NR. 1. JANUARI/FEBRUARI ÅRGÅNG 34. R OMERSK -K ATOLSKA T IDSKRIFT

Transkript

1 NR. 1. JANUARI/FEBRUARI ÅRGÅNG 34. S VERIGES S VERIGES ENDA ENDA R OMERSK -K ATOLSKA T IDSKRIFT R OMERSK -K ATOLSKA T IDSKRIFT

2 LEDAREN: VARFÖR VI BER TILL JUNGFRU MARIA M ina vänner och bröder och systrar i tron, vi vill börja med att tacka er ödmjukast för att ni har valt att prenumerera på Adoremus In Aeternum. Det gläder oss att det fortfarande finns några som vill ha kvar vår lilla men ack så viktiga tidskrift. Jag blev så inspirerad av "Månadens Helgon" som vi hade i det förra numret (och som jag själv skrev) att jag vill fortsätta på samma tema: Jungfru Maria. Många protestanter kallar oss ofta för antikristna och avgudadyrkare för att vi ber Jungfru Maria om hennes förbön till vår Herre. Men varför är det egentligen rätt att be om hennes förbön? Vad säger Bibeln om förbön? Om vi ser till Vår Herre Jesu Kristi eget exempel så kan vi snabbt etablera en visshet om att Han uppfyller andras förböner. Till exempel läkte Han den förlamade mannen för deras skull som hade kommit med honom. [Matt. 9:2], Han läkte centurions tjänare efter att denne hade bett för sin vän. [Matt. 8:5] och den Kananitiska kvinnans dotter i ett svar till morderns bön. [Mark. 1:24]. Gud är Allälskande, och älskar mänskligheten över allt annat, Han ger oss därför vad vi ber om med en enorm generositet och Han vill se att vi också är allälskande, att vi bryr oss om varandra och älskar varandra, att vi ber för varandra mer än för oss själva. Vidare: Bedjen för hvarandra, på det att I mån göras helbrägda; ty mycket förmår den rättfärdiges ihärdiga bön. [Jak. 5:16] Så förmanar jag nu framför allt, att böner, åkallan, förbönder och tacksägelser hållas för alla människor. [1 Tim. 2:1] En av de viktigaste argumenten i vårt ämne hittar vi faktiskt i det Gamla Testamentet.... och Konungen reste sig för att möta henne, och bugade sig för henne, och satte sig på sin tron: en tron ställdes ut för Konungens moder, och hon satt på hans högra sida. Och hon sade till honom: "Jag har en enda liten bön till dig", sade hon, "avvisa mig inte." - "Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig." Detta citat visar på att en konung lyssnade till sin moder, hur mycket borde inte Konungen då göra det? Så vad säger egentligen Bibeln om Jesus relation till Maria på jorden? Lukas 2:51 berättar om vad Jesus gjorde när Hans moder hade funnit Honom samtalandes med lärarna i templet: Och Han drog ned med dem och kom till Nasaret; OCH HAN VAR DEM UNDERDÅDIG. Fader Haydocks kommentar till denna vers: "Häpnadsväckande ödmjukhet! Detta var någonting som Guds Son var behagand över att lära ut med sitt eget exempel. Evangelisten återger inget mellan det att Jesus var 12 år och det att Han är 30, annat än att Han är underdådig den h. Josef och den välsignade Jungfrun. Den gudomliga anden visar med detta, att ingenting är så stort och älskvärt hos en Kristen, som en klar underlydnad till sina överordnades riktlinjer. Alla barn undervisas här vilken stor undergivelse och lydnad som tillkommer dem i deras relation till föräldrarna." Nästa passage behandlar samma sak, bröllopet i Kana: Och då det blef brist på vin, sade Jesu moder till Honom: De hafva intet vin. Och Jesus sade till henne: Kvinna hvad har jag med dig att göra? Min timme har ännu icke kommit. Då sade Hans moder till tjänarne: Hvad helst Han säger eder, set gören. [Joh. 2:3-5] och vi vet ju alla vad som hände efter detta, Jesus förvandlade 6 vattenkärl fulla av vatten till vin. Så vad vill denna passage säga till oss? Jo, den vill säga två saker: 1) att Jesus lyssnar till sin moders önskningar. Trots att Han nekade till att utföra detta mirakel vid denna tidpunkt så gjorde Han det i alla fall eftersom Hans älskade moder bad Honom om att göra det. 2) Även här visar Vår Herre genom sitt exempel hur barnen skall förhålla sig till sina föräldrars önskningar. Detta avslutar avsnittet med de Bibelpassager jag känner till som visar på att Jesus faktiskt gör som Hans moder säger. Hon bad honom på jorden och Han utförde, hon ber Honom i himmelen och Han utför. Redan här borde vi kunna avsluta vår arikel, Bibeln säger själv att förbön är till en fördel och Bibeln själv säger att Jesus gjorde som Hans moder bad Honom att göra. Ett plus ett är lika med förbön. Vi har dock några andra typer av argument kvar att behandla innan vi är klara här. Många tidiga källor vi har kommer inte i form av texter nedskrivna på papper utan i form av konst,

3 eller byggnader. En sådan källa går att hitta även i det här ämnet. I den h. Agnes katakomber finns en mycket viktig fresk. Den visar visserligen inte på att Jesus var underordnad Jungfru Maria eller den tidiga tron på att bön genom Maria assisterar oss. Men den visar på en annan mycket viktig sak: synen på Jungfru Maria i den tidiga Kristna Kyrkan. Fresken är en bild av Jungfru Maria som sitter mellan de h. Petrus och Paulus med armarna utsträckta mot de båda. Detta är en av de tidigaste referenserna vi har till Jungfru Maria som "Kyrkans moder". Och det visar på vilken ställning Maria alltid har haft för våra förfäder. Varje gång de h. Petrus och Paulus visas tillsammans är det en symbol för Kristi enhälliga Kyrka, en Kyrka fylld av auktoritet och evangelisering, en Kyrka för både judar och hedningar. Att Jungfru Maria sitter mellan de h. Petrus och Paulus visar vilken central roll vår Frälsares moder hade i den Apostoliska Kyrkan. Så varför är detta så viktigt för denna artikel, frågar ni er kanske nu. Jo, i den centrala roll i Kyrkan som Jungfru Maria har så äger hon - utöver sin roll som Jesu moder - en extra hög kärlek hos Gud och ju högre grad av kärlek en människa har hos Gud ju mer lyssnar Han till vad denna människa säger. Om denna människa då ber för någon eller för någonting så är chansen större att detta faller i god jord hos Vår Herre än om någon med mindre kärlek eller ingen kärlek hos Gud alls skulle göra samma sak. Låt oss ta ett exempel, Gud älskar Maria otaliga gånger mer än Han älskar mig, men låt oss säga 100 gånger mer för att göra detta exempel lite tydligare. Så om jag då ber till Maria i 10 minuter skulle det motsvara en bön på 1000 minuter enbart på grund av den kärlek till Jungfru Maria som Gud besitter. Vi fortsätter med de logiska argumenten: Jungfru Maria var Jesus moder. Jesus älskade Maria över alla andra människor. Om någon man älskar ber en om någonting så gör man det. Enligt den Katolska moraliska lagen så skall barnen göra det deras föräldrar säger åt dem, så länge detta inte strider mot någon annan lag. Jag utför det mina föräldrar ber mig om eftersom jag älskar dem. Varför skulle då inte Jesus göra det? Jag hörde en predikan i ämnet för något år sedan, tyvärr minns jag inte vart men det var ett stycke som fastnade hos mig. Predikan gick ut på följande: Våra böner är smutsiga och äckliga. Våra bönder är som en rutten frukt (notera att detta bara är en liknelse för att det skall bli lättare att se skillnaden), när vi ber till Maria tar hon emot den och renar den och förgyller den så när vår bön når Gud är den en gyllene gåva. Bönen går från att vara någon vämjeligt till att vara någonting av det ljuvligaste som går att uppleva. Detta är vad kärleken mellan Sonen och Hans moder gör, detta är vad privilegiet i moderskapet gör. Många protestanter säger att vårt fokus på Jungfru Maria stjäl fokus från Vår Herre, men jag skulle vilja säga att det är raka motsatsen. Så nu har vi två argument avklarade, vi har det Bibliska beviset att Jesus var underordnad Jungfru Maria och därmed gör vad hon ber Honom om. Sedan har vi det logiska beviset. Gud älskar Maria mer än mig alltså borde hennes böner vara mer behagliga än mina. Men vad säger egentligen våra förfäder i detta ämne? Och där Eva hade varit olydig mot Gud, hade Maria övertygats att lyda Gud, så att Jungfrun Maria skulle kunna bli en förespråkare för jungfrun Eva. [St. Irenaeus, Against Heresies 5:19:1]. Det är tråkigt att jag inte kan få med hela stycket, det var lite för långt, men jag vill bara påpeka här att begreppet förespråkare här indikerar en balans mellan Evas olydnad och Marias lydnad och de paralleller som finns mellan dessa två kvinnor. Detta är ett viktigt ämne som vi antagligen kommer ta upp i ett senare nummer. Vi går vidare med nästa citat: Herren sade sade till Sin moder: 'Låt ditt hjärta glädjas och vara glad, för varje tjänst och varje gåva har blivit given till dig från min Fader i himmelen och från Min och från den Heliga Anden. Varje själ som kallar på ditt namn skall inte vara i skam, men skall hitta nåd, tröst och stöd och tillit, både i världen som nu är och den som skall komma, i närvaron av min Fader i himlarna.' [John the Theologian, Marias Somnande; 400 AD] Jag tycker att det har varit svårt att hitta bra citat i detta ämne vilket innebär att det inte blir fler nu. Men dessa två citat visar ganska tydligt vad jag vill få fram nämligen att Jungfru Maria balanserar upp Eva, vilket gör henne till någonting utöver det vanliga. Och även vad Kyrkofäderna ansåg om Maria och hennes förmåga till förbön. Så med detta känns det bra att avsluta denna ledare och tacka för den här gången. M.G

4 MÅNADSKRÖNIKAN: TIMETE DOMINUM! D et finns många passager I den Helga Skrift som talar om Guds vrede. Innan vi kommer in lite närmare på en av dessa, så kan det vara på sin plats att säga några ord om vikten av att alltid minnas den aspekten av vår Gud, nämligen Hans vrede som kommer att avkräva den fullkomliga rättvisa som Guds egen natur fordrar. Ni ser kära trossyskon, vår Gud är en infinit Gud. Vad som menas med ordet infinit kan för de enklare sammanfattas med oändlig, Gud är oändlig, det största som tänkas kan och ja, t.o.m. större än så. Gud är också fullkomlig och till Hans fullkomlighet hör en egenskap som alla vi har erfarit, nämligen Hans oändliga dvs. infinita barmhärtighet. Den barmhärtigheten som manifesterade sig i det att Han som står över alla ting, gjorde Sig låg för vår skull och anammade en tjänares gestalt. Ja, det är inkarnationen jag talar om, den återlösning som ingen av oss var värd och som ingen av oss har någon rätt att göra anspråk på. När det kommer till Guds barmhärtighet, så tycks åtminstone ingen förglömma denna aspekt av Guds natur. Men det finns också en annan aspekt av Guds natur, en aspekt som de flesta inte bara i världen utan även bland de som skall vara Herrens trogna efterföljare glömmer. Jag talar om en annan aspekt av Guds infinita eller oändliga natur, nämligen Hans infinita eller oändliga rättvisa. Likväl som Gud har i sin oändliga barmhärtighet erbjudit oss en andra chans, så kommer Han i sin oändliga rättvisa att avkräva oss de frukter som vi i vårt tacksamhet borde bära Gud. Men människor är på grund av dålig vilja ignoranta om den sistnämnda aspekten av Guds natur. De mångahanda sekterna som har spritt sig som en pest över världen betonar Guds infinita barmhärtighet på bekostnad av Hans infinita rättvisa, men den konsekvensen som följd att de förnekar Den som har återlöst dem. Ja, lika illa som det är att tillägga någonting till Guds natur, dvs. egenskaper som inte är en del av Gud lite blasfemiskt är det att så att säga avlägsna egenskaper från Guds allsmäktiga natur. Genom att blunda för Guds infinita rättvisa och med andra ord exkludera denna från Guds natur - så skapar sig de mångahanda sekterna en falsk "gud". En Gud som inte är en rättvis domare, utan en gud som snarare är en liten maskot, en ande i glaset som existerar endast för människans skull istället för tvärt om. När sådana människor därför möter motgångar i livet, eller på andra sätt upplever prövningar så visar det sig ganska snart hur falsk deras så kallade gudstro har varit. Denna som inte lämnade något utrymme för en tuktande Gud, förkastar nu tron på det övernaturliga överhuvudtaget. Ingen fruktan finns för Den som fruktas skall och ingen kunskap återstår om den sanne Guden. Det är här som orden i Psaltaren 94:11 borde tjäna oss till påminnelse om att aldrig glömma Guds vägar, ty vi varnas: And these men have not known my ways: so I swore in my wrath that they shall not enter into my rest. St. Augustinus påminner oss om Guds båda aspekter av rättvisa och barmhärtighet när han varnar oss i kommentaren till denna passage med följande förmanande ord: Låt ingen människa säga i sitt hjärta, Hans löfte är sant; Hans hot är falskt: såsom Hans löfte är sant, så är ock Hans hot. Du borde vara lika försäkrad om vila, av lycka, av evighet, av odödlighet, om du har förverkligat Hans bud; som av förintelse, av den eviga eldens brinnande, av fördömelse med djävulen, om du har föraktat Hans bud. En annan doktor av Kyrkan; St. Bernard förmanar oss likt St. Augustinus att inte glömma Guds infinita rättvisa med följande ord: Ja, Han kommer komma till dem berusad (av vredens vin) och glömsk, inte av deras synder, men av sina barmhärtigheter Han kommer komma till dem i sin vrede och ilska, som en man uppretad till raseri. Låt oss därför inte glömma i vilket syfte vi kommer att möta vår Herre, nämligen att avlägga räkenskap till en infinit rättvis domare. Nu är det tid för barmhärtighet, då kommer det vara tid för rättvisa. Låt oss kära trossyskon inte efterlikna hedningarna som skapar sig falska gudar, som ingen annan vilja har än att vara människan till lags. Minns att ni är skapta för Herren och att ni existerar för Herren och inte tvärtom, mins Hans vilja och Hans vrede. Frukta Herren Timete Dominum, ty det är frälsningens A och O. In Christo Soli Deo Gloria A.A.S.

5 ARTIKEL: TRONS BETYDELSE M ina två första föredrag tjänade som inledning. Jag önskade betona de viktiga följder, som tron på Gud medför, emedan dessa följder så ofta förbises, och emedan vi ej med inre vinning kan börja överväga frågan om en uppenbarad religion, så framt vi icke är innerligt övertygade om våra plikter mot Gud. Vi är Guds tjänare och vår främsta uppgift i livet är att göra Guds vilja. Vi är skyldiga oss själva att tillbringa vårt liv på ett förnuftigt sätt, ty vi har blott ett liv här på jorden, och om vi förslösar det, drar vi skulden över oss själva. Jag tar därför i alla dessa föredrag för givet, att vi erkänner den förpliktelse vi har mot Gud, vår Skapare, att göra Hans vilja, vad det än må kosta oss, och lyssna till hans lära. Tro i allmänhet. Då vi skapats av Gud för ett evigt liv med Honom, är det naturligt att anta att Gud, som ju älskar oss så mycket, skall ge oss ledning genom att lära oss mera om sig själv och sina planer med oss, än vårt förstånd på egen hand kan upptäcka. Förnuftet lär oss, vad livet är till för, och hur det bör levas. Men denna kunskap utökas i hög grad av det, som Gud i sin godhet uppenbarat för oss. Jag har för avsikt att i detta föredrag i stora drag förklara det sätt, på vilket Gud tillkännagivit vissa sanningar för oss, som Han önskar att vi skall lära känna och tro. Och här uppstår på en gång skillnaden mellan det, som vi kan få reda på på egen hand, och det som vi godtar på Guds ord, eller vad vi vet genom tron. Vi måste därför ägna litet tid åt att få en felfri uppfattning om vad tro är. Detta är så mycket mera nödvändigt som ej blott ytterst få människor har en riktig uppfattning om ämnet, utan även en hel del sagts och skrivits om tron, som blott ställer frågan i större dunkel, än den var förut. Vi får kanske det intrycket, att tron är en skicklig gissning eller ett djärvt språng in i det okända, eller att tron ej har något samband med förnuftet och i själva verket är fullkomligt orimlig. Dessa uppfattningar bör bli rättade. Ordet tro används i två olika betydelser. Tro i den ena betydelsen är den sammanfattning av sanningar eller lärosatser, som en viss grupp människor tror. I denna mening talar vi om den kristna tron eller den katolska tron och säger: Jag godtar den kristna tron, eller Jag tror på den kristna tron eller Jag erkänner sanningen hos den katolska tron. Denna ordets betydelse erbjuder ingen bestämd svårighet, och vi kan lämna den därhän. I den andra betydelsen tillämpas termen tro på en själsakt, ett bifall vi ger av vissa motiv. När en man antar ett påstående du gör och säger: Jag tror dig, är det en trosakt, och det är denna ordets betydelse vi önskar övertänka och förstå. Olika kunskapskällor. För att förstå, vad man menar med gudomlig tro, skall vi först begrunda tro i allmänhet. Vi kan säga, att det finns tre kunskapskällor till vårt förfogande, som ni skall se om ni litet närmare övertänker saken. För det första har vi sinnena såsom syn, hörsel, känsel. Ibland förmedlas kunskap genom ett enda sinne, såsom när vi stöter mot en dörr i ett mörkt rum. Vi känner det, ehuru vi varken ser eller hör det. Andra ting kan höras som följd av sammanstötningen. Ibland är mera än ett sinne åt gången i användning. Jag kan både se och känna en snöboll, som träffar mig på näsan. För det andra kan vi genom resonemang komma till kännedom om sådant, som våra sinnen ej uppenbarar för oss. När Robinson Crusoe fann fotspår i sanden, såg han ingen, endast fotspåren, men hans förnuft sade honom, att någon gått vägen fram. Varken Adams eller Leverrier eller någon annan hade någonsin sett planeten Neptunus före 23/9 1846, men av vissa oregelbundenheter i den yttersta då kända planetens (Uranus) rörelser kom dessa astronomer genom en tankeprocess till den slutsatsen, att ännu en planet måste finnas utanför denna, fastän den tills vidare ej upptäckts. Och då de riktade sina teleskop mot den del av himmelen, som antytts, fann de den. Ett tredje sätt, på vilket vi kan förvärva kunskap, är att få upplysningar av andra. När man t. ex. hör en röst i radion säga: Pretty Polly blev etta etta blev Pretty Polly, så får man på detta sätt veta, att en viss häst låt oss hoppas den ni höll på vann kapplöpningen. Ni är själv ej närvarande vid kapplöpningen, ni kan inte se Pretty Polly i spetsen för fältet gå i mål. Men ni vet, att detta har hänt, emedan någon annan som är i sådan ställning, att han kan veta det, talar om det för er. Det är just detta som är tro: att godta något som sant

6 på en annans ord. En säkerhet och myndighet ligger i någon annans ord, som känner till saken och meddelar en vad han vet. När Kolumbus upptäckte Nya Världen, såg han den själv, men Ferdinand och Isabella där hemma i Spanien hade aldrig sett Amerika. De visste emellertid, att det hade upptäckts, genom vittnesbörd av Kolumbus och dem, som åtföljt honom. Ni har kanske aldrig haft tillfälle att beskåda planeten Saturnus genom en stjärnkikare, men jag är säker på, att ni gärna godtar de mäns vittnesbörd, vilka har studerat Saturni ringar och kan försäkra er, att de verkligen finns. Hur många fakta om denna värld och om aktuella händelser, om människor och deras handlingar, känner ni icke enbart genom andra människor? Våra dagliga tidningar är fulla av fakta när det är fakta som vi aldrig kan bestyrka. Vi är sålunda beroende av tro mänsklig tro i en stor del av våra kunskaper. Gudomlig tro. Nu har vi nått en ståndpunkt, från vilken vi kan förstå gudomlig tro. Tro i allmänhet betyder att acceptera något som sanning på en annans ord; gudomlig tro betyder att acceptera sanningen på Guds ord. Och gudomlig tro är ett ämne som förtjänar det ihärdigaste övervägande. Den gudomliga trons rimlighet. Om vi tror människor och tycker det är förnuftigt att göra det, hur mycket förnuftigare är det då icke att tro Gud. Jag påstår ej ännu, att Gud har talat till oss eller sänt oss ett budskap (ehuru jag antytt, att man väl kunde tänka sig en sådan möjlighet). Det är något som vi behandlar senare. Men om Gud nedläte sig att meddela oss kunskap, skulle det vara synnerligen oförnuftigt av oss att ej motta den. Oberoende av vad Gud lär, vare sig det är någonting jag på egen hand kan upptäcka eller ej, vare sig det är något jag till fullo förstår eller ej, vare sig det är en sanning som tilltalar mig eller ej; då jag en gång vet, att det är Guds lära, kan jag vara nöjd. Den gudomliga trons rimlighet betonas ytterligare när vi betänker den fullständiga säkerhet den ger. Andra källor till kunskap är ej ofelbara under alla omständigheter. Mina sinnen kan missleda mig, såsom jag väl vet, eller vara totalt oförmögna att hjälpa mig söka efter sanningen. (Det skulle vara frestande att göra en avstickare för att tala om dårskapen hos de människor, som begär att allting, som är sant, skall kunna bevisas genom de yttre sinnena. Men jag är tvungen att motstå frestelsen.) Å andra sidan kan mitt förnuft ej med säkerhet föra mig till sanningen, om jag icke är försiktig, utan låter fördomar och förutfattade meningar leda mig. Vi gör ibland förhastade slutsatser i stället för att ta den långsammare vägen att gå planmässigt tillväga, steg för steg, och vi hugger i sten. Vi finner, att något ämne är för subtilt för oss och överstiger vår förmåga, eller vi förlitar oss på vårt förnuft, där så icke kan ske, och kommer så på villovägar. Å andra sidan kan mänskligt vittnesbörd få oss att omfatta en oriktig åsikt. Våra sagesmän kan tala utan tillräcklig kunskap eller också kan det hända, att de försöker att bedra oss. Därför är vi ofta tvungna att pröva de människors kunskap och goda avsikt, vilkas ord vi tror på. Den gudomliga trons trygghet. Men då vi en gång är övertygade om, att Gud har talat, lägger sig alla tvivel till ro. Gud kan ej ta miste, icke heller kan han vilja bedra oss. Han har full kunskap om allting, och han kan ej tala osanning. Därav följer att ett påstående måste vara absolut sant, om Gud en gång har sagt det. Gudomlig tro såsom kunskapskälla har därför en stor fördel framom varje annan källa till kunskap, som står till vårt förfogande, emedan Guds myndighet, Guds ord är en absolut ofelbar garanti för sanningen, då däremot kunskap, som vi fått ur andra källor, ibland kan ställas i tvivelsmål. Det är därför som motivet till tro (d.v.s. de skäl som förmår mig att anta den lära Gud ger) icke är att läran i sig själv tilltalar mig, icke heller att jag kan ta den och underkasta den vissa prov, utan att den är en lära given av Gud, som icke kan missta sig eller bedra mig. Och om det skulle hända, att en konflikt eller en skenbar konflikt uppstode mellan Guds lära och någon annan auktoritet, skulle jag såsom förnuftig människa veta vilkendera borde vinna burskap hos mig. Vad vi kan få veta genom tron. Nästa vecka skall jag säga något om möjligheten av en konflikt mellan tro och förnuft. För närvarande låter jag det vara för att i stället överväga vad slags sanning vi kan vänta oss, att Gud skall lära oss, vad slags fakta vi kan få genom tron. För det första kan de sanningar, som Gud tillkännager för oss, strängt taget vara sådana, som vi på egen hand kunde

7 upptäcka. Emellertid är icke alla lika väl utrustade för upptäckter av någon speciell sanning. Några har ej tid för forskning, andra har ej den nödvändiga andliga utrustningen, andra åter saknar förmåga eller lämplig underbyggnad. När det gäller den sanning, som är viktig för mitt liv och mitt öde i evigheten, kan det på samma sätt vara nödvändigt för en hel del människor at lära känna denna sanning genom förmedling av en myndighet, liksom det på det rent naturliga området finns somliga kunskapsgrenar, som jag icke har tid eller förmåga att själv studera. Jag är tvungen att ta min kunskap i dess ämnen från andra. Och medan sådan auktoritativ undervisning om Gud kan vara nödvändig för många, är det ytterst få, som icke skulle dra nytta av den. Huru säker en pojke än må vara på att han givit den rätta lösningen på sitt matematiska problem, tycker han likväl om att få sitt rätt av läraren eller att ta sig en titt i facit. Å andra sidan kan de sanningar Gud lär oss vara sådana, som vi icke skulle kunna upptäcka på egen hand, dels emedan de övergår vår förmåga att förnimma eller motsäger våra sinnens erfarenhet, dels emedan de ligger utom räckhåll för vårt förnuft. Låt oss skärskåda dessa två punkter i tur och ordning. Våra sinnen har, som vi så väl vet, sin begränsning; och våra sinnens vittnesbörd måste ofta rättas genom andra kunskapskällor. Så vitt jag kan bedöma genom mina sinnen är exempelvis den jord, på vilken jag rör mig, mycket stadig och orörlig, medan solen tycks röra sig runt den dag efter dag. Men måste jag för den skull förkasta en sanning, som över hela världen förkunnas av astronomerna, och förneka att jorden färdas genom rymden med en hastighet av 20 miles i sekunden? (1 mile = 1,600 m) Det kan hända, att jag ej förstår de argument, på vilka sådana allmänna astronomiska sanningar vilar, kanske känner jag ej ens till dem. Men om jag är övertygad om kompetensen hos mina sagesmän, bekymrar jag mig icke om den saken. Jag vet att mina sinnen icke alltid är att lita på, när det gäller sanningen om vekliga fakta. Jag påpekar därför i förbigående, att det icke skall bekymra mig, om jag finner något i Guds lära, som icke kan bekräftas av mina sinnen. Återstår att överväga, huruvida jag kan lita på, att mitt förnuft ger mig kunskap om hela sanningen, så att det kan bli ett slags högsta instans. Det är självklart, att jag handlar i överensstämmelse med förnuftet, när jag godtar Guds lärdomar, t.o.m. om jag ej till fullo kan förstå denna lärdom. Ni torde minnas, att det första jag framhöll hos den gudomliga tron var dess rimlighet. Sålunda tar jag i ordets sanna bemärkelse ytterst min tillflykt till förnuftet. Men jag bör överväga, huruvida denna hänvändelse till förnuftet som sita instans sker i den mening, att jag endast vill tro det, som jag själv kan ta reda på och fullt fatta. Fröhållandet mellan tro och förnuft förtjänar emellertid vidlyftigare behandling än nu kan ges. Det skall behandlas i nästa föredrag. Av vad jag i kväll har sagt, tror jag ni förstår vad man menar med tro. Man behöver ej förneka, att andra betydelser ibland förknippas med ordet. Det användes ibland för att uttrycka ett omotiverat och obestämt godkännande, eller en blind impuls. En liten gosse definierade en gång tro såsom tro på något som ej är sådant, vilket kanske synes väl återge, vad de s.k. modernisterna anser om tron. Den betydelse av ordet tro, jag klargjort för er, är den katolska Kyrkans. Om ni önskar förstå vår ställning och i synnerhet den förnuftsenliga grund, på vilken den vilar, måste ni först förstå trons förnuftsenliga natur. Fr. A. H. Johnston

8 ARTIKEL: MARIE MODERSKAP A lla de extraordinära nådegåvor som vår Fru fick motta och samarbetade med, gjorde henne till en unik varelse i universum och i frälsningens ekonomi. Startpunkten för alla dess nådegåvor ligger emellertid i det faktum att hon var vår Herre Jesu Kristi moder, vilket enligt katolsk doktrin betyder att hon var Guds moder. I Guds skapelseverk är allt nyanserat och hierarkiskt. Den revolutionära anden älskar att förenkla allt. Den kontrarevolutionära anden, å andra sidan, älskar nyanserna i skapelsen och den katolska kyrkan. När en kontrarevolutionär ser något som är svårt att förstå, något som till synes strider mot regeln han känner till, älskar han detta, eftersom han vet att ingenting är motsägelsefullt i Guds skapelse och i den katolska kyrkan. När något tycks strida mot den ordning vi känner till, beror detta oftast på att det döljer något som är vackrare än regeln, vilket Gud tillåter för att för oss uppenbara en annan ordning i verkligheten. Vågorna som sköljer sanden på en strand lämnar en slät och blänkande spegel av våt sand mellan den vågen och nästa. Ett barn som beundrar den spegelns skönhet och enhetlighet blir kanske förvånad av att se luftbubblor som visar sig här och där på den spegelblanka ytan. Han kanske tycker det är konstigt och förstår inte hur och varför de uppkommer. Men om han efter att vågen har dragit sig tillbaka går fram och hastigt gräver en bit, upptäcker han att bubblorna kommer från en levande mussla. Vad som först verkade konstigt fick sin förklaring efter en utredning och det öppnade sinnet för en annan ordning av verkligheten som inte syntes vid första anblicken. Vad kan väl verka mer absurt för den kartesiska och revolutionära andan än begreppet Guds moder? För en person som inte känner till katolsk doktrin är det absurt att Gud, ren och evig ande, skulle kunna ha en mor. Och inte blir det bättre av att denna mor skulle ha varit en mänsklig varelse. Hur kan en ändlig varelse generera oändlighet? Hur kan något tidsbundet ge upphov till den Evige? Begreppet Guds moder tycks vid en första anblick vara en självmotsägelse. Men den som söker och förstår finner dock en djup och stor harmoni under ytan. Varför valde Gud att genomföra en hypostatisk förening med en mänsklig natur istället för med en ängels? Hade det inte varit mer fullkomligt att genomföra den senare? Nej, genom att genomföra Sin hypostatiska förening med en varelse av lägre rang i skapelsens hierarki, gjorde Gud något mer underbart än om Han hade gjort det med änglarna. Faktum är att om Han hade valt att förena sig med änglarna, så skulle Han ha gjort värdig endast änglarnas natur. Istället gav Han värdighet åt hela skapelsen genom att förena sig med den mänskliga naturen. Ty eftersom människan har en själ, delar hon änglarnas andliga värdighet, och eftersom hon har en kropp delar hon också materia med djuren, växterna och mineralerna. Så genom att förena sig hypostatiskt med med den mänskliga naturen snarare än med änglarnas natur, hedrade och upphöjde Gud hela den skapade världen. Den skenbara inkongruensen uppenbarar i själva verket Guds visa och vackra beslut. Den andra personen i den heliga Treenigheten antog kött och mänsklig natur. Men han beslöt sig för att göra sig beroende av samtycke hos den som skulle ge Honom Hans mänskliga natur. Genom att göra så placerade Han vår Fru på den mest privilegierade platsen i skapelsens hierarki, eftersom hela universum skulle förhärligas genom hennes samtycke. Hon accepterade, och tack vare det blev hon den universella förmedlerskan (mediatrix) mellan Gud och resten av skapelsen. Hon blev den nödvändiga allianslänken mellan rationella varelsen änglar och människor och Gud. Det är av denna anledning som hon med rätta kallas änglarnas drottning, mänsklighetens drottning, universums drottning samt drottning över himmel och jord. En gång berättade en pseudokatolik med progressivistisk läggning för mig att det enda som var av betydelse för honom vad gäller vår Fru, var att hon är Guds moder, inget annat. Jag tänkte för mig själv, något är galet här. Det var hans progressivistiska och revolutionära förenkling. Titeln Guds moder är utan tvekan vår Frus mest viktiga. Men då Gud sedan från all evighets början hade intentionen att göra just henne till Guds moder, var hon förberedd som Hans skapelses mästerverk. Hon var därför den mest perfekta varelse att någonsin existera, ädel nog att ge Honom den mänskliga natur som Han mottog från henne. Att bortse från vår Frus alla andra kvalitéer, dygder och titlar är att förenkla på ett felaktigt sätt. Ett träd är inte endast stam eller rötter. Det är en ensemble av rötter, stam, grenar, löv, blommor och

9 frukter. I vår Fru borde vi betrakta vart och ett av de olika aspekter som ingår i hennes ovärderliga personlighet. Den katolska andan vördar vår Fru primärt under titeln Guds moder, men den vördar också roten, grenarna, löven, blommorna och frukterna som växer ur denna essentiella stam. Med andra ord bör vi vörda henne under de otaliga titlar som hon rätteligen har, vartenda en speglar en olika aspekter av hennes uppdrag, även om de alla flödar ur hennes gudomliga moderskap. En viktig punkt som gäller särskilt oss är att hon i egenskap av Guds moder också är alla människors moder, och därför är vår moder. En av de mest värdefulla nåder vi kan vinna genom vördnad av vår Fru är när hon etablerar en riktig modersrelation med oss. Detta kan ske på tusen olika sätt. Ibland uppenbarar hon sig som vår moder när hon räddar oss ur en fara på ett oförglömligt sätt. Andra gånger förlåter hon någon särskilt brist och utövar en godhet som bara en mor kan äga. Ingenting förtjänade förlåtelsen, inget borde ha mildrat straffet, vi förtjänade Guds vrede. Men eftersom hon är vår moder gick hon emellan med sin suveräna makt och tog hand om oss som bara en mor kan göra. Med ett kärleksfullt leende torkade hon bort vårt smutsiga förflutna och lät det glömmas bort. Vår Fru meddelar sådana nåder på ett sätt som gör att de förblir uppenbara i själen som en flammande eld, en eld som kommer från himmelen och den helige Ande, inte en världslig eld och än mindre en infernalisk eld. Den föder i vår själ övertygelsen att vi kan vända oss till henne under vilka omständigheter som helst, även under de mest oförsvarliga, och hon kommer att förlåta oss igen eftersom hon öppnar barmhärtighetens dörr för oss som ingen kan stänga. Vi som kämpar i förvaret av den heliga kyrkan i dagens kris och för Marie välde i den nya kristenhet som komma skall, mottar en obegränsad källa av nåd och barmhärtighet från vår Fru. Det verkar som om versen från Uppenbarelseboken kan appliceras på vår Frus barmhärtighet till oss: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn. (Upp. 3:8) Det tycks mig mer än legitimt att applicera dessa ord på relationen mellan Marie obefläckade hjärta och oss. Övers. Anton Assarsson

10 FLORI

11 LEGIA

12 ARTIKEL: KORTA SVAR PÅ DE VANLIGASTE INVÄNDNINGAR EMOT RELIGIONEN D et är tillräckligt om man är en redlig menniska; detta är den bästa af alla religioner, och mera behöfver alldeles icke Svar. För att icke blifva hängd, ja, men icke för att ingå i himmelen. Ja, inför menniskorna är det tillräckligt, men icke inför Gud, den högste domaren. 1. Du säger: det är tillräcklig, att man är en redlig menniska. Nå väl, vi vilja något närmare undersöka detta. Hvad menar du med en redlig menniska? Det är ett talessätt, som synes mig mycket uttänjeligt och beqvämt, och förenligt med alla möjliga lefnadsförhållanden. Och i sanning, fråga t. ex. denne, i sina seder så oordentliga menniska, om man med den mer än lättsinniga vandel, som han förer, ändå kan vara en redlig menniska? Kommer aldrig i fråga! skall han svara; ungdomens dårskaper hindra icke att vara en rättskaffens menniska. Visst gör jag anspråk derpå; och jag skulle ha lust att se, hvem so skulle taga ifrån mig denna titel. Fråga sedan denna giriga köpman, som säljer varor af mindre godhet för ett högt pris och uppgifver dem för bästa sort; fråga handtverkaren, som gör endast hälften så mycket, när han arbetar för dagspenning, som när han arbetar på styck; fråga denne herre, som missbrukar de dyra tiderna och beröfvar sina arbetare den nödiga söndagshvilan; fråga alla dessa, om deras handlingssätt hindra dem att vara redliga menniskor, och hvar och en skall svara dig, att han är en rättskaffens menniska, och att de omnämnde som, listiga fintligheterne göra alls ingenting till saken. Fråga denna fråssare, om hans slösaktighet, denne gubbe, om hans smutsiga snålhet, denna drinkare om hans dryckenskap upphäfver hans rättskaffenhet? Och hvar och en skall taga sina favoritböjelser i försvar och likafullt utgifva sig för en rättskaffens, jag mycket rättskaffens menniska. Således kan efter dessa omtalade, ärliga menniskors egna utsagor en vällusting, en fråssare, en fritänkare m. m. vara en redlig menniska, och ingen kan taga ifrån dem denna titel, blott de icke hafva gjort sig bekanta för stöld eller mord!! Finner du icke denna nya sedolära mycket beqväm? Hvar och en, som icke blifvit ställd inför verldslig domstol, skulle då icke heller behöfva afgifva någon räkenskap inför Gud. Man lärer då framdeles icke mera få lof att se på hjertat, utan på ryggen, för att bedöma menniskorna, och hvar och en, som icke är märkt med F.F. (fästningsfånge) eller L.F. (lifstidsfånge) skall anses tillräckligt god för himmelen. Hvad för en snygg religion är då icke den såkallade redliga menniskans religion! Och du säger, att detta är din religion? T. o. m. den bästa af alla religioner? en religion som tillåter allt, utom stöld och mord!! Besinnar du då icke, att den är en förderflig och afskyvärd lära, och ingen religion? 2. Men, säger du, då förstår jag med en rättskaffens menniska mer, än man vanligtvis förstår dermed. En rättskaffens menniska kallar jag den, som troget uppfyller alla sina pligter, som gör det goda och afskyr det onda. Och jag svarar dig då och påstår, stödd på erfarenheten, att om du utan religionen mäktiga bistånd är hvad du säger dig vara, så är du verldens åttonde underverk; men jag håller vad 100 emot 1, att du icke är, hvad du säger dig vara. Ty du skall icke inbilla mig, att du ej har lidelser, oordentliga böjelser; sådana, och tyvärr många, har hvarje menniska. Om du är böjd för tygellöshet, för fråsseri, för sinnliga njutningar, hvem skall tygla dem? Om du är benägen till häftighet, till lättja eller till vrede, hvem skall styra dessa lidelser? Hvem skall tillbakahålla din arm? Hvem skall styra din tunga? Månne fruktan för Gud? Men om Honom det alls icke fråga i de redliga menniskornas religion. Månne förnuftets röst? Men vi veta nog huru litet förnuftets skäl gälla i striden med häftiga lidelser. Hvad är det då således, som skall göra t? Jag ser ej annat, än fruktan för Polisen och det brutala våldet. EN hygglig religion i sanning! Jag lyckönskar dig dertill; men min religion föredrager jag ändå. Den christna religionen allenast erbjuder oss verksamma medel emot våra lidelser och ställer emot deras påträngande ett fullkomligt kraftig värn. Så framt man nu icke antager, att menniskan vore oförmögen att synda, att hon vore en engel, (hvilket bestämdt icke är fallet) så framställer sig slutsatsen af sig sjelf, nemligen att vi utan den mäktiga hjelp, som christendomen erbjuder oss, icke beständigt kunna vara trogna alla de

13 stora pligter, hvilkas uppfyllande utmärker en verkligen rättskaffens menniska. Utan christendomen kunna vi i allmänhet icke uppfylla dessa pligter med den uppsåtets renhet, hvaruti hela sedelärans skönhet består. Till och med de dygdigaste christna (ty så stor är den menskliga svagheten, ifrån hvilken du förmenar dig vara fri!) brista esomoftast i sina pligter, oaktadt den öfverjordiska kraft, som tron förlänar dem. Och du, som saknar denna mäktiga driffjärder, du som öfverlemnar dig åt naturens böjelser, och är utsatt för verldens oräkneliga faror, du vill påstå, att du städse vore din pligt trogen? Jag påstår således utan tvekan, att den, som utan att vara christen utgifver sig för en rättskaffens menniska, i den mening jag nyss anfört, bedrager sig själf storligen eller talar osanning för sitt eget samvete. 3. Jag går ännu vidare. Till och med om jag skulle se, att du fullkomligen uppfyllde dina pligter såsom medborgare, fader, make, son, vän, korteligen allt som i verldens ögon utgör en rättskaffens menniska, så skulle jag likaväl säga dig: Det är icke tillräckligt! Nej, det är icke tillräckligt. Och hvarföre icke? Emedan det finnes en Gud, som herrskar i himmelen, som är din skapare och återlösare, som ropar dig till sig och pålägger dig sin vilja. Emedan du emot denne store Gud har pligter af tillbedjande, tacksamhet och bön, som äro lika så stränga, lika så nödvändiga, jag mera väsendtliga, mera oeftergifliga, än de pligter, du har emot din nästa. Dessa sednare skulle i sjelfva verket icke mera binda dig, så framt du vore afskiljd ifrån de öfriga menniskorna, hvaremot dina pligter emot Gud öfverallt och allitd skulle förblifva bestående; öfverallt och alltid skulle det vara en pligt för dig att tro på Gud, att älska, tillbedja och åkalla Honom. Kan väl någon otacksam menniska gifva sig detta vittnesbörd: Jag är god; jag har ingenting att förebrå mig? Nej, visst icke! Nå väl, du är den otacksamme, du rättskaffens menniska, som glömmer den gode Guden. Gud är din fader. Du har Honom att tacka för din tillvaro, ditt lif, ditt förstånd, för din moraliska värdighet, din helsa, för allt; Han har skapat verlden för dig, till din nytta, till ditt nöje. Han har tillredt för dig i himmelen en öfvermåttan stor salighet. Han är din Herre och Mästare, Han gifver dig sin välsignelse, Han förlåter din skuld, Han älskar dig och tager dig under sitt beskydd. Och du, hvad gifver du Honom tillbaka? Hvilken kärlek, hvilken vördnad, hvilken hyllning? Kallblodigt fäster du dig vid de förevändingar, som Hans fiender uppfinna, för att undandraga dig Hans tjenst! Du har kanhända endast bespottelse, hat och förakt för allt, som har afseende på Hans dyrkan! Du åkallar Honom icke. Du tackar Honom icke. Du begabbar tron på Hans ord och iakttagandet af Hans bud. Otacksamme! Och du skulle hafva ingenting att förebrå dig? Och du skulle uppfylla alla dina pligter?... Låt icke bedraga dig! Hvartill tjenar det att förföra sig sjelf? Hvartill tjenar det att fördölja sin orätt? Låt oss hellre bekänna, att religionens ok, nemligen de pligter hon ålägger oss, afskräckt oss, och att vi derföre, för att utan allt för stor oförskämdhet kunna undandraga oss dem, inbillat oss denna den rättskaffens menniskans religion. Men den tillfredsställer ingalunda, och är, för att tala sanning, allenast ett välklingande men oförnuftigt ord, bestämdt dertill att i verldena och i våra egna ögon bemandtla oordningar och svagheter, hvilka Christendomens utöfning endast och allenast kan afhjelpa. Hvad mig angår, består min religion deri att göra andra godt. Svar. Det finnes ingenting bättre, än att älska andra och göra dem godt. Det är också hvad den christna religionen föreskrifver oss med allra största eftertryck! Hon går till och med så långt, att hon ställer denna pligt vid sidan af det största och förnämsta budet att älska Gud öfverallt. Du skall, befaller hon, älska Herren din Gud af allt ditt hjerta ; detta är det första budet. Det andra, som är det första likt, heter: Du skall älska din nästa såsom dig sjelf. Dessa äro Christi egna ord. Men Han tillägger ännu något, som du tilläfventyrs icke iakttagit: På dessa tu buden hänger hela lagen och Profeterna. Du, hvilkens religion, såsom du säger, allenast består deri att göra andra godt, du öfverser det ena af dessa bud, det hufvudsakligaste, det nemligen, hvarifrån det andra förnämligast utgår, hvarigenom det utvecklas, näres, samt upphöjes till höjden af en religiös pligt, nemligen kärleken till Gud och pligten att tjena Honom. För att kunna gå, måste man nödvändigt hafva båda ben, icke sannt? Likaledes är det, för att uppfylla vår bestämmelse på jorden och kunna ingå i himmelen nödvändigt att iakktaga de båda stora buden: 1) Du skall älska Herren din Gud. 2) Du skall älska din nästa såsom dig sjelf för Guds skull. Högst sällan eller aldrig finnes det sednare hvarest det förra fattas. Härom aflägger nitton århundradens

14 erfarenhet ett ojäfaktigt vittnesbörd. De christna, som grunda sin kärlek till sina medmenniskor på kärleken till Gud, hafva allenast den sanna, verksamma, rena och beständiga kärleken till dem. Hvilka äro den lidande mensklighetens största välgörare? De heliga d. v. s. menniskor, som hafva en brinnande kärlek till Gud. Betrakta t. ex., för att af så många blott nämna en, den h. Vincens af Paula, denna broderkärlekens hjelte, alla olyckligas fader, som ännu i våra dagar åstadkommer så mycket godt öfver hela jorden genom de välgörenhetsanstalter, som han stiftat. Nåväl, hvem var då Vincens af Paula? En prest, ett kyrkans barn! Hvarifrån tog han kraft till denna underbara uppoffring för sina medmenniskor? Ifrån kärleken till Gud, från ett lefverne i öfverensstämmelse med Christi hel. Lära. Hvilka äro de välgörenhetsanstalter, som blomstra mest, för att icke säga uteslutande? Hvilka äro de, som ega bestånd, som mer och mer utbreda sig och utsträcka sin verksamhet öfver århundraden? Jo, de som blifvit grundade genom kyrkan, som hvila på en religiös tanke, som äro bekransade med Jesu Christi kors. Hvem har stiftat försörjningsanstalterna? Kyrkan. Hvem har i alla tider upptagit och upptager ännu i våra dagar andeligt och kroppsligt vanlottade såväl barn, som ålderstigna män och qvinnor, oktadt de hinder som de verldsliga regeringarne i sin förblindelse ofta lägga i vägen? Kyrkan. Hvem danade till dessa olyckliges vård dessa religiösa mans- och qvinno-ordnar, hvaraf somliga sysselsätta sig med de små, öfvergifna barnen, andra med de fattigas tjenst, åter andra med vården uti sjuk- eller dårhus, somlige med botande af spetälska eller andra smittosamma sjukdomar, somliga med friköpande af fångar och slafvar, m. m. m. m.? Kyrkan, ja, kyrkan allena. Det är hon, som allena förmår ingifva den ande af den fullkomligaste uppoffring för menniskornas välfärd, hon är det, som danar de barmhertiga systrarne, missionärerne och munkarne på S:t Bernhard! Alltid och öfverallt är det kärleken till Gud, som är den fasta grundvalen för kärleken till menniskorna. I våra dagar talar man mera än någonsin om den allmänna menniskokärleken, om brödrakärleken, om kärleken till de fattiga. Man bygger systemer, man skrifver böcker och håller tal. Hvarföre har allt detta så ringa framgång? Emedan dessa bemödanden icke lifvas af religionen. Det kan icke finnas någon verkan utan orsak; men orsaken, den fruktbaraste grunden till brödrakärleken är den gudomliga kärleken eller kärleken till Gud. Misstro således alla brödrakärlekens vackra systemer, som icke grunda sig på Religionen utan tvertom föregifva sig bestå utan religionen. Utan vår Herre Jesus Christus finnes ingen verksam, ingen ren, fast och varaktig menniskokärlek. Mgr de Ségur

15 ARTIKEL: THE CHRISTIAN DOCTRINE OF ORIGINAL SIN IS NEITHER UNREASOBLE NOR INCREDIBLE I n order the better to understand both what has been said, and what still remains to be said, we must touch on the subject of that original sin, whereby the whole human race has been defiled. We have already shown, that God, in His own good time, created the world, placing over it, as the head of all things, man, endowed with an intellectual, immortal and most noble soul; and that to this soul was fitted an immortal body, obedient in all things and proportioned to the soul, which, as form, governs its matter, the body. But, since intellectual knowledge depends upon the senses, and senses cannot have any being save in a body composed of fleshly elements warring against reason, the only body that befits the soul is the human body. Nevertheless, we believe, with good reason, that Divine Providence, which never fails His creatures, mercifully delivered man at his creation, from corruption, and from that repugnance to reason inherent in the flesh; and that He so proportioned the matter of the body to its form, the soul, that the inferior powers were subject to reason. Hence, we say that man was, at his creation, endowed with original justice, i.e., with impassibility, and subjection of body to soul, and of the sensitive part of his nature to reason. We further hold that this original justice would, had not Adam deliberately disobeyed God, have descended to all his posterity. But is most reasonable, that, if man willfully choose to turn aside from God, he should be deprived of original justice, of the natural subjection of his senses to reason, and of the immortality of his body. This was the just punishment of his sin. This deprivation of original justice, inflicted on Adam, and transmitted by him to the whole human race, is what we mean by original sin. We see in man such evident proofs of the truth of this doctrine, that it appeals strongly to our reason. The Providence of God rewards good deeds, and punishes evil ones. When we see a penalty inflicted, we know that some fault has preceded it. Now, we behold the human body subject to many sufferings to cold and heat, to hunger and thirst, to sickness and to death. We see, moreover, that the intellectual soul is weak in reason and in will; that it is harassed by the flesh; and, that, by reason of these infirmities, man falls, daily, into many errors. These sufferings are the sign of some antecedent fault. But, although the deficiencies of man seem proper to his nature, God could have supplied them all, had not man, by his own fault, placed an obstacle in the way. Therefore, it is quite reasonable to say, that the defects in human nature, are the outcome of the sin of our first parent, the representative of our whole race. The sin of Adam was at the same time both personal and common to all nature. It was personal, in so far as it deprived Adam of original justice. It was common, in so far as the deprivation extended to all his posterity. From the point of view of the will of the human race, this privation does not imply sin; but from the point of view of the malice of Adam, this subtraction of original justice is the direct consequence of his sin. And, as he is our head and we are his members, he has implicated us in his guilt. The actual taking of a thing unjustly with the hand is thieving, and is called sin: yet the sin is not in the hand, but in the malice of him that moves the hand to steal. In like manner our privation of original justice would not be accounted unto us for sin, nor should we be born in sin, had we not been, by our first parent, implicated in his sin. His malice has affected all the members of his body, and therefore we, who are his members, are all born in original sin. But if Adam had never been endowed with original justice, and consequently had never lost it, we, had we been born with the irregularity now existent in our nature, should not have been born in sin. Ours would have been a purely natural state. For, where there is no malice in the will, there cannot be sin. It is, therefore, the malice of our first parent which causes the privation of original justice, transmitted by him to the human race, to be accounted as original sin. There is nothing unjust in the fact that all men have to suffer the penalty due to one. Man had no natural right to original justice, in the sense in which he has a right to the use of his limbs. Justice was a free gift of God; and the giver has power to choose the time, and manner, of his gift. If God gave to Adam original justice, with the understanding that if he did not sin, both he and all his posterity should keep this gift; but that if he did sin, both he and his descendants should be deprived of their privilege, what ground have we for complaint? Human nature, in its entirety, was included in Adam. Since then