Utlandsfödda adopterade och identitet - faktorer som påverkar identitetsuppfattningen

Transkript

1 Utlandsfödda adopterade och identitet - faktorer som påverkar identitetsuppfattningen Ida Lee Wollersjö Pedagogiska Institutionen Stockholms Universitet Fortsättningskurs, vt 2002

2 Abstrakt Lee Wollersjö, Ida (2002) Utlandsfödda adopterade och identitet faktorer som påverkar identitetsuppfattningen Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen Fortsättningskurs, Pedagogik i ett internationellt sammanhang, vt 2002 Väldigt lite forskning har gjorts där barns egna uppfattningar om sin uppväxt eller situation har uppmärksammats. Utlandsfödda adopterade utgör inget undantag. Syftet med denna uppsats var att ta reda på vad det finns för faktorer som påverkar utlandsfödda adopterades identitetsfattning och detta har gjorts genom att betrakta olika faktorer utifrån de adopterades perspektiv. Genom att titta närmare på skolan, etniciteten och intresset för det biologiska ursprunget kan det sägas att dessa tre faktorer tillsammans påverkar de adopterades identitetsuppfattning. Men att en fjärde faktor, adoptivföräldrarna och relationen mellan dem och adoptivbarnen, verkar utgöra en grund för hur de andra tre faktorerna påverkar identitetsuppfattningen. Nyckelord: utlandsfödda adopterade, identitetsuppfattning, etnisk identitet, utvecklingsuppgift, meningserbjudande 2

3 Innehållsförteckning ABSTRACT... 2 INLEDNING... 4 FRÅGESTÄLLNINGAR OCH SYFTE... 4 BAKGRUND... 4 TEORETISKA BEGREPP... 5 ETNISK IDENTITET... 5 UTVECKLINGSUPPGIFT OCH MENINGSERBJUDANDE... 5 FÖRDJUPNING... 5 BIOLOGISKT URSPRUNG... 5 ETNICITET... 7 RELATIONER TILL FÖRÄLDRARNA... 9 SKOLAN... 8 DISKUSSION REFERENSER

4 Inledning Jag är adopterad från Sydkorea och jag har insett att det här med identiteten påverkat mig mer än jag trott tidigare. Det är mycket prat om invandrare och jag har undrat var jag står. Är jag invandrare eller är jag svensk? Hur kommer det sig att de i min omgivning ser på mig som svensk och säger att jag är svensk medan jag själv först nu har insett att ja, jag kanske är svensk trots allt, men inte på de premisser jag först trodde skulle behövas för att vara svensk? Jag har insett att jag har en del av mig som inte har kommit till uttryck men som är iögonenfallande då jag ser annorlunda ut jämfört med mina svenskfödda vänner. Det finns något mer än bara hår-, hud- och ögonfärg som skiljer mig åt och som är viktigt för identiteten och det tror jag är ett land, en kultur som berättar om varifrån jag kommer och som berättar om varför jag ser annorlunda ut. Detta är något som behöver integreras med den svenska delen av mig. Men hur kan det komma sig att det tagit så lång tid för mig att inse att jag kan vara svensk trots att jag ser annorlunda ut? Finns det något i den svenska kulturen som har påverkat mig? Frågeställningar och syfte Jag vill ta reda på vad det kan finnas för faktorer som har kunnat påverka min och andra utlandsadopterades identitetsuppfattning. Det vill jag ta reda på genom att försöka besvara frågorna - Påverkar intresset för det biologiska ursprunget identitetsuppfattningen? - Vad har etnicitet för betydelse? - Påverkar skolan identitetsuppfattningen? Bakgrund Det har i Sverige funnits möjlighet till att adoptera utlandsfödda barn sedan mitten av 1960 talet (Irhammar, 1997). Adoptionerna ökade under 1970-talet och idag finns det cirka utlandsfödda adopterade i Sverige (von Greiff, 2000). Sociala orättvisor mellan rika och fattiga, krig, bristande demokrati, korruption, industrialisering och rättslöshet har lett till att barn adopteras bort. Det finns adopterade barn från 131 länder i Sverige, varav många kommer från Indien, Sydkorea, Etiopien, Chile och Colombia. Även barn från Östeuropa och länder som Ryssland, Kina och Vietnam har börjat adopteras till Sverige (von Greiff, 2000). Det kan sägas en hel del om barnen i historien och om hur ett barn ska vara och utvecklas, som t. ex. genom Piagéts utvecklingsteorier. Vad det däremot inte har sagts så mycket om är barnens egen uppfattning av sin uppväxt eller av den egna situationen. För att uppmärksamma hur barn själva skapar mening i sin barndom kan barnet ses som en agent, en aktiv individ som själv kan påverka utformningen av sitt eget sociala liv (Aspan, 1998). Detta är aktuellt idag då många adoptivbarn börjar bli vuxna och själva vill berätta om hur de upplevt sin uppväxt. 4

5 Jag kommer i den här uppsatsen mest använda mig av litteratur från två studier om utlandsfödda adoptivbarn gjorda av Irhammar (1997) och von Greiff (2000), som baserar sina studier främst på intervjuer med adopterade i åldrarna 14 år och uppåt. Jag vill försöka belysa mina frågor utifrån den adopterades perspektiv. Teoretiska begrepp Etnisk identitet Etnisk identitet kan delas upp i två perspektiv - etnisk självidentifikation, där individen själv tillskriver sig en grupptillhörighet, och extern identifikation, där den etniska tillhörigheten tillskrivs individen av andra. Språket och utseendet är de tydligaste komponenterna andra använder sig av för att tillskriva en person en etnisk identitet (Irhammar, 1997). Utvecklingsuppgift och meningserbjudande Utvecklingsuppgift och meningserbjudande är begrepp som kan hjälpa till vid betraktande av barns villkor för utveckling och förändring. Utmaningar som barnen själva definierar, tar sig an och försöker hitta lösningar på karaktäriserar utvecklingsuppgifterna. I dessa ligger en strävan efter att utveckla den egna kompetensen. Utvecklingsuppgifterna är relaterade till det samhälle, den kultur och de omständigheter barnen befinner sig i. Meningserbjudanden kan beskrivas som de fenomen som barn uppfattar som meningsfulla i miljön och kulturen runt omkring dem och från vilka barnen utgår för att utveckla sin kompetens (Löfberg, 2002). Fördjupning Biologiskt ursprung När barn adopteras så rycks de upp från sina rötter, sin kultur och språk, som en del av barnen har hunnit lära känna igen. De kommer till ett nytt land med nya ljud, nya dofter och nya människor där de ska skapa sig en ny tillvaro. Utlandsfödda adopterade kommer till ett land där människorna i landet oftast ser annorlunda ut jämfört med barnet och ofta utan någon annan som är lik en själv. Irhammar (1997) har skrivit en avhandling om utlandsfödda adopterade och i den hade majoriteten av de adopterade tankar och funderingar om sitt biologiska ursprung. Frågor som de adopterade ställde sig handlade om vem man är i relation till sitt ursprung och hur de biologiska föräldrarna har det och vad de tänker på. Det kunde vara frågor som Vem liknar jag? Eller Hur skulle jag ha haft det om jag varit kvar i mitt hemland?. Att de ville veta hur de biologiska föräldrarna såg ut verkade ha att göra med att de ville ha en spegel där de kunde få en bekräftelse på och se framtida bilder av sig själva. Det var de yttre egenskaperna som var i fokus och det kan ha att göra med att de adopterade lättare kunde finna inre likheter med adoptivföräldrarna än yttre. De som inte relaterade till den biologiska familjen på detta sättet gjorde istället jämförelser med ursprungslandet. Då kunde man ha gjort sig en negativ föreställning om ursprungslandet som att man skulle ha haft det materiellt sämre och mer slitsamt liv där, eller motsatsen, att livet skulle ha varit mycket bättre där än i Sverige. Lhasa i Tibet var invaderat av kinesiska arméer och år 1959 gjorde tibetanerna uppror. Dalai Lama - Tibets religiösa och politiska ledare, hans familj och stora delar av den Tibetanska regeringen flydde till Dharamsala i norra Indien till följd. Dalai Lama har sedan dess levt i exil och ytterligare cirka tibetaner följt hans spår (Goldstein-Kyaga, 2002). Dessa 5

6 tibetaner har liksom de adopterade hastigt ryckts ur sina rötter för att i ett nytt land skapa sig en ny tillvaro. En skillnad mellan tibetanerna och de adopterade är att tibetanerna inte är ensamma i ett nytt land. De har kommit som grupp och har fortfarande sitt språk och sin kultur med sig. Alla har de en gemensam orsak till varför de befinner sig i exil och de kan tala om detta sinsemellan. Även om man kommit som nyfödd eller fötts i Dharamsala så växer man upp med människor som liknar en själv och man växer upp i den kultur man härstammar ifrån. De behöver inte i samma utsträckning fråga sig Hur ser min mamma ut? eller Hur skulle jag ha det om jag var kvar i Tibet? för det finns personer som kan berätta för dem om det. Detta är en trygghet som många adopterade inte får uppleva. Av de som tänkte på sin biologiska familj i Irhammars studie (1997) var det drygt hälften av de adopterade som var öppna för ett mer aktivt sökande efter den biologiska familjen. Hade de adopterade kunnat prata med adoptivföräldrarna om sin biologiska familj och sitt ursprungsland, upplevt situationer av att ha uppfattats som invandrare eller om de hade någon adopterad i sin närmre vänkrets var det vanligare att de tänkte på sin biologiska familj. Likaså om den adopterade mådde sämre psykiskt var benägenheten att tänka på den biologiska familjen större. I de fall där man inte hade börjat tänka på sitt ursprung förrän man var vuxen tycktes uppväxten ha varit mer problemfylld. Bland de adopterade som inte hade några tankar om sin biologiska familj kunde några ha haft tankar om den tidigare men att den idag inte fick plats i deras liv. Det finns relativt lite kunskap om de som inte är intresserade av sitt biologiska ursprung, men anledningar till att de inte är intresserade skulle exempelvis kunna vara att de är mer nöjda med adoptionssituationen, att ämnet är känslomässigt laddat i adoptivfamiljen och att man inte vill ifrågasätta adoptivföräldrarna eller att tillgången av information är så knapp att intresset för att söka minskat (Irhammar, 1997). Var de adopterade intresserade av att veta mer om de biologiska föräldrarna än att bara tänka på dem, var det vanligt att adoptivföräldrarna hade separerat (Irhammar, 1997). Genom att uppleva en separation med adoptivföräldrarna kan det tänkas att det väcker tankar om hur det skulle ha varit om den adopterade varit kvar i ursprungslandet och levt med de biologiska föräldrarna. Kanske skulle det ha varit bättre där och en separation hade kanske undvikits. Genom en skilsmässa kan förmodas att den adopterades förtroende för adoptivföräldrarna kan få sig en knäck. Kan jag inte ens lita på att adoptivföräldrarna finns kvar hos mig, vem kan jag då lita på? Det är lätt att måla upp positiva bilder om det som man inte känner till, i det här fallet de biologiska föräldrarna. Andra orsaker till intresset för att veta mer om de biologiska föräldrarna var att adoptivföräldrarna hade kontakt med barnhemmet eller någon i ursprungslandet som hade medverkat vid adoptionen (Irhammar, 1997). De adopterade som ville söka efter sitt biologiska ursprung hade väldigt hög självkänsla i sina relationer till andra utanför familjen. De som inte ville söka hade inte dålig självkänsla vad gäller relationer, men den var lägre jämfört med de som ville söka. Bland de som tänkte på sin biologiska familj men som inte ville veta mer om den, fanns tendenser till att de oftare hade sämre psykisk hälsa. Adoptivföräldrarnas öppenhet gentemot barnets ursprung var av betydelse vad gäller tankar om biologiskt ursprung och intresse för att söka information. I Irhammars studie (1997) var det en flicka som hade haft kontakt med sina biologiska släktingar och det hade varit väldigt betydelsefullt för henne. Hon upplevde att det var fantastiskt att få känna släktbanden. Släktingarna hade berättat för henne vad hon hade tyckt om att göra, vad hon hade gjort på dagarna och hur hon hade bott. Det kändes viktigt för henne att få vetskap om de sakerna då hon inte hade några kort från när hon varit liten i 6

7 ursprungslandet. Hon hade då ännu inte tagit kontakt med den biologiska mamman och det som fått henne att tveka om det var att hon ännu ville ha den biologiska mamman på avstånd, att det skulle kunna bli svårt att kommunicera med varandra då de talar olika språk och för hon inte ville att adoptivmamman skulle känna sig ifrågasatt. En faktor i studien som var genomgående för de adopterade som ville söka upp sina biologiska föräldrar och de som inte ville göra det, var lojaliteten mot adoptivföräldrarna. Det fanns rädslor för att såra dem och i flera fall undvek man att tala om de biologiska föräldrarna med adoptivföräldrarna. För de som ville söka upp de biologiska föräldrarna kunde denna lojalitet vara ett hinder men som inte stoppade dem från att söka, medan för de som inte ville söka kunde lojaliteten vara orsak till varför de inte ville söka. Qvarsell (2001) skriver att till en följd av bl a de teknologiska framstegen de senaste tjugo åren har sättet hur familjer håller samman och lever förändrats enormt. Detta har lett till att barnen och ungdomarna har frigjort sig från beroendet av specifika vuxna, lärare och föräldrar, och att de väljer att handla självständigt framför att avvakta ett vacklande stöd från vuxna. Barnens miljö skapas av vuxna och de kan med viss oro se på de vuxnas brister som kan visa sig som krig, miljöproblem eller splittrade familjer. Vuxna skulle i den här meningen kunna bli utvecklingsuppgifter för barn och ungdomar. Vad gäller de adopterades situation så finns det adoptivföräldrar som inte är förberedda på att deras adoptivbarn skulle vilja veta mer om sitt ursprung eller sin biologiska familj. De har inte funderat över vad det skulle innebära om barnet skulle söka upp sina biologiska föräldrar och reagerar därefter (Kats, 1990). För vissa av de adopterade kan denna situation ses som ett meningserbjudande och de vuxna som utvecklingsuppgifter. På något sätt vill de komma i kontakt med sitt ursprung och sina biologiska föräldrar och då finner de någon strategi för att hantera relationen med adoptivföräldrarna. Andra adopterade som egentligen också skulle vilja söka, kanske är för rädda för att föräldrarna ska bli sårade och därmed stöta bort barnet, vilket gör att situationen inte är något tilltalande meningserbjudande. Etnicitet Övervägande delen av de adopterade i Irhammars studie (1997) upplevde sig som svenskar men det fanns några som upplevde sig som icke-svenskar. De som kände sig som ickesvenskar hade oftare minnen från tiden före adoptionen och kom också kom till Sverige när de var äldre. De hade sämre psykiskt välbefinnande än de som upplevde sig som svenskar. Vidare bodde de oftare i familjer som tillhörde lägre socialgrupper och i familjer som enbart hade adopterade barn. De flesta adopterade har någon gång upplevt situationer där de blivit uppfattade som invandrare. Enligt Irhammar (1997) reagerade omgivningen när de upplevde en diskrepans mellan de adopterades utseende och språk eller namn. De adopterade kunde bemötas med allt från nyfikenhet till fördomsfulla bemötanden och rasistiska påhopp. Ofta ledde detta till en konflikt inom den adopterade då den etniska självidentifikationen inte stämde överens med den externa identifikationen. En pojke berättade att personer som kom från hans ursprungsland kunde komma fram och prata med honom på ursprungsspråket. Då han inte svarade dem, eftersom han inte kunde språket, kunde de titta på honom som om han var dum i huvudet. Ibland kunde han känna sig hotad i sådana situationer. Han hade även blivit fysiskt attackerad av dem. Svenskar kunde bli väldigt förvånade när han frågade dem något på svenska. En kompis mamma som bara hade pratat med honom i telefon tidigare hade utbrustit Å, Herregud är du utlänning (Irhammar, 1997, s 180 ). Pojken hade lätt för att prata med flickor och han kunde av svenskar bli sedd som en utlänningsjävel som tog deras svenska flickor. En flicka i von Greiffs studie (2000) om utlandsfödda adoptivbarn kände sig som 7

8 latinamerikanska och hon motiverade detta med orden En adopterad person kan inte se sig som svensk i dagens samhälle, det går inte. Det finns så mycket utlänningar i Sverige så man kan inte se sig som svensk ifall man är adopterad, det går inte (von Greiff, 2000, s 182). I de fallen då de adopterade upplever en diskrepans mellan den etniska självidentifikationen och den externa identifikationen skulle någon form av strategi för att hantera situationen kunna vara en utvecklingsuppgift. Några av de adopterade kände att det var viktigt att förklara för andra att de var adopterade eller att de inte var invandrare. Vissa tog upp det när de märkte att omgivningen såg frågande ut, andra försökte förekomma omgivningen. En flicka sade exempelvis till expediten i en affär när hon kom in i affären att hon inte skull ta något i affären, för hon kände sig drabbad svenskars fördomar mot invandrare (Irhammar, 1997). Genom att säga detta på svenska gjorde hon klart för expediten att hon inte var någon invandrare. Det svenska språket och även dialekter är viktiga komponent då det gäller att klargöra identiteten. Andra strategier adopterade har använt sig av är avståndstagande eller undvikande strategier. För att undvika att bli tagen för invandrare kunde de undvika situationer där de kunde bli uppfattade som invandrare och ta avstånd från invandrare. En strategi var att undvika att svara på frågor om sitt ursprung. Det finns de adopterade som saknar strategier. Det skulle kunna vara så att dessa inte anser att det inte finns någon mening med att försöka förklara sin situation eller sin upplevelse av svenskhet. Genom sitt utseende har man redan blivit dömd och att även om man förklarar sin situation för en person så kommer det alltid någon ny person och ser frågande ut igen. Jag och många av mina vänner är adopterade. De flesta av oss träffades när vi flyttade till Stockholm för att studera och vi hamnade i samma klass. Vi är vuxna idag men jag anser ändå att vår lilla kompisgrupp utgör ett sorts barnkultur. Löfberg (2002) beskriver barnkultur som den gemenskap som barn skapar sinsemellan utifrån den kontext de lever, där barnen har gemensamma värderingar och handlingsförfaranden som är grunden till en livsstil för en eller flera grupper barn inom ett samhälle. Genom att mina vänner och jag har liknande bakgrund och erfarenheter behöver vi inte förklara oss för varandra när vi gör vissa saker eller säger vissa saker. Vi tänker på många sätt lika, som inte skulle kunna förstås på samma sätt av personer som inte är adopterade. I och med att vi ibland bemöts av omgivningen som en hop asiatiska turister kan jag säga att vi finner en trygghet i varandra samtidigt som vi tillsammans kan skratta åt den uppkomna situationen. Hade någon av oss ensam mött samma reaktioner hos omgivningen hade kanske erfarenheten blivit svårare att tackla. Med tanke på att vänner kommer och går, så tror jag att den gemensamma grund vi har och den speciella gemenskap vi utvecklat gör att vi fortfarande håller ihop trots att det snart har gått tio år sedan vi började studera ihop. I von Greiffs studie (2000) var det tre stycken som hade rest tillbaka till sitt ursprungsland. För dem hade detta inneburit en milstolpe i deras liv. En flicka upplevde en glädje av igenkännande när hon åkte tillbaka. Hon behövde inte längre lägga band på sin personlighet som hon hade behövt göra i Sverige. Rytmen i landet överensstämde med hur hon upplevde sig. Att få lära sig ursprungslandets språk och lära känna kulturen i landet var av stor betydelse för henne. Efter resan kände hon sig helare som människa. Alla tre adopterade upplevde en tillfredsställelse efter att ha besökt ursprungslandet. De upplevde sig ha fått svar på många av de frågor de ställt sig, viktiga pusselbitar om deras liv. Skolan Man vet mycket lite om vad adoptivbarnen har varit med om innan de kom hit till Sverige. Många har inte fått den stabila grund som barn som växer upp hos en och samma mamma, 8

9 vilket kan leda till att barnen blir senare i sin utveckling. Vissa brister i utvecklingen upptäcks först när adoptivbarnen ska börja i skolan, då de jämförs med andra barn. Skolan är en norm för social anpassning och normal utveckling. Undervisningen vilar på språk- och begreppsbildning, mer och mer för varje klass och just språk- och begreppsbildning har många adoptivbarn svårt med (Kats, 1990). Majoriteten av de adopterade i von Greiffs studie (2000) hade läs- och skrivsvårigheter och hade svårt för att klara skolan. Flera av dem vårdades på särskilda ungdomshem. De hade varit bråkiga och skolkat mycket och hade även psykosociala problem. Lahdenperä sade under en föreläsning (Ladberg, 1991) att i Läroplan för Grundskolan står det att om en elev får svårigheter ska man titta på skolans arbetssätt, men ingenstans i åtgärdsprogrammen står det något om skolans arbetssätt eller organisation. Det beskrivs däremot fel och brister hos eleverna, familjen och hemmet. Vad sänder det här ut för signaler till eleverna? Kan tänkas att eleverna tar till sig dessa signaler och tror att det är dem det är fel på. Vad gäller de adopterade så finns det en skillnad och det är att de ser annorlunda ut och att deras familjer inte ser ut som en vanlig svensk familj. Om dessa skillnader är de enda förutom att den adopterade har problem med att hänga med i skolan, så kan nog den adopterade tro att problemen har något med dennes ursprung att göra, vilket kan leda till att den adopterade förnekar sitt ursprung och därmed också en möjlig identitetskonflikt. Skolan som fanns på vårdhemmet var av betydelse för flera av de adopterade. Där tittade man på vad eleverna hade för kunskaper och vad personalen kunde göra för eleverna innan de fick börja på skolan där (von Greiff, 2000). På detta sätt utgår man ifrån var eleven själv är i sin utveckling och inte från den nivå skolan anser att eleven bör vara på. De adopterade får här möjlighet till att ta igen det som missats tidigare i skolan, och det i sin egen takt. Skolan kan på detta sätt bli en meningsfull utvecklingsuppgift för de adopterade. Freire (1985) säger att det finns en människosyn som pekar på att en människa måste fyllas för att få kunskap. Denna syn är vanlig inom skolan idag, där läraren har kunskapen som han eller hon ska fylla eleven med. Istället för denna människosyn anser Freire (1974) att lärande kommer ur dialog mellan läraren och eleven, där båda ses som vetande subjekt. Genom att läraren ständigt anpassar sin kunskap till elevens nivå, stimulerar han fram kunskap hos eleven. Detta kan till viss del förklara varför en del adopterade inte funnit den vanliga skolan meningsfull. Genom att fyllas av kunskap tar man inte till vara de kunskaper barnen faktiskt har och man bortser från att barn har olika förutsättningar för lärande Relationer till adoptivföräldrarna Den första tiden i livet är oerhört viktig (Kats, 1990). Men många adoptivbarn får inte uppleva någon trygghet i under den tiden, utan utsätts istället för en eller flera separationer från den biologiska mamman, fostermamman, barnhem etc. Detta, i kombination med barnets karaktär och adoptivföräldrarnas förmåga att hantera situationer, påverkar relationen mellan den adopterade och adoptivföräldrarna. von Greiff (2000) har urskiljt tre slag av relationer: de som ansåg att de har en mycket bra relation till sina föräldrar, de som hade en fungerande relation, trots att det varit en hel del problem mellan föräldrar och barn och de som ansåg att relationerna av olika anledningar är problematiska. I alla dessa grupperna tenderade viljan att vara som vilken svensk familj som helst vara norm. Utifrån den normen uppfattades och jämfördes sedan relationen till föräldrarna. Bland de som hade en mycket bra relation till sina föräldrar fanns det en flicka som nästan glömde bort att hon vara adopterad, Jag tror att jag är så inne i att jag är så svensk och att 9

10 jag inte är adopterad nästan, nu har tanken att man är adopterad också kommit samtidigt, jag vet inte men man växer ihop så mycket med sina föräldrar (von Greiff, 2000, s 111). Att känna sig lik någon eller båda av föräldrarna till sättet eller till utseendet tycks vara en viktig faktor för att känna samhörighet med adoptivföräldrarna. En annan faktor är att kunna ha en öppen dialog med sina adoptivföräldrar, liksom att ha möjlighet att värna om sin integritet. Av de adopterade som upplevde att de hade en fungerande relation till föräldrarna fanns det en flicka som tvivlade på att adoptivföräldrarna hade älskat henne och hennes adoptivbror lika mycket som sina biologiska barn. Samhörigheten med föräldrarna i den här gruppen var svagare än i den förra. Det verkar som om de adopterade inte kände sig riktigt integrerade i familjen och att det fanns en önskan om bättre relationer med föräldrarna. De adopterade som ansåg att de hade problematiska relationer till sina adoptivföräldrar tenderade också att tvivla på att föräldrarna verkligen älskade dem. Närhet och känslor av äkta kärlek troddes vara något som kom av biologiska band. Även här fanns en önskan av bättre relationer med föräldrarna. En pojke hade gjort en del dumheter som barn vilket gett pappan dåligt samvete. Pappan hade försökt att kompensera detta genom pengar eller resor. Men detta hade inte gett någon upplevelse av kärlek eller trygghet. Pappan upplevdes inte som någon riktig förälder. En lösning på detta skulle kunna vara att pappan står kvar i sin föräldraroll som ett stöd och som en person som markerar gränser för vad som är okej att göra eller inte. Genom att finnas där hela tiden vad än barnet gör, inger han en känsla av trygghet och omtanke. Men det är inte alltid lätt att stå kvar när man ifrågasätts av sitt adoptivbarn genom exempelvis kommentarer som Du är ändå inte min riktiga pappa. Diskussion Skolan, etniciteten och den adopterades intresse för det biologiska ursprunget påverkar tillsammans identitetsuppfattningen. Många av de adopterade hade läs- och skrivsvårigheter och hade svårt att klara av skolan, då de inte passade in i den svenska skolnormen. Att elevers svårigheter beskrivs som brister hos eleverna, familjerna och hemmet kan leda till en känsla av att vara annorlunda när den adopterade och dess familj inte ser ut som den svenska normen. De adopterade upplevde ofta att den externa identifikationen inte stämde överens med den etniska självidentifikationen, vilket kunde leda till en konflikt inom den adopterade. Olika strategier användes för att klargöra den etniska självidentifikationen för omgivningen. Vice versa kunde omgivningen påverka den adopterades etniska självidentifikation. Majoriteten av de adopterade hade funderingar kring det biologiska ursprunget. De ville ha svar på vem de liknade eller hur det skulle ha varit om de varit kvar i ursprungslandet. Relationen till adoptivföräldrarna och deras öppenhet gentemot ursprungslandet och den biologiska familjen påverkade de adopterades vilja till att söka vidare. Även de adopterades lojalitet till adoptivföräldrarna påverkade viljan att söka. Att resa tillbaka till ursprungslandet, vare sig det var för att se landet eller för att söka sitt biologiska ursprung, gav de adopterade viktiga pusselbitar i deras liv. En faktor som tycks vara viktigare än de tre föregående vad gäller de adopterades identitetsuppfattning, är adoptivföräldrarna och relationen mellan dem och adoptivbarnen. Har adoptivbarnet och adoptivföräldrarna lyckats knyta an till varandra ökar förutsättningarna för att barnet ska känna sig trygg under uppväxten. Med en stabil grund kan adoptivbarnet bättre tackla de svårigheter det möter i omgivningen och i sitt eget identitetsformande. Känner sig inte adoptivbarnet tryggt, integrerat i familjen eller älskat av föräldrarna blir barnet osäkert. Problem som läs- och skrivsvårigheter i skolan kan sänka självkänslan ännu mer då man inte heller passar in i skolnormen. Kanske har så mycket energi gått åt till att fånga 10

11 föräldrarnas uppmärksamhet att den adopterade inte hunnit skapa sig en egen identitet. Om den adopterade då möter rasism och uppträder passivt, kan en anledning vara att den adopterade inte har någon egen identitetsuppfattning och således inte uppfattar rasismen som kränkande. Freires (1985) tankar om att se varandra som vetande subjekt och Aspans (1998) tankar om att uppmärksamma hur barn själva skapar mening i sin barndom skulle underlätta mycket för adoptivbarnen om de tillämpades i skolan. Genom en öppen dialog där man är intresserad av att veta hur adoptivbarnet tänker, känner och uppfattar sin skolsituation, skulle de trots svårigheter i skolan känna att det är någon som lyssnar på dem och att de har en möjlighet att påverka. Dessa tankar skulle även passa bra in i relationen mellan adoptivbarn och adoptivföräldrar. Många gånger i adoptionssammanhang tror jag att adoptivföräldrarnas önskan efter ett barn har gått före barnets bästa. Att adoptera ett barn som är övergivet är en fin tanke, men har man tänkt på vilka konsekvenser ett övergivande kan leda till när barnet växer upp, dessutom i en annan kultur än den barnet är fött i? Har man tänkt på att ett adoptivbarn kanske inte integreras in i familjen, eller i samhället, på samma sätt som ett biologiskt barn? Eller har man tänkt på att barnet kanske kommer att vilja söka upp sina rötter? Genom att hela tiden vara intresserade av att veta hur adoptivbarnet uppfattar sin situation, kan adoptivföräldrarna följa med barnet i dess utveckling på ett annat sätt än om de tagit för givet att deras barns utveckling sker på samma sätt som ett biologiskt barns. På det sättet blir adoptivföräldrarna mer flexibla och kan anpassa sig efter adoptivbarnets behov, vilket förhoppningsvis leder till en bra relation som blir stärkande för barnets identitetsformande. Det finns mycket inom ämnet adoption och adopterade som ännu inte har kommit till ytan. Mycket kanske p g a att man faktiskt inte har trott att det är en väsentlig skillnad mellan adoptivbarn och biologiska barn. Att skriva den här uppsatsen har gjort mig intresserad av att veta mer om vad en person som vill adoptera ett barn har för tankar. Varför vill personen adoptera? Vet han/hon vad det innebär att adoptera? Har han/hon läst något om adoption? Är han/hon förberedd på att det kan krävas mer att ha ett adoptivbarn än ett biologiskt barn? En annan fråga som är intressant inom ämnet är vad Adoptionscentrum har för syn på adoption. Varför sysslar de med adoptioner? Vad har de för information om adoption? Vad gör de för att förbereda adoptivföräldrarna på de komplikationer som kan uppstå med ett adoptivbarn? Avslutningsvis hoppas jag att min uppsats kommer att ge upphov till fler frågor i den pågående debatten om adoption och adopterade. 11

12 Referenser Aspan, M. (1998) Om barndom arbete utbildning. En historisk översikt och en problematisering av kulturella föreställningar om barn och barndom. Utvecklingspsykologiska seminariets skriftserie, nr 54. Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen. Freire, P. (1974) Kulturell kamp för frihet. Falköping: Gummesson Freire, P. (1985) The Politics of Education. Critical Studies in Education Series. Massachusetts: Bergin & Garvin Goldstein-Kyaga, K (2002) The Tibetan Culture of Non-Violence its Transmission and the Role of Education. (Artikel i antologi på temat Culture and Education, under framställning) Irhammar, M. (1997) Att utforska sitt ursprung. Identitetsformande under adolescensen hos utlandsfödda adopterade. Betydelsen av biologiskt och etniskt ursprung. Doktorsavhandling. Lunds universitet: Psykologiska institutionen Kats, M. (1990) Adoptivbarn växer upp. Falun: Bonnier Fakta Ladberg, G. (1991) Skolans roll för barns språk, kultur och identitet. Stockholm: Rädda Barnen Löfberg, C. (2002) Barnen och skolan. Om barns villkor för meningsskapande och för barnkultur i mångkulturell skolmiljö. Utvecklingspsykologiska seminariets skriftserie, nr 65. Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen Qvarsell, B. (2001) Leka, studera, arbeta om barns och ungas verksamheter i internationell pedagogisk belysning. Utvecklingspsykologiska skriftserie, nr 61. Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen von Greiff (2000) Adopterade från Latinamerika deras uppfattningar om sina uppväxtvillkor, sin livssituation och Sverige som socialisationskultur. Doktorsavhandling. Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen 12