EXAMENSARBETE. Arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Möjligheterna till omplacering inom ramen för en pågående anställning.

Transkript

1 EXAMENSARBETE Arbetsgivarens arbetsledningsrätt Möjligheterna till omplacering inom ramen för en pågående anställning Sanna Sjödin 2016 Filosofie kandidatexamen Rättsvetenskap Luleå tekniska universitet Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

2 Sammanfattning Syftet med denna uppsats har varit att utreda hur långt arbetsgivarens arbetsledningsrätt sträcker sig, främst gällande omplaceringar inom anställningen. Vidare hur omfattningen av anställdas arbetsskyldighet förhåller sig till anställningsskyddet i omplaceringssituationer, samt med vilka metoder arbetstagare kan begränsa denna arbetsledningsrätt. Jag har slutligen studerat dessa bestämmelser i relation till en arbetsmarknad i förändring och möjligheterna för bolag att anpassa sin arbetsstyrka och deras arbetsuppgifter därefter. Omplaceringsskyldighet, regler för offentlig sektor samt internationell rätt utelämnas i arbetet. Den rättsdogmatiska metoden har använts för att fastställa gällande rätt på området, då främst med AD:s rättspraxis och doktrin som rättskällor. Detta till följd av att varken arbetsledningsrätten eller arbetsskyldigheten i princip finns lagstadgade. Arbetsledningsrätten är omfattande. Finns inget specifikt avtalat gällande anställningsvillkor, såsom när, var, hur eller vilka arbetsuppgifter som ska utföras, kan arbetsgivaren med stöd i sin rätt att leda och fördela arbetet fritt omplacera arbetstagare. De kan även disponera över arbetsuppgifter så länge det sker inom ramen för anställningen. Detta innebär att arbetstagare många gånger har en vidsträckt arbetsskyldighet som kan komma att ställa höga krav på anpassningsförmåga till förändringar i arbetet. För att förbättra verksamheternas flexibilitet och uppnå ett mer omfattande anställningsskydd, är därför en av förutsättningarna att arbetsskyldigheten utvidgas. Det finns däremot ett flertal bestämmelser som gör det möjligt för arbetstagare att påverka arbetsledningsbeslut, både inom lagstiftning, i praxis och genom specifika avtalsvillkor. Ett av de viktigaste verktygen utgörs dock av den i MBL lagstadgade skyldigheten att förhandla med berörda arbetstagare inför sådana ingripande beslut. Därutöver finns ett antal skyddsregler som garderar arbetstagare mot otillbörliga omplaceringar. Nyckelord: Arbetsledningsrätt, arbetsskyldighet, omplaceringsrätt, tillräckliga kvalifikationer, arbetstagarinflytande. i

3 Förkortningar AD AML ATL DL Ds EKMR LAS MBL Prop. Arbetsdomstolen Arbetsmiljölag Arbetstidslag Diskrimineringslagen Departementsserie Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna Lag om anställningsskydd Lag om medbestämmande i arbetslivet Proposition ii

4 Innehållsförteckning Sammanfattning Förkortningar 1 Inledning Syfte och avgränsning Metod Disposition Omplacering Förhållandet mellan omplaceringsskyldighet och omplaceringsrätt Arbetstagarbegreppet Arbetsgivarbegreppet Arbetsskyldighet Allmänt om arbetstagares arbetsskyldighet /29-principen AD 2015 nr Bastubadarprincipen AD 2010 nr Arbetstagares lydnadsplikt Omplacering till arbete som inte omfattas av arbetsskyldigheten Arbetstagares anställningsskydd Arbetsgivarens arbetsledningsrätt Historik Allmänt om arbetsledningsrätten Arbetsplats och arbetsort Arbetstider AD 2014 nr Arbetsuppgifter AD 2008 nr Ändring av anställningsavtal Ensidig arbetsgivarreglering och ensidiga förmåner Arbetsgivarens tolkningsföreträde Flexibilitet i arbetslivet Kvalitativ och kvantitativ flexibilitet Begränsningar i arbetsledningsrätten Medbestämmandeavtal Förhandlingsskyldighet och förhandlingsrätt Föreningsrättskränkningar Fackligt tolkningsföreträde Diskriminering AD 2005 nr Möjligheter för arbetstagare att bestrida omplacering Analys Diskussion Källförteckning Lagstiftning Offentligt tryck Propositioner... 32

5 7.2.2 Departementsserier Rättsfall Litteratur Elektroniska källor... 33

6 1 Inledning Arbetsledningsrätten har under hela 1900-talet utgjort såväl en allmän rättsgrundsats som en dold klausul i alla anställningsavtal. Däremot kan bristen på lagstiftning på området många gånger leda till svåra bedömningar och gränsdragningar. Med åren har dock denna arbetsledningsrätt kommit att inskränkas alltmer till arbetstagarnas fördel, genom bland annat lagstiftning, även om den fortfarande är att anse som omfattande. Inom svensk arbetsrätt idag utgörs rättskällorna av lagar, kollektivavtal på olika nivåer, enskilda anställningsavtal, sedvänja och bruk samt rättspraxis (som ju är resultatet av domstolens tolkningar av nämnda rättskällor). Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet är, och har länge varit, omfattande. Frågan hur omfattande denna rätt faktiskt är idag, hur arbetstagarna påverkas och vilka möjligheter som finns för arbetstagarna enligt de arbetsrättsliga rättskällorna att inskränka denna rätt aktualiseras därför. Många i dagens samhälle månar om sina befattningar i betydligt större utsträckning än tidigare, och anser att en mer detaljerad befattningsbeskrivning är viktigt för att säkerställa sina framtida arbetsuppgifter. Innebär detta då ett svagare anställningsskydd om arbetsskyldigheten blir betydligt snävare? Kan det leda till att arbetsgivaren tvingas säga upp denna arbetstagare istället för att vidta omplaceringsåtgärder inom anställningen? Eller kan det dessutom leda till ett enklare sätt för arbetsgivare att kringgå regelverket för att på så sätt bli av med arbetstagare som han eller hon av olika anledningar inte önskar ha kvar inom verksamheten? Forskning visar att de senaste decenniernas utveckling både när det gäller teknologi och övrig kunskap påverkar arbetsplatserna och indirekta krav uppkommer därmed på förändring och utveckling i samma takt. Omplaceringsrätten utgör därmed ett centralt moment inom arbetsledningsrätten. Ett intresse väcktes då att undersöka och ge en översikt över dessa regler genom att närmare undersöka hur det i praktiken fungerar och vilka möjligheter arbetsgivarna har att genomföra sådana förändringar. Detta i relation till arbetstagarnas perspektiv och deras arbetsskyldighet enligt avtal. Många gånger kan ett mer omfattande anställningsskydd däremot leda till att arbetstagare tvingas acceptera förhållandevis stora förändringar, gällande allt från arbetstidsförläggning och arbetsuppgifter till arbetsplats eller arbetsort. Det finns ett antal möjligheter för arbetstagare att inskränka denna arbetsledningsrätt, men i ett flertal fall ges ingen annan möjlighet än att finna sig i den nya arbetssituationen. Ett arbetsledningsbeslut, såsom en omplacering av arbetstagare, kan således leda till ett flertal bedömningar och gränsdragningar som inte alltid framstår som självklara. 1.1 Syfte och avgränsning Syftet med denna uppsats är att analysera arbetsgivarens arbetsledningsrätt och arbetstagarens arbetsskyldighet i relation till anställningsskyddet och en arbetsmarknad under ständig utveckling och förändring. Jag har velat ge en bild av arbetsgivarens möjligheter att göra förändringar och anpassningar på arbetsplatsen gällande anställdas arbetsvillkor, utan att uppsägning eller risk för uppsägning föreligger. Jag har med andra ord undersökt hur flexibel en arbetstagare måste vara i sitt arbete och hur långt dennes lydnadsplikt och arbetsskyldighet 1

7 sträcker sig, beroende på vilka förhållanden som föreligger. Hur stora förändringar måste du som anställd vara beredd att tåla för att garanteras ett mer omfattande anställningsskydd? Inledningsvis ges en allmän bild av regleringen kring de två olika typerna av omplacering på en arbetsplats, inom respektive utom anställningen. Sedan studeras särskilt hur vidsträckt arbetsgivarens arbetsledningsrätt faktiskt är och hur stora möjligheter denne har att omplacera en arbetstagare inom anställningens ram. En undersökning har gjorts gällande vilka inskränkningar som kan göras i arbetsgivarens arbetsledningsrätt, samt huruvida det i vissa situationer föreligger skillnader mellan tjänstemän och kollektivarbetare och i så fall varför. Föreligger olikheter mellan arbetstagare bundna till samma kollektivavtal och kan det personliga anställningsavtalet ge upphov till individualisering och större skillnader? På vilka sätt kan arbetstagare inskränka denna arbetsledningsrätt, och när kan sådana arbetsledningsbeslut prövas på rättslig väg? Arbetsledningsrätt (vari omplacering inryms) och arbetsskyldighet i förhållande till anställningsskydd och en arbetsmarknad i förändring är således det som kommer att utgöra kärnan i denna uppsats. Följande frågeställningar behandlas i uppsatsen: Hur långt och över vilka områden sträcker sig arbetsgivarens arbetsledningsrätt? Hur ingripande förändringar måste du som arbetstagare vara beredd att tåla utan att åtgärden utgör ett skiljande från anställningen? Hur påverkas i så fall anställningsskyddet och verksamhetens anpassningsförmåga? Hur kan du som arbetstagare åstadkomma inskränkningar i arbetsledningsrätten? Det vill säga; vilka möjligheter har arbetstagare att påverka ett arbetsledningsbeslut? Jag kommer endast att utreda förutsättningarna inom privat sektor. Vad som gäller för offentligt anställda kommer därför att utelämnas helt, utom i den mån reglerna för de båda sektorerna överensstämmer. Jag kommer heller inte, annat än för att kunna ge en komplett och överskådlig bild av arbetsrättslig reglering på området, att utreda omplaceringar kopplat till uppsägning eller risk för uppsägning. Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet kommer därför endast att beröras ytligt och delvis i rättsfall där även andra, för uppsatsen relevanta, kriterier lyfts fram. Slutligen kommer jag enbart undersöka rättsläget inom svensk rätt och därmed utelämna exempelvis EU-rätt och annan internationell rätt. Endast den internationella rättens och marknadens inverkan på svensk rätt kommer kortfattat att beröras i vissa delar av uppsatsen. 1.2 Metod I uppsatsen har den rättsdogmatiska metoden använts och jag har utgått från lagstiftning, förarbeten, doktrin och rättspraxis för att söka svar till mina frågeställningar och fastställa gällande rätt. För att utreda vilka möjligheter arbetsgivare har att med stöd av arbetsledningsrätten omplacera arbetstagare inom ramen för en pågående anställning kommer rättspraxis, då arbetsledningsrätten inte finns lagstadgad, vara en av de mest framträdande rättskällorna tillsammans med juridisk litteratur och i vissa delar propositioner. Inledningsvis ges en beskrivning av rättsläget som sedan summeras i en analys utifrån angivna frågeställningar. Databasen Karnov har använts för att hitta aktuella och relevanta rättsfall och då främst med ledning av sökorden: arbetsledningsrätt, arbetsskyldighet och omplaceringsrätt. 2

8 1.3 Disposition Uppsatsen är indelad i fem kapitel, varav det andra kapitlet syftar till att ge en beskrivning av omplacering i stort och förutsättningarna för att de arbetsrättsliga reglerna ska bli tillämpliga. Det tredje kapitlet är ämnat att förklara och klarlägga den arbetspresterande partens skyldigheter och den praxis och övriga bestämmelser som finns på området. Kapitel fyra behandlar själva kärnfrågan i uppsatsen, nämligen arbetsledningsrätten. Här presenteras dess historik och de förändringar som idag kan göras på olika områden med stöd av denna rätt. Både gällande arbetsvillkor och ändring av anställningsavtal, samt de indirekta kraven på verksamheternas flexibilitet utifrån yttre faktorer. I den femte delen presenteras arbetstagarnas främsta möjligheter att påverka och begränsa arbetsgivarens arbetsledningsrätt, samt vilka skydd mot otillbörliga arbetsledningsbeslut som finns. I den sista och avslutande delen sammanfattas arbetet i en analys kring de resultat som framkommit, som besvarar de uppställda frågeställningarna i den mån det inte redan skett under arbetets gång. Därefter följer i diskussionsdelen en sammanfattning av mina egna tankar och slutsatser utifrån uppnått resultat. 3

9 2 Omplacering 2.1 Förhållandet mellan omplaceringsskyldighet och omplaceringsrätt Inledningsvis bör tydliggöras skillnaden mellan arbetsgivarens omplaceringsskyldighet och omplaceringsrätt. Arbetsgivare har alltid en skyldighet att bereda arbetstagare annat arbete hos sig, i den mån detta är möjligt, innan en uppsägning kan ske. Om en uppsägning äger rum utan att den föregås av ett försök till omplacering, anses uppsägningen inte vara sakligt grundad. Denna omplaceringsskyldighet är i princip alltid kopplad till uppsägning eller risk för uppsägning av en arbetstagares anställning. Det föreligger således ingen rätt för arbetstagare att kräva en omplacering inom företaget av andra anledningar. 1 Omplaceringsskyldigeten aktualiseras oavsett om uppsägningen grundar sig i arbetsbrist eller om den sker av personliga skäl. Generellt kan sägas att skyldigheten att omplacera en arbetstagare blir mer omfattande ju större verksamheten är. Arbetsgivarens möjlighet att bereda arbetstagaren en annan tjänst inom företaget blir då större. Dessa omplaceringsregler syftar till att skydda arbetstagaren och ska därmed inte kunna kringgås genom att arbetstagaren erbjuds oskäliga omplaceringserbjudanden. Däremot finns inga garantier för att de gamla avtalsvillkoren kommer att kunna bibehållas, exempelvis gällande lön eller arbetsuppgifter. Bestämmelserna i LAS ger således ett anställningsskydd, inte ett befattningsskydd. 2 Vidare görs en distinktion mellan omplacering för att undvika uppsägning och omplacering inom tjänsten (utan att arbetstagaren är uppsägningshotad). Det senare definieras snarare som ett arbetsledningsbeslut. Denna omplaceringsrätt som grundar sig i arbetsgivarens rätt enligt praxis att leda och fördela arbetet och utgör följaktligen inte någon skyldighet för arbetsgivaren. 3 Omplacering inom ramen för anställningen kan ske på olika sätt. Det kan röra sig om omplacering till andra arbetsuppgifter, annan tjänst, annan ort, annan arbetsplats etc. På vilket sätt en omplacering kan komma att ske, och hur de nya arbetsförhållandena skulle kunna se ut, är främst beroende av arbetstagarens arbetsskyldighet. Omplaceringen måste därför ske inom ramarna för vad som anges i arbetstagarens anställnings- och kollektivavtal. Hänsyn måste i vissa fall även tas till tradition på arbetsplatsen och sedvana inom branschen, beroende på hur specifikt avtalen utformats. Även rättspraxis kan vara av stor betydelse vid bedömningen och då blir framförallt 29/29-principen och bastubadarprincipen aktuella, vilka kommer att förklaras mer ingående under avsnitt 3.2 och 3.3. Vid en omplacering kan arbetstagarens arbetsskyldighet därför inskränka arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet i och med dessa begränsningar. I situationer där arbetsgivaren genom ett arbetsledningsbeslut omplacerat en arbetstagare och där åtgärden är så genomgripande att den utgör en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena, måste en förhandling hållas innan beslutet kan verkställas. 4 En sådan omplacering inom anställningsavtalet är godtagbar om arbetsgivaren har objektiva, organisatoriska skäl. En omplacering kan även anses vara ingripande om den leder till 1 Iseskog, T. Omplacering, s. 10 f 2 Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s. 215 ff 3 Gabinus Göransson, H. & Garpe, B. Arbetsrätten en introduktion, s Andersson, A., Edström, Ö. & Zanderin, L. Arbetsrätt, s. 38 4

10 försämrade anställningsförmåner och sker av personliga skäl. Åtgärden måste då underbyggas med godtagbara skäl. Rätten att omplacera av organisatoriska skäl är följaktligen mer omfattande. 5 Sammanfattningsvis kan sägas att omplaceringar inom ramen för anställningen betecknas som ett arbetsledningsbeslut och kan därmed inte överprövas rättsligt. En omplacering utom ramen för anställningen ses som ett skiljande från densamma (uppsägning eller avsked) och måste grunda sig på sakliga skäl. 6 Omplaceringar av arbetstagare, både inom och utom anställningen, är idag i princip ofrånkomligt med hänsyn till både utvecklingen inom företaget samt förändringar och framsteg i arbetstagarnas personliga förhållanden. 2.2 Arbetstagarbegreppet Det är inte alla avtal om utförande av arbete som utgör anställningsavtal, även uppdragsavtal är vanligt förekommande. Det är därför avgörande för tillämpningen av den arbetsrättsliga regleringen att fastställa huruvida den som utför arbete åt någon annan gör det i egenskap av arbetstagare eller självständig uppdragstagare. Det måste även stå klart att motparten i anställningsförhållandet faktiskt är arbetsgivare i juridisk mening. Detta eftersom de arbetsrättsliga reglerna endast gäller då förhållandet arbetsgivare arbetstagare föreligger. 7 Är det istället fråga om ett uppdragsavtal mellan en självständig företagare och en arbetsgivare gäller de civilrättsliga reglerna. Det vill säga de bestämmelser som reglerar förhållandet mellan enskilda rättssubjekt. 8 Det finns ingen fastställd definition på arbetstagarbegreppet utan en helhetsbedömning görs utifrån kriterier i praxis, som är relativt omfattande på området. Det finns heller inga formkrav gällande anställningsavtal, även om skriftliga avtal anses utgöra normen, och därmed ingen lagstiftning som reglerar dess innehåll. Dessa avtal kan ingås såväl skriftligt som muntligt eller konkludent (underförstått) och grundar sig istället i den allmänna avtalsrättens principer och avtalslagens bestämmelser. 9 Avgörande kriterier för helhetsbedömningen gällande vilken typ av anställning som föreligger är främst vem som avgör när, var och hur arbetet utförs. Vem som tillhandahåller utrustning, över hur lång tid avtalet sträcker sig, hur betalning sker och om det finns en eller flera uppdragsgivare är alla ytterligare faktorer av betydelse. Beroende på vem som bestämmer över arbetets utförande ges ofta en bild av vilken typ av anställningsförhållande som föreligger. Något som ytterligare tydliggör skillnaderna är att ett anställningsavtal, till skillnad från ett uppdragsavtal, dessutom kan sägas innehålla tvingande minimiregler till förmån för arbetstagaren. Detta i och med att den arbetsrättsliga lagstiftningen blir tillämplig då arbetstagarkriteriet uppfylls. 10 För anställningsavtal är det centrala generellt att betalning sker månadsvis och tiden för arbetet fortlöper tillsvidare. Det är inte personen som utför arbetet som står för den ekonomiska risken och det finns endast en huvudman åt vilken arbetet utförs. Vidare har den part som ska utföra arbetet ingen möjlighet att i sin tur anlita medhjälpare, utan det är 5 Viklund, L. & Bylund, B. Arbetsrätt i praktiken, s. 101 f 6 Källström, K. & Malmström, J. Anställningsförhållandet, s Gabinus Göransson, H. & Garpe, B. Arbetsrätten en introduktion, s a.a., s Andersson, A., Edström, Ö. & Zanderin, L. Arbetsrätt, s LAS 5

11 arbetstagaren personligen som utför arbetet. Det är arbetsgivaren som leder arbetet och anger hur det ska utföras, tillhandahåller lokal, utrustning o.s.v. För uppdragsavtal å andra sidan, gäller i huvudsak att betalning sker efter utfört arbete och perioden för arbetets utförande är tidsbestämt. Det är den som utför arbetet som åtminstone i väsentliga delar står för den ekonomiska risken. Det kan vidare förekomma flera huvudmän, den som utför arbetet har möjlighet att själv anlita medhjälpare samt disponera över när, var och hur arbetet ska utföras. 11 Hur parterna själva väljer att benämna förhållandet dem emellan har ingen betydelse för vilket anställningsförhållande som faktiskt föreligger. Bedömningen sker utifrån vad som avtalats och övriga omständigheter som rör avtalet eller anställningen, där arbetsledningskriteriet utgör det mest centrala skiljemärket Arbetsgivarbegreppet Efter att det fastslagits att den arbetspresterande parten i avtalsförhållandet anses vara arbetstagare, måste det konstateras att motparten utgörs av en arbetsgivare. Detta kan vid första anblick framstå som givet i de flesta situationer men kan många gånger leda till oklarheter. Den primära skillnaden mellan dessa två begrepp är att en arbetsgivare, till skillnad från en arbetstagare, kan vara såväl en fysisk som en juridisk person. Detta gör att den senare definitionen blir betydligt vidare. Det är viktigt, för exempelvis tillämpligheten av vissa paragrafer i LAS, att en arbetstagare vet vem som är arbetsgivare i juridiskt hänseende. Är det den fysiska personen som driver en viss verksamhet eller är det istället bolaget i sig? Det kan vara avgörande att fastställa vem som är arbetsgivare när det gäller till exempel ansvar för skulderna inom företaget, eller möjligheten till ogiltigförklaring av en uppsägning. 13 Skulle det visa sig att arbetsgivaren är en juridisk person uppstår därefter frågor rörande vem i företaget som besitter särskild behörighet. Då främst när det gäller rätten att ingå anställningsavtal eller att i andra liknande situationer företräda bolaget. 14 Att fastställa vem som är arbetsgivare blir särskilt viktigt när det gäller bemanningsföretag och privat arbetsförmedling, något som ökat väsentligt sedan reglerna mot detta lättades upp i början av 1990-talet. Svårigheter kan därför i synnerhet uppstå med tanke på att anställningsavtal kan ingås formlöst, man vet då inte om den som anställer gör det för egen eller annans räkning. Ett krav är dock att arbetsgivaren tillgodogjort sig arbetstagarens utförda arbete eller uttryckligen ingått avtal med denne. Vid uthyrning är det bemanningsföretaget (eller motsvarande) som är arbetsgivare, medan det i arbetsförmedlingsfallet är den hos vilken arbetet utförs. Skulle en rättstvist uppstå angående detta får den därför lösas genom avtalstolkning. Just denna typ av tvister borde dock i praktiken inte uppstå inom privat sektor med seriösa arbetsgivare. Särskilt i och med skyldigheten i 6 c LAS för arbetsgivaren att lämna information till den anställde om bland 11 Gabinus Göransson, H. & Garpe, B. Arbetsrätten en introduktion, s Glavå, M. Arbetsrätt, s Viklund, L. & Bylund, B. Arbetsrätt i praktiken, s. 42 f 14 Glavå, M. Arbetsrätt, s. 117 ff 6

12 annat arbetsgivarens namn och adress. 15 Det förkommer dock situationer där arbetsgivare försöker undgå reglerna för anställning genom att exempelvis benämna arbetstagaren konsult eller entreprenör. 15 Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s. 37 ff 7

13 3 Arbetsskyldighet 3.1 Allmänt om arbetstagares arbetsskyldighet En arbetsgivare har relativt stor handlingsfrihet när det gäller beslut om vad, var och när en arbetstagare ska utföra arbete. Arbetstagaren är därmed inte bunden till att enbart utföra de arbetsuppgifter som avtalats, utan måste därutöver utföra annat arbete i situationer där arbetsgivaren fordrar det. En omplacering måste dock ske inom ramen för en arbetstagares arbetsskyldighet. Avgörande för denna gränsdragning är vad som anges i dennes anställningsoch kollektivavtal, sedvana inom aktuell bransch, tradition på arbetsplatsen, doktrin och rättspraxis. En arbetsgivare kan disponera över en arbetstagares arbete genom tillfälliga förändringar av arbetsuppgifterna inom kollektivavtalets arbetsuppgiftsområde (omflyttning). Alternativt genom att permanent förändra arbetsuppgifterna (omplacering). 16 Ett anställningsavtal innehåller såväl rättigheter som skyldigheter för berörda parter. Arbetsgivaren har till sin viktigaste uppgift att fullgöra sin vederlagsskyldighet, det vill säga utbetala lön, och arbetstagaren att utföra erfordrat arbete. Respektive parts främsta skyldighet blir således motpartens främsta rättighet. Det ligger därför i samtliga parters intresse att dessa fundamentala avtalsvillkor följs för att undvika avtalsbrott och eventuella konflikter. Vad som i första hand reglerar arbetsskyldigheten är innehållet i den anställdas anställningsavtal, kollektivavtal samt sedvänja. 17 Finns inga villkor eller andra begränsningar i det individuella anställningsavtalet som närmare anger denna gräns, finns en princip grundad i rättspraxis som talar om när arbetsskyldighet föreligger. Denna princip kommer att beröras närmare under avsnitt 3.2. Generellt kan sägas att anställningsavtalets yttre ram utgörs av arbetsskyldighet (kopplat till arbetstagarens arbetsprestation), tjänstgöringsgrad (heltid eller någon form av deltid) och anställningsförmåner (till exempel bil- eller lunchförmån). I praktiken är det däremot främst arbetsskyldigheten som blir huvudfrågan vid en eventuell tvist. 18 Sedvänja är, precis som inom civilrätten, av stor betydelse för arbetsrätten och kan i vissa fall bli avgörande vid tolkningar och utslag i arbetsrättsliga tvister. Kortfattat kan sägas att sedvänja är det sätt på vilket någonting under lång tid normalt utförts inom en viss bransch, och därmed blivit allmänt erkänt på arbetsplatsen eller arbetsmarknaden. Det innefattar exempelvis oskrivna regler, traditionella förmåner eller vedertagna handlingssätt. Sedvänja kan även tas in som en del i ett kollektivavtal och får då större rättslig verkan än om så inte vore fallet. Precis som sedvänja får större relevans på en arbetsplats där det inte finns något kollektivavtal alls. 19 När det gäller exempelvis den geografiska arbetsskyldigheten anger doktrin att den sträcker sig inom ett område med normalt pendlingsavstånd och väl fungerande kollektivtrafik. Det ska därför röra sig om en närliggande ort, arbetstagaren ska inte behöva flytta för att kunna fullgöra sin arbetsskyldighet. När det gäller omplacering inom anställningen finns ingen lagstiftning som reglerar dessa gränser utan endast praxis från AD Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s Adlercreutz, A. & Mulder, B J. Svensk arbetsrätt, s Iseskog, T. Omplacering, s. 97 ff 19 Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s. 28 och 70 f Viklund, L. & Bylund, B. Arbetsrätt i praktiken: en handbok, s. 28 ff 20 Glavå, M. Arbetsrätt, s. 687 f 8

14 Utöver nämnda aspekter som reglerar arbetsskyldigheten kan avgränsningar göras även genom individuell reglering i personliga avtal. Detta är däremot något som historiskt sett, främst på grund av kollektivavtal, inte varit särskilt vanligt. På senare tid har vi dock sett en ökning av just detta då många eftersträvar en avgränsning i (främst den geografiska) arbetsskyldigheten och därmed en möjlighet att inskränka arbetsledningsrätten. 21 Trots detta är det sällan varken praktiskt möjligt eller ekonomiskt hållbart att utforma en alltför snäv arbetsbeskrivning, vilket är en av anledningarna till att arbetsskyldigheten tillika arbetsledningsrätten ofta är omfattande /29-principen 29/29-principen är uppkallad efter AD:s dom nummer 29 från Principen är menad att användas vid tolkning av kollektivavtal gällande arbetsskyldigheten. Den går ut på att arbetstagaren anses ha arbetsskyldighet då denne dels har tillräckliga kvalifikationer för att kunna utföra arbetsuppgiften (alternativt om personen under kort inlärningstid kan lära sig sysslan). Dels då det finns ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet. 23 Kollektivavtalets tillämpningsområde utgör den yttersta gränsen för arbetsskyldigheten. Arbetstagaren är därmed inte skyldig att utföra allt arbete som omfattas av den verksamhet som arbetsgivaren bedriver. Denna princip hjälper därmed till att fastställa arbetsskyldigheten även då det föreligger arbetsuppgifter i kollektivavtalets gränsland. Någon omplacering till ett annat kollektivavtalsområde får följaktligen inte ske. Detta framgår av att arbetsdomstolen genom praxis fastslagit att kravet på naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet uppfylls, om arbetsuppgifterna faller inom det aktuella kollektivavtalets tillämpningsområde. 24 Ytterligare en fråga att besvara är vilka faktorer som ingår i begreppet tillräckliga kvalifikationer. Ett avgörande som inte är helt okomplicerat, men anses ha utgångspunkt i de krav arbetsgivaren uppställer för den aktuella tjänsten. Dessa krav får dock inte uppställas i syfte att bli av med en viss anställd inom verksamheten. Enligt förarbetena till LAS uppfylls kravet på tillräckliga kvalifikationer då arbetstagaren har de allmänna kvalifikationer som normalt ställs på en person som söker det aktuella arbetet. 25 Det uppställs inget krav på att omgående behärska de nya arbetsuppgifterna eller genomgå utbildning för att klara arbetet. Däremot måste möjligheten finnas att lära sig arbetet inom en rimlig period och arbetsgivaren måste därför godta en viss upplärningstid. 26 Av rättsfallet AD 1995 nr 31 framgår att 29/29 principen är viktig vid all kollektivavtalstolkning för all sorts sysselsättning. Detta gäller även om du är privatanställd tjänsteman med en mer omfattande befattningsbeskrivning och inte bara inom LO-rörelsen (arbetarnas fackförbund). Gränsen mellan dessa båda arbetsgrupper dras främst med hänsyn 21 Juridisk Tidskrift nr 1, Arbetsledningsrätt och arbetsskyldighet om kvalitativ flexibilitet i arbetslivet, s Rönnmar, M. Arbetsledningsrätt och arbetsskyldighet, s Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s. 217 f 24 Glavå, M. Arbetsrätt, s. 680 f 25 Prop. 1981/82:71 s Wästfeldt, M., Bäckström, M., Wulkan, M. & Åström, L. Anställningsskyddslagen: med kommentar, s. 238 Andersson, A., Edström, Ö. & Zanderin, L. Arbetsrätt, s

15 till just den fackliga tillhörigheten. Principen får större relevans för tjänstemän när medarbetaravtal finns, det vill säga kollektivavtal som är gemensamma för samtliga medarbetare inom aktuell sektor oavsett fackförbund. Dessa avtal syftar bland annat till att skapa större flexibilitet gällande parternas arbetsuppgifter, öka jämställdheten och utjämna skillnader mellan de olika befattningarna på arbetsplatserna /29-principen är sålunda av stor vikt för arbetsgivarnas möjlighet att behålla sin personal vid strukturella förändringar på arbetsplatsen. Om alternativet vore att säga upp personalen skulle det sannolikt leda till betydligt färre tillsvidareanställningar och därmed avsevärt försämrat anställningsskydd AD 2015 nr 49 I AD 2015 nr 49 belystes delvis frågan om tillräckliga kvalifikationer och när dessa kan anses uppfyllda. Även om just detta rättsfall är kopplat till omplaceringsskyldighet, ges ett gott exempel på kravet på tillräckliga kvalifikationer och hur bestämmelserna inte kan kringgås genom att försöka manipulera dessa krav. I fallet uppstod en tvist mellan ett företag som bedrev tvätteriverksamhet och en av deras anställda gällande giltigheten av den anställdas uppsägning till följd av arbetsbrist. Därtill en från arbetsgivarens sida icke uppfylld omplaceringsskyldighet. Den anställda hade gått från att vara kollektivanställd i tvätteriet, till att bli tjänsteman genom att ta anställning som kundtjänstmedarbetare. Bland annat hade affärschefen för bolaget, tillika hennes chef som tidigare tjänstgjort som teamledare, låtit tydliggöra att han ansåg henne vara lämplig för jobbet som teamledare ifall en sådan tjänst någon gång skulle bli ledig. Hon ansågs i övrigt ha bred erfarenhet inom bolaget. Företaget tvingades sedan avveckla personal till följd av omorganisationer. Kundtjänstverksamheten skulle flyttas till central nivå och bedrivas från bolagets huvudkontor på annan ort utom rimligt pendlingsavstånd. En befattning som teamledare blev därefter ledig, men bolaget ansåg inte att den anställda kunde erbjudas omplacering till denna tjänst på grund av bristande kvalifikationer. Däremot ställdes i annonsen högre krav på en teamledare än vad som i praktiken fordras av någon på den positionen. Företaget hade dessutom i efterhand uppställt krav på viss utbildning som inte fanns med initialt. Domstolen ansåg därför att den anställda uppfyllde kraven på tillräckliga kvalifikationer. Arbetsgivaren kunde inte påvisa att dessa krav de facto skulle ha tillämpats även vid en eventuell intern rekrytering. Det angavs heller ingen grund för påståendet att hon vid en omplacering till teamledare inte skulle förväntas inneha förmågan att efter rimlig inlärningstid behärska de nya arbetsuppgifterna. 3.3 Bastubadarprincipen Bastubadarprincipen har sin grund i rättsfallet AD 1978 nr 89. Principen blir aktuell då en arbetstagare gjort någonting fel, grundat på personliga skäl, som leder till en särskilt ingripande omplacering med sämre villkor som följd. I fallet var en arbetstagare anställd som sulfitoperatör hos ett företag inom pappersindustrin. Arbetstagaren blev sedan påkommen med att bada bastu under arbetstid varefter han 27 Gabinus Göransson, H. & Garpe, B. Arbetsrätten en introduktion, s. 37 f 28 Glavå, M. Arbetsrätt, s

16 omplacerades till arbete med sämre löneförmåner, andra arbetstider och okvalificerade arbetsuppgifter. Huvudfrågan i målet var huruvida omplaceringen varit lagstridig eller om den skett i strid med avtal. Man utredde ifall omplaceringen var att likställa med ett avskedande, om den utgjorde en provocerad uppsägning eller en lagstridig disciplinär bestraffning. AD konstaterade dock att så inte var fallet, men etablerade vad som kom att kallas bastubadarprincipen. Detta genom att införa ett krav på godtagbara skäl vid sådana ingripande omplaceringar på grund av personliga skäl. Innan denna princip fastslogs gällde att en arbetsgivare fritt och utan motivering kunde omplacera arbetstagare inom ramen för kollektivavtalet. Dessa situationer skulle nu komma att kräva objektivt godtagbara skäl. Arbetsgivaren kan därmed inte längre ange skäl hänförbara till arbetstagaren personligen vid denna typ av omplacering. 29 Bastubadarprincipen är således inte tillämplig i arbetsbristsituationer. I ett rättsfall från 2010 förtydligas detta: Arbetsdomstolen har i domen AD 1978 nr 89 uttalat att det föreligger starka skäl att anse att vissa slag av särskilt ingripande omplaceringar bör kunna underkastas rättslig prövning på ett sätt som påminner om vad som gäller vid uppsägning. Uttalandena i denna dom tar sikte på omplaceringar av skäl som är hänförliga till den enskilde arbetstagaren personligen och som får särskilt ingripande verkningar med hänsyn till arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt. Domen innebär att det i fall av detta slag krävs att omplaceringen har föranletts av godtagbara skäl. 30 Vidare måste dessa skäl vara acceptabla och av relevans för anställningsförhållandet. Ofta görs även en bedömning av arbetstagarens förseelse för att avgöra huruvida den varit så pass oacceptabel att en omplacering kan ses som en rimlig påföljd. Att det numer krävs sakliga skäl för ingripande omplaceringar, är en konsekvens av det faktum att en omplacering kan innebära stora förändringar för en arbetstagare och dennes arbetssituation. Förändringarna kan vara så pass omfattande att de i vissa fall kan uppfattas som likställda med en uppsägning. Enligt arbetsdomstolen bör därför kraven på saklig grund och processen i dessa fall likna vad som gäller för just uppsägning. 31 Med andra ord innebär principen ett krav på godtagbara skäl för dessa ingripande omplaceringar, trots att de sker inom ramen för anställningen. Syftet med detta var enligt AD att undvika brister i anställningsskyddet och principens inrättande berättigades med hänsyn till utvecklingen av just anställningsskyddet. 32 Själva bedömningen huruvida omplaceringen kan anses som ingripande får inte enbart motiveras med hänsyn till den enskildes intressen och preferenser, utan måste vila på objektiva grunder. Vid en sådan bedömning tar domstolen i första hand hänsyn till de sätt på vilka anställningsvillkoren försämrats, samt vad detta fått för konsekvenser. Då främst beträffande arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt. En 29 Glavå, M. Arbetsrätt, s AD 2010 nr 52 s Glavå, M. Arbetsrätt, s. 684 Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s Ds 2002:56 s

17 ingripande omplacering måste föregås av förhandling med den fackförening till vilken arbetstagaren är ansluten, om den innebär viktigare förändringar i den anställdes arbetsförhållanden. 33 Kraven på saklig grund eller godtagbara skäl vid ingripande omplacering på grund av personliga förhållanden harmoniserar därför med LAS regler om uppsägning, och analogier dras däremellan AD 2010 nr 52 I rättsfallet som citerades i föregående avsnitt, AD 2010 nr 52, var huvudfrågan huruvida en särskilt ingripande omplacering skett utan att man uppvisat godtagbara skäl. AD utredde även frågan om denna omplacering beslutats och verkställts utan iakttagande av förhandlingsskyldigheten enligt 11 MBL. I förevarande fall hade en livvakt, anställd vid personskyddsenhetens utrikesministergrupp, vid en händelse på en flygplats i London uppträtt på ett sådant sätt att hon inte längre ingav förtroende hos sin arbetsgivare. Situationen resulterade i att utrikesministern flög hem utan livvakter. Hon omplacerades därefter till annat, mindre kvalificerat och mindre självständigt kontorsarbete med förändrade arbetstids- och lönevillkor. Detta utgör i normala fall ett arbetsledningsbeslut och kan därmed inte överklagas. Däremot ansåg domstolen att omplaceringen i det här fallet utförts av personliga skäl hänförliga till arbetstagaren, samt varit av ingripande karaktär. Omplaceringsbeslutet var därför tvunget att underbyggas av godtagbara skäl. Dessa uppgavs av arbetsgivaren vara att hon förlorat sitt förtroende som livvakt i och med händelsen i London där hon tappat fattningen vid en säkerhetskontroll. Hon glömde därmed av sin huvudsakliga uppgift, att hålla utrikesministern säker och under uppsikt. AD bedömde dessa skäl som godtagbara i och med detta och ansåg henne, likt arbetsgivaren, inte längre vara lämpad för livvaktsarbete på grund av denna händelse. Däremot ansåg inte AD att staten fullgjort sin förhandlingsskyldighet inför beslutet. Detta då de inte gjort klart för arbetstagarorganisationen, vid samråd inför omplaceringen, att det rörde sig om just en sådan förhandling som fordras enligt 11 MBL. 3.4 Arbetstagares lydnadsplikt Arbetstagare har alltid en individuell lydnadsplikt i förhållande till sin arbetsgivare, som i huvudsak följer av allmänna arbetsrättsliga principer. Denna plikt kompletteras dessutom av en allmän och grundläggande lojalitetsprincip i anställningsförhållandet som gäller samtliga avtalsparter. Denna princip har vuxit fram ur synsättet att ett avtal är att betrakta som ett samarbete, eller åtminstone grunden till ett, vilket på längre sikt fordrar både respekt och tillit. 35 Arbetstagaren är därför skyldig att utföra det arbete som arbetsgivaren kräver, så länge arbetet ligger inom ramarna för den anställdas arbetsskyldighet. Hur hårda dessa krav är varierar beroende på vilken ställning arbetstagaren har i företaget. Kraven blir högre ställda ju mer förtroendebetonad befattningen är. Ett lydnadsbrott kan därför under vissa omständigheter utgöra saklig grund för uppsägning redan om det sker vid ett enstaka tillfälle MBL 34 Adlercreutz, A. & Mulder, B J. Svensk arbetsrätt, s Ds 2002:56 s. 286 f 36 Prop. 1973:129 s

18 Denna lydnadsplikt är dock inte oinskränkt. Det finns omständigheter som kan föranleda rätt för arbetstagaren att vägra utföra visst arbete. Dessa undantag nyttjas på egen risk i ett första skede, innan AD avgjort huruvida arbetstagaren i det enskilda fallet gjort sig skyldig till arbetsvägran. Trots detta så utgör de såväl dolda klausuler i kollektivavtal, som en generell rättsprincip inom arbetsrätten. Exempelvis om arbetet innebär allvarlig och omedelbar fara för liv eller hälsa 37, om arbetet inte är praktiskt genomförbart, om arbetsgivarens beslut står i uppenbar strid med lag eller allmän moral eller om arbetsgivaren varit i ond tro och borde ha förstått att dennes tolkning var ohållbar Omplacering till arbete som inte omfattas av arbetsskyldigheten En omplacering eller uppmaning till arbete som faller utanför den anställdas arbetsskyldighet är att likställa med en uppsägning eller, om uppsägningstiden inte iakttas, ett avskedande. Åtgärden kräver därför saklig grund i enlighet med bestämmelserna i LAS i sådana situationer. En dylik omplacering kan till följd av detta ogiltigförklaras enligt 35 LAS om kravet på saklig grund inte uppfylls. Paragrafen anger att Har en arbetstagare blivit avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning, skall avskedandet förklaras ogiltigt på yrkande av arbetstagaren. 39 I vardagligt tal kan begreppet omplacering ofta anses ha en varierande innebörd. Man kan därför stöta på problem där benämningen omplacering använts. Tvetydigheter kan uppstå där det i själva verket rör sig om ett skiljande från anställningen, om förändringarna varit så pass ingripande att de i praktiken skett utom ramen för anställningen. Detta medför svåra gränsdragningar vid avgörandet om omplaceringen anses ha gått till på ett korrekt sätt, det vill säga skett inom anställningen. I AD 2002 nr 89 lyftes frågan om en ändring av den anställdas befattningsbeskrivning var att likställa med en uppsägning. Domstolen konstaterade följande gällande beteckningen: En såsom omplacering betecknad åtgärd kan emellertid innebära sådana förändringar av anställningsförhållandet att arbetstagaren i realiteten skiljs från en anställning även om han samtidigt får en annan anställning. Åtgärder av det senare slaget kan arbetsgivaren inte företa ensidigt på annat sätt än genom uppsägning enligt anställningsskyddslagen. Åtgärder av detta slag måste givetvis kunna angripas med stöd av anställningsskyddslagen även om de inte betecknats som en uppsägning utan som en omplacering eller, som föreningen gjort i detta fall, som en ändring av en befattningsbeskrivning. 40 Det är sålunda den faktiska innebörden och effekten av omplaceringen som blir avgörande för bedömningen, inte det sätt på vilket omplaceringen benämnts. Arbetsgivaren kan därför inte kringgå dessa regler genom att rubricera beslutet som en omplacering, när det i själva verket rör sig om en uppsägning kap. 4 2 st. AML 38 Rönnmar, M. Arbetsledningsrätt och arbetsskyldighet, s. 50 f 39 Gabinus Göransson, H. & Garpe, B. Arbetsrätten en introduktion, s AD 2002 nr 89 s. 8 13

19 3.5 Arbetstagares anställningsskydd För ett hållbart anställningsförhållande och en god arbetsrelation krävs att arbetstagarna känner både arbetstillfredsställelse och trygghet i sin anställning. Det sistnämnda har säkerställts i både nationell och internationell rätt genom konventioner, EU-stadgor och lagstiftning. Lagar, framförallt LAS, innehåller därför ett flertal bestämmelser till skydd mot godtyckliga eller på annat sätt otillbörliga uppsägningar och avskedanden. Däremot finns grupper av arbetstagare som inte omfattas av LAS skyddsregler. Detta eftersom det skulle föreligga en risk för exempelvis maktmissbruk om samtliga arbetstagare och företagsledare skyddades av lagen. 41 En arbetstagares anställningsskydd är olika starkt beroende på om denne är fast anställd eller innehar en tidsbegränsad anställning. Utgångspunkten är att LAS erbjuder ett starkare skydd för arbetstagare med tillsvidareanställning. Detta i och med kravet på saklig grund för uppsägning och reglerna om uppsägningstid, samt det faktum att anställningsskyddet förbättras i takt med att anställningstiden fortgår. En visstidsanställd kan visserligen inte sägas upp i förtid och har därmed ett skydd för hela sin anställningstid, även om den är tidsbegränsad. Anställningsskyddslagen innehåller detta krav på saklig grund för uppsägning som skydd mot att arbetsgivare ska kunna säga upp arbetstagare godtyckligt. Denna bestämmelse tillsammans med ett antal andra är tvingande, till skillnad från ett flertal andra paragrafer i LAS som är semidispositiva. Därmed tillåts reglering i andra former även om de är till arbetstagarens nackdel. Genom att upprätta avtalsturlistor med facket kan arbetsgivaren därför undgå sist in-först ut -förfarandet. På så sätt ges möjlighet att upprätta turlistor utifrån exempelvis kompetens istället för anställningstid. Det ges sålunda en möjlighet att relativt fritt styra arbetsplatsens olika bestämmelser och rutiner genom exempelvis kollektivavtalsreglering. Däremot ges ingen möjlighet att genom individuella anställningsavtal avtala bort anställningsskyddslagens bestämmelser Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s. 129 ff 42 2 LAS Sigeman, T. & Sjödin, E. Arbetsrätten: en översikt, s

20 4 Arbetsgivarens arbetsledningsrätt 4.1 Historik Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer började växa fram redan under slutet av talet. Detta skedde som ett första steg mot inflytande och stärkta rättigheter, främst till följd av dåtidens arbetsmarknads otrygga anställningsförhållanden. Tiden dessförinnan kännetecknades av arbetsgivarnas dominerande ställning och omfattande frihet att självständigt råda över arbetstagarnas arbetskraft. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare hade sedan länge varit präglad av klasskillnader och status. 43 Kring sekelskiftet bildades Landsorganisationen i Sverige (LO), en centralorganisation för arbetarrörelsens fackförbund. Som motkraft till LO bildades några år senare Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv). Redan här införde SAF en klausul i sina stadgar som fastställde arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Strax därefter (1906) slöts decemberkompromissen. Det första avtalet mellan dessa två organisationer där LO accepterade denna rätt, som även kom att skrivas in i kollektivavtalen på de två organisationernas område. Härefter kom arbetsledningsrätten att förstärkas, och den arbetsrättsliga lagstiftningen syftade bland annat till att begränsa denna rätt till förmån för arbetstagarna som ett resultat av detta. 44 Under samma period fastslog även AD att arbetsledningsrätten gällde som en allmän rättsgrundsats, oavsett om den fanns inskriven i kollektivavtal eller inte. 45 Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas ställning har under 1900-talet stärkts, antalet organisationer vuxit och lagstiftningen begränsat arbetsledningsrätten alltmer. Inte minst genom 1974 års införande av allmänna bestämmelser till skydd för anställda, som senare ersattes av en ny anställningsskyddslag (LAS) Dagens arbetsrättsliga regleringar är utformade på ett sätt som i vissa delar förutsätter komplettering i form av kollektivavtal. 47 Utvecklingen under 2000-talet har präglats av en tydlig expansion av bemanningsföretag, kunskapsutveckling och förändringar inom näringslivet. Detta har påverkat både organisations- och arbetsformerna och har kommit att medföra ett allt större behov av flexibilitet och modernisering inom verksamheterna Allmänt om arbetsledningsrätten Arbetstagarnas arbetsskyldighet motsvaras av arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Inledningsvis görs en distinktion inom svensk arbetsrätt där man skiljer mellan företagsledningsrätt och arbetsledningsrätt. Företagsledningsrätten innefattar en rätt för arbetsgivaren att fatta beslut i frågor gällande verksamheten i sin helhet, avseende ekonomi, produktion o.s.v. Fokus ligger 43 Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s Glavå, M. Arbetsrätt, s. 34 f 45 Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s Glavå, M. Arbetsrätt, s MBL 48 a.a., s. 49 f 15

21 därmed inte på det individuella förhållandet till de anställda. 49 Arbetsgivarens arbetsledningsrätt å andra sidan, som utgör en grundläggande princip inom arbetsrätten som fungerar som komplement till övriga avtal, har jämförelsevis en mer direkt koppling till de individuella avtalsrelationerna. Denna rätt syftar bland annat till att ge arbetsgivaren möjlighet att anpassa arbetstagarnas uppgifter eller arbetstider till förändrade förhållanden. Med stöd av arbetsledningsrätten har arbetsgivaren frihet att bestämma i frågor gällande arbetstagarens skyldigheter och prestationer, som huvudregel utan att behöva sakligt motivera beslutet. Omplaceringsrätten utgör således ett centralt moment inom arbetsledningsrätten. 50 Denna rätt är dock inte helt obegränsad utan kan inskränkas av lagar, praxis, kollektivavtal samt av det enskilda anställningsavtalet. Användandet av denna rätt får heller inte strida mot god sed, det vill säga den får inte nyttjas egenmäktigt eller otillbörligt och inte i syfte att försöka förmå arbetstagaren till uppsägning. 51 Det är generellt sett betydligt enklare att genom arbetsledningsbeslut omplacera en arbetare jämfört med en tjänsteman, som ofta har en mer specifik befattningsbeskrivning. Detta i och med att kollektivavtalet utgör den yttre gränsen för arbetsskyldigheten för en anställd i arbetarkollektivet. Tjänstemannens ram för hur långt arbetsskyldigheten sträcker sig utgörs istället av dennes enskilda anställningsavtal, som sällan är lika omfattande eller allmänt hållet. Tjänstemän med preciserade arbetsuppgifter har därför ett mer genomgripande skydd mot omplaceringar i och med den snävare, mer specifika arbetsbeskrivningen. 52 Ett omplaceringsbeslut kräver dock ofta att en primärförhandling hålls enligt 11 MBL innan beslutet kan genomföras, då det i många fall innebär en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena. Den berörda arbetstagaren ska därför ges en möjlighet att påverka beslutet eller åtminstone framföra sina åsikter, som därefter bör tas i beaktande av arbetsgivaren inför beslutsfattandet. För att åstadkomma en omreglering av en anställds arbetsskyldighet kan en arbetsgivare använda sig av olika tillvägagångssätt. Redan i och med omplaceringsrätten ges däremot möjligheten att besluta om ändringar gällande bland annat arbetstagarens arbetsuppgifter, arbetsplats eller arbetstidsförläggning. Denna rätt brukas då i kombination med arbetstagarens lydnadsplikt och andra biförpliktelser i anställningsförhållandet. Parterna i anställningsavtalet kan även omförhandla avtalsvillkoren eller så kan arbetsgivaren helt enkelt omplacera arbetstagaren till arbete som inte omfattas av dennes arbetsskyldighet. Sker detta kan olika scenarier komma att aktualiseras, men oftast kombineras skiljandet från anställningen med ett nytt erbjudande om anställning med förnyade anställningsvillkor Arbetsplats och arbetsort Arbetsgivaren har som tidigare nämnts ett visst utrymme att styra var arbetstagaren ska utföra arbete, i relation till den arbetsskyldighet arbetstagaren har. Det finns inga bestämmelser som uttryckligt anger vad som ska gälla i fall där arbetsskyldighetens geografiska omfattning inte 49 Glavå, M. Arbetsrätt, s Källström, K. & Malmberg, J. Anställningsförhållandet, s Ds 2002:56 s. 359 f 52 Hartzell, L. & Iseskog, T. Anställningsavtalet en handbok, s. 160 Gabinus Göransson, H. & Garpe, B. Arbetsrätten en introduktion, s a.a., s