pollen kan hamna i honung, som antingen blir förbjuden eller svår att sälja. Vem skall betala för det? Importhonung kan bli svårare att sälja. I synnerhet sådan från Nord- och Sydamerika produceras i trakter där GMO är vanligt analyserades importhonung i Tyskland. Små mängder GMO-pollen fanns i nästan vartannat prov. Källor: Tidningen Landsbygdens Folk 9 sep asp?id=3577 SvD 1 okt 2011, Utrikes sid

20 Medlemsfokus 2011 Tillsammans gjorde vi det en gång till! SBR:s medlemstal ökade för 3:e året i rad Totalt blev SBR 90 st fler medlemmar jämfört med förra året. Rekryteringen av nya medlemmar landade i år på 875 en ökning med 63. Vilket är helt fantastiskt jobbat av våra föreningar! För tredje året ligger nu rekryteringen på över 800 nya biodlare! Antalet juniorer kommer i år för första gången över 100-strecket! Ett smolk i bägaren är årets minskning av fullbetalande medlemmar, storleksmässigt motsvaras den av ökningen bland familjemedlemmarna. Kan det finnas något samband? Medlemmar summering 2011 Fullbetalande: 8063 Familjemedlemmar: 716 Nya medlemmar: 875 Juniorer: 107 Totalt: Enramskupa under produktion En s.k. enramskupa har producerats i ett begränsat antal. Avsikten är att på ett intresseväckande och enkelt sätt kunna visa en ram med bin och helst även en drottning för den intresserade allmänheten. Erfarenheten säger oss att levande bin är en publikmagnet av stora mått i samband med öppna hus, marknadsaktiviteter och andra publika evenemang. Enramskupan kommer bl.a. att ingå i föreningarnas Värvarpaket Nyheter för föreningar och medlemmar Med hjälp av pengar ur det sk Nationella programmet 2011 har vi fått möjlighet att ta fram tre nya hjälpmedel för att kunna sprida ännu mer information om biodlingen ute i landet. 2. Föreningsbanderoll framtagen Efter en idé från Varaortens Biodlarförening har en banderoll designats och arbetats fram. Banderollen lämpar sig väl vid öppna arrangemang. Den kan också pryda föreningsbigården. En digital fil finns att tillgå via SBR, vilket även besparar föreningen kostnader för layout. Med hjälp av ett lokalt företag i reklambranschen förser föreningen/distriktet sedan banderollen med önskad text. En banderoll i storleken 200*60 kostar ca 600:- + moms. 3. Infoskylt Bigård I okt-nr av BT fanns Folke Lindquists egenhändigt tillverkade bigårdsskylt med kort information om biodling. Vi har tacksamt tagit emot idén och gjort en version av skylten, som följer SBR:s grafiska profil. Skylten kommer inledningsvis att produceras i ett begränsat antal och distribueras på det sätt som är möjligt, när EU står för framtagningskostnaden. Håll ögon och öron öppna, så dyker den snart upp på något sätt i Bibutiken. 20 Bitidningen 11/