Tack! equmeniakyrkan 1

Transkript

1 Tack! equmeniakyrkan 1

2 En tygkasse som förändrar liv TACK FÖR ATT du stödjer Equmeniakyrkans arbete i Sverige och i andra länder varje månad. Det gör att vi kan arbeta långsiktigt. Som månadsgivare får du en tygkasse sydd av Odette, Esperance, Séraphine eller kanske Rigobert. Någon av de sjutton sömmerskor som i sin tur utbildar nya unga sömmerskor i vår samarbetskyrkas yrkesskolor på olika platser i Kongo Kinshasa. Målet är egen försörjning för kvinnor utan andra möjligheter. Utbildning är nyckeln till ett bättre liv, säger de. Tack för att du är med och förändrar liv. Du ger fler möjligheten att klara livet och få framtidstro i ett krigshärjat och fattigt Kongo Kinshasa och på många andra platser i världen där vi och våra samarbetskyrkor arbetar för förändring och utveckling. För oss är det själva hjärtpulsen i vår tro. Med tygkassen i fickan, ryggsäcken eller handväskan blir vi också klimatsmarta här hemma och kan minska antalet plastpåsar vi använder när vi handlar. Så sys våra liv samman med systrar och bröder i världen. Tillsammans kan vi mer. Tack för att du är med. Här kommer en tygkasse till dig sydd med kärlek! SÅ MINSKAR VI PLASTKASSARNA TILL 40 PER ÅR! VI SVENSKAR ANVÄNDER en miljard plastpåsar om året! Nästan 100 plastkassar per person och år. Varje år släpps runt 100 miljarder plastpåsar ut på den europeiska marknaden och runt åtta miljarder av dessa tros sluta som skräp i naturen och haven. Denna nedskräpning av plastpåsar har stor påverkan på vår miljö, särskilt i sjöar och hav. Plastpåsarna innehåller giftiga ämnen som bryts ner väldigt långsamt. Djur som får i sig plast kan sprida farliga ämnen vidare genom näringskedjan och eventuellt dö. Maj, Alphonsine och Odette köper en kilometer tyg till workshops med sömmerskor i Kinshasa och Luozi. Därför har EU 2015 beslutat att alla medlemsstater ska minska sin förbrukning av tunna plastbärkassar i ett nytt EU-direktiv. I Sverige är målet att minska användningen med mer än hälften, från över 80 plastbärkassar per person och år till 40 stycken. Målet ska nås Med Equmeniakyrkans tygkasse som sytts av våra samarbetskyrkors sömmerskor i Kongo Kinshasa blir det lättare att vara klimatsmart och minska användningen av plastpåsar när vi handlar. Tygkassen är därför en vinn-vinn-situation för miljön, för sömmerskorna i Kongo Kinshasa och för oss i Sverige. Snygg är den också! Blondine Nsimba Mpanzu, sömmerska 2 equmeniakyrkan equmeniakyrkan 3

3 TEXT: Görel Byström Janarv FOTO: Peter Hoelstad Om det fanns el och vatten varje dag Maj Andersson med barnen Davidson och Jennipher. Hon heter Maj Andersson. Det låter supersvenskt. Men Maj bor i stadsdelen Ngiri Ngiri i mångmiljonstaden Kinshasa. Här bor hon tillsammans med sin man André och dottern Jennipher, 3 år och sonen Davidson, 8 år. DET ÄR INTE det värsta och farligaste området i Kinshasa, men mycket långt ifrån det bästa. Familjen flyttade hit från Luozi när maken fick jobb på bageriet i Kinshasa. Arbetslösheten är ett påtagligt och väl synligt gissel i tiomiljonersstaden där kåkstäderna breder ut sig okontrollerbart. Maj är utbildad sömmerska, men som så många andra tyvärr arbetslös sedan en tid. Vi möts med en rad andra sömmerskor i Ndjili-församlingens yrkesskola för unga tjejer som behöver något de kan försörja sig på. En slags andra chansen. Maj tänker mycket på de unga tjejerna och deras utsatthet. Viktigast av allt är att flickor ska gå i skolan. Många flickor här blir mammor alldeles för tidigt och får ingen utbildning. De får ett mycket svårt liv, säger Maj. Hon vet precis hur hon vill ha det för egen del. Jag ska inte ha fler än två barn. Det räcker för mig, säger Maj. HON HAR FRAMTIDSPLANER både för barnen och för sin egen del. Men livet i Kinshasa är fullt av hinder och problem. Vilka tre saker är värst? Jag skulle vilja ha ett riktigt jobb. Det är punkt ett! Jag skulle vilja ha ett litet hus vi själva ägde och slippa vara hyresgäster. Det känns otryggt att inte veta hur mycket hyran höjs här, säger hon och nästa svar kommer snabbt. Jag skulle vilja ha en maskin som kan brodera och kunna sälja sytillbehör som sömmerskor behöver. Jag har två symaskiner hemma, en elektrisk och en gammal handvevad Singer. Men eftersom jag sällan har el så tvingas jag oftast använda den handvevade. Det gör arbetet både långsammare och resultatet blir inte lika bra. Du vet, det är svårt att sy rakt och fint när man ska veva med ena handen 4 equmeniakyrkan equmeniakyrkan 5

4 och bara kan hålla styr på tyget med andra handen, säger Maj. MEN SANNING ATT SÄGA vet jag inte riktigt in på skinnet hur svårt det är. Men min mormor Eufrosyne hade absolut vetat det, och många andra mormödrar i Sverige, som levt med Singers handvevade och fottrampade symaskiner. Hur ska du få råd att köpa broderimaskinen? Om jag sparar lite steg för steg så ska det gå. Det kanske tar ett år. Och alla pengar jag tjänar på att sy tygkassar åt er i Sverige ska gå till det! Varje söndag och torsdagskväll går Maj och familjen till kyrkan. Gud betyder allt för oss! Kyrkan hjälper mig se nya möjligheter när allt verkar omöjligt att förändra och 6 equmeniakyrkan Du vet, det är svårt att sy rakt och fint när man ska veva med ena handen och bara kan hålla styr på tyget med andra handen så är det som en extra familj, säger Maj. Säg tre saker som behöver förändras där du bor? Ah, det är enkelt, sophämtningen! Den finns bara inte! Och elektriciteten. Den finns knappt heller. Och att det fanns vatten varje dag, säger Maj Andersson som liksom alla andra där hon bor lagar mat över öppen koleld och just konstaterat att inget vatten kommer ur kranen idag heller. Kånkandet på vattendunkar från vattenbilen känns hopplöst. Om Kongoflodens kapacitet byggdes ut skulle den kunna förse hela Afrika med elektricitet. Ja, men tänk dig, så mycket lättare livet skulle bli för alla, särskilt för kvinnor, säger Maj Andersson. Men så var det det där med namnet. Varför heter hon Maj Andersson? Det svenskaste av namn. Det är en rätt lång historia, men kortversionen handlar om missionären Maj Andersson från Sverige som gav Majs höggravida mamma skjuts i sin bil längs landsvägen i Luozi och sen besökte henne när hon just fött en liten flicka. Det var missionären Majs eget förslag att babyn skulle heta som hon själv. Men pappa sa nej. Bestämt nej. Det är ingen namn för ett barn! sa han. Men så blev det i alla fall och Maj Andersson har växt i sitt namn. Idag är hon glad över kopplingen till Sverige. Alldeles särskilt för att hon nu ska få sy flera hundra tygkassar till oss. DODDY MUMBA MANDA BLONDINE NSIMBA MPANZU JACQUELINE NZUZI YIMBA ALPHONSINE SIKAMANU MAFUTA

5 Sömmerskorna i Ndjili firar att de första tygkassarna är sydda. TACK ALLA MÅNADSGIVARE! 8 equmeniakyrkan equmeniakyrkan 9

6 Välkommen hem till mig, säger Odette Mpemba som bor i stadsdelen Ndjili i Kinshasa med man och två barn på 18 kvadratmeter. Jag vill sy från morgon till kväll TEXT: Görel Byström Janarv FOTO: Peter Hoelstad VÄLKOMMEN HEM TILL mig! säger Odette Mpemba. Som i princip alla andra i Kongo Kinshasa lagar hon maten över öppen eld med kol i ett prång utanför dörrskynket. Matlagningen över öppen eld pågår förresten överallt just nu hos alla grannar som delar den lilla gården. De delar också utedasset tre staplar med betongblock och ett tygstycke för den fjärde att hjälpligt gömma sig bakom. Odette är sömmerskelärare i Ndjili-församlingens yrkesskola för unga tjejer utan andra möjligheter. Odette säger att det ibland kallas sista chansen men andra chansen låter bättre. Som ung drömde Odette om att bli nunna. Pappan var katolik, mamman protestant. Odettes mamma protesterade kraftigt mot Odettes planer. Hon tyckte det var klokare att bli sömmerska och var tydlig med att hon inte skulle få barn för tidigt. Det finns andra sätt att tjäna Herren, sa hon till mig säger Odette. Och det fanns det ju. För Odette blev sömmerska. Men hon blev kär tidigt i André från hembyn i Matadi och nu har de varit gifta i 12 år och fått dottern Dorcas och sonen Medi. Nu är du sömmerskelärare. Hur är det? Jag hade egen business först, men så fick jag frågan om jag kunde lära ut också till unga tjejer. Det är helt okej. Men jag har egentligen en annan dröm. Jag älskar klänningar! Och önskar jag kunde få sy klänningar från morgon till kväll och leva på det, säger Odette. EN VANLIG DAG hemma hos Odette i Ndjili börjar i gryningen. Sen ber hon i 10 minuter, städar upp hemma och är strax på väg för att köpa kex som hon ska sälja i skolan, som en liten extrainkomst eftersom lönen som sömmerskelärare är låg. Hennes 19-åriga systerdotter, som också bor hos dem på de 18 kvadraterna, gör sen frukost till barnen. Det kan bli spaghetti eller dovas. Kvart i tolv går hon med dom till skolan som börjar först mitt på dagen. Hon hämtar dem sen också efter skolan. Vid sextiden kommer Odette hem från arbetet. Maken kommer alltid senare. Efter jag lagat mat, sitter jag i en stol på gården och vilar lite och pratar med grannarna. Senast klockan åtta ska barnen sova. En halvtimma senare lägger vi oss, min man och jag, säger Odette. Det är ett väldigt tufft liv utan några som helst marginaler i ett område med massiv arbetslöshet och överlevnadskamp. Hade hon inte kyrkan vet hon inte hur hon skulle orka, konstaterar hon. Varför är vi fortfarande så urbota fattiga i det här rika landet? Jag fattar det inte! säger Odette och tänder kolelden för att förbereda maten. Hennes fråga är adekvat för Kongo Kinshasa är ett av de rikaste länderna i världen när det gäller råvaror och värdefulla naturtillgångar. Här finns guld, olja, mineraler, ädelträ, diamanter, vattentillgångar, allt finns där, men trots det lever befolkningen i stor fattigdom. Vad ger tron dig? frågar jag Odette. Gud är min ventil, säger hon. Jag tycker om att tala med Gud om allt möjligt alla dagar. Men det är liksom annorlunda när man går på gudstjänst på söndagen och får lyssna på hur man ska tänka och leva, säger Odette. Varje söndagmorgon stiger familjen upp tidigt eftersom söndagsskolan för barnen börjar redan halv åtta på morgonen. Gudstjänsten börjar sen klockan åtta och håller på i 10 equmeniakyrkan equmeniakyrkan 11

7 Jag önskar mig en elektrisk symaskin när det finns el, men det finns det ju sällan. minst två timmar. Kan bli tre också. Om du skulle välja tre saker du hoppas på? Tre förändringar i ditt liv? Jag vill sy mer. Helst från morgon till kväll och särskilt klänningar! Men jag är beredd att sy precis allt. Även tygkassar till er i Sverige förstås! Det är jag jätteglad för. Jag önskar mig en elektrisk symaskin när det finns el, men det är ju å andra sidan sällan det finns! Men om det fanns, kunde jag sy finare saker och brodera med maskinen. Vi hyr det här lilla huset, men skulle helst vilja ha ett eget. Nu får vi en stor hyreshöjning igen och jag vet inte hur vi klarar det, säger Odette och lägger till en fjärde sak hon skulle vilja ändra på: Det är otryggt att bo där vi bor, det händer allt möjligt dåligt här. Och det är hopplöst med transporter. Det tar evigheter att ta sig nånstans. Och man får gå och gå! Jag tackar Gud för starka ben. CHARLOTTE NZAI DIBETI SANDRINE Odette är sömmerskelärare men helst skulle 12 hon equmeniakyrkan sy klänningar i egen butik. ODETTE MPEMBA GÜN BAHUNGA

8 RIGOBERT MOLUANTUAN CHARLOTTE BAKAMBANI Sömmerskorna som samlats i Luozi för att sy. MAJ ANDERSSON GISELLE MBILA KIMBEMBI HÉLÈNE NTOMOSO SÉRAPHINE NLANDU ANGÈLE BAHEHA MAKIESE 14 equmeniakyrkan equmeniakyrkan 15

9 REDAKTÖR: Görel Byström Janarv FOTO: Peter Hoelstad FORMGIVNING: Samuel Forsström