Anförande av Maria Wetterstrand På Landsbygdsriksdagen i Blekinge 6-9 september 2012

Transkript

1 Anförande av Maria Wetterstrand På Landsbygdsriksdagen i Blekinge 6-9 september 2012 En knuten näve i byxfickan Att knyta näven i byxfickan hjälper inte mycket. Gör du det ofta kanske du blir lite starkare i handmusklerna, men det är nog allt. Jag tror inte ens att aggressionerna försvinner, snarare har de en tendens att växa av instängd frustration. Alltför många människor nöjer sig med en knuten näve. Andra vägrar att nöja sig. Och det är de som gör skillnad, som får saker att hända. Jag har alltid älskat smågalna pionjärer och entreprenörer, folk som väljer att ta saker i egna händer. De som byggde vindkraftverk innan det var lönsamt, de som startar skolor med alternativ pedagogik eller bygger upp en bilpool på internet. Jag gillar helt enkelt när folk bestämmer sig för att göra något åt problem istället för att gnälla. Det de har gemensamt är ett engagemang och en vilja att göra skillnad. Och allvarligt talat, var skulle vi vara utan dem? Inte kan politiker sitta och bestämma fram vindkraft om ingen har visat att det faktiskt fungerar. En bilpool för ett bostadsområde blir nog bäst om den byggs upp anpassad till de boendes behov. Ingen politiker kan ensam forma en skola som passar alla barns olikheter. Mångfald och utrymme för människors egna initiativ är det som leder utvecklingen framåt. En del av initiativen blir senare allmängods, annat fortsätter att leva vidare i mindre skala. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är att ge utrymme för den inneboende skaparkraft och den vilja till ansvar som finns hos oss alla. Frihet att påverka sin tillvaro gör människor lyckligare och mer tillfredsställda. Sverige och staten Jag ska vara rak och ärlig här redan från början. Jag är inte särskilt imponerad av Sverige i det här avseendet. Längre. En gång i tiden fanns en socialdemokratisk folkrörelse som byggdes upp av människor med kreativa idéer, ett nytänkande förhållningssätt och en vilja till förändring. De tog sig frihet att skapa det de tyckte behövdes. Stora organisationer bildades som sedermera har fått mycket makt över utvecklingen i Sverige, inte minst fackföreningsrörelsen. Mycket av de förändringar som drevs igenom tar vi idag för självklara. Den allmänna rösträtten, rätten att organisera sig fackligt och de sociala trygghetssystemen. Med tiden har dock staten blivit alltmer synonym med samhället och samhället med staten. Ibland har det känts som att politiker i maktposition upplevt det som en personlig skymf om vanliga människor vill ta saker i egna händer och lösa problem. Alla frågor ska helst föras upp i den politiska, byråkratiska processen och lösas där. Att agera själv vid sidan av systemen ses som ett underkännande av desamma. Ibland läggs hinder medvetet i vägen, ibland är de konsekvensen av olika regelverk. Oavsett orsak tror jag att det är ett stort misstag. Initiativ kvävs och försvåras Jag är med i ett vindkraftkooperativ. Det startades av människor som tröttnat på att vänta. De ville inte längre sitta med en knuten näve i byxfickan. De ville ha vindkraft och de var beredda att satsa sina egna pengar för att få det till stånd. Genom sitt engagemang lyckades de värva fler intresserade och till slut fanns pengar för att köpa in sig på det första vindkraftverket. Idag finns flera verk varifrån föreningen köper el. Medlemmarna som själva bekostat verksamheten får köpa elen till självkostnadspris.

2 Detta är en strålande idé och en hyfsad affär för de som varit villiga och haft råd att investera pengar. I Tyskland har motsvarande kooperativa verksamheter bidragit till många nya vindkraftverk, och med relativt små konflikter eftersom de närboende ofta är med i kooperativen och får fördel av vindkraftverken genom billigare el. I Sverige straffbeskattas vindkraftkooperativ. Det anses vara en otillbörlig förmån att vi får köpa vår egen el, som vi själva byggt upp med våra egna pengar. Självklart beskattas elen som annan el, men ovanpå det läggs dessutom en förmånsskatt som beskattar mellanskillnaden mellan vårt självkostnadspris och marknadspriset på el. Så ser den svenska lagstiftningen ut, vilket förstås bromsar utvecklingen. Samma regler gäller alla liknande kooperativa verksamheter. Den initiativkraft som låg till grund för att starta kooperativen dämpas av statlig byråkrati. I Malmö för ett antal år sedan ville de boende i en hyresfastighet sänka hyreskostnaden genom att själva ta över städningen av sitt trapphus. Även där blev resultatet att de skulle straffbeskattas för förmånen av lägre hyra en lägre hyra som de alltså fick genom arbete de själva utförde! Initiativet dog och idén lades ner. För att inte tala om hur man motarbetat alternativ inom skola och förskola. Föräldrar som velat starta upp egna förskolor i form av föräldrakooperativ har i många (socialdemokratiskt styrda) kommuner fått tvärstopp. Argumenten har varit att det är orättvist, onödigt och ett hot mot den kommunala verksamheten. Trots att samma kommuner ibland till och med har haft svårt att erbjuda plats i den kommunala omsorgen för alla barn som behöver. En ny lag som genomdrevs av de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet förhindrar numera kommunerna att stoppa sådana egna initiativ. För mig är det en viktig princip att människorna är viktigare än staten eller kommunen. Det är människorna i samhället som är samhället. Initiativ till att förbättra saker, att få igång utveckling och bli delaktig i att forma sin egen tillvaro sådana initiativ ska uppmuntras, inte motarbetas. Bostadskooperativ i Guatemala Kooperation utan gränser utbildar människor i slummen i Latinamerika i kooperativ organisation. Syftet är att bygga upp bostadskooperativ där deltagarna går ihop om att införskaffa mark och att låna pengar för att sen hjälpas åt att bygga sina egna hus. På det viset kan de komma ner 40 procent i boendekostnad jämfört med om de införskaffat motsvarande hus på marknaden. I kanske fem år har deltagarna i kooperativet i Guatemala arbetat vid sidan av sina vanliga jobb för att ro projektet i hamn. De har skaffat mark, ordnat lånen och arbetat med själva husbyggena. Lediga dagar har de stått i solen tills de nästan svimmat av utmattning och gjort cement, grävt och murat för att få uppleva drömmen av en egen bostad som de har råd med åt sig själva och sina barn. Efter fem års mödosamt arbete kan de lämna slummen och flytta in i sitt eget hus. Med svenska regler skulle de ha varit tvungna att betala förmånsskatt för att de på det sättet får en boendekostnad som är lägre än marknadsvärdet. Om de överhuvudtaget skulle ha tillåtits att nyttja marken. Stat och kommun löser alla problem eller? Det är lätt att i Sverige tänka att staten och kommunen är en god aktör som ska lösa allting åt alla. Den som är missnöjd får välja några andra politiker fyra år senare. Eller fortsätta att knyta näven i byxfickan.

3 Men inte heller Sverige klarar framtidens utveckling utan att tillåta kreativa nya lösningar att växa fram. Politiker kan inte ha alla goda idéer utan behöver förlita sig på att människor också kan ta ett eget ansvar och ta egna initiativ. Samhället blir liksom inte färdigt. Den politiker som tror att politiken kan klara allt kommer till slut att leda sitt samhälle till total stagnation. I vissa fall handlar faktiskt politik om att låta bli att lägga hinder i vägen för de människor som vill skapa någonting, som har viljan att förändra. Jag upplever idag en attityd att många inom politiken tror att de kan ta över den skaparkraften och det ansvaret från medborgarna. Risken med den inställningen är att medborgarna passiviseras. Att bygga ett fotbollsmål eller måla ett par linjer Tänk tanken att du bor i ett bostadsområde med likadana villor byggda i början av 70-talet. I bostadsområdet finns en äng som är kommunal mark, där tjejerna och killarna brukar spela fotboll. Problemet är bara att de sparkar bort bollen hela tiden, eftersom det inte finns några riktiga fotbollsmål. De klagar ständigt på hur jobbigt det är att springa och hämta den. Hade vi varit i Guatemala så är jag rätt säker på att man helt enkelt införskaffat lite virke från en bekant snickare och ett lämpligt nät och snickrat ihop ett par mål. Inte svårare än så. I Sverige är det troligt att den spontana reaktionen istället blir att knyta näven i byxfickan och beklaga sig över att kommunen inte fattar att det borde finnas fotbollsmål där. Eller så kontaktar någon kommunen. Möjligen uppmuntrar föräldrarna tjejerna och killarna själva att uppvakta lämpligt kommunalråd med krav på att kommunen ska ställa dit ett par fotbollsmål. Kanske har kommunalrådet tid att möta ungdomarna, ännu bättre har hon tid att lyssna och i allra bästa fall beslutar hon sig för att försöka ordna det där fotbollsmålet. Därefter knatar ärendet runt i den kommunala byråkratin och så småningom, kanske ett par år senare, står målen på plats. Då har ungdomarna sedan länge tröttnat på fotboll och börjat dejta istället. Kostnaden för fotbollsmålet blev antagligen dessutom ett antal tusen gånger högre genom alla tjänstemäns och politikers arbetstid som lades ner, liksom av att själva bygget och virket köptes på den öppna marknaden. Det monopol den kommunala byråkratin tycks ha på att agera inom allehanda områden bromsar inte bara utvecklingen av vårt samhälle, det gör också att många känner sig frustrerade och maktlösa. Tänk tanken att det varit ett annat bostadsområde, ett förortsområde med nedgångna miljonprogramshus, i samma situation. Hade de ungdomarna blivit lyssnade på på samma sätt? Hade deras föräldrar uppmuntrat dem att gå till kommunalrådet alls? Eller hade kanske föräldrarna helt enkelt fixat fotbollsmålen själva? Det går förstås inte att generalisera på det viset. Det handlar i slutändan allra mest om vilka individer som råkar bli involverade i det hela. Det finns initiativtagare och kreativa människor i alla bostadsområden, och det finns de som hellre gnäller. Det finns flexibla personer i politiken, likväl som det finns byråkratikramare i alla kommuner. En kollega till mig, då fritidspolitiker i Eskilstuna, blev uppvaktad av de synskadades företrädare med krav på att trappan till biblioteket skulle få tydliga vita markeringar på trappstegen för att underlätta för just synskadade. Han tog upp frågan som möttes positivt från övriga politiker, men inget hände. Ärendet fastnade i den kommunala byråkratin.

4 Till slut meddelade han krasst de andra politikerna att om inget hände skulle han helt sonika köpa en burk färg, ringa pressen och gå dit och måla markeringarna själv. Då tog det fart och snart hade kommunen sett till att de kom på plats. Men allvarligt talat, varför var det ingen som helt enkelt köpte en burk färg redan från början och målade dit dem direkt behovet uppmärksammades? Det finns säkert en massa invändningar att göra mot att någon bara skulle kunna få sätta upp ett par fotbollsmål. Det är inte ens säkert att det hade varit lagligt. Kanske hade det lett till att ännu fler ungdomar ville spela fotboll och oväsendet på ängen hade ökat, till förtret för en av de närboende som skickat in ett klagomål till kommunen med krav på att de illegala målen skulle tas bort. Och tänk om färgen som användes för att måla markeringarna på trappan till stadsbiblioteket var upphandlad på fel sätt. Eller om någon bara tog sig för att måla trappmarkeringar utan tillstånd! Hur skulle det se ut om folk bara tog saker i egna händer på det där viset? Jo, alldeles utmärkt i de allra flesta fall, tror jag. Grannen hade väl kunnat prata med ungdomarna om att inte väsnas alltför sent på kvällen så var den saken löst. Och det behövs ingen stor kommunal apparat med åratal av byråkrati för att säga okej till att synskadades förening själva anlitar en målare till att måla trappmarkeringar. Min poäng är att vi är alldeles för invanda i att stat, kommun och myndigheter ska lösa saker åt oss. Även vardagliga saker som borde kunna lösas vid sidan av. Miljön behöver mångas engagemang Ett av de områden där det behövs mycket nytänkande och utveckling de närmaste decennierna är miljöområdet. Att skapa ett hållbart samhälle är ingen lätt uppgift och politikerna har långt ifrån all den kunskap och initiativkraft som behövs. Politiken kan skapa förutsättningar genom grundläggande styrmedel som miljöskatter, utsläppshandel, produktkrav, internationella avtal och mycket annat. Men lösningarna och kreativiteten behöver växa fram någon annanstans, inom företag, organisationer, på universiteten, inom byalag eller på Facebook. Enskilda människors förmåga att samla sig kring nya intressanta lösningar kommer att vara avgörande för om vi klarar utmaningen eller inte. Det får vara slut med knutna nävar i byxfickor, eller väntan på att kommun och stat löser allt. I Storbritannien och på en hel del andra håll i världen växer det som kallas omställningsrörelsen eller Transition Towns. Initiativet kom från Rob Hopkins, lärare i ekologisk design. Det handlar om att stärka samhällets självtillit inför utmaningen om en värld utan olja. Satsningar på lokal nivå för minskad energianvändning och ökad självförsörjning kombineras med insatser för att få mer levande stadsdelar och större delaktighet från medborgarna. Till och med i London tas sådana initiativ. En grupp av grannar bestämde sig för att de hellre ville odla mat än att ha en parkeringsplats vid sina bostäder. Sagt och gjort, efter ett halvårs kamp lyckades de övertala kommunen att få använda marken och nu odlas där potatis, zucchini och rödbetor. På några andra ställen har Transition Towns-konceptet lett till att det även införts lokala valutor för att stärka närsamhället. När jag talade med en miljöengagerad vän i Stockholm om omställningsrörelsen så var hennes spontana kommentar åh, det där borde vi föreslå stadsdelsnämnden att börja med. Alltså inte åh, jag ska prata med mina grannar utan stadsdelsnämnden. Det känns lite typiskt Sverige att till och med projekt för lokal självtillit och medborgarinitiativ ska processas genom stadsdelsnämnden. Omställningsrörelsen är bara ett exempel på hur enskilda människor tar initiativ för att skapa ett mer hållbart samhälle. Vindkraftkooperativen jag nämnt tidigare är ett annat. Bilpooler är ett tredje.

5 Just bilpoolerna håller på att växa ur närsamhället och bli större storskaliga organisationer och företag. Lite på samma sätt som en del av de verksamheter som sprang ur folkrörelserna i socialdemokratins barndom har blivit stora enheter. Just när det gäller bilpooler har man nämligen upptäckt att det är betydligt smartare och mer attraktivt att bygga upp storskaliga system. Medlemmarna kan få bilar på fler ställen, i fler städer, det finns bättre möjlighet bygga upp bra kundvänliga datasystem och flexibiliteten ökar. Nästa steg jag skulle vilja se är att människor som pendlar till jobbet skulle gå ihop och bygga upp distansarbetsplatser. Där kunde de jobba på distans några dagar i veckan med bästa tillgängliga teknik i form av snabba uppkopplingar, videokonferensutrustning och schyssta datorer. Både resor och restid skulle minska och nya mötesplatser skapas i människors närmiljö. Kanske skulle idén om distansarbetsplatser efter ett tag växa till att bli en storskalig verksamhet med samordning över hela landet. Kanske skulle det förbli mindre enheter för de som behöver det mest. Det spelar egentligen rätt liten roll. Det är just känslan av att kunna skapa något själv, att ta eget ansvar och förbättra tillvaron som ger tillfredsställelse. Nytänkandet finns sällan i majoriteten Politiken är alltid mer eller mindre konservativ. Det är naturligt. De som bestämmer är en majoritet och det är sällan majoriteten som är mest innovativ och progressiv. Oftast finns de nytänkande krafterna i mindre grupper - åtminstone till att börja med. Det finns också en risk för att politikerna själva blir konservativa. Hur många gånger har vi inte hört det där har vi testat förut och det funkade inte eller det där har vi inte testat förut, så kan vi inte göra? Det är tyvärr ofta svårt att ta in idéer från samhället utanför. Det har till och med varit svårt att få igenom att kommunerna ska tillåta medborgarförslag, d v s att kommunens invånare även mellan valen ska kunna få föra fram idéer om saker de vill förbättra i kommunen. Det finns många exempel på att de styrande är sig själva nog. Detta trots att antalet medlemmar i politiska partier sjunker och allt färre blir delaktiga i de demokratiska processerna. Risken för stagnation är överhängande. Människors engagemang behövs Mycket av det Sverige är känt för och många av de rättigheter och den service vi tar för given har byggts upp av rörelser som sprungit ur människors egen initiativkraft. De har byggts upp och blivit starka vid sidan av makten för att sedan bli en del av makten. Idag har vi nya utmaningar, de tar nämligen inte slut. Miljön är en utmaning som blir svår att klara om initiativen bara ska förväntas komma uppifrån. Samhället behöver ständigt utvecklas, demokratin vitaliseras och människors skaparkraft tas tillvara. Ett modernt samhälle behöver vara ett samhälle där människor deltar och tillåts delta aktivt i utvecklingen istället för att de ska sitta frustrerade med handen knuten i byxfickan.