- Så trevligt, hördes en vänlig röst inifrån och en litet mindre och ljusare igelkott blev synlig innanför dörren.

Transkript

1 1

2 Det var en sådan där riktigt varm och stilla sommardag. Markus hade ingen att leka med. Alla hans kompisar var på semester. Mamma läste en bok och pappa vilade sig. Markus suckade. Han gick en sväng runt trädgården medan han funderade på vad han skulle göra. Cykla, kanske? Eller öva på att göra mål med fotbollen? Snickra? Ingenting lockade. Markus gick en sväng till. Han ställde sig intill mammas solstol. - Jag har inget att göra, sa han. - Hmm. Va? Mamma var långt inne i sin bok, det märktes, så Markus försökte en gång till. - Jag har inget att göra! - Inget att göra? Hmm. Nähä. Jag kan packa en korg så du kan göra en utflykt, sa mamma. Skulle du vilja det? Det tyckte Markus var en bra idé. Han följde med mamma in och hjälpte till att packa. Ett litet ritblock, några färgpennor och boken om Lejonkungen packade han ner. Mamma la ner en ask kakor och hans vattenflaska med hallonsaft i. Några kolor la hon också dit. Överst i korgen la hon ner utflyktsfilten. - Du vet att du inte får gå så långt bort, sa mamma när de kom ut på trappan. - Jag vet, sa Markus. Jag ska bara gå till min koja. Kojan fanns under Stora Granen, längst bort i trädgården. Markus gick dit med sin korg. Han kröp in och bredde ut sin filt på marken. Sen dukade han fram flaskan med saft och den lilla asken med kokoskakor. Kolorna lät han ligga kvar i korgen så länge. Till slut satte han sig med ryggen mot granstammen och kikade ut genom ingången till kojan. Det var precis som att vara upptäcktsresande i djungeln. Satt man bara stilla kunde det komma ett stort lejon därute. Eller en flock elefanter! Markus mumsade sakta i sig en kokoskaka medan han väntade. Tusse, familjens katt gick sakta förbi. Några lejon eller elefanter syntes inte till. Markus tog en kaka till och bet en liten bit. Det började prassla alldeles förskräckligt bakom granstammen. Markus höll andan och satt alldeles stilla. Var det ett lejon därute? - Åh, en igelkott, tänkte han och vågade andas igen när han såg vad som prasslade. Igelkotten steg in i kojan och gick med snabba steg rakt fram till asken med kokoskakor i. Han luktade på kakorna och tittade på Markus med sina pigga, svarta ögon. - Hej, sa Markus. Vill du ha en kaka? - Ja tack, sa igelkotten. De ser goda ut. - De är goda. Jag har själv hjälpt till att baka dem, sa Markus. - Puh vad det är varmt idag, sa igelkotten medan han sakta mumsade i sig en kokoskaka. Vem är du förresten? Själv heter jag Igor. Igor Igelkott. - Jag heter Markus. Jag bor i det röda huset där borta. Det här är min koja, sa Markus. 2

3 Igor satte sig tillrätta på filten. Det rasslade om hans taggar när han rörde på sig. - Där borta bor jag, sa han och nickade mot häcken bakom potatislandet. Markus sträckte på sig för att se var igelkotten bodde, men han kunde bara se potatislandet och häcken. - Jag måste gå nu, sa Igor när han ätit upp kakan. Min fru börjar säkert sakna mig. Jag lovade henne att plocka några smultron till eftermiddagsteet. Vill du följa med och dricka te hemma hos oss? - Gärna, svarade Markus. Igor reste sig och travade iväg med snabba steg. Markus följde efter längs stigen in i skogen. Det var en konstig skog. Det var höga träd med stora blad och gröna stammar. Allesammans växte i rader uppe på höga vallar. - Vilken konstig skog, sa Markus. Igor kastade en blick över axeln och skulle precis säga något när en underlig varelse kom rusande rakt emot dem. Igor rullade blixtsnabbt ihop sig med taggarna åt alla håll och Markus kastade sig åt sidan. Varelsen for förbi dem. Markus hann bara se att den hade blå löparskor på fötterna och ett tidtagarur i ena handen. - Puh, sa Igor och rullade upp sig. Den där haren! Han kunde träna någon annanstans och inte springa ner hederligt folk. Bara för att han ska vara med i Skogsmästerskapen nästa lördag tror han visst att han kan göra precis som han vill! Igor lät riktigt arg. - Kom nu Markus, så fortsätter vi, sa han medan han la taggarna tillrätta. Markus reste sig upp och borstade av sig. Sedan fortsatte de framåt längs stigen, Igor först och Markus några steg efter. - Nu svänger vi av här. Här är vår smultronbacke, sa Igor och plockade snabbt några smultron, som han fäste på taggarna på ena sidan. Markus spärrade upp ögonen. - Varför sätter du smultron på taggarna? frågade han. - Då kan jag bära många på samma gång, sa Igor. Det är väldigt bra! I nästa ögonblick spärrade Markus upp ögonen ännu mera. En halvstor igelkott med ilsken min och bara en rad lilafärgade taggar mitt på ryggen stormade förbi på stigen. - Vad var det där? sa han. 3

4 - Så trevligt, hördes en vänlig röst inifrån och en litet mindre och ljusare igelkott blev synlig innanför dörren. Igor tittade upp. - Det är Iggy. Vår äldste son. Han vill tvunget ha taggarna så där. Han ser hemsk ut. Vi kan inte få honom att ändra sig, sa Igor med låg röst. Han såg bekymrad ut. - Han ser ut precis som en punkare, sa Markus. Punkare brukar ha håret så där. Det har jag sett i en tidning. - Punkare? Det låter hemskt. Svårt att bära smultron också. - Det är inte så farligt. Det går över, säger mamma. - Jag hoppas verkligen det, sa Igor. Nu får jag inte plats med fler smultron. Nu går vi hem. Markus fick småspringa för att hinna med. Igor gick väldigt fort. - Nu är vi framme, sa Igor och öppnade en dörr i kullen framför sig. - Jag har en gäst med mig, ropade han inåt huset. 4

5 - Det här är min fru, sa Igor, och det här är Markus. Det är han som har kojan under Stora Granen. - Välkommen, sa mamma Igelkott. Ni kommer precis lagom till teet. Pigge, kan du ta fram en mugg till, sa hon sen till en halvstor igelkottpojke som såg snäll och trevlig ut. Minna rusade iväg in i det andra rummet. - Plåsterna är slut, hördes hennes röst strax efteråt. Vad ska vi göra? - Jag har ett plåster i fickan, sa Markus. Ett blått. Varsågod! Markus räckte fram plåstret, och Mamma Igelkott satte det på Mimmis fot. Pigge ställde fram en mugg på bordet. Han och Markus nickade åt varandra. Då hördes häftig gråt utanför dörren. Två igelkottflickor kom in. - Jag har skurit mig i tassen, snyftade den mörkaste igelkottflickan. Det låg en glasbit i gräset och jag satte tassen rakt på den. Titta så det blöder! Mamma Igelkott gick fram till henne. - Stackars lilla Mimmi. Får jag se, sa hon. Oj, här behövs det plåster. Kan du hämta ett plåster, Minna? Mimmi slutade genast gråta. Hon tittade upp och fick syn på Markus. - Vad är du för en, sa hon med förvånad röst. - Markus, sa Markus. - Är du en markus? Vad är en markus? frågade Mimmi. - Jag heter Markus, sa Markus. Jag är en pojke. En människa. - Är du en människa? Varför är du så liten då? Människor brukar vara stora. Markus hade inte tänkt på att han var så liten. 5

6 Det här var underligt! Igelkottarna kunde prata och han var ungefär lika stor de! Det var väldigt konstigt men det kändes trevligt. - Varsågoda och sitt, hördes Igors röst. Alla satte sig ner runt bordet. Igor hällde upp te i muggarna. Smultronen hade han lagt upp på blad. Det såg riktigt festligt ut. - Mmm, vilket gott te, sa Markus och tog en stor klunk. - Varsågoda och ta smultron till, sa Mamma Igelkott. Markus bet en stor bit av sitt smultron. Han hade aldrig kunnat tänka sig att det kunde vara så gott med smultron till te. - Synd att jag inte tog mina kokoskakor med, sa Markus när alla smultronen var uppätna. Då hade jag kunnat bjuda på dem. Precis då öppnades dörren och Iggy kom in. Han hade nog haft bråttom hem för han var alldeles andfådd. - Titta! Jag hittade kakor, sa han. En hel ask! - Där är ju kakorna. Så bra! sa Markus. Då äter vi upp dem också. Alla tog var sin kaka. Iggy satte sig längst in vid fönstret. Han småsjöng litet för sig själv. - Är du på bättre humör nu, Iggy? sa Mamma Igelkott. Iggy nickade så taggarna rasslade. - Jag vet inte varför jag var så arg, sa han. Förlåt, mamma, att jag skrek åt dig. Mamma reste sig och gick bort och gav Iggy en liten kram. Sedan hämtade hon tekannan och hällde upp mer te i deras mugggar. Markus satt och tittade sig omkring medan han bet en bit av sin kaka. Det var trevligt här med igelkottfamiljen som satt runt det dukade bordet och drack te och småpratade med varandra. På golvet låg stora löv utbredda som mattor och genom fönsterna sken solen in. I det inre rummet syntes en hel rad bäddar med mossa och torrt gräs. Det såg väldigt mysigt ut. Markus blev nästan sömnig när han tittade på dem och fick skärpa sig ordentligt för att inte sitta och nicka till. Då hördes en massa röster utanför. Det lät som en hel skolklass. En musnos stack in genom dörren. - Kommer ni med och spelar fotboll? - Får vi det? skrek alla igelkottbarnen i kör. Spela fotboll nere på ängen med barnen Åkersork och Skogsmus? 6

7 - Ni kan duka av först, sedan får ni gå, sa Igor. Jag ropar på er när det är dags att komma hem. Du vill kanske också följa med? frågade han Markus. Men Markus tyckte det var litet för varmt för att spela fotboll. Två minuter senare var bordet avdukat och de fyra igelkottbarnen hade sprungit iväg med sina vänner. Markus kunde höra deras röster en bit bort. Sedan hörde han en annan röst. Det var pappa som ropade på honom. Visst ja! Pappa och mamma hade pratat om att åka och bada på eftermiddagen. - Jag kommer! ropade Markus. Så vände han sig mot Igor och Mamma Igelkott. - Tack för att jag fick komma och hälsa på hos er, sa han. Och tack för teet! Jag måse springa hem nu. Min pappa ropar på mig. - Jag kan följa dig en bit på vägen, sa Mamma Igelkott. Jag ska ändå åt samma håll. De gick ut genom dörren, förbi smultronbacken och följde stigen in i skogen. Markus kände igen sig efter en liten stund. Det var precis där haren nästan sprungit på honom och Igor. - Hittar du resten av vägen själv nu, undrade Mamma Igelkott. Jag skall gå ditåt, sa hon och pekade mot en mindre stig som försvann in mellan träden. - Inga problem, sa Markus. Det är väl bara att fortsätta rakt fram. - Det stämmer, sa Mamma Igelkott. Du kan inte gå vilse. Ha det så bra nu. Hoppas vi ses fler gånger! Sen vek hon av in på sin stig. Hon vände sig om och vinkade med sin ena tass. Markus satte upp farten. Han höll sin tomma kakburk i ena handen när han sprang. Både pappa och mamma ropade på honom nu. De lät ganska otåliga. - Jag kommer, ropade han. Jag skyndar mig allt vad jag kan. Han sprang fortare och fortare. Men vad var det där? Det lät som om någon sprang efter honom! Han vände på huvudet medan han sprang och såg en stor, mörk skugga inne i skogen. Markus hejdade sig. Skuggan hejdade sig också. Ett par stora, alldeles gröna ögon tittade på Markus inifrån skogen. Markus började springa igen. Fort, fort. Plötsligt kom han inte längre! Någon höll fast honom. - Hjälp, skrek han. Då blev han upplyft, nästan ända upp till trädtopparna. Han blundade hårt med båda ögonen och sprattlade och skrek tills han blev nersläppt och landade på marken. Ingenting mer hände, så efter en stund vågade han öppna ögonen och titta sig omkring. Försiktigt, försiktigt! De stora, gröna ögonen tittade rakt på honom. 7

8 - Hjälp, skrek han igen. - Vad skriker du för, tror du jag är farlig? - Ja det tror jag, sa Markus och snyftade. - Jag ville bara leka med dig, men du tål visst inte skoj. Känner du inte igen mig? Då vågade Markus titta ordentligt. Han såg de gröna ögonen, ett par spetsiga öron, en skär nos, präktiga vita morrhår och ett grårandigt ansikte. Det var Tusse! Katten! Markus behövde inte vara rädd längre. - Markus, hörde han pappas röst. Han lät riktigt arg nu! - Jag måste springa. Jag ska hem, sa Markus. Han reste sig upp och sprang det fortaste han kunde med Tusse efter sig. Han slog emot trädstammarna då och då. Bladen svischade förbi hans panna och kinder och plötsligt var hans huvud över trädtopparna! Han tvärstannade och såg att han blev längre och längre. Träden nådde honom bara en bit över knäna nu. - Vad gör du i mitt potatisland Markus, hörde han pappas arga röst. Kom genast ut därifrån, och trampa inte ner någonting! - Jag går ju på stigen, sa Markus. I skogen. Markus kunde inte riktigt förstå det här. Han tittade sig omkring och såg att han verkligen stod precis mitt i potatislandet. Han klev försiktigt mellan potatisplantorna och gick fram till mamma och pappa. Pappa såg fortfarande arg ut. - Vad gjorde du egentligen i potatislandet, frågade mamma. - Jo ni förstår, började Markus, jag har varit och hälsat på hos Igor Igelkott och hans familj. Han berättade hela historien, hur han följt med Igor hem och allt som hänt sedan dess. - Du har drömt, sa pappa. Du har suttit och somnat i din koja och drömt alltihop! Markus började fundera. Allt hade varit så verkligt. Kunde han ha drömt alltihop? Han följde med pappa och mamma in i köket. Där stod en stor väska fullpackad med badgrejor. - Jag har brett några smörgåsar, sa pappa. Vi äter innan vi cyklar till sjön. De gick ut och satte sig på bänken bredvid trappan medan de åt. Mamma la upp rester av kall pannkaka och pytt-i-panna på ett fat som hon ställde ner på marken bredvid en liten skål med vatten. - Ifall dina vänner är hungriga eller törstiga, sa hon till Markus. Det prasslade ibland blommorna i rabatten, och hela familjen Igelkott kom fram och samlades runt faten. Alla åt ivrigt. 8

9 - Men titta, sa pappa. Vad är det för något blått som den där lilla mörka igelkotten har på baktassen? - Det är ett plåster, sa Markus. Hon skar sig ju på en glasbit. Mamma och pappa tittade på varandra, men de sa inget. Sedan spärrade mamma upp ögonen. - Men den där andra igelkotten, hur ser den ut egentligen, sa hon. Vad har den råkat ut för? Den har ju bara en enda rad taggar mitt på ryggen! Lila taggar. - Det berättade jag ju, sa Markus. Sedan blev han alldeles tyst. Han funderade. Drömde han fortfarande? Markus visste varken ut eller in. Han satte sig på huk och tittade på medan igelkottarna åt. Så sträckte han ut handen och rörde vid den största igelkotten. - Igor, sa han tyst. Igelkotten tittade på honom med sina pigga, svarta ögon. Så blinkade han med ena ögat mot Markus innan han försvann in mellan rosenbuskarna i rabatten tillsammans med hela sin familj. 9

10 Text och bild: Berit Jardevall Bildstugan i Lund Mailadress: berit.jardevall@bildstugan.se Webbadress: 10