När brottsoffret är ett litet barn

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Juridiska institutionen Juris kandidatprogrammet Examensarbete med praktik, 30 hp VT 2008 Handledare: Kajsa Henning Mäki När brottsoffret är ett litet barn Om förhör med barn som målsäganden och bevisvärdering i dessa fall Heidi Stenberg

2 Innehållsförteckning 1 Introduktion s Inledning s Syfte s Frågeställningar s Avgränsningar s Metod s Material och källkritik s. 7 2 Förhör med vuxna målsäganden s Relevanta processrättsliga principer s Omedelbarhetsprincipen, bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismaterialet s Muntlighetsprincipen och den kontradiktoriska principen s Målsägandeförhör s Bevisvärdering s Den fria bevisprövningen s Beviskrav och bevisvärdering s Förhör med barn s Målsägandeförhör med barn? s Förhör med barn under förundersökningen s Förhörsteknik och tillvägagångssätt vid barnförhör s Hur små barn kan förhöras? s Undantagen från de processrättsliga principerna s Omedelbarhetsprincipen, bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismaterialet s Muntlighetsprincipen och den kontradiktoriska principen s. 31 2

3 4 Trovärdighet och bevisvärdering s Barns trovärdighet s Kriterier för trovärdighetsbedömning s Beviskrav och bevisvärdering s Räcker barnets berättelse? s De höga beviskraven s Bevisvärdering av barns utsagor s Praxis s. 41 NJA 1963 s. 555 s. 41 NJA 1986 s. 821 s. 41 NJA 1992 s. 446 s. 42 NJA 1993 s. 68 s. 43 NJA 1993 s. 616 s. 43 NJA 1994 s. 268 s Avslutning s Diskussion och egna slutsatser s. 45 Källförteckning s. 49 3

4 1 Introduktion 1.1 Inledning Ett oskyldigt, försvarslöst litet barn 1. Hur kan man begå brott mot ett litet barn? Som förälder är bland det värsta jag kan tänka mig att mitt barn blir utsatt för övergrepp i form av våldseller sexualbrott. Ett barn står i beroendeställning till oss vuxna och det är vår uppgift att skydda det från allt ont. Tyvärr misslyckas vi alltför ofta, faktum är att många barn i världen råkar ut för dessa brott. När små barn utsätts för vålds- och sexualbrott finns sällan några vittnen till händelserna. Ibland finns inte heller någon annan konkret bevisning, utan det enda som finns är det lilla barnets berättelse. Barn har inte samma förutsättningar som oss vuxna att tolka och berätta om det som hänt. För det första vet inte barn alltid vad som är rätt och fel, vad som är normalt och onormalt, vad som är lagligt och olagligt. Sedan om barnet tar steget och berättar om det som hänt för någon som barnet litar på, har barnet sällan förståelse för händelsen på ett sätt som gör att det kan förklara exakt vad som hänt. Ordförrådet hos ett barn är inte detsamma som hos en vuxen, små barn kan inte alla de ord som kanske behövs för att beskriva det hemska som de utsatts för. Vad gäller barns berättelser får vi därför ta dem för vad de är och vi ska inte påverka dem. Det kan kännas maktlöst och frustrerande att inte kunna hjälpa barnet fullt ut, men vi kan bara göra vårt yttersta för att göra det bästa av situationen. Den här uppsatsen handlar om just denna svåra situation, då små barn blir utsatta för hemska brott och när dessa brott ska utredas. Fokus ligger på barnets berättelse och mötet med rättsväsendet, det vill säga när förhör ska hållas med det lilla barnet. Barnförhör är mycket komplicerade, både att hålla och att tolka, och det finns speciella regler kring dem. I uppsatsen går jag igenom vad som gäller för barnförhör och vad de förhören kan ha för värde som bevis i ett brottmål. 1.2 Syfte Mitt syfte med denna uppsats är att belysa de särskilda svårigheterna beträffande handläggning och bevisvärdering av förhör som uppkommer i straffprocessen när 1 Enligt artikel 1 i FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) är varje människa under 18 år ett barn 4

5 målsäganden 2 är ett litet barn. För att detta syfte ska uppfyllas vill jag inledningsvis i uppsatsen beskriva förhöret som bevismedel och processmaterial i domstol i fall där målsäganden är en vuxen person. 1.3 Frågeställningar Initialt undrar jag vad som gäller beträffande förhör i normalfallet. Vilka processrättsliga principer påverkar handläggningen av förhör? Hur brukar ett förhör gå till när målsäganden är en vuxen person? Vilka krav finns det för att förhöret ska ses som processmaterial? Hur betraktas förhöret som bevismedel och vilka beviskrav finns? Vad gäller vid bevisvärderingen av målsägandeförhör? När jag sedan utrett vad som gäller i normalfallet vill jag titta på de särskilda svårigheterna som uppstår då målsäganden är ett litet barn. Hur går ett förhör till när målsäganden är ett barn? Hur handläggs dessa ärenden och betraktas dessa förhör som processmaterial? Vad gäller beträffande de grundläggande processrättsliga principerna i dessa fall? Hur är det med barnets trovärdighet och bevisvärderingen av barns utsagor? 1.4 Avgränsningar Min uppsats avgränsas till att enbart behandla målsägandeförhör. Vittnesförhör, sakkunnigförhör, partsförhör vid tvistemål samt förhör med den tilltalade kommer alltså inte att beröras. Inte heller berörs de speciella regler som gäller vid barnförhör då barnet istället för att vara målsäganden är den som är misstänkt för att ha begått ett brott. I huvudsak kan även fall där den misstänkte är någorlunda jämnårig med målsäganden sägas falla utanför denna framställning. Jag gör ingen avgränsning beträffande åldern på barnen som uppsatsen handlar om, detta för att jag inte vill begränsa mina möjligheter att ta upp intressanta aspekter ur praxis där barnen är lite äldre. Dock ligger fokus i uppsatsen på de yngre barnen. Anledningen till detta är att det är där de allra svåraste fallen förekommer. Jag kommer vidare inte att behandla området kring målsägandebiträden eller särskilda företrädare för barn. Eftersom uppsatsen fokuserar på brottmål, i synnerhet brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken (1962:700) (BrB), behandlar jag inte heller vad som gäller specifikt vid tvistemål. 2 Målsäganden är enligt 20 kap. 8 4 stycket rättegångsbalken (1942:740) (RB) den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada 5

6 Jag tar inte upp frågan om förhör med vuxna målsäganden som sker under förundersökningens gång. Beträffande vuxna målsäganden ligger koncentrationen istället på domstolsförhöret, då det är där de intressanta skillnaderna mellan vuxna och barn föreligger. Vidare kommer min uppsats inte att beröra annan bevisning som eventuellt finns i dessa fall, utan all fokus ligger på målsägandeförhöret. Undantag från gällande regler görs, förutom vid barnförhör, även vid telefonförhör, videokonferenser samt för skriftliga utsagor i vissa fall. Dessa kommer dock inte att behandlas i denna framställning. I uppsatsen behandlar jag förhörsteknik, men berör då endast det som är relevant för barnförhör och det som särskilt ska beaktas vid dessa. Det är en avgränsning som för mig är nödvändig att göra, eftersom arbetet skulle bli alltför omfattande om förhörsteknik behandlades generellt. Jag kommer inte alls att behandla vittnespsykologi och hur minnet fungerar. Dessa aspekter av förhöret, trovärdighetsbedömningen och bevisvärderingen är intressanta, men komplicerade, och skulle utgöra en hel uppsats i sig. 1.5 Metod Vid skrivandet av denna uppsats har jag använt mig av ett par olika metoder. Dels har jag använt den traditionella rättsdogmatiska metoden, med vilket jag menar att jag undersökt gällande rätt. Detta har jag gjort genom att granska lagrum, förarbeten, praxis och doktrin, allt för att utreda vad som stadgats inom området. Vidare har jag gjort vanliga litteraturstudier, då jag läst övrig litteratur, handböcker och artiklar. Syftet med detta var att få fördjupade kunskaper samt se hur andra bedömt och analyserat metoderna för förhör i allmänhet och barnförhör i synnerhet. Urvalet av den praxis jag valt att referera har jag gjort genom att studera doktrin för att där se vilka rättsfall som är mest framträdande och anses ha haft störst betydelse för rättsutvecklingen på området. Jag har endast valt ut praxis där bevisvärderingen av barns utsagor eller formen för barnförhör stått i fokus. Uppsatsen är skriven ur ett par olika yrkesrollers perspektiv. Särskilt framträdande är detta i avsnitten 3 och 4. Avsnitt 3 handlar om förhör med barn och är skrivet ur åklagarperspektiv, främst på grund av att det är denna yrkesgrupp bland jurister som främst berörs i förhörsskedet av straffprocessen. Avsnitt 4, som handlar om barns trovärdighet och bevisvärdering av barnförhör, är skrivet ur domstolsperspektiv. Detta på grund av att det är domare som slutligen i brottmålsrättegången ska bedöma trovärdigheten av ett barns utsaga. 6

7 Även barnperspektivet kan synas här och där, vilket är helt naturligt då samtliga yrkesroller ska beakta barnets bästa. 1.6 Material och källkritik Det finns gott om material inom området för mitt uppsatsämne, i synnerhet om förhör, men även om förhör med barn. Jag har därför använt mig av en stor mängd material vid skrivandet av denna uppsats. Källorna består dels av rättsligt material såsom lagrum, förarbeten till dessa samt praxis på området. Allt detta är att se som tillförlitligt offentligt material. Vidare har jag använt mig av doktrin och annan litteratur. Allt jag läst har jag inte haft konkret användning av i uppsatsskrivandet, men de böcker jag valt att använda har författats av auktoriteter inom sina respektive områden och är välkända både hos de yrkesverksamma juristerna likväl som kurslitteratur på universiteten. Därför anser jag även detta material som tillförlitligt. Därmed inte sagt att jag inte har granskat materialet kritiskt. I materialet är det ofta samma uppgifter som återkommer, vilket också ger en ökad tillförlitlighet till källorna. Artiklarna jag hänvisar till har publicerats i välkända juridiska tidskrifter och anses därmed vara tillförlitliga. Slutligen har jag haft användning för ett par handböcker om åklagares handläggning av ärenden som rör små barn. Den ena av dem kommer från Barnombudsmannen och är förstås skriven utifrån barnets perspektiv. 3 Den andra handboken kommer från åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Göteborg och jag har fått tillgång till denna vid min praktik och anställning på åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Umeå. 4 Denna handbok utgår förstås från åklagarens perspektiv. Även ovanstående material anser jag tillförlitligt, då det är riktlinjer och instruktioner som tagits fram för att vägleda och stödja de yrkesverksamma på området med handläggningen av dessa komplicerade ärenden. Jag har i stor utsträckning använt mig av primärkällorna. I något enstaka fall där hänvisning funnits till exempelvis praxis har jag dock nöjt mig med att använda den informationen som funnits i doktrinen utan att vända mig till rättsfallen, men då finns en hänvisning även till rättsfallen i min notapparat. Att jag gjort så beror på att rättsfallen i fråga inte direkt har med min uppsats att göra och arbetsbelastningen skulle ha blivit alltför stor om jag skulle ha granskat även dessa. 3 Se BR 2006:02 4 Se Broberg 7

8 2 Förhör med vuxna målsäganden 2.1 Relevanta processrättsliga principer Det finns en mängd olika principer som reglerar hur processen vid domstolarna ska gå till. Det finns dock ingen anledning att här redogöra för samtliga av dessa principer, därför har jag valt ut dem som jag anser relevanta för förståelsen av uppsatsämnet Omedelbarhetsprincipen, bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismaterialet För både rätten och parterna är det viktigt att det som ska läggas till grund för domen, processmaterialet, blir klart definierat. Omedelbarhetsprincipen innebär att rätten endast ska grunda domen på vad som förekommit vid huvudförhandlingen, detta enligt 17 kap. 2 rättegångsbalken (1942:740) (RB) och 30 kap. 2 RB. Endast den eller de domare som varit närvarande vid hela förhandlingen får döma i målet. 5 Vad gäller bevisning innebär omedelbarhetsprincipen att rätten endast får beakta bevisfakta som under huvudförhandlingen antingen iakttagits av rätten, eller sådant som man kan sluta till de bevisfakta som där iakttagits. Omedelbarhetsprincipen fyller på detta sätt två viktiga funktioner som man velat säkerställa, nämligen koncentrationen av bevismaterialet till huvudförhandlingen, som då skapar goda förutsättningar för att i ett sammanhang kunna värdera hela materialet. 6 Det är viktigt att skilja på begreppen omedelbarhetsprincipen och bevisomedelbarhet, som annars är lätta att förväxla. 7 Bevisomedelbarhet innefattas av omedelbarhetsprincipen och innebär att bevisningen i målet på bästa sätt ska presenteras för rätten. Med andra ord innebär bevisomedelbarhet att bevisningen ska upptas direkt vid huvudförhandlingen, se 35 kap. 8 RB. Därför är det normalt inte tillåtet att åberopa skriftliga utsagor, utan vittnesmål och partsutsagor ska upptas på bästa sätt, nämligen genom förhör direkt inför rätten. 8 Då är förhöret att se som processmaterial. Att en utsaga läses upp ur ett förhörsprotokoll vid huvudförhandlingen skulle alltså i sig överensstämma med omedelbarhetsprincipen, men däremot inte med bevisomedelbarhetens princip. 9 Att bevisomedelbarhetens princip efterlevs 5 Carlson m.fl., s. 30, samt Bring m.fl., s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Carlson m.fl., s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 28 8

9 är speciellt viktigt då det gäller bevismedel där bevisvärdet är knutet till den muntliga utsagan. Då är dessutom kravet på bevisomedelbarhet särskilt starkt. 10 Bevisomedelbarhet är en del av principen om det bästa bevismaterialet. Principen om det bästa bevismaterialet stadgas bland annat genom just 35 kap. 8 RB och innebär att det bevismedlet ska användas, som medför den säkraste bevisningen. Detta är speciellt viktigt då en kunskapskälla, exempelvis ett vittne, kan utnyttjas på flera olika sätt, exempelvis genom förhör inför rätten alternativt genom uppläsning av protokoll. Då är förhör inför rätten att föredra, då rätten på detta sätt både får se och höra vittnet och på så sätt lättare kan bedöma utsagans trovärdighet samt förstå vad vittnet menar Muntlighetsprincipen och den kontradiktoriska principen En rättegång ska vara en förhandling mellan parterna 12 och huvudregeln är att den ska vara muntlig. Uppläsningsförbud råder därför, färdigskrivna inlagor får alltså inte läsas upp enligt 43 kap. 5 RB och 46 kap. 5 RB. Enligt 36 kap. 16 RB ska vittnen och parter avge sin utsaga muntligen. En av anledningarna till denna bestämmelse är att rätten lättare kan bedöma sanningshalten i spontant berättade utsagor än i upplästa. 13 Därför är huvudregeln att partsförhör i bevissyfte endast kan företas under huvudförhandlingen. 14 Den kontradiktoriska principen innebär att parterna i målet, den tilltalade samt målsäganden, är verksamma i rättegången och har rätt att föra sin talan direkt inför domstolen. I rättegången ska parterna vara formellt jämbördiga och den tilltalade ska känna till fakta samt ges tillfälle att svara på anklagelserna som riktas mot denne. Den kontradiktoriska principen innebär därmed också att ingen får dömas ohörd. Principen innebär dock endast att parterna ska beredas möjlighet att föra sin talan, men ingenting hindrar att en part vägrar att yttra sig. Om ett mål handläggs så, att den ena parten överhuvudtaget inte bereds tillfälle att tillvarata sina intressen, betecknas den som icke kontradiktorisk. 15 Den kontradiktoriska principen har 10 Bring m.fl., s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Parter i ett brottmål är å ena sidan den tilltalade och å andra sidan åklagaren och/eller målsäganden. En målsägande är dock inte part i brottmålet annat än i den eventuella delen som gäller skadeståndsfrågan, om inte denne uttryckligen klargjort att denne biträder åtalet. Detta görs vanligen genom den särskilde företrädaren eller målsägandebiträdet. Se SOU 1938:44, s. 29 samt Sutorius m.fl., s Carlson m.fl., s. 29, se även Bring m.fl., s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Carlson m.fl., s , Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 70 samt Schelin 2006, s. 92 9

10 inkorporerats i svensk rätt genom den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) Målsägandeförhör Vid brottmål får enligt 36 kap. 1 RB målsäganden inte höras som vittne, eftersom vittnesförhör hålls under ed och risken för att målsäganden ska fara med osanning, och därigenom göra sig skyldig till brott, anses vara alltför stor. Istället hålls ett partsförhör, som regleras i 37 kap. RB. Målsäganden hörs i bevissyfte. 17 Partsförhör, och därmed målsägandeförhör, inleds vid förhandlingen av den part som har åberopat förhöret, detta regleras i 37 kap. 1 RB med hänvisning till 36 kap. 17 RB. Huvudförhöret går till så att målsäganden först ska ges tillfälle att på egen hand avge sin berättelse i ett sammanhang. Om det behövs kan detta göras med stöd av frågor från åklagaren, som oftast är den som har åberopat förhöret med målsäganden. Därefter ska motparten få tillfälle att höra målsäganden. Om detta av någon anledning inte skulle vara möjligt, kan rätten leda motförhöret. Slutligen får parterna och rätten hålla återförhör och då ställa ytterligare frågor. Denna typ av korsförhör gör att utsagans sanningshalt på bästa sätt kan kontrolleras. Ledande frågor, det vill säga frågor som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, är inte tillåtna vid förhöret annat än vid motförhöret, detta enligt 36 kap st. RB. Anledningen till att sådana frågor får ställas vid motförhöret är att utsagans bevisvärde kan framgå på detta sätt. 18 Det är viktigt att under förhöret få fram relevanta hjälpfakta, det vill säga information om den förhördes person, dennes relationer, information om omständigheterna kring de aktuella händelserna vilka förhöret handlar om, samt om det som hänt efteråt. Hjälpfakta av det här slaget är viktiga för att kunna utreda utsagans bevisvärde. Dessa hjälpfakta kan vara av både positiv och negativ natur, de kan alltså både stärka och försvaga utsagan. 19 Frågan hur bevisvärderingen går till leder oss in i nästa avsnitt av uppsatsen. 16 Heuman, s Carlson m.fl., s Se även Ekelöf m.fl., Rättegång V, s , Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 90, 94, se vidare i uppsatsen under

11 2.3 Bevisvärdering Den fria bevisprövningen I Sverige har vi idag fri bevisföring och fri bevisprövning. Den fria bevisföringen innebär att i princip vilken bevisning som helst kan åberopas av parterna i målet. Den fria bevisprövningen innebär i sin tur att det är domstolens uppgift att pröva allt som förekommit under förhandlingen och avgöra vad som är bevisat i målet samt vad bevisningen i fråga är värd, detta enligt 35 kap. 1 RB. Exempelvis kan domstolen underkänna vittnesmål som inte är trovärdiga eller anse en sak utredd trots att den bara stöds av den ena partens utsaga. 20 Att bevisvärderingen är fri innebär dock inte att domaren har rätt att göra bevisvärderingen efter sitt eget godtycke, utan enbart att legala föreskrifter inte får påverka värderingsprocessen. En av rättsordningens grundförutsättningar är att lika fall ska bedömas lika. Bevisvärderingen ska utföras efter en objektiv norm. 21 Att skapa förutsättningar för den fria bevisprövningen och därmed materiellt korrekta avgöranden var huvudmotivet för att införa en muntlig och koncentrerad huvudförhandling där bevisningen lades fram och parterna argumenterade direkt inför rätten. 22 Metoden för bevisprövningen, då domstolen prövar bevisningen gentemot ett beviskrav, går ut på att falsifiera alternativa hypoteser. Domstolen försöker alltså med hjälp av omständigheterna i målet uppställa andra tänkbara förklaringar till en händelse, än den åklagaren angett i sin gärningsbeskrivning. Om sådana alternativa förklaringar kan konkretiseras prövar domstolen deras rimlighet. Visar det sig då att en konkret alternativ möjlighet inte kan uteslutas, ska den tilltalade frias Beviskrav och bevisvärdering Det är skillnad på frågan hur stark bevisningen är för ett rättsfaktum 24 i ett mål och frågan om denna bevisstyrka sedan är tillräcklig för att rätten ska anse detta rättsfaktum bevisat. Den första frågan handlar om bevisvärdering, den andra frågan om beviskrav. 25 Beträffande beviskrav finns det inom straffprocessen vissa regler om ur stark bevisning som krävs för att rätten ska få lägga en viss omständighet till grund för domen. I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan beträffande samtliga relevanta omständigheter. Att 20 Carlson m.fl., s Schelin 2007, s Prop. 1986/87:89, s. 63, se även Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Diesen 1993, s Ett rättsfaktum är en omständighet som, när den styrkts, leder till en viss rättsföljd, se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 32 samt Schelin 2006, s. 31 not Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s

12 gärningsmän kan slippa undan straff genom att förneka gärningen de åtalats för, hänger samman med att den tilltalade inte har någon bevisbörda överhuvudtaget. Men hur starka krav på bevisningens styrka ska då upprätthållas i brottmål? Vad gäller förundersökningen finns vissa stadganden. För att se beviskravet är graden av misstanke relevant. Där används termer såsom kan misstänkas i 23 kap. 9 1 st. RB, skäligen misstänkt i 24 kap. 3 RB och sannolika skäl i 24 kap. 1 RB. Det krävs inte lika stark bevisning för att få tillgripa straffprocessuella tvångsmedel och andra åtgärder under förundersökningen som det gör för en fällande dom. Förundersökningens syfte är ju att få fram tillräckligt stark bevisning för att åtal ska kunna väckas. 26 När vi sedan kommer till domstolsprocessen saknas dock bestämmelser om hur stark bevisning som krävs för att den tilltalade ska kunna fällas för det i åtalet aktuella brottet. En generell regel är dock att det ställs större krav på bevisningens styrka vid brottmål än vid tvistemål. 27 För en fällande dom måste den tilltalades skuld ha gjorts uppenbar, det måste vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått brottet denne åtalas för. Att beviskraven är så höga beror på att de som åtalas trots att de är oskyldiga ska skyddas. Därför är det heller inte aktuellt att sänka de höga beviskraven. Domstolen frikänner alltså hellre på grund av bristande bevisning, än dömer en oskyldig person för ett brott som denne inte begått. Detta gäller trots att ett betydande antal förövare går fria som en konsekvens av de stränga beviskraven. 28 För att bevisvärdet ska kunna fastställas måste rätten först ta ställning till vad det är som måste bevisas för att en fällande dom ska kunna bli utgången i målet. 29 Högst ursprungligt bevisvärde, innan utsagans innehåll och övriga omständigheter överhuvudtaget bedömts, har en utsaga som avgetts direkt inför rätten. 30 Vittnesbeviset är det vanligaste och ofta viktigaste beviset i ett brottmål. 31 Ibland finns det dock inga vittnen till händelsen, i vissa fall är den enda bevisningen som existerar parternas utsagor. Ett partsförhör är i regel inte ett lika bra bevismedel som ett vittnesförhör, detta på grund av att parten som sagt inte hörs under ed. 32 Ett partsförhör i bevissyfte ska bidra till att klargöra bevisvärdet av partsutsagan. En part anses ofta vara en osäker kunskapskälla och det finns alltid en risk att parten ljuger eller i god tro ger en mer eller mindre felaktig bild av händelsen i fråga. För att avslöja dessa oriktiga 26 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s samt Diesen m.fl. 1999, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s med hänvisning till NJA 1962:469, NJA 1967 s. 613 och NJA 1986: NJA 1980 s. 725, Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s samt Gregow, s Schelin 2006, s Schelin 2006, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Carlson m.fl., s. 73 samt Ekelöf m.fl., Rättegång V, s

13 utsagor av en part eller målsägande anses korsförhöret under rättegången vara ett bra hjälpmedel. 33 Andra anser dock att målsägandeutsagor har en hög trovärdighet, vilket motiveras med att åklagaren gjort en bedömning av dennes utsaga och funnit skäl att väcka åtal. 34 Det är dock viktigt att rätten inte överskattar bevisvärdet av en målsägandens utsaga, utan lägger stor vikt vid att denna inte har avgetts under straffansvar. 35 Det faktum att en part kan vägra att yttra sig trots att denne ombetts svara på en viss fråga, påverkar förstås bevisvärderingen om denne väljer att inte yttra sig, se 35 kap. 4 RB. Om den ena parten exempelvis berättat sin version av en händelse, samtidigt som den andra parten vägrar yttra sig beträffande samma händelse, trots att denne måste känna till den, talar detta för att den första partens utsaga är riktig. Styrkan av detta bevis får dock bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. 36 Hur avgör man då hur stark bevisning ett visst förhör ska anses vara? Vad kan ha betydelse vid bevisvärderingen? Omedelbarhetsprincipen har betydelse här. Att domstolen kan få en intuitiv överblick över bevismaterialet vid huvudförhandlingen spelar en stor roll vid bevisvärderingen. 37 Bevisvärdet av en utsaga är beroende av många olika faktorer. Utsagor bör analyseras som beviskedjor, där bevisvärdet av varje led i beviskedjan är beroende av olika hjälpfakta, såsom vilka förhållanden som rådde under den brottsliga händelsen, med därtill hörande erfarenhetssatser. Det totala bevisvärdet av slutledet i beviskedjan är således beroende av bevisvärdet av varje led däri. När det är fråga om flera hjälpfakta eller bevisfakta som påverkar varandra måste de slutligen bedömas som en helhet, detta för att få en korrekt bild av förhörets bevisvärde. Det slutgiltiga bevisvärdet kan dock enbart avgöras intuitivt i denna helhetsbedömning, detta efter att domstolen gått igenom och analyserat allt faktamaterial. 38 Bevisningens styrka kan endast anses ha det värdet som domstolen anser sig ha tillräckligt stöd för, ett slags minimivärde som med säkerhet föreligger i det aktuella målet. Utöver detta finns en osäkerhetsmarginal, där bevisningen kanske är starkare än domstolen vet, men här måste det säkra gå före det osäkra. Alltså kan det som finns inom osäkerhetsmarginalen inte i sig tillmätas något bevisvärde att tala om. Viktigt att komma ihåg är förstås att det kan finnas 33 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s samt Ekelöf m.fl., Rättegång V, s Schelin 2006, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s , , jfr. Schelin 2006, s

14 svaga bevis för ett påstående som faktiskt är sant, liksom det kan finnas starka bevis för ett påstående som egentligen är falskt. 39 Reglerna för hur ett målsägandeförhör ska hållas anser jag vara många, men bra och välmotiverade. När jag nu utrett vad som gäller när målsäganden är en vuxen person väcks många frågor kring hur ett målsägandeförhör ska gå till när brottsoffret istället är ett litet barn. Denna fråga ska jag därför utreda i nästa avsnitt av uppsatsen. 39 Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s

15 3 Förhör med barn 3.1 Målsägandeförhör med barn? När den som blir utsatt för brott är ett litet barn uppstår många frågor kring hur målet ska handläggas. Det framstår som klart att barnet inte kan behandlas på samma sätt som en vuxen och därmed inte utsättas för en utredning och handläggning av samma slag. Den svenska straffprocessen består i princip av två utredningar, först en förundersökning och därefter en huvudförhandling. 40 Med vuxna målsäganden hålls i regel förhör både under förundersökningen, se 23 kap. 6 RB, och under huvudförhandlingen, vilket jag redogjort för i tidigare avsnitt. Med barn förhåller det sig dock annorlunda. Här görs undantag från de flesta huvudreglerna som jag skrivit om. Små barn förhörs nämligen bara under förundersökningen, men sällan under huvudförhandlingen. Enligt artikel 12 i Barnkonventionen ska barn alltid beredas möjlighet att höras i domstolsförfaranden som rör barnet. Barnets åsikter ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. När barnet hörs ska detta göras på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler och barnet kan antingen höras direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ. Vad som normalt gäller enligt svensk rätt, när målsäganden är en vuxen person, har jag redogjort för i föregående avsnitt av uppsatsen. Från dessa procedurregler görs dock undantag när det gäller just barn. I svensk lag finns ingen nedre åldersgräns när det gäller att höra en person under rättegång. Vad gäller vittnen prövar dock rätten med hänsyn till omständigheterna i fallet om en person under 15 år får höras, detta enligt 36 kap. 4 RB. Vad gäller målsäganden finns ingen motsvarande bestämmelse, men samma förfarande tillämpas dock analogt. Därför kan inte hur små barn som helst kallas och höras inför domstol om de blivit utsatta för brott, för det anses inte vara lämpligt. I praktiken prioriteras alltså att barnet ska slippa infinna sig till huvudförhandlingen. Enligt en bestämmelse i 35 kap. 14 RB är det tillåtet att istället använda barnets utsaga från förundersökningen som bevis i rättegången. 41 Hur barnförhör då går till samt undantagen som görs för barnens skull handlar följande avsnitt om. 40 Bring m.fl., s Sutorius m.fl., s samt Schelin 2006, s

16 3.2 Förhör med barn under förundersökningen Små barn är alltså undantagna från huvudreglerna beträffande förhör vid huvudförhandlingen. Enligt 35 kap. 14 RB får en berättelse som ett barn avgett inför åklagare, polismyndighet eller annars utom rätta, i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, åberopas som bevis i rättegången. Genom denna bestämmelse har man alltså godtagit att förhör med barn under förundersökningen används som bevisning på så sätt att dessa vid huvudförhandlingen läggs fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar. 42 Anledningen att man inte hör små barn direkt inför domstol är att det kan vara direkt skadligt för barnet. Att under en rättegång få barnet att berätta om övergrepp det utsatts för innebär en onödig psykisk påfrestning för det lilla barnet. 43 Men vad är då en förundersökning? En förundersökning är den utredning om brott som inleds när det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal ha förövats, 23 kap. 1 RB. Kraven för att kunna inleda en förundersökning är lågt ställda, det räcker om det finns mycket vaga misstankar och att dessa avser någonting som kan vara ett brott. Detaljer kring brottet behöver inte vara klarlagda i detta skede, men misstankarna måste dock avse en konkret brottslig gärning. Någon utpekad person som kan misstänkas för brottet krävs inte heller för att kunna inleda en förundersökning. 44 Förundersökningar leds av polis eller åklagare. Enligt 6 i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2005:9) om ledning av förundersökning ska åklagare leda förundersökningen bland annat när målsäganden vid tiden för anmälan var under 18 år och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa eller frid samt det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Om förundersökningen från början skulle vara polisledd stadgas i samma föreskrifts 7 att åklagare ska överta ledningen av förundersökningen när det under förundersökningen krävs en åtgärd av domstol, exempelvis när en särskild företrädare för barnet, ett målsägandebiträde eller en offentlig försvarare förordnas. Dessutom ska åklagare överta ledningen av förundersökningen när någon som är under 15 år ska höras under förundersökningen och utsagan kan antas få särskild betydelse för utredningen, detta enligt 42 Det nämnda lagrummet står inför en revision som träder i kraft De ändringar som införs rör dock bara tvistemål och i övrigt är det bara språkliga ändringar, fonetisk eller liknande upptagning ändras till ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning. Se även Broberg, s. 26 samt Europadomstolen i målet Nelson v. Sverige, dom meddelad den 2 juli 2002, p Diesen m.fl. 2001, s. 55, se även BR 2006:02, s Broberg, s. 9 16

17 stadgandets 8. Med andra ord är det i princip alltid åklagare som är förundersökningsledare när det gäller brott mot barn. Eftersom det rör sig om ärenden som är bland de svåraste en åklagare kan handlägga, ställs höga krav. Därför är det särskilt utsedda åklagare med speciella kunskaper och erfarenheter som ska handha dessa ärenden. 45 Enligt 23 kap. 4 RB ska åklagarens arbete utgå från objektivitetsprincipen. Åklagaren ska därför beakta omständigheter som talar både för och emot den misstänkte. Förundersökningar ska bedrivas skyndsamt när det gäller övergrepp mot barn. I 2 a förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) stadgas att förundersökningar där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år ska bedrivas särskilt skyndsamt om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frid eller frihet samt det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än 6 månader. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart som möjligt. Då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet ska detta ske inom tre månader från det datum då denna misstanke uppkom. Tidsfristen på tre månader får endast överskridas om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller några andra omständigheter. Giltiga skäl för att överskrida tidsgränsen kan vara att det finns flera misstänkta eller målsäganden i samma ärende, eller att fler barnförhör behöver hållas. 46 Åklagaren beslutar när förundersökningen ska avslutas. Antingen kan förundersökningen läggas ner, exempelvis i brist på bevisning, eller så meddelas beslut om att väcka åtal eller inte, se 23 kap. 4 2 stycket och 20 RB. Hur går då förhör med barn under förundersökningen till? Kapitel 23 i RB behandlar förundersökningar i allmänhet. Enligt 23 kap. 6 RB kan förhör under förundersökning hållas med envar, som antas kunna lämna upplysningar som är av betydelse för utredningen. När förhör så ska hållas med ett barn kallas barnet till förhöret genom vårdnadshavaren eller en särskild företrädare för barnet, 47 om en sådan är förordnad. Kallelsen sker per brev eller per telefon, se 5 2 stycket FUK. Barnombudsmannen har uttalat att det är bra att kalla små barn till förhör genom att ta telefonkontakt med vårdnadshavaren. Detta gäller förutsatt att det inte är vårdnadshavaren som är den misstänkte. Eftersom det enligt 6 kap. 11 och 13 föräldrabalken (1949:381) (FB) är vårdnadshavaren som normalt ger tillåtelse till att barnet infinner sig till förhör, såvida en särskild företrädare inte förordnats för barnet, se 3 lag 45 Broberg, s. 5, SOU 2000:42, s , 91, JO 2005/06 s. 95, s. 99 samt Broberg, s Se närmare om särskilda företrädare för barn, lag (1999:997) om särskild företrädare för barn 17

18 (1999:997) om särskild företrädare för barn, kan genom denna telefonkontakt många frågor och farhågor redas ut. Om den som kallar till förhör i samband med samtalet förklarar hur förhöret ska gå till och hur viktigt det är att förhöret genomförs minskar risken att vårdnadshavaren säger nej. Detta beror på att ett nej från vårdnadshavarens sida ofta kan bero på att denne är orolig, inte vet hur det ska gå till och heller inte vill utsätta barnet för ytterligare påfrestningar. Ibland händer det förstås att sådana kallelser bör undvikas av utredningsskäl eller att vårdnadshavaren trots kallelse väljer att inte inställa sig med barnet vid det inbokade förhörstillfället. Då finns tvångsåtgärden hämtning till förhör, som regleras i 23 kap. 7 RB och 6 2 stycket FUK. Enligt dessa lagrum kan målsäganden hämtas till förhör om det finns särskilt tungt vägande skäl för denna åtgärd. Dessa stadganden ska dock användas mycket restriktivt när det gäller barn, så i praktiken är utrymmet för hämtning till barnförhör mycket begränsat. 48 Enligt 23 kap. 9 2 stycket är den som är under 15 år inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Den hörde är dock skyldig att stanna ytterligare tre timmar, om det är av synnerlig vikt för utredningen. Enligt 23 kap stycket RB bör vårdnadshavaren närvara vid förhöret om den som hörs är under 15 år och om det kan ske utan men för utredningen. Vårdnadshavaren bör då finnas tillgänglig omedelbart före och efter förhöret, men bestämmelsen innebär inte någon ovillkorlig rätt för vårdnadshavaren att sitta med vid förhöret kap stycket RB stadgar att målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Enligt 23 kap. 11 RB får målsägandebiträdet i den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till barnet. Detsamma gäller särskilda företrädare för barn, detta enligt 3 2 stycket lagen om särskild företrädare för barn. Dessa personers rätt att närvara vid förhöret tillgodoses normalt genom medhörning och monitor, de bör alltså inte heller sitta med i förhörsrummet. 50 Närmare regler om förhör med barn finns i FUK. 16 FUK stadgar att socialnämnden ska underrättas om tid och plats för ett förhör där en person under 20 år ska höras. Detta behöver dock bara göras om det finns skäl att tro att det som hänt barnet bör föranleda ett ingripande av socialnämnden. Enligt 17 FUK ska förhör med någon som är under 18 år planeras och verkställas på ett sätt som gör att det inte uppkommer fara för att barnet som förhörs tar skada. 48 Broberg, s. 13, JO 1995/96 s. 89, s , , BR 2006:02, s samt prop. 1983/84:187, s Broberg, s Broberg, s

19 Om förhöret rör sexuallivet bör särskild varsamhet iakttas. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver och det ska noga tillgodoses att uppseende inte väcks kring förhöret. Antalet förhör får heller inte överstiga det som är absolut nödvändigt med hänsyn till barnets bästa och utredningens art. 18 FUK stadgar att barnförhör bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. Förhörsledaren är oftast en polis. 51 Enligt 19 FUK bör någon med särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga vid fall där barnets utsaga är av avgörande betydelse för utredningen, om det anses vara av vikt med hänsyn till barnets ålder och mognad samt brottets beskaffenhet. Bevisvärdering av barns utsagor behandlar jag närmare under avsnitt 4 i uppsatsen. När det hålls förhör med barn under förundersökningen videofilmas förhöret. På så sätt kan sedan förhöret visas upp inför rätten vid huvudförhandlingen. Att förhör videofilmas är regel om barnet är under 15 år eller av olika skäl inte förväntas medverka vid rättegången. 36 kap. 4 RB tillämpas som sagt analogt på målsäganden och stadgar att rätten med hänsyn till omständigheterna prövar om en målsägande under 15 år får höras inför rätten. Även om barnet fyllt 15 år bör videoförhör övervägas om det föreligger misstake om allvarligare övergrepp. Det finns alltså inget hinder mot att hålla videoförhör med äldre barn heller. 52 Rent praktiskt går ett videoförhör till så, att endast barnet och förhörsledaren, samt i förekommande fall tolken, bör närvara i videoförhörsrummet. I ett angränsande rum ska åklagaren, den särskilde företrädaren eller målsägandebiträdet, i förekommande fall försvararen, samt ibland en företrädare för socialtjänsten ha möjlighet att följa förhöret via monitor och medhörning. Under förhöret bör förhörsledaren vara utrustad med hörsnäcka, så att åklagaren och de andra har möjlighet att direkt kunna lämna instruktioner eller ställa frågor via förhörsledaren. Om vårdnadshavaren som följt med ska höras som vittne i målet, är det olämpligt att låta denne vara med i medhörningsrummet. Om så är fallet får alltså vårdnadshavaren vänta utanför i ett lämpligt väntrum. 53 När videoförhör hålls ska hela förhöret videofilmas, så att rätten med hänsyn till rättssäkerheten kan vara säker på att ingenting som rör brottet i fråga avhandlats utan 51 BR 2006:02, s. 55, Broberg, s Broberg, s. 14 samt Dahlström-Lannes, s

20 inspelning. Under hela förhöret ska både barnet och förhörsledaren synas i bild. Finns möjligheten och teknisk utrustning är det också önskvärt att barnet, främst ansiktet, fokuseras i en separat bild. Här kan kroppsspråk och ansiktsuttryck avläsas, som annars kan vara lätta att missa. Videoinspelningen bör för säkerhets skull kompletteras med inspelning på ljudband. Vid den här typen av utredningar är det alltid viktigt att de exakta ordalagen skrivs in i protokollet. Därför ska förhöret i sin helhet skrivas ut i dialogform däri, se Riksåklagarens allmänna råd (RÅFS 1997:11) rörande utskrifter av förhör som spelats in på ljudband. Dessutom ska i en promemoria sammanfattas vad som förekommit mellan barnet och förhörsledaren före och efter förhöret. 54 Det kan ibland finnas skäl att låta barnet träffa förhörsledaren några dagar innan förhöret äger rum, detta för att utifrån barnets perspektiv avdramatisera förhöret. När barnet sedan infinner sig för själva förhöret är förhörsledaren inte längre en okänd person, vilket kan förbättra möjligheterna till ett lyckat förhör. I regel bör dessutom inledande förhör hållas med den eller de personer som allra först fick ta del av barnets berättelse. Anledningen till det är att omständigheterna som legat till grund för anmälan måste klarläggas för att barnets utsaga ska kunna bedömas korrekt. Därför är det viktigt att få veta vad som initierat barnets berättelse och i vilken situation berättelsen om övergreppen lämnats. Dessutom är det viktigt att informera sig om barnets språkanvändning, utvecklingsnivåer, familjerelationer och levnadsförhållanden innan barnet faktiskt hörs. 55 Själva förhöret med barnet ska planeras och genomföras på ett sätt som gör att barnet inte kommer till skada. Barnet ska ges goda förutsättningar att berätta om sina upplevelser och förhöret ska präglas av hänsyn till barnets bästa. Eftersom barn tenderar att glömma fortare än vi vuxna bör förhöret hållas så snart som möjligt. Skyndsamhet gynnar också förutsättningarna för att barnets berättelse inte ska ha påverkats av andra samtal. Ännu en anledning till skyndsamhet är att barnet ska kunna påbörja eventuell terapeutisk behandling. Förhör med barn bör således endast undantagsvis och då det föreligger särskilda skäl hållas senare än två veckor efter det att åklagren beslutat att överta förundersökningsledarskapet från polisen eller att inleda en förundersökning. Åklagare som uttalat sig i frågan om tidsfristen från anmälan till första förhöret har påpekat att det tar tid att få till stånd ett barnförhör. Dels 54 Broberg, s. 14 samt Christianson m.fl. 2000, s RÅFS 1997:11 har upphört att gälla och kommer att ges ut i ny version, men i avvaktan på den hänvisas till RÅFS 1997:11 55 Broberg, s

21 tar det tid för förhörsledaren att förbereda sig och samla all relevant information. Sedan kan det vara oerhört svårt att få samman alla de parter som ska närvara vid förhöret. Polisen, åklagaren, den särskilda företrädaren, målsägandebiträdet och försvararen har alla många andra åtaganden. Det kan därför vara svårt att hitta en tidpunkt inom en så snäv tidsram som passar alla parter. Den intressekonflikt som uppstår mellan att antingen höra barnet så fort som möjligt efter anmälan eller att noggrant hinna förbereda intervjun är av intresse. Det har dock konstaterats att intresset av att noggrant hinna förbereda intervjun måste väga tyngre. Båda dessa intressen bör dessutom kunna tillgodoses parallellt. När det gäller ärenden som rör övergrepp mot barn ställs dessutom särskilt höga krav på att förundersökningsledaren ska vara aktiv. Att förundersökningen ska bedrivas aktivt innebär bland annat att åklagaren och förhörsledaren tillsammans ska planera förundersökningen med tonvikt på förhören, i synnerhet målsägandeförhöret. När förhörsledaren förbereder sig inför förhöret bör dessutom åklagren delta. När barnförhöret sedan hålls bör åklagaren alltid närvara, i medhörningsrum. Om åklagaren inte är närvarande bör särskilda skäl föreligga. Ett minimikrav som ställts är att åklagaren i vart fall ska vara närvarande vid ett av målsägandeförhören, helst det som kan kallas huvudförhöret. Om åklagaren närvarar vid förhören får förhörsledaren stöd. Dessutom kan kompletterande frågor ställas av åklagaren, eventuella brister i förhöret avhjälpas eller förhöret helt avbrytas om det inte leder någonvart. Vidare får åklagaren omedelbar kännedom om innehållet i barnets utsaga genom att se och höra förhöret när det hålls. Detta innebär att tid kan besparas. Åklagaren kan då genast lämna nya direktiv eller fatta beslut och förundersökningen kan därmed drivas vidare både effektivt och snabbt. 56 Enligt artikel 6 i Europakonventionen ska alla ha rätt till en rättvis rättegång. Den som står anklagad för brott ska därför bland annat ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen. När målsäganden då inte ska höras inför rätten måste det ändå ses till att förfarandet, sett till sin helhet, inte strider mot bestämmelsen. Den tilltalades rättssäkerhetsintressen måste alltså skyddas även då undantagen tillämpas. Det första förhöret som hålls med barnet sker oftast innan någon delgetts misstanke för brottet och innan någon försvarare utsetts. Ibland hinner man till och med hålla flera förhör med barnet innan dess. Detta har dock inte ansetts påverka den tilltalades eller försvararens rättigheter enligt Europakonventionens artikel 6. Detta förutsätter att den misstänkte och/eller försvaren ska ges möjlighet att ta del av det som kommit fram vid förhören med barnet samt ges tillfälle att ställa frågor till barnet vid ett 56 Broberg, s , 15, JO 2005/06 s. 95, s , BR 2006:02, s , samt Cederborg 2000, s

22 förnyat förhör, allt detta innan åtal väcks. Europakommissionen har dock konstaterat att deras rätt att låta höra ett barn inte behöver uppfyllas omedelbart, utan förhöret kan hållas i samband med polisförhör eller vid en senare tidpunkt. Dessutom kan den tilltalades rättigheter anses vara tillgodosedda utan att något kompletterande förhör får hållas av denne eller försvararen, om ett sådant förhör endast skulle bestå av frågor som redan har ställts. Försvarets frågor måste alltså leda till att nya uppgifter framkommer i målet, annars kan den tilltalades sida vägras rätten att hålla kompletterande förhör till förmån för barnets integritetsintressen. Försvaret kan också efterge den tilltalades rättigheter, antingen aktivt eller genom passivitet. 57 För att den tilltalades rättigheter ska tillgodoses stadgas i 23 kap stycket RB att förhör eller annan utredning ska äga rum om det kan antas ha betydelse för förundersökningen. Om en sådan framställning avslås av förundersökningsledaren kan rätten pröva saken efter anmälan av den misstänkte. Om det beslutas, av rätten eller redan av förundersökningsledaren, att ett kompletterande förhör ska hållas är det ingen självklarhet att den tilltalade och försvararen ska få närvara vid förhöret. Enligt 23 kap stycket RB ska de få närvara om det kan ske utan men för utredningen. När det gäller små barn går det emellertid i regel till så, att försvararen via monitor och medhörning ges möjlighet att följa förhöret med målsäganden. I samband med detta kan försvaret framställa sina eventuella frågor till förhörsledaren, som i sin tur ställer frågorna till barnet. Den misstänkte eller försvararen ska således aldrig ges tillfälle att själva ställa frågor direkt till barnet, se 23 kap. 11 RB. 58 Det vanligaste är att antalet förhör med ett barn uppgår till mellan ett och tre, där två förhör är det absolut vanligaste. Förhören pågår i regel maximalt en timme, det vanligaste är att de varar minuter. Både antalet förhör och hur länge de ska vara måste dock bedömas i varje enskilt fall, men de intervaller jag angett ovan har tolkats positivt av Barnombudsmannen. 59 Oftast finns det goda anledningar att hålla mer än ett förhör med barnet. Orsakerna till detta kan vara många, exempelvis att artikel 6 i Europakonventionen ska efterlevas och den misstänkte eller förvararen därmed beredas tillfälle att ställa frågor till 57 Schelin 2006, s. 85, samt Broberg, s. 26 med hänvisningar till NJA 1991 s. 512, NJA 1992 s. 532, NJA 1993 s. 616 och Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Europakommissionen) i fallet Lindqvist./.Sverige, no /95, beslut från den 22 oktober Jfr. även Samuelson, s Schelin 2006, s. 85, samt Broberg, s BR 2006:02, s , , jfr. Dahlström-Lannes, s. 135 samt Christianson m.fl. 2000, s

23 barnet via förhörsledaren. Vidare kan fler förhör behövas på grund av att en social kontakt måste upprättas mellan barnet och förhörsledaren, att det är tröttande för ett litet barn med ett enda långt förhör eller att det krävs tid att minnas då traumatiska minnen är svåråtkomliga och ofta fragmenterade. Det krävs ofta tid och upprepade försök för att en helhetsbild ska framträda. Dessutom är innehållet i barnets berättelse ofta tungt och skuldbelagt, samtidigt som barnet förstår att berättelsen kan få stora konsekvenser, inte minst för familjen. För att kunna bedöma tilltron till barnets berättelse behöver kontrollfrågor ställas och om motsägande uppgifter framkommit under utredningens gång är det av vikt att kompletterande förhör hålls med barnet. Barnet bör så snart som möjligt informeras om kompletterande förhör planeras. Samma förhörsledare bör hålla samtliga förhör med ett och samma barn. Om dessa dock inte fått god kontakt med varandra kan avsteg från principen möjligen göras. Om barnet inte förmår berätta någonting som för utredningen framåt när förhör hålls i videoförhörsrummet, kan det vara bra att genomföra ett förhör på platsen där barnet första gången lämnade sin berättelse eller där övergreppet faktiskt ägde rum. Även i dessa fall ska förhöret spelas in på video. Beslut om husrannsakan krävs om ett sådant förhör ska hållas i den misstänktes bostad. När man överväger att hålla förhör med barn på dessa platser ska alltid barnets bästa beaktas i första hand. 60 Av vikt i detta sammanhang är att poängtera att Europadomstolens praxis fastslagit att skriftligt material, och därmed även ljud- och bildupptagningar som likställs med skriftligt material i svensk rätt, får utgöra processmaterial. Så även om de utgör den huvudsakliga bevisningen. Detta förutsätter dock att någon kränkning av den tilltalades rätt till rättvis rättegång inte har skett. Skulle en sådan kränkning anses föreligga och den tilltalades rättigheter därmed inte ha tillgodosetts, måste utsagorna från förundersökningen vinna stöd i övrig bevisning för att en fällande dom ska kunna baseras på dem Förhörsteknik och tillvägagångssätt vid barnförhör När barnförhör ska hållas kan vissa tillvägagångssätt rekommenderas, allt för att öka förutsättningarna för ett lyckat förhör. Vid barnförhör är den fysiska miljön viktig. Det absolut vanligaste är att barn förhörs på polisstationen. Ett lugnt och avskilt rum utan distraktioner ska väljas. Varken telefonsamtal eller personer som kommer in ska få störa under förhöret. Miljön 60 SOU 2000:42, s , Broberg, s , Dahlström-Lannes, s. 123, 126 samt Christianson m.fl. 2000, s , jfr. Schelin 2007, s Schelin 2006, s