Faktabank* Faktabank* Faktabank*

Transkript

1 Faktabank* Faktabank* Faktabank* A A capella sjunga utan ackompanjemang av något instrument Accelerando ökar tempot mer och mer Ackord minst tre toner som klingar tillsammans ett vanligt dur eller mollackord i grundläge har sina toner på 1a, 3e och 5e tonen i skalan en vanlig ackordsbeteckning är t.ex. D (d-dur ackord), Dm (d-moll ackord), D7 (d-dur ackord med tillägg av 7e tonen i skalan) B bakgrundsmusik har sedan antiken använts för att ackompanjera och ge stämning åt olika utommusikaliska aktiviteter, t.ex. i form av taffelmusik eller ceremonimusik. Sedan 1800-talet har bakgrundsmusik varit vanlig i offentliga miljöer. En viktig företeelse var "restaurangtrion", vilken dominerade fram till 1950-talet, då ny teknologi möjliggjorde en vidare användning av inspelad bakgrundsmusik. I arbetslivet ersatte inspelad bakgrundsmusik arbetssångerna, främst vid övergång till löpande band, för att ge stimulans vid extremt enformigt arbete. Sedan 1930-talet har bakgrundsmusik utgjorts av icke specialproducerad, dvs. "vanlig" musik, men även specialproducerad bakgrundsmusik har förekommit (t.ex. muzak och funktionell musik). Bakgrundsmusiken har marknadsförts som en speciellt produktions- och konsumtionshöjande musikform, vilket legat till grund för kritik: den har betraktats som manipulation. I dag används den också bl.a. som terapeutiskt och pedagogiskt hjälpmedel och för att ge social profil åt olika miljöer. Bordun C Coda Crescendo lång liggande ton ofta i ett lågt register som ligger som en matta i bakgrunden ofta samma ton i hela stycket. Speciella borduninstrument finns t.ex. i Indien. en kort avslutning svans efterhand starkare och starkare D Da Capo om igen

2 Didgerido en slags trätrumpet, som är gjord av en bit av en trästam ca 6-24 dm lång och 5-15 cm i diameter innanmätet har har ätits ur av termiter och jämnats ut med eld didjeridu är ett slags borduninstrument en lång grundton klingar hela tiden samtidigt klingar deltonerna här görs ibland hoppande mönster d används också som en megafon då den spelande gnolar sjunger eller skriker genom instrumentet - didjeridu Diminuendo efterhand svagare och svagare se vidare dynamik Durskala en skala i sju toner som klingar glatt dur och moll (för etymologi se dur och moll), de två tonsläkten som kommit att dominera den harmoniska tonaliteten i västerlandet från talet fram till våra dagar. De kan betraktas som olika varianter inom det diatoniska systemet. durtonalitetens centrum är en durtreklang, molltonalitetens en molltreklang. dur kan dessutom framställas i sina grunddrag genom en enkel och symmetrisk skala som har samma toninnehåll vid uppåtgående såväl som nedåtgående melodiska rörelser. Skalan beskriver dessutom genom sina skalegna ackord i viss utsträckning durtonalitetens harmoniska grunddrag. Molltonaliteten är betydligt mer komplicerad och kan inte representeras av en enda skala, då tonurvalet ändras med olika melodiska riktningar och harmoniska vändningar. Sålunda växlar t.ex. 6:e och 7:e skalsteget i a-moll mellan F och Fiss resp. G och Giss. Dessa skillnader mellan dur och moll ligger med all sannolikhet bakom de stämningar av ljus klarhet som knutits till dur och de mörkare, beslöjade atmosfärer som kommit att knytas till moll. Dessa stämningar har sedan hamnat i en självförstärkande tolkningscirkel. 2

3 Dynamik att förändra tonstyrkan starkt och svagt E - F Fade out Fine tonar ut, oftast i slutet på låten slut Form, en låt eller ett musikstycke kan indelas i olika större delar- melodier som återkommer i ett speciellt mönster t.ex. vers 1/ refräng / vers 2 / refräng / refräng /: A1, B, A2, B, B, Gubben Noak har formen: ABA G Gong en cirkelrund platta oftast av brons mer eller mindre buktig slås an med en skinn eller filtklubba kan också gjutas i ett halvklotformigt kärl i olika storlekar gong (malajiska go Øng, gu Øng, ett i grunden ljudhärmande ord), slaginstrument bestående av en rund, ofta kupig metallskiva med bakåtvikta kanter, ibland med buckla på mitten, som anslås med mjuk klubba. En gong kan ha bestämd tonhöjd och ibland kombineras flera gongar i hela gongspel. Gongen har sannolikt sitt ursprung som kultinstrument i de antika högkulturerna kring ö. Medelhavet. Viktigaste utbredningsområdet är Sydöstasien (t.ex. i Javas och Balis gamelanorkester) och Kina. I västerlandet användes gongen först som signalredskap från 1500-talet. På 1800-talet upptogs den i orkestermusiken, ofta för att ge exotisk karaktär. I nutida konstmusik är den vanlig som effektinstrument och som tonhöjdsbestämt instrument. Jfr gamelan. H I Improvisation efter en given mall spela eller sjunga en ackordföljd, melodi eller skala spela ett eget mönster fritt ur fantasin utan noter (det finns ofta en kompgrupp i bakgrunden) Intro spelas i inledningen av ett stycke t.ex. innan första versen 3

4 J K Koto en japansk brädcittra med 13 strängar traditionellt gjorda i silke numera vanligen nylon överdelen av resonanslådan är välvd med två ljudhål koton spelas med två plektron som är fästes på fingertopparna tonmaterialet är en femtonsskala (e, f, a h c) koton associeras och symboliseras till den konfucianska filosofin notationen består av en tabulatur som anger vilken sträng som ska anslås, ungefärlig rytm samt vissa höger och vänsterhandstekniker - Koton härstammar troligtvis från den kinesisk chi in e (kvint ner) a h c e f a h c e f a h de 13 strängarana koto [koto] (jap.), japansk brädcittra. Dess långsträckta ljudlåda ("standardkoton" 194 cm224 cm) har flat botten och välvt lock och placeras traditionellt på golvet. Strängarna av silke är normalt tretton och knäpps med plektrum på högerhandens tumme, pek- och långfinger. De stäms vanligen pentatoniskt och löper över A-formiga stall som är flyttbara för snabb omstämning. Vänsterhanden sköter dämpning samt hel- och halvtonshöjningar, som jämte glidtonseffekter och ornament kan erhållas genom nedtryckning av strängarna till vänster om stallen. Koto användes ursprungligen i hovmusiken, gagaku, senare även för solospel, ackompanjemang och i kammarmusik L M Maqam tonmaterial vanligt i arabisk musik maqam ('hemvist', 'uppehållsort', 'position'), plur. maqamat, centralt begrepp inom arabisk och turkisk musik (turk. makam), förenklat översatt med melodimodell. Delvis motsvaras maqam av modus i den västerländska musikterminologin. Varje maqam kännetecknas av en viss skala, där vissa toner (centraltoner) har större vikt än andra vid melodibildningen. En enskild maqam karakteriseras också av en viss riktning i den melodiska rörelsen (nedåtgående, uppåtgående eller en kombination av båda) och av vissa typiska melodivändningar och fraser. Termen har varit i bruk i arabisk musikkultur åtminstone sedan talet. I praktiken använder sig dagens arabiska konstmusiker av ca olika maqamat. 4

5 Mbira tumpiano en rad tungor av metall eller trä fastsatt vid en resonator ton avges när man knäpper på fingrarna - tonhöjden förändras genom att tungorna skjuts in eller ut ur sina fattningar eller filas tille en annan form mbi ra (shona), mbila, dimba, kalimba, likembe, chisanji, nsansi, sansa, populärt kallat tumpiano, afrikanskt knäppinstrument, bestående av ett antal lameller (tungor) av bambu eller metall monterade på en träplatta, eller en ihålig trälåda, över ett stall. Antalet lameller kan variera från ett fåtal till ca 60, ofta monterade i solfjädersform och på varandra liggande rader (manualer). En mängd skilda typer, storlekar och tonaliteter förekommer med olika benämningar på den afrikanska kontinenten. Mbira används både som soloinstrument och i ensembler för såväl religiösa som underhållande syften. Metronom en taktgivare /bild i musikkrysset nr 9/ markerar tempot. I vissa sångböcker står det en not = 160 markerar slag/minut en metronom finns ofta inlagd på en del syntar eller keyboard Metronomen består av ett urverk med reglerbar pendel som är fästad framför en skala med tempobeteckningar och siffror. Då metronomanvisningar förekommer i ett partitur måste förutom pendelns hastighet också rytmisk enhet anges. M.M. ("Mälzels Metronom") U=80 innebär således 80 pendelslag per minut med en fjärdedelsnot på varje slag. Numera tillverkas också elektron Mollskala en skala med sju toner som klingar vemodigt se vidare dur och moll N O Ostinato kort melodislinga eller rytmiskt mönster som återkommer flera gånger efter varandra upprepningstekniker över huvud taget, t.ex. folkmusikaliska melodiformler ("skvallerbytta bing bång") och upprepningsmotiv inom jazzen ("riff"). 5

6 P Panflöjt bsetår av ett antal sammanbundna pipor av olika längd oftast i form av en vinge de saknar tonhål och munstycke och anblåses på pipans övre kant den nedre är i allmänhet täckt och stäms ofta i en diatonisk eller pentatonisk skala med hjälp av lämplig mängd sand, jord eller vax pipans material är ofta bambu panflöjt, panpipa, grek. sy rinx, kantblåst flöjt, sammansatt av flera enkla pipor av olika längd i ving- eller knippform. Från antiken förknippas den med guden Pan. Instrumenttypen påträffas över hela världen i olika material, vanligen dock förvedade vassrör. Rören, som saknar tonhål, anblåses i övre änden medan den nedre ofta är täckt. Den rumänska panflöjten nai har blivit populär genom konserter och skivor. Pentatonisk skala femtonskala vanlig i äldre folkmusiktradition Q - R Raga ra ga (sanskrit r[ga 'färg', 'ton'), grundläggande melodiskt begrepp inom den sydasiatiska musiken. Varje enskild raga är en melodimodell med sin egen karakteristiska kombination av tonförråd, skaltyp, särskilt viktiga toner, speciella melodiska vändningar och utsmyckningar. Ragan har också sitt särskilda affektiva innehåll (rasa) och är ofta knuten till en viss tid på året eller dygnet. I konstmusiken tar ragan gestalt såväl i improvisationer som i kompositioner, medan den i folkmusiken snarare kan betraktas som en familj av besläktade fasta melodier. Resonator förstärker ljudet på gitarren är det resonanslådan Ritardando avtagande tempo S Sitar, är en långhalsluta med flyttbara greppband där glissandon spelas sitaren har 2-3 bordunsträngar, 4-5 melodisträngar och 12 stycken resonanssträngar den halvklotformiga instrumentkroppen är gjord av trä eller kalebass en kalebass kan också fästas vid halsens övre del för att öka resonansen sitaren spelas med ett finger plektrum Ravi Shankar sita r (hindi och urdu sit[r), indisk långhalsluta, gjord av teak och kalebass, med 4-7 spelsträngar och 2-3 bordun- eller rytmsträngar. Den speciella utformningen av stallet och de ca 12 resonanssträngarna ger sitaren en skimrande och surrande övertonsrik klang, vilken tillsammans med de goda möjligheterna till tonböjningar gjort sitaren till ett av de främsta instrumenten inom den nordindiska klassiska musiken.förutom den päronformade ihåliga instrumentkroppen har instrumentet en övre resonator av kalebass. Spelsträngarna, en melodisträng och resten borduner, är av metall liksom greppbanden, som är flyttbara för olika skaltyper. 6

7 Skala Alla melodier bygger på en skala eller tonmaterial som har olika tonsteg inom en oktav en durskala och mollskala har åtta tonsteg med hela eller halva tonsteg musik från andra länder bygger på andra skalor eller tonmaterial se även pentatonisk skala, maqam och raga T Tablas ett trumpar där den ena är gjord av trä och nästan cylindrisk och trumskinnet stäms i tre läge på trummans sidor den andra trumman är oftast gjord av metall och keramik och här kan inte tonhöjden förändras båda trummorna har en 7 cm stämfläck på skinnet som påverkar klangen Tempo hastigheten - långsamt eller snabbt tempo (ital., av tempus), hastigheten i ett musikstycke, dvs. hur snabbt pulsslagen följer på varandra. De italienska termerna, som används för skilda tempon kom i bruk på 1600-talet. Genom uppfinnandet av metronomen på 1800-talet försökte man införa en fastare konvention i fråga om tempobeteckningarnas absoluta värden, räknade i slag per minut. Förutom termer som anger fasta tempon förekommer sådana som innebär förskjutningar i musikens hastighet, t.ex. allt fortare eller allt långsammare. Exempel på tempobeteckningar är: Largo - brett, mycket långsamt Lento - långsamt makligt Grave - tungt, allvarligt Adagio - låmgsamt Anadante - lugnt, gående Moderato - måttligt fort Allegretto - något hastigt Allegro - hastigt Vivace - livligt Presto - snabbt Prestissimo - mycket snabbt U - V världsmusik, eng. world music, musikformer som blandar afroamerikansk rockmusik och traditionella folkliga musikformer. Benämningen förekommer i denna mening främst i Europa sedan 1987, då ett antal skivbolag i London beslöt att under etiketten världsmusik marknadsföra olika nationella och regionala populärmusikformer. I USA har world music betydelsen "all världens musik", medan blandformerna kallas World Beat (i Tyskland Weltbeat). Det tyska begreppet Weltmusik har använts av bl.a. musikforskaren Georg Capellen ( ) från 1906 för blandformer mellan västerländsk och orientalisk musik och av tonsättaren Karlheinz Stockhausen på 1960-talet för elektroakustisk musik med inslag av musikstilar från olika håll i världen. 7

8 Som världsmusik räknades till en början främst popmusik från Afrika (som highlife, kwela, swahili jazz, taarab, rai, soukous, juju och wassoulou) och Asien, främst från Indien och Pakistan (som filmi git, qawwali och bhangra). Under 1990-talet har begreppet vidgats till att omfatta nyare och äldre "etnisk" popmusik, och även vissa former av rent traditionell musik från så gott som alla världens länder. Till de mer kända stilarna hör tango, samba, forró, cumbia, calypso, soca, zouk, reggae, compas, salsa, merengue och altiplano från Latinamerika och Västindien; texmex, nutida klezmer, gospel, cajun, zydeco, indiansk musik av olika typer och bluegrass från Nordamerika; fasil, shaabi och al-jil från Turkiet och arabländerna, kroncong, dangdut, baila, chöömei, kayokyoku och enka från Syd-, Central- och Ostasien; aboriginee rock från Australien; steel och slack från Hawaii samt flamenco, fado och rebetiko från Sydeuropa. Nordeuropeisk modern folkmusik som baseras på äldre traditionell musik, främst från Brittiska öarna och Skandinavien har också kommit att betecknas som världsmusik. Vid mitten av 1990-talet började termen vinna mark i Sverige samtidigt som en rad nordiska grupper blivit etablerade världsmusikgrupper. Till dessa hör i Sverige Hedningarna, Garmarna, Väsen och Nordman, i Finland Tallari och Värttinä samt i Norge det samiska Mari Boine Band. X Xylofon stämda smala plattor av trä ordnade i tonhöjd över en resonator som kan ha en form av en kalebass - anslås med en klubba av trä, plast eller hårdgummi xylofon [-fo: n] (av xylo- och grek. phan\ 'ljud', 'ton'), familj av slaginstrument med stämda stavar eller plattor av trä (ofta med resonatorer) som anslås med klubbor. Sådana instrument har sannolikt ursprung i Sydöstasien, varifrån de för år sedan spreds till Afrika. Xylofonen förekommer över hela det svarta Afrika i olika former, från några få stavar placerade över musikerns ben eller över en grop i marken till sammansatta instrument med över tjugo stavar fästa på ram och försedda med kalebassresonatorer - instrument som i xylofonmusikcentra som n.v. Ghana, Uganda och s. Moçambique bär namn som bala, amadinda och timbila. Xylofoninstrument i form av marimba spreds från Afrika till Latinmerika. Till Europa kom xylofonen på 1500-talet med kringvandrande musikanter. Den traditionella europeiska xylofonen (först kallad Strohfiedel) har stavar ordnade i tre rader på en halmbädd eller upphängda fjädrande över en träram och spelas med skedliknande träklubbor. Vår moderna xylofon, med plattor ordnade likt en klaviatur över ca 3½ oktaver och med metallresonatorer, är ett vanligt orkesterinstrument sedan slutet av 1800-talet (första gången använt i Saint-Saëns' "Danse macabre", 1874). Den spelas med klubbor av trä, hårdplast eller gummi och plattorna görs förutom av trä även av plastmaterial. Y Z Zurna, ett orientaliskt blåsinstrument liknar oboen med nasal klang zurna [zurna] (turk. och persiska), blåsinstrument i den asiatiska och nordafrikanska skalmejfamiljen. Skalmejor med liknande namn finns i ett bälte från Grekland 8

9 (zournas) och Makedonien (zurla) till Kina (suona). Turkisk zurna tillverkas vanligen i plommonträ med åtta fingerhål och ett dubbelt rörblad av vass. Instrumentet har en gäll, nasal klang och används oftast tillsammans med trumma. Zurna var det viktigaste instrumentet i de osmanska janitsjarensemblerna och är i dag betydelsefullt i folkmusiken. fakta hämtad från Sohlmans lexikon, samt NE, Hämtat från Nationalencyklopedin

10 10

11 11

12 Waltzing Matilda betraktas ofta som Australiens inofficiella nationalsång melodin är en gammal skotsk marschmelodi - Waltzing Matilda syftar på packningen som luffare bär på ryggen och som slänger hit och dit när han går själva historien bakom texten fick författaren berättad för sig på en farm i Queensland en farmare, Macpherson, var ute och red tillsammans med tree beväpnade soldater (troopers) då upptäckte de en luffare (swagman) som slagit läger i skuggan under ett eukalyptusträd (coolibah tree) intill en damm (billabong) eftersom luffaren just slaktat ett stulet får (jumbuck) blev han rädd och i rena förskräckelsen hoppade han ner i dammen och drunknade 12

13 13