SELASETUR REPORT NO. 0205

Transkript

1 SELASETUR REPORT NO by Per Åke Nilsson *a a Selasetur Íslands/Hólaskóli

2 Åres genombrott som ett svenskt Davos När jag under min tid vid Mittuniversitetets turisminstitution försökte förklara för studenter som mestadels kom från södra Sverige att Frösön en gång i tiden var Jämtlands främsta turistattraktion, såg de bara frågande på mig. När jag nämnde Stokketitt och Utsiktstornet såg de ännu mer förvånade ut och Pettersson-Berger gav heller inget lyft. De hade till största delen sökt utbildningen för vintersportorten Åres skull. På Frösön bodde man i studentlyor, man turistade inte. Åre var från början också en sommardestination och det var först genom Bergbanans invigning 1910 som en spirande vinterturism uppenbarade sig där. Lundsbergsliften, invigd 1940 som den första i landet, ledde fram till det definitiva genombrottet för Åre som vintersportort genom att man fick arrangera alpina VM Fortfarande var dock steget långt till det mål som Carl Olof Rahm redan 1903 uppställde: att göra Åre till ett svenskt Davos. Politisering av fritiden Under 60-talet politiserades idrott och friluftsliv. I och för sig började politiseringen redan under 30-talet med exempelvis införandet av semester på två veckor och därmed problematiseringen av begreppet fritid. Man var rädd för att den nyvunna fritiden skulle missbrukas i stället för att utgöra en källa till vederkvickelse och därmed göra arbetaren till en bättre arbetare. Där var fack och arbetsgivare överens. Som en följd av detta intresse för fritiden som samhällsförbättrare infördes på 70-talet begrepp som det rörliga friluftslivet och översiktsplanering. En ändring av kommunallagen 1968 gjorde det möjligt för kommunerna att agera mer aktivt genom stöd till anläggningar och genom lån och tomtmark. Det blev också möjligt att starta kommunala bolag eller medverka i andra företag. En meningsfull fritid åt alla löd slagordet. Utvecklingen i kommunen Finansminister Gunnar Sträng myntade på 70-talet begreppet den gröna vågen. Han tänkte nog närmast på synkroniseringen av gatljusen i Stockholm när han med sin myndiga röst förkunnade att det går en grön våg från städerna till landsbygden. Men det var inte denna våg som gjorde Åre till en av de få tillväxtkommunerna i Norrlands inland. I stället var det turismen som drev utvecklingen framåt. Vid ingången av 70-talet fanns det knappt invånare i Åredalen och antalet turistbäddar var ca När 80-talet inleddes hade kapaciteten ökat till bäddar och turismen bedömdes att ha skapat cirka 800 helårsarbeten ( 25 till 30 % av alla helårsverk i kommunen). Åre hade nu störst marknadsandel av hotell av alla kommuner i Sverige. Kommunens skatteintäkter på turismen beräknades till tjugo miljoner medan utgifterna beräknades till tio miljoner. Under femton år förvandlades Åre från relativt beskedlig sommarturistort till ett svenskt Davos som Carl Oolof Rahm och STF redan vid sekelskiftet sett vid horisonten.

3 Starten som primärt rekreationsområde Nära besläktat med den gröna vågen på 70-talet var det spirande miljömedvetandet. I kölvattnet på Rachel Carsons omskakande och omdebatterade bok Tyst vår insåg många att miljöproblematiken måste hanteras och vid den här tiden betydde hantering detsamma som planering. En utredning Mark och vatten - tillsattes med direktiv att se över strandskyddet och det obrutna fjällområdet och därmed skapades de så kallade primära rekreationsområdena. Syftet var att dessa skulle planeras främst utifrån nationella rekreationsbehov vilket innebar att planeringsprocessen blev en samrådsprocess mellan stat och kommun. Som pilotområde föreslog utredningen Åre. Ett nytt Åreprojekt presenteras När Carl Olof Rahm lanserade sitt Åreprojekt var optimismen stor men resultatet blev ganska magert. Nu var optimismen om möjligt ännu större och Rahms tillkortakommande skulle vändas i framgång. 70-talet var de stora projektens årtionde med staten som pådrivande aktör. Det nya Åreprojektet sjösattes 1971 och man föreslog en skedesvis utbyggnad i sex etapper. Den första etappen rörde utbyggnad av centrala Åre med vissa basinvesteringar i regionen. Senare etapper rörde utbyggnad av Östersunds flygplats samt mindre insatser i Duved och Storlien. De sista etapperna rörde utbyggnad även av Bydalen, Kall och Vålådalen. I den sista etappen föreslogs anläggningar i Åre centrum för inomhusaktiviteter. Det var ett försök att bryta den ensidiga profil Åre skaffat sig som vintersportort eftersom de föreslagna anläggningarna var avsedda att kunna användas även på sommaren, en första ansats till diskussionen om ett året-runt Åre. Åreprojektet och verkligheten Den första etappen, beräknad till en kostnad av 47 miljoner kronor, innebar bland annat en satsning på en kabinbana. Likheten är slående med Rahms projekt där Bergbanan blev det stora numret. Denna kabinbana skulle liksom Bergbanan bli Åres flaggskepp och utvecklingsmotor. Byggtiden beräknades till tre år. Genom ändringarna i kommunalgen kunde man 1973 bilda ett finansieringsbolag, ÅPAB, med näringsliv, kommun och landsting som delägare. Året därpå bildades ytterligare ett bolag, Åre Lift-och Kabinbane AB (ÅKAB), med uppgift att ta över kabinbaneprojektets genomförande och så småningom dess drift. Åre kommuns politik var att låta näringslivet ta största ansvaret. Man menade att kommunen var för liten aktör i detta stora sammanhang. Det nya Åreprojektet blev dock, liksom Rahms projekt, aldrig fullföljt. Endast den första etappen påbörjades med Kabinbanan som den stora satsningen. Det visade sig dock tämligen snart att de föreslagna 47 miljonerna för etapp 1 knappast var en realistisk beräkning. I stället kom notan för staten att sluta på 127,3 miljoner kronor.

4 Kabinbanan en gökunge? Under 70-talet inträffade en planeringsturbulens av aldrig tidigare skådat slag. Den planeringsoptimism som präglat första halvan av årtiondet försvann som genom ett trollslag i slutet av samma årtionde genom den finansiella krisen. Långtidsplaneringen (på 5 år) 1978 hann aldrig lämna trycket innan den blev inaktuell. Slagordet blev planering med osäkerhet och man fick det att låta positivt, fast alla egentligen visste att man inte hade en aning om vad som skulle ske. I efterhand talade man i planeringskretsar om miljonärssjukan: när det offentliga bestämde sig för att bygga något nytt, exempelvis ett badhus, så resonerade man som så att ett nytt badhus kostar så pass mycket pengar att det är lika bra att satsa ordentligt och få något verkligt nytt och funktionellt för pengarna. I många fall innebar det skenande kostnader. Bygget av kabinbanan följde nästan bokstavligt denna process. Redan innan starten blev det problem. Den Schweiziska byggfirman var inte van vid de speciella vindförhållanden som gäller på Åreskutan och man lyssnade tydligen heller inte på kunniga ortsbor utan byggde banan på ett mycket utsatt ställe. Detta fick otaliga driftstopp till följd, framförallt på grund av nedisning. Ursprungligen beräknades kabinbanan kosta 7,28 miljoner kronor men redan innan man börjat bygga hade nya beräkningar hamnat på miljoner kronor. Departementet fick kalla fötter och ville ha alternativa lösningar. En ny beräkning gjordes med resultat att kostnaderna väntades stiga till 42,1 miljoner. Regeringen beviljade ändå medel så att bygget kunde starta. Redan året därpå sprang kostnaderna upp till 54 miljoner och ytterligare ett år senare redovisade ÅKAB att banan skulle kosta 74 miljoner kronor att färdigställa. Regeringen räddade ÅKAB med ett ränte- och amorteringsfritt lån på 30 miljoner kronor på fem år. Trots allt står Kabinbanan där idag som ett monument över 70-talet. Det är till och med ett av länsmuseet fredat monument som symboliserar 70- talets byggnadsestetik vilket gör det omöjligt att förskönas. Turister som överklass Turismen hade länge utsatts för negativa beskrivningar, men på 70-talet kopplades den ihop med klassklyftor och lyxtillvaro. Turisterna blev en överklass som på turistorterna tog plats från vanliga människor. Åreprästen Lennart Lindén var en av dem som förde ortsbornas talan mot turisterna. Han framhöll att Åreprojektet enligt hans mening startat i fel ända. I stället för att från början låta ortsbefolkningen vara med och utforma det, så presenterades man ett färdigt förslag för Åreborna. De stämningar som Lindén gör sig till tals för bildar också underlag för en då vanlig uppfattning om Åre i media. DN har 1977 rubrikerna Nu dundrar politikerna mot miljonrullningen i Åre och Ett huvudlöst projekt för rika utförsåkare. I Aftonbladet skrev Eva Wikander en artikel under rubriken Det inplastade Åre där hon ondgör sig över den marknadsföring som Åre lanserar. Hon kallar det ett kommersiellt hångrin mot människornas behov av friluftsliv och naturupplevelser.

5 Från statens sida konstaterade idrottsminister Rämgård att framtoningen i massmedia inte för Åreprojektet vidare precis. Under den tid Åreprojektet förbereddes fick Åre positiv draghjälp av media, men under slutet av 70-talet kom Åre att representera kapitalismens avigsidor och kritiserades för kommersialisering. De nya plastkorten för betalning var vid den här tiden i mångt och mycket något som de nya jet-set - människorna använde. Det var lätt att göra kopplingen inplastat Åre till dessa människor och deras plastkort. Åre uppfattades av många som ett sönderbyggt och turistförpestat område. Stenmarksepoken Vissa saker gav emellertid Åre en positiv image. En sådan var Stenmarksepoken. Den gav svenska folket insikten att alpländernas monopol på alpina skidframgångar var brutet och Åre var sinnebilden för att även Sverige kunde vara med i kampen om medaljer och framgångar. Alpin skidåkning blev 70-talets stora innegrej. Redan på 60-talet gav Bengt-Erik Grahn en försmak av vad utförsåkningen skulle komma att betyda i Sverige. Hans spektakulära åkstil uppmärksammades, men eftersom han nästan aldrig kom i mål blev effekten ändå inte så stor. Hans klubb Fjällvinden från Tärnaby blev dock känd. När därför Ingemar Stenmark dök upp som en produkt av samma klubb var marken till viss del preparerad. Under hans sagolika karriär på 70-talet med 86 världscupssegrar och 8 mästerskapsmedaljer blev utförsåkning definitivt en nationell angelägenhet. Varken förr eller senare har väl en svensk idrottsstjärna lyckats få svenska folket att så mangrant följa sporttävlingar under en så lång period. Utförsåkning blev en kommunal angelägenhet. Backar preparerades, liftar installerades och fritidsbyar etablerades. Utförsåkning blev ungdomens inneaktivitet. Där fanns inget av längdåkningens smått puritanska och självplågande anda. De nya storkommunerna med sina nya resurser, och med Åre som ledstjärna, etablerade informationskontor med det dubbla syftet att - med samma material - påverka både presumtiva näringsidkare och turister. De flesta anläggningar kostade dock skyhögt mer än de inbringade och efter Stenmarksepoken kom en smärtsam revidering av kommunens turismsatsningar. Åre sökte två av de OS som ägde rum under 1970-talet: 1972 i Sapporo, tillsammans med Tammerfors, och 1976 i Innsbruck, likaledes tillsammans med Tammerfors Inte bara Åre Under 70-talet gick det rörliga friluftslivet från att vara ett begrepp till att bli en realitet. Bilen tog över tåget som transportmedel och Åre fick nya turister som rörde sig fritt, alltmer oberoende av gamla tiders boende och övernattningsmönster.

6 Centralorten Åre fick konkurrens. Redan under kriget hade Bydalen fått gratisskjuts genom förbudet för utlänningar att besöka Åre och nu utnyttjade man läget med både ny lift och det dittills okända begreppet självhushåll. I Duved byggdes liftar och orten framstod som mer framåt och fräsch än det något insomnade Åre. Eldsjälen i Duved, Lennart Brunnhage, var den drivande kraften som såg till att Duved blev dominerande på liftområdet. Men Åre hade de intressantaste backarna och med satsningen som primärt rekreationsområde vände utvecklingen till Åres fördel. En samordning mellan Åres och Duveds liftsystem var en nödvändighet menade Åres kommunalråd John Bruno Jacobsson och Åres liftbolag köpte upp Duveds liftsystem i akt och mening att sammankoppla dem till en helhet. Det blev en kraftig kollisionskurs med Lennart Brunnhages Duved, men konflikten löstes i den plan som kommunen fastställde 1982 för turismutvecklingen i Åredalen där Åre/Duved sågs som en enhet tillsammans med Storlien. Andelshusbyggande och utveckling utanför Åre/Duved Andelshus blev populära under 70-talet. Idén kom på 60-talet efter mönster från kontinenten. Fördelarna låg i den låga kontantinsatsen för andelsägarna, nackdelarna låg i beroendet av en konjunkturkänslig marknad som lätt inbjuder till spekulation. Sjunker stugbyns attraktivitet blir det färre personer som delar på kostnaderna och till slut kan de sista andelsägarna blir sittande med Svarte Petter. Detta drabbade flera stugbyar med andelshus, bland annat i Storlien. Stugbyn i Strolien uppstod när vägen byggdes dit Samtidigt satsades det på Storulvån, Blåhammaren och Sylarna för att knyta ihop dessa anläggningar. Sylstationen totalrenoverades 1977, brann ned till grunden tre år senare och uppfördes på nytt ytterligare tre år senare. Lars Göran Larsson, Ottsjökocken, köpte Högåsens värdshus med andelshusby i Ottsjö Hans idé var att göra värdshuset känt för såväl vardagsmat som festmat. Även detta blev en i raden av konkurser i andelshusbranschen. Vissa av delägarna i bolaget hade sålt belånade andelar utan att meddela köparen att de var belånade, sålt andelar som ej var byggda och så vidare. Turismen och miljön Diskussioner om miljövänlig turism dök på 70-talet upp världen runt och kom i Europa att röra situationen i Alperna, beroende på det enorma slitage som dessa utsattes för samtidigt som området kontinuerligt vuxit som transitland för tung lastbilstrafik och tät persontrafik. Länsstyrelsen i Jämtland varnade 1978 kommunerna för en alltför snabb utbyggnad av turistorterna. Turismen hade börjat få sin beskärda del av miljörörelsens kritik som gick ut på att luftföroreningar genom avgaser, orenade avlopp, förbrukning av knappa färskvattenresurser och sopberg följde i massturismens spår. På sikt en ohållbar utveckling menade man. Naturvårdsverket påpekade att trängselproblem i fjällen kan upplevas besvärliga om kontakt med andra turister inte går att undvika, eftersom det stora flertalet har semester vid en och samma tid på året. Trängsel är, menade man, i de flesta fall liktydigt med upplevd trängsel.

7 Rekreationssociala mål Låginkomstutredningen gjorde på många sätt intryck på debattklimatet när den publicerades Den svenska rekreationspolitiken kunde inte ställas utanför denna debatt och 1975 fastställdes mål som innebar att sociala och ekonomiska hinder inte fick bestämma konsumtion av rekreation. Detta resulterade i att turismen blev till partipolitik. Det borgerliga blocket hävdade turismens näringspolitiska betydelse och att den skulle finansiera sig själv. Socialdemokraterna lyfte fram den rekreationspolitiska betydelsen i stället, bland annat genom begreppet hinderproblematik. För Åres del blev den näringspolitiska delen av rekreationspolitiken dominerande och koncentrationen av kapitalet inom näringen bäddade också för detta Stödområden införs i Sverige 1971 Tännforsen fridlyses 1971 Åreutredningen startar 1972 Gösta Olander dör 1973 SJ överlåter bergbanan till Åre Fjällbanor 1973 Turistkommitténs slutbetänkande 1973 Åre Fjällbanor köper Bergbanan och Fjällgården 1973 Ny lift byggs i Bydalen, meter lång 1973 ÅPAB bildas 1974 Åre storkommun bildas 1974 ÅKAB bildas 1974 Hedmans Hotell brinner ner 1975 Sveriges Turistråd skapas 1975 Beslut om primära rekreationsområden 1976 Ullådalens anläggning klar med väg 1976 Kabinbanan byggs 1977 Sylstationen totalrenoveras 1978 Hotell Granen säljs till Åre kommun 1979 ÅPAB läggs ner 1980 Åre/Falun söker OS 1988 Åres genombrott som ett svenskt Davos Litteraturhänvisningar Aronsson, Leif (1980) Marknader för turism i fjällområdet och Jämtlands län. Östersund: Utvecklingscentrum Turism Broggi, MF (1985) Sanfter Turismus: Schlagwort oder Chance für den Alpenraum? Vaduz : CIPRA Carlsson, Thomas & Sandeberg, Nils (1979) Trängsel i fjällen. Naturvårdsverket Rapport 1979:1211 Fagerström, Thomas & Ohlsson, Björn (1986) Turismen i Åre del 1. Turismens ekonomiska och sysselsättningsmässiga effekter i Åre kommun. Östersund: Mitthögskolan Hägerhäll, Bertil (1988) Vår gemensamma framtid. Stockholm: Prisma

8 Lindén, Lennart (1977) Turismens sociala konsekvenser. Stockholm: S:t Lukasinstitutet Lindgren, Göran (1979) Andelsboende. Östersund: J/H Turistförening Nilsson, Suzanne & Persson, Anneli (1992) Åre en möjlighet även på sommaren? Östersund: Mitthögskolan Olson, Hans-Erik (1988) Staten, turismen och rekreationen. Stockholm: Förvaltningshögskolan Rolén, Mats (1990) Jämtland-Härjedalens historia del V Tiden Östersund: Länsmuseet Sehlin, Halvar (1986) Känn ditt land: STF:s roll i den svenska turismens historia. Stockholm: STF Sjögren, Otto (1929) Förord I Till Fjälls, Svenska Fjällklubben Årsbok Turner, Louis & Ash, John (1975) The Golden Hordes. Constable London Waller, Martin (1986) Åre en krönika i ord och bild. Stenström Interpublishing. Uddevalla Utredningar Statens Offentliga Utredningar 1964:47 Utgångsläge och utvecklingstendenser Statens Offentliga Utredningar 1965:19 Friluftslivet i samhällsplaneringen Statens Offentliga Utredningar 1966:33 Anläggningar för det rörliga friluftslivet mm Statens Offentliga Utredningar 1967:50 Kommunala befogenheter inom turistväsendet Statens Offentliga Utredningar 1969:29 Idrott åt alla Statens Offentliga Utredningar 1971:75 Hushållning med mark och vatten Statens Offentliga Utredningar 1973:52 Turism och rekreation i Sverige Statens Offentliga Utredningar 1983:43 Områden för turism och rekreation Statskonsult (1979) Utvärdering av planerings- och beslutsprocessen i Åre-projektet Stockholm: Statskontoret TUR-75 (1978.) Länsstyrelsen i Jämtlands län, Kommunförbundets länsavdelning,