BIBLIOTEK I SKYMUNDAN EN RAPPORT OM ARBETSPLATSBIBLIOTEK AV PETER ALMERUD

Transkript

1 BIBLIOTEK I SKYMUNDAN EN RAPPORT OM ARBETSPLATSBIBLIOTEK AV PETER ALMERUD

2 Statens kulturråd, Box 7843, Stockholm Besök: Långa raden 4, Skeppsholmen Tel: Fax: Webbplats: Grafisk form: Liedgren Design Tryck: Elanders Berlings, Malmö 2004 Kulturrådet 2004 isbn

3 INNEHÅLL Förord sid 5 Sammanfattning sid 7 Summary sid 13 Arbetsplatsbibliotek från 70-tal till 00-tal sid 19 En bok för alla sid 52 Ingen har överblick sid 57 Branschens struktur ett av hindren sid 64 Facken och biblioteken på arbetsplatserna sid 66 Företagen ingen gemensam hållning sid 76 Spegel av utvecklingen sid 78 Arbetsplatsbiblioteken i bibliotekarieutbildningen sid 83 En liten andel av bidragen sid 86 I Norrköping expanderade man när andra lade ner sid 96 Kostnaden för frukten är högre än för arbetsplatsbiblioteket sid 102 Arbetsplatsbibliotek handlar om lusten att läsa sid 108 Arbetsplatsbibliotek i glesbygd sid 112 Ingen nysatsning i sikte sid 116 En mångårig satsning på läsandet sid 122 Ett andningshål och en billig form av lärande sid 125 Arbetsplatsbiblioteket påverkar attityden till böcker och läsning sid 128 Det har blivit tillåtet att prata böcker sid 131 Det är viktigt att hålla bredden sid 135 Ord och språk ger ett rikare liv sid 138 Nytt vägval? En sammanfattande diskussion sid 141 Bilagor sid 151 Bilaga 1: Folkbibliotekens verksamhet med arbetsplatsbibliotek Bilaga 2: Folkbibliotekens verksamhet med arbetsplatsbibliotek Bilaga 3: Sammanställning av remissvar på Kulturrådets utredning om arbetsplatsbibliotek, rapporten Bibliotek i skymundan Bilaga 4: Framtidens arbetsplatsbibliotek rapport från en konferens

4 4

5 FÖRORD Bibliotek i skymundan. En rapport om arbetsplatsbibliotek, av frilansjournalisten Peter Almerud, kan ses som en uppföljning och en fördjupning av den rapport Kulturrådet publicerade våren 2002, Verktyg för kulturdemokrati. En rapport om Kultur i arbetslivet (Rapport från Statens kulturråd 2002:1). Rapporten visar hur arbetsplatsbiblioteken från att under 1970-talet fram till slutet av 1980-talet ha varit en verksamhet, som växte snabbt och som lovordades som ett effektivt sätt att vinna nya läsare, de senaste tio till femton åren har marginaliserats, både i den kulturpolitiska diskussionen och i folkbibliotekens verksamhet. Mellan 1975 och 1993 hade Kulturrådet särskilda bidrag att fördela till folkbiblioteken för att inrätta arbetsplatsbibliotek. Sedan bidraget avskaffades har många folkbibliotek dock inte alla lagt ner sin verksamhet med arbetsplatsbibliotek. Flera folkbibliotek har också gjort nysatsningar utan statliga bidrag. Ett stort antal arbetsplatsbibliotek har växt fram i facklig regi, ibland med stöd av Kulturrådets bidrag till Kultur i arbetslivet. Många arbetsplatsbibliotek finansieras helt av företagen. Idag finns uppskattningsvis arbetsplatsbibliotek i landet, varav ca 400 drivs i kommunal regi, 400 i facklig regi i samarbete med En bok för alla och 300 är s.k. fristående arbetsplatsbibliotek där företagen ansvarar för verksamheten. Rapporten beskriver utvecklingen av verksamheten med arbetsplatsbibliotek från början av 1970-talet fram till i dag i ett kulturpolitiskt perspektiv. Den redogör även för de fackliga organisationernas syn på arbetsplatsbiblioteken. Rapporten ger vidare några konkreta exempel på verksamhet med olika typer av arbetsplatsbibliotek på orter runt om i landet. Ett av de nationella kulturpolitiska målen gäller att vidga deltagandet i kulturlivet. Erfarenheter från verksamheter med arbetsplatsbibliotek visar att arbetsplatsbibliotek med engagerade bokombud kombinerade med läsfrämjande insatser har varit framgångsrika i arbetet att stimulera läsovana att ta del av litteratur. Någon generell modell för hur ett arbetsplatsbibliotek bör vara organiserat eller finansierat förs ej fram. För att en stabil och utvecklande verksamhet med arbetsplatsbibliotek och läsfrämjande insatser ska komma till stånd krävs emellertid ett fortsatt nära samarbete mellan alla berörda parter när det gäller ansvar och finansiering. En viktig part i detta arbete är landets folkbibliotek, som ansvarar för läsfrämjande verksamhet i sin kommun. Övriga parter är arbetsgivare, arbetstagarorganisationer, studieförbund, En bok för alla, författare och andra intresserade av läsfrämjande verksamhet. Kulturrådet har remitterat rapporten till arbetstagar- och arbetsgivar- 5

6 organisationer, En bok för alla samt Svensk Biblioteksförening för att inhämta deras åsikter om arbetsplatsbibliotek och om och hur de är beredda att satsa resurser på sådan verksamhet. Rådet har också genomfört en konferens med deltagare från studieförbund, fackförbund, bibliotek och kommuner. Sammanfattning av remissvaren samt synpunkter från konferensen finns som bilagor i rapporten. Kulturrådets förhoppning är att denna rapport ska väcka intresse och inspiration till att både starta ny och utveckla befintlig verksamhet med arbetsplatsbibliotek. Kristina Rennerstedt Generaldirektör vid Statens kulturråd 6

7 SAMMANFATTNING Att ge stöd till arbetsplatsbibliotek har varit en del av Kulturrådets verksamhet nästan ända sedan rådets tillkomst. Mellan 1975 och 1993 fördelade Kulturrådet det särskilda statliga bidrag som då fanns till folkbiblioteken för att inrätta arbetsplatsbibliotek. I slutet av 1980-talet fick Kulturrådet också ansvaret för fördelningen av det statliga bidraget Kultur i arbetslivet. Detta innebar bl.a. möjlighet att ge stöd till arbetsplatsbibliotek som inrättades av fackliga organisationer. Arbetsplatsbiblioteken har också uppmärksammats i flera av de utredningar och rapporter som Kulturrådet har publicerat genom åren. Våren 2002 publicerade Kulturrådet rapporten Verktyg för kulturdemokrati. En rapport om Kultur i arbetslivet (Rapport från Statens kulturråd 2002:1) av frilansjournalisten Peter Almerud. Bibliotek i skymundan. En rapport om arbetsplatsbibliotek kan ses som en uppföljning och en fördjupning av denna. Rapporten visar hur arbetsplatsbiblioteken, från att under 1970-talet fram till slutet av 1980-talet ha varit en verksamhet som växte snabbt och som lovordades som ett effektivt sätt att vinna nya läsare, de senaste tio till femton åren har marginaliserats, både i den kulturpolitiska diskussionen och i folkbibliotekens verksamhet. Samtidigt som folkbiblioteken drastiskt har minskat sin verksamhet på arbetsplatserna har det dock växt fram ett stort antal arbetsplatsbibliotek i facklig regi, ofta i samarbete med En bok för alla. På många företag finns också bibliotek som finansieras av företaget och sköts av de fackliga organisationerna. Det finns dessutom många exempel på folkbibliotek som inte bara har behållit verksamheten på arbetsplatserna mer eller mindre intakt, utan också gjort nysatsningar. Ingen vet exakt hur många arbetsplatsbibliotek det finns idag, men en rimlig uppskattning är omkring stycken. Rapporten beskriver utvecklingen av verksamheten med arbetsplatsbibliotek från början av 1970-talet fram till i dag i ett kulturpolitiskt perspektiv. Den redovisar sedan bl.a. de fackliga organisationernas syn på arbetsplatsbiblioteken och ger också några konkreta exempel på verksamhet med olika typer av arbetsplatsbibliotek på orter runt om i landet. Ett avslutande kapitel pekar dels på några olika faktorer som bidrog till att arbetsplatsbiblioteken marginaliserades, dels på några tydliga drag i utvecklingen. Här argumenteras också för att en nysatsning på arbetsplatsbiblioteken är väl kulturpolitiskt motiverad och att en sådan bör omfatta både arbetsplatsbibliotek, som är en del av folkbibliotekens verksamhet, fristående arbetsplatsbibliotek och arbetsplatsbibliotek i facklig regi. När man idag tar upp en diskussion om arbetsplatsbiblioteken möts 7

8 man ofta av positiva reaktioner, inte minst från dem som är involverade i verksamheten: Äntligen uppmärksammas arbetsplatsbiblioteken! Men på många håll möts man också av förvånade reaktioner. Finns det fortfarande arbetsplatsbibliotek? Inte så sällan möts man av ointresse eller till och med en negativ attityd. Arbetsplatsbiblioteken ses som en verksamhet, som hör till en förgången tid; en onödig kvarleva från ett ideologiskt svunnet 1970-tal och en lyx för fullt friska vuxna människor som istället borde kunna ta sig iväg till folkbiblioteket. Arbetsplatsbiblioteken lever idag i skymundan i bibliotekssamhällets periferi. Från att under 1970-talet och några år in på 1980-talet ha varit en verksamhet, som växte snabbt och som lovordades som ett effektivt sätt att vinna nya läsare, har den marginaliserats de senaste tio till femton åren, både i den kulturpolitiska diskussionen och i folkbibliotekens verksamhet. Arbetsplatsbiblioteken i dess moderna form växte fram i början av 1970-talet som en del av folkbibliotekens uppsökande verksamhet. Målsättningen var dels att nå nya låntagargrupper och därmed öka spridningen av litteratur, dels ge biblioteksservice till människor som på grund av till exempel sina arbetstider annars hade svårt att besöka biblioteken. Arbetsplatsbiblioteken var alltså primärt en läsfrämjande verksamhet. Flertalet arbetsplatsbibliotek hade och har fortfarande ett litet bokbestånd. Varken bibliotekspersonalen eller låntagarna har dock sett detta som ett problem, snarare tvärtom. När urvalet är begränsat och överskådligt är det lättare att välja. Att bokbeståndet är litet kan också vara ett stöd för de läsovana genom att låntagarna läser samma böcker och sedan pratar om dem. I många sammanhang har också bokombudens och arbetskamraternas stora betydelse för att stimulera till läsning poängterats. Under 1970-talet och första delen av 1980-talet gjordes också ett stort antal studier, som visade att arbetsplatsbiblioteken både lockade nya läsare och gjorde att människor som läste lite läste mer. Framgången förklarades bland annat med närheten till böckerna, att det var lätt att låna och att det begränsade bokurvalet var överskådligt. Studierna visade också att arbetsplatsbiblioteken inte ledde till att folkbiblioteken fick fler besökare, tvärtom nöjde sig många tidigare biblioteksbesökare med arbetsplatsbiblioteket. Arbetsplatsbiblioteken lyckades alltså i hög grad tillfredsställa läsbehovet. Men möjligen kan det faktum att arbetsplatsbiblioteken inte gav folkbiblioteken nya besökare ha påverkat folkbibliotekens attityd till arbetsplatsbiblioteken och bidragit till att arbetsplatsbiblioteken på många håll aldrig blev en riktigt integrerad del av folkbibliotekens verksamhet. Bakgrunden till arbetsplatsbibliotekens framväxt var de försök med arbetsplatsutlåning som Litteraturutredningen genomförde i bland annat 8

9 Malmö i början av 1970-talet. Försöken ansågs vara så lyckade att riksdagen 1975 införde ett särskilt statligt bidrag till kommunerna för att stimulera dem att starta arbetsplatsbibliotek. Detta bidrag fanns sedan kvar till Verksamheten växte snabbt. I början av 1970-talet fanns det arbetsplatsbibliotek i 13 av landets då 480 kommuner. Tio år senare fanns det mer än 420 arbetsplatsbibliotek i sammanlagt 110 kommuner anställda hade då tillgång till bibliotek på sina arbetsplatser. Ytterligare 10 år senare fanns det ungefär 1000 arbetsplatsbibliotek i sammanlagt omkring 170 kommuner anställda hade då tillgång till arbetsplatsbibliotek. Samtidigt som verksamheten växte, ökade ambitionerna både kvantitativt och kvalitativt. Man började allt mer tala om arbetsplatsbiblioteken som en egen biblioteksform. Arbetsplatsbiblioteket skulle inte längre bara ha en läsfrämjande roll utan också visa utställningar, vara ett centrum för facklig utbildning, dokumentation av arbetsplatsen och forskning om företaget samt ordna skrivarverkstäder och vara en informationscentral. Möjligen var den här utvecklingen på både gott och ont. Bl. a ledde den till en facklig och partipolitisk profilering i diskussionen om arbetsplatsbiblioteken. Den sammanföll i tiden med att kommunerna i allt högre grad hävdade att företagen helt eller delvis skulle svara för finansieringen av verksamheten, vilket de långt ifrån alltid var beredda till. Och i slutet av 80-talet började arbetsplatsbiblioteken läggas ner. Man kan dock konstatera att på den nationella kulturpolitiska nivån var stödet för arbetsplatsbiblioteken starkt under hela 80-talet och långt in på 90-talet. Utredning efter utredning lovordade arbetsplatsbiblioteken och ville se en utveckling av verksamheten, främst på grund av dess läsfrämjande betydelse. Sedan det särskilda statliga bidraget till arbetsplatsbiblioteken avskaffades 1993 har också riksdagsledamöter från socialdemokraterna och vänsterpartiet återkommande krävt statliga nysatsningar på området, dock utan att få gehör hos riksdagsmajoriteten. När det statliga bidraget togs bort var nedläggningarna av arbetsplatsbiblioteken i full gång i såväl borgerligt som socialdemokratiskt styrda kommuner. På 10 år mer än halverades verksamheten och år 2003 fanns det 380 arbetsplatsbibliotek i 73 kommuner. Det brukar sägas att orsaken till nedläggningarna var kommunernas ansträngda ekonomi. Det var dock knappast den enda orsaken, kanske inte ens den främsta. För detta talar att nedläggningarna av arbetsplatsbiblioteken inleddes några år innan kommunbiblioteken drabbades av de stora besparingskraven och att minskningen sedan början av 1990-talet varit relativt jämnt fördelad över åren. Dessutom byggde flera kommuner ut verksamheten samtidigt som andra skar ner och ytterligare andra behöll den mer eller mindre intakt. Man kan också notera att bibliote- 9

10 ken samtidigt som de började skära i verksamheten på arbetsplatserna liksom i sjukhusbiblioteken och bibliotek inom förskolor och fritidshem byggde ut biblioteksverksamheten för äldreomsorgen och i viss utsträckning också talboksverksamheten. Förmodligen handlar det istället om en rad olika faktorer, som samverkade och som hade olika tyngd i olika kommuner vid olika tidpunkter: Den kärvare kommunala ekonomin. De omfattande omorganisationerna med bland annat decentralisering och nya nämndstrukturer ledde till att det inte fanns någon politisk instans i kommunerna som försvarade arbetsplatsbiblioteken. En förändring i synen på vad som var folkbibliotekens viktigaste uppgifter både på den politiska nivån och inom bibliotekarieprofessionen. Folkbiblioteken behövde frigöra resurser för den växande verksamheten med bibliotek i omsorgen. Verksamheten med arbetsplatsbibliotek var dåligt integrerad i folkbibliotekens verksamhet och många menade att den stal resurser från den egentliga biblioteksverksamheten. Oklarheter kring målsättningen för arbetsplatsbiblioteken och därmed också kring ansvarsfördelningen mellan olika parter, till exempel när det gäller finansieringen. Arbetsplatsbiblioteken hade blivit en fackligt och partipolitiskt profilerad fråga. Företagen var obenägna att bidra ekonomiskt till verksamheten. Företag med arbetsplatsbibliotek lade ner eller flyttade hela eller delar av sin verksamhet. Verksamheten hade inte sällan en svag förankring i det lokala facket. 90-talets krisår tvingade de fackliga organisationerna att fokusera på frågor som nedläggningar och personalnedskärningar. Det var inte heller på alla arbetsplatser där de kommunala arbetsplatsbiblioteken lades ner som verksamheten upphörde. I en del fall tog företagen på sig ett fortsatt ansvar, vanligtvis i form av årliga bidrag till en biblioteksverksamhet, som sköttes av bokombud som utsågs av de fackliga organisationerna. Från mitten av 1980-talet växte det också parallellt med arbetsplatsbiblioteken i kommunal regi fram bibliotek som etablerades av fackliga organisationer i samarbete med bokförlaget En bok för alla. Idag finns drygt 400 sådana arbetsplatsbibliotek. Exakt hur många arbetsplatsbibliotek det finns totalt idag är det ingen som vet. Det beror också på hur man definierar vad som är ett arbetsplatsbibliotek. En rimlig definition skulle kunna vara en boksamling med allmänlitteratur som finns på en arbetsplats och är till för de anställdas fri- 10

11 tidsläsning, en boksamling som någon tar ansvar för, arbetar aktivt med och förnyar kontinuerligt. Den definitionen utesluter naturligtvis inte att ett arbetsbibliotek kan ha en vidare funktion än att tillgodose de anställdas fritidsläsning. Med en sådan definition skulle antalet arbetsplatsbibliotek kunna uppskattas till omkring 1 100, varav 400 i kommunal regi, 400 i facklig regi i samarbete med En bok för alla och 300 fristående. Utvecklingen av arbetsplatsbiblioteken kan i mycket grova drag delas upp i tre faser, som delvis överlappar varandra eftersom utvecklingen har varit olika i olika kommuner: En försöksperiod i början av 1970-talet. En etablerings- och utvecklingsfas fas med stöd av kulturpolitiska initiativ, inte minst statsbidrag, från mitten av 1970-talet till omkring En nedskärnings- och stabiliseringsperiod under 1990-talet. Litteraturutredningens försöksverksamhet kom att betyda mycket för utformningen av arbetsplatsbiblioteken under etableringsfasen. Den lade grunden till den kulturpolitiska ideologi som formade verksamheten och erfarenheterna från försöksverksamheten låg till grund för utformningen av det statsbidrag som infördes Etableringsfasen karaktäriserades också av en strävan efter att etablera normer och modeller för hur verksamheten skulle bedrivas. I den kulturpolitiska retoriken växte under etableringsfasen ambitionerna med verksamheten långt utöver det ursprungliga läsfrämjande målet. Det är tveksamt om de ambitionerna fick något större genomslag i den praktiska verksamheten. Däremot kan de mycket väl ha påverkat synen på arbetsplatsbiblioteken och olika parters ställningstaganden i frågor som i vilken utsträckning verksamheten hör till folkbibliotekens egentliga uppgifter, vem som har det grundläggande ansvaret och vem som skall finansiera den. Nedskärnings- och stabiliseringsperioden karaktäriseras av en ökad flexibilitet och ett minskat kommunalt ansvarstagande. De tidigare enhetliga modellerna övergavs, både när det gäller finansieringsformerna och de olika parternas ansvar för den löpande verksamheten. Från början var arbetsplatsbiblioteken helt finansierade av kommunerna med stöd av statliga bidrag. Under slutet av 1980-talet och 1990-talet växte det fram en rad olika finansieringsformer. En utveckling som inleddes redan under 1980-talet, var också att allt mer av ansvaret för den löpande verksamheten flyttades över till bokombuden, som ofta men inte alltid var utsedda av de fackliga organisationerna. Under 1990-talet försvann på många håll bibliotekariebesöken på arbetsplatserna helt och bibliotekariens roll blev att svara för bokurvalet, ha löpande kontakt med bokombuden och arrangera olika former av bokombudsträffar. En del företag kapade 11

12 helt banden till kommunbiblioteken och tog själva på sig ansvaret för en fortsatt verksamhet med arbetsplatsbibliotek på företaget. Många arbetsplatsbibliotek etablerades också av de fackliga organisationerna utan att de hade någon koppling till kommunbiblioteken. Kulturpolitiken har som ett av sina viktigaste mål att ge alla tillgång till kulturlivet och att deltagandet i kulturlivet vidgas. Dessutom ska den nationella kulturpolitiken främja bildningssträvanden. Den betonar också vikten av att öka tillgången till och intresset för litteratur i hela landet och poängterar läsningens betydelse för människors förmåga att använda språket, en förmåga som har betydelse inte minst för möjligheterna att vara med och forma samhället. I sin dagordning för de kulturpolitiska insatserna under den nuvarande regeringsperioden säger kulturministern också att kulturen måste bli ett naturligt inslag på arbetsplatserna. En rad rapporter har visat att arbetsplatsbibliotek är ett effektivt sätt att stimulera inte minst läsovana människors intresse för litteratur och stimulera till läsning. Genom arbetsplatsbiblioteken kan människor, som på grund av sina arbetstider eller av andra skäl har svårt att besöka ett bibliotek, dessutom få tillgång till ett relativt brett utbud av litteratur. Mot den bakgrunden är en nysatsning på arbetsplatsbiblioteken väl kulturpolitiskt motiverad. 12

13 SUMMARY Providing support for workplace libraries has been part of the work of the Swedish National Council for Cultural Affairs ( the Council ) since its inception. Between 1975 and 1993, the Council allocated the special state funding for public libraries which existed at the time to encourage the establishment of workplace libraries. At the end of the 1980s, the Council was also given the responsibility for allocating state funding as part of an initiative on culture in the working life. This included the opportunity to provide funding for workplace libraries set up by trade union organisations. Workplace libraries have also featured in several of the reviews and reports published by the Council. In spring 2002 the Council published the report Verktyg för kulturdemokrati. En rapport om Kultur i arbetslivet (Tools for cultural democracy: a report on culture in working life) (Report from the Swedish National Council for Cultural Affairs 2002:1) by the freelance journalist Peter Almerud. Bibliotek i skymundan. En rapport om arbetsplatsbibliotek (The half-hidden library: a report on workplace libraries) can be regarded as an in-depth follow-up to that report. The report shows how workplace libraries, which from the end of the 1970s through to the end of the 1980s experienced rapid growth and were praised as an effective way of winning over new readers, have, over the past ten to fifteen years, been marginalised, both in discussions of cultural policy and as part of the remit of the public libraries. Coinciding with a drastic decline in efforts on behalf of the public libraries to promote workplace libraries, a significant number of workplace libraries have emerged under trade union stewardship, often in partnership with the Books for All (En bok för alla) scheme. Many companies also feature company-financed libraries administered by trade union organisations. There are also numerous examples of public libraries that have not only kept their involvement with workplace libraries more or less intact, but have also launched new initiatives. Nobody knows the precise number of workplace libraries that currently exist, but a reasonable estimate would be around 1,100. The report describes the development of efforts to promote workplace libraries from the beginning of the 1970s until today in a cultural policy context. It then goes on to look at the attitudes of trade union organisations to the libraries, and provides a number of concrete examples of various kinds of workplace libraries that exist throughout Sweden. The closing chapter highlights some of the contributory factors in the marginalisation of workplace libraries, and a number of clear trends in the process. It also makes the argument that a new initiative on workplace 13

14 libraries is amply warranted in the context of cultural policy, and that such an initiative should include workplace libraries that come under the auspices of public libraries, independent workplace libraries and workplace libraries administered by trade unions. Any discussions of workplace libraries at the present time usually bring about positive reactions, not least from those who are actively involved in them: at last, recognition for workplace libraries! Yet there are surprising reactions from many quarters: do workplace libraries still exist? Negative and indifferent responses are not infrequent. Workplace libraries are seen as something belonging to a time gone by, an unnecessary hangover from the now vanished idealism of the 1970s and a luxury for healthy adults who ought instead to be able to make their own way to the public libraries. Workplace libraries exist today half-hidden in the periphery of the library world. From their rapid growth through the 1970s and into the 1980s and the praise they received as an effective way of winning over new readers, they have become marginalised during the past ten to fifteen years, both in the context of cultural policy and in the remit of the public libraries. Workplace libraries in their modern form began to appear at the beginning of the 1970s as a part of the public libraries extension work. Aims included the spread of literature through reaching out to new borrower groups, and to provide library services to people whose working hours, for example, made it difficult for them to visit libraries. As such, the primary function of workplace libraries was to promote reading. The majority of workplace libraries had, and still have, only a small collection of books. However, neither those who man the libraries nor the borrowers themselves have regarded this as a problem, often quite the opposite. When the selection is limited and easy to peruse, choice is made easier. A small collection of books can also be beneficial to those unused to reading, since borrowers read the same books and then talk about them. In many cases, the major effect that those who issue the books and other work colleagues have in encouraging reading has also been noted. In addition, a significant number of studies were undertaken during the 1970s and early 80s which showed that workplace libraries both attracted new readers and encouraged those who did read to read a little more. Reasons for their success included proximity to the books, the ease with which they could be borrowed and the ease with which the limited choice of books could be perused. The studies also showed that workplace libraries did not result in an increase in the number of visitors to public libraries: conversely, many people who had previously visited public libraries were content with the new workplace libraries. As such, workplace 14

15 libraries succeeded to a large extent in satisfying the need for reading. Yet it may be the case that the fact that workplace libraries did not provide new visitors for the public libraries has influenced the attitude of public libraries to workplace libraries, and contributed to the fact that workplace libraries never became a truly integrated feature of public library services in many places. The background to the rise of workplace libraries was a number of pilot schemes for workplace book lending carried out in the early 1970s in Malmö and other centres by the governmental Literary Commission in order to promote literature. The schemes were deemed so successful that in 1975, the Swedish parliament introduced special state funding for the local municipal authorities to encourage them to set up workplace libraries. This funding was still available up until Numbers grew quickly. At the beginning of the 1970s there were workplace libraries in 13 of the country s then 480 local authority areas. Ten years later there were more than 420 workplace libraries in a total of 110 municipal areas. This meant that 150,000 employees had access to a library at their place of work. A further 10 years later there were around 1,000 workplace libraries in a total of around 170 municipal areas, giving 250,000 employees access to workplace libraries. As workplace libraries developed, ambitions became heightened both in terms of quantity and quality. People began to talk of workplace libraries as a form of library in their own right. Their role was to expand from the promotion of reading to include the staging of exhibitions and functioning as a centre for trade union education and training. Other plans envisaged documentation of the workplace, company research, writers workshops and use as information centres. This development may well have had both positive and negative effects. In part it led to a trade union and party political slant on all discussions of workplace libraries. It also coincided with a period when local authorities began increasingly to insist that companies should finance the libraries either wholly or in part, something they were not always prepared to do. Subsequently, at the end of the 80s, the closure of many workplace libraries began. It can be noted, however, that support for workplace libraries on a national cultural policy level remained strong throughout the 80s and long into the 90s. Survey after survey heaped praise on workplace libraries and wanted to see them proliferate, first and foremost because of their significance in the promotion of reading. Since state funding for workplace libraries came to an end in 1993, members of parliament from the Swedish left have regularly demanded new initiatives in this area, yet have failed to win support from the parliamentary majority. When state funding was withdrawn the closure of workplace libraries 15

16 was in full flow, both in local authority areas controlled by the political right and by the Social Democrats. In ten years activities were more than halved. In 2003 there were libraries in 380 work places in 73 local councils. The poor financial state of the local authorities is often blamed for the closures. However, this was scarcely the only and perhaps not even the main reason. This view is supported by the fact that the closure of workplace libraries began a few years before municipal libraries were affected by major demands for savings, and that reductions since the beginning of the 1990s have been relatively evenly divided over the years. Moreover, a number of local authorities expanded their activities in this area, whereas some introduced cutbacks and others retained the function more or less intact. It is also noteworthy that libraries, at the same time as they initiated cutbacks at the workplace, just as in hospitals, pre-schools and after-school clubs, expanded their activities in care for the elderly and, to a certain extent, in audio books. Cutbacks in workplace libraries probably depend on a number of different factors working together and with various significance in different local authority areas at different times: Tougher financial circumstances for local authorities. Extensive reorganisation, including decentralisation and new committee structures, which meant that no political bodies within the local authorities gave support to workplace libraries. Changing attitudes to the most important functions of public libraries both on a political level and within the librarian profession itself. Public libraries needed to release funding for the increasing number of libraries in care homes, etc. Efforts to promote workplace libraries were badly integrated into the activities of public libraries, and many were of the view that they creamed off resources from the "true" remit of libraries. Lack of clarity about the objectives of workplace libraries, and consequently about the division of responsibility between various parties, e.g. funding. Workplace libraries had become an issue closely bound up with trade unions and party politics. Companies were unwilling to contribute towards funding workplace libraries. Companies with workplace libraries closed down, or their business was relocated entirely or in part. It was not uncommon for workplace libraries to have only weak links with the local trade union. The crises of the 1990s forced trade unions to focus on issues such as factory closures and job losses. 16

17 Not all workplace libraries funded by local authorities ceased to exist when that funding was withdrawn. In certain cases companies took over responsibility going forward, usually in the form of an annual grant to a library in the work place, runned by library representatives appointed by the trade union organisations. In addition, from the mid 80s onwards, libraries established by trade unions in a partnership scheme with the publisher En bok för alla (Books for All) grew parallel to the workplace libraries under local authority control. Currently there are around 400 such workplace libraries. Nobody is certain as the exact number of workplace libraries that currently exist. This is due in part to the definition of what constitutes a workplace library. A reasonable definition might be a collection of books comprising general literature that exists at a workplace for the leisure reading of its employees, a collection of books for which someone takes responsibility, which is actively managed and renewed on an ongoing basis. Given such a definition, the number of current workplace libraries could be estimated at around 1,100, of which 400 are under local authority management, 400 run by the trade unions in partnership with En bok för alla, and 300 independents. The development of workplace libraries can, very broadly, be divided into three phases which partly overlap, owing to the differences in various local authority areas. A trial period at the beginning of the 1970s. An establishment and development phase with the support of cultural policy initiatives, not least state funding, from the mid 1970s to around A period of cutbacks and stabilisation during the 1990s. During the establishment phase, the pilot schemes undertaken by the Literary Commission had a major impact on the format of workplace libraries. It formed the foundation of the cultural policy ideology that created the trend, and was indirectly the starting point from which government funding took shape. In the cultural policy rhetoric of the establishment phase, ambitions for workplace libraries grew far beyond the original aims for the promotion of reading. It is doubtful whether such ambitions filtered through into practice to any great extent. On the other hand, they may well have influenced people's views of workplace libraries, and the attitudes of various parties on issues such as the extent to which such libraries fell within the remit of the public libraries, who should bear overall responsibility, and who should fund them. The cutback and stabilisation phase is marked by greater flexibility and 17

18 reduced levels of responsibility on the part of local authorities. Previous cohesive models were abandoned, both in terms of funding patterns and the responsibility of various parties for ongoing administration of the libraries. From the outset, workplace libraries were wholly financed by local authorities with the support of state funding. At the end of the 1980s and during the 90s, a number of new funding forms took shape. One development which began in the 1980s was for increasing responsibility for dayto-day management to fall to the library representatives who were often, though not always, appointed by the trade union organisations. During the 1990s visits by librarians to many workplace libraries disappeared altogether, and the role of the librarian shifted towards responsibility for the choice of books, ongoing contact with the library representatives and arranging various meetings for these representatives. Some companies cut off links with the public library altogether, and themselves took over responsibility for their workplace libraries going forward. Furthermore, many workplace libraries were set up by the trade union organisations without any links to the public libraries. One of the most important objectives of cultural policy is to provide access to culture for everyone and to widen participation in cultural life. Furthermore, national cultural policy must promote educational advancement. It stresses the importance of increasing access to, and interest in, literature throughout Sweden, highlighting the impact of reading on people s ability to use language, an ability of significance not least in the capacity to play an active role in how society is organised. In proposals for cultural policy initiatives during the term of office of the current government, the Minister for Culture states that culture must be a natural factor in the workplace. A series of reports have shown that workplace libraries are an effective way of stimulating an interest in literature on the part of those unaccustomed to reading, and of promoting reading. Moreover, workplace libraries provide people, who because of their working hours or for other reasons find it hard to visit a library, with access to a relatively wide range of literature. In the light of this, new initiatives on workplace libraries are clearly warranted in terms of cultural policy. 18

19 1. Herder, Mats, Arbetsplatsbibliotek i Sverige. Studier av en uppsökande folkbiblioteksverksamhet och dess framväxt, Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala 1986, s. 20f. 2. Mats Herder ger en rad exempel på arbetsplatser som tog emot arbetsplatsbibliotek, Herder 1986, s. 43f. 3. Centralbiblioteken inrättades 1930 och var föregångare till dagens länsbibliotek. 4. Herder 1986, s Biblioteksarbete. En översyn av verksamheten vid kommunala bibliotek. Betänkande avgivet av 1970 års rationaliseringsutredning vid folkbiblioteken, Lund Oscarsson, Karin, Boken kommer till jobbet. Uppsökande verksamhet på industrier och andra arbetsplatser, i: Biblioteket kommer. Att arbeta med uppsökande biblioteksverksamhet på arbetsplatser, på vårdinstitutioner, bland handikappade, Bibliotekstjänst:Lund 1973, s. 51. ARBETSPLATSBIBLIOTEK FRÅN 70-TAL TILL 00-TAL Redan under 1800-talet fanns det bibliotek för arbetare som inrättats av arbetsgivare och/eller filantropiskt verksamma personer i bildningssyfte. Ett decennium in på 1900-talet fanns det vid de flesta av de viktigare industrianläggningarna bibliotek för arbetare. De räknades då till de bästa av landets folkbibliotek. Från slutet av 1800-talet inrättades också arbetarbibliotek av representanter för arbetarrörelsen, som inte ansåg att de liberala arbetarbiblioteken tillgodosåg deras önskemål om litteratur. Oftast fanns dessa dock inte på arbetsplatserna utan i Folkets Hus eller i någons hem. 1 Vid sekelskiftet 1900 var biblioteksverksamheten i landet splittrat på en rad organisationer, föreningar och enskilda, som arbetade med olika politiska, religiösa och andra ideella förtecken antog riksdagen en biblioteksförordning, som bland annat innebar att allmänna bibliotek kunde få statsbidrag. Därmed inleddes en lång process, som pågick ända in på 1950-talet och som innebar samordning, koncentration och så småningom kommunalisering av folkbiblioteken. Då uppgick också föreningsbiblioteken i de kommunala folkbiblioteken. I slutet av 1800-talet inleddes också en växande föreningsdriven verksamhet med vandringsbibliotek, som sändes till bland annat arbetsplatser. 2 Även folkbibliotek, folkhögskolor och landsting tillhandahöll vandringsbibliotek. Ett vandringsbibliotek kunde bestå av böcker, både facklitteratur och skönlitteratur, men det fanns också mindre vandringsbibliotek. Även verksamheten med vandringsbibliotek centraliserades med hjälp av statsbidragsbestämmelser och den blev så småningom en del av centralbibliotekens verksamhet. 3 Under 1940-, 50- och 60-talen fanns det centralbibliotek som tidvis hade som Mats Herder uttrycker det en inte alldeles obetydlig utlåningsverksamhet på arbetsplatser. 4 Det fanns också kommunbibliotek som försåg arbetsplatser med böcker. Ett exempel är Norrköpings stadsbibliotek, som på 1950-talet hade vandringsbibliotek på arbetsplatser med ombud som svarade för utlåningen. Fortfarande i början av 1970-talet var dock arbetsplatsbibliotek en tämligen sällsynt företeelse i den svenska folkbiblioteksvärlden, så sällsynt att den inte ens nämndes i den genomgång av folkbibliotekens utveckling och uppgifter som gjordes av 1970 års rationaliseringsutredning vid folkbiblioteken. 5 Några folkbibliotek startade visserligen bokutlåning på arbetsplatser tidigt, men de var få. Ett par år in på 70-talet fanns arbetsplatsutlåning bara i 13 av landets då 480 kommuner. 6 Från 1970-talets mitt växte antalet arbetsplatsbibliotek i folkbibliotekens regi snabbt. De var en del av folkbibliotekens uppsökande verksam- 19

20 het, som utvecklades som svar på de kulturpolitiska kraven på kulturell jämlikhet. Många inom biblioteksvärlden gjorde också en koppling mellan kravet på kulturell jämlikhet och det vidgade kulturbegreppet. De ansåg att biblioteksverksamheten måste förändras radikalt och krävde bland annat en omprioritering av bibliotekens resurser till förmån för den uppsökande verksamheten och att de biblioteksovana grupperna skulle prioriteras framför de grupper som redan utnyttjade biblioteken. Helena Sandblad, då konsulent vid SÖ:s bibliotekssektion, som senare blev en del av Statens kulturråd, skrev till exempel: Detta är något som inte stannar vid den uppsökande funktionen och alltså inte slutar med att man fört ut en bit av hela biblioteksutbudet till utnyttjarna. I förlängningen av detta ligger kravet att skapa reella möjligheter för dem att få del av hela utbudet. 7 I den kulturpolitiska diskussionen fram till åtminstone början av talet var sedan begreppet arbetsplatsbibliotek synonymt med den del av folkbiblioteksverksamheten som fanns ute på olika arbetsplatser och drevs i samarbete med fackföreningar. 8 Malmö stadsbibliotek tillämpade till exempel kriterierna att ett arbetsplatsbibliotek skulle ha ett fast placerat bokbestånd, täta och regelbundna besök från biblioteket och nära kontakt och samverkan med fackföreningarna. 9 Idag är bilden mer sammansatt. När man pratar om arbetsplatsbibliotek syftar man på flera olika former av biblioteksverksamhet på arbetsplatser. Det kan vara arbetsplatsbibliotek, som är en del av folkbibliotekens verksamhet och som finansieras antingen helt och hållet av kommunen eller med hjälp av större eller mindre bidrag från företagen. Det finns också fristående arbetsplatsbibliotek, som helt finansieras av företagen och som inte har något samarbete med kommunbiblioteket. Vidare finns det arbetsplatsbibliotek i facklig regi, ofta i samarbete med En bok för alla. Både arbetsplatsbibliotek i kommunal regi, fristående arbetsplatsbibliotek och arbetsplatsbibliotek i facklig regi sköts ofta av bokombud, som utses av de fackliga organisationerna. Såväl sjukhusbiblioteken som biblioteken inom omsorgen fungerar ofta i praktiken också som arbetsplatsbibliotek, även om de inte är inrättade i det syftet. Ett arbetsplatsbibliotek skulle alltså kunna definieras som en boksamling med allmänlitteratur som finns på en arbetsplats och är till för de anställdas fritidsläsning, en boksamling som någon tar ansvar för, arbetar aktivt med och förnyar kontinuerligt. Den definitionen utesluter naturligtvis inte att ett arbetsplatsbibliotek kan ha en vidare funktion än att tillgodose de anställdas behov av fritidsläsning. Ett väl fungerande arbetsplatsbibliotek: kan vara ett effektivt sätt att främja läsning, dels genom att böcker blir 7. Sandblad, Helena, Att arbeta med uppsökande biblioteksverksamhet, i: Biblioteket kommer. Att arbeta med uppsökande biblioteksverksamhet på arbetsplatser, på vårdinstitutioner, bland handikappade, Bibliotekstjänst:Lund 1973, s Ett undantag är de arbetsplatsbibliotek som Litteraturfrämjandet började inrätta 1985, en verksamhet som senare togs över av En bok för alla, och som ofta växte fram helt vid sidan av folkbiblioteken. 9. Larsson, Stig, En mer än tioårig pionjär, i: därför arbetsplatsbibliotek!, Bibliotekstjänst: Lund 1984, s