Hur känner vi Gud? Eller gör vi det? (Teologi i Söderhöjdskyrkan 10/12-09)

Transkript

1 Hur känner vi Gud? Eller gör vi det? (Teologi i Söderhöjdskyrkan 10/12-09) 1. Visst vet vi väl hur Gud är? Ungdomsläger på Bödagården på Ölands norra kust. Jag är 14 eller 15 år gammal och vi har haft mycket starka kvällssamlingar under lägret med känslostark lovsång och många innerliga vittnesbörd. Jag står och sjunger och är glad över att vara med, men samtidigt känner jag inte vad de andra verkar känna just den kvällen. Jag har upplevd den starka gudsnärvaron andra kvällar, men inte just nu. Istället upplever jag att jag kan gå ut och ta en promenad ner mot stranden. Jag går ner i den totalmörka augustikvällen och sätter mig på en sten och tänker egentligen inte på något. Sedan börjar tankarna formas i någon slags bön och jag sluter ögonen. Jag börjar att gråta, storgråta, hejdlöst gråta och jag känner Gud så otroligt starkt. Efteråt och när jag pratat med ungdomspastorn om min upplevelse gav han mig Ps 51 som referens, speciellt v , Herre, öppna min mun, jag vill sjunga ditt lov. Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det. Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud. Jag har sedan dess aldrig känt Guds närvaro så tydligt och konkret även om det hela tiden var en inre upplevelse. Men jag räknar den som lika otvivelaktig som vilket möte jag haft med vilken annan person som helst. Och det har verkligen hjälp mig för när jag mött skeptiska argument eller övertygade ateister har jag inte kunnat bortse från min gudsupplevelse. Men det intressanta med den, och jag tror inte att det är någon efterkonstruktion, är att jag så starkt upplevde ett möte med en person och inte bara någon omutbar kraft upplevelsen beskrevs så väl av psalmen, skriven 3000 år tidigare av David. På så sätt tänker jag att jag känner Gud genom upplevelsen. Samtidigt har jag funderat och funderat och har faktiskt lyckats läsa en hel del böcker om Gud och försöker även, som de flesta här skulle jag tro, läsa bibeln med viss regelbundenhet för att lära känna Gud bättre och mer. Min tro är att jag faktiskt lär känna Gud bättre och att det är just Gud som jag möter i detta tänkande och teologiserande och att det inte bara är mina egna drömmar om hur en gud bör vara som jag möter. Men hur känner vi Gud? Kan vi vara säkra? Det jag försöker få fram med utgångspunkt från mitt egna liv är att vi lär känna Gud dels genom intellektet, men också, och kanske än tydligare, genom erfarenheter, eller till och med uppenbarelser av Gud. Tittar man på historien är det ungefär det vi finner och ska man hårddra det vilket jag kanske gör här nedan så har vi antingen filosofernas väg till Gud eller mystikernas väg till Gud. Men jag håller inte riktigt med någon av dem vilket gör att vi även ska se till de som kallas negationernas väg till Gud. 2. Filosofernas gud och gudsbevis Under större delen av filosofins historia har filosofer grubblad över Gud, hans existens och karaktär. Redan Platon och Aristoteles hade fundering kring Gud och la fram varierande teorier kring Gud. Aristoteles var kanske den enda av dem såsom formade vad vi skulle kalla ett bevis för Gud, men vi kommer att se hur viktig Platon är för våra föreställningar om Gud, speciellt för mystikerna. Vi ska inte gå in i någon detaljerad genomgång av de olika bevis som presenterats av filosofer, men vi behöver göra en översikt för att sen dra några slutsatser av filosofernas mödor. Börjar vi med 1

2 Aristoteles möter vi ett mycket långlivat bevisförande för guds existens nämligen det om den första orsaken. Aristoteles menade att orsakskedjor inte kan gå bakåt i evighet, utan måste ha en början. Denna början kan inte själv ha behövt en orsak, utan är den orörliga röraren, för att översätta ett engelskt uttryck slarvigt. Och även om Aristoteles menade att denna rörare är evig och oföränderlig menad inte Aristoteles att gud var helt statisk eller inaktiv. Den orörde röraren lever och är aktiv och är orsaken till alltings existens. Men för att kunna vara orörlig samtidigt som han sätter rörelse igång kan det inte röra sig om något materiellt eller något som är som oss. Det enda som passar inte på en sådan beskrivning är Gud i sådana fall. Gud kan skapa utan att själv vara skapad. Gud kan sätta i rörelse utan att själv blivit satt i rörelse. Mycket av Aristoteles tänkande togs över av Thomas Aquinos som formulerade fem kända gudsbevis. Grundförutsättningen för argumenten är, som för Aristoteles, att ingenting kan härledas bakåt i evighet, s.k. oändlig regression. De fem bevisen kan sammanfattas som 1) rörelse existerar, någon måste vara den första att röra sig, 2) orsakssamband existerar, någon måste vara den första orsaken, 3) att bli till och att upphöra att existera finns, så för att världen ska fortsätta existera måste något oföränderlig garantera världens existens, 4) det finns olika grader av kvaliteter hos saker, därför måste något vara en perfekt grund till dessa och slutligen, 5) det finns mening i världen, därför måste det finnas ett intellekt som kan leder världen. Det här sättet att resonera brukar kallas det kosmologiska argumentet och det finns en klar risk här att det leder till tron på en mycket grekisk orörlig och känslolös gud, då de enda karaktärsdragen guden får är den av vara den fundamentala orsaken, rörelsen eller existensen. Det var inte det Aquinos trodde om Gud, men hans argument kan leda åt det hållet likväl. Ett ytterligare bevis är det s.k. ontologiska gudsbeviset med Anselm av Canterbury som främsta förespråkare. Det innebär, i mycket förenklade termer, att Gud måste existera för att Gud är summan av allt det högsta vi kan tänka oss, perfektion, evighet, sanning och en existerande Gud är större än en icke existerande gud, därför måste Gud även finnas. Vi lämnar det ganska snabbt för det har ingen större vikt för dagens diskussion om Gud. Men det har däremot det teleologiska gudsbeviset, eller argumentet från design. De mest kända presentationerna av bevisen kommer från René Descartes (1600-tal) och senare William Paley (1700-tal). Argumentet har en viss elegans och övertygande enkelhet över sig. Det är mycket enkelt att sammanfatta. Världen ter sig helt enkelt så komplex att det måste finnas ett intellekt bakom den som har designat den. Paleys argument lyder att om man skulle hitta en klocka på marken, ta upp den och undersöka den så skulle man komma till slutsatsen att någon måste ha skapat den. Samma slutsats hävdar han att man måste komma till med världen. Nu ska vi inte gå in i debatten evolution versus design, utan vi håller oss till frågan om Gud. Min syn är nämligen den att vi visst kan se en skapare genom att skåda skapelsen, men jag tror att det är fel väg att börja med det teleologiska argumentet. För vad kan vi egentligen säga om den där intelligenta designern förutom att han eller hon har designat en värld? Paley ville mena att vi kunde sluta oss till att den är god och kärleksfull och väldigt lik den kristne Guden, men går verkligen det när vi ser hur världen ser ut? Om man nu ska hålla sig till gudsbevis så gillar jag snarare Pascals argument bäst. Han bevisade inte Guds existens utan la fram en slags spelteori istället. Den positionen där jag förlorar minst och vinner mest är om jag tror på Gud. Om Gud då inte finns har jag inte förlorat nämnvärt och om Gud finns så har jag vunnit avsevärt mycket. Men jag är lite osäker på nyttan med några gudsbevis. 2

3 För jag tror inte riktigt att utgångspunkten ska vara en slags ateism som sedan ska övertygas till en teism med goda argument. Det är snarare lika bra att ha en kristen Gudstro som utgångspunkt och sedan visa på att den är intellektuellt hållbar. Och det var det många filosofer gjorde som t.ex. Aquinos. Men utgångspunkten för mig är ändå att människan inte kan nå någon större insikt om Gud utan att han uppenbarar sig. Det är då genom uppenbarelsen vi vet att Gud är skaparen, men sedan måste vår teologi vara trovärdig inför vetenskapens upptäckter. Jag kan t.ex. inte acceptera en ung jord - teori och jag tror inte att bibeln lär en sådan syn på världen heller. En trovärdig teologi ger en trovärdig tolkning av verkligheten. Jag tycker att C.S. Lewis beskriver det bäst när han skrev I believe in Christianity as I believe in that the Sun has risen, not only because I see it, but because by it I see everything else. Med andra ord kan vi kanske inte övertyga någon till att tro genom att presentera gudsbevis, men vi kan kanske övertyga någon om kristendomens sanning genom att presentera en tro som på ett övertygande sätt förklarar våra liv och vår verklighet. Men vi har inte kommit långt i frågan om hur vi känner Gud? Just nu kan man kanske känna att vi inte känner Gud vidare värst bra. Men jag har tro att vi faktiskt känner Gud. 3. Apofatisk teologi De östortodoxa kyrkofäderna, speciellt de som kallas de kappadokiska fäderna, fann sig i en speciell teologisk situation. Det fanns nämligen en person som hette Eunomios som hävdade att vi helt och fullt kan känna Gud i sitt innersta väsen. Han menade dock att Gud inte blev människa i Jesus, utan att Jesus var ett slags mellanting. Dessa läror ville de kappadokiska fäderna bemöta och motbevisa som okristna. När Eunomios menade att vi kan komma till Gud genom speciell kunskap menade de kappadokiska fäderna att Gud är bortom våra försök att nå, förstå och vara del av honom. Men när Eunomios sa att Jesus inte var Gud inkarnerad svarade de, å andra sidan att helt och fullt Gud har gjort sig känd i Jesus, helt och fullt människa. De var alltså tvungna att gå en svår balansgång, mellan å ena sidan häva att Gud faktiskt helt och hållet blev människa och därför kan vi känna Gud, men å ena sidan är Gud transcendental, alltså bortom vår förmåga att känna honom och oförmögen att förstås med språkets metaforer, bilder och analogier. Jag tror dock att den här balansgången är absolut nödvändig för att hålla sig inom renlärig kristen tro, hur svår den än må vara att utföra. Jag tycker själv att de kappadokiska fäderna lyckades riktigt bra och vi accepterar egentligen deras sätt att tänka varje gång vi bekänner oss till den nicenska och apostoliska trosbekännelserna., speciellt frasen Jag tror på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern i den nicenska trosbekännelsen. Men vad är då apofatisk teologi? Den teologi som hävdar att Gud är bortom varje mänskligt försök att summera Gud? Den apofatiska teologin kallas ibland negativ eller negationernas teologi, inte för att den är pessimistisk utan för att den utgår från ordet inte / icke. Detta gör man enligt östortodoxa teologen Georges Florovsky för att Gud är bortom och högre än alla definitioner och påståenden vi kan ställa om Gud. Ordet inte eller icke ska kanske därför snarare förstås som över eller just bortom. Vi har ett exempel på detta just i den nicenska bekännelsen Jesus är före all tid, alltså övergår tiden och Jesus är icke skapad, vilket kan ses som att Jesus som andra personen i treenigheten är bortom rummet. Gud genom den apofatiska teologin kan därför sägas vara oskapad och utan början, obegränsad, oföränderlig, icke-kroppslig, osynlig och ogripbar. Men betyder inte det här att vi ändå definierar Gud? Jo, det kan man på ett sätt säga, men de kappadokiska fäderna stannade inte här. Utan de, som 3

4 jag nämnde tidigare, såg Gud som överbryggande, transcendent över även negationerna. Gregorius av Nyssa speciellt, som var en av de tre kappadokiska fäderna, pratade om hur Gud både är mörker och ljus. Gud är det mörker Mose möter på Sinai och som tyder på avskildhet och det bortom våra sinnesförnimmelser. Men Gud är också det ljus lärjungarna möter på Tibor, förklaringarnas berg. Att Gud både kan vara ljus och mörker är ett tecken på hur Gud är bortom och utanför både det våra sinnen upplever och tankar kan omfamna. Det blir därför inte en motsägelse, även om det är det, när man talar om att se det osynliga eller att förstå det oförståeliga just för att det handlar om att möta någon som överbryggar vårt förstånd. Det här ligger mycket nära mystiken, men det är grunden i en hälsosam mystik skulle jag vilja säga. För som grund till dessa tankar ligger hela tiden vissheten om att Gud har gjort sig synlig och gripbar i Jesus. När vi möter Gud som bortom allt är han samtidigt helt och hållet närvarande, detta för att Gud inte är något märkligt väsen, utan för att Gud är person. Men det finns dock olika sorters mystik och jag kan säga redan här att jag generellt är skeptisk till det som kallas mystik Mystik vad är skillnaden? Även om skillnaden är mycket hårfin så skulle jag vilja säga att det finns en skillnad mellan det jag nämnde som apofatisk teologi och det som vi nämner mystik. Den apofatiska teologin har sin utgångspunkt i att Gud gjort sig känd genom Jesus inkarnationen, men att Gud trots det är transcendental, alltså bortom vår förståelse och förmåga att nå honom. Inom en del, eller kanske t.o.m. mycket av mystiken fokuserar man på den senare delen av det påståendet, att Gud är transcendental, men att man ändå kan nå Gud genom just mystikens metoder. När man försöker möta Gud på det sättet verkar det även vara lätt att förlora tanken på att Gud är person. Gud blir snarare ett väsen, en kraft, något som hamnar närmre filosofernas och speciellt Platons, eller neoplatonismens Gud. Neoplatonismen är egentligen bara en utveckling av Platons idéer där man tog vissa av Platons tankar och systematiserade dem. Man hade en tydligare tanke om att materia är någonting avskilt från det sanna och goda och att själ och kropp står i motsats till varandra. Dessa tankar utvecklades främst av en person som heter Plotinos och de blev populära bland de s.k. gnostikerna. Gnostikerna menade att man kan komma till gud genom speciell kunskap som man kunde nå genom vissa steg och processer när man väl var redo för dem. Genom att söka sig inåt i sin själ och genom att frigöra sitt sinne kan man nå Gud enligt gnosticismen. Man hör hur nära det här ligger mycket av mysticismen. Inom mysticism talar man mycket om att möta Gud i mörkret och i avskildheten och man kan hänvisa till Johannes av Korsets uttryck själens dunkla natt och att man i mörkret och sökande i själen möter Gud. Men det var inte riktigt så Johannes av Korset menade, om man ska följa Tomas Sjödins tolkning, vilket jag är villig att göra. Johannes av Korset sökte sig inte till natten utan led av andlig torka och en känsla av att Gud hade övergivit honom när han låg ensam i en mörk fängelsecell. Han kände att när han verkligen behövde Gud så var Gud som mest främmande för honom, men, som Sjödin skriver, något hände med honom i cellen, ett möte med Kristus, en viss vänlig närvaro och kraft. Släpad över sina egna resursers tröskel blev hans enda tillflykt den Gud som strömmar in i livets mörkaste kyffen. I mörkret avslöjades Kristi villkorslösa längtan efter att få älska honom. (Ett brustet halleluja, 2008, sid. 54.) 4

5 I det mörkret, det verkliga mörkret av övergivenhet, ondska och ibland tortyr, har många funnit att Kristus varit extra närvarande. Om man läser Richard Wurmbrandts fruktansvärda, men också upplyftande berättelse om sin tid i rumänska kommunistiska fängelser, eller om man läser 165 dagar om Daniel och Paulina Brolins fångeskap i Dagestan ser vi att Jesus är nära de som lider. Men det är inte riktigt det mörkret vissa mystiker verka mena. Det verkar finnas en längtan att söka sig till avskildheten och mörkret hos vissa mystiker, som om smärta nödvändigt skulle föra en närmre Gud. Det främsta exemplet på detta är nog Meister Eckhart som levde runt Holland/Belgien mot slutet av 1200-talet/tidigt 1300-tal. Hans läror är tydligt influerade av neoplatonska läror och han pratar om att man måste söka en inre, själslig fattigdom för att möta Gud. Han har egentligen inget till övers för de verkligt fattiga, utan menar att själen är det enda man bör fokusera på. Här ser vi hur det neoplatonska föraktet mot det materiella kommer tillbaka. Målet för Eckhart är en total avskildhet från jaget, då kan själen komma i total gemenskap med Gud och då behöver man inte ens böner för att kommunicera med Gud. Märk här hur Jesus har blivit perifer för mötet med Gud. Nu är kanske Eckhart någon av de mer extrema mystikerna och hans läror har blivit fördömda av kyrkan, men likväl tas han upp åter och åter igen av andliga författare som t.ex. Wilfrid Stinissen och Peter Halldorf. I en uppsats som heter Tystnad råder, skriven av en vän till mig, Christer Svensson, kritiseras Peter Halldorf för att ha ett allt för nära samröre med just Eckhart och neoplatonska tankar i människosyn och frälsningslära även om Halldorf kritiserar neoplatonismen i andra områden. Jag har inte själv läst Halldorf så det är kanske orättvist att kritisera honom. Men man kan ändå undra vad Halldorf menar när han skriver att I djupet av människan, i vårt väsens centrum, är Guds avbild. När denna bild är dold under skikt efter skikt efter skikt av denna världens avlagringar är också Gud dold för oss. Vi ser inte längre ansikte mot ansikte. Menar han att vi faktiskt finner Gud om vi skulle lyckas gå inåt i oss själva och skala av dessa lager? Är det bibliskt? Är det så vi känner Gud? Menar han även, vilket Christer Svensson undrar, om det finns något i människan som är rent från synd och opåverkat från syndafallet, bara att det är så dold under syndens lager att vi inte kommer åt det? Det här sökandet inåt i själen är typiskt för mystikerna och även om Julian(a) av Norwich, talets England, har en mer renlärig och kristen mystik så menar hon ändå att man finner Gud genom sökandet inåt. En intressant syn dock är hur Julian ser en hasselnöt i Guds hand. Hon frågar vad det är och Gud svarar, Det är allt som är. Julian håller sig till tanken om Gud som skapare och Gud som åtskild från det skapade. Men när hon kommer till frälsningslära blir hon lite luddig om man får säga så. Hon verkar hävda att det i Guds kärlek finns en ytterligare plan bortom Jesus då hon inte kan tro att människor går förlorade. Och kanske visar även det här på svårigheten med mysticismen, att det är allt för enkelt att falla in i abstrakta kontemplationer om t.ex. Guds kärleks universalitet, medan man går miste om vad bibeln och i det här fallet Jesus faktiskt säger om Guds kärlek och frälsning. Åter igen, går vi till Stinissen och Halldorf (och även Lönnebo) verkar frälsning snarast komma från självinsikt och sökande inåt enligt Svensson. Lönnebo skriver, Finn dig själv och du finner honom. Finner du inte honom i dig själv kommer du aldrig att finna honom. Och Halldorf, Vilket är då målet? Det är självkännedom i ordets djupare betydelse. Medvetande om att hon är Guds avbild och bestämd att bli honom lik är den viktigaste insikten människan kan få m sig själv. Någon gräns för hur långt denna självkännedom kan leda finns inte, eftersom Gud är gränslös. Gudslikheten innesluter ett oändlighetsperspektiv. 5

6 Om jag får göra en bedömning så är jag mer oroad över citatet av Lönnebo än Halldorf. Nu borde jag verkligen läsa böckerna i sig själva, men som citatet står så låter Lönnebos tankar mycket mer buddhistiska än vad de gör kristna. På vilket sätt leder introspektiv självkännedom till frälsning enligt bibeln? Leder det till Gud enligt bibeln? Halldorf verkar snarare mena att självkännedom är ett slags mål och då kan han behålla att vägen till det målet är Kristus (vilket jag är rätt säker på att han tror). Men handlar verkligen frälsningen bara om att vi ska få ett nytt medvetande? Även om det är en vacker tanke att självkännedomen om att vara Guds avbild är gränslös så vet jag inte om den räcker för att frälsa mig. Och på vilket sätt lär vi känna Gud? Gör Gud sig känd genom vår självkännedom? Jag tycker därför att mysticismen, även om den hävdar den totala närheten, och till och med enigheten med Gud, verkar vara en mycket osäker väg till att lära känna Gud. Jag menar inte att retreats, eller ensamma bönestunder är fel. Vad jag menar är att det finns risker med en allt för stor hängivenhet till mysticism. Risker som att vi blir världsfrånvända och börjar se våra kroppar och det skapade som något dåligt, eller till och med ont. Risker som att vi glömmer bort vägen genom korset när vi upplever att vi är i sådan gemenskap med Gud. Jag menar absolut inte att vi inte ska vara glada över sådana upplevelser, men de blir fel om vi tror oss finna en Gud bortom den Jesus har visat för oss. Någon gång har jag hört, och jag tror det var hänvisat till Stinissen, att vi ska söka oss till Guden bortom treenigheten. Men jag tror först och främst inte att det finns någon sådan Gud och jag tror att det är här den apofatiska teologin spelar sin största roll, nämligen i att hejda det mänskliga högmodet. Det att vi tror att vi kan omfamna och förstå Gud i sin fullhet. Vi kan inte nå bortom det Gus själv har uppenbarat i vår kunskap om Gud. 4. Slutord utmaningen Vad händer då t.ex. vid bönen, lär vi inte känna Gud då? Jo visst möter vi Gud i bönen, men vad jag menar med vad jag har sagt är att vi måste tänka efter hur vi ber så vi inte faller in i tron att vi kan komma till Gud hur som helst, att vi på något sätt är i en särställning inför Gud i oss själva. Det är precis de tankarna de tidiga kyrkofäderna ville motarbete. Det är även de tankarna Martin Luther motarbete när han protesterade mot den katolska kyrkans avlatsbrev som utlovade minskad tid i skärselden. Men vi då? Bönen då? Hur kommer vi till Gud i bön? Är det inte lätt att tänka att vi känner Gud precis som han är, att vi är Guds barn, att Gud älskar oss osv.? Allt det här är sant, men allt det är sant genom Jesus, hans liv, död och uppståndelse. Vi är döpta in i Jesus, i hans död och i hans uppståndelse, därför kan vi närma oss Gud och vara vissa om att Gud älskar oss. Och visst är det så som Jesus säger i Joh 10:28, att ingen skall rycka dem [oss] ur min hand. Men det är ändå upp till oss att komma ihåg att det är genom att vara i Jesu hand som vi möter Gud i hans nåd och kärlek. Egentligen har alltså hela den här långa utläggning varit helt i onödan, för svaret på frågan för ikväll är, Jesus. Det är genom Jesus vi känner Gud. Och hur populärt det än har blivit att göra narr av frasen Jesus är svaret så är den inte desto mindre sann i det här sammanhanget. Frågan den svarar på är Hur känner vi Gud? känner vi Jesus så känner vi Gud. Och varför det är så har vi pratat om tidigare i teologikvällarna, men kanske blir det något av det vi kan ta upp nu. Joseph Sverker 6