Replik till Ray Baker om helvetet

Transkript

1 507 Replik till Ray Baker om helvetet Stefan Swärd Pastor i Elimkyrkan, Stockholm sward@src.a.se Ray Baker, lärare vid Credoakademin, har skrivit en artikel Vår Gud är en förtärande eld om den bibliska grunden för konditionalism. 1 Han problematiserar den traditionella tolkningen av helvetet som oändligt straff i medvetet tillstånd. Baker gör detta genom att diskutera två böcker som försvarar en traditionalistisk tolkning, nämligen Efter detta skriven av un de r - tecknad, och antologin Hell Under Fi re med Christopher W. Morgan och Ro bert A. Peterson som redaktörer. Baker analyserar särskilt begreppet odödlighet, och häv dar att endast personer som tar emot evigt liv som gåva från Gud genom tron på Jesus Kristus blir odödliga. Baker går ige nom bibeltexter som talar om elden som metafor för Guds slutgiltiga dom, han granskar kritiskt bibeltexter som pekar i riktning mot oändligt straff i medvetet tillstånd. Bakers text är intressant och han tar tag i ett svårt ämne, och försöker hitta en hållning med förankring i bibeltexterna. Hur får vi vår tro på en allsmäktig, kärleksfull Gud att gå ihop med idén att kanske många människor kommer att plågas för evigt i helvetet? Det är Bakers grundläggande fråga och han försöker få ihop ekvationen genom annihilationsläran, också kallad för konditionalism. Det är idén att de som inte vill tillhöra Gud så småningom kommer att upphöra att exi s - tera som en del av det eviga straffet. Baker argumenterar för att konditionalism presenterar en bättre helhetstolkning av de bibliska texterna än perspektivet att de gudlösa kommer att lida i medvetet tillstånd i oändlig tid. Ray Baker citerar från min bok: Ska vi ändra eller överge en kristen undervisning som har funnits i snart två tusen år måste det vara på grund av mycket starka övertygelser om att man i hela kyrkans historia har missförstått eller feltolkat Bibelns budskap. Hans kommentar till detta är att han antar den utmaningen. Jag tycker dock att han här förenklar frågan. Kan man hitta tydliga mönster kyrko - historiskt när det gäller utläggningen av den kristna läran behöver det respekteras, jag tycker att det försummas i alltför stor utsträckning i modern teologi. Baker vill utgå från exegetiken och bibeltexterna, men det är ju detta som kyrkohistoriens lärofäder och bibelutläggare ständigt efter strävat att göra. En exegetisk analys måste väga in hur de aktuella bibliska tex terna har tolkats av kyrkans lärare och ledare under århundradena. Att Bibeln tar upp om den slutliga do - men och eviga straff kan inte förnekas av någon som har Bibeln som grund för lära och liv. Men hur detta mer exakt ska uppfattas och tolkas, där kan meningarna gå isär. Det handlar om ett bildspråk för att skildra en framtid som är något annat än vad vi idag kan föreställa oss, det ligger utanför våra referensramar och erfarenhetsramar. Bibeln talar om Jesu tillkommelse och den fysiska uppenbarelsen av Jesus för hela världen, de dödas uppståndelse och att vi alla ska möta Gud som domare. Bibeln talar också om världens

2 508 Replik till Ray Baker om helvetet förvandling och nya himlar och en ny jord. Vårt nya uppståndelseliv blir av helt annan art än det liv vi lever nu. Evigt liv, evig dom och eviga straff är tydliga läror i Nya Testamentet. Men vad innebär den eviga domen och det eviga straffet i praktiken? Det är inte helt enkelt att med våra begränsade förstånd försöka greppa hur vårt liv kommer att gestalta sig efter den stora uppståndelsen, och att stå inför Guds domstol. Hur är vårt liv då i ett helt nytt framtida tillstånd? Var kommer vi att befinna oss m.m.? Att frågan om helvetet och de eviga straf fen är svåra frågor, där är jag och Baker överens. Och att det inte alltid är självklart hur vi ska tolka bibeltexterna. En hel del av de frågor jag ställer i min bok kan jag inte besvara på ett bra sätt. Men när det gäller frågor om den eviga framtiden kan vi bara veta det Gud uppen barat för oss, resten blir spekulationer. Därför behöver man tillämpa en viss försiktighet när man ska tolka de bibliska texterna. Baker följer flera olika argumentationslinjer för att försvara läran om konditionalism. I ett avsnitt problematiserar han läran om själens odödlighet, han ifrågasätter om det verkligen är Bibelns lära. Den nämns mer förbigående i min bok. Jag lyfter fram i min bok att det finns bi - beltexter som kan peka i en sådan rikt - ning att det inte är självklart att själen med automatik är odödlig. Min bedömning och slutsats blir dock att ordet evigt, pekar i riktning mot tid utan slut. En dag ska alla döda uppväckas, och uppstå till nya kroppar. Den uppståndelsen är bestående till sin karaktär. Om den uppståndelsen bara är temporär för alla dem som inte tagit emot eviga livets gåva, frågan är vad uppståndelsen då fyller för funktion. Uppståndelsen gäller alla dem som får gåvan evigt liv, men det gäller även alla dem som möter den eviga domen, det eviga straffet och den eviga döden. Det är min bedömning vid en samlad granskning av bibeltexterna att det eviga straffet är just evigt vilket också innebär en odödlighet, men visst finns det bibeltexter som man kan använda för att hävda att det inte finns en absolut odödlighet för själen. Vidare går Baker igenom bibeltexter som tar upp ord som förgås, förgöra, fördärv, brännas upp i eld m.m. Ord som används när det talas om helvetet i Bi - beln. Han argumenterar för att orden bety - der att upphöra att existera, förintas. Det är en möjlig tolkning av orden. En renodlad ord- och språkanalys ger inte ett renodlat svar, orden kan ha flera nyanser i den gamla grekiskan. De berörda orden måste inte ha innebörden att förintas, det finns också bibeltexter som pekar i rikt - ning mot att straffet inte är temporärt, bland annat texten i Upp. 14 som Baker refererar till. I ett kapitel i min bok diskuterar jag särskilt annihilationsläran. Exakt hur den slutliga domen kommer att utformas och gestaltas är svårt att veta. Det vi vet är att alla människor som har existerat under historiens gång ska uppväckas från det döda, och i sina nya uppståndelsekroppar ska man möta Gud som domare. Det kommer att då bli en åtskillnad, en del kommer att få det eviga livet och en del kommer att möta den eviga döden. I min bok argumenterar jag för att Guds rättvisa kräver att det blir olika grader i be - straffningen. Ett problem med annihilationismen är att det är svårt att se hur Guds straff kan graderas. Om den eviga döden inträffar direkt efter den yttersta domen, så blir det då i praktiken som en form av massavrättning. Frågan är också vad den yttersta domen har för funktion, Gud känner vad som finns i människors hjärtan och han vet allt om våra gärningar.

3 Stefan Swärd 509 Vad syftar det till att uppväcka en massa människor från det döda, för att de sedan ska avrättas igen? Men om man tänker sig domen som en gradering av både belöning och straff, då finns det en logik med att det finns en yttersta dom. Min referens till ateisterna avfärdar Baker. Men den fysiska döden och förintelsen är ju ett faktum för den icke-troende. Om en evig död, i form av förintelse, utplåning, är enda konsekvensen av mina synder, så är mitt slutliga öde som syndare endast det som alla redan vet. Alla de som saknar all form av tro och religion, och som inte tror på någon uppståndelse från det döda, de är helt övertygade om att utplåning och förintelse är ens eviga destination. Om detta är innebörden av den eviga döden, varför varnar Jesus stän digt för risken att gå evigt förlorad? Faktum är att Bibeln är helt tyst i frågan om vad som verkligen händer efter den yttersta domen om annihilationsläran stämmer. Hur ska domen graderas? När inträffar döden? I vilka avseenden är den eviga konsekvensen värre än vad alla icke-troende människor idag vet om sin eviga död, att man kommer att upphöra att existera? Här saknar jag reflektioner och resonemang i Bakers text. Noter 1. Theofilos, vol. 6, nr 1 (2014), 4-19.

4 510 Slutreplik till Swärd Ray Baker Lärare vid CredoAkademin Jag är tacksam att Stefan Swärd har tagit tid ur sitt alltför ofta hektiska schema för att skriva en respons på min artikel. Jag hoppas att vi genom detta samtal kan likt järn som skärper järn också skärpa var - andra (Ords 27:17). Swärd hävdar att jag gör en komplicerad fråga för enkel genom att nonchalera kyrkohistoria och tolkningstraditioner. Jag står dock vid begränsningarna jag gjor - de i min artikel därför att jag ville fokusera på exegetiken. Jag är medveten om att traditionalism har varit majoritetsuppfattningen i den västerländska kyrkans historia, men menar att några tongivande tidiga kyrkofäder såsom Irenaeus och Jus - tinus Martyren var konditionalister, som Swärd medger i sin bok. 1 Frågan om tolkningstraditioner ligger helt enkelt för långt från kärnfråga för att göra den rättvisa i denna korta text. Kyrko fä dernas tolkningar av helvetestexterna och själens even tuella odödlighet får förbli fokus för en helt annan artikel. Min utmaning till Swärd i artikeln var att komma med exegetiska skäl för tron att de ogudaktiga kommer att lida i medvetet tillstånd i oändlig tid. Han svarar med en utläggning om hur vi ska förstå orden evig och ἀπ όλλυµι-gruppen. Swärd menar att ordet evig pekar i riktning mot tid utan slut. Jag kan också bejaka ordets kvantitativa definition, men menar som han säger angående ἀπ όλλυµιgruppen att orden kan ha flera nyanser i den gamla grekiskan som jag har visat med mina utläggningar av Romarbrevet 16:25 och Judas brev 7. I avsaknad av ver ser som tydligt visar att människosjälen är odödlig och med starka bevis på motsatsen förblir min mening att Bibeln inte talar om eviga eller odödliga själar förutom när det handlar om Jesus eller troende människor. Swärd tar också upp meningen bakom orden i ἀπ όλλυµι-gruppen. Här missrepresenterar dock Swärd min position när han hävdar att jag menar att ἀπ όλλυµι måste betyda förinta. Jag skriver ut - tryck ligen i min artikel: En del traditionalister menar att konditionalister argumenterar att verbet ἀπ όλλυµι och motsvarande substantivet ἀπ ώλεια betyder att det som förgörs eller blir fördärvat upphör att existera. Traditionalister påpekar med rätta att ordet också kan användas om sådant som blir förstört men som inte upphör att existera, exempelvis det borttappade silvermyntet, den förlorade so - nen och gamla vinsäckar. Ordet kan betyda förinta, men behöver inte betyda det varje gång det förekommer. Min poäng är att ordet oftast används i kontrast till livet. (s 9). När ordet används i motsatsrelation till evigt liv som det gör i Jo - hannes 3:16; 10:28 och Matteus 7:13-14 betyder det evig död. Styrkan med Swärds respons på min artikel är två insiktsfulla religionsfilosofiska frågor. För det första frågar han vad uppståndelsen fyller för funktion om de ogudaktiga bara ska avrättas eller tillåtas dö. Det är en viktig invändning som Shedd lyfte fram redan för mer än 100 år

5 Ray Baker 511 sedan. Jag kan tyvärr inte ge ett definitivt svar på frågan eftersom jag anser att Bibeln är tyst på den här punkten. Jag kan dock presentera ett tänkbart svar som passar ihop med det som vi för övrigt vet om uppståndelsen och domen. Det är veder gällning att domen ska fällas och det eviga straffet utmätas, en övertygelse jag tror att Swärd och jag delar. Annars blir det som Swärd mycket riktigt påpekar, att ateisten har rätt: man dör och så är sagan slut. Ateisten kanske satsade fel i frågan om Guds existens, men ateisten kommer aldrig veta det om inte det finns en uppståndelse och en dom. Swärd ställer följdfrågan i vilket avseende den eviga konsekvensen av konditionalism är värre än vad ateister förväntar sig. Jag menar att de inte förväntar sig möta den levande Guden. Jag ställer också en följdfråga: vad fyller uppståndelsen för funktion om de ogud - aktiga redan lider kval i hades eller mellantillståndet? Jag är medveten om att inte alla traditionalister tror att man är medveten i mellantillståndet, men vilket syfte tjänar den kroppsliga uppståndelsen om det blir bara mer lidande av samma art särskilt om man också tar avstånd från poena sensus, fysiskt lidande i helvetet, som många traditionalister gör? Den andra religionsfilosofiska frågan Swärd ställer handlar om graderingar. Han menar att konditionalism inte lämnar utrymme för olika grader av straff om alla möter samma slut, den andra döden. Det är intressant att Swärd lyfter fram det som kritik mot konditionalism eftersom jag redan har riktat samma kritik mot statusprincipen, ett vanligt sätt bland traditionalister för att försvara disproportionaliteten mellan synd och straff. Trots att lång ifrån alla konditionister anser att människan är medveten i mellantillståndet, anser jag att det är just i mellantillståndet att graderingar mellan synd och straff kan bli både proportionerliga och rättvisa. Jag har dock inte alla svar angående mellantillståndet Bibelns uppgifter är knapphändiga även i denna fråga och jag är också medveten om problemet med ett straff som kommer omedelbart efter den fysiska döden, in - nan man har stått inför domen. Det enda svaret jag kommer på är Jesu ord i Jo han - nes 3:18 att den som inte tror är redan dömd. Både Swärd och jag delar många grundläggande övertygelser. Vi har båda ägnat största delen av vårt liv åt att uppmuntra och utmana troende människor, sökare så väl som skeptiker att ta den krist na trons sanningsanspråk på större allvar. Även om vi inte är överens om exakt hur konsekvenserna ser ut om man säger ett slutgiltigt nej till Gud, så tror vi båda två att det blir ytterst allvarligt. Noter 1. Efter detta: Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete (Örebro:XP Media, 2011), 108.