zadie smith zadie smith Översättning Alva Dahl Översättning Alva Dahl albert bonniers förlag

Transkript

1 NW

2 z a d i e NW smith zadie smith Översättning Alva Dahl NW zadie smith NW Översättning Alva Dahl albert bonniers förlag

3 Av Zadie Smith har tidigare utgivits: Vita tänder 2001 Autografjägaren 2003 Om skönhet isbn: Engelska originalets titel: NW Copyright Zadie Smith, 2012 tryck: ScandBook AB, Falun, 2013

4 Till Kellas

5 När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman? John Ball

6 besök

7 1 Den tjocka solen hänger kvar över telefonmasterna. Antiklättringsfärgen lyser svavelgul på skolgrindar och lyktstolpar. I Willesden går folk barfota, gatorna blir europeiska, alla måste absolut äta utomhus. Hon håller sig i skuggan. Rödhårig. På radion: Jag är den enda författaren till den ordbok som definierar mig. En bra rad skriv den på baksidan av ett månadsmagasin. I en hängmatta, i trädgården bakom en källarlägenhet. Inhägnad, på alla sidor. Fyra trädgårdar bort, på tredje våningen i samma område, skriker en sur tjej anglosaxare ut i intet. Fransk balkong, siktar flera kilometer ut. Så är det inte alls. Nä det är inte alls så. Börja inte nu. Cigg i handen. Köttig, hummerröd. Jag är den enda Jag är den enda författaren Blyertspennor gör inget avtryck på glatta tidningssidor. Någonstans har hon läst att man får cancer av det där glansiga. Alla vet att det inte borde vara så här varmt. Hopskrumpna blommor och sura små äpplen. Fåglar som sjunger fel melodier i fel träd alltför tidigt på året. Våga inte börja nu! Titta upp: tjejens brända magfläsk vilar mot räcket. Så här tycker Michel om att säga: alla kan inte bli inbjudna till festen. Inte det här århundradet. Elak åsikt hon delar den inte. Man delar inte allt inom äktenskapet. Gul sol högt upp på himlen. Blått kors på en vit pinne, klart, definitivt. Vad ska man göra? Michel är på jobbet. Han är kvar på jobbet. Jag är den den enda Aska driver in på trädgården nedanför, sedan kommer fimpen, sedan paketet. Högre än fåglarna och tågen och trafiken. Det 11

8 enda sundhetstecknet: en liten manick instoppad i örat. Jag sa åt han att sluta ta sig friheter. Var är mina pengar? Och hon står och snackar skit rakt i nyllet på mig. Helvetes frihet. Jag är den enda. Den enda. Den enda Hon rullar upp knytnäven, låter pennan glida. Tar sig friheten. Ingenting att lyssna på utom denna förbaskade tjej. När man har ögonen stängda får man i alla fall se något annat. Ondskefulla svarta fläckar. Pilkastande ryggsimmare i sicksack. Sick. Sack. En röd flod? Glödande sjö i helvetet? Hängmattan vickar till. Tidningarna klatschar ned på marken. Utrikesnyheter och bostad och film och musik ligger i gräset. Liksom sporten och de korta beskrivningarna av de döda. 12

9 2 Ringklockan! Hon snubblar genom gräset barfota, solvirrig, dåsig. Bakdörren går till ett ruffigt kök, med klara kakelfärger i en tidigare hyresgästs smak. Det är ingen som ringer på klockan. Det är någon som står och trycker in den. I strukturglaset: en kropp, suddig. Fel pixelsamling för att vara Michel. Mellan hennes kropp och dörren: plankorna i hallgolvet, gyllene i det speglade solljuset. Den här hallen måste leda till något bra. Ändå hörs en kvinna ropa SNÄLLA och gråta. En kvinna dunkar på dörren med knytnäven. Hon drar ifrån låset och märker att den stannar halvvägs, kedjan dras åt, och en liten hand far in i glipan. SNÄLLA åh Herregud hjälp mig snälla miss, jag bor här, jag bor precis här, gode Gud kolla, snälla Skitiga naglar. Viftar med en gasräkning? Telefonräkning? Tryckt genom öppningen, förbi kedjan, så nära att hon måste ta ett steg bakåt för att kunna se det hon blir visad. 37 Ridley Avenue närmsta tvärgatan. Det är allt hon hinner läsa. Hon ser plötsligt Michel framför sig, som han skulle vara om han var här, hur han undersöker kuvertets plastfönster, letar tecken på tillförlitlighet. Michel är på jobbet. Hon tar av kedjan. Främlingens knän ger vika, hon faller framåt, sjunker ihop. Tjej eller kvinna? De är i samma ålder: trettio någonting, runt trettiofem. Främlingens lilla kropp skakar av gråt. Hon sliter i sina kläder och ylar. Kvinna ber allmänheten att vittna. Krigsdrabbad kvinna står i spillrorna av sitt hem. Är du skadad? Hon har händerna i håret. Huvudet krockar med dörrkarmen. Nej alltså, inte jag, mamma jag behöver hjälp. Jag har ringt på varenda dörrhora snälla. Shar jag heter Shar. Jag 13

10 är härifrån. Jag bor precis här. Kolla! Kom in. Var så god. Leah heter jag. Leah är lika stadigt trofast mot dessa tre gånger tre kilometer av stadens yta som andra människor är mot sina familjer, sina länder. Hon vet hur folk talar häromkring, att hora, häromkring, bara är en rytm i en mening. Hon lägger an ett medkännande ansiktsuttryck. Shar sluter ögonen, nickar. Hon gör små snabba rörelser med munnen, ohörbara, pratar för sig själv. Till Leah säger hon Du är så god. Shars diafragma höjer och sänker sig, långsammare nu. De skälvande tårarna lugnar sig. Alltså, tack. Du är så god. Shars små händer tar tag i de händer som stöttar henne. Shar är pytteliten. Hennes hud ser papprig och torr ut, med psoriasisfläckar i pannan och på käken. Ansiktet är bekant. Leah har sett det här ansiktet många gånger här i området. En egenhet i Londons stadsdelar: namnlösa ansikten. Ögonen är oförglömliga: runt det dovt bruna syns det klarvita, över och under. Uttrycker begeistring, som om hon sugs in i allt hon ser. Långa fransar. Spädbarn ser ut så här. Leah ler. Leendet hon får tillbaka är tomt, utan igenkänning. Lite sött krokigt. Leah är bara den godhjärtade främlingen som öppnade dörren och inte stängde den igen. Shar upprepar: du är så god, du är så god tills tråden av behag som löper genom den frasen (för Leah finns det förstås ett visst behag i den) bryts. Leah skakar på huvudet. Nej, nej, nej, nej. Leah visar in Shar i köket. Stora händer på tjejens smala axlar. Hon ser Shars skinkor spännas och röra vid de nedrullade mjukisbyxorna, den lilla fjuniga gropen i ryggen, markerad, svettig i hettan. Den smala midjan ovanför vida kurvor. Leah är höftlös, spinkig som en pojke. Kanske Shar behöver pengar. Hennes kläder är inte rena. På baksidan av högra knäet är det en stor reva i det fula tyget. Skitiga hälar i de fallfärdiga flipflopsen. Hon luktar. 14

11 Hjärtattack! Jag frågade dom dör hon? Dör hon? Dör hon? Hon försvinner in i ambulansen får inget svar, självklart inte! Jag har tre barn som är ensamma hemma alltså jag måste till sjukhuset och dom snackar om någon bil? Jag har ingen bil! Jag bara hjälp mig ingen gjorde ett skit för att hjälpa mig. Leah tar tag i Shars handled, sätter ned henne i en stol vid köksbordet och räcker fram en hushållspappersrulle. Hon lägger än en gång händerna på Shars axlar. Deras pannor är bara någon decimeter från varandra. Jag förstår, det är okej. Vilket sjukhus? Det var typ Jag skrev inte ned i Middlesex eller men långt bort. Alltså jag vet inte exakt. Leah trycker Shars händer. Du, alltså jag har inget körkort men Ser på klockan. Tio i fem. Om du väntar, kanske tjugo minuter? Om jag ringer honom nu så kan han eller kanske en taxi Shar lirkar sina händer ur Leahs. Hon trycker knogarna mot ögonen, andas ut helt: Paniken är över. Måste vara där inga nummer ingenting inga pengar Shar biter av lite hud från högertummen. En bloddroppe kommer fram och stillnar. Leah tar tag i Shars handled igen. Drar fingrarna från munnen. Kanske The Middlesex? Alltså sjukhuset, inte platsen. Det ligger nere på Acton, eller hur? Tjejens ansikte är drömmande, långsamt. Berört, säger irländarna. Möjligt att hon är rörd. Ja så kanske ja, nej, ja så var det. The Middlesex. Det stämmer. Leah rätar på ryggen, tar upp en telefon ur bakfickan och slår. JAG KOMMER FÖRBI I MORGON. Leah nickar och Shar fortsätter, utan att ge sitt tillstånd för telefonsamtalet. BETALAR TILLBAKA. FÅR LÖN I MORGON, LUGNT? 15

12 Leah håller telefonen mot örat, ler och nickar, uppger sin adress. Hon mimar en kopp te. Men Shar står och tittar på äppelblommorna. Hon torkar tårarna ur ansiktet med tyget på sin smutsiga t-shirt. Hennes navel är en hård knut som ligger slätt på magen, en insydd knapp i en divan. Leah lämnar sitt eget telefonnummer. Klart. Hon vänder sig mot skänken, plockar upp vattenkokaren med sin lediga hand, ostadigt eftersom hon trodde att den skulle vara tom. Lite vatten rinner ut. Hon ställer tillbaka vattenkokaren på dess platta, och står kvar, med ryggen mot sin gäst. Det finns ingen naturlig plats att sitta eller stå på. Framför henne, på det långa fönsterbrädet som går utmed rummet, några av sakerna i hennes liv fotografier, prydnadssaker, lite av hennes fars aska, vaser, växter, örter. I fönsterrutan ser hon spegelbilden av hur Shar sätter upp sina små fötter på stolsitsen, håller sig i vristerna. Nödsituationen var mindre obekväm, mer naturlig än det här. I det här landet bjuder man inte främlingar på te. De ler åt varandra i glaset. Det finns en välvilja. Det finns ingenting att säga. Jag tar fram koppar. Leah sätter namn på allt hon gör. Hon öppnar skåpet. Det är fullt av koppar: koppar på koppar på koppar. Fint du har det. Leah vänder sig för snabbt om, gör irrelevanta rörelser med händerna. Inte vårt vi hyr vi har bara det här det är två lägenheter på övervåningen. Delad trädgård. Vi hyr av stadsdelen, så Leah häller upp te medan Shar ser sig omkring. Underläppen ut, huvudet sakta nickande. Uppskattande, som en mäklare. Nu kommer hon fram till Leah. Vad finns det att se? Skrynklig rutig flanellskjorta, fransiga jeansshorts, bara fötter en absurd figur, kanske, en slacker, en som går hemma. Leah lägger armarna i kors över buken. 16

13 Fint för att vara stadens. Många sovrum och så? Läppen hänger fortsatt ned. Det gör hennes tal lite sluddrigt. Det är något som inte stämmer med Shars ansikte, märker Leah, och blir generad av upptäckten och tittar bort. Två rum. Det andra är jättelitet. Vi använder det lite som Shar är samtidigt ute efter något helt annat; hon är långsammare än Leah, men nu är hon här, de är på samma plats. Hon pekar rakt in i Leahs ansikte. Vänta nu du gick på Brayton? Hon studsar på stolen. Förtjust? Nej, det kan inte stämma. Jag lovar att när du pratade i telefon tänkte jag: dig känner jag igen. Du gick på Brayton! Leah sätter sig på köksbänken och uppger sina årtal. Shar är otålig med kronologin. Hon vill veta om Leah minns när det var översvämning i naturkunskapsflygeln, den där gången när Jake Fowler lade sitt huvud i ett skruvstäd. I relation till dessa koordinater, som månlandningar och presidentmord, positionerar de sin egen tid. Två år under dig, eller hur. Vad var det nu du hette? Leah kämpar med det hårda locket på en kakburk. Leah. Hanwell. Leah. Du gick på Brayton. Har du kontakt med någon? Leah radar upp sina namn, och deras biografier i korthet. Shar trummar en rytm på bordsskivan med fingrarna. Har du varit gift länge? För länge. Vill du att jag ska ringa någon? Din man? Nä nä han är i USA. Har inte sett honom på två år. Aggressiv. Våldsam. Hade problem. Alltså stora problem, i huvudet och allt. Bröt armen på mig, bröt nyckelbenet, bröt knäet, bröt ansiktet på mig för helvete. Om jag ska vara ärlig så Fortsättningen sägs i en tyst utvikning, med ett litet hickande skratt, och går inte att uttyda. Brukade våldta mig och hela köret det var helt sjukt. Jaja. 17

14 Shar glider av stolen och går mot bakdörren. Ser ut på trädgården, den förtorkade gula gräsmattan. Jag är verkligen ledsen. Inte ditt fel! Är som det är. Känslan av att känna sig absurd. Leah stoppar händerna i fickorna. Vattenkokaren klickar. Ärligt talat, Leia, jag skulle ljuga om jag sa att det har varit lätt. Det har varit tufft. Men. Kom undan, förstår du? Jag lever. Tre ungar! Den yngsta är sju. Så, någonting bra kom ju ur det, eller hur? Leah nickar åt vattenkokaren. Har du barn? Nej. En hund, Olive. Hon är hemma hos min kompis Nat nu. Natalie Blake? Fast just det, i skolan hette hon Keisha. Numera Natalie De Angelis. Lika gammal som jag. Brukade ha en stor afrotofs som Leah avbildar en stor atomsvamp bakom sitt huvud med händerna. Shar rynkar på ögonbrynen. Visst. Helt snobbig. Kokosnöt. Trodde hon ägde. Ett uttryck av tomt förakt passerar Shars ansikte. Leah talar in i det. Hon har barn. Bor precis där borta, på den fina sidan, vid parken. Hon är advokat nu. Barrister. Vad är det för skillnad? Det kanske inte är någon skillnad. De har två barn. Barnen älskar Olive, hunden heter Olive. Hon bara säger meningar, den ena efter den andra, de tar inte slut. Jag är gravid, faktiskt. Shar lutar sig mot glasdörren. Sluter ena ögat, ser noga på Leahs mage. Nej alltså det är tidigt. Väldigt. Jag upptäckte det faktiskt i morse. Faktiskt faktiskt faktiskt. Shar verkar oberörd av avslöjandet. Pojke? 18

15 Nej, jag menar jag har inte kommit så långt. Leah rodnar, hade inte tänkt nämna denna känsliga, ofärdiga sak. Vet din man om det? Jag gjorde testet nu på morgonen. Sedan kom du. Be att det är en flicka. Pojkar är för jävliga. Shar är mörk i ansiktet. Hon flinar sataniskt. Tandköttet runt varje tand är svart. Hon går tillbaka till Leah och trycker handflatan mot Leahs mage. Låt mig känna. Jag kan känna sådant här. Spelar ingen roll hur tidigt. Kom hit. Jag ska inte göra dig illa. Det är som en gåva. Mamma var likadan. Kom hit. Hon sträcker sig efter Leah och drar fram henne. Leah ger efter. Shar sätter tillbaka sina händer där hon hade dem. Kommer bli en flicka, absolut. Och skorpion dessutom, bådar inte gott. En som springer. Leah skrattar. Hon känner en hetta stiga mellan tjejens svettiga händer och sin egen klibbiga mage. Vadå, en idrottare? Nä En sådan som springer bort. Du kommer behöva hålla ett öga på henne, jämt och ständigt. Shars händer faller ned, ansiktet stelnar än en gång av leda. Hon börjar prata om saker. Alla väger lika tungt. Leah eller te eller våldtäkt eller sovrum eller hjärtattack eller skolan eller vem som fått barn. Den där skolan alltså den var kass men dom som gick där rätt många som det gått hyfsat bra för, va? Som Calvin kommer du ihåg Calvin? Leah häller upp teet och nickar våldsamt. Hon kommer inte ihåg Calvin. Han har ett gym borta på Finchley Road. Leah rör om med skeden i sitt te, något hon aldrig dricker, särskilt inte i det här vädret. Hon har tryckt för hårt på tepåsen. Bladen spränger sina gränser och myllrar. Han driver det inte bara han äger det. Jag går förbi där 19

16 ibland. Aldrig kunde man ana att lille Calvin skulle komma att styra upp skiten för sig han hängde jämt med Jermaine och Louie och Michael. Det där gänget var jävligt struliga Jag träffar aldrig någon av dem. Vill inte bli inblandad i något. Men jag träffar Nathan Bogle. Och förut brukade jag träffa Tommy och James Haven men dom har jag inte sett på sistone. Inte på ett tag. Shar fortsätter prata. Köket sluttar och Leah stödjer sig med en hand mot skänken. Förlåt, vad sa du? Shar rynkar pannan, hon talar runt den tända ciggen i munnen. Jag sa: är det där teet till mig? Tillsammans ser de ut som gamla vänner en vinterkväll, med båda händerna om kopparna. Dörren står öppen, vartenda fönster står öppet. Ingen luft rör sig. Leah tar tag i sin skjorta och skakar loss den från huden. En lucka öppnas och luften far igenom. Svetten som samlats under båda brösten lämnar sitt pinsamma avtryck på bomullstyget. Jag brukade känna Jag menar Leah fortsätter med denna blufftvekan och ser djupt ned i sin kopp, men Shar bryr sig inte, hon knackar på glasdörren, överröstar henne. Ja du såg annorlunda ut i skolan, absolut. Bättre nu, eller hur. Du var rödhårig och spinkig. Helt lång. Leah är fortfarande allt det där. Förändringen måste ha ägt rum i andra, eller i själva tiden. Men det har gått bra för dig. Varför är du inte på jobbet? Vad var det du jobbade med nu igen? Shar nickar redan när Leah börjar tala. Ringde och sjukanmälde mig. Jag mådde inte bra. Det är väl allmän administration kan man säga. För en bra sak. Vi delar ut pengar. Från statslotteriet, till välgörenhet, organisationer små lokalföreningar i området som behöver De hör inte sitt eget samtal. Tjejen på balkongen är kvar, står 20

17 och skriker än. Shar skakar på huvudet och visslar. Hon ger Leah en medkännande grannblick. Dumma kossa. Leah rör sitt finger som en schackspringare från tjejen. Två våningar upp, en ruta åt sidan. Precis där föddes jag. Därifrån och hit, en längre resa än den ser ut som. För en sekund är Shar helt uppmärksam på denna lokala detalj. Sedan ser hon bort, askar cigaretten på köksgolvet, trots att dörren är öppen och gräset bara några decimeter bort. Hon är trög, kanske, och möjligen klumpig, eller så är hon traumatiserad, eller distraherad. Klarat dig bra. Gör allt som man ska. Har säkert massor av vänner, går ut på fredagarna, dansar, hela köret. Inte direkt. Shar blåser ut en kort rökpust ur munnen och ger ifrån sig ett lite bedrövat ljud, medan hon nickar med huvudet om och om igen. Den är riktigt snobbig den här gatan. Du var den enda som släppte in mig. Resten skulle inte ens kissa på en om man brann. Jag måste gå upp. Hämta pengar till taxin. Leah har pengar i fickan. På övervåningen går hon in i närmsta rum, toaletten, stänger dörren, sätter sig på golvet och gråter. Hon sträcker ut foten och knackar av toapappersrullen från sin pinne. Hon rullar den till sig när det ringer på dörren. DÖRREN! DÖRREN! SKA JAG? Leah reser sig, försöker skölja bort rodnaden i det minimala handfatet. Hon hittar Shar i hallen, framför en hylla full med gammal kurslitteratur, där hon drar med fingret längs ryggarna. Har du läst alla dom här? Nej, egentligen inte. Hinner inte längre. Leah tar nyckeln från dess plats på mitthyllan och öppnar ytterdörren. Ingenting stämmer. Chauffören som står vid grinden gör en gest hon inte förstår, pekar mot andra sidan gatan och börjar 21

18 gå. Shar följer efter. Leah följer efter. Leah är på väg att växa in i en ny foglighet. Hur mycket behöver du? Det finns något medömkande i Shars ansikte. Tjugo? Trettio så är det helt säkert. Hon röker utan händerna, pressar ut dimman genom ena mungipan. Körsbärsträdens maniska blomfradgande. I en rosa korridor dyker Michel upp, han går upp för gatan, på andra sidan. För varmt hans ansikte är genomvått. Den lilla handduk han har i väskan för sådana här dagar tittar ut. Leah sticker upp ett finger i luften, en önskan om att han ska stanna. Hon pekar på Shar, fastän Shar är dold bakom bilen. Michel är närsynt; han kisar i deras riktning, stannar, ler spänt, tar av sig kavajen, slänger den över armen. Leah ser hur han drar i t-shirten, försöker göra sig av med dagens lämningar: mängder av små hårstrån, avklippta av främlingar, vissa blonda, vissa bruna. Vem är det? Michel, min man. Tjejnamn? Franskt. Snygg, visst snygga barn! Shar blinkar: en grotesk sammandragning av ena sidan av ansiktet. Shar släpper cigaretten och sätter sig i bilen, utan att stänga dörren. Pengarna är kvar i Leahs hand. Härifrån eller? Jag känner igen honom. Han jobbar på frisersalongen, där vid stationen? Från Marseille han är fransman. Varit här hur länge som helst. Men afrikan. Ursprungligen. Men du vill du att jag ska följa med? Shar är tyst ett ögonblick. Sedan går hon ut ur bilen och sträcker båda händerna upp mot Leahs ansikte. Du är verkligen en god människa. Det var meningen att jag 22

19 skulle komma till din dörr. Allvarligt! Du är en andlig människa. Det finns något andligt i dig. Leah tar ett hårt grepp om Shars lilla hand och ger efter för en kyss. Shars mun är något öppen på Leahs kind för ta- och stängs med -ck. Leah svarar med något hon aldrig förut sagt: Gud välsigne dig. De skiljs åt Shar tar ett fumligt steg bakåt, och vänder sig mot bilen, nästan borta. Leah trycker trotsigt pengarna i Shars hand. Men redan börjar erfarenhetens storhet hota med att plattas ut och konventionaliseras, bli en anekdot: bara trettio pund, bara en sjuk mor, varken ett mord eller en våldtäkt. Ingenting överlever att berättas. Galet väder. Shar tar sin sjal och stryker svetten ur ansiktet, och vägrar se på Leah. Kommer förbi i morgon. Betalar tillbaka. Jag svär vid Gud, okej? Tack, allvarligt. Du räddade mig i dag. Leah rycker på axlarna. Nä, gör inte så, jag svär jag kommer, allvarligt. Jag hoppas bara det går bra. Med din mamma. I morgon, okej? Tack! Dörren stängs. Bilen rullar iväg. 23