Diskussion KILAÅNS SJÖAR EN NATURVÄRDESBEDÖMNING UTIFRÅN BOTTENFAUNANS ARTRIKEDOM

Transkript

1 Diskussion Kriterier för biologisk bedömning Bedömningar av olika typ av påverkan på bottenfaunan grundar sig dels på kunskaper om olika arters försurnings- och föroreningskänslighet och dels på hur det normalt ser ut på en lokal med likvärdiga förutsättningar som den undersökta. För att underlätta och systematisera bedömningar har Naturvårdsverket ställt upp gränsvärden för sex typer av biologiska index (Wiederholm & Johansson 1999). Dessa gränsvärden används för att bedöma och klassa miljötillstånd och avvikelser från jämförvärden. Fyra av indexen tillämpas vid bedömningar i rinnande vatten och i sjöars litoral. Två av dessa, Shannons diversitetsindex (H ) och ASPT-index, karaktäriseras som allmänna föroreningsindex. De fungerar bäst vid bedömning av graden av påverkan från näringsämnen (organiskt material). De två andra biologiska indexen är mer specialiserade. Danskt faunaindex (DFI) mäter och klassar miljötillståndet vad gäller näringsämnen (organiskt material). Medins surhetsindex mäter och klassar graden av försurningspåverkan. Vi har också valt att tillämpa och redovisa ytterligare några biologiska index som måste anses viktiga att använda vid bedömningarna: totalantal påträffade arter /taxa, antal individer som påträffats på lokalen, försurnings- och föroreningsindex samt fördelning hos olika funktionella grupper bland bottenfaunan enligt Degerman et al. (1994), jämnhetsindex, EPT-index, Richness 1 & 2, Simpsons index, Evenness-index och förekomst av rödlistade arter. För en närmare presentation av samtliga här tillämpade biologiska index, se Metodik: Utvärdering av bottenfauna. Vad gäller antal individer som påträffats på de undersökta lokalerna har detta kriterium valts för att ge en ungefärlig uppskattning av den biologiska produktionen i litoralzonen. Troligen har svårigheter vid genomförandet av provtagningen i flera av de högt belägna skogssjöarna resulterat i att ett mycket lågt antal individer och arter/taxa påträffats här. Detta medför en osäkerhet vid indexberäkningarna för dessa sjöar: Holmsjön, Åksjön (Stavsjö), Abborregölen, Stora Holmsjön och Kvarsjön. Vid tolkningen får man inte sätta likhetstecken mellan måttlig och normal. Normalt är t.ex. att hitta låga individtätheter i näringsfattiga (oligotrofa) vatten och höga tätheter i mer eutrofa (näringsrika). Ett annat exempel är att man normalt hittar färre arter i små sjöar än i stora. Stora sjöar har normalt en större rikedom av lämpliga livsmiljöer som passar fler arter. Viktigt att påpeka är också att det antal arter/taxa som anges på en lokal är det minsta antalet arter/taxa som säkert finns här. Detta gäller även vid beräkningarna av de biologiska indexen. 79

2 Slutsatser Biologiska index Antal påträffade arter/taxa Sjöar med 40 arter/taxa: Lövsjön, Stavsjön, Virlången och Fläten. (Fläten hamnar i denna grupp om arter bland Oligochaeta inkluderas) (Tabell 55.1, Figur 33). Sjöar med arter/taxa: Övre Ålsjön, Stora Ydden, Översjön, Bolen, Stora Gändeln, Björnsjön, Bålsjön, Fadadammen, Kvarnsjön och Rinkebysjön (Tabell 55.1, Figur 33). Vatten med förekomst av fler än 40 arter/taxa har sällan ett ph under 5,5 (Lundberg & Pettersson 2002). Antal individer som påträffats på lokalerna Utmärkande är det låga individantalet i flera av de högt belägna skogssjöarna. Här bör påpekas att svårigheter vid provtagningen troligen ligger till grund för låga värden avseende individantal i flera av dessa sjöar (Tabell 55.1, Figur 34). Tabell 57. Bedömning av avvikelse från jämförvärden för Shannon-index, ASPT-index, Danskt faunaindex och Medins surhetsindex (Wiederholm & Johansson 1999). Sjöar som kalkas anges med fet stil i tabellen. * Sjöar som bör placeras i klass 1 enligt BpHI-index. Bedömningsklasser (1 5) Shannonindex (H ) ASPTindex Danskt faunaindex Medins surhetssindex Holmsjön Åksjön (Stavsjö) Skiren Lövsjön (två lokaler) Abborregölen Långsjön (1)* Stora Holmsjön Övre Ålsjön Stora Ydden Stora Kosjön Översjön Kvarsjön Åksjön (Simonstorp) Gransjön Bolen (1)* Stora Gändeln Fläten Stavsjön Björnsjön Virlången Bålsjön Fadadammen Kvarnsjön Rinkebysjön Mycket högt index. Inga eller obetydliga störningseffekter. 2 Högt index. Måttliga störningseffekter. 3 Måttligt högt index. Tydliga störningseffekter. 4 Lågt index. Starka störningseffekter. 5 Mycket lågt index. Mycket starka störningseffekter. 80

3 Följande sjöar hamnar i klass 1 enligt Wiederholm & Johansson (1999) och får därmed ingen eller liten avvikelse i de index som anges i Tabell 57: Skiren, Lövsjön, Övre Ålsjön, Stora Ydden, Stora Gändeln, Fläten, Stavsjön och Björnsjön. Detta innebär att: Långsjön och Bolen har ett något lågt surhetsindex men har trots detta försurningskänsliga arter enligt BpHI-index (förekomst av djur med indexvärde 8) (Tabell 56). Detta medför att även dessa sjöar bör placeras i klass 1. Shannons index (H ) Abborregölen hamnar i klass 3, Fadadammen i klass 2 och övriga sjöar i klass 1, förutom Långsjön och Stora Holmsjön. Dessa sjöar har en normal fördelning av individer mellan olika arter/taxa. (Tabell 55.2, Figur 37). Jämnhetsindex (J ) Detta index visar att sjöarna har ett förhållandevis normalt bottenfaunasamhälle med ringa påverkan. Undantag: Fadadammen har ett lågt jämnhetsindex (0,52). Här förekommer en art, Caenis horaria (slamslända) som svarar för över 50% av individantalet (Tabell 55.2, Figur 38). ASPT-index Holmsjön och Stora Holmsjön hamnar i klass 4 (stark störningseffekt). Bålsjön, Fadadammen, Kvarnsjön och Rinkebysjön ligger i klass 3 (tydlig störningseffekt). Abborregölen, Kvarsjön, Åksjön, Gransjön och Virlången ligger i klass 2 (måttlig störningseffekt) och övriga sjöar hamnar i klass 1 (ingen eller måttlig störningseffekt) för detta index (Tabell 55.2, Figur 40). Danskt faunaindex I klass 5 hamnar följande sjöar: Holmsjön, Abborregölen, Stora Holmsjön, Gransjön och Kvarnsjön. I klass 4 finns en sjö, Bålsjön. I klass 3 återfinns följande: Stora Kosjön, Översjön, Åksjön och Fadadammen. Resterande hamnar i klass 1 (Tabell 55.2, Figur 42). Sjöarna i klass 4 och 5 visar på en tydlig påverkan av organisk belastning. Simpsons index Detta index visar sannolikheten att två individer tillhör samma art. Huvuddelen av sjöarna har ett indexvärde under 0,2. Stavsjön, Björnsjön, Bålsjön och Kvarnsjön har ett indexvärde under 0,1. Sjöar som erhållit ett högt indexvärde, d.v.s. visar en påverkan, är Fadadammen (0,31), Långsjön (0,29) och Abborregölen (0,26) (Tabell 55.3, Figur 44). Evenness-index Detta index indikerar ett lägre värde för sjöar med någon dominerande art eller taxon. Lägsta värden erhålls för Långsjön och Fadadammen. I dessa respektive sjöar förekommer en art, Asellus aquaticus (sötvattensgråsugga) och Caenis horaria (slamslända), som svarar för över 50% av individantalet (Tabell 55.3, Figur 45). Rödlistade arter Myxas glutinosa (manteldammsnäcka) i sjön Bolen och Bålsjön. Pseudanodonta complanata (flat dammussla), påträffad i Björnsjön. Övriga biologiska index Övriga i rapporten behandlade index, FSI, FOI, R1och R2 samt EPT, redovisas i Tabell 55.2 och BpHI-index redovisas i Tabell 56. Samtliga dessa index finns också redovisade i diagram (Figur 35-36, 39, 43 och 46). Medins surhetsindex I klass 4 finns Holmsjön och Stora Holmsjön. I klass 3 Åksjön, Abborregölen och Kvarsjön. I klass 2 finns följande: Långsjön, Gransjön, Bolen och Bålsjön. Övriga återfinns i klass 1 (Tabell 55.2, Figur 41). 81

4 Kommentarer till artfynd inom undersökta sjöar i Kilaåns vattensystem Följande kommentarer har som främsta syfte att närmare presentera ett antal försurnings- och/eller föroreningskänsliga arter (indikatorer) bland bottenfaunan i de undersökta sjörna. Här har dock även medtagits ett antal regionalt och/eller nationellt, likväl som inom Europa (EU:s habitatdirektiv), särskilt skyddsvärda arter. Dessutom presenteras några arter med mer allmän förekomst i Sverige som, även om de inte kvalificerar sig som goda vattenkvalitetsindikatorer, ändå förtjänar att uppmärksammas. Oligochaeta (Fåborstmaskar) Introduktion Fåborstmaskar (Oligochaeta) är en av de vanligast förekommande djurgrupperna i sötvatten. De finns i de flesta typer av vattenmiljöer och utgör en betydande del av faunan här. I Sverige har hittills påträffats 170 arter fåborstmaskar, varav minst 85 lever i sötvatten (Timm & Erséus 2002). Fåborstmaskarna utgör, tillsammans med iglar och igelliknande maskar, gruppen Clitellata inom ringmaskarna (Annelida, de segmenterade maskarna). Omkring två tredjedelar av de drygt 5000 kända fåborstmaskarterna på jorden är stora former det är dem vi i dagligt tal kallar daggmaskar. Daggmaskarna varierar i längd mellan ungefär 2 cm och 4 m. De flesta lever i jord, några i sötvatten, och en enda art är vanlig vid havstränder i den tropiska zonen runt jorden. Övriga fåborstmaskar är mer eller mindre mikroskopiska, mycket tunna och från ungefär 0,1 till några cm långa. Dessa mindre arter lever till största delen i vatten (antingen sött eller salt), endast en grupp (familjen Enchytraeidae) är företrädesvis landlevande. Gruppen "gördelmaskar" (Clitellata), som fåborstmaskarna ingår i, kännetecknas av att könsmogna individer bär en markerad, körtelrik "gördel" (clitellum) runt en del av kroppen. I övrigt liknar fåborstmaskarna sina nära släktingar bland ringmaskarna, havsborstmaskarna (Polychaeta). De har dock aldrig några pariga utskott kring huvudet, och vanligen ej heller så många eller långa borst, som är typiskt för de senare. Kunskapen om fåbortsmaskarnas utbredning och ekologi i Sverige är begränsad, främst därför att denna djurgrupp sällan blivit artbestämd i samband med bottenfaunaundersökningar. Fåborstmaskar har även fått ett rykte om sig att vara mycket svåra att artidentifiera, främst beroende på tidigare avsaknad av lämplig litteratur och bestämningsnycklar. Idag finns dock sådana till samtliga i vatten förekommande familjer, släkten och arter (Brinkhurst 1971, 1986; Timm 1999). På senare år har intresset ökat för denna djurgrupp eftersom den har visat sig vara en god indikator på miljöpåverkan, främst gällande organisk förorening (Milbrink 1980, Bremnes & Sloreid 1994, Milbrink et al. 2002). Undersökningar antyder också att några arter kan vara bra indikatorer på försurningspåverkan (Meriläinen & Hynynen 1990). Fåborstmaskarna anses även vara användbara i övervakningssammanhang där t.ex. effekter av miljögifter (metaller) studeras (Milbrink 1983). Inom Kilaåns vattensystem har hittills 98 arter av fåborstmaskar identifierats, varav medräknas arter som påträffats i den terrestra strandmiljön i nära anslutning till vattnet. Sex av dessa är nya för vetenskapen, men har ännu ej beskrivits (Erséus et al. in prep.). Totalt har 20 arter påträffats i litoralzonen i sjöarna (Tabell 58). De vetenskapliga namnen i detta avsnitt följer Timm & Erséus (2002). Svenska namn saknas generellt till enskilda arter (undantag: Stylaria lacustris, i äldre svensk litteratur kallad snabelmask ) likväl som information om deras utbredning i Sverige. Fåborstmaskarnas biologi och ekologi beskrivs närmare i bl.a. Brinkhurst (1971, 1986). Deras värde som miljöindikatorer behandlas i bl.a. Milbrink (1980, 1983), Bremnes & Sloreid (1994), och Milbrink et al. (2002). 82

5 Tubifex ignotus (Stolc, 1886) Svenskt namn saknas Lokaler: Lövsjön ( syd Svartkärr ), Fläten, Virlången. Antal lokaler: 3 En mindre allmän art som främst förekommer i långsamt rinnande vatten men även i måttligt näringsrika sjöar med organogen botten. Tubifex ignotus utbredning i Sverige är dåligt känd. Enligt Bremnes & Sloreid (1994) har den en tämligen vid utbredning i Norge men har inte påträffats i starkt eutrofierade miljöer där. Den bakre delen av kroppen hos denna art är mycket lång och tunn, vilket ger den ett trådlikt utseende. Vissa individer kan nå en längd upp till 70 mm (Timm 1999). T. ignotus är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Erséus et al. in prep.). Figur 47. Fåborstmask tillhörande arten Tubifex ignotus. Observera de långa och tunna hårborsten på ryggsidan. Ill. Timm (1999). Spirosperma ferox Eisen, 1879 Svenskt namn saknas Lokaler: Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Stora Gändeln, Fläten, Virlången. Antal lokaler: 5 En relativt allmän art i syrerika vattenmiljöer. Den påträffas både vid sjöstränder och i rinnande vatten. Enligt Milbrink (1980) och Milbrink et al. (2002) förekommer Spirosperma ferox främst i näringsfattiga sjöar i Skandinavien men kan även påträffas i mindre antal under mesotrofa till eutrofa förhållanden. Arten når en längd upp till 40 mm (Timm 1999). Kroppsytan är täckt av ett lager av små mörkt rödbruna papiller (vårtor), vilket ger masken ett mycket karaktäristiskt utseende. S. ferox är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Erséus et al. in prep.). Figur 48. Framände av könsmogen individ tillhörande arten Spirosperma ferox. Det ljusare partiet på segment 10 och 11 (clitellum) innehåller maskens könsorgan. Ill. Timm (1999). 83

6 Stylaria lacustris (Linnaeus, 1767) Snabelmask Lokaler: Lövsjön ( syd Papptorp ). Antal lokaler: 1 En allmän art som främst påträffas vid sjöstränder och i långsamt rinnande vatten. Stylaria lacustris tycks föredra måttligt näringsrika vattenmiljöer (främst i sjöar) med förekomst av vattenvegetation, men har i övrigt inga specifika krav på sin livsmiljö (Bremnes & Sloreid 1994). Arten når en längd upp till 18 mm (Timm 1999). S. lacustris är en god simmare som även har insamlats i samband med zooplanktonstudier i litoralzonen (Bremnes & Sloreid 1994). Den känns lätt igen på ett långt snabelliknande utskott (prostomium) som vid basen bildar två veck mot kroppens framände. S. lacustris är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Erséus et al. in prep.). Figur 49. Framände av Stylaria lacustris. Denna art har ett snabelliknande utskott i framänden (prostomium) och två ögonfläckar. Överst masken sedd från sidan. Nederst masken sedd ovanifrån. Ill. Timm (1999). Slavina appendiculata (Udekem, 1855) Svenskt namn saknas Lokaler: Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Fläten, Virlången. Antal lokaler: 4 En relativt allmän art som är vanligt förekommande i sjöars litoral men även i långsamt rinnande vatten med riklig vegetation. Slavina appendiculata påträffas både i näringsfattiga och näringsrika vattenmiljöer, även i starkt övergödda sådana (Bremnes & Sloreid 1994). Arten når en längd upp till 20 mm (Timm 1999). Ögon finns. Kroppsytan är ofta täckt av ett lager fina detrituspartiklar. På det sjätte kroppssegmentet finns två mycket långa hårborst på ryggsidan. S. appendiculata är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Erséus et al. in prep.). Figur 50. Fåborstmask tillhörande arten Slavina appendiculata. Observera ögonfläcken och de långa hårborsten på segment 6. Ill. Timm (1999). 84

7 Stylodrilus heringianus Claparéde, 1862 Svenskt namn saknas Lokaler: Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Fläten, Stavsjön,Virlången. Antal lokaler: 5 En syrekrävande och kallstenoterm art som påträffas, relativt allmänt, i profundalen i djupa näringsfattiga sjöar, i rinnande vatten och i källflöden. Stylodrilus heringianus kan även förekomma vid sjöstränder under förutsättning att syrehalten där är god. I Skandinavien anses arten vara typisk för mycket näringsfattiga vatten eller vatten som är i en mycket tidig fas av organisk anrikning (Milbrink 1980, Milbrink et al. 2002). S. heringianus når en längd upp till 60 mm. Som könsmogen är arten lätt att känna igen på ett par utvändiga penisar på segment 10 (Timm 1999). S. heringianus är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Erséus et al. in prep.). Figur 51. Framände av en könsmogen individ tillhörande arten Stylodrilus heringianus. Kännetecknande för denna är två långa bakåtriktade penisutskott på segment 10. Ill. Timm (1999). Rhynchelmis tetratheca Michaelsen, 1920 Svenskt namn saknas Lokaler: Lövsjön ( syd Papptorp ). Antal lokaler: 1 En relativt ovanlig, kallstenoterm art, som främst påträffas i rinnande vatten i områden där näringstillgången är god. Rhynchelmis tetratheca kan även förekomma vid sjöstränder där vattenomblandningen och därmed syrehalten är tillräcklig. Framändens spets (prostomium) är hos denna art förlängd till en snabel. Vissa individer kan nå en längd upp till 50 mm (Timm 1999). R. tetratheca är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Erséus et al. in prep.). Figur 52. Framände tillhörande Rhynchelmis tetratheca. Vänster framände med ett snabelliknande utskott (prostomium). Höger utseende hos ett starkt förstorat borst (chaeta): Borstets spets är hos denna art försedd med en mindre övre tand. Ill. Timm (1999). 85

8 Hirudinea (Iglar) Introduktion Iglarna (Hirudinea) består av mer än 500 kända arter, varav åtminstone 20 förekommer i Sverige. Iglar återfinns över hela jordklotet, främst i sötvatten men också i hav och på land. De har flera likheter med fåborstmaskarna. DNA-analyser har nyligen visat att iglarna egentligen är modifierade sådana. I både fram- och bakänden av kroppen finns en sugskål, vilket inte de normala fåborstmaskarna har. Sugskålarna fästs omväxlande vid underlaget när iglarna förflyttar sig. Käk- och hundiglar kan även simma med böljande kroppsrörelser (Lundberg 2002a). Totalt har sju arter av iglar påträffats i sjöarna (Tabell 58). Inom hela vattensystemet har hittills 10 arter identifierats. Iglar utgör en grupp av indikatorarter, som kräver ett ph över hela året på 5,5 eller mer enligt Lingdell & Engblom (2002). Hela gruppen bedöms som tämligen föroreningstålig. Det som främst styr förekomsten av iglar är tillgången på föda. Samtliga arter är rovdjur och/eller parasiter. Om ett vatten förorenas så svårt att födan försvinner, påträffas inte heller några iglar. De vetenskapliga namnen i detta avsnitt följer Elliot & Mann (1979). De svenska namnen följer Olsen & Svedberg (1999). Information om de enskilda igelarternas utbredning i Sverige finns hos Degerman et al. (1994). Iglarnas biologi och ekologi beskrivs närmare i Elliot & Mann (1979). Iglarnas värde som miljöindikatorer behandlas i Engblom & Lingdell (2002). Erpobdella octoculata (Linnaeus, 1758) Hundigel Lokaler: Holmsjön, Åksjön (Stavsjö), Skiren, Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Långsjön, Övre Ålsjön, Stora Ydden, Stora Kosjön, Översjön, Kvarsjön, Åksjön (Simonstorp), Gransjön, Bolen, Stora Gändeln, Björnsjön, Virlången, Bålsjön, Fadadammen, Kvarnsjön och Rinkebysjön. Antal lokaler: 21 Den vanligaste igelarten i alla typer av vatten i Sverige. Erpobdella octoculata lever uteslutande som predator på den övriga bottenfaunan. Födan, som kan bestå av olika akvatiska insektslarver såväl som andra ryggradslösa smådjur, konsumeras hel. Arten är tidigare påträffad inom Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) och är mycket allmän i hela Södermanland. Figur 53. Hundigel (Erpobdella octoculata). Vänster framände med de åtta ögonen synliga som svarta punkter. Höger hela djuret sett från sidan. Ill. Timm (1999). 86

9 Erpobdella testacea (Savigny, 1820) Svalgigel Lokaler: Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Fläten och Virlången. Antal lokaler: 4 En något mindre allmän art som ofta påträffas tillsammans med E. octoculata vid sjöstränder, i dammar och i långsamt rinnande vatten. Erpobdella testacea är ej, som hos den föregående, mörkt fläckig på ryggsidan, utan enfärgat brun. Vissa individer kan dock ha ett brett mörkare band längs ryggen. Arten är tidigare påträffad inom Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) och har konstaterats på ytterligare lokaler inom Södermanland. Flest fynd finns från den nordöstra delen av landskapet, Stockholms län (se utbredningskarta hos Degerman et al. 1994). Figur 54. Svalgigel (Erpobdella testacea). Vänster framände med ett längsgående mörkpigmenterat band på ryggsidan. Höger hela djuret sett från sidan. Ill. Timm (1999). Glossiphonia complanata (Linnaeus, 1758) Allmän broskigel Lokaler: Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Övre Ålsjön, Bolen, Virlången, Bålsjön, Fadadammen. Antal lokaler: 7 Glossiphonia complanata är den vanligaste av våra broskiglar och förekommer i dammar, sjöar och vattendrag över hela landet. Broskiglarna är, till skillnad från övriga igelgrupper (käk- och svalgiglar), hårda och broskaktiga att ta på. De rullar ofta ihop sig till ett klot då de blir störda och har en väl utvecklad ägg- och yngelvård. G. complanata lever främst av sötvattenssnäckor som den angriper och förtär mjukdelarna av. Arten är tidigare påträffad inom Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) och är allmän inom hela Södermanland. Figur 55. Allmän broskigel (Glossiphonia complanata). Vänster hela djuret sett från ryggsidan. Höger hela djuret sett från sidan. Ill. Timm (1999). 87

10 Helobdella stagnalis (Linnaeus, 1758) Tvåögd broskigel Lokaler: Stora Kosjön, Stora Gändeln, Virlången, Bålsjön, Fadadammen och Rinkebysjön. Antal lokaler: 6 En mycket allmän art som är påträffad i de flesta vattenmiljöer över hela landet. I vatten som är så förorenade att det lett till massförekomst av fåborstmaskar (Oligochaeta) och fjädermygglarver (Chironomidae) kan Helobdella stagnalis förekomma i stort antal, ofta tillsammans med hundigeln (E. octoculata). Arten är tidigare påträffad inom Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) och är tämligen allmän i hela Södermanlands län. Hemiclepsis marginata (O. F. Müller, 1774) Fyrögd broskigel Lokaler: Lövsjön ( syd Papptorp ), Stora Holmsjön, Gransjön, Bålsjön och Rinkebysjön. Antal lokaler: 5 Figur 56. Tvåögd broskigel (Helobdella stagnalis). Djuret sett från ryggsidan. Ill. Timm (1999). Arten är relativt vanlig i näringsrika sjöar, vattendrag och mindre dammar i södra Sverige upp till Dalälven. Fynd finns även från trakten av Sundsvall (Degerman et al. 1994). Totalutbredningen omfattar i princip hela Palearktis. Hemiclepsis marginata förekommer främst i litoralen, antingen under stenar i strandzonen eller bland vattenvegetationen nära stränderna (Elliot & Mann 1979, Lundberg 2002b). Den är oftast ett frilevande rovdjur, men kan också leva parasitiskt och suger då blod från fiskar och groddjur (främst grodyngel). Liksom andra broskiglar har denna art yngelvård. Äggen (ca ) läggs i maj-juni och fästs antingen på bottnen eller på igelförälderns undersida, vilket skyddar dem mot faror. Äggen kläcks, beroende på vattentemperaturen, efter cirka tre veckor. De nykläckta iglarna stannar en tid fastsugna på förälderns buksida och skyddas även fortsättningsvis här. Igelföräldern är under denna tid ganska rörlig och letar efter en lämplig värdfisk för de unga iglarna. Ett sätt att väcka uppmärksamhet hos passerande fiskar är att hela tiden göra små vågrörelser med kroppen. Då en fisk lockats att komma i närheten parasiteras den snabbt av de unga iglarna (Elliot & Mann 1979, Lundberg 2002b). H. marginata är tidigare påträffad inom Kilaåns vattensystem (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.). Utbredning och frekvens i Södermanland är ofullständigt känd. Arten är dock tidigare funnen på några lokaler i den nordöstra delen av landskapet, Stockholms län (se utbredningskarta hos Degerman et al. 1994). Figur 57. Fyrögd broskigel (Hemiclepsis marginata). Djuret sett från ryggsidan. Ill. Timm (1999). 88

11 Theromyzon tessulatum (O. F. Müller, 1774) Andigel Lokaler: Stora Gändeln, Björnsjön, Virlången, och Fadadammen. Antal lokaler: 4 Arten har spridda förekomster, främst i vegetationsrika vatten, över hela Sverige med undantag av fjälltrakterna. Det svenska namnet har Theromyzon tessulatum fått genom sin förmåga att parasitera på vattenfåglar. Änder, sothöns, gäss m.fl. attackeras av igeln då de födosöker bland vattenväxtlighet, där igeln gärna uppehåller sig. Den suger sig fast på fågelns näbb och tar sig sedan in i näshålan eller svalget för att suga blod. T. tessulatum sprids också lätt till nya vatten med fåglarnas hjälp. Arten är tidigare påträffad inom Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) och är troligen mycket allmän i de flesta näringsrika vattenmiljöer i hela Södermanland. Figur 58. Andigel (Theromyzon tessulatum). Vänster djuret sett från ryggsidan. Höger djuret sett från buksidan. Ill. Timm (1999). Haemopis sanguisuga (Linnaeus, 1758) Hästigel Lokaler: Långsjön, Björnsjön och Fadadammen. Antal lokaler: 3 Denna art är, tillsammans med den sällsynta och som missgynnad (NT) rödlistade blodigeln, Hirudo medicinalis (Linnaeus, 1758), den största igeln i svenska vatten. Exemplar på upp till 15 cm längd kan påträffas. Haemopis sanguisuga förväxlas ibland med blodigeln, men skiljer sig så till vida att den senare har sex väl synliga gulröda band längs ryggen. Dessa saknas hos hästigeln, vilken är jämnt mörkpigmenterad. Hästigeln är genomgående ett rovdjur och lever av den övriga bottenfaunan. Den simmar gärna livligt och kan på så sätt förflytta sig långa sträckor. H. sanguisuga tillhör de pionjärarter som i ett tidigt skede koloniserar nya vattenmiljöer. Arten är tidigare påträffad inom Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) och är mycket allmän i de flesta vattenmiljöer i hela Södermanland. Anmärkning Dessutom finns följande arter av iglar, som ej påträffats inom denna undersökning, angivna från Kilaåsystemet (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.): Dina lineata (O. F. Müller, 1774), svalgigel; Glossiphonia heteroclita (Linnaeus, 1761), liten broskigel; Glossiphonia concolor (Aphathy, 1888), svenskt namn saknas. Figur 59. Hästigel (Haemopis sanguisuga). Vänster djurets framände sedd från ryggsidan. Höger djurets framände sedd från buksidan. Ill. Timm (1999). Om tidigare rapporterade fynd av iglar (Lingdell & Engblom 2000, Erséus et al. in prep.) inom Kilaåsystemet inkluderas så har hittills 10 arter påträffats. Dessa utgör cirka en tredjedel av de i Sverige förekommande. Samtliga arter av iglar, angivna från Kilaåsystemet, listas i Tabell

12 Crustacea (Kräftdjur) Isopoda (Gråsuggor) Asellus aquaticus (Linnaeus, 1758) Sötvattensgråsugga Lokaler: Holmsjön, Skiren, Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Abborregölen, Långsjön, Stora Holmsjön, Övre Ålsjön, Stora Ydden, Stora Kosjön, Översjön, Kvarsjön, Gransjön, Bolen, Stora Gändeln, Fläten, Stavsjön, Björnsjön, Virlången, Bålsjön, Fadadammen, Kvarnsjön och Rinkebysjön. Antal lokaler: 23 Denna, i hela Sverige mycket allmänna art, förekommer i stort sett i alla typer av sötvattensmiljöer, från hypereutrofa till oligotrofa. I större antal påträffas dock Asellus aquaticus på vegetationsrika lokaler i sjöar, dammar, diken samt i långsamt rinnande åar. Arten föredrar lokaler med mycket dy och dött växtmaterial. A. aquaticus gynnas via minskad konkurrens både av försurning och eutrofiering då andra mer känsliga konkurrerande arter försvinner. A. aquaticus uppträdande i Kilaåsystemets sjöar reflekterar främst dess viktiga ekologiska funktion som nedbrytare av organiskt material. Arten är mycket allmän i alla typer av vattenmiljöer i hela Södermanlands län. P. coxalis kan förväxlas med A. aquaticus. Kännetecknande för P. coxalis är den speciella mönstringen (pigmenteringen) på huvudet. Denna är svag och ger ett upplöst intryck. Könsmogna individer av A. aquaticus är dock större än P. coxalis. Den förra har även två stora vita fläckar vid huvudets bakre kant. Dessa skiljs i regel åt av en mörk mittstrimma. Hos P. coxalis är huvudet oregelbundet spräckligt. Första benparets klo hos A. aquaticus har ett trekantigt utskott, som saknas hos P. coxalis. Andra paret bakkroppsfötter hos hanen av A. aquaticus har på inre grenen ett långt utskott (apofys). Hos P. coxalis är detta utskott mycket kort eller saknas helt (Lingdell & Engblom 1990, Lundberg 2001). P. coxalis har inte påträffats i Kilaåsystemet, vare sig vid denna undersökning eller vid tidigare studier. Kanske är ändå P. coxalis en förbisedd art med en vidare förekomst i Sverige än vad som hittills är känt? Vid de bottenfaunaanalyser, som regelbundet genomförs i många av våra vatten, kan den möjligen av slentrian ha blivit felidentifierad som sin större släkting A. aquaticus? Eller så är dess relativa sällsynthet en effekt av konkurrenssvaghet och betydligt större krav på livsmiljön än hos A. aquaticus? I sammanhanget är det även värt att uppmärksamma den i Sverige nyligen påträffade mindre sötvattensgråsuggan Proasellus coxalis (Dollfus, 1892). Denna i Sverige mycket sällsynta art upptäcktes första gången i Skåne, i Höje å mellan Lund och Lomma, av Freddy Friberg i mitten av 1970-talet (Enckell 1998). Arten var då relativt vanlig där, i synnerhet i eutrofierade åsträckor. Vid senare undersökningar har den emellertid ej återfunnits i Höje å. Arten påträffades däremot 1999 i Råån vid Raus, söder om Helsingborg, Skåne. Inte mycket är känt om P. coxalis biologi. De få uppgifter som finns härrör sig främst från talet. Arten ansågs då vara spridd över hela medelhavsområdet. Ett flertal underarter finns beskrivna. I Tyskland finns några få fynd i Rhenlandet och i Västfalen (Gruner 1966). Figur 60. Sötvattensgråsugga (Asellus aquaticus). Ill. Nicklas Jansson. 90

13 Amphipoda (Märlkräftor) Gammarus pulex (Linnaeus, 1758) Bäckmärlkräfta Lokal: Lövsjön ( syd Papptorp ). Antal lokaler: 1 Arten förekommer främst i bäckar och åar, men kan även påträffas i jordbrukslandskapets näringsrika diken, under förutsättning att dessa ej torkar ut under delar av året. Gammarus pulex föredrar lokaler med vattenvegetation och god tillgång på organiskt material. Arten uppträder även under eutrofierade förhållanden, så länge som syrehalten i vattnet är god. Vid sjöstränder påträffas den främst på vågexponerade och därmed syrerika lokaler med sten-, grus- och sandbotten. G. pulex är mycket försurningskänslig och slås ut vid ett ph-värde under 5,5 (Lingdell & Engblom 2002). Förekomsten i Lövsjön är anmärkningsvärd då närmaste kända lokal (Bålsjöån med avrinning från Bålsjön) finns på ett avstånd av flera kilometer. Arten är tidigare funnen nedströms i Vretaåsystemet: Bålsjöån och Vretaån, samt i Ålbergaåsystemet: Dammhulteån och Ålbergaån (Lingdell et al. 1994, Lingdell & Engblom 1999, 2000). Permanenta vandringshinder, i form av ett dämme och omfattande samt svårforcerade kärrmarker inom Ramundsbäckens övre delar, gör det mindre troligt att G. pulex kan ha spridit sig vattenvägen och på så sätt koloniserat sjön. Spridning med hjälp av fåglar är den troligaste förklaringen. Förekomsterna, dels på lokalen "syd Papptorp" i Lövsjön, samt en närliggande lokal benämnd "Papptorp", rapporterad av Liungman & Nilsson (2002), måste betraktas som unika. Trots ytterligare eftersök vid strandavsnitt, bl.a. i sjöns södra del (syd Svartkärr), har den ej påträffats på fler lokaler. Det är känt att G. pulex snabbt kan sprida sig efter att kalkningsåtgärder vidtagits. Exempel finns från bl.a. sjön Akaren i Stockholms län (Lingdell & Engblom 2002). G. pulex torde förekomma allmänt, främst i näringsrika åar och bäckar, i hela Södermanlands län. Ytterligare information om artens biologi, miljökrav och utbredning i Sverige finns i Lingdell & Engblom (1990), Enckell (1998) samt Lingdell & Engblom (2002). Figur 61. Bäckmärlkräfta (Gammarus pulex). Ill. Nicklas Jansson. Anmärkning Dessutom finns följande arter/taxa av kräftdjur, som ej påträffats i denna undersökning, angivna (Lingdell & Engblom 2000): Inom Cladocera, hinnkräftdjur; Bosmina sp., Chydoridae, Eurycercus lamellatus (O. F. Müller, 1785), Daphniidae, Polyphemus sp., Sida crystallina (O. F. Müller, 1776). Inom Copepoda, hoppkräftdjur; Diaptomus sp., samt ytterligare förekomster av taxa tillhörande Ostracoda, musselkräftor. Bland försurningskänsliga arter bör även nämnas förekomster av utplanterad signalkräfta, Pacifastacus leniusculus (Dana, 1852). Denna nordamerikanska art har under den senare delen av talet introducerats i bl.a. Lövsjön och Stavsjön. Utsättningar av signalkräftor genomfördes efter att den tidigare allmänt förekommande flodkräftan, Astacus astacus (Linnaeus, 1758), drabbats av kräftpest under 1980-talet. Den i Sverige sällsynta, och som sårbar (VU), rödlistade flodkräftans nuvarande status inom vattensystemet är dåligt känd. Förekomster av arten rapporterades dock så sent som 1999 i ett par källsjöar långt uppströms. I en av sjöarna har därefter signalkräfta utplanterats olagligt (muntl. P.-E. Larson 2003). Sjöarna tillhör Flätens tillrinningsområde i Östergötlands län. 91

14 Ephemeroptera (Dagsländor) Introduktion Totalt har 11 arter av dagsländor påträffats i sjöarna (Tabell 58). Sju av dessa tillhör de indikatorer som kräver ett ph över året på 5,5 eller mer (Lingdell & Engblom 2002). Indikatorerna bland larver av dagsländor kan antingen utgöras av enskilda arter, eller alla arter inom ett släkte, alternativt alla i en familj ingående arter. De vetenskapliga namnen i detta avsnitt följer Waltz et al. (1994) och Engblom (1996). De svenska namnen, där sådana finns, följer Pierrou & Gustavsson (1990). Information om dagsländornas utbredning i Sverige finns hos Degerman et al. (1994). Uppdaterade utbredningsuppgifter för försurningskänsliga arter finns hos Engblom & Lingdell (2002). Information om dagsländornas biologi och ekologi finns i Elliott & Humpesch (1983) och Elliott et al. (1988). Mer detaljerad information om de i Sverige förekommande arterna finns hos Svensson (1986) och Engblom (1996). Dagsländornas värde som miljöindikatorer finns beskrivna i ett flertal utländska arbeten. Här kan nämnas Landholt & Sartori (1997). Försurningskänliga arter som indikatorer i Sverige behandlas bl.a. i Engblom & Lingdell (1984, 2002). Baetis (Åsländor) Baetis macani Kimmins, 1957 Svenskt namn saknas Lokal: Stavsjön. Antal lokaler: 1 Larver av denna art kan påträffas både i sjöar och rinnande vatten. Baetis macani förefaller ha en östlig till nordöstlig utbredning i landet med förekomster kända från Södermanland, Uppland och längs Norrlandskusten. Flertalet fynd av arten härstammar från Södermanland och Uppland. B. macani når dock långt upp i den nordligaste delen av landet med bl.a. några förekomster i Abiskoområdet. Södermanland förefaller vara den sydligaste delen av utbredningsområdet (Degerman et al. 1994). B. macani är mycket försurningskänslig och slås ut vid ett ph under 5,5 (Lingdell & Engblom 2002). Fyndet av arten är det första från Kilaåns vattensystem. Från Södermanlands län finns tidigare endast få och spridda lokaler rapporterade från de nordligare delarna. Flest fynd av B. macani har gjorts i den nordöstra delen av landskapet, inom Stockholms län (Degerman et al. 1994). Figur 62. Larv av åslända (Baetis sp.). Ill. Nicklas Jansson. 92

15 Centroptilum (Sporrsländor) Centroptilum luteolum (O. F. Müller, 1776) Ljus sporrslända Lokaler: Skiren, Övre Ålsjön och Virlången. Antal lokaler: 3 Arten förekommer i hela landet. Dess larver lever främst på sandbottnar, bland gles vattenvegetation i större sjöar och lugnflytande delar av vattendrag. Centroptilum luteolum förekommer i Sverige i minst tre olika former vilka uppvisar olika livscykler. Detta talar för att en framtida revision kan bli nödvändig. De eventuella nya arter som döljer sig inom släktet kan därmed ha skilda livsmiljökrav. Fynd av C. luteolum anses i första hand indikera att ph sommartid inte långvarigt understigit 5,5. Arten är känd för att snabbt kunna kolonisera och sprida sig efter att kalkningsåtgärder vidtagits (Lingdell & Engblom 2002). C. luteolum är tidigare påträffad inom Kilaåns vattensystem (Lingdell & Engblom 2000) och anses förekomma tämligen allmänt i sjöar och större vattendrag inom Södermanlands län. Figur 63. Larv av ljus sporrslända (Centroptilum luteolum). Ill. Nicklas Jansson. 93

16 Ephemeridae (Sandsländor) Ephemera vulgata Linnaeus, 1758 Sjösandslända Lokaler: Skiren, Lövsjön ( syd Svartkärr ), Övre Ålsjön, Fläten, Stavsjön, Björnsjön och Virlången. Antal lokaler: 7 Ephemera vulgata förekommer både i sjöar och i vattendrag över hela landet. Den tycks dock föredra större vatten än flertalet andra dagsländearter. Larver av arten torde vara vanligast på 3-4 m djup, men förekommer även grundare vid stränder om ph är tillräckligt högt (Lingdell & Engblom 2002). Inom släktet Ephemera finns ytterligare minst två arter i Sverige: Ephemera danica (O. F. Müller, 1764), åsandslända, vars larver främst påträffas i rinnande vatten, och den som missgynnad (NT) rödlistade Ephemera glaucops (Pictet, 1843) som hittills bara hittats på en lokal i Vänern (Västergötland), i sjön Yngern i Stockholms län, och som vuxna flygande individer vid stranden av Mälaren, Bro (Stockholms län). Livscykeln inom släktet är, beroende på vattentemperaturen, minst 3-årig. Larverna, som är detritusätare, gräver gångar i bottensedimentet men kan också förflytta sig längre sträckor simmande över bottnen. Det optimala habitatet för larverna utgörs av en måttligt vegetationsrik sandbotten med stort inslag av organiskt material. E. vulgata är, liksom övriga arter inom släktet, mycket försurningskänslig och slås ut vid ett ph under 5,5. Arten är en känd kolonisatör efter kalkning och har påträffats i ett flertal sjöar och vattendrag i landet efter att kalkningsåtgärder vidtagits (Lingdell & Engblom 2002). E. vulgata är tidigare påträffad inom Kilaåns vattensystem (Lingdell & Engblom 2000). Den är allmänt förekommande i sjöar och större vattendrag inom Södermanlands län. Figur 64. Larv av sandslända (Ephemera sp.). Ill. Nicklas Jansson. 94

17 Caenidae (Slamsländor) De i Sverige sju förekommande arterna inom denna familj tillhör de minsta bland våra dagsländor. De flesta Caenis-arterna (larver och vuxna) är under 5 mm i kroppslängd. De förekommer i de flesta limniska habitat. Några arter kan även uppträda i grunda brackvattenmiljöer. De flesta larver inom familjen, är dåliga simmare som mestadels tar sig fram krypande på ytan av slambelagda bottnar, där de livnär sig på partikulärt detritus och mikroskopiska påväxtalger. Samtliga arter inom släktet Caenis är föroreningståliga och förekommer i högsta tätheter i naturligt näringsrika vatten. De är dock mycket försurningskänsliga och slås ut vid ett ph under 5,5 (Lingdell & Engblom 2002). Figur 65. Larv av slamslända (Caenis sp.). Ill. Nicklas Jansson. Caenis horaria (Linnaeus, 1758) Svenskt namn saknas Lokaler: Lövsjön ( syd Svartkärr ), Övre Ålsjön, Stora Ydden, Stora Kosjön, Fläten, Stavsjön, Björnsjön, Virlången, Fadadammen, Kvarnsjön och Rinkebysjön. Antal lokaler: 11 Denna art är den allmännaste inom släktet Caenis. Den förekommer i de flesta typer av sjöar, dammar och vattendrag i Sverige. Arten har dock, troligen på grund av sin mycket korta tid som flygande adult, svårt att återkolonisera tidigare försurade vatten. Indikationer finns på att det i snitt tar nio år efter att kalkningsåtgärder vidtagits innan arten påträffas igen (Lingdell & Engblom 2002). C. horaria är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Lingdell & Engblom 2000) och är allmänt förekommande i sjöar och vattendrag i Södermanlands län. Caenis luctuosa (Burmeister, 1839) Svenskt namn saknas Lokaler: Övre Ålsjön, Stora Gändeln, Fläten, Stavsjön, Björnsjön, Virlången och Rinkebysjön. Antal lokaler: 7 Arten är, tillsammans med föregående, mycket allmän i de flesta typer av sjöar, dammar och vattendrag i södra och mellersta Sverige. Caenis luctuosa har dock även påträffats i Norrland men når inte lika långt norr ut som C. horaria (Degerman et al. 1994). Livscykeln hos C. luctuosa överensstämmer väl med övriga arter inom släktet. C. luctuosa är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Lingdell & Engblom 2000) och är allmänt förekommande i sjöar och vattendrag i Södermanlands län. 95

18 Caenis rivulorum Eaton, 1884 Svenskt namn saknas Lokal: Stora Kosjön. Antal lokaler: 1 Arten har spridda förekomster i hela landet men förefaller ha en västligare utbredning än föregående Caenis-arter. Caenis rivulorum är framför allt funnen på lokaler i Skåne och i Västsveriges kalktrakter samt i delar av det inre Norrland. I Södermanlands län har arten tidigare endast påträffats på två lokaler, varav Kilaåns vattensystem är den ena (Degerman et al. 1994, Lingdell & Engblom 2000). Caenis robusta Eaton, 1884 Svenskt namn saknas Lokal: Fadadammen. Antal lokaler: 1 Arten föredrar små näringsrika vatten med mycket vegetation. Caenis robusta är i Sverige funnen i ett bälte från de västliga kalktrakterna i Västergötland till Västmanland, Södermanland och Uppland i öster. Arten är ofta lokal och uppvisar stora utbredningsluckor. Dess populationer är troligen genomgående individfattiga (Degerman et al. 1994). Den har på senare år även rapporterats från de urbana parkmiljöerna inom Stockholms nationalstadspark, Uppland. Här förekommer C. robusta i små och starkt kulturpåverkade dammar på Norra Djurgården (Lundberg, 1996). Troligen har arten relativt nyligen spridit sig västerut till Sverige. Den är tidigare rapporterad från Finland, där C. robusta påträffats i bl.a. hällkar inom den åländska skärgården (Saaristo, 1966). C. robusta är inte tidigare känd från Kilaåsystemet. Arten kan inte anses allmänt förekommande i Södermanlands län. Små lokala populationer kan dock påträffas. Anmärkning 57 arter av dagsländor är hittills påträffade i Sverige. En av dessa, Prosopistoma foliaceum (Fourcroy, 1785), vars märkliga karplusliknande larver lever i starkt strömmande vatten, är dock med stor säkerhet försvunnen ur landet. Arten påträffades senast 1907 och 1919 på några lokaler i södra Sverige (Mörrumsån och Lagan) och har ej återfunnits sedan dess (Engblom 1996). Om tidigare rapporterade dagsländefynd (Lingdell & Engblom 2000) inkluderas så har hittills 23 arter/taxa påträffats inom Kilaåsystemet. Dessa utgör knappt hälften av de i Sverige förekommande. Samtliga arter/taxa av dagsländor, angivna från Kilaåsystemet, listas i Tabell

19 Odonata (Trollsländor) Introduktion Totalt har 22 arter/taxa av trollsländor påträffats i sjöarna (Tabell 58). Av dessa har 19 identifierats till art. Samtliga påträffades som larver. Nomenklaturen i detta avsnitt följer Norling & Sahlén (1997) och de svenska namnen Sahlén (1996). Information om trollsländornas utbredning och biologi i Sverige finns hos Sandhall et al. (1977). Kompletterande, modernare uppgifter finns hos Norling & Sahlén (1997) samt Sahlén (1996, 2002a, 2002b). Trollsländorna i Norden, med utgångspunkt från danska förhållanden, har behandlats av Fogh Nielsen (1998). Detaljerad information om de i Sverige respektive Europa förekommande arterna finns hos Sandhall (1987) och Askew (1988). Trollsländornas värde som miljöindikatorer behandlas av Moore (1984). Totalt 59 arter har hittills påträffats av ordningen Odonata (trollsländor inklusive flick- och jungfrusländor) i Sverige. Här medräknas fyra tillfälligt gästande arter: långväga smaragdflickslända (Lestes barbarus), sibirisk vinterflickslända (Sympecma paedisca) (Körkmacken 2000), vandrande mosaikslända (Hemianax ephippiger) och Sympetrum fonscolombei (Ottvall 1997). Bland de 55 stationära arterna i Sverige är dvärgflickslända (Nehalennia speciosa) troligen utgången. Ytterligare 8 av de stationära arterna är nationellt rödlistade i olika kategorier: sydlig smaragdflickslända (Lestes virens), vinterflickslända (Sympecma fusca), månflickslända (Coenagrion lunulatum), mindre kustflickslända (Ischnura pumilio), kilfläckslända (Anaciaeshna isosceles), grön flodtrollslända (Ophiogomphus cecilia), tundratrollslända (Somatochlora sahlbergi) och spetsfläckad trollslända (Libellula fulva) (Gärdenfors 2000). Detta innebär att 9 av 55 förekommande trollsländearter i landet är att betrakta som hotade till sin existens. Denna situation kan jämföras med tillståndet i andra delar av Europa, t.ex. i Schweiz, där 43 av 73 arter bedöms som enbart lokalt förekommande, hotade eller utgångna ur landet (Wildermuth 1981). I det tidigare Västtyskland ansågs bara 22 av 71 arter ha en relativt säker framtid enligt Schmidt (1977). I Tyskland är numera alla trollsländor fredade och inte ens vanligt förekommande arter får infångas utan tillstånd. Detta innebär att även om den svenska trollsländefaunan är klart artfattigare än den kontinentala europeiska, så är procentuellt sett betydligt färre trollsländearter hotade hos oss. Citronfläckad kärrtrollslända (Leucorrhinia pectoralis) är t.ex. hotklassad enligt EU:s habitatdirektiv men är inte nationellt rödlistad, eftersom den bedöms vara relativt spridd i Sverige. Detta ger oss ett nationellt ansvar för att vårt land även i fortsättningen skall kunna tjäna som refugium för arter som i det kontinentala Europa kan vara akut hotade. Miljökrav hot Relativt litet är känt om hoten mot trollsländornas livsmiljöer i Sverige, främst beroende på att många arters biologi fortfarande är dåligt känd. Några exempel på möjliga hot är vattenreglering, igenväxning, eutrofiering, avverkning av strandskog runt sjöar, torvbrytning m.m., medan försurning ej verkar spela någon större roll (Sahlén 1996). Eftersom gruppen, i likhet med flera andra insektsordningar, har ett vattenlevande larvstadium och ett landlevande (flygande) adultstadium kan störningar i såväl vatten- som landmiljön vara av betydelse, även om det förra troligen spelar en betydligt större roll. 97

20 Aktuell kunskapsnivå Trots att åtminstone de större trollsländearterna (underordningen Anisoptera) är stora och spektakulära insekter, är ändå deras utbredning, både regionalt och nationellt, förvånansvärt dåligt känd. Vid två parallella inventeringar sommaren 1997 i Södertälje kommun (larvstadier) och i Botkyrka kommun (huvudsakligen inriktad på vuxna djur) hittades flera för Södermanland nya arter: gungflymosaikslända (Aeshna subarctica), spetsfläckad trollslända (Libellula fulva), myrtrollslända (Leucorrhinia dubia) och (möjligen) ljus U-flickslända (Coenagrion puella). Dessutom gjordes fynd av den nationellt rödlistade vinterflicksländan (Sympecma fusca) på tre lokaler, inklusive en brackvattenslokal (Ekestubbe 1998, Dannelid & Ekestubbe 2001). Fyndet av den rödlistade arten spetsfläckad trollslända (L. fulva) var det första i Svealand (Dannelid & Berglund 1998). Ytterligare tre trollsländeinventeringar har på senare år genomförts i Södermanland. En inventering hade som syfte att ta reda på eventuell förekomst av den EU-listade arten citronfläckad kärrtrollslända (L. pectoralis) inom presumtiva Natura områden (Ekestubbe 1999a). Den andra inventeringen under 1999 hade som målsättning att kartlägga trollsländefaunan på sjölokaler inom två av Luftfartsverket föreslagna alternativa lokaliseringar av en ny flygplats på Södertörn (Ekestubbe 1999b). Slutligen utfördes i Södertörnsekologernas regi en omfattande inventering i 10 kommuner på Södertörn under år 2000 (Ekestubbe et al., under tryckning). Trollsländor i praktisk naturvård Inom den praktiska naturvården eftersöks hanterbara verktyg för att på ett effektivt och uttömmande sätt kunna göra naturvärdesbedömningar av olika typer av biotoper. Att eftersöka arter som fungerar som biologiska indikatorer är ett hjälpmedel i situationer där kontinuerlig biologisk övervakning är omöjlig. Flera arter och organismgrupper har använts som indikatorer för olika tillstånd och kvalitet i olika naturtyper (jmf bl.a. Hallingbäck 1991). Trollsländor är en av de grupper som för närvarande studeras som potentiell biodiversitetsindikator (Sahlén & Ekestubbe, under tryckning). Mer information angående de i gruppen ingående arternas biologi och aktuella utbredning i landet är dock eftersträvansvärd. Trollsländor är en ur flera synpunkter lämplig målgrupp för studier av sötvattenshabitatens tillstånd. De utgör en relativt begränsad (och därmed hanterbar grupp), både adulter och larver är generaliserade toppredatorer (befinner sig därmed högt i näringskedjan). Många arter har ett relativt långt larvstadium i vattnet (flera år), vilket innebär att de är beroende av kontinuitet och stabila förhållanden i vattenmiljön. De kan troligen även spegla miljöförändringar i omgivningen (se Miljökrav hot ). Vidare är många arter stora nog att observera/ identifiera utan att de behöver infångas, vilket gör att de lämpar sig väl för t.ex. beteendeekologiska studier (Moore 1984). Trollsländorna ingår också i många människors medvetande och tillhör de djur som man förväntar sig och vill se vid en sjö eller våtmark, vilket innebär att denna djurgrupps rekreationsvärde också spelar stor roll ur ett naturvårdsperspektiv. 98

21 Zygoptera (Flicksländor) Platycnemis pennipes (Pallas, 1771) Flodflickslända Lokaler: Kvarnsjön och Rinkebysjön. Antal lokaler: 2 Arten förekommer i alla landskap upp till södra Dalarna och Gästrikland, utom på Öland och Gotland. Platycnemis pennipes föredrar rinnande vatten. Den hittas dock även i sjöar, främst i närheten av in- och utlopp. P. pennipes är speciellt vanligt förekommande i anslutning till näringsrika åar i jordbrukslandskapet. Att arten påträffats i två näringsrika sjöar i den nedre, starkt kulturpåverkade delen av Kilaåsystemet kan säkert förklaras av detta. P. pennipes är tidigare funnen i åsystemet (Lingdell & Engblom 2000). Arten måste anses som vanligt förekommande i Södermanlands län. Figur 66. Larv av flodflickslända (Platycnemis pennipes). Alkoholfixerat exemplar. Foto: Katarina Ekestubbe. Erythromma najas (Hansemann, 1823) Rödögonflickslända Lokaler: Åksjön (Stavsjö), Lövsjön ("syd Papptorp" och "syd Svartkärr"), Långsjön, Översjön, Kvarsjön, Åksjön (Simonstorp), Gransjön, Bolen, Stora Gändeln, Stavsjön, Virlången, Bålsjön och Rinkebysjön. Antal lokaler: 13 Arten förekommer i alla landskap upp till södra Dalarna och Gästrikland. Lokalt finns den även i stora delar av Norrland, speciellt vid kusten. Erythromma najas förekommer i ett brett spektrum av rinnande vatten och i sjöar. Den är dock vanligast i sjöar med stora öppna vattenytor där vattenvegetationen består av näckrosor. Honan lägger efter parningen sina ägg på undersidan av näckrosblad eller längs stjälkarna av dessa. E. najas är tidigare påträffad i Kilaåns vattensystem (Lingdell & Engblom 2000). Arten är allmän inom sjö- och åsystemen i Södermanlands län. Figur 67. Larv av rödögonflickslända (Erythromma najas). Alkoholfixerat exemplar. Foto: Katarina Ekestubbe. 99