Steve Vai. Iår kan hippiegenerationen fira 40-årsjubileum av the Summer of. Orkestrala ljudteorier. i n t e r v j u F U Z Z

Transkript

1 i n t e r v j u Av Alan Di Perna Foto Travis Shinn Orkestrala ljudteorier Iår kan hippiegenerationen fira 40-årsjubileum av the Summer of Love och Beatles Sgt Pepper s Lonely Hearts Club Band. Första generationen punkare höjer glaset för 30-årsjubilerande Sex Pistols Never Mind The Bullocks. Gitarrfanatiker och yngre hårdrocksfans kan å sin sida fira 20-årsutgåvan av det ultimata shredverktyget Ibanez Jem, designad av. Gitarrekvilibrister kommer och går men finns kvar och förblir i en klass för sig själv. Hans övernaturliga tekniska förmåga är oöverträffad, vilket i stor grad bidragit till förnyelse av elgitarrens parametrar under de senaste två decennierna. Hans genuina hängivenhet till instrumentet inspirerar gitarrister världen över. Resultatet av Vais djupa förståelse om hur en modern elgitarr skall vara beskaffad har gjort att Jemmodellen än idag efter 20 år fortfarande är en av Ibanez storsäljare. Dessutom har den i senare inkarnationer, som 7-strängad, hjälpt till att kickstarta nya genrer såsom tung rapmetal med band som Korn och Limp Bizkit. 20-årsjubileumsmodellen av Jem är en genomskinlig skön skapelse med en kropp av akryl som säkerligen kommer att stimulera habegäret hos gitarrsamlare och Vaifreaks. Som den kroniska prylfreak Vai är har han även designat Morleys Bad Horsie wahwahpedal. En av s senaste upptäckter, och som han helt nyligen anammat är, The True Temperament System, uppfunnet av svenskarna Anders Thidell och Paul Guy. Musikaliskt letar han också ständigt nya utmaningar. Hans senaste dubbelalbum Sound Theories Vols. 1 & 2 är ett samarbete med Amsterdams Metropole Orchestra. Här blandas virtuos gitarrmusik med storslagna orkestreringar och visar upp ännu en sida av Vais häpnadsväckande musikaliska begåvning. Intresset att komponera för orkester kan för övrigt spåras ända till Vais barndom. Uppvuxen i den amerikanska staden Carle Place på Long Island, en förort till New York, tog Vai några av sina första gitarrlektioner av Joe Satriani. De båda var vid den tiden skolkamrater där den något äldre Satriani gick två klasser över Vai i samma high school. Efter high school gick vidare till den ansedda Berklee School of Music i Boston, från vilken han sedermera handplockades av Frank Zappa för att tjänstgöra i dubbelrollen som transkriptör och stuntgitarrist i Zappas band. För att spela gitarrstycken som inte ens Zappa behärskade, trots att han själv skrivit dom. Det var början till ett långt, intimt och produktivt musikaliskt förhållande som varade ända till det att Frank Zappa gick bort , medan han ännu spelade i Zappas band, släppte Vai sitt första soloalbum, Flexable. Det dröjde sedan inte länge innan han blev en väldigt eftertraktad sologitarrist. Alcatraz, David Lee Roth Band och Whitesnake var några som anlitade hans tjänster. Hans nästa skiva Passion And Warfare släpptes av storbolaget Epic, vilken följdes av en rad av bländande soloplattor, till exempel Alien Love Secrets, 1995, The Ultra Zone, 1999 och Real Illusions, Under det senaste decenniet har Vai återknutit bekantskapen med sin gamla skolkamrat Joe Satriani i ett antal turnéer med gitarrcirkusen G3, bland annat en konstellation med John Petrucci som dokumenterades på dvd:n Live In Tokyo. är idag en fulländad musikalisk hantverkare, men den otroliga begåvningsnivån har en skön motvikt i hans lättsamma humor och stora dos ödmjukhet. I år är det 20-årsjubileum för Ibanez Jem-gitarr. Hade du några speciella idéer eller planer för 20th Anniversary Special Edition Jem. Varje år försöker Ibanez och jag komma fram med något annorlunda och nytt för att göra gitarren ännu mer spelvänlig och praktisk hanterbar. Men när det är frågan om 10- eller 20 årsjubileum försöker man ju komma upp med något extra, vilket gett oss tillfället att göra något som kanske går utanför det vanliga. Sådant är alltid kul. 20-årsutgåvan av Jem har till exempel en genomskinlig kropp i akryl. Ibanez presenterade idén för mig och då hade plastkroppen färgade partiklar inuti och då tyckte jag: Varför inte ha ett spiralmönster istället. Sedan lade jag till ljus så att det ser ut som spiralen glöder. Hur känns det att kolla på den där gitarren som du designat efter 20 år som gått? Vi har haft en fin karriär ihop. Den där gitarren säljer fortfarande bra. För att inte snacka om syskonmodellen RG som totalt ligger tvåa efter Stratocastern i försäljning. Jag vet inte vilka egenskaper som gjort att Jem gått så bra. Kanske är det bara så enkelt att det är en riktigt bra gitarr. Jag tror inte att det beror på att jag spelar på den som gjort den så populär så länge. Instrumentet är viktigare än dess skapare. Den måste besitta något som både är intressant och användbart. Och det gör Jem. Den har också bidragit till att jag kunnat leva ett behagligt liv. För gitarrister får faktiskt royaltys på sina signaturmodeller. Det är ju deras intellektuella egendom. Och Jemgitarren fortsätter också att vara en integral i din egen musik och spelstil. Jag har inte varit intresserad av att spela på någon annan gitarr. Den här är perfekt anpassad till mig. Det är precis som om någon skulle skräddarsy en kostym åt dig. Bortsett från Jem-gitarren. Vad anser du vara dom senaste tjugo årens viktigaste innovationer på gitarrområdet? För min del är det nog (Fernandes) Sustainer. Den har jag haft mycket nytta av och har fortfarande. Den och (Digitech) Whammypedalen. Din senaste upptäckt som du tagit till dig är True Temperament System. Kan du berätta vad det är för något. Jo, det är ju ett problem med hur en gitarr låter när du skall spela ackord som stämmer perfekt. Du stämmer gitarren efter ett visst ackord så att det låter rätt, men sedan när du tar ett annat ackord så låter det ostämt. Jag tror att det har att göra med temperaturen och skalorna vi använder, samt övertonerna och sättet dom ringer mot varandra. Buzz Feiten har varit inne på det där tidigare med ett nytt sätt att intonera gitarren, men herrarna bakom True Temperament; Anders Thidell och Paul Guy har angripit samma problem men på ett annorlunda sätt. Konceptet går ut på att man mäter upp strängtjockleken, gitarren du använder och avståndet mellan sadel och stall. Banden har en böj i sig vilket kommer sig av att avstånden mellan varje band 22 F U Z Z SEP 07

2 i n t e r v j u F U Z Z SEP 07 F U Z Z 23

3 i n t e r v j u sinsemellan är perfekt intonerad för varje sträng. Halsen ser märklig ut med alla dessa snirkliga band, men den känns helt och hållet naturlig att spela på. Jag har upptäckt en stor skillnad i intonationen. Jag har en låt som heter Die To Live där ackorden skall klinga ut helt rent. Men jag kunde aldrig få vissa ackord att låta rätt. Jag kunde stämma gitarren efter ett A-durackord men sedan när jag skulle ta ett D-maj 7 så klingade ackordet ostämt. Med True Temperamentsystemet så låter det kanon. Jag är överväldigad! Jag skall installera systemet på ett flertal av mina gitarrer. Kommer True Temperament att finnas på 20- årsutgåvan av Jem? Nej, bara på mina egna gitarrer. Dom håller på att fixa ett par andra gitarrer åt mig just nu. Var originalet till Jem baserad på någon av dina tidigare gitarrer? Jo, jag har alltid gillat vissa grejor på andra gitarrer. På Stratocastern till exempel deras svajarm. Det var bara något som jag var tvungen att ha. Men en sak jag aldrig riktigt hajade var stratans ljud. Jag var mer inne på fetare, tyngre, hårdare och rundare sound. Jag lirade strata i många år men det var bara en katastrof. Jag kunde aldrig få fram dom ljud jag önskade. Samtidigt som jag inte ville ha någon gitarr som inte hade något svaj. Sedan när Eddie van Halen kom fram och sammanförde svajarmen med humbuckersoundet så gjorde han det legitimt. Därutöver så innehöll mitt spel en hel del egenheter och saker som var omöjliga att göra på en konventionell gitarr. Så jag stack ut och köpte ett gäng kroppar från Performance Guitar i Hollywood. Jag fick dom att göra cutawayen lite djupare. Eftersom mina händer är stora så kunde jag aldrig spela högst upp utan att hornet kom i vägen. Sedan har jag alltid gillat 24 band. Men det var omöjligt att hitta en gitarr med svaj och 24 band. Jag ville även kunna svaja uppåt men det gick ju aldrig för det var alltid någonting i vägen. Jag kommer ihåg att jag tog en skruvmejsel och hammare och bokstavligt talat hackade bort trä bakom stallet. Därefter var det bara: Wow, jag kan svaja uppåt! Hur kom det sig att du bestämde dig för att jobba med Ibanez? Jo, jag gjorde den där prototypen och skickade runt den till en massa olika gitarrföretag. Vid den tiden spelade jag med David Lee Roth och gitarrtillverkarna nästan tävlade om att få mig att spela på deras gitarrer. Men Ibanez tillverkade den här gitarren utifrån min prototyp, vilket var helt perfekt. Sedan dess har jag aldrig varit intresserad av att spela på någon annan gitarr. Den gitarren var Jag älskade att lyssna på Top 40-musik och hade staplar med 45-varvssinglar hemma. Så fort jag hade skrapat ihop 27 cent så drog jag till den lokala skivaffären för att köpa Motownsinglar och sådant helt anpassad efter mig. Varifrån kom idén till gitarrens monkey grip? Jag tyckte bara det kunde vara en cool grej. Helt plötsligt spelar du i ett band som David Lee Roths, folk tycker med en gång att allt du säger och gör är cool. Har du då inte ett fast grepp om verkligheten så kan du gå på det där. Ofrånkomligt så påverkas man av sådant. Så jag tänkte: Jag skall göra ett monkey grip på min gitarr för alla kommer att tycka att det är ballt. Och det märkliga var att det var en massa folk som faktiskt tyckte det! Tänkte du också att det kunde vara något som var användbart på scen, för att till exempel kunna göra häftiga moves med gitarren? Visst. Jag tänkte att jag kunde slänga en del med gitarren i luften. Det var ju praktiskt ur den synvinkeln. Vid sidan om födelseåret för Jem så var 1987 även året då shred-stilen fick sitt genombrott. Vad har du för minnen från det året? Det var då jag spelade med David Lee Roth och Whitesnake. Stora turnéer och med mycket uppmärksamhet. Det hela tog sin början med Roth dock, självklart hade Edvard (Van Halen) gjort samma sak ett decennium tidigare. Men att spela med Dave Roth var en stor utmaning; att fylla ut det utrymmet bakom rösten med gitarren. Att få möjlighet att spela med dom här rockbanden tjänade ett speciellt syfte och det var framförallt kul. Ibland kunde jag uppleva det musikaliskt kvävande, men om jag tittar tillbaka så kan jag konstatera att jag samtidigt fick ut andra saker från turnéerna. Jag lärde mig enormt mycket från att turnera med Dave Roth och Frank Zappa, inte minst att hantera vanliga dag till dagproblem på turné. Så jag tycker det har varit en perfekt stegvis process. Allting har sin plats. Problemet nu är att många fortfarande refererar till dom där banden som det enda jag gjort. Många känner inte till mina andra sidor. Ditt första soloalbum Flex-able kom 1984 vid den tid då det inte var så värst mycket uppmärksamhet kring virtuos gitarrmusik. Var det därför du släppte plattan själv? Jag planerade egentligen inte att släppa plattan. Jag tänkte bara spela upp den för mina kompisar och så. Men sedan tänkte jag efter: varför inte? Till en början var ingen intresserad, men sedan hittade jag ett bolag som var det. Jag fick ett deal

4 och insåg på vilket sätt man gjorde affärer på skivbolagen, vilken obalans det var. Men jag var ivrig att lära mig. Jag fixade en jurist som förklarade saker och ting för mig. Så jag sade till skivbolaget: Menar ni verkligen att jag bara skall få dollar och att ni sedan skall få äganderätten på mina plattor och sedan bara betala mig 30 cent per album. Ni måste vara tokiga! Jag bryr mig inte om plattan kommer ut eller inte. Det blir inget deal. - Därefter började jag ringa runt överallt. Jag kollade upp om distribution och så vidare. Jag råkade då på en kille vid namn Cliff Cultreri som visade sig både vara gitarr- och Zappafreak, som drev ett distributionsbolag. Och han gjorde något helt enai n t e r v j u Jag kunde aldrig få vissa ackord att låta rätt. Jag kunde stämma gitarren efter ett A-durackord men sedan när jag skulle ta ett D-maj 7 så klingade ackordet ostämt. Med True Temperamentsystemet så låter det kanon. Jag är överväldigad! Jag skall installera systemet på ett flertal av mina gitarrer stående, han köpte plattor av mig till distributörspris: 4.10 dollar per skiva. Först köpte han tusen, sedan tusen till. Efter ett tag gjorde han regelbundna beställningar. Så jag var plötsligt skivbolaget. Det är kul när man ser tillbaka och vet att man har en verkligt skruvad platta i början av ens karriär. När jag idag lyssnar på Flexable tänker jag: Gosse, vilken kaxig platta, vad tänkte jag egentligen på. Jämför man med Passion And Warfare så är det inte ens äpplen och päron, det är äpple och biffyoughurt. Men det är hursomhelst uppfriskande att se tillbaka på det där stuffet. Hur var det då att plocka upp några av dina gamla gitarrkompositioner och transkribera dom för orkester till Sound Theories? När konceptet med att orkestrera en del av min musik med mig på gitarr kom upp så gick jag tillbaka i min katalog för att plocka låtar jag trodde skulle passa. Liberty från Passion And Warfare är en storslagen producerad sak som passade utmärkt för orkester. Samma sak med Answers. Jag kunde redan innan förnimma hur den skulle låta orkestrerad. Det är dock väldigt svårt att få en gitarr att låta bra med orkester. Instrumenten är ju gjorda av trä eller mässing som du antingen använder stråke för eller luft som du blåser in. Och dom påverkar molekylerna i luften på ett helt annat sätt än en brutalt distad elgitarr. Att få dessa frekvenser att samverka var en utmaning. Det gick knappast att göra träblåssektionen rättvisa på The Attitude Song såvida inte jag skippade gitarren där. En del av arrangemangen går tillbaka till ett orkesterframförande jag gjorde 1996 med symfoniorkestern på Eastman School of Music i Rochester; New York. Men det som var mest spännande för egen del med konserten med Metropole Orchestra var att skriva musik där jag inte var med och spelade gitarr. I en intervju vi gjorde för många år sedan så uttryckte du att när du var tonåring så var gitarrspel och komposition två skilda världar. Du och Joe Satriani fick lektioner av en musiklärare som hette Mr. Vescott på high school, Och du sa att Joe tog in vad han lärde sig och kunde sedan applicera det direkt på sitt gitarrspel. Medan det för din del var mer en fråga om vänster hjärnhalva och höger hjärnhalva. Så var det ända tills det jag började ta lektioner av Joe. När jag var mindre, innan jag började spela gitarr, var jag mycket fascinerad av dom där svarta punkterna på notbladen, mer än någonting annat. Det liknade konst i mina ögon. Jag tyckte det var vackert. Jag var aldrig bra på att rita. Allt såg bara ut som streckfigurer. Men jag gillade att skriva noter, även om jag inte förstod vad det betydde. Det där ville jag lära mig och med hjälp av lite studier är det inte så svårt att förstå. När jag sedan fick lektioner av Vescott; gosse, han var så sträng och noggrann, men vi lärde oss å andra sidan väldigt mycket. Han gav mig en läxuppgift att varje dag skriva ett nytt stycke musik. Det bästa var att han själv spelade upp det på piano, vad du än hade skrivit. Han spelade prima vista. Så varje dag kom jag med något nytt som han spelade rakt av direkt. Rätt vad det var kunde han säga: Så här låter det i retrograd baklänges. Eller: så här låter det i en lydisk tonart. Jag komponerande även för skolorkestern. I mitt huvud var det en helt annorlunda värld jämfört med att spela elgitarr. Då var det Led Zeppelin som var i fokus. Spelade man gitarr så var det låtar som Heartbreaker man lirade. När jag sedan började ta lektioner för Joe som hade haft samma musiklärare och lärt sig samma musikteori som jag så sa han: du kan ta den här skalan och använda den på gitarr. Och det där var ju rena uppenbarelsen för mig, att lära mig applicera den musikteorin på alla dessa olika toner som strömmade ut från mina händer på gitarren.

5 i n t e r v j u F U Z Z Vilka var dina tidigaste musikaliska influenser? Jag älskade att lyssna på Top 40-musik och hade staplar med 45-varvssinglar hemma. Så fort jag hade skrapat ihop 27 cent så drog jag till den lokala skivaffären för att köpa Motownsinglar och sådant. Jag kände inte till någon annan musik då. Mina föräldrar lyssnade på musikaler, till exempel West Side Story som också påverkade mig mycket. Jag kommer ihåg att jag fick en platta med Wes Montgomery av Joe Satriani. Joe hade en stor skivsamling och fick mig att gilla en massa olika grejor. Queen, Jethro Tull, Emerson, Lake and Palmer, och sådan musik. Det var då ögonen öppnades på mig och då jag hittade en genre jag verkligen gillade. 70-tals progrock. Exakt, Jag gillade även Santana och speciellt låten Europa hade en enorm påverkan på mig. Jag letade runt i hela deras katalog efter liknande saker men hittade bara den. Och så var det lite med andras musik också. Det var enskilda låtar som influerade mig mer än speciella artister. Till exempel Heartbreaker, Cause We Ended As Lovers, Machine Gun, Birds Of Fire. Just dom där låtarna var precis som om planeterna plötsligt stod rätt. Ibland försökte man ta in hela låtkatalogen av en artist men för mig var det alltid vissa låtar som stod ut. En del album som Deep Purple Live In Japan och Queen II gjorde dock starkt intryck på mig. Och fastän alla kritiker hyllat ett visst album av en artist kunde jag istället gilla sådant som inte alls fick bra kritik, som till exempel Jethro Tulls A Passion Play. Den blev sågad av många kritiker medan jag anser den vara en dom bästa 70-talsplattorna. Jag brydde mig aldrig om vad kritiker tyckte utan gick alltid efter min egen smak. Och det kändes bara bra. Vi diskuterade tidigare hur du själv släppte din platta Flex-able Idag med internet är det mer än vanligt att själv släppa egna plattor. Hur påverkar det dig? Du var själv tidig med det där, är dagens klimat bättre för din musik än tidigare? Jag tänker aldrig i dom banorna. Man kan bara utgå från det man själv är intresserad av att Jag jobbar hela tiden på att bli bättre. Något som tvingar mig att fortsätta öva är att jag aldrig tyckt att jag varit tillräckligt bra. Det handlar inte om att känna sig underlägsen eller så. Utan istället en känsla om att hela tiden sträva efter att bli bättre göra. Jag spelar gitarr för att jag älskar att göra det. När jag kom fram var tiden mogen för den sortens gitarrmusik. Det öppnades sig en möjlighet för mig. Och kanske att jag hjälpte till bevara det där. Men det var min egen värld, jag såg aldrig det som något mainstream. Med releasen av Sound Theories Vols i & II tar du ändå ett steg utanför den vanliga rockarenan som kompositör. Jag ser det inte alls på det sättet. Som någon uttryckte det nyligen: Det verkar som Steve på denna platta är mer intresserad av komponera än att spela gitarr. Men det har aldrig varit frågan om något antingen eller för mig. Snarare att den här plattan bara kanaliserar mitt intresse för komposition. Men jag älskar som sagt att spela gitarr och har fortfarande stora förväntningar på vad jag vill göra med det framöver. Du hittar fortfarande utmaningar? Jag jobbar hela tiden på att bli bättre. Något som tvingar mig att fortsätta öva är att jag aldrig tyckt att jag varit tillräckligt bra. Det handlar inte om att känna sig underlägsen eller så. Utan istället en känsla om att hela tiden sträva efter att bli bättre. Man visualiserar sakerna och sedan arbetar man på dom tills man kan det. Att visualisera är viktigt. När jag var liten hade jag 8-spårskassett på Woodstockalbumet. Och jag låg i sängen och lyssnade på Sly and the Family Stone s I Wanna Take You Higher och Hendrix Star Spangled Banner gång på gång. Då fantiserade jag att det var jag själv som stod på scenen och lirade med mina kompisar. Precis som jag tidigare påpekade; det har hela tiden varit kul. Jag har aldrig tyckt att det någon gång under min karriär har känts jobbigt, det viktigaste har alltid varit att få spela.