ISBN

Transkript

1

2 3

3 Författarna och utrikesministeriets Europainformation Redaktör Päivi Toivanen Grafisk form Mika Launis Översättning till svenska Christina Tallberg English redaction Joe Brady Tryckeri J-paino Oy, Helsingfors 2007 ISBN

4 Innehåll Olli Rehn: Utvidgningen är arbete till förmån för fred, frihet och välstånd 7 Jouko Lindstedt: Bulgarien 17 Landet och folket 17 Medeltiden 19 Det osmanska väldets tid och bulgarernas nationalistiska väckelse 22 Det självstämdiga Bulgarien före andra världskriget 24 Andra världskriget och kommunistregimen 28 Från kommunismens fall till EU-medlemskap 31 Om Bulgariens språk och kultur 36 Forskning om Bulgarien i Finland 39 Källor 40 Katalin Miklóssy: Rumänien 47 Inledning 47 Från furstendömen till stat 49 Rumäniens säregna kommunism 54 Kommunismens våldsamma fall 57 Den nya demokratins första steg ( ) 58 Ion Iliescu och visionen om en mjuk övergång blev en vändpunkt under övergångsperioden 63 Mot EU-medlemskap 65 Prioriteringar inom utrikespolitiken 67 Till slut 71 Litteratur 76 SUMMARY 79 5

5 Olli Rehn Olli Rehn är ledamot av Europeiska kommissionen och ansvarar för utvidgningen. Han gav i slutet av 2006 ut boken Suomen eurooppalainen valinta. Romfördraget som ses som det avtal som upprättade Europeiska gemenskapen fyllde 50 år i mars. Detta firades runtom i Europa. Det finns all anledning att fira. Integrationen har varit en väg till fred och välstånd. Utvidgningen har fungerat bättre som incitament för demokratiska och ekonomiska reformer än någonsin käppen eller svärdet. Europa är i dag mycket stabilare och säkrare än för 50 år sedan. Integrationen inleddes när Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland inrättade en gemensam kol- och stålmarknad. Andra världskriget hade precis tagit slut, och syftet var att säkra freden i Europa mellan krigets vinnare och förlorare. De tidigare fiendestaterna blev nu jämlika parter, som arbetade tillsammans i gemensamma organ. Vi har vandrat en lång väg sedan de första stegen mot integrationen togs. Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig Grekland blev EU-medlem 1981, Spanien och Portugal 1986 samt Finland, Sverige och Österrike Den senaste utvidgningsomgången, den femte, genomfördes i två delar: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern utökade unionens medlemsantal från 15 till 25 den första maj Sedan Bulgarien och Rumänien anslutit sig till unionen har EU i dag 27 medlemsländer. Järnridån finns inte längre. Knappt tjugo år efter att Berlinmuren föll är Väst- och Öst- 7

6 europa integrerat på nytt. En stor utvidgningsvåg i stil med den femte utvidgningen är inte att vänta inom en skönjbar framtid. Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein bedriver ett nära ekonomiskt samarbete med EU och deltar exempelvis i många kultur- och utbildningsprogram, men de har inte i detta skede uttryckt något intresse för medlemskap. Länderna i sydöstra Europa har sin framtid i Europeiska unionen. Medlemsländernas ledare upprepade vid toppmötet i december 2006 att EU håller dörren öppen för de sydosteuropeiska länder som redan är med i processen, dvs. Turkiet, Kroatien och de övriga länderna på västra Balkan. Balkanländerna har emellertid tillsammans lika många invånare som Rumänien har. Turkiets EU-medlemskap kan bli verklighet tidigast om år. Det finns många mellanetapper på vägen. Utvidgningsprocessen går inte framåt med ett snabbtågs fart, utan snarast som ett lokaltåg. Men det viktigaste är att processen stadigt går framåt. Varför bör då EU ta emot ännu fler medlemsländer? Utgångspunkten för utvidgningen är klar och enkel. Målet är att göra hela Europa till ett område med fred och stabilitet, välstånd och välfärd, där demokrati råder och rättsstatsprincipen tillämpas. Ett EU-medlemskap sporrar länderna att reformerna sina samhällen enligt europeiska värderingar. Ett kontinuerligt och intensivt samarbete ökar förtroendet mellan länderna. När förhandlingarna inleds kan medlemsländerna ha synnerligen divergerande åsikter om saker och ting, men beslut nås ändå med hjälp av diskussioner, pennor, papper och datorer, inte med bomber och pansarvagnar. Utvidgningen har visat sig vara EU:s viktigaste mjuka maktmedel. Tack vare den har Europa framgångsrikt kunnat anpassa sig till nya förhållanden, som när diktaturer och kommunismen fallit. Den allt större inre marknaden och det ekonomiska samarbetet har ökat välståndet och konkurrenskraften, varför EU med sina i dag 27 medlemsländer ännu bättre än tidigare kan möta de utmaningar som globaliseringen för med sig. Utvidgningen har också ökat EU:s betydelse i världen och gjort 8

7 unionen till en starkare internationell aktör. Tvärtemot vad som ofta sägs i offentligheten, står EU:s utvidgning och en djupare politisk och ekonomisk integration inte i konflikt med varandra. De har tvärtom ofta gått hand i hand. Unionens medlemsantal har mer än fördubblats på femton år. Samtidigt har man infört en gemensam inre marknad, tagit den gemensamma valutan euron i bruk, underlättat det passfria resandet och intensifierat samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken. EU år 2007 är klart starkare än EU år Men ändå glöms fördelarna med utvidgningen lätt bort i den offentliga debatten. Trots att varje nytt medlemslands inträde i EU föregås av förberedelser och förhandlingar i flera års tid, då man försäkrar sig om att landet i fråga har beredskap att uppfylla de skyldigheter som ett EU-medlemskap innebär, tycker många att EU utvidgas i skrämmande snabb takt. Det är synnerligen viktigt att lyssna på medborgarna, sätta sig in i deras bekymmer och erbjuda dem riktig information om nyttan med utvidgningen och de utmaningar denna för med sig. Samtidigt som vi arbetar till förmån för utvidgningen, måste vi motivera varför vi gör det. Detta ansvar bärs gemensamt av EU:s institutioner, medlemsländerna, de regionala och lokala myndigheter som står nära medborgarna och av medborgarsamhället. Att lyssna till medborgarna och diskutera med dem har redan lett till resultat inom utvidgningspolitiken. Kommissionen har skapat klarare och tydligare principer för utvidgningspolitiken och tillämpat dem i ett par års tid. Europeiska rådet, som består av medlemsländernas stats- och regeringschefer, fastställde i december 2006 enhälligt den nya utvidgningsstrategin, som grundar sig på tre pelare: konsolidering av förpliktelserna, villkorlighet och bättre kommunikation med medborgarna. När ett utvidgningsbeslut fattas måste man också alltid se till att unionen är funktionsduglig. Givna förpliktelser måste hållas: pacta sunt servanda. Detta gäller både Europeiska unionen och intresserade framtida medlemsländer. För att förpliktelserna inte skall belasta unionen alltför mycket, håller EU 9

8 fast vid sina löften till de länder som redan är med i utvidgningsprocessen, men förhåller sig reserverat till nya förpliktelser. På samma sätt måste kandidatländerna och eventuella kandidatländer beslutsamt uppfylla sina förpliktelser under processens olika skeden. När länderna eventuellt kan bli medlemmar bestäms uteslutande enligt hur reformerna av politiken och ekonomin i respektive land framskrider. Varje land bedöms enligt sina egna meriter. En behärskad och gradvis utvidgningsprocess har en positiv inverkan på den europeiska integrationsutvecklingen. En funktionsduglig union är förenlig med de nuvarande och de kommande medlemsländernas intressen. Därför måste vi kunna garantera att EU bevarar sin förmåga att fatta beslut också när medlemsantalet ökar. EU:s nuvarande fördragsgrund har upprättats för en union med högst 27 medlemsländer. Den täcker ännu dagens situation. Men det behövs förändringar åtminstone vad gäller beslutsfattandet, antalet ledamöter i Europaparlamentet och röstviktningen i rådet innan nästa land kan bli medlem. Sannolikt är det Kroatien som kandiderar för platsen som EU:s 28:e medlemsland. Meningen är att unionens nya grundfördrag skall godkännas före Europaparlamentsvalet i juni Det är möjligt att Kroatien ansluter sig till EU kring decennieskiftet, om landet då uppfyller medlemskriterierna. Reformerna behövs inte endast för utvidgningens skull, utan framför allt för den nuvarande unionen. EU måste förbättra medborgarnas sysselsättning och säkerhet och skapa förutsättningar för en god ekonomisk tillväxt. Unionen måste även fortsätta att bygga upp den inre marknaden och förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Om fler beslut kunde fattas med kvalificerad majoritet och en tjänst som EU:s utrikesminister inrättas skulle det effektivera unionens yttre förbindelser och öka slagkraften och konsekvensen inom denna sektor. Detta skulle ytterligare öka unionens internationella inflytande. Reformerna behövs nu, inte först om fem, tio eller tjugo år. EU:s integrationsförmåga är uttryckligen ett funktionellt begrepp, inte 10

9 ett geografiskt. Inte heller detta är något nytt i EU-debatten. Medlemsländernas ledare konstaterade redan vid toppmötet i Köpenhamn 1993 att unionens förmåga att ta emot nya medlemmar och samtidigt fördjupa och intensifiera sin verksamhet måste beaktas vid utvidgningen av unionen. Integrationsförmågan gäller inte endast de gamla medlemmarnas förmåga att ta emot nya medlemmar, utan också hur hela unionens karaktär och uppgifter förändras. Vid samma möte i Köpenhamn fastställdes också de rättsliga, politiska och ekonomiska kriterierna för anslutningen till unionen. Enligt dessa kriterier skall ett kandidatland innan det blir medlem ha stabila demokratiska organ, iaktta principerna för rättssamhället, respektera de mänskliga rättigheterna och skydda och respektera minoriteternas rättigheter. Landet skall ha en fungerande marknadsekonomi, som har förmåga att hantera konkurrenstryck och marknadskrafterna i EU. Landet måste också besitta förmågan att fullgöra de politiska och ekonomiska skyldigheter som medlemskapet medför och iaktta målen för den ekonomiska och monetära unionen. Dessa villkor har tillämpats i över tio års tid och det har gett EU och kommissionen sakkunskap och en exakt uppfattning om vad som krävs av medlemskandidaterna. Anslutningsförberedelserna är en lång process. Arbetet med den kommersiella och ekonomiska grunden för utvidgningen 2004 inleddes redan 1991, då EU undertecknade de första Europaavtalen som förberedde anslutningen med Ungern och Polen och senare med de övriga dåvarande kandidatländerna. När länderna i östra Centraleuropa blev EU-medlemmar hade till exempel redan nästan 90 procent av handeln med industriprodukter avreglerats, vilket garanterade att det inte uppstod några överraskningar på marknaden. Varje utvidgning förbereds lika omsorgsfullt. Ansökarländerna förväntas genomföra omfattande samhälleliga och ekonomiska reformer, och detta är ofta en smärtsam process. Det kan vara svårt att få folkets stöd för reformerna, och därför måste länderna och deras ledare kunna lita på EU:s stöd för att genomföra reformerna. Man måste också kunna 11

10 lita på att EU håller sina löften. Det behövs trovärdighet på bägge sidor om förhandlingsbordet. I första hand är det kandidatländerna själva som drar nytta av reformerna. Reformerna görs inte endast för EU:s skull, utan också för kandidatlandets medborgare. Processen som syftar till ett medlemskap i unionen är minst lika viktig som själva målet. Den femte utvidgningen som genomfördes 2004 och 2007 väckte mycken oro bland EU:s medborgare. Men de farhågor som framfördes på förhand har visat sig vara obefogade. De nya medlemsländerna har gett unionens ekonomi en efterlängtad energi. Utvidgningen skapade en inre marknad med nästan 500 miljoner människor. Handeln mellan de gamla och de nya medlemsländerna har fyrdubblats. Trots att det förekommit motsatta uppfattningar har fler nya arbetsplatser i själva verket skapats i de gamla medlemsländerna än vad som har förlorats på grund av omlokaliseringar. Likaså har rädslan för en massflytt av arbetstagare från de nya medlemsländerna till de gamla varit obefogad. Statistik som EU:s organ och medlemsländerna samlat in bevisar att flyttströmmarna mellan de gamla och nya medlemsländerna har varit mycket små och inte tillräckligt stora för att påverka EU:s arbetsmarknad generellt. Procentandelen medborgare från de nya medlemsländerna som bor i de gamla medlemsländerna har varit relativt oförändrad före och efter utvidgningen. Deras andel av befolkningen i arbetsför ålder är i de flesta gamla medlemsländer under en procent. Inflyttningen från länder utanför EU har varit ett fenomen av mycket större betydelse än rörligheten inom EU. Rörligheten som följde på utvidgningen 2004 har de facto varit till nytta för de gamla medlemsländernas ekonomier. Arbetstagare som flyttat från de nya medlemsländerna har haft en positiv inverkan på arbetsmarknadssituationen, den hållbara ekonomiska tillväxten och läget inom den offentliga ekonomin. I synnerhet har arbetstagarnas inflyttning hjälpt till att minska arbetskraftsbristen inom branscher där det av tradition har varit svårt att hitta arbetstagare. Sysselsättningsnivån har 12

11 stigit i många gamla medlemsländer, inklusive Finland, efter utvidgningen EU-medlemskapet har naturligtvis också haft en positiv betydelse för de länder i Central- och Östeuropa som anslutit sig till unionen. Arbetslöshetsnivån har sjunkit betydligt i nästan alla länder, och utsikterna för den ekonomiska tillväxten är ljusa. Eftersom ekonomin växer och nya arbetsplatser uppstår finns det ingen anledning att vänta sig ett ökat utflyttningstryck från dessa länder. Egen härd är guld värd för oss alla. Under de senaste åren har den allmänna uppmärksamheten mer riktats på unionens problem än på framgångssagorna. År 2005 var en bottennotering i den europeiska integrationens historia. Ekonomin i det gamla Europa uppvisade nolltillväxt och arbetslösheten var på topp. Frankrike och Holland röstade ned det konstitutionella fördraget. Unionen beslutade ta en andhämtningspaus, och det tog en tid innan man åter började fundera på framtiden. Efter de negativa resultaten i de franska och holländska folkomröstningarna var en del av de europeiska politikerna redo att bromsa eller till och med stoppa utvidgningen. Så skedde lyckligtvis inte. Med tanke på utvidgningen var år 2005 förutom en avvärjningsseger även en inkörning i nya positioner. Trots den svåra politiska situationen förmådde unionen fatta betydelsefulla beslut beträffande de länder som ansökt om EU-medlemskap. I oktober 2005 startade medlemskapsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Beslutet tillkom inte smärtfritt, utan det finslipades över natten vid medlemsländernas utrikesministermöte i Luxemburg. Det blev sent på småtimmarna även nästa natt innan beslutet äntligen var klart. Vi får inte underskatta betydelsen av detta beslut. Det hade varit oansvarigt att avbryta arbetet för att befästa freden och välståndet i Europas oroligaste hörn. Visserligen har man varit tvungen att slå ner på utvidgningstakten, och på sistone har man gått framåt mer behärskat och i lugnare takt än tidigare. 13

12 Men vi får inte göra utvidgningen till syndabock för Europas ekonomiska och sociala problem. Polska rörmokare är inte skyldiga till svårigheterna vare sig i Frankrike eller på annat håll i Europa. Enligt det franska förbundet för företagare i VVS-branschen hade man en brist på rörmokare i Frankrike 2005, och det fanns omkring 150 polska rörmokare som avhjälpte denna brist. Men det hade alltså funnits arbete för fler gästarbetare. Många har krävt en diskussion om Europeiska unionens gränser. Bakgrunden till detta krav är ofta att man vill avbryta EU:s utvidgning och i synnerhet förhindra ett eventuellt turkiskt medlemskap. Enligt EU:s grundfördrag kan varje europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt principerna för rättsstaten ansöka om att bli medlem i EU. Det betyder dock inte att alla europeiska stater bör ansöka om medlemskap. Och det betyder inte heller att unionen bör godkänna alla ansökningar. Men unionens ledare bör inte heller med tjock penna börja rita upp nya gränser på Europas karta endast några år efter att järnridån revs. EU är i första hand en värdegemenskap och värderingarna bestämmer mer än geografin vad Europeiska unionen är. Visserligen spelar också geografin in. EU avvisade Marockos medlemskapsansökan 1987 och drog samtidigt upp den södra gränsen för unionen vid Medelhavet. I väst är Atlanten en naturlig gräns, om man inte räknar med några öar som administreras av de nuvarande medlemsländerna. I norr slutar Europa vid Ishavet. Europeiska unionens nordligaste gräns går visserligen i dag mellan Finland och Norge. I öst går gränsen nu vid Svarta havet. I öst finns dock inte en lika naturlig gräns som i söder, väst och norr i öst smälter Europa samman med den eurasiatiska kontinenten. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm har kommenterat detta med en viss sarkasm: Alla vet att Europa inte har någon geografisk östgräns, och därför existerar Europa över huvud taget endast som en intellektuell konstruktion. 14

13 Det är alltid på sin plats att diskutera unionens framtid. Men det finns ingen anledning att diskutera Europas gränser om slutresultatet blir att dörrarna i strid med EU:s eget grundfördrag stängs för gott för något europeiskt land. I dag är det inte aktuellt att lyfta fram nya länder t.ex. Ukraina som medlemskandidater. Likväl finns det ingen anledning att säga aldrig till Ukraina eller något annat grannland. Det nyttar ingen. EU skall enligt bästa förmåga försöka förstärka sina relationer till grannländerna i öst och söder. För närvarande täcker samarbetet allt övrigt än ett medlemskap. När Romfördraget, som upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen, undertecknades den 25 mars 1957, hörde sex länder i västra Mellaneuropa till gemenskapen. I dag 50 år senare har antalet medlemsländer mer än fyrdubblats och EU sträcker sig från Östersjön till Medelhavet och från Atlanten till Svarta havet. Unionen med sammanlagt nästan 500 miljoner EU-medborgare är världens största ekonomiska område. Det första halvseklet i EU:s historia har varit en klar framgång och vi bär ansvaret för att framgången fortsätter. Det ligger i hela Europas intresse att främja demokratiutvecklingen på västra Balkan och göra Turkiet till en stöttepelare för stabilitet i ett av världens mest instabila områden. Utvidgningen är en av EU:s viktigaste säkerhetsgarantier. Det skulle vara oansvarigt att vända ryggen åt Balkan, där krig och etnisk osämja under det gångna årtiondet orsakade tusentals människors död och gjorde miljoner till flyktingar. Att neka Turkiet möjligheten till medlemskap på grund av våra egna fördomar och rädslor skulle stå i strid med allt det vi tror på i Europa. Tolerans och respekt för andra människor är den bärande kraften i Europa. Vi måste kunna leva som vi lär. Endast då kan vi kräva förändringar även av andra. Varje europé, som tvivlar på den europeiska integrationens och utvidgningsprojektets meningsfullhet och nödvändighet, borde besöka Serbien. I juli 2006 var jag själv på EXIT-rockfestivalen i Novi Sadi. Där 15

14 talade jag med unga serber och ungdomar från andra delar av västra Balkan. Enligt en undersökning har 70 procent av studenterna i Serbien aldrig varit utanför landets gränser. Deras önskelista toppas av visumfrihet och möjligheten att resa fritt i Europa. De serbiska ungdomarna ser inte EU som ett jättelikt byråkratimonster, utan som en inträdesbiljett till fred, demokrati och en bättre försörjning. Jag hoppas att när folk talar om att de rädda för och trötta på utvidgningen skulle de komma ihåg att 21 av EU:s nuvarande 27 medlemsländer i något skede har gått igenom utvidgningsprocessen och i de tidigare medlemmarnas ögon varit nya. Det inger inte någon orsak till oro. Innan en enda medlemskandidat kan gå med i unionen, måste alla gamla medlemsländer enhälligt stödja medlemskapet och Europaparlamentet godkänna det. Förstoringsglas används för att granska att medlemsvillkoren uppfylls. Det finns ingen genväg eller bakdörr till EU-medlemskap. I den här boken presenteras unionens senaste nykomlingar, Bulgarien och Rumänien. Bägge länderna har på relativt kort tid genomgått en genomgripande förändring. I Bulgarien hölls sommaren 1990 det första fria flerpartivalet efter världskrigen. Rumäniens diktator Nicolae Ceauşescu störtades och avrättades 1989, men de före detta kommunisterna satt kvar vid makten till mitten av 1990-talet. Det är bara att gratulera Bulgarien och Rumänien. Även om reformarbetet och stabiliseringen av demokratin måste fortsätta med kraft, finns det orsak att lyfta på hatten för de förändringar som hittills genomförts. Man kan aldrig anse det vara en självklarhet att någon väljer demokratin. Det finns gott om andra exempel i vårt grannskap. Jag önskar alla läsare trevliga fåtöljresor i Europeiska unionens nya medlemsländer! Vi har mycket att lära om och av varandra. 16

15 Jouko Lindstedt Jouko Lindstedt är filosofie doktor (1985) och professor i slavisk filologi vid Helsingfors universitet sedan Han har forskat i bulgariska språket, Bulgariens och Makedoniens kulturhistoria och europeisk språkpolitik. Landet och folket Semestermålen vid Svartahavskusten i Bulgarien är bekanta för många landet besöks ju årligen av mer än hundratusen finländska turister. Bulgarien, som i början av 2007 blev medlem av Europeiska unionen, är ändå med undantag av semesterområdena troligen rätt okänt. Lyckligtvis är en av anledningarna till att landet inte är så känt dess jämförelsevis stabila utveckling: trots att Balkanbergen som gett namn åt hela Balkanhalvön finns i Bulgarien, gäller de negativa nyheterna från Balkan oftast staterna väster om Bulgarien i det forna Jugoslavien, där det har varit betydligt oroligare. Många bulgarer vet någonting om Finland om inte annat så att Finska gardet var med och befriade Bulgarien från det osmanska väldet i kriget Kanske någon också vet att Bulgarien under en kort tid efter befrielsen hade en finländsk statsminister, general Casimir Ehrnrooth från Nastola. Bulgarien ligger på östra Balkanhalvön och har kust mot Svarta havet. Landet gränsar i norr till Rumänien, i väster till Serbien och Makedonien och i söder till Grekland och Turkiet. Bulgariens yta är km 2 dvs. en tredjedel av Finland. Landet har 7,7 miljoner invånare (2005). Merparten av invånarna är bulgarer som talar sydslavisk bulgariska och som av tradition bekänner sig till den ortodoxa religionen. Den största etniska minoriteten är tur- 17

16 karna, som utgör nära en tiondel av befolkningen. Enligt den officiella befolkningsstatistiken finns det fem procent romer, men i verkligheten är de antagligen fler. Eftersom vi befinner oss på Balkan finns det ytterligare ett tiotal andra etniska minoriteter i landet, men deras sammanlagda antal är enligt den officiella statistiken under två procent. Den viktigaste minoritetsreligionen är islam, som turkarna, en del av romerna och pomakerna muslimer som talar bulgariska bekänner sig till. 70 procent av befolkningen bor i städer. Den största staden är huvudstaden Sofia (1,1 milj. invånare). Övriga större städer är Plovdiv, Varna, Burgas och Ruse. Bulgarien indelas traditionellt i tre geografiska områden. Norra Bulgarien består av ett lågland som gränsar till Donau, vilket kallas Moesia (antikens Mosien). I söder och sydost finns Thrakien. Mellan Moesia och Thrakien finns Balkanbergen, som på bulgariska heter Stára planiná dvs. det gamla berget. Sydvästra Bulgarien eller området kring Pirinbergen utgör geografiskt en del av området Makedonien. Merparten av detta område ligger dock i republiken Makedonien och Grekland. Utöver Balkanbergen och Pirinbergen finns den kända bergskedjan Rodopi i söder. I sydväst söder om Sofia finns Rilabergen och där ligger det kulturhistoriskt viktiga Rilaklostret liksom landets och hela Balkanhalvöns högsta berg Musala (2 925 m). Floderna är rätt så grunda, med undantag av Donau som bildar gräns mellan Bulgarien och Rumänien. Klimatmässigt ligger Bulgarien på gränsen mellan det kontinentala klimatet och Medelhavsklimatet. Vintrarna är rätt kalla och i bergen faller ofta rikligt med snö. Somrarna är heta och torra. Medeltemperaturen i Sofia är 2 C i januari och +21 C i augusti. Bulgarerna påminner gärna om att deras stat grundades för över år sedan och att en väsentlig del av Rysslands och många andra ortodoxa slaviska länders kultur härstammar därifrån. Det kyrilliska alfabetet som ofta oriktigt kallas det ryska alfabetet har sitt ursprung i Bulgarien. Bulgarien är såtillvida ett typiskt Balkanland att historien enligt vår uppfattning också sådant som hände för mycket länge sedan utgör en del av den dagliga politiska debatten och samhällsdiskussionen, 18

17 och nutiden betraktas och tolkas ofta utifrån historiska händelser. För att bättre förstå bulgarerna måste vi börja med medeltidens historia. Medeltiden Under antiken befolkade thrakerna det område som i dag är Bulgarien. Efter att det romerska riket föll sönder kom området att tillhöra Östrom eller Bysans. Den slavisktalande befolkningen började söka sig över Donau till Bysans på 500-talet efter vår tideräknings början, och under de följande århundradena bredde slaverna ut sig över hela det bysantinska rikets områden i Europa delvis som soldater i olika erövrares trupper, delvis som fredliga jordbrukare. Det var dock inte slaverna som grundade det självständiga bulgariska riket, utan bulgarer som tillhörde turkfolken. De erövrade det som i dag är norra Bulgarien och besegrade den bysantinska armén. I fredsavtalet år 681 med bulgarerna måste Bysans för första gången erkänna att man förlorat områden söder om Donau till ett annat rike. Detta år har av tradition ansetts vara året för det första bulgariska rikets grundande, även om bulgarernas olika statsformationer naturligtvis haft en lång historia redan före detta fredsavtal. Med bulgarer avsågs ursprungligen således inte alls slaver, utan landets styrande överklass, som hade sitt eget språk, sin egen religion och ett eget klansystem. Så småningom slaviserades dock bulgarerna, även i språkligt hänseende, och alla slaver i riket började kallas bulgarer. Thrakerna, som bodde kvar i landet, uppgick också efter en tid helt och hållet i den slaviska befolkningen. Att Bulgarien övergick till kristendomen på 860-talet och år 893 valde slaviskan till rikets och kyrkans officiella språk hade också betydelse för att slaviskan blev det dominerande språket. Uppkomsten av det slaviska skriftspråket var en av de mest betydande händelserna i kulturhistorien under medeltiden, och den är nära förknippad med det första bulgariska riket, även om skriftspråkets fäder hade sin hemvist i det bysantinska riket. Fornkyrkoslaviskan som 19

18 bulgarerna kallar det fornbulgariska skriftspråket skapades av bröderna Kyrillos (ursprungligen Konstantinos Filosofen, 826/ ) och Methodius (ca ) från Thessaloniki, vilka senare fick hederstiteln slavernas apostlar och som dyrkas som helgon både inom den ortodoxa och katolska kyrkan. Det finns inga exakta uppgifter om deras etniska bakgrund, men säkert kunde de den lokala slaviska dialekten sedan barndomen, fastän de hade fått sin utbildning på grekiska. De skapade ett eget alfabet för slaverna och började översätta texter som användes vid gudstjänsten till det nya skriftspråket. Vad vi vet besökte Kyrillos och Methodius aldrig Bulgarien. Den första kyrkliga organisationen med slaviskan som språk skapade de år 863 i mähriska riket, som låg där Tjeckien och Slovakien finns i dag. Alfabetet de använde var inte det som i dag kallas det kyrilliska, utan det glagolitiska alfabetet, som klart skilde sig från både det grekiska och det latinska alfabetet. De sökte stöd både i Konstantinopel och i Rom för användningen av ett nytt liturgiskt språk. Kyrillos dog år 869 i Rom, som bröderna besökte för att få påvens välsignelse för sitt arbete. Påven utnämnde Methodius till biskop för slaverna, men hans arbete i Mähren och Pannonien var svårt, eftersom också de frankiska biskoparna som använde latinet som liturgiskt språk ville lägga dessa områden under sig. Efter Methodius död år 885 måste de slaviska prästerna som han utbildat lämna Mähren. Några sökte sig till Dalmatien vid Adriatiska havet, andra möjligen till Böhmen och Polen. Men många sökte skydd i Bulgarien som hade omvänts till kristendomen och där togs de väl emot. Användningen av slaviskan som liturgiskt språk gav nämligen den bulgariska kyrkan och det bulgariska riket en möjlighet att frigöra sig från den bysantinska grekiskspråkiga kyrkans inflytelsesfär. Två kyrkliga centrum med hög kultur uppstod i det bulgariska riket. Det ena i rikets nya kristna huvudstad Preslav i nordöstra Bulgarien, och det andra i rikets sydvästra del i Ohrid, som i dag ligger i republiken Makedonien. I Ohrid använde man till en början det glagolitiska alfabetet som Kyrillos skapat. Det kyrilliska alfabet som vi i dag känner uppstod antagligen i Preslav i slutet av 800-talet, när Kyrillos och Methodius 20

19 lärjungar kombinerade vissa bokstäver i det glagolitiska alfabetet med det grekiska alfabetet som tidigare var känt i riket. Under de kommande århundradena spred sig sedan det kyrilliska alfabetet till Serbien och till ryssarna och andra östslaver det började användas av alla slaver som vid kyrkans delning hamnade på den östra, ortodoxa sidan. Därefter användes det glagolitiska alfabetet enbart av katolska kroater. Kyrillos och Methodius viktigaste elev, Klemens av Ohrid, verkade i Ohrid i Makedonien. I detta sammanhang är det viktigt att konstatera att en del av det som bulgarerna anser höra till sin nationella historia, anser deras grannar i väst makedonierna med minst lika stor rätt vara ett centralt arv i den makedoniska historien. Medan nationalbiblioteket i Sofia är uppkallat efter Kyrillos och Methodius och universitetet efter Klemens av Ohrid, är det tvärtom i Makedoniens huvudstad Skopje: biblioteket bär Klemens namn och universitetet är uppkallat efter Kyrillos och Methodius. Bulgarerna och makedonierna är i dag två helt skilda folk, som vardera har sitt eget språk språken avviker från varandra ungefär på samma sätt som svenska och norska men folken har en lång gemensam historia. Bulgarerna anser allmänt att till följd av denna långa gemensamma historia är makedonierna fortfarande bulgarer; Makedonien har i Bulgarien ungefär samma nationalromantiska status som Karelen och Kalevalas runosångarbygder i Finland. Makedonierna är däremot allmänt av den meningen att eftersom de i dag är ett skilt folk, har de också i minst tusen år haft en skild historia. Bulgarerna anser till exempel att Klemens av Ohrid helt klart är en storman i deras egen nationella historia, vilket makedonierna anser vara ett historiskt rån. Det första bulgariska rikets blomstringstid inföll under tsar Simeons tid vid makten ( ). Simeon skapade ett stort och starkt rike, som omfattade nästan hela Balkanhalvön och Rumänien. Han drömde om att slutligen bli kejsare i Bysans. Under hans beskydd översattes en omfattande mängd litteratur från grekiskan en stor del av den senare fornryska litteraturen är ursprungligen kopierad efter bulgariska ursprungstexter. 21

20 Efter Simeons död började riket försvagas och det bysantinska riket erövrade så småningom hela dess territorium. Rikets makedoniska del förblev längst självständig, dess huvudstad Ohrid föll i det bysantinska väldets händer först 1018 ett alternativt sätt att beskriva detta historiska förlopp är att säga att det makedoniska riket höll ut längre än det bulgariska. När det så kallade Kievriket omvändes till kristendom kom de första prästerna från Makedonien. Under det bysantinska väldet infördes grekiskan systematiskt i den bulgariska kyrkan och man försökte utrota slavernas eget skriftspråk. Handskrifter från den fornbulgariska tiden har sparats för eftervärlden endast i det fall att de har förts ut ur Bulgarien. År 1185 samlade bröderna Petar och Asen folkgrupper med olika språk (bulgarer, kumaner och valaker) i norra Bulgarien till ett uppror mot Bysans, som resulterade i det andra bulgariska riket. Dess huvudstad blev Tarnovo (nuvarande Veliko Tarnovo i nordöstra Bulgarien), där den slaviska kulturen återhämtade sig. Men vid slutet av 1300-talet var det inte längre Bysans som var det allvarligaste hotet mot Bulgarien, utan det nya islamska riket som bildats av osmanerna eller turkarna i Mindre Asien och vars utvidgning Bulgarien, Serbien och Bysans inte kunde förhindra. Osmanerna (eller ottomanerna ) erövrade Tarnovo 1393 och det osmanska väldets tid som kom att omfatta femhundra år inleddes i Bulgarien. Det osmanska väldets tid och bulgarernas nationalistiska väckelse Turkarna var i århundraden det kristna Europas ärkefiende, så det osmanska väldet på Balkan har inte alltid granskats objektivt i historieskrivningen. Sant är att som undersåtar i det stora islamska imperiet var bulgarerna osynliga och stod utanför de stora europeiska idéströmningarna renässansen och upplysningen nådde knappt alls dem. (Om bulgarerna talar om den bulgariska renässansen avser de perioden för den nationalistiska väckelsen i slutet av 1700-talet och på 1800-talet.) 22

21 Även i Europa var det först på 1800-talet som man så småningom blev medveten om att öster om serberna bor ännu ett slaviskt folk med ett helt annat språk. De kristna bulgarerna saknade många av de rättigheter i det osmanska riket som muslimerna hade. Men staten bedrev dock inte någon tvångsomvändelse i större skala. I själva verket var det osmanska riket på medeltiden och under den tidigare nya tiden tolerantare än de flesta europeiska stater, som inte tillät några religiösa minoriteter över huvud taget. Till exempel de sefardiska judarna som fördrevs från Spanien fann en tillflyktsort här, och deras ålderdomliga spanska har in till våra dagar varit ett av minoritetsspråken i Bulgarien. De ortodoxa kristna hade i det osmanska riket en partiell autonomi under patriarken i Konstantinopel eller Istanbul. Kulturellt hotades bulgarerna snarare av det grekiska inflytandet än av det turkiska. Att skapa en egen slavisk kyrkoorganisation var därför ett av de centrala målen för den nationalistiska rörelsen på 1800-talet, vilket blev verklighet först 1870 då bulgarerna och makedonierna fick ett eget exarkat (en självständig kyrka med lägre status än ett patriarkat). Dessförinnan hade den bulgariska kyrkliga traditionen upprätthållits av några kloster med bulgariska som språk, till exempel Rilaklostret i sydvästra Bulgarien och klostret Zografou i Athos autonoma munkrepublik i nuvarande norra Grekland. Den bulgariska nationalistiska väckelsen hade sin upprinnelse i det välbärgade stadsborgerskap som talade bulgariska och som uppstod på 1700-talet, samtidigt som hantverket och handeln utvecklades. Borgarsöner sändes till Västeuropa och framför allt till Ryssland för att studera. Ryssland var på den tiden, vid sidan av Montenegro, det enda självständiga slaviska riket. Småningom började man skriva även annat än religiös litteratur på bulgariska, och tidningar på bulgariska började tryckas i Istanbul. Munken Paisij Hilendarskis verk Den slavisk-bulgariska historen (1762), som cirkulerade i kopior avskrivna för hand, anses stå för den ideologiska inspirationen till den nationalistiska väckelsen. Dess bä- 23

22 rande idé var att berätta för bulgarerna att också de hade haft sin egen historia, sina egna regenter och ett eget rike. Det främsta målet för den nationalistiska väckelsen var att lösgöra sig från den av grekerna styrda kyrkans makt, men från och med mitten av 1800-talet blev också politisk självständighet ett centralt mål för de hemliga revolutionskommittéerna. År 1876 utbröt det så kallade aprilupproret, som osmanerna dock brutalt slog ner. Bulgarerna fick rikligt med sympati både i Ryssland och i Västeuropa. Rysk-turkiska kriget , i vilket också Finska gardet deltog, medförde äntligen frihet för landet. Detta var finländarnas första bredare kontakt med bulgarerna, vilka den finländska allmänheten lärde känna via soldaternas brev och publicerade krigsskildringar. Det självständiga Bulgarien före andra världskriget Freden i San Stefano som avslutade det rysk-turkiska kriget ritade upp ett självständigt Storbulgarien, till vilket också hörde hela Makedonien ända till Egeiska havet. Freden i San Stefano undertecknade , och denna dag blev Bulgariens nationaldag. Men eftersom det på så vis skapade Storbulgarien skulle ha blivit Rysslands starka bundsförvant på Balkan, arrangerades samma år en kongress mellan stormakterna i Berlin, där Bulgariens territorium förminskades betydligt för att försvaga Rysslands ställning. Det egentliga Bulgarien förminskades till ett rike, som i stora drag motsvarar dagens norra och västra Bulgarien. Riket uppnådde inte full självständighet folkrättsligt, men det hade självstyre, egen furste och eget parlament. De ryska officerarnas och diplomaternas inflytande i Bulgarien var till en början stort, och en del av ministrarna var utsända av den ryske tsaren. Den finländske generalen Casimir Ehrnrooth blev 1880 krigsminister i Bulgarien med uppgift att få slut på röveriet i östra Bulgarien. Ända från början rådde det konflikter mellan det konservativa furstehovet och parlamentet som styrdes av liberala politiker, och 1881 upplöste den unge fursten Alexander von Battenberg parlamentet och upphävde 24

23 temporärt Bulgariens liberala konstitution, som bland annat garanterade pressfrihet och brevhemlighet. Casimir Ehrnrooth blev då statsminister i Bulgarien under några månaders tid. Han hade stora maktbefogenheter och var i det närmaste militärdiktator. Men trots att Ehrnrooth säkert hyste starka konservativa sympatier, måste man vid bedömningen av hans verksamhet komma ihåg att statskuppen som fursten genomförde åtminstone formellt skedde inom lagens ram och Ehrnrooth vägrade använda armén för att stödja kuppen. I första hand bevakade han Rysslands intressen i Bulgarien. Södra Bulgarien, bland annat städerna Plovdiv och Burgas, hade genom Berlinkongressens beslut förblivit en del av det osmanska riket i form av den autonoma provinsen Östrumelien. Det osmanska riket var dock så svagt att Bulgarien och Östrumelien lyckades gå samman redan Ryssland, som inte i detta skede ville reta upp de övriga stormakterna i Europa, drog i protest bort sina representanter från Bulgariens regering och armé. Ännu kraftigare var reaktionen i Serbien. Ett kort krig utbröt mellan länderna, men det förenade Bulgarien fortsatte sin existens. Den bulgariske tsaren 1 Ferdinand I efterträdare till den landsförvisade Alexander utropade slutligen landet även formellt som självständigt från Turkiet Det kom ingen stark reaktion från Turkiets sida eftersom landet var upptaget av Bosnien-Hercegovina som samtidigt erövrades av Österrike-Ungern. Makedonien och södra Thrakien utgjorde fortfarande delar av det osmanska riket utan någon specialställning. Eftersom både Serbien, Bulgarien och Grekland hade territoriella krav på Makedonien, kom Makedonienfrågan att bli ett permanent problem på Balkan. I alla kommande krig (Balkankrigen, första och andra världskriget) var erövringen av Makedonien det viktigaste målet för Bulgarien, vilket motiverades med en retorik som appellerade till ett nationellt enande. 1 Den bulgariska fursten hade i detta skede tagit de forna regenternas titel tsar. I västliga källor kallas de bulgariska regenterna på 1900-talet oftast kung, men i det bulgariska språket används aldrig ordet kral kung utan tsar, dvs. samma ord som används om den ryske tsaren. Därför kan man också på svenska tala om tsaren. 25

24 Åren påvisade Italien det osmanska rikets svaghet genom att erövra Libyen, Dodekanesos och Rhodos. I oktober 1912 inledde Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland det första Balkankriget då länderna tillsammans anföll ottomanerna. Angriparna erövrade Makedonien och Thrakien. Kriget avslutades med ett fredsavtal i maj 1913, men de europeiska stormakterna lät inte de segrande länderna behålla alla erövrade områden. Makedonien delades mellan Serbien och Grekland, varför Bulgarien en månad senare inledde det andra Balkankriget genom att anfalla dessa länder. Alla grannländer stod upp emot Bulgarien och kriget var över på en månad. Bulgarien fick inte Makedonien, och dessutom förlorades delar av Thrakien till det osmanska riket och även resten av det bördiga Dobrudja eller Dobrogea till Rumänien. I första världskriget lovade centralmakterna Bulgarien att landet skulle få den del av Makedonien som hörde till Serbien, och landet gick med i kriget på centralmakternas sida. Ett ytterligare incitament var tsar Ferdinands släktband till Tyskland och Österrike han representerade fursteätten Sachsen-Coburg-Gotha. När kriget var över förlorade Bulgarien i freden i Neuilly ytterligare områden till Serbien. Tsar Ferdinand abdikerade 1918 till förmån för sin son Boris III. Efter förlusten i världskriget blev det av Aleksandar Stambolijski ledda agrarpartiet en maktfaktor i den bulgariska inrikespolitiken. Partiet var motståndare till tsaren och till städernas överklass och officerarna som stödde honom. Som premiärminister genomförde Stambolijski ekonomiska reformer för att förbättra böndernas villkor efter den depression som följde på världskriget. Men så småningom började agrarpartiet eftersträva envälde och använde sig av utomparlamentariska och våldsamma medel. Kommunistpartiet och högerkrafternas förbund hade också samma mål och använde sig av liknande medel, och Bulgarien kom därmed under tiden mellan världskrigen att bli ett slagfält för totalitära idéer. När agrarpartiet i valet 1923 hade fått en överväldigande majoritet i parlamentet delvis på grund av tendentiösa vallagar och skrämselpropaganda genomförde högern en militärkupp i juni och Stambolijski 26

25 mördades. I september organiserade kommunisterna ett väpnat uppror som slogs ner. Under de följande tio åren styrdes landet av olika högerkoalitioner. Den revolutionära organisationen VMRO, som ville ansluta Makedonien till Bulgarien, genomförde terroristattacker med Bulgarien som bas, men blandade sig också i Bulgariens inrikespolitik och mördade bulgariska politiker. År 1934 tog en fascistisk militärregim makten i landet. Partierna och de i grundlagen garanterade medborgerliga rättigheterna drogs in. Bulgarien kom därmed att bli ett av många länder med totalitärt styre i trettiotalets Europa. Ett särdrag i Bulgarien var dock att makten snabbt togs över av den regerande monarken: från och med 1936 var Boris III i praktiken diktator i landet. Trots de politiska oroligheterna var den ekonomiska utvecklingen i Bulgarien relativt gynnsam under mellankrigsåren. Mellan 1911 och 1939 nästan fyrdubblades landets industriproduktion och befolkningen ökade från 4,4 miljoner till 6,3 miljoner. Den finländske reseskildraren Olli Nuorto beskriver 1930 i sin bok Balkania autossa ja auton alla Bulgarien ur sin egen synvinkel: han ansåg Bulgarien vara det mest utvecklade landet på Balkan, betydligt mer europeiskt än till och med Grekland. Bulgarerna och finnarna ansågs för övrigt i den dåtida nationalistiska retoriken till och med vara besläktade: för att ta avstånd från det kommunistiska Ryssland, ville högern i Bulgarien hellre söka landets ursprung i icke-slaviska bulgarer än i slaverna. Då de turkiska och finskugriska folken ännu på den tiden ofta ansågs vara besläktade, kunde finländare i Bulgarien mottas inte bara som hjältar från landets frihetskrig utan också som stamfränder. Den berömde svenske slavisten och reseskildraren Alfred Jensen skrev redan 1911 att i bulgarerna parar sig den finska segheten med slaviskt temperament. I dag stöter man sällan på myten om att finnarna och bulgarerna vore stamfränder. En orsak är att de turkiska och finsk-ugriska språken inte längre anses vara besläktade, och en annan är att när kommunister- 27

26 na kom till makten i Bulgarien började man igen betona landets slaviska arv, och de ursprungliga bulgarernas kulturella nivå skulle nedvärderas så till den grad att till och med resultat av arkeologiska utgrävningar antingen förfalskades eller inte fick offentliggöras över huvud taget. Andra världskriget och kommunistregimen Också i andra världskriget deltog Bulgarien på Tysklands sida och huvudmålet var återigen att erövra Makedonien. Bulgarien intog Makedonien, som tillhört Serbien och Grekland, ända fram till staden Thessaloniki, liksom Dobrogea i Rumänien. Bulgarien förklarade krig mot Storbritannien och Förenta staterna, men inte mot Sovjetunionen, eftersom ryssarna fortfarande sågs som landets befriare. Tsaren vägrade att utlämna judar i det egentliga Bulgarien till Tyskland, men judarnas öde på de ockuperade områdena var detsamma som i de av Tyskland ockuperade länderna. En underjordisk motståndsrörelse verkade i Bulgarien och den dominerades av kommunister stödda av Sovjetunionen. Tsar Boris III dog Hans son Simeon II var endast sex år gammal, och makten övertogs av ett regentskapsråd valt av parlamentet. Motståndsrörelsens verksamhet förstärktes och de allierade bombade Sofia och andra större städer. När det verkade oundvikligt att Tyskland skulle förlora kriget, förklarade Bulgarien sig i augusti 1944 neutralt i kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen och började arbeta för ett vapenstillestånd med Storbritannien och Förenta staterna. Oppositionspartier som tidigare varit förbjudna togs med i regeringen och fascistiska organisationer upplöstes. Men kommunisterna hade uppställt som mål att ta över makten med Sovjetunionens stöd. Den 6 september 1944 förklarade Bulgarien krig mot Tyskland. Sovjetunionen hade dock dagen innan förklarat krig mot Bulgarien för att kunna ockupera landet. Den 8 september tågade sovjettrupperna in i Bulgarien utan att stöta på motstånd. Den 9 september tog kommunisterna och deras allierade över regeringsmakten i Sofia. Det var frågan om en militärkupp stödd av ockupationsmakten, som i det socialistiska 28

27 Bulgariens historieskrivning framställdes som en folkrevolution nionde september fick en likadan historisk gloria som oktoberrevolutionen i Ryssland. Under slutskedet av andra världskriget kämpade den bulgariska armén mot sin tidigare allierade Tyskland till denna del påminner Finlands och Bulgariens historia om varandra. Men avvikande från Finland tog Sovjetunionen ett hårt grepp om den bulgariska inrikespolitiken. Med stöd från Sovjetunionen kunde kommunisterna i Bulgarien fram till 1949 så småningom koncentrera hela makten i sina händer. Politiska rättegångar genomfördes och dödsdomar utfärdades först för tidigare fascister och personer som stött Hitler, men senare också för demokratiska oppositionspartiers ledare. År 1946 avskaffades monarkin i en folkomröstning. Den unge Simeon II gick i landsflykt i Spanien. Kommunisten Georgi Dimitrov blev premiärminister i slutet av samma år. Han var en internationellt känd gestalt: han hade 1933 i Leipzig anklagats för branden i riksdagshuset i Berlin, men släppts fri och emigrerat till Sovjetunionen. Under hans ledning infördes en totalitarism av sovjettyp. Formellt infördes inte ett enpartisystem, eftersom agrarpartiet fick fortsätta sin verksamhet som ett stödparti till kommunisterna. Men all egentlig oppositionsverksamhet kvästes dock. Jordbruket tvångskollektiviserades och näringslivet utvecklades med särskild betoning på tung industri. Dimitrov dog 1949 under ett besök i Sovjetunionen; och det har spekulerats om att han mördades. Hans kropp balsamerades på samma sätt som Lenins och ett mausoleum byggdes i centrum av Sofia, mittemot tsarens tidigare palats. Dimitrovs efterträdare Valko Tjernenkov byggde upp en stalinistisk personkult, som dock så småningom fick vika efter Stalins död. År 1956 kom Todor Zjivkov till makten och han ledde Bulgarien ända till Bulgarien blev en trogen allierad till Sovjetunionen och någon intern oppositionsverksamhet var knappt alls möjlig. Ekonomiskt gynnades landet av den interna arbetsfördelningen mellan östblockslän- 29

28 derna. Bulgarien koncentrerade sig på stålindustri och kemisk industri, livsmedelsproduktion och turism. Senare försökte man också satsa på elektronik och informationsteknik. Allmänt taget gav landet inte samma gråa intryck som Sovjetunionen, och utlänningar kunde till exempel resa relativt fritt i nästan hela landet. Stora satsningar gjordes på utbildning och kultur. Zjivkovs dotter Ludmila Zjivkova arbetade speciellt på att utveckla kulturen, och man väntade sig att fadern skulle utse henne till sin efterträdare. Ludmila dog emellertid I väst belastades landets image av lönnmorden på oliktänkare som flytt till väst och den påstådda inblandningen i mordförsöket på påven Johannes Paulus II. Den turkiska minoriteten i Bulgarien hade haft vissa begränsade rättigheter, men på 1980-talet blev den utsatt för förtryck från statens sida. Till en början gav man ut historiska forskningsarbeten för att visa att landets turkar i själva verket var ortodoxa slaver, som hade tvångsomvänts till islam under det osmanska väldet. Därefter gavs turkarna möjlighet att ta bulgariska namn och bulgarisk etnisk identitet för att de på detta sätt skulle få tillbaka sin ursprungliga bulgariska identitet. Turkarna tvingades ofta bokstavligen under vapenhot till namnbyten, men verksamheten presenterades som en likadan nationalistisk väckelse som den bulgariska kulturresningen i slutet av 1700-talet och på 1800-talet under det osmanska väldet. Tvångsbulgariseringen av turkarna inleddes 1985 och fortsatte ända till kommunismens fall hösten Sommaren 1989 tilläts ett stort antal turkar fly till Turkiet, vilket orsakade en allvarlig brist på arbetskraft, framför allt inom jordbruket. Orsaken till tvångsbulgariseringen var troligen att den turkiska minoriteten snabbt ökade i antal, och man befarade förmodligen att detta skulle medföra ett indirekt inflytande från Natolandet Turkiet i landet. En bidragande orsak kunde vara att landets hela historiska retorik under årtionden hade byggts upp kring två myter: frigörelsen från det osmanska riket och den socialistiska revolutionen. Den turkiska minoritetens existens passade helt enkelt inte in i denna nationalistiska bild. 30