Ibland spelar hjärnan en små spratt. Åtminstone gör min det.

Transkript

1 Min Andre Paper vid Nordiskt NAV-möte Förord Detta papper har sin grund i den nordiska samling för pastorer, präster, diakoner och imamer verksamma inom kriminalvården (NAV-arbetet) som hölls i Uppsala missionskyrka i november De inbjudna talarna hade det gemensamt och var inbjudna utifrån just detta att de stod med ett ben i kriminalvårdsarbetet och ett annat inom akademin. En ganska öppen utgångspunkt för talarna var att det skulle röra sig någonstans i närheten av frågan om försoning. För min egen del blev startpunkten lika tvåfaldig som bakgrunden till inbjudan att medverka. I min doktorsavhandling 1, som behandlade apartheidrelaterade konflikter inom de reformerta kyrkorna i Sydafrika under den sista tiden innan valet 1994 och tillkomsten av ett demokratiskt Sydafrika, var frågan om rättvisa, jämställdhet och lika värde brännande frågor. Frågan om hur man såg på Den Andre var en nyckelfråga. Häri låg min första utgångspunkt när jag började skissa på detta papper. Den andra var mycket mer personlig. En prästkollega anklagade mig offentligt en gång för att välja vilka intagna jag ville träffa. Min känsla av den kritiken var å ena sidan att den var orättfärdig, men att den å andra sidan ändå utmanande mig till att fundera över mitt eget beteende. Fanns det sådant i mina möten med andra som borde förändras. Mötet med Den Andre sker ständigt. Hur det ser ut, här nära eller långt borta behöver alla fundera över. Dessa båda perspektiv mötet med Den Andre i Sydafrika och på häktet i Malmö ledde till en text i skärningspunkten mellan akademisk utredning, krönika och predikan. Kanske skulle den snarast kunna beskrivas som en essay med akademiska inslag. Min Andre Ibland spelar hjärnan en små spratt. Åtminstone gör min det. Det finns ett årligt fenomen i Sverige som kallas Melodifestivalen möjligen känner du till den. Numera ockuperar den ju 6 veckor i Tv-tablåerna och mycket 1 Lennart Henriksson, A Journey with a Status Confessionis Analysis of an apartheid related conflict between the Dutch Reformed Church in South Africa and the World Alliance of Reformed Churches, Studia Missionalia Svecana CIX. Uppsala: Swedish institute of Missionary Research. Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 1 av 14

2 mer på löpsedlarna. Jag är inte särskilt intresserad av detta evenemang även om det händer att jag tittar någon gång då och då. Och be mig inte återge någon titel, än mindre text det är inte många jag kan återkalla i minnet. Främling kommer jag visst ihåg, och någon text om Bröst som är som svalor som häckar. Men annars är det ganska döfött att fråga mig om sådant. Situationen var annorlunda när det fanns barn i hemmet. Då ägde Melodifestivalen rum vid ETT tillfälle och vi gjorde det till en gemenskapsgrej att se den tillsammans med vänner på annan ort. Om jag skulle fråga er om när Arja Saijonmaa varit med och framfört en sång, skulle ni veta det? Jag skulle inte haft en susning, men ändå, som ett hjärnans lilla spratt helt utan att jag över huvud taget funderade kring det så poppade början av en text upp ur en sång hon sjöng 1987, som ju inte helt förvånande var den tid då vi var aktiva Melodifestivaltittare. Högt över havet hette sången men det var inte den titeln jag kom ihåg. Det som dök upp i minnet alldeles opåkallat var första textraden som börjar med orden Vem är jag, vem är du? Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Spelar alla roller så bra. Och senare i texten: Vem är du? Vem är jag? Kan vi få kontakt nu? I grunden är det klassiska frågor om identitet och om hur vi förhåller oss till varandra. För 2500 år sedan kunde man i Pythians förtempel i Apollotemplet i Delfi läsa olika visdomsord, bland dem uppmaningen Känn dig själv. Det var till Pythian, hon som var oraklet, man vände sig för att få vägledning och råd, tolkat genom prästerna. Vem är jag? Känn dig själv! Jag kan inte tro att det är enklare för oss idag har att hantera frågan om att känna sig själv, om identitet och relation. Vi kanske också behöver besöka någon Pythia för hjälp. Tvärtom, tror jag det är minst lika viktigt som någonsin att fundera över hur det som är Jag förhåller sig till den som inte är Jag. Och vilka konsekvenser resultatet av den reflektionen får i de olika sammanhang vi rör oss. I mitt anförande här kommer jag att lyfta fram begreppet Min Andre som ett centralt begrepp på vilket en grund kan byggas för att hantera frågorna om vem jag är och hur jag relaterar till den Andre, en grund som kan utgöra fundament för en mera omfattande etisk reflektion. Begreppet är hämtat från den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński som gick ur tiden Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 2 av 14

3 Frågan om jaget startar egentligen från det mänskliga livet allra första ögonblick. Svensk abortlagstiftning bygger på ett resonemang som utgår ifrån tanken att fostret är en del av kvinnan kropp upp till ett visst utvecklingsstadium. Följdriktigt anges det då att Kvinnan har rätt att fatta beslut som gäller hennes kropp. Om detta kan vi ha många olika synpunkter teologiskt, filosofiskt, biologiskt, psykologiskt etc. Jag skall inte diskutera abort eller aborträtt, men konstaterar att frågan om när ett jag blir ett jag kan ta sin början redan här. När ett barn föds och navelsträngen klipps inträder en grundläggande annorlunda situation. Tills nu har barnet varit totalt förenad med modern och genom henne hämtat allt nödvändig för sin överlevnad: näring, värme och syre. Nu måste barnet själv i princip i alla fall förse sig med detta på egen hand. Sedan är det en annan sak att människors barn, som vi vet, i jämförelse med djuren är extremt utsatta och sårbara och under lång tid beroende av en mycket omfattande omsorg från någon annan, praktiskt och emotionellt, för att växa och utvecklas. Den välkände och framstående psykiatrikern och psykoanalytikerna Johan Cullberg presenterade i sitt standardverk Kris och Utveckling 2 en omfattande översikt över barnets kritiska utvecklingsperioder. Han menar att den nyfödde inte har någon upplevelse av ett själv och inte känner någon demarkationslinje mellan sig själv och moderns kropp. Kanske skulle man kunna använda en term från Jean Calvin för att beskriva förhållandet mellan moder och barn begreppet pia conspiratio, att andas tillsammans. Calvins sammanhang var ett helt annat men handlade ändå om denna extrema närhetsrelation för att uppnå det goda. Han menade att we ought to bind ourselves [together with God] in a pia conspiratio and cultivate peace among ourselves. 3 Men, precis som en fysisk separation äger rum när barnet lämnar detta varma livets vatten som det skvalpat runt i och när navelsträngen strax därpå kapas, startar en psykologisk separation samtidigt. Stegvis uppnår barnet större autonomi. Denna fas av individualisering börjar bli tydlig när barnet är 3-4 månader. Hur många av er har inte sagt om något litet barn: Nu börjar det bli 2 Johan Cullberg, Kris och Utveckling, 1980 (1975), Stockholm : Natur och Kultur 3 J. Calvin, Preface to the Catechism and the Confession of Faith, 1538, Calvini Opera (CO) 5, s. 321 Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 3 av 14

4 människa av det (eller som min hustru Ewa, med småländskt påbrå, säger: Nu börjar hon folka sej te ) med en betydelse av att det börjar vara möjligt att uppfatta en viljemässig relation till andra från barnets sida. Vartefter blir självet större, barnet blir ett Jag - även om det under en period snarare än att säga jag säger sitt namn. Mitt 18 månaders barnbarn Alma säger Alma ut leka inte Jag vill gå ut till lekplatsen. Och samtidigt som jaget blir mera medvetet blir andra människor mer och mer den andre, de Alma riktar sig till för att få igenom sitt önskemål. En tydlig motpart när Alma inte kan ordna det hon vill på egen hand. Någon annan hon måste förhålla sig till. Betydelsen av en god psyko-social utveckling vad gäller förståelsen av självet, eller Jag, i relation till de Andra för ett positivt framtida relationsbyggande kan sannolikt inte överskattas. För detta krävs många goda kontakter genom uppväxten: Familj, vänner, förskola, skola, kyrka m.m. Om detta skall jag inte orda. Detta var bara en ingång för att tydliggöra att frågan om relationen till den Andre finns där från första början och är konstitutivt i en människas liv. Och lär i lika mån följa oss till dess slut. Ryszard Kapuściński var en polsk journalist och författare, född i början av 30- talet under eländiga omständigheter i ett område som numera tillhör Vitryssland. Han har sagt att han kände sig hemma i Afrika eftersom "mat var en bristvara där också och alla var barfota där också ". Under väldigt många år var han den enda polska korrespondent i hela Afrika. Om Kapuściński sägs det att han var "fascinerad av den humanitet han funnit i olika världar och människor vilket väl kan förstås som en fascination över hur medmänniskornas värdighet och grundläggande rättigheter yttrar sig i medkänsla och medmänskligt uppträdande. På samma sätt var han starkt intresserad av böcker om dessa världar och människor: han närmade främmande länder först genom litteratur och ägnade månader av läsning före varje resa. Han var skicklig i att lyssna på olika människor han mötte, men han var också i stånd att "läsa" den dolda betydelsen av sammanhang han mött under sina resor: han vände alla dessa berättelser han fick till sig till metaforer för historisk förändring. Denna tendens att bearbeta privata äventyr och erfarenheter i en större social syntes gjorde Kapuściński en framstående tänkare och ofta nämnd kandidat till Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 4 av 14

5 Nobelpriset i litteratur. Hans observationer sägs vara omvandlade till filosofiska funderingar om världen, dess människor och deras lidande och i hans skrifter finns en stor medkänsla för "de fattiga, de utsatta och förnedrade". 4 Med utgångspunkt i detta har han skrivit ett flertal stora dokumentära romaner. Bland dem fanns The Emperor, om Haile Selassies anakronistiska regim i Etiopien, Shah of Shahs om Mohammad Reza Pahlavi, den sista shahen av Iran, och en tredje med titeln Imperium, om Sovjetunionen sista dagarna. Vad jag kommer att ta upp här, med hänvisning till Kapuściński, är ett annat spår. Sent i hans liv, han dog 2007, gav han ett antal föreläsningar i Wien, Graz och Krakow som sattes samman i en volym under den gemensamma titeln "The Other". Denna essaysamling pekar på omvandling och kriser i den västerländska civilisationen, och i synnerhet på krisen och vad han ser som förtvining när det gäller interpersonella relationer mellan jaget och den Andre. Han var också djupt bekymrad över massrörelsernas kollektivism, ofta uppmuntrad som stöd för diktatorer eller obskyra ideologier. Samtidigt är Kapuściński den siste som skulle förespråka en extrem individualism. Han anser att "äkta" individualisering erkännande av självet endast kan åstadkommas genom kontakt med och erkännande av den Andre. För att uttrycka det i en slags slogan på ett mycket post-cartesianskt sätt: "Jag vet att jag är, eftersom jag vet att en annan är. 5 Under första halvan av 90-talet jobbade jag på Frikyrkliga Studieförbundet studieförbundet Bilda idag, som projektledare för projektet Hjärtans Hjärna. Avsikten var att stimulera till tänkande kring internationell solidaritet i församlingar och andra sammanhang. Bland många aktiviteter producerat vi också en brevantologi. Kända och okända skrev brev till verkliga eller imaginära adressater. Varje läsare av bokens brev blev också en slags adressat i överförd mening. Titeln på boken var Resten av världen. Bakgrunden var ett uttalande troligen inte särskilt genomtänkt men kanske 4 (From Wikipedia: ). För en inblick i en mera kritisk granskning av Kapuścińskis författarskap se Artur Domoslawskis biografi över Kapuściński, recenserad i The Guardian: 5 Ryszard Kapuściński, The Other, 2008 (2006) s.8. London/Ney York: Verso. Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 5 av 14

6 därför talande av en ledande minister i den dåvarande regeringen. Det var vi och så resten. Det var Sverige och Europa i centrum och så resten där bortom. Eller som man sa som barn, lite kaxigt, när man trodde sig vara bättre eller förmer: Du och jag mot klabbet. I inledningen till denna brevsamling skrev vi: Att placera oss i mitten är inte konstigt men vi skulle vara mycket lyckligare om vi kunde lära oss att sätta centrum MELLAN oss själva och andra. Och denne Andre, den som ofta är främmande för mig, en som är "resten", vem är det? Kapuściński hävdar att det principiellt inte är möjligt att tala om andra på ett abstrakt och allmänt sätt. Ingen är DEN Andre men väl MIN Andre. I konsekvens med det är jag den andres MIN Andre. Det kan låta som en from förhoppning att sätta centrum mellan oss själva och andra. Vi vet att det inte alltid, kanske rent av sällan, fungerar på det sättet. Kapuściński urskiljer speciellt tre områden där vi mycket påtagligt placerar oss själva i centrum och där åtskiljandet tvärtom är mycket tydligt. Det första betydande tecken på hur vi bedömer och göra distinktioner mellan oss dvs. gör den som inte är jag eller vi till en annan har att göra med hudfärg. Så länge vi lever i en helt vit, svart eller gul miljö (eller vilken färg vi nu kan sägas ha) är frågan helt irrelevant. Men så fort vi möter någon med en annan hudfärg verkar just detta vara den primära grunden för en uppfattning om att vi inte längre kan vara Vi, utan istället formar en Jag-och-Den Andre-relation eller Jag och De Andra, där jag ser mig själv som centrum, normen, det rätta. Han illustrerar det med hur barn han mötte i Uganda tog på honom och sedan tittade efter om de hade blivit vita på handen. Trots allt var ju han ur deras perspektiv det avvikande, den Andre. Han beskriver också med skam hur han som ung korrespondent trots att han ju var kommen från ett kommunistiskt öst någonstans i Zaires djungeler ändå kastade sig i famnen på någon från väst enkom på grund av att denne om än klassfiende - var vit. 6 Vitheten blev den primära sorteringsenheten och tryggheten. 6 Kapuściński, s. 54 Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 6 av 14

7 Den andra komponenten som gör en annan person till Den Andre, eller Resten och dessutom till ett hot och ett föremål för hat är nationalism. Nationalism är, liksom rasism, "en rått, primitiv verktyg som överförenklar och bagatelliserar ens bild av den Andre, eftersom för nationalisten har Den Andre bara ett enda kännetecken nationell tillhörighet" 7. Alla andra karakteristika ålder, kön, kompetens, erfarenhet, etc. avförs som irrelevanta. Resultatet, vilket ofta verkar en oskiljaktig del, något som exploateras mer och mer som en konsekvens av denna syn, är hat för Den Andre. Det är därför inte är förvånande att en som står för denna nationalistiska idé som den SD-märkta riksdagsledamoten Markus Wiechel kan kalla en annan människa för aphelvete. 8 Den tredje komponenten Kapuściński urskiljer som hindrar oss från att se Den Andre som Min Andra är religion. Han uppfattade det ofta som att den religiösa tron människor uttryckte var dåligt definierad eller väldigt oreflekterad. Men inte sällan tycks den ändå uttryckas med stor hetta och ofta med ett tämligen reaktionärt och fundamentalistiskt innehåll. Hans erfarenhet är också att när han fått och svarat på frågan "Tror du på Gud" så kom hans svar att ha en "enorm inverkan på allt som händer därefter", dvs. bestämmer hur människor förhåller sig till honom. Om detta uppfattningen att Den Andra endast är en främling och ett hot inte emotsägs med kraft; om hudfärg, nationalitet och religion är de enda perspektiv som vi använder för att bilda oss en uppfattning av eller om Den Andre, eller om detta är vad vi använder för att döma honom eller henne, då har Kapuściński kanske rätt när han säger att vår värld är som en krutdurk dangerously rolling towards the fire 9. I Sydsvenska Dagbladet Snällposten, allmänt kallad Sydsvenskan mitt dagliga fönster mot omvärlden finns varje söndag en helsideskrönika av den tidigare chefredaktören Per T Ohlsson. Förra söndagen, den 3 november, var det uppenbart att han håller med Kapuściński. Krönikan slutar med orden: Någonting håller på att gå väldigt fel i 7 Kapuściński, s. 55. Min övers. 8 Publicerad :28 9 Kapuściński, s. 57 Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 7 av 14

8 Europa. När det gäller ekonomin. När det gäller politiken. När det gäller det sociala kontraktet. När det gäller anständigheten. 10 I spåren av kraschande ekonomier breder rädslan ut sig i breda lager bland befolkningen och missnöjespolitiker och nationalister både till höger och vänster vädrar morgonluft. Fremskrittspartiet i Norge, Gyllne Gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, Gert Wilders parti i Nederländerna, Ukip i Storbritannien, Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna här hemma, för att nämna några. USA med sin Tea-partyrörelse inte att förglömma. Mycket skulle kunna sägas om dessa partiers syn på tingens tillstånd det skall jag inte göra, men konstaterar att Per T Ohlsson sätter fingret på pricken: Mest illavarslande, säger han, är jakten på syndabockar, på De Andra. Och så konstaterar han att det kan uttryckas i antisemitism, islamofobi men kanske allra mest i romernas utsatthet i hela Europa. Per T s ord om att det håller på att gå fel när det gäller ekonomin och politiken är svårt för mig att fördjupa mig i just nu. Däremot utmanar frågan om det sociala kontraktet och inte minst frågan om anständigheten. Vem är jag egentligen och hur ser min syn på Den Andre ut i verkligheten. Hur förhåller jag mig till De Andra jag möter nästan dagligen i häktet? Gör jag åtskillnad på människor? Talar jag till och inte med dem jag möter? Väljer jag medvetet eller omedvetet vilka jag besöker och vilka jag överlåter till kollegorna att besök? Hur talar jag i andra sammanhang om olika människor? Är jag i grunden rädd för Den Andre? Hur var nu schlagertexten: Vem är jag, vem är du, kan vi få kontakt nu? Det är väl hög tid att lära känna sig själv och den Andre. Redan Herodotus, i sin Historia, skriven för 2500 år sedan, konstaterade att människan till sin natur är bofast. För att lära känna Den Andre måste vi ge oss ut på en resa, åtminstone i överförd mening, och visa lust inför det potentiella mötet. Han var av åsikten att vi förstod oss själva bättre först när vi förstod eller viste mer om Den Andre. Isolering var en styggelse. Xenofobi, främlingshat, 10 Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 8 av 14

9 menade han, kom av att vi var rädda, av att vi led av mindervärdskomplex och var förfärade inför tanken att vi eventuellt skulle vara underlägsna andra kulturer. Fast historien har ju visat att vi alltid tänkt tvärtom. Min kultur, ofta uppfattad som nationen, är högre stående än andra. Vi har rätten att härska över de andra. Edward Said 11, en annan betydande 1900-talstänkare, hjälpte oss bland annat att förstå att post-kolonialism inte betyder efter kolonialismen utan att de grundläggande föreställningar och mekanismer som låg till grund då Europa styckade Afrika fortfarande finns kvar, om än mera dolt. Han menar att detta att uppfatta kultur som liktydigt med nation leder till ett tänkande om åtskiljande, om "vi" och "dom", nästan alltid med en viss grad av främlingsfientlighet. Kultur i denna mening är en källa till identitet, säger han, och dessutom en ganska stridslysten sådan. Den är stridslysten för att man tänker att man måste rädda den identitet man tror hotas av den Andre och håller på att gå under. Att de som ägnar sig åt detta dessutom ofta har ganska vagt kulturbegreppet och en grund historiekunskap är tragiskt, men som så ofta skymmer rädslan verkligheten. Kapuściński får vara min följeslagare ett stycke till i ambitionen att finna en väg runt den förödande rädslan till en trygg vilja till att göra ett äkta möte. I det västerländska sammanhang vi är en del av och präglade av får vi hoppa över drygt 2000 år efter Herodotos innan vi kan börja ana en syn på Den Andre som kan beskrivas som modern ett resultat av Upplysningen. Dessförinnan hade Den Andre varit en från vilken vi kunde erövra land, guld, och varor av olika slag helt efter eget huvud. Den förändring som kom med Upplysningen var naturligtvis inte momentan utan skedde synnerligen gradvis. Att det dessutom dröjt lång fram i tiden är till exempel min studie av några kyrkor i Sydafrika ett exempel på. Så sent som på 1830-talet motsatte sig vissa vita reformerta kristna att fira gudstjänst tillsammans med icke-vita. De hävdade att det var fullständigt omöjligt att [the blacks should be] placed on an equal footing with Christians, contrary to the law of God and the natural distinction of race and religion, so [that] was intolerable for any decent Christian to bow down beneath such a yoke. 12 Rädsla för denna gelykstelling likställdhet ledde också till ett aktivt motstånd mot att ge Khoikhoi ursprungsbefolkningen i Södra Afrika de 11 Edward E. Said, ( ). Palestinsk litteraturvetare, verksam huvudsakligen i USA. Epokgörande för nytänkande kring kolonialism/postkolonialism med boken Orientalism 1978 där frågan om Den Andre är central. Detta följdes upp i Culture and Imperialism Henriksson s. 42. Afrikan, svart och hedning uppfattades som synonyma begrepp, liksom Europé, vit och kristen. Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 9 av 14

10 kristna sakramenten. Vit och kristen var synonyma begrepp, liksom svart och hedning. Kapuściński lyfter för sin del fram tre vändpunkter i den utveckling post Upplysningen som fortfarande pågår. Den antropologiska forskningen, Filosofen Emmanuel Levinas och multikulturalismen. 13 Med antropologin kom Den Andre i centrum. Herodotos gamla tanke om nödvändigheten av att vilja eller ha lust att möta Den Andre hamnar nu i forskningens frontlinje. Ett av de verkligt viktiga resultaten av antropologin är att den lär oss att det vi utifrån någon utgångspunkt uppfattar som andra eller främmande kulturer, långt borta eller nära, varken är mindre värdefulla eller har mindre skäl att existera som de är än någon annan kultur som vi själv är del av eller känner oss befryndade med. Den andra vändpunkten var filosofen Levinas enligt Kapuściński. Hans val är sannerligen inte svårt att förstå Levinas är onekligen en av 1900-talets mest betydande filosofer men valet är naturligtvis väldigt personligt också. 14 Levinas var född 1906 och växte upp i en judisk familj i Litauen. De två världskrigen och dess två stora totalitära system, kommunismen och fascismen inkluderande nationalsocialismen, kom att prägla honom. Han emigrerade till Frankrike innan Andra världskriget, hamnade i fängelse under kriget men överlevde till skillnad från stora delar av hans familj. Levinas tänkande var en reaktion på det vansinne som bredde ut sig under talets första halva, inte minst i synen på Den Andre och den förtvining som skedde i interpersonella relationer. Vakna upp! tycks han säga. Se Den Andre där vid din sida. Du har ett ansvar för denne. Till yttermera visso menade Levinas att självet, eller jaget, bara blir möjligt genom igenkännandet av den Andre. Detta klingar väldigt mycket som den filosofi som zuluordet Ubuntu vill uttrycka. Det är närmast oöversättbart på ett enkelt sätt. Författarinnan Antje Krog har gjort det enkelt för sig och kallar det Den afrikanska filosofin om humanism. Man kan använda ord som generös, gästfri, vänlig, medkännande, och andra, men Desmond Tutu säger att Ubuntu sträcker sig långt bortom det och säger ubuntu innebär att "min mänsklighet fångas upp, är oupplösligt förbunden" i den 13 Kapuściński, s För en introduktion till Levinas se Peter Kemp: Levinas en introduktion, 1992 Bokförlaget Daidalos. Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 10 av 14

11 andres. 15 Den sydafrikanske teologen Molefe Tsele beskriver det som "självkänsla, människovärde, identitet, kultur, religion". 16 Det försök till precisering som kommer närmst Levinas är: Du blir vad du är i gemenskap med andra. Igenkännandet av den Andre har med seende att göra och även om inte Kapuściński tar upp den tråden så är ansiktet och ögat oerhört centralt för Levinas. Det är som ansikte vi först möter Den Andre och Den Andre oss. Genom blicken får vi veta med vilket förhållningssätt Den Andre vill möta mig: Välvillig och nyfiken eller tveksam eller hotfull och avvisande. Ur ett kristet perspektiv känns denna tanke väl igen. Inte sällan möter vi orden om att Jesus såg, eller Jesus ser i Nya Testamentet. Jesus lyfte blicken och såg, står det till exempel då skarorna hade samlats runt honom vid Genesarets sjö och de var hungriga. 17 Han ser människorna. Att se och förstå hänger samman. På engelska säger man I see, när man menar Jag förstår, Jag begriper hur du har det. Att se är första steget i att vilja möta Den Andre, att bekräfta denne, att förstå hur en annan människa har det. Och göra något i relation till denne. Men om någon nu säger att Levinas resonemang om jag och Den Andre låter som Martin Buber, kan jag inte annat än att hålla med. Kapuściński benämner Levinas och Buber tillsammans med ytterligare några filosofer som dialogfilosofer. Buber blev känd genom sin bok Jag och Du som kom ut I boken Vägen in skriver Margareta Säfvenberg i sitt kapitel om Det personliga samtalet om vad Buber kallade Jag-Du-möte ett möte där vi blir till i kontakten med den andre. Känns det igen? För att utveckla det något lite måste man börja med att förstå att världen för Buber är alltigenom dualistisk. 19 Utifrån det kan människan uttala två ord. Båda orden är ordpar: Jag-Du resp. Jag-Det. I båda fallen gäller att det inte finns ett ensamt Jag. Antingen är Jaget förbundet med Du eller med Det. Jag tänker inte dra detta längre och utlägga Buber utan konstaterar bara att för Buber är Den Andre i det autentiska Jag-Du-mötet inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett 15 Desmont Tutu, No Future without Forgiveness, s London: Random House, Molefe Tsele, Kairos and Jubilee. In To Remeber and to Heal, by Russel H Botman and Robin M Petersen, s. 74. Cape Town: Human & Rosseau, Joh 6:5 18 Martin Buber, Ich und Du, En god introduktion till Martin Bubers tänkande finns i en utgåva (nyöversättning till engelska) av Ich und Du från 1970; I and Thou, T & T Clark Ltd, Edinburgh. Översättaren Walter Kaufmann ger en ganska grundlig läshjälp i I and You, A Prologue. ss.7-48 Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 11 av 14

12 subjekt som deltar i att skapa mitt Jag, liksom jag deltar i att skapa detta Du. Det är endast i mötet med Den Andre som jag kan uppleva grundordet Jag i min relation till Du. Kapuściński, i sin roll som journalist och författare med särskild tyngpunkt på andra länder och sammanhang, insåg betydelsen av det verkliga mötet. Också på det professionella planet. Det är inte svårt att förstå att han fann Levinas viktig, Levinas som menade att den som är Jag inte bara har att relatera till Den Andre. Jag har också att ta ett ansvar för den andre och vara beredd att bära konsekvenserna av det förhållningssättet. Till detta ställer Kapuściński frågan: Är detta en kristen offerakt? Han svara själv: Ja av offer, avstående och ödmjukhet. 20 Är vi beredda att gå den vägen har vi med det avvisat andra i princip möjliga och för den delen inte ovanliga vägar människor emellan. Vi avvisar kriget, de hårda orden, mobbingen och allt annat man kan tänka av konfliktiv karaktär. Alla de vägar som i grunden är ett uttryck för misslyckande, för ett nederlag. I stället borde då fokus bli på fred som vägen till fred för att citera titeln på en nyutkommen bok. 21 Men vägen man går eventuellt i tron att det är freden väg kan heller inte vara avskärmningens, isoleringens. Det är den väg de nationalistiska partierna i Sverige och Europa i övrigt just nu försöker driva på tvärs mot öppenhet och tolerans. Vägen måste istället bli dialogens, samarbetets, och idéutbytets väg. Då upphör Den Andre att vara en synonym för främlingen eller fienden och kan bli Min Andre. Så kan vi bygga en mera omfattande etik tillsammans på det etiska grundfundament som denna relation utgör. Det kan innebära brott mot konventioner, ordningar och normer och förutsätter därför mognad och ett visst mått av mod. Som det ofta är sagt: Bara den som vet var hon står vet vart hon kan gå. Det finns väl en bibelberättelse som gestaltar detta särskilt tydligt. Berättelsen i Lukaevangeliets 10:e kapitel. Berättelsen om den barmhärtige Samariern. Frågan 20 Kapuściński, s KG Hammar m.fl, Fred är vägen till fred, Marcus förlag, Örebro/Sveriges Kristna Råd, Bromma. Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 12 av 14

13 om hudfärg finns inte där men väl frågan om såväl religion som nationalism, för att återknyta till Kapuścińskis tre områden där vi mycket påtagligt tenderar att placera oss själva i centrum. Både den som ställer frågan till Jesus initialt och prästen och leviten lever med en bild av att vara ett egendomsfolk som är förmer, Guds särskilda utvalda nationellt och religiöst. Vi och Dom-perspektivet var självklart. Konsekvensen av det var bland annat att de enligt sina egen och samhällets uppfattning skulle dra på sig kultisk orenhet och inte kunna fullgöra det som de såg som sin tjänst för Gud i templet om de beblandade sig med den utsatte mannen. Jesus visste att mannen som ställde frågan om vem som var hans nästa var medveten om svaret och avstår därför skickligt från att svara på den och tvingar istället mannen att svara på en annan fråga: Frågan om vem som är den slagne mannens nästa. Svaret mannen då tvingas ge visar att det han håller för sant inte håller streck. Svaret på frågan om vem som är hans nästa eller Andre vänder upp och ner på hans föreställningsvärld, något som han nu måste tänka in i sitt gamla teologiska system. Det har inget med nationalitet eller religiös tro att göra. Den handlar om att svara mot den Andres behov, att se den Andre som Min Andre. Den berättelsen visar på utmaningen i ett mulitkulturellt, multietniskt och multireligiöst sammanhang som Israel/Palestina i alla tider varit. Att vi i Sverige idag sedan länge också befinner oss i ett sådant läge är uppenbart. Vardagens möten, inte minst för oss som arbetar med själavård inom fängelsevärlden, visar detta med stor tydlighet. Ur detta växer utmaningen, åtminstone till mig, att bättre lära känna mig själv. Levinas konstaterar: Människan är en varelse som talar. I mötet med den andre kan dialogen uppstå. Dialogens mening är ömsesidig förståelse, för att vi därigenom ska komma varandra närmare. Förutsättningen är viljan till möte. Är jag villig till detta? Och om så vad blir då resultatet? Med ord hämtade från Joseph Conrad, författaren av bl.a. Heart of Darkness som behandlar kolonialismen helvete, kan vi undra: Kommer vi tillsammans att vilja hänvisa till det som talar till vår förmåga till glädje och förundran; till den känsla av mystik som omger våra liv; till vår känsla för Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 13 av 14

14 medlidande, och skönhet och smärta; till den latenta känslan av gemenskap med hela skapelsen - och den subtila men oövervinnerliga övertygelse om solidaritet som knyter samman oräkneliga hjärtan; till solidariteten i drömmar, i glädje, i sorg, i strävande, i illusion, i hopp, i rädsla, vilket binder samman människa och människa, vilket binder samman hela mänskligheten. 22 Ja, säg det! Det kan vi väl bara svara på individuellt och därför blir min sista mening en fråga till var och en av oss: Uttrycker Conrads ord bara en from förhoppning eller är det ett uppnåeligt mål när vi placerar centrum mellan oss och då vi är varandras Min Andre? Lennart Henriksson Själavårdspastor inom kriminalvården (Häktet Malmö/Tygelsjö kva) Högskolelektor i Missionsvetenskap vid Teologiska högskolan, Stockholm Blåbärsgränd 2, Malmö gl.henriksson@telia.com, lennart.henriksson@ths.se 22 Hämtat från Josef Conrad, Preface to The Nigger of Narcissus : A Tale of the Sea.New York: W. W. Norton, 1979 Min Andre - Paper vid Nordiskt NAV-möte Sida 14 av 14