Ett gåtfullt kopparkärl från Boteå

Transkript

1 Rapport 2000 Ett gåtfullt kopparkärl från Boteå Fornlämning, Raä 102 Fastighet, prästbolet Socken, Boteå Kommun, Sollefteå Landskap, Ångermanland Gustaf Trotzig

2 Ett gåtfullt kopparkärl från Boteå av Gustaf Trotzig J- I Härnösands museum förvaras ett metallkärl som 1880 skänktes till museet av kyrkoherden M A Åkerstedt. I en skrivelse ställd till sekreteraren för Vester-Norrland s läns Museisällskap i Hemösand (avskrift i ATA) skriver Åkerstedt: "1 November förlidet år 1879 hittades vid gräfning af grund till nya prestgården i Botheå en kopparuma som härmed öfverlämnas till Museum i Hernösand för den händelse urnan anses böra förvaras. Fyndorten utgör en mindre jordkulle eller ås kallad 'Huntenberg'." Av skrivelsen framgår att urnan innehöll ben, aska, kol, hornkam och metallstycke. "2 fot under markytan anträffades en rund stenmur 6 fot lång och 3 fot bred. Stenarna låg upp till 1,5 fots höjd. Marken inom stenmuren var täckt av aska och träkol. I mitten stod urnan, täckt aven stenhäll 6 tum tjock, 1,5 fot lång J h 1 fot bred." Detta är dock inte kyrkoherdens egna iakttagelser. "Som jag icke förrän 2 dagar efter det att urnan påträffats fick underrättelse om fyndet och då arbetet med gräfningen under tiden fortgått, blev jag icke i tillfälle att närmare undersöka platsen eller urnans innehåll som blifvit uträttat och med den öfriga uppgräfdajorden bortfördt. Förestående har jag till största delen fått af förmannen vid arbetet" Även om vissa detaljer i denna beskrivning är oklara kan man sluta sig till att kärlet tjänat som benbchåliare i en brandgrav från yngre järnåldern. Kärlets övre del är cylindrisk och nederdelen konisk, fig. 1. Kärlet vilar på en liten uppåtbuktande bottenplatta. fig.2. Mynningskanten har varit inklädd med en runtomgående skoning av järn varav ett fragment är bevarat. På motstående ställen vid mynningen har suttit hankfästen av järn, varav en liten bit på ena sidan finns kvar. Bortsett från de delar som varit av järn och viss korrosion, är kärlet komplettoch ytan väl bevarad. Kärlet är 29 cm i diam höjden 17 cm, varav överdelen 10 cm. Bottenplattans diam är 9 cm. Kärlet känns lätt i förhållande till sin storlek. Godset är i allmänhet mindre än en millimeter tjockt. Enligt analyser som utförts med hjälp av ett svepelektronmikroskop utrustat med LinkJEDS-enhet för mikroröntgenanalys (SEMIEDS) påtre prov, visade sig båda kärldelama bestå av 97-99% koppar. Ingen annan metall gick att identifiera. Resten var föroreningar på ytan (RAÄ Analysrapport , signerad Kate Tronner och Anders G.Nord) En noggrann undersökning av hur kärlet tillverkats ger vid handen att den övre delen av kärlsidan är formad av en metallplåt utan skarv, likaså bottenpartiet. Ytan är täckt med linsformiga slagmärken som ligger diagonalt i

3 förhållande till mynningen på den vertikala överdelen. På den koniska underdelen löper de mer parallellt med mynningsranden. De två delarna är sammanfogade på kärlets nedre konformade del på så sätt att den trattformiga överdelen passats in i det skålformiga bottenpartiet. Delarna hålls samman med trinda kopparnitar som stukats på kärlets ut- och insida. Nitarnas tjocklek uppskattas till en-två millimeter. Att döma av icke utnyttjade nithål har man först gjort en rad hål i bottenpartiets överkant, därpå passat till detta utanpå överdelen och slutligen borrat genom denna, med flertalet av de befintliga hålen som mall, men inte alla Slutligen har de två delarna nitats ihop. Mynningskantens järnskoning har bestått av ett dubbelvikt järnbleck som nitats fast vid sidan. Arbetet med järnskoningen har lämnat spår i form aven liten bockning på kärlsidans översta del och kan urskiljas längs kanten på insidan. Hankfästena av järn har varit fastsatta med två genomgående nitar av järn, placerade den ena över den andra med ett par centimeters mellanrum. I anslutning till nithålen på den sida där allt järn saknas, finns även några mindre hål. Dessa är uppenbarligen skador som uppstått på sidan när järnnitarna stukades. En fråga som naturligen inställer sig när det gäller gravkärl av metall är om de haft någon annan användning innan de hamnade i graven. Detta kärl ger i sig själv inte mycket information om vad det kan tänkas ha använts till, utöver att det är påfallande lätt och har en mycket spenslig konstruktion både i fråga om kärlväggens tjocklek och de minimala nitarna som håller ihop överdelen med bottenpartiet. Man kan se att det senare har en ärgig beläggning, särskilt på insidan och att denna måste ha funnits där redan när denna del fogades till överdelen, som inte har någon sådan. Det användningsområde som ligger närmast till hands att tänka sig för ett kärl som detta - med hänsyn till dess storlek och det material som det är gjort av - är som kokkärl. Emellertid finns det ingenting som talar för att kärlet använts till matlagning eller annan verksamhet över öppen eld. Erfarenhetsmässigt borde det ha funnit lämningar av detta på utsidan i form av sot och på insidan som fastbrända rester. Vi vet ju inte vad som hänt med kärlet efter att det omhändertogs, men även om det utsatts för en hårdhänt rengöring, talar erfarenheten för att sådana spår ändå borde ha funnits kvar, t ex i skarven mellan de två delarna Det är också tveksamt om kärlet skulle ha varit tillräckligt stabilt för att kunnat bära ett tyngre innehåll som exempelvis vatten utan att deformeras, även om järnkanten och en tvärg ående hank givetvis verkat uppstramande på konstruktionen. Det skall tilläggas att kokkärl av metall brukar ha en bukig eller plan botten, något som således helt avviker från formen på detta kärl.

4 J Några direkta paralleller till detta kärl känner jag inte, varken när det gäller dess form eller dess tekniska utförande. I det följande görs ett försök att trots detta komma närmare frågan om kärlets ålder och ursprung. Beträffande åldern är det klart att kärl av ren eller så gott som ren koppar i Norden endast är kända från talet och framåt. Detta kärl kan således knappast vara äldre. Brandgravskicket bör ha upphört i den trakt där kärlet hittades senast någon gång under lioo-talet. Allt talar således för en datering av kärlet till vikingatid. Under vikingatiden och medeltiden förekommer flera typer av mer eller mindre cylindriska kärl som använts dels till kokkärl, dels till förvaring av myntskatter. Av dessa anses några vara av orientaliskt ursprung, andra kan mycket väl vara lokalt tillverkade på Gotland där de hittats i förhållandevis stort antal. Om man ser till formen på Boteå-kärlet liknar det inte något av dessa kärl. Det närmaste i det avseendet jag känner till är ett annat gravkärl från samma tid, funnet vid Tuna ihjälsta sn, Uppland (Odencrantz 1934) som i viss mån påminner om kärlet från Boteå när det gäller formen. Detta har en gång tillverkats aven orientalisk kopparl1aska aven typ som är känd från ett par fynd i Sverige, där de använts till att förvara myntskatter i, t ex Fölhagen (Stenberger ). Bottnen eller möjligen nederdelen samt halsen på flaskan har tagits bort och över det hål där halsen suttit har man nitat på en rund platta. Så har kärlet vänts upp och ned och blivit en gryta Möjligen har mynningskanten också på detta kärl haft en skoning av järn. Det finns således en viss formmässig likhet mellan dessa kärl, men i övrigt är skillnaderna stora. Hjälsta-kärlet är nästan bara hälften så stort som det från Boteå och tillverkningstekniskt anknyter det till vad som är normalt bland de vikingatida kärlen av denna typ. Detta gäller däremot inte Boteå-kärlet, som ur teknisk synpunkt har flera egenheter. Den från vikingatiden och fram till vår egen tid välbekanta metoden att tillverka kärlkroppen på sammansatta kopparkärl är att böja ihop ett rektangulärt stycke plåt till en cylinder och sammanfoga ändarna med en vertikal skarv (Trotzig 1991, typ D). Till cylindern fogas sedan en botten, som i allmänhet är kupig men som även kan vara mer eller mindre plan. Fogarna på de vikingatida kärlen är utförda på så sätt att en rad smala l1ikar klippts i ena kanten av arbetsstycket, medan den andra kanten tunnats ut med hammaren. Rikarna har separerats, varannan upp och varannan ned. Därpå har den förtunnade kanten förts in mellan flikarna varpå dessa hamrats ned och slutligen har skarven förstärkts med hårdlödning. Slaglodet brukar genom sin avvikande färg synas som ett karaktäristiskt mönster mot kopparn. Man kan se sådana skarvar i sitt sentida utförande på exempelvis blankpolerade kopparkaffepannor av äldre typ. Om kärlet varit avsett för kokning brukar överkanten vara förstärkt med en förtjockad, oftast något utvikt mynningsrand eller med ett runtomgående band av koppar eller järn (Trotzig 1991).

5 Skattfyndskärlen, som är karaktäristiska för Gotland, kan avslutas uppåt med en tilljämnad kant. De brukar ha ett lock med fals, som kan träs över mynningen ( Stenberger ). Det som i allmänhet utmärker de vikingatida kopparkärlen är att de är utförda på ett mycket professionellt sätt. Grundmaterialet, plåten, är jämntjock och slät. Kärlen är omsorgsfullt formade och har jämna, välgjorda skarvar. De uppvisar m a o sådana drag som tyder på ett omfattande yrkeskunnande hos producenterna, något som man får av att göra många kärl av samma eller likartat slag. Kärlet från Boteå är tillverkat på ett sätt som radikalt avviker från det på vilket vikingatidskärlen normalt är gjorda. Kärlets övre del består av ett stycke kopparplåt som bearbetats mot ömsevis hårt och mjukt underlag så att fått en bukig fonn. Då och då har arbetsstycket rödglödgats för att få bort spänningarna i materialet. Någon gång under denna process, troligen när man insåg att kärlet inte kunde bli så stort som man hade tänkt sig, därför att materialet blev för tunt av bearbetningen, har cn rund skiva klippts ut i centrum på arbetsstycket, varpå arbetet fortsatt och hålet vidgats till dess kärlsidan fått sin maximala storlek med hänsyn till materialets töjbarhet. Därpå har ett bottenparti tillverkats av en rundad plåtbit som bearbetats till skålform på samma sätt som överdelen, på ett sådant sätt att den passade till denna. Slutligen har den uppåt buktande botten plattan hamrats upp till en "kinnekulle". Sist har de två delarna sammanfogats med nitar. Denna skarv är dock inte riktigt i klass med det övriga arbetet, Man har använt alltför klen dimension på nitarna och inte utnyttjat alla de hål som gjorts i bottenpartict. Detta sätt att fonn a kärl, d v s att göra hål mitt i en plåt och sedand arbeta utifrån detta, känner jag från Indien och Nordafrika, men då används metoden för att göra överdelar till kärl med indragen hals. Jag vet inte något annat exempel från nordiskt område än kärlet från Boteå, som i jämförelse med de utländska kärlen ger ett mycket valhänt intryck. Jag kan inte tänka mig att det skulle finnas något samband mellan detta och avlägsna länder varken i tid eller rum. Ser man till spåren av den verktygsuppsättning som kommit till användning vid kärltillverkningen. kan man konstatera att arbetet inte utförts med verktyg avsedda för just sådan verksamhet. Man saknar också den karaktäristiska professionella rytmen i arbetet, som ger jämnt fördelade och knappt synliga slagmärken över ytan. Sammanfattningsvis tror jag att Bote å-kärlet tillverkats av någon som var väl förfaren i att använda hammare men inte i att göra metall kärl. Arbetet har utförts i en verkstad där man inte hade tillgång till de specialiserade verktyg, framförallt hammare och amboltar, som behövs för en regelmässig tillverkning av kärl. Min tro är att detta kärl gjorts av någon lokal smed på beställning inför begravningstillfället.

6 Flertalet av det grytor som användes dagligdags i hushållet vid denna tid var av järn som man kunde tillverka själv. Det fanns riklig tillgång både på järnmalm och skog för träkol. Kopparmalm är betydligt mer svåråtkomlig och utvinningen kräver en lång och komplicerad process. Det är oklart när den inhemska kopparproduktionen i Sverige kom igång, men en sak är säker, nämligen att koppar var en dyrbar och sällsynt metall. Så här kan det ha gått till när boteåkärlet skapades: Vid en förmögen kvinnas eller mans begravning, som det säkert varit fråga om vid detta tillfälle, har det krävts att det skulle vara ett rejält och påkostat kärl att lägga de brända benen i, men man hade ont om råmaterial. Smeden som var en skicklig och formsäker hantverkare töjde materialet till bristningsgränsen, för att kärlet skulle se så imponerande ut som det var möjligt, men detta var ändå inte tillräckligt för att kärlet skulle bli så stort som beställaren önskade. Då tog man till en "nödlösning", påhittad för tillfället. Det påbörjade kärlet blev överdelen i ett nytt, sammansatt kärl, som fick ett pånitat bortenparti. Kanske beställaren eller tillverkaren tidigare haft kontakt med eller sett ett grav kärl av liknande slag som det från Hjälsta och haft det som förebild för sitt eget. Litteratur Odencrants, R Ett vikingatidsfynd med orientaliskt bronskärl. Fornvännen Stenberger, M Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit I-II. Stockholm Trotzig, G Craftsmanship andfunction. The museum of National Antiquities. Monographs l. Stockholm Trotzig, G Vikingatida gravkärl av koppar och kopparlegeringar fr ånbirka och Gotland. Theses and Papers in Archaeology B: l. Stockholm Bildtexter Fig. l. Bote åkärlet sett från sidan. På överdelen syns de snedställda hammarmärkena. Fig. 2. Kärlet vilande på mynningskanten. Man lägger märke till den pånitade bottendelen med sin "kinnekulle". Fig. 3. Närbild av skarven mellan kärlets över- och underdel. Nitarna är påfallande spinkiga och alla nithål har inte utnyttjats. Foton G.Trotzig