1 Politisk kommentar (höger)

Transkript

1 1 Politisk kommentar (höger) Maria Rankka 1.1 Inledning En man, vars dotter gick sina första år i en friskola med stort inslag av det som i dagligt tal skulle kallas flumpedagogik, konstaterar kategoriskt att han är emot friskolor. Flickan bytte snabbt till en kommunal skola, eftersom hon varken lärde sig det hon skulle eller mådde särskilt bra. Skolan fick så småningom sitt tillstånd ifrågasatt och tvingades höja kvaliteten på verksamheten för att tillståndet inte skulle dras in. Ur mitt perspektiv är den historien ett tecken på att systemet med valfrihet mellan skolor fungerar. Dåliga skolor ska, oavsett huvudman, ifrågasättas och även i vissa fall läggas ner. Kontrollerna ska vara hårda och de ska omfatta såväl kommunala som fristående skolor. Det finns säkert otaliga historier där det har varit precis tvärtom: barn som av olika skäl inte passat in eller trivts i den kommunala skolan har levt upp när de hamnat i en friskola. Lika orimligt som det vore att vare emot alla kommunala skolor enbart utifrån argumentet att det finns personer som har haft dåliga upplevelser där lika orimligt är det att döma ut alla friskolor bara för att några visar sig inte hålla måttet. Ändå är det ofta på den nivån den politiska diskussionen om friskolor förs. Därför är det viktigt med forskning som inte baserar sig på enbart ett fåtal godtyckliga observationer, utan som systematiskt undersöker olika skolors resultat samt effekterna av friskolor. Därför är också böcker som den här välkomna bidrag i debatten. I och med att de svenska friskolorna är offentligt finansierade och att finansieringen av kommunala skolor och friskolor sker på samma grunder (något som jag själv tycker är rimligt) borde det finnas ett stort intresse för uppföljningar av resultat, kostnadseffektivitet och andra kon- 1

2 sekvenser av hur skolsystemet är utformat. Skattebetalarna borde vara intresserade av hur deras pengar används. Som vän av valfrihet vill jag dock så här inledningsvis även vara tydlig med att det är fullt möjligt att vara för friskolor av principiella skäl oavsett de resultat friskolorna presterar vid en viss tidpunkt eller hur elevsammansättningen i olika skolor påverkas av förekomsten av friskolor. På det idémässiga planet handlar frågan om var makten ska ligga. Är det politiker som ska bestämma eller är det föräldrar och elever? Ska skolan vara enhetlig och lika i hela landet eller får variation, konkurrens och olikheter förekomma? Med undantag av det svenska EU-medlemskapet är det tveksamt om någon politisk förändring de senaste 15 åren har väckt så mycket känslor och debatt som friskolereformen. Den är i all sin enkelhet en av de mest intressanta och samhällsomdanande politiska reformer som genomförts i Sverige sedan 1990-talets början så visst förtjänar den uppmärksamhet. Även om effekterna av den i skolsystemet som helhet inte är extrema i vare sig positiv eller negativ riktning, vilket många av bidragen i den här antologin visar, finns det skäl att poängtera att friskolorna och den reform som gjorde det möjligt för dem att växa fram har tillfört den svenska skolan mycket positivt. Framför allt gäller det de elever som valt att gå i friskolor och på så sätt fått en bra utbildning. Friskolorna har också inneburit ett lyft för lärare som fått bättre arbetsmiljö när kommunernas monopol på arbetsgivarsidan brutits och nya aktörer släppts in. Villkoren har i vissa fall blivit bättre och nya sätt att arbeta har kunnat utvecklas. De aspekter som skribenterna i den här antologin berör kostnader, kvalitet och effektivitet i skolsystemet som helhet samt segregation är viktiga men knappast de enda som är intressanta i sammanhanget. Friskolornas egna resultat och vad som gör dem framgångsrika tas exempelvis inte upp. I ett liberalt perspektiv är det viktigaste att alla elevers och föräldrars möjligheter att påverka skolan har ökat genom friskolereformen, trots att bara en mindre del i praktiken utnyttjar denna möjlighet. Att inte alla använder valfriheten är emellertid inget argument för att beröva dem som gör det möjligheten att välja. Elever som tidigare var hänvisade till en enda skola, har i många fall nu flera alternativ. Det finns åtminstone inget politiskt hinder för den som vill välja en annan bättre eller likvärdig skola. Valfriheten finns där för alla. Det gör också möjligheten att starta skolor som experimenterar med pedagogik, innehåll och form i syfte att utveckla skolan både som kunskapsproducent och arbetsplats. Något som var omöjligt, eller åtminstone kraftigt begränsat, i det planstyrda skolväsende som vi hade tidigare, där politiker hade all makt och fattade alla avgörande beslut. 2

3 Friskolereformen har de facto inneburit att det näringsförbud som lärare och rektorer var belagda med har försvunnit. Det är fritt fram för den som har en bra idé och lämplig kompetens att starta en skola, förutsatt att den lever upp till de krav som ställs av myndigheterna. Det råder något som skulle kunna beskrivas som fri etablering under kontrollerade former. De forskningsresultat som presenterats i den här boken visar att det finns väldigt lite stöd för all form av politisk vulgärargumentation om friskolor. De har kanske inte inneburit ett skolpolitiskt himmelrike, men inte heller det helvete som många varnade för vilket kan vara värt att komma ihåg när brösttonerna börjar höras i debatten. I det här avsnittet resonerar jag i huvudsak kring de empiriska resultat som redovisas i antologin och vilka de politiska implikationerna av resultaten borde bli. Kapitlet har debattkaraktär och innehåller även ett antal friare reflektioner Friskolereformen handlar om makt Det är glädjande att forskarsamhället nu intresserar sig för effekterna av friskolor och kan visa att orsakssambanden ofta är mer sammansatta än man får intryck av om man lyssnar på riksdagsdebatterna. Över huvud taget har vi förvånansvärt lite debatt om olika skolors kvalitet och effektivitet i Sverige. Inga av de resultat som presenteras i bokens empiriska avsnitt talar mot friskolor. Tvärtom. Däremot väcks flera frågor. Mycket grundläggande är vad som egentligen är problemet med friskolorna? Har all denna kategoriska debatt för och emot verkligen varit motiverad? Eller har friskolefrågan i över ett decennium tagit oproportionerligt stor plats i den skolpolitiska debatten? En debatt som bygger på felaktiga premisser har sannolikt en alternativkostnad i form av undanträngda och potentiellt mer angelägna skolpolitiska frågeställningar. Kanske hade det varit rimligare att diskutera hur fler skolor skulle kunna bli friskolor än att diskutera begränsningar av friskolorna på så sätt som skett? Eller hur kvaliteten verkligen kan höjas i skolsystemet som helhet? Eller hur fler ska uppmuntras att utnyttja valfriheten nu när möjligheten finns? Mot den bakgrunden är det intressant att dessa forskningsresultat kommer ut och blir kända i en vidare krets av politiker, samhällsdebattörer, skoladministratörer, journalister och medborgare. Precis som Anders Lindbom inledningsvis skriver har den offentliga debatten haft ett nästan religiöst drag över sig. Antingen sjungs friskolornas lov eller också skylls allsköns problem på dem; resursbrist, segregation och kompetensflykt från de kommunala skolorna. 3

4 Paradoxalt nog ser det annorlunda ut i den politiska praktiken än det låter i debatten, åtminstone nationellt. På kommunal nivå kan det skilja mer mellan partierna, men inget av riksdagspartierna vill längre avveckla friskolorna helt. I vänsterpartiets manifest inför 2006 års val fanns i och för sig en formulering om att vård, skola och omsorg ska ägas gemensamt samt att det är dags att sätta stopp för ytterligare (min kursivering) privatiseringar på dessa områden. 1 Vad det betyder i termer av praktisk politik är oklart, men konstateras kan att under de senaste åren har vänsterpartiet i riksdagen inte explicit drivit frågan om att avskaffa friskolorna. De politiker som är kritiska till friskolor vill i dag på sin höjd införa striktare kontroller, förbud mot konfessionella skolor och vinstförbud. En del vill också göra det svårare för nya skolor att få tillstånd. Oavsett inställning i sak kan man konstatera att det alltså är om dessa relativt marginella skillnader som den politiska diskussionen med sitt rejält uppskruvade tonläge förs. Förmodligen skulle det vara intressantare om det var tvärtom; mer sansat tonläge och större politiska skillnader eller, ännu hellre, helt andra frågeställningar. Att friskolorna i dag är så pass politiskt accepterade visar att friskolereformen från 1992 är svår, för att inte säga omöjlig, att rulla tillbaka. En orsak är det starka folkliga stöd som friskolorna har framför allt i de grupper som är direkt berörda av dem. Det gäller elever och föräldrar, men också lärare, skolledare och entreprenörer på skolområdet. Hur ideologiskt indignerad en friskolemotståndare än må vara så är friskolefolket en väljargrupp att räkna med. Och har människor väl fått makt över sin tillvaro vill de inte gärna lämna den ifrån sig. Den här irreversibla aspekten gör friskolereformen särskilt intressant som politiskt fenomen betraktat en till synes liten reform med stor sprängkraft. Kanske var friskolereformen regeringen Bildts främsta bidrag till förändringen av Sverige. Den förenade en tydlig liberal idé med en kreativ och realistisk teknisk lösning. En liten reform bidrog till att i praktiken utmana det offentligas monopol på skolområdet. Skolpengen tog makt från politiker och skolbyråkrater och gav till elever och föräldrar. Enskilda människors önskemål kan därmed bättre tillgodoses. Valfriheten är inte längre förbehållen enbart de ekonomiskt starka. Den exakta systemutformningen har förändrats genom åren, men kvar finns grundtanken med det fria skolvalet och att alla, oavsett social bakgrund, ska kunna välja fritt. Samtidigt som friskolorna utmanar det etablerade offentliga skolsystemet bygger de också vidare på det. Friskolorna kan inte rimligen ses som privatskolor i och med att finansieringen är offentlig. Det finns till och 1 Vänsterpartiets valmanifest

5 med ett lagstadgat förbud mot elevavgifter. Friskolorna är alltså någonting annat, någonting mellan privat och offentligt. Det är en av de aspekter som gör dem intressanta. Friskolereformen innebar fortsatt offentlig finansiering av skolan, men banade väg för individuella val och nya aktörer på skolmarknaden. Intresset för att starta nya skolor och att för att gå i friskolorna har, som statistiken över elevutveckling och antal skolor visar, varit stort sedan 1992 då skolpengen infördes. Det finns givetvis en maktdimension i detta. Med fritt skolval kan utfallet inte längre styras på politisk väg. Skolbyråkraterna vet inte på förhand exakt vilka elever som kommer att gå i vilken skola och när. En liten gnutta makt flyttades från skolpolitiker och skoladministratörer till föräldrar och elever. Det var vad som egentligen hände. 1.2 Empiri och politisk verklighet Eftersom ett politiskt system som friskolesystemet sällan är perfekt i sin utformning är det väsentligt att löpande diskutera och utvärdera såväl funktionssätt som resultat. I en sådan diskussion är det dock viktigt att ha sina grundläggande värderingar klara för sig. Vilka värden är det som ska försvaras och varför? Vad ska uppnås med en viss politik eller ett visst system? Och inte minst, om ett eller flera av dessa värden kommer i konflikt med varandra, vilket är då viktigast att slå vakt om? Politiker har ofta en tendens att låsa sig benhårt för en exakt politisk metod, ett visst system, men vara mer kompromissvilliga när det gäller de idémässiga utgångspunkterna. Det vore önskvärt om det var tvärtom. En stark ideologisk övertygelse kan kombineras med en öppenhet kring de specifika politiska lösningarna. I friskoledebatten har det funnits tydliga exempel på detta fenomen, inte minst bland oss som varit positiva till friskolor. Tekniken i det ursprungliga skolpengssystemet var många gånger det som försvarades, snarare än den grundläggande rätten för individen att välja. Friskolorna har i vissa fall påståtts vara bra av ekonomiska skäl, snarare än av mänskliga och frihetliga en argumentationslinje som inte är oproblematisk. Den som väljer effektivitet som utgångspunkt för sin argumentation blir givetvis livrädd om ny forskning motsäger tidigare antaganden eller grumlar bilden. För den som utifrån en liberal ideologisk utgångspunkt argumenterar för friskolor blir empirin inte en motståndare även om den kan komplicera bilden. I verkligheten finns det nyanser, och det är ingenting att vara rädd för. Tvärtom bör politiken ta till sig forsknings-resultat på ett sådant sätt att de eventuellt negativa effekterna av ett system minimeras utan att grundläggande värden för den skull går förlorade. 5

6 Det är först när man har sina grundläggande värderingar klara för sig som det blir relevant att fundera i termer av hur ersättningssystemen till friskolorna bör utformas. Ska alla typer av friskolor vara tillåtna förutsatt att de lever upp till de krav som ställs? Ska skolor få ta ut extra avgifter och ska bolag som driver skolor få gå med vinst? Reflektioner kring resultaten konkurrens och kvalitet Flera svenska studier har gjorts där man kan se ett samband mellan förekomsten av friskolor och konkurrens, å den ena sidan, och kvalitet och effektivitet i skolsystemet som helhet, å den andra. Sandström och Bergström redogör för dessa resultat, som tidigare väckt stor debatt. De visar att förekomsten av konkurrens på skolmarknaden generellt har bidragit till att höja kvaliteten i den svenska grundskolan. De som trott att friskolornas baksida har varit att de leder till att eleverna i kommunala skolor presterar sämre har visat sig ha fel. Skolmarknaden fungerar i den delen som vilken marknad som helst, enligt Bergström och Sandström. Och som Anders Lindbom skriver i inledningen, har dessa resultat varit provocerande. I en ideologiskt färgad debatt, som uppenbarligen nått långt in i forskarsamhället, har många känt sig manade att motbevisa Bergström och Sandström. Men deras resultat är robusta, och står sig glädjande nog, till belackarnas förtret. På ett sätt vore det ju konstigt om konkurrensen från friskolorna inte gav upphov till de positiva effekter som konkurrens generellt har, oavsett marknad. Å andra sidan är skolmarknaden inte vilken marknad som helst. Det råder fortfarande omfattande politiska regleringar, finansiering och prissättning är offentliga och även om reglerna i teorin är skrivna så att det ska råda likvärdiga villkor mellan kommunala skolor och friskolor, vet alla att det är väldigt svårt att konstruera total rättvisa i ett system där friskolornas huvudkonkurrent är den som håller i plånboken. Som visas i Bergström och Sandströms kapitel finns i dag på många ställen i landet alternativ som har bidragit till kvalitetsvinster för skolväsendet som helhet. Det är glädjande, men friskolorna har också en mänsklig dimension som förmodligen är svårare att mäta. Den elev som blir mobbad eller utfryst har ofta en reell möjlighet att byta skola. Den som inte passar in i den kommunala skolan, kan välja en skola med en annan pedagogik eller för all del en skola med identisk pedagogik, men som ändå känns bättre. Dessa elever kanske kostar lika mycket, kanske lär sig lika mycket (eller lite) som de annars skulle ha gjort. Men de mår förhoppningsvis bättre. Bergström och Sandströms resultat borde självklart vara friskolevännens önskedröm, och visst är de intressanta. Samtidigt är det 6

7 tänkbart att man i något fall, eller i någon del av landet, kan hitta exempel på motsatsen. Vad skulle det i så fall få för konsekvenser för den som tar Bergström och Sandströms empiriska resultat som huvudsaklig intäkt för att friskolor är bra? Kvalitets- och konkurrensaspekterna är och bör bara vara ett argument bland många för friskolesystemet. Forskningsresultaten visar emellertid tydligt att det inte finns någon anledning att diskutera friskolorna ur perspektivet att de skulle utarma de kommunala skolorna på det sätt som under lång tid har varnats för. Bergström och Sandström nämner de kommunala skolornas behov av att anpassa kostymen när friskolorna växer och tar elever som annars skulle ha gått i den kommunala skolan. De varnar för att de positiva effekterna av konkurrens med höjd produktivitet kan gå förlorade om kommunala skolor inte krymper i samma takt som friskolorna växer, förutsatt att elevunderlaget är konstant. Författarna konstaterar också att det är ovanligt att skolor läggs ner. Kanske vore det en kvalitetshöjande åtgärd att överväga, att på politisk väg stänga de skolor i landet som har lägst kvalitet? Givetvis är det en komplicerad process som kräver mycket tanke och planering så att alla elever, även under övergångsperioden, får tillgång till bra undervisning. Det är ofta allmänt känt om en skola är bra eller mindre bra. Det brukar också vara känt, och går dessutom att mäta, om en skola är undermålig. Varför inte helt sonika stänga de 5 procent av skolorna som har sämst resultat så att andra och nya skolor kan växa fram? Här tycks konkurrenstrycket från dagens friskolor inte räcka. Hittills har förmodligen för få skolnedläggningar ägt rum för att skapa ännu större kvalitetsförbättringar. Befintliga friskolor bidrar till en i huvudsak positiv utveckling, men räcker det? En annan modell vore att på politisk väg se till att antalet friskolor ökar ännu snabbare. Om nu studierna visar att privata eller fristående skolor ofta uppnår bättre resultat än offentliga skolor, varför inte skynda på utvecklingen så att en större andel av skolorna blir friskolor exempelvis genom att ombilda kommunala skolor till friskolor? Vad skulle hända om alla eller åtminstone lejonparten av skolorna drevs självständigt som friskolor? Hur skulle det påverka konkurrensen och kvaliteten? Kostnader för friskolor Kostnaderna för friskolesystemet har varit ett återkommande debattämne. Som Antelius visar i sitt kapitel finns det ingen grund för påståendena att friskolorna skulle substantiellt fördyra skolverksamheten. Resultaten är dock inte entydiga och en ökad andel elever i friskolor tycks både kunna öka och minska den genomsnittliga kostnaden per elev. 7

8 Orsakssambanden är heller inte tydliga, men återigen kan man konstatera att de som högljutt har varnat för den kostnadsdrivande dimensionen i friskolesystemet inte haft tillräckligt på fötterna. Antelius tycks utgå ifrån att tanken med att låta olika huvudmän konkurrera var att utbildningen skulle bli billigare. Jag vänder mig emot den utgångspunkten. Kostnadseffektivitet var aldrig det primära målet med friskolereformen. Det var en möjlig och önskvärd bieffekt, men friskolereformen genomfördes inte som ett sätt att spara pengar åt kommunerna utan som ett sätt att garantera alla elever fattiga som rika valfrihet på skolområdet. Det finns ett par aspekter på kostnaderna för friskolesystemet som förtjänar att tas upp. För det första finns det ingenting i systemutformningen som i dag uppmuntrar kostnadseffektivitet, utan snarare är det tvärtom. I det första friskolesystemet, det så kallade nationella skolpengssystemet, skulle friskolorna få en schablonersättning per elev motsvarande 85 procent av kostnaden för en elev i den kommunala skolan. Friskolorna fick alltså klara sig på mindre pengar, vilket byggde in en potentiell ekonomisk besparing i systemet förutsatt att kommunerna vågade minska resurserna till de kommunala skolorna i motsvarande utsträckning som elever valde friskolor. I det nuvarande fördelningssystemet, som riksdagen beslutade om 1996 och där reglerna i och för sig är tolkningsbara, stipuleras att friskolorna ska få samma ersättning för sina elever som de kommunala skolorna får, alltså finns inget kostnadstryck inbyggt. För det andra är skolmarknaden inte vilken marknad som helst. Det stora inslaget av politisk styrning, och anomalin i att kommunen både är finansiär och producent, komplicerar onekligen konkurrensförhållandena och därmed antagligen också kostnadsbilden Segregation Segregationsargumentet är förmodligen det som använts allra flitigast i friskoledebatten. När motståndarna hävdat att friskolor förstärker segregationen har förespråkarna många gånger hävdat motsatsen, nämligen att friskolorna och valfriheten gör det möjligt att bryta den skolsegregation som annars blir en konsekvens av boendesegregationen. Ett argument som är korrekt, däremot har det hittills i första hand i praktiken varit barn till så kallade resursstarka föräldrar som utnyttjat valfriheten. Något som är föga förvånande och som förhoppningsvis minskar i takt med att friskolorna blir ännu mer etablerade. Att friskolorna skulle ha drivit på segregationen i den omfattning som påståtts i debatten är hur som helst en kraftig överdrift. 8

9 Återigen är det bra att det kommer fram forskningsresultat så att debatten framöver, i bästa fall, kan utgå från en gemensam verklighetsbeskrivning. Lindbom och Almgrens kapitel om skolsegregationen i Sverige förstärker bilden att många av slentrianpåståendena i debatten saknar grund. Beläggen är svaga för att valfriheten som sådan är segregerande, icke desto mindre är diskussionen om skolsegregation intressant. Friskolesystemet har inte förstärkt segregationen i någon större utsträck-ning, men det har heller inte, som förutspåddes, direkt lyckats bryta den. Här borde mer kunna göras för att få betydligt fler elever och föräldrar att utnyttja sin rätt att välja. Om de valen sedan ger upphov till segregation i någon form så är det mindre allvarligt än den segregation som uppstår på grund av att inga val görs, eller att människor upplever brist på alternativ och möjligheter. Den som verkligen vill bekämpa segregationen i skolan borde kämpa för avsevärt större andel friskolor än i dag. Sedan är segregationsfrågan, som Lindbom och Almgren nämner, också definitionsmässigt besvärlig. Om en studiemotiverad elev från Rinkeby väljer en skola på Östermalm, har då skolan i Rinkeby som förlorat en av sina bästa elever blivit mer segregerad? Vad har hänt med segregationen på Östermalm? Och den totala segregationen i samhället, har den ökat eller minskat? Frågan är om det viktigaste är att statistiken ser bra ut eller att individerna kan göra sina egna val, även om utfallet leder till segregationsliknande effekter Exemplet Danmark De redovisade resultaten från Danmark, ett land som har haft friskolor betydligt längre än Sverige, skiljer sig från de svenska resultaten. De danska forskarnas huvudresultat är att valfrihet inte förbättrar effektiviteten i systemet, utan att kostnaden per elev i de kommunala skolorna stiger ju större andel elever som går i friskolor. Detta utan att resultaten påverkas positivt. De pekar också på att segregationen är större i kommuner med många friskolor. Det anmärkningsvärda är givetvis de resultat som har med elevkostnaderna att göra och som inte överensstämmer med de svenska resultat som presenterats här. Det finns flera tänkbara orsaker till att det är så men en viktig slutsats för svensk del, om liknande tendenser på sikt skulle observeras, är att fundera i termer av hur systemet kan utformas för att inte driva upp kostnaderna. En möjlig åtgärd är förmodligen att separera finansieringen från utförandet, d v s inte låta kommuner både bedriva skolverksamhet i konkurrens med friskolorna och stå för finansieringen. 9

10 1.3 Avslutning If it ain t broken, don t fix it. Friskolorna är inte problemet inom vårt skolväsende. Tvärtom. De når i allt väsentligt bättre resultat än de kommunala skolorna och elever, föräldrar och lärare är överlag mycket nöjda med friskolorna. 2 Trots det har de tagit väldigt stort utrymme i samhällsdebatten, och då inte främst för att andra skolor skulle kunna lära av dem, utan för att motståndarna målat upp dem som ett hot. De resultat som presenterats här skulle mycket väl kunna innebära början till slutet på den onyanserade diskussion om problemen med friskolor som tillåtits dominera friskoledebatten i snart två decennier. Den rimliga slutsatsen borde vara att ägna mer tid åt att fundera och diskutera hur fler skolor kan ges den frihet som friskolorna har, och vad de kommunala skolorna kan lära av friskolorna. Hur kan kvaliteten höjas och valfriheten värnas? Hur kan fler elever och föräldrar uppmuntras att aktivt välja skola? Varför betraktar vi inte grundskoleutbildning som en möjlig tillväxtbransch och skapar förutsättningar för den att utvecklas ordentligt? Svenska företag är exportörer av sjukvård i Europa, det finns ingenting som talar emot att en liknande utveckling skulle kunna ske på skolområdet. Den avgörande förutsättningen är förstås att systemet öppnas upp ännu mer än idag, och att skolan slutar ses som en offentlig angelägenhet där inga andra pengar än skattepengar är önskvärda och helst inga andra människor än de som alltid har funnits i skolans värld. Ur det perspektivet blir frågan om vinstdrivande skolor relevant och talet om att införa en särskild bolagsform, som skulle skilja ut skolföretagande från annat företagande, ett hot. Det behövs experimenterande med organisationsformer på samma sätt som det behövs kreativitet och nyskapande i undervisning och metodik. Det finns inga sakliga argument för att aktiebolagsformen inte skulle vara lämplig för den typ av bolag som erbjuder grundskoleutbildning. Idag drivs dessutom flertalet av friskolorna just som aktiebolag. 3 Även om de empiriska resultat som presenterats här i boken inte är översvallande positiva, är det viktigt att understryka att de inte på något sätt motiverar den panik som många haft inför alla de negativa effekter som friskolor har påståtts ge upphov till. Mediedebatten har ju i huvudsak handlat om att friskolorna skulle vara negativa, inte att de tillför skolväsendet som helhet någonting. Förhoppningsvis kan den här boken 2 Rapporten Friskolorna är bäst i klassen En jämförande attitydmätning mellan friskolor och kommunala skolor, Birgitta Laurent m fl, Svenskt Näringsliv, Augusti Enligt Friskolornas Riksförbund var 52% av friskolorna aktiebolag läsåret 2004/

11 och annan forskning på området bidra till att fler förstår att friskolorna varken är himmel eller helvete. De är bara den mest framgångsrika delen av skolsystemet. 11

12 12