Konst och arkitektur i tre nya stadsdelar

Transkript

1 Konst och arkitektur i tre nya stadsdelar Under 1980-talet byggdes det mest kontor i Stockholm. Mot decenniets slut började bostadsbyggandet ta fart igen men det saknades centralt belägen jungfrulig mark att bygga på. Istället för att fortsätta att bygga i ringar allt längre och längre utanför staden började man omvandla nedlagda industrifastigheter, hamnområden och bangårdar till mark för bostadsbyggande. Södra stationsområdet (överdäckad järnväg), St Eriksområdet (nedlagt sjukhus), Hammarby sjöstad (industriområde) och Liljeholmskajen (industri- och hamnområde) är alla exempel på centralt belägna områden där omvandlingen från den tidigare verksamheten till ett nytt, modernt bostadsområde har skett under en relativt kort period. I samband med bostadsbyggandet har ett flertal konstverk tillkommit. Några verk har bekostats av Stockholm stad men de flesta av verken är resultatet av fastighetsägarnas och byggföretagens investeringar. Eftersom konstverken har många olika ägare finns ingen komplett förteckning över de olika konstverken. Sammanställningen nedan tar endast upp de verk som vi tittar närmare på under de tre vandringarna under kursen men flera konstverk finns i framför allt Hammarby sjöstad. Marie Andersson & Eva Palmqvist Konstguider

2 St Eriksområdet När akutsjukhuset St Erik lades ner 1986 köptes marken av Stockholms stad i avsikt att upplåta den för bostadsbyggande. De första skisserna till området togs fram redan i slutet av 1980-talet men först 1994 påbörjades byggandet hade 770 lägenheter byggts i området. Ansvarig arkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor var Alexander Wolodarski. En gestaltningsidé och ett kvalitetsprogram utarbetades som de olika byggherrarna och arkitekterna skulle förhålla sig till. Man ville ha flera byggherrar och små byggenheter för att få en bra blandning men ville ändå från stadens sida att det skulle finnas en känsla av att husen hörde samman en blandning av tema och variation. Typiska 1920-talsområden som Atlasområdet, Röda bergen och Tysta gatan på Östermalm sågs som bra förebilder. I nyklassicistiska områden finns utrymme för en varierad färgsättning, individuellt utformade gårdar och plats för grönska. Utgångspunkten för planeringen har hela tiden varit platsens topografi, som bevarats och förstärkts. Några av de historiska sjukhusbyggnaderna har också bevarats och omvandlats till bostäder. Sjukhusets gamla huvudbyggnad och de två flyglarna revs dock. Kapellet flyttades ca 150 m till ett mer centralt läge i sjukhusparken. På så sätt bildades en slags naturlig kyrkbacke i parken och kapellet signalerar också att parken är offentlig, till skillnad från de mer privata gårdarna. Genom området går en siktlinje från portalen vid Fleminggatan, via den gamla sjukhusparken, vidare genom området ner till den brygga som avslutar siktlinjen. Kring denna siktlinje är de tre parkrummen grupperade: den gamla sjukhusparken inspirerad av engelska parker, Grubbens terrass med inspiration från strama barockträdgårdar och strandparken med sitt mer naturliga utseende. De högre husen har generellt fått en ljusare färgsättning och indragen så kallad kungsvåning för att dämpa monumentaliteten medan de lägre husens färgsättning anknyter till traditionella stockholmskulörer. För att få in ljus i lägenheterna i det ganska högt exploaterade området är takhöjden 2,85 m och fönstren stora, ofta med franska balkonger. Taken är antingen tegeltak eller svarta plåttak, precis som det vanligtvis är i innerstaden. Hiss- och ventilationsanläggningar gjordes skorstensformade och placerades rytmiskt i taklandskapet. Entréportarna är individuellt utformade, oftast i ek som genomgående material. Portarna gjordes också extra höga, dels för att markera dem i gatubilden men också för att på så sätt dämpa upplevelsen av bebyggelsens totala höjd. Kent Ullberg, Lekande uttrar, 1997 Hertha Hillfon, Duvan, 1999 Anna Mizak, Människor även kallad Bråttom, bråttom, 1999 Olle Brand, Korvhunden och Grodan, 1999 Sivert Lindblom, Skådespel, 2000 Torsten Renqvist, Sentida kors, 1999

3 Hammarby sjöstad Jan-Inghe Hagström på Stockholms stadsbyggnadskontor var den förste som såg området kring Hammarby sjö som ett sammanhängande område. Det första planprogrammet över Hammarby sjöstad presenterades 1990 men många frågetecken kring området fanns. Det var svåra grundläggningsförhållanden, markföroreningar och nödvändiga evakueringar som skapade frågetecken kring projektets förverkligande startar byggprocessen i norra Hammarbyhamnen (på Södermalmsidan, nära Skanstullsbron) och den norra sidan var färdigbyggd För den södra sidan var översiktsplanen färdig 1996, detaljplanen antogs 1998 (efter avslaget på OS-ansökan) och de första färdiga husen stod färdiga var ca lägenheter färdiga och området har ca invånare. När allt är färdigbyggt, omkring 2017, ska personer bo här i lägenheter. Innan planeringen av Hammarby sjöstad började var detta ett mycket lågutnyttjat område, trots närheten till både vatten och innerstad. Detta berodde på att stora delar av området var sjöbotten under industrialismens etableringsfas. Redan Gustav Vasa lät dämma Hammarby sjö, så att vattennivån var 5 m högre än idag. I samband med byggandet av Hammarbyleden torrlades sjön och nya kajer och broar byggdes. På södra sidan växte en kåkstad med småverkstäder och industrier upp på den gamla sjöbotten. Sickla udde var i princip ett träsk tills man fyllde igen det med sprängsten på 1940-talet. Där växte Lugnets småföretagarområde upp, även det ett ganska slummigt industriområde. Områdets historia och utseende gjorde det till en början svårt att sälja och hyra ut de första färdiga bostäderna i Sjöstaden. Folk såg det ruffiga och smutsiga och hade svårt att föreställa sig den omvandling av området som skisserna utlovade. Till Bostad 2002 var större delen av Sickla Kaj färdigbyggt och intresset för området ökade. Färgsättningen följer stadens traditionella färger med ljusare fasader närmast vattnet och kraftigare stockholmskulörer längre in på malmarna/i området. Sickla Kaj har fått en mer monumental utformning som områdets port eller entré med kraftigare färgsättning. Många av husen har indragen kungsvåning för att minska upplevelsen av byggnadens totala höjd. Veckade fasader och burspråk används flitigt för att ge även lägenheter längre bak i området en sjöglimt. Idag värderar vi vattnet oerhört högt. Förr var det transportmedel och bruksvara. Lars Englund, Instabil, 2008 Pål Svensson, Cirklarna kring Lasse och hans mamma, Gunilla Bandolin, Observatorium, 2002 Tomas Nordström, Fält, 2003 Bigert & Bergström, Solnegång, 2010 Lars Arrhenius, Livsfrisen och Uppvaktningen, 2010 Pål Svensson, Gråtande stenar, 2010 Dag Birkeland, Vattentrappa, 2002 Peter Linde, Pomona, 2009 Torgny Larsson, Födelsen, 2008 Måna Grivner, I väntan på någon, 2009 Thomas Nordström, Mer än bara vänner, 2008

4 Mara Ängqvist Klyvare, Giant Julia, 2009 Per B Sundberg, Ljuskronor, 2003 Fredrik Wretman, Inre uttryck, 2005 Per Hesse, Glacis, 2004 Herta Hillfon, Barn och hund samt Noaks ark, 2002 Kjell Ohlin, Opposite waves, 2002

5 Liljeholmen och Liljeholmskajen Liljeholmsområdet är ingen homogen och lättöverskådlig plats utan en samling av olika miljöer där det under de senaste 200 åren har bedrivits många olika verksamheter. Topografin med bergknallar, förkastningsbranter och sjön Trekanten skapar naturliga barriärer i landskapet medan järnvägsspår och motorleder skapar artificiella barriärer. Området är ett bra exempel på hur nedlagda industriområden kan omvandlas till attraktiva boendemiljöer med närhet både till innerstaden och till vattnet. Området kring Liljeholmstorget började planeras i mitten av 1990-talet. Planen innebar en överdäckning av tunnelbanan, och en ny bussterminal samt byggandet av bostäder och inomhusgalleria. Området kring Marievik, som ligger mittemellan Liljeholmstorget och Liljeholmskajen, omvandlades redan under 1980-talet, när grossister och småindustrier flyttade därifrån och tjänstemän flyttade in i storskaliga kontorsbyggnader. För närvarande pågår en fortsatt utbyggnad av Marieviksområdet med framför allt kontorsfastigheter. I området kring Sjövikskajen och Liljeholmskajen planeras för omkring lägenheter och arbetsplatser. Området beräknas vara färdigbyggt omkring Arkitekturen får här en betydligt monumentalare och djärvare utformning än i exempelvis Hammarby sjöstad. Bland annat planeras för fyra stycken 24-våningars hus längs kajen. För att åstadkomma olika karaktär på bostadsbebyggelsen har flera olika arkitekter och byggherrar anlitats. Ambitionen är att bygga innerstad, det vill säga kvarter och vägkorsningar samt restauranger, butiker och andra serviceinrättningar i entréplan. Rune Rydelius, Sländan och Båt med figur omgiven av ram, 2007 resp Johan Ferner Ström, Sebastians lekfulla frukter, 1998 Lenny Clarhäll, Malanganer, 2001 Anna och Wolfgang Kubach-Wilmsen, La storia della terra, 2001 Hertha Hillfon, Barnhuvud, 1976 Pål Svensson, Origin, 2001 Kerstin Ahlgren, Själsfränder, 2004 Lena Lervik, En berättelse om något vi glömt, 2003 Jan Svenungsson, En tidsmaskin på torget, 2010 Mia Andrée, Resa i hemmets mikrokosmos, 2011 Richard Fåhreus, Jag tänker på det eviga, 2011 Annika Oskarsson, Ovanlandet och hararnas hus, 2004 Richard Fåhreus, Geysir, 2010 Jenny Nolstam, 2009, 2009 Bitte Jonasson Åkerlund, Pudelodling och Bullen, 2010