GRATISTIDNING. Charlotte Munck

Transkript

1 Nr 12 maj 2007 Charlotte Munck Jan Guillou Björn Ranelid Marcus Birro Susanna Alakoski Gunnar Danielsson Anders Andersson Regina Lund krönikor recensioner m.m. GRATISTIDNING

2 Nr 12 maj 2007 Chefredaktör och ansvarig utgivare Lars Yngve Administrativt ansvarig Maria Yngve Form o foto Mark Goldsworthy mark@nyaupplagan.se Kultur o musik Thomas Millroth thomas@nyaupplagan.se Sport o musik Graham Bowers graham@nyaupplagan.se mark goldsworthy grafisk formgivning fotografi Trädgård Madeleine Tunbjer mad@nyaupplagan.se Skribent o inspiratör Tord Johnsson tord@nyaupplagan.se Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till redaktionen@nyaupplagan.se eller ring: Medverkande skribenter: Lars Yngve, Thomas Millroth, Graham Bowers, Tord Johnsson, Alexander Bing-Ohlsson, Jan Guillou, Madeleine Tunbjer, Nils-Ude, Per Arnesson, Jonas Jonasson, Joanna Swica, Gittan Jönsson, Calle Hesslefors, C-J Charpentier, Mikael Håkansson Askaner, Rune Skarvik, Susanna Alakoski, Marcus Birro, Björn Ranelid, Peter von Poehl, Gunnar Danielsson, Anders Andersson Foto: Mark Goldsworthy, Tord Johnsson, Calle Hesslefors, Mikael Håkansson Askaner Illustrationer: Benjamin Ahlman, Gittan Jönsson, Madeleine Pyk, Lars Sjunnesson, Liv Strömquist. Typografi: 9/11pt The Serif och The Mix av Lucas de Groot Nya Upplagan använder Apple Computers och Lindvall kaffe. Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. Upplaga: Arbetets söner, fläsk och bruna bönor Fanor och tranor. Nej, men möjligtvis Reclaim the landsbygd, och jodå, visst har även jag hållit i en och annan slokande festivalflagga. 1:a majtåget var väl i år inte direkt det största majtåget, om man säger, men syftet är gott och jag sympatiserar sannerligen med tanken på rättvisa och på att alla ska ha det bra. Jag har dock aldrig gått med i något 1:a majtåg eftersom jag har svårt för att demonstrera kollektivt och dessutom aldrig har lyckats toppa missnöjesformen till just den dagen. Vid de tillfällen jag är missnöjd med något så demonstrerar jag på plats. Direkt, oavsett månad eller datum. Det har alltid varit så. Och det kan mycket väl gå långa perioder utan några missnöjesyttringar från min sida, men det kan också lika gärna inträffa flera gånger dagligen. Men, trots diverse svackor och temporära humörsvängningar så är jag faktiskt oftast fullt nöjd med det mesta. Och det är väl just det man strävar efter: att vara nöjd. Att ha det precis som alla andra - fast lite bättre, eller? Så får man väl egentligen inte skriva och jag är medveten om att det låter provocerande. Hur fan kan han ha mage att påstå sig vara nöjd? tänker många nu. Och med all säkerhet sitter det någon någonstans som känner sig kränkt över att jag är nöjd. Alla blir kränkta. Hela tiden. Från den dagen man föds till den dagen man dör. Råkar man ut för en sur kassörska känner man sig kränkt som kund, blir man visiterad för att gå på konsert är det kränkande, sitter man på restaurang och råkar tappa kotletten på golvet blir man kränkt eftersom alla tittar och...ja, ni fattar. 1:a maj och ordet kränkt har faktiskt en sak gemensamt, nämligen att de båda tycks ha förlorat i betydelse. Har jag blivit hällörad då, eftersom jag påstår mig vara nöjd, eller vad är det frågan om? Nej, jag tror vare sig på fan eller på Gud, så det lär aldrig inträffa. Däremot har jag läst Marcus Birros nya bok Svarta Vykort, i vilken Marcus skriver skoningslöst, personligt och utlämnande om den ofattbara sorgen över att ha förlorat två barn. Marcus skrev boken dels för att kunna bearbeta sorgen, men även för andra som drabbats av denna i det närmsta avgrundslösa sorg. Det fanns ingen litteratur för honom att söka tröst i, när han så väl behövde.svarta Vykort är bok som gör ont att läsa. Texten förvandlas ofta till enstor klump i magen, men trots det är detomöjligt att lägga ifrån sig boken. Man läser med sammanbitna läppar i hopp om ett lyckligt slut, trots att man redan tittat i facit. Man följer med i Marcus tankar, i hans uppgivenhet, om maktlösheten då han ser sin älskade föda fram ett barn i en hink. Det låter som när man tappar något i golvet, skriver han. Det är så hemskt att jag knappt kan läsa texten. Han beskriver också känslan av utanförskap och frustrationen över att bli bemött av en oförlåtlig läkarnonchalans.tankarna spretar ibland åt alla håll men hänger ändå ihop. Hur överlever man om man plötsligt drabbas av enoverklig verklighet? Hur går man vidare? Samtidigt som det är en skrämmande och på många vis oerhört obehaglig sanning, är det en bok som, mitt i allt kaos, ändå andas framtidstro. Och om hur denna, i det närmsta ofattbara sorg, ändå kan föra två längtande och älskande människor samman ännu starkare och trots allt gå vidare. Man måste gå vidare.man har helt enkelt inget val. Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån. All sorg är allmängiltig. Det är därför jag envisas med att skriva om min. För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du, skriver han. Det blir inget slentrianmässigt vardagsgnäll från min sida på väldigt länge nu.ibland är det nyttigt att få sig en riktig litterär lusing så att man vaknar upp och kommer till insikt om att man ska vara - just det: nöjd. Okej då, lite gnäll, men bara lite: Maj är en lömsk månad, ena dagen snöar det nästa dag möter man svettiga folk i shorts, solglasögon och svettband som svischar förbi på rollerblades. Jag litar inte på folk med svettband och definitivt aldrig på Harris K. Telemachers väderleksprognoser. Jag har dessutom blivit utsatt för en ipod-kupp. Vid ett obevakat ögonblick har någon av mina kära kamrater roat sig med att tanka ner raspiga inspelningar med Robert Johnson på min ipod. Det måste ha gått till på följande vis eftersom jag inte har något som helst minne av att ha sprungit på någon typ med klövar och horn som jag sålt min själ till i en vägkorsning. Har man dessutom bott vid en landsväg i hela sitt liv så aktar man sig för att ränna runt och snacka skit med främlingar i vägkorsningar. Lars Yngve

3 Den trans kontinentala våren Så här års heter längtan våren. Jag kunde inte hålla mig, och gav mig av söderut. Bytte plan i Geneve. Med 40 minuter på mig krånglade jag mig runt för att i sista minuten hinna igenom en ny säkerhetskontroll. Och äntligen satt jag i planet till Beirut. Men när jag tittade ut fick jag syn på bagaget från förra planet: SAS lastade om min resväska till Turkish Airways! Ånej. Hej Istanbul adjö Beirut! För min väska alltså. Tydligen är det så ovanligt att resa till Libanon dessa dagar, att flygbolaget ändrar rutten för väskan. Nu kände jag plötsligt, hur svettig jag blivit under min labyrintiska vandring på Geneves otrevliga flygplats. Sur och butter satte jag mig tillrätta i Middle East Airlines fullsatta plan. Upplysningar på arabiska rasslade i högtalaren. Alperna bredde ut sig under mig, då den medelhavsvackra flygvärdinnan dök upp med en meny. Visserligen bara två rätter att välja mellan, men ändå. Gratis, god libanesisk vällagad mat och litet vin. Annat än SAS plasttrekanter som kallas sandwich för fyrtiofem kronor. Humöret återvände! I tankarna buade jag för SAS, men hurrade för Middle East Airlines! Hej våren, hej Beirut, jag är på väg! Landningsbanorna i Beirut var nyreparerade efter bombangreppen i fjor. Flyghallen var som ett palats, svalt och marmorblankt i den varma vårliga eftermiddagsluften. Med återstoden av mitt bagage i axelremsväskan - mp3- spelare, reslektyr och necessären - började jag söka efter taxi. En gammal farbror bjöd på rallyrsesa förbi en och annan ruin och tusentals tutande bilar. Genom de nervevade rutorna strömmade avgaser och värme in över mig. Jag förklarade så gott det gick vart jag skulle, vilken stadsdel, vilket kvarter. Snart förstod jag att gatuadressen var oviktig, ingen visste var de låg i alla fall, bland de krokiga vägarna och orgelbundna kvarteren. Några telefonsamtal med min värd hjälpte till slut chauffören tillrätta. Vi strövade runt i husets prunkande trädgård. Solen stjälpte sin värme över oss. Träden stod i full blom. En sorts gummiträd, skickade ut luftrötter som grävde sig ner i jorden, så att en sal bildades med trädkolonner och jordgolv. Beiruts gator är obegripliga för en förstagångsbesökare. Här och där skar stridsvagnar och taggtrådshinder brutala hål i vårvärmens idyll. Men trots allt förvånades jag över hur mycket som redan byggts upp. Jag häpnade inför en ny moské och en ny kyrka som tävlade om att vara störst omringade av taggtråd och vapen. Jag bodde hos en kompis i förorterna. Blocklika kvarter utan både nummer och gatunamn. Ni såg dem på TV, då Israel bombade förra sommaren. Över balkongerna hade folk monterat tjocka, randiga draperier, som skyddade mot solen och hettan. De gjorde husen granna som trasmattor eller lapptäcken. Nu var de bara fördragna till hälften. När jag vaknade tidigt om morgnarna, gick jag ut på balkongen, drog undan det randiga förhänget och kände det milda vädret svepa in. Nere på gatan kom grönsaksförsäljarna med sina fullastade vagnar. Stannade till, när kunder omringade dem. Sopgubbarna släpade tunnor fyllda till brädden. Kvinnor ilade med inköpskassar. Någon gick till kaféet och köpte sitt morgonkaffe som hon balanserade hem på en blänkande bricka. Jag var i Beirut för att träffa mina musikvänner och lyssna på konserter. Längtan till våren är ju inte minst lusten att uppleva och göra saker, som vintern så förtvivlat brutalt hindrar oss landsortsbor från. Efter konserterna lockade det milda mörkret ut oss i trädgården med vin och libanesisk mat. När dagsvärmen dunstat satte fåglarna igång sin konsert, och nya nattens ljud blandade sig med Malin Olsson malin.c.olsson@nordea.se ilskna biltutor. Men så här framåt kvällen lät bilarna litet mer distraherade än under dagen, kanske de bara tutade på rutin, och hellre hade velat stanna och lyssna på kvällens fåglar. Men av ren vana kan de ju inte låta bli signalhornen, då de ser andra bilister. Eller det kanske var någon som tog en genväg mot enkelriktat och helt enkelt varnade de trafikanter som mot alla odds följde trafikskyltarna. Tidigt sista morgonen i min förort gick jag förbi grönsaksvagnar, tutande bilar, byggbråte, kaffestånd - och den från Turkiet nyligen återvända väskan fylld av rena kläder - för att hugga en taxi till flygplatsen. De första fåglarna ekade mellan husen; jag tyckte mig känna igen koltrasten. Sömniga soldater vankade av och an mellan taggtrådsrullarna strax intill. Första rediga dosen vår i Beirut. En sinnesutvidgande kick. Nu skulle jag ta den andra. Byte i Frankfurt. Åtta timmars väntan på flyget till Kastrup. Långa timmar som motiverade min lågprisbiljett. Hellre än att lägga till kronor för fullpris såg jag fram mot en långfredagseftermiddag i Frankfurt. Tyskland har många religiösa vanor kvar. Långfredagen är stilla och nästan helt stängd. Bara museer och kaféer var öppna. Den tjugosjugradiga försommarvärmen flyttade ut borden på torgen. Snabbt fylldes de av familjer, flanörer, gatumusikanter och en religiös procession. Kaffe, pizza, konsthallsbesök, mer kaffe, lyssna på en speleman från Rumänien, som ställt sig i svalkande skugga med sin etsande fräcka Ess-klarinett. Länge skar hans melodier vassa, snirkliga mönster i de varma vindarna, när jag gick mot Bahnhof och tog tåget tillbaka till flygplatsen. Jag kom hem sent, tyckte det var kallt, men trots allt förnam jag vårvärmen. Det är en särskild stillhet och doft i luften. Samma vår som hade följt mig från Beirut genom Frankfurt och hem till Österlen. Skilda temperament och temperaturer men ändå samma, tänkte jag euforiskt, det kändes som om jag rört mig genom ett enda stort milt rum. Som om Mellanöstern och Österlen bara är olika hörn i det. Visst är det en banal reflexion, men de lättmumlade tankarna avslöjar ibland ganska besvärande sanningar. Jag kände i hela tankekontoret hur Beirut, Libanon, Mellanöstern hörde mer ihop med oss än vi vill fatta. Upptagen av de tankarna på pågatåget mot Gärsnäs i kvällsmörkret mindes jag ett sent kvällssamtal efter en konsert. Vi pratade musik förstås, jag berättade om hur vi bjudit hit musikerna från Beirut förra året. Kanske gör vi det igen, sade jag, och då måste du komma. Ja, utropade min nyfunna vän! Men blev tvärt tyst. Efter några sekunder lade hon till, att det nog skulle bli svårt för henne att få visum till Sverige som libanesisk medborgare. Minnena drog sig tillbaka och jag började huttra litet på pågatåget, och kände att våren här fortfarande var litet för kall ändå! Ett improviserat Beirut! Om jag skriver att Beirut är en kulturstad, kanske ni tänker på de romerska lämningarna, dess långa historia eller den arabiska kulturen. Sant, sant. Men inte ändå. Jag minns hur jag sakta själv fick upp ögon och öron för Mellan Österns musik- och konstscen för några år sedan, och det är ju inte alltför originellt. Det utspelar sig palestinska festivaler och utställningar med konst från området då och då i vårt land. Men ändå. Min första nyfikenhet stillades med en cd + cd rom för några år sedan utgiven av Intifada Offspring. Där var videor inspelade i Palestina och Israel, ofta i samarbete. Avsändaren till albumen är en basorganisation för kulturskapare - särskilt inom elektroniska och digitala områden - i Mellan Östern. Då jag besökte Beirut för några veckor sedan, nickade musiker igenkännande, jo, dem kände vi till, de var här ibland. Då jag frågade det israeliska noiseparet Poochlatz bekräftade de - och lade till, att det var svårare att spela och turnera inom Israel än i själva Mellan Östern. Och i Beirut utspelades i år, trots krisläget, den sjunde improfestivalen Irtijal - som betyder just improvisation -. Det är de musiker, som jag bjöd in i fjor till konstmuseet, som ligger bakom. Sharif Sehnaoui, Raed Yassin och Mazen Kerbaj jobbar tillsammans med Christine Sehnaoui med det admininstrativa och konstnärliga. Irtijal har blivit en plattform för samarbeten, och det är lätt att se vilka som ingår i nätverket. Den franska scenen har blivit alltmer kommersialiserad, vilket betyder färre stora spelplatser för de experimentella musikerna som till exempel saxofonisten Stephane Rives. Till de stora festivalerna bjuds de inte in, och en del gamla hjältar har mer och mer gått över till mainstreambetonad jazz. Det är säkra nummer som gäller. Det oväntade får klara sig själv. Ofta i självfinansierade och kollektiva former. Räknenissen som blev en milstolpe När en räknenisse på ripjakt lyckades skjuta Thomas Wassbergs 12-årige son och samtidigt döda en jakthund är det en händelse som säger mer om vår tid än vad man i förstone skulle kunna tro. Skyttens misstag är förvisso oförlåtligt, han sköt i fel riktning och i fel höjd samtidigt. Det är som om han i kraft av sin högre inkomst, större fallskärm och snabbare bil skulle ha tagit sig rätten att köra mot trafiken på fel sida på motorväg. Alltså inget vanligt misstag. Händelsen illustrerar något som kan vara den största förändringen inom svensk jakt sedan Gustav III demokratiserade jakten (för att undvika revolution) i slutet av 1700-talet. Vi har nämligen under det senaste decenniet fått ett kraftigt tillskott av direktörer och räknenissar i den svenska jägarkåren. Dessförinnan fanns två distinkt olika jägartyper i vårt land. Den minsta gruppen kan vi kalla godsägaradeln, främst i Skåne, som jagade i en månghundraårig tradition. De var, och är fortfarande, de skickligaste jägarna. Den största gruppen var, och är fortfarande, svensk landsbygdsbefolkning som främst jagar älg och hare. De är generellt mindre skickliga än skånska grevar och baroner, vilket är ett påstående som väcker somligas raseri. Förklaringen är dock enkel: den normalsvenske folklige jägaren jagar bara omkring 15 dagar om året och är därför mindre erfaren än den skåning som jagar 60 dagar om året. Emellertid sköts den svenska folkliga (älg)jakten väl när det gäller säkerheten. Varje år går omkring en kvarts miljon man ut i skogen och skjuter omkring älgar och förlusterna i människoliv inskränker sig till ett par om året. Gud nåde den svenske älgjägare som skjuter i fel riktning eller Ute i förorter, utanför Paris. Det var många fransmän jag träffade i Beirut som var förtvivlade över kultursituationen i den franska huvudstaden. Det ringlar köer till spektakulära, lönsamma Picassoutställningar, suckade de, men för övrigt, någon förnyelse och vital kultur, konst, musik, det ryms inte!! Inte så underligt då att våra libanesiska vänner här har byggt upp en stark realation med det experimenterande fältet i Frankrike. Stephane Rives, en av de riktigt betydande föregångarna på sopransax, en viktig gestalt som hänvisats till skuggan i marginalen, har fått huvudscen i Beirut. Och det gäller förvisso även Christine Sehnaoui, född i Paris av libanesiska föräldrar, bosatt där, men med Beirut som viktigaste scen för sin förnyande musik på altsaxofon. Där är hon unik, en ung nyskapare. Sedan skall vi inte se Beirutscenen som en smal improscen. Den finns i en lång urban kulturtradition med egen rätt. Och där finner vi även en tuff rockscen med många punkband och ett hårt larmande band som Scrambled Eggs kring gitarristerna Marc Codsi och Charbel Haber. Det är litet i No Waves efterföljd, kusiner med Sonic Youth. Som allt i Beiruts kultur är det extremt snyggt och välgjort, jag tänker på förpackningen. Formen är viktig, den görs unik, kongenial och extremt påhittig. Scrambled Eggs skivor är inget undantag (kontakta dem: scrambledeggslebanon@ gmail.com). Fullständigt lysande med sina dova kontrastfärger och grafiska originalitet är impromärket al Maslakh. Mazen Kerbaj, trumpetaren, ligger bakom utformningen. al Maslakh betyder förresten slakthuset, vilket är ett utslag av Kerbajs outsiderinställning. De står i opposition, skapar en egen dagordning. Det senaste albumet kom ut då jag var i Beirut, duos mellan den amerikanske slagverksspelaren Michael Zerang och hela raden av beirutbaserade musiker. Där kan ni höra dem i all sin originalitet, Christine Sehnaoui, Charbel Haber, Raed Yassin och de andra. Jag lovar, det är inte tråkigt. Impron i Beirut har en klart lågmäld profil, men den söker sig Jan Guillou viftar med laddat vapen på samlingsplatsen. Det demokratiska grupptrycket är stenhårt och så långt är ju allt gott och väl. Men så har vi det stora tillskottet av räknenissar som kom in i jakten i slutet av 80-talet. De ställde undan sina golfklubbor och beväpnade sig, och kring denna mycket köpstarka kundkrets utvecklades snart en hel industri. Svensk betaljakt, där rika män kan komma och döda exempelvis änder uppfödda för ändamålet, omsätter i dag miljardbelopp. Det är en helt ny kultur, vilket bland annat avspeglas i dessa mäns kläder. De är utklädda till engelsk överklass i tweed och kepsar och engelska oljerockar. De föredrar att skjuta änder och fasaner. En bra andjaktskväll i sådant sällskap resulterar i 500 skjutna änder och kostar kronor, vilket betalas av aktieägare (representation) eller skattebetalare. Räknenissarna ägnar sig också åt jakt på hjort och vildsvin, vanligtvis inom hägn. Internationell storviltsjakt är en annan populär gren. Innan jag nu fortsätter resonemanget: det finns naturligtvis direktörer som jagat i hela sitt liv, långt före 80-tals modet, och som sköter sig som en hel skånsk greve. Nästan, i alla fall. Men i det stora räknenissegäng som kom från golfen för bara några år sedan uppstår en sällsynt olycklig mix: mycket stora ekonomiska resurser, därmed numera också till våldsamma klanger och utbrott. al Maslakh har en hemsida, som jag rekommenderar. Historien sysselsätter musikerna. Mazen Kerbaj har redan berättat att han liksom alla de andra växt upp under inbördeskriget. Kulsprutesmattret, granaterna och bomberna har stannat kvar i hans huvud och formas ofta i hans spel. Raed Yassin som både är dansare, basist, elektronikaartist och videokonstnär, har ett stort projekt, där han återvänder till inbördeskrigets år. Frågar sig, vad folk tittade på? Vad de hörde? Hur lät det? Han ser igenom alla gamla populära filmer, samlar ljud, formulerar sig själv kring detta. Jag såg och hörde en del av projektet, där en rad märkliga sekvenser från underhållningsfilmer klippts samman medan han själv skapade ljud tillsammans med den schweizisiske gitarristen Paed Conca - en annan udda, glömd experimentplats är trakterna kring Bern, naturligtvis är det ett brohuvud för våra vänner i Beirut -. Det blev en skavande, roande, oroande mix av hänsynslösa ljud, banala ljud, kvävda ljud, strukna ljud och flimrande bilder och texter. Apropå inbördeskriget tog Charbel Haber med mig på en lång lunch till en restaurang, som naturligtvis hade lysande syriskt-armeniskt-libanesiskt kök. Han berättade att denna restaurang alltid varit mötespunkten, inte under en enda bombräd hade man stängt, det var alltid öppet, här satt musikerna, konstnärerna, de intellektuella som en protest. Vi lever, vi verkar, vi ger inte upp. Då jag talade med Charbel om Beirut som fantastisk kulturstad, lade han till, javisst, det är självklart, det är jämbördigt med nästan vilken europeisk stad som helst, men med en egen historia samtidigt som den hör ihop med den europeiska kulturen, en kosmopolitisk, internationell stad. Men då skulle du vara med om Damaskus, tillade han. Bara det blir lugn, bara det blir stabilare, kommer Mellan Östern träda fram som den viktiga tunga kulturscen det redan är. Thomas Millroth Dikter/Malte Persson Albert Bonniers förlag Utkommen 2007 många betalda skottillfällen, begränsad erfarenhet men obegränsat självförtroende. Den nämligen, som i allmänhet anser att han är värd 100 gånger så mycket som sina underlydande i pengar, den som anser att man måste visa handlingskraft, fatta tuffa beslut, tävla mot andra, vinna och bli jaktkung blir naturligtvis 100 gånger så farlig för sin omgivning som normal norrländsk älgjägare. För Svenska Jägarförbundet är detta antagligen ett dilemma. Nytillskottet av väldig ekonomisk makt är inte att förakta om man exempelvis vill ha hjälp att beröva samerna deras traditionella jakträttigheter. Samtidigt uppstår faran av mångdubbelt fler skjutolyckor och förargliga avslöjanden om direktörer som använder företagens direktionsplan och skattebetalarnas pengar för att bjuda kompisar på skytte och middag. Den folkliga älgjakten har legat som skyddande bomull kring svensk jakt i politiskt avseende, jaktmotståndet i Sverige är obetydligt. Men de nytillkomna räknenissarnas jakt är inte direkt oförarglig, lika lite som de själva. Den politiskt svagaste punkten är antagligen den växande industri av odling av fågel på våren avsedd att direktörskjutas på hösten. Därför kanske vi närmar oss en engelsk situation, där socialdemokraterna faktiskt gick till val med löftet att stoppa överklassens jakt. Vilket sedan visade sig omöjligt eftersom jakten omsatte miljarder och sysselsatte mer än människor. Den händelse där en räknenisse och nybliven jägare med närmast ofattbar nonchalans och självsäkerhet sköt en hund och en 12-åring i samma skott kan alltså visa sig bli en milstolpe. Det var där det började. Det var där den nya räknenissejakten avslöjades första gången. De fåtaliga jaktmotståndarna är att gratulera. Jag blir minst sagt ambivalent inställd till denna bok när jag försöker ta in vad den försöker säga. Å ena sidan, en teknisk uppvisning i hur man kan skriva på längden, på tvären, på snedden, med upprepningar, med ljudassosciationer etc. Har uttryckt ännu bättre medan av Fredrik Hertzberg I SvD, men det tror tusan, han har ju detta som jobb så det får man allt begära. Men, trots att man verkligen förstår att man har att göra med en alldeles ovanligt lärd ung man, med imponerande utsikter inom både språkets värld och inom den moderna prosan, se tex i hans alldeles utmärkta blogg som heter Errata, den litterata webbloggen. MEN, det hjälper ändå inte med all form och all helt utmärkt bakgrundskunskap på djupet, Malte Persson får i mitt tycke ändå inte ihop det. Det är en ansats att på några sidor komprimera ihop alldeles för många ingångar till både former och en mångfald intelektuella vändningar. Det blir då tyvärr bara antydningar, och mera sällan ens halvfärdiga byggen av tankarna. Så till nästa gång, för det blir det garanterat, pröva en betydligt större koncentration och försök inte bita över allt även om du som författare har oerhört mycket givet i din teknik. Råd till er andra, Intressant, men inte av den anledningen författaren vill tror jag, utan som ett exempel på en teknisk provkarta på diktteknikaliteter, vilket i sig har sina poänger. Per Arnesson

4 En tänkbar härlig förkväll nalkas. Vårtoner strömmar in genom altandörren. Funderingar fladdrar fritt iväg för vinden ut genom samma dörr. Någonstans i luften möts blåmesens och tankens sång med gråsparvars tjattrande. Vad vore en tyst vår och tomma tankar? Allt är frid och fröjd. Ena handen vilar delar av kroppen mot diskbänkskanten. Den andra gnuggar rent under diskstället. Ron avbryts av en genomträngande telefonsignal. Diskborsten hamnar på rygg. Han torkar hastigt av händerna, slänger handduken över axeln och lyfter nyfiket på luren. Det kan ju vara något roligt Det är en försäljare. Om man skulle ta och driva med dem, tänker han. Dra ut på samtalen riktigt länge, med detaljerad frågvishet. Ett verbalt öga för öga, tand för tand eller: Här har ni en som är beredd på att lyssna och svara på frågor men det kostar. 20 kronor i minuten, exklusive moms. Expeditionsavgift på 120 kronor tillkommer fakturan. Samtidigt kostar han på sig en undran över hur roande det är att göra sig lustig över just den här individen, när det handlar om ett generellt intrång i vardagens bestyr. Sedan hushållet spärrade telefonen från försäljningsbettleri med Nix, har det blivit bättre. Nix innebär att telefonnumret inte lämnas ut till försäljare. Åter till telefonsamtalet. Det handlar om någonting som har med sparandet att göra. Han som blev uppringd försöker påtala att han inte är så intresserad. Det är du sannerligen inte ensam om, säger försäljaren. Men inkomsten är sådan att det inte finns mycket kvar när de fasta utgifterna är betalda. Desto viktigare att du placerar rätt, kontrar försäljaren. Det är ju ditt pensionssparande från din lön, Mikael Håkansson Askaner som redan dras automatiskt, det handlar om. Sen går det undan. Du behöver inte göra någonting. Du kan få papper hem, och i lugn och ro läsa igenom fördelarna och vinsten med våra fondplaceringar. Har du sen inte hört av dig inom ett par veckor blir du registrerad som kund. Om ditt värde inte ökar tar vi inte ut någon avgift och det har aldrig hänt förut Stopp lite. Utan att ens skriva under. Det tar vi här på telefon. Vi spelar in din bekräftelse. Nej tack. De skiljs åt. Den ene för ett nytt försök med nästa telefonnummer, den andre med blicken genom fönstret mot päronträdets vårgrönska. Tillväxten har sin begränsning. Vad säljaren vill erbjuda honom är bara en bättre pension. Kort och gott: plussa på hans trygghet på äldre dar. Vem vill inte ha lite mer pengar? Om nu detta företag sitter inne med lösningen, varför kan då inte en pension som det går att leva på få gälla även de som inte har aktier som intresse, eller för att man inte vill delta i spekulationskarusellen? Vadå, det finns etiska fonder att välja mellan. Förvisso, men finns det rättvisemärkta fonder? Ett sånt där märke, som sitter på bananer, som intygar att plockarna arbetar under drägliga förhållanden. Testa. Fråga efter det nästa gång en ekonomisk rådgivare ringer. Bredvid telefonen ligger ett brev från Nix. Han har läst det förut, men glömt bort det. Tiden är ute: För att kvarstå i registret ber vi dig att återregistrera dig före presenterar # * #HARPENTIER VARS KORTPROSA FkTT OM DyMEN SOM ²-AN MkR FyRBANNAT BRA I # * #HARPENTIERS SiLLSKAP² +RISTIANSTADSBLADET OCH ²ELEGANT SKRIVNA KONCENTRERADE OCH STILIS TISKT SPARSMAKADE TEXTER² "IBLIOTEKSTJiNST KOMMER NU MED EN NY BOK $EN HiR GkNGEN GLIDER HAN Pk SIN (ARLEY $A VIDSON GENOM (OLLAND OCH "ELGIEN MED AV STAMP FRkN DEN TOTALT CHARMLySA RASTPLATSEN (AZELDONK EN GIGANTISK YTA FEM SEKUNDER FRkN BELGISKT TERRITORIUM $ET ir DEN VARMA HySTEN OCH # * BRiNNER Pk OMViRVD AV EXTREMHyGERNS VALPROPAGANDA 'ENOM TILL SYNES LIVLySA SAMHiLLEN OCH VIDARE TILL FyRSTA ViRLDSKRIGETS MASSGRAVAR I &LANDERN &yljt AV EN BELGISK STAD I.EDERLiNDERNA )NNAN HAN Pk RESANS SISTA DAG BLIR BORTJAGAD AV HOLLiNDSK POLIS FRkN EN EGENARTAD KOMMUN BEFOLKAD AV KRISTNA FUNDAMENTALISTER (AZELDONK %XPRESS ir EN ROADMOVIE EN ²ViGROMAN² MED MkNGA BOTTNAR DiR SAMTI DEN GENOMSYRAS AV HISTORIA OCH BARNDOMS MINNEN -EDAN FyRFATTAREN FUNDERAR OM VALUTOR KAFFEAUTOMATER RASISM ORTNAMN OCH TRAKTENS SJiL Mera Mac. imalmö. ilund. imac \e bfd\[` XmDfc` i\ Marsvinsholms slottspark 30 jun 12 aug 2007 Biljetter & Info: , Ta med en bit av Österlen hem till stan! Skärmen är datorn! Och vilka datorer sedan! 17, 20 eller 24 tum. Inbyggd isight-kamera. Från 9.695:- Vi sätter färg på Österlen! Tredje generationens målare Utför allt inom måleri - ute som inne Sprutlackering av köksluckor m.m Lars Sjunnesson MacBook Pro. Peter Andersson peter.l.andersson@nordea.se Ta pågatåget! En billig jakt Det räcker tydligen inte med ett (1) nej en gång. Varför inte tvärt om? Att varje individ som inte aktivt medgivit sitt godkännande är befriad. Ute i köket hörs fortfarande fåglarna utifrån och in som om ingenting hade hänt. Under tiden köksbänken blir så ren den kan bli vrids tankarna som disktrasan mellan varven. Aktiers värde och popularitet stiger då uppsägningsvarsel kommer på tal och verkställs. Vill du få max utdelning på dina aktier, låt då företaget sparka dina arbetskamrater, dina grannar, släkt och vänner. Kanske inte dina, men andras. Strävan efter lägsta pris i kundvagnen är ett annat krux. Det vi äter blir billigare utan krav. Matdjur nyttjas som om de vore matjord. Det billiga handlandet i de olika leden leder till att företag flyttar dit lönen är lägre. Vi rationaliserar bort oss själva. En lösning är att lägga lönen här under den lägsta lönen i världen och aldrig ställa några krav. Vips har vi garanterat företag på kö för att vilja etablera sig här. Vill vi då behålla vår köpkraft innebär det en jakt efter längre arbetstid. Prylar och råvaror far kors och tvärs över klotet. De är mer fria än människors möjlighet att röra sig. Värst är det för dem i störst behov av flykten. Tänk vad tankar kan skena iväg långt uti världen med hjälp av ett samtal i en lur. Den som inte själv har råd och resurser för att ta hand om sig, och de som inte platsar in i envägsekonomin är för dyra. Ungefär som en dubbelskrovad oljetanker för att minska risken för läckage vid en eventuell grundstötning. När människor går på grund är ättestupan lönsammare än lång vård. Om inte ett av världens rikaste länder har råd, vilka har då råd? Vi är många som driver på för att det ska bli billigare, mer billigt och till slut billigast. Hur billigt ska det bli innan vi är nöjda? Kvällen är här, diskbänken är ren och tankar utkastade. Från grannens tv-antenn är det gratiskonsert med koltrasten. Det är bara att ta en stol och bänka sig i beundran och förundran. Keller & Glenn Måleri AB Glenn: Revolutionära, en tum tunna MacBook Pro. Nu i 15- och 17-tumsmodeller med widescreenskärmar. Ofattbar prestanda och grafik, med kraften hos Intel Core 2 Duo. Kristallklara så att du knappt tror dina ögon. Inbyggd isightkamera. Från :- AppleCenter MacBook. Nya 13 tums kraftpaket. Intel Core 2 Duo under huven, supertålig plast och 2,75 cm tunn. Unik kombination av prestanda och bärbarhet! Från :- Baltzarsgatan 18, Malmö Mårtenstorget 6, Lund ipod. Världens hetaste prylar för musik, bilder, videoklipp och nu också spel! ipod, ipod nano (bilden) och ipod shuffle. Från 795:(iPod shuffle) MacSupport Prenumeration på tidningen Lantliv om du blir elkund i stan. Vi kan leverera el till din bostad i stan. Var du än bor i Sverige! På så sätt tar du med dig en bit av Österlen när du åker hem. Om du redan är kund hos oss och dessutom blir elkund i stan får du 6 nummer av tidningen Lantliv av oss. En påminnelse om det sköna livet på Österlen. Säg bara till när du kontaktar oss. För det gör du väl?

5 EINARS TRÄDGÅRD forts Nu hade jag ju tänkt berätta om mina växtval, men eftersom ingenting alls här visar tecken på planteringsdags, så vill jag inte gå dit i tanken heller. Då blir jag bara modstulen. För visst får man kli i gammalt nedärvt nästan genetiskt betingat bondebeteende så här års (så avlägset är det kanske inte i mitt fall, farfar var bonde i Huaröd). Möta våren genom att så och sätta, köra spaden i god djup jord, plantera. Och för oss som hellre shopar loss på nya Clematisrankor från Polen än på nya väskor från Vuitton, så är ju våren en höjdpunkt. Plantskolor är som balsam för vintertrötta själar. Man kan segla iväg in i lundens frodiga skuggplantering, i solens doftande rosengångar, i perennplanteringarnas utsökta kombinationer av färger och bladformer. Man kan segla iväg som sagt, men inte här hos mig. När jag tittar på jordhögarna som grävts upp för att ge plats åt murfundamenten infinner sig en slags värk över axelpartiet. Jag känner tyngden av alla lass stenblandad värdelös sand som jag ska köra iväg till någon annanstans här i trädgården. Och lassen med god jord som kommer att tippas på min biluppställningsplats och som jag sen själv måste lämpa av inne på alla planteringytor tillsammans med säckavis med välbrunnen kogödsel och lika delar grov barkmull. Jag blir helt slut innan jag ens börjat. Fast det måste göras, ett hejdundrande gott förarbete. Djupt och brett ska det grävas och blandas med befintlig jord. Så att växternas rötter kan breda ut sig och så att vattnet kan rinna undan olika mycket beroende på växtens behov. PH-balansen måste stämmas av på samma sätt som fuktbalansen, olika för olika växtgrupper. Fast när jag tittar på mina växter som jag tagit hit nu från året med balkong så blir jag modstulen igen. De vitnar i solen, trasas sönder i vinden och känns allmänt malplacé här i denna öken. Varför i herrans namn tog Einar sitt enväldigt resoluta beslut att riva upp hela trädgården Lena Lowén lena.loven@nordea.se på 60-talet. Jag har fått berättat för mig att det fanns blommor överallt, buskar, spaljerade fruktträd. Till och med en damm. Varför vill man ta bort det som är karaktärsskapande, som ger rumslighet och inte minst lä! Hur tänkte Einar? Nä jag får återkomma till växterna senare. I dagsläget får jag koncentrera mig på att den lilla potatisåkern är helt igenslammad av putsbruk från omputsningen av fasaden, att jag måste hitta på något kreativt med schaktmassorna, att jag måste slå mig ner med spett på sydsidan, att jag kommer att se ut som en av dörrvakterna på Stureplan innan sommaren är slut utan vare sig anabola eller viktpressar. Att jag inte alls kan ägna mig åt finesserna på länge länge. Att jag får plantera till hösten. Gud ska jag sitta här i på denna ruderatmark hela sommaren? Var ska jag bjuda på middagar? Nä visst, sitta ska jag inte och hunden vägrar ju ändå att ens hoppa ur bilen här till sitt nya hem, så hennes uteliv behöver jag inte heller bekymra mig om. En sak är säker, när jag väl i framtiden ska kunna sätta mig ner och njuta, när hunden väl tänker flytta in, då ska vi ha femtioelva olika läsidor att välja mellan, för vinden tycker jag nog är värst av allt. Inomhus där jag nu bott i fyra dagar uppskattar jag däremot öppenheten utanför eftersom det ger så mycket ljus inuti. Gratis ljusterapi. Här uppstår en liten intressekonflikt mellan läplanteringar och öppet ljusinsläpp. Vem som helst som kör förbi kan nog förstå min tillfälliga uppgivenhet. Nu har vi snart transformerat Einars hus till mitt och hans garage till min ateljé. Och då händer det som händer alla. Man är trött och pank och behöver ta en paus. Fast det har jag inte tid med. Här ska skottkärrorna rulla om än i något saktare mak. Som jag började den här serien med: Einars trädgård är som en vit duk. Penseldragen får växa fram i idogt arbete. Att vara kreatör i vilken disciplin man än väljer är ett jäkla slit. Det här ska inte bara bli en trädgård. Det ska bli ett slags självporträtt och ett avtryck av min designfilosofi. I samklang. Jag återkommer. Per Arnesson Den allra mest charmerande vinbutiken i Barcelona Under vår spanska eller rätteligen katalanska utflykt nyligen så hade vi fått nys om att en svensk tjej drev en liten vinbutik i centrala Barcelona. Efter en lång tids letande, och frågande om någon kände till Seleccior natural, så fick vi rätt information av en av de promenerande konstaplarna. Man går in bakom Picassomuseet, svänger några gånger inne på de trånga men charmiga gränderna och si, där är det. Har ni tur så står då den svenska delägarinnan, Ingela Keskitalo, ursprungligen från Luleå, i butiken. Då har ni en härlig stund framför er. Ingela är ett riktigt charmtroll, som på ett behagligt och naturligt sätt sprider trivsel omkring sig. Hennes historia är att hon har en examen som civilingenjör och har arbetat på SCA i både Sverige och Spanien. Hon är sambo med Santiago från Colombia, och tillsammans med honom blev hon vän med ett annat par, där bekantskapen utvecklades till att gemensamt starta ett litet företag. Efter en del funderande slutade det med denna lilla specialiserade vinbutik med tyngdpunkt på ekologiska viner. Detta kombineras med en smakfullt inredd liten affär, med handplockade viner från framför allt Spanien men även Chile. Lägg till en del olivoljor av yppersta kvalité, några små fåtöljer att vila sin trötta lekamen i så får ni en bild av läget. Det som är svårt att förstå är hur så många skall kunna hitta dit, det ligger en bra bit in bland de små gränderna, så jag har svårt att tro att så många hittar det bara genom att passera. Därför är det viktigt att sköta det proffsigt, att just som de har, ha en egen stil och vårda den så att det goda ryktet växer. De har här valt att presentera vinerna som man gör på systembolaget, efter smaktyp istället för efter region som annars är standard. Då får man dem som kommer att troligen prova viner från områden som de annars inte skulle ha gett sig på. Själv fastnade vi för ett vin som hette Avgvstvs, och som troligen är det enda spanska vinet gjort enbart på Cabernet Franc-druvor. Vidare åkte det med ett sött rött vin som heter ETIM, som är gjort på druvan Grenache och som säkert kommer att gå kalas ihop med chokladdesserter. Dessutom hade hon vin från Chile, som hade den extrafinessen att det är världens troligen enda underhavslagrade vin. De fulla faten läggs på havets botten, sedan hävdar man att havsströmmarnas gungande tillför en extra vitalitet till vinet. Fan trot men det ska bli spännande att prova framåt vid ett lämpligt tillfälle. Dagens heta vintips är följande här på hemmaplan Marchese Antinori, 164 kr, nr 22382, från Chianti i Italien. Här får ni för hyfsade pengar känna hur ett riktigt bra vin av klassiskt snitt skall smaka. Känn på mognaden, balansen, den oerhörda eftersmaken, hur delarna glider ihop till en större helhet. Köp och njut innan de tar slut. Finns några hundra flaskor kvar i skrivande stund. Glöm till sist inte nu i vårvärmen den enskilda kontemplationen ihop med ett glas zin. Den lilla Byggmaterialaffären med personlig service och låga priser!!! Tel VARD 8-12, 13-17, LÖRD 9-12, KVÄLLSÖPPET TORSD. TILL KL 18 Nattetid säkras EU med ett hänglås Avully, en styv mil väster om Genève, är ungefär som ett franskspråkigt Gärsnäs; plus Rhônedal, Juraberg och spritservering med askkoppar på alla bord. Resten är bönder och geografi. Det är ett rasande grant landskap med snöhöljda berg, isblått flodvatten och intensivt gröna alpängar, och jag kör söderut. Ett par futtiga kilometer till Chancy där Schweiz slutar och EU börjar. Eller tvärtom för de som kommer från Frankrike. EU är för övrigt ett papistiskt gubbaprojekt, vars ultimata syfte är att utradera nationell särart-cum-självbestämmande och säkerställa snöpta mäns omhuldade behov av prostituerade. Det finns minst två gränsövergångar från Chancy till den femte republiken. Den ena är en obevakad stålbro över floden till Pougny och den andra en ännu mer obevakad och slingrande skogsväg - tillika målet för mitt nedslag bland grödorna. Efter att ha kört tusen meter från Avully har jag hejat på tre traktorer, aderton kor och fyra arbetshästar. Det är i bästa mening rurala trakter. Men stopp nu! Allt land runt edsförbundets territorium markerar också EU:s yttre gräns, och jag skrev just om obevakade gränsövergångar till den Festung Europa dit människor riskerar livet för att fly undan arbetslöshet, svält och repression. Alltså vibrerar När allting tycks EU-anpassas och ska låta internationellt gångbart, så kan man inget annat än att känna sympati för den tvåfaldigt Grammisnominerade Nils Erikson som håller fast vid sitt svenska namn. Har du någon gång under resans gång fått påstötningar från skivbolag eller managers om att du borde ta ett mer internationellt gångbart artistnamn? Nej, aldrig. Fast sanningen är att vi - i samförstånd - ändrade Ericson (med c) till Erikson (med k), för att det ser snyggare ut rent grafiskt. I passet heter jag fortfarande Ericson. I början av karriären fick du orättvist en proggstämpel på dig, hur har du tacklat det? Jag tänkte inte så mycket på det som just en proggstämpel. Men kopplingen till Wiehe eller Afzelius var ganska knasig och förargande. Det var väl bara skånskan som förenade mig med dem? Nu tio år senare hade det nog inte blivit samma associationer. Nu finns det inom populärkulturen en helt annan acceptans för dialekter i i allmänhet och för skånskan i synnerhet. Artister som Timbuktú och Bob Hund har banat väg. Men nu är det ju så dags... Efter tre soloalbum på skånska har du dock valt att skriva på engelska, varför? Engelskan har faktiskt alltid varit mitt musikaliska modersmål. Det var ett stort steg för mig att börja skriva poptexter på svenska, vilket jag gjorde på allvar först i samband med debuten för elva år sedan, därtill påhejad av skivbolaget... Att nu återgå till engelska känns som att komma hem till mammas gata. Mina influenser är genomgående engelska och jag har egentligen inget förhållande till svensk popmusik. Hägrar en utlandslansering eller är det engelska språket en sorts alter ego som Bergman Rock är till Bob Hund? Det finns två sidor av det här myntet. Dels är marknaden rimligen betydligt större, men konkurrensen är också betydligt hårdare. Det ska i alla händelser bli mycket spännande att se hur det går. Det vore roligt att nå ut till många. Tidigare så skrev du allt själv nu har du ett par samarbetspartners, på vilket C-J Charpentier mitt inre av nyfikenhet. Jag vill se hur det ser ut, och när jag kommer till byn Chancy väljer jag den vänstra markavägen; mellan fält och skog. Ett par hundra meter senare kommer jag till gränsbommen, den fysiska punkt där Frankrike och EU tar sin början. Här borde finnas poliser, passkontrollanter och tullare men allt jag ser är en tillfälligt parkerad traktor, som möjligtvis vittnar om att herr odalmannen tagit fikarast. Och bommen är öppen invid en skylt som omtalar att passage är tillåten mellan klockan 06:00 och 22:00. Varefter den polkagrisrandiga konstruktionen svängs över vägen och försluts med ett hänglås. Det är smått fantastiskt. Det tillslutna EU skyddas av ett stålrör och ett hänglås. Och eftersom det är dagtid är det bara att rulla på mellan träden tills jag når den första franska byn. Därefter ligger fältet fritt, hela den europeiska gemenskapen. Det enda som krävs för mindre lyckligt lottade personer, från exempelvis tredje världen, är att landa bland gökuren med fotbeklädnad och turistvisum. sätt har de förändrat musiken, tycker du? Nilla och Anders har breddat och fördjupat själva textinnehållet och det är mycket givande. Dessutom har de skapat flyt i den kreativa processen. Det är numera krävande och tidsödande för mig att skriva texter, vare sig på svenska eller engelska. Själva musiken i sig påverkas dock inte så mycket av samarbetet. Jag gör alltid musiken innan texten finns. Är det inte lättare att göra allt själv så att man får det precis som man vill? Jo, den policyn har jag levt mycket efter. Men det kan bli ganska insnöat också. Men jag är fortfarande nöjd med att göra all musik och spela nästan alla instrument själv. Du kunde inte låta bli att färga visa låtar med etnoklanger, trots att du valt att skala av produktionen rejält! Just så. Det finns lite djembetrummor, duduk-flöjter och annat här och var, men i det stora hela är etnofaktorn starkt nertonad jämfört med tidigare. Men ett bra instrument är ett bra instrument, sedan är det egalt var det kommer från, eller hur? Du håller på att utveckla trummaskinen Groove Agent v.i-iii. Hur då, typ? Trean ska nog vara färdig för marknaden nu. Min uppgift har framför allt varit att hitta på nya och spännande rytmer eller trumstilar, eller att på ett stiltroget sätt emulera gamla klassiska grooves. Mycket roligt arbete eftersom jag vet att mina rytm-mönster används av musikanter över hela klotet. EU:s yttre gräns vid Chancy, öppen och obevakad! (Foto: C-J Charpentier) Naturligtvis gör myndigheterna - särskilt de schweiziska - flygande kontroller, vilket huvudsakligen innebär att man spanar efter tullpliktiga varor. Till vilka även räknas mjölk, ost och kött. Odeklarerad införsel av fransk mjölk för konsumtion i hushållet bestraffas med böter. Hur många av Nya Upplagans läsare minns smörkontrollen på Skeppsbron i Malmö? Jag gör det!

6 10 Hasse & Tage Samlade revyer / DVD (SVT/PAN VISION) Inledningsvis vill jag ställa följande fråga: Kan ni föreställa er svensk humor utan Hasse & Tage? Det är naturligtvis en absurd fråga, men jag ställer den ändå för att understryka dessa två geniers betydelse. Tror inte Hasse känner sig särskilt bekväm med benämningen geni, men, jag skriver så ändå, för det är nämligen det han är inköpte Svenska Ord AB Ambumsgården, Filmgården i Tomelilla, känd som Skånes Hollywood. Sedan dess har Hasse varit orten trogen, och ibland kan man, om man har tur, se Hasse vandra omkring på gatorna i Tomelilla som en helt vanlig man. Vad Hans Alfredsson gjort för Tomelilla i goodwill är välkänt. Åtta av parets mest omtyckta revyer förpackade i en box är naturligtvis helt oumbärlig. Man skrattar sig fördärvad åt deras kvickheter och deras underfundiga humor. Hela revygänget glänser ikapp, Monica Z, Sonja Hedenbratt, Gösta Ekmans pitt-nummer, när Hasse rymmer ifrån ålderdomshemmet, Birgitta Andersson i Gladiolusen, och Lindeman, som kommer till världen i Gröna Hund, ja, som ni förstår så finns det massor att njuta av. Boxen innehåller 16 timmars material, vilket även inkluderar Mosebacke Monarki och den engelska versionen av Gula Hund. Hasse & Tage har gjort så mycket för Tomelilla att någon faktiskt borde ta sig en allvarlig funderare på att ge dem ett eget litet museum. Men... vänta, de har ju fått ett museum i Tomelilla (som enligt Hasse själv ska uttalas med betoningen på i:et) dit måste ni, glöm bara inte Biletten. maj månads horoskop Kära Hjärtanes! Kära Kära Hjärtanes. Jag är en kvinna med ett stort bekymmer. Jag har nu bakom mig tre spruckna förhållanden under de senaste två åren. Jag har verkligen ansträngt mig till det yttersta för att det ska fungera men det spricker alltid av någon anledning. Hur ska jag göra för att behålla en man? Luttrad och besviken Du känna hväl mig? Ingenstans hafver man så många s.k. diftonger som i de sydsvenske dialekter, mera precist den s.a.s. skånskan. Huruhvida det hvara det danska arfvet eller icke tvista de hlärde men undertecknad finna icke mycken lingvistisk likhet med de hvästra broderfolket. Det synes hvara en del af den svenske språkstammen likhväl man talat i dessa sydligare nejder. Likaså hafver man stora svårigheter att hgöra sig förstådd norr om Markaryd, den s.k. Norrlandshgränsen. Men för all del de äro så tröghfattade ändock i de norra utbygderna. De äro bara förtryddna! De skånske hafva alltid gått i förtäten å den evolutionära uthvecklingen. Se bara hur många värmöllor, rullebörar och träbonnar f.ex., idéer som de skånske pionjärer hafva exporterat utöfver hvärlden. Skåningar hvar stolta öfver det arfv ni givit mänskligheten. Likaså hafva vi alltså den grannaste af dialekter äfven om den icke göra sig förstådd utanför de Skånske gränser! För att trafvestera titeln: Du kännor väll maj! Kära Luttrad och besviken. Det gör man inte! Man ska aldrig anstränga sig för att behålla en man. Så här är det: du ska aldrig satsa allt på ett kort, ha alla äggen i samma korg, om du förstår vad jag menar. Du ska hålla dig med flera manliga bekanta åt gången och aldrig engagera dig särskilt djupt något förhållande. Då kommer du att plötsligt bli lite intressantare för dessa karlar. Helt plötsligt blir det de som får anstränga sig för att du ska välja någon av dem. Du förstår, att som du tidigare har gjort, ansträngt dig för att dina förhållande ska fungera, gör att du blir ungefär lika spännande och attraktiv som den där disktrasan du har hängande på diskbänken i köket Din metod och ditt syfte har m.a.o. motverkat det utfall du velat ha av de förhållande du velat satsa på. Om du är likgiltig och ointresserad kommer du att i slutändan vara den som drar det längsta strået och kan välja vem du vill, när du vill, om du nu skulle vilja det! Kära Hjärtanes! Auf wienerschnitzel! Test-Fnisse Majorskans klagan Maj, Maj den sköna alltings klara själ. Nu klär du dig det gröna alla du vill ska gå väl Ingen kunde väl ana i höstens gråa dask att vintern skulle dana stelhetens bleka mask Vi vet vad ett bra boende är värt... Östra Kustvägen 1223 * Löderup * Men nu praktfull trona bokens krona grön Solens eld kan skona liten tuva grön Lilla sippan redan ur myllan tittat ut För att döden sedan på dikten göra slut. S. Kald Vi har tonvis av snygga kortärmade skjortor, passa på! års garanti på alla våra produkter! (Förbehåll för framtida istider, vulkanutbrott och andra klimatförändringar.) Gjutgrus Murgrus Putsgrus Fyllnadsgrus Dräneringsgrus Rörgrus Kabelsand Filtergrus ridbanegrus sandlådegrus dressingsand & Storsten Trädgårdssten Kullersten Natursingel Matjord Stenmjöl Makadam Singel Röd, Vit m.m. Sofielust NATURGRUS STEN Sofielust NATURGRUS & STEN Thorbjörn Håkansson thorbjorn.hakansson@nordea.se Våra öppettider är , Stortorget Strax utanför Östra Vemmerlöv mot Gladsax. Skyltat Sofielust Grustag. av O. Rakel Vattumannen 20 jan 18 feb. Inget vatten är för djupt för dig att ta dig över huvudet. Med snorkel och cyklop hittar du snart vattenläckan i din källare och kan snart se fram emot att ha ditt på det torra igen. Fiskarna 19 feb 20 mars. Du går en ljusare tid tillmötes. Efter höst- och vinterdepressionerna kommer nu vårdepressionen som ett brev på posten. En vårdepression är ju så mycket trevligare än höst- och vinterditon. Väduren 21 mars 19 april. En längre resa kommer du att få göra inom den närmaste tiden. Dessutom får du betald kost och logi under en längre period, så med tanke på omständigheterna får man vara glad. Kumlaanstalten har ju blivit så mycket trevligare under de senaste åren. Oxen 20 april 20 maj. Äntligen har ditt hårda arbete börjat ge resultat. Du kan se fram emot att snart få skörda frukterna av år av hårt slit. Fyra körsbär och tre plommon. Inte illa! Tvillingarna 21 maj 20 juni. Om nån kan jobba för två så är det du. Din livspartner och din svärmor har alltid varit bra på att hitta arbetsuppgifter till dig. Det är två mycket tuffa arbetsgivare som har gott om framtidsplaner för din del! Kräftan 21 juni 22 juli. Du har hamnat i en formsvacka du har svårt att ta dig ur. Om du gör som du brukar, backar dig ur en svårighet, kommer du däremot inte att komma någonstans alls. Nä, full fart framåt istället. Se upp för väggen, bara! Lejonet 23 juli 22 augusti. Lite för sent inser du att Beach-07 närmar sig med stormsteg. Det är bara till att köpa gym- och solariekort omedelbums. Ta det lite lugnt bara, du minns väl de brutna revbenen och brännskadorna från förra året. Jungfrun 23 augusti 22 september. Du har bestämt dig för att prova nätdejting som du hört så mycket talas om. Fiskehamnen i Sillastan är stället för dig m.a.o. Kan bli lite trassligt om du inte är försiktig, dock. Vågen 23 september 22 oktober. Under vintern har du lagt på dig ett par, tre, fyra, femton kilo för mycket. Något som du tidigare inte lagt någon större vikt vid, men efter moget övervägande bestämt dig för att göra något åt. Släng ut badrumsvågen och alla speglarna, och fram med chips- och godispåsarna! Skorpionen 23 oktober 21 november. Liksom många andra längtar du till sommar, sol och värme. Egentligen mest för att du är den torris du är. Som vanligt glömmer du att smörja dig med solskyddskräm och får tillbringa sommaren inomhus med hudrodnader och krackeleringar. Skytten 22 november 21 december. Du har siktet inställt på avancemang inom yrkeskarriären. Inom kort kommer du därför att få en befordran inom ditt yrkesområde. T.ex. från soptömmare till sanitetstekniker. Stenbocken 22 dec 19 jan. Återigen kommer du att slå din omgivning med häpnad över din begåvning, O, du Guds gåva till mänskligheten. För dig finns inga hinder för stora att övervinna och du gör allt för att blidka och vara din omgivning till lags. Du offrar allt av dig själv för dina medmänniskors väl och ve. Enda problemet är att de inte vet hur de ska kunna tacka dig för att du är den du är. Din storhet gör dem stumma av beundran! 11 B >TeaT fgb b f^t_t _ Z] g\ f\ Xa \ YeXWXf ^i} hfv[ä XW f ag e}_xw ` Z] ft [h` g\ f\ fx XW f ag X_}aWX 9 ee g etat Y ee\fgxa g}a^g]x [ba f\a _ Z]Xa bv[ _\ixw X ]b ft``x f_tii 8aa f^t_te Th _Tii Xggbe _Tii _\W [}ef gi}ef t \ `X_b`fgbaZXe Xaa ZeXWbe Xa i}ef C Uppläst av Bror Tommy Borgström Ta med en bit av Österlen hem till stan! Kåseberga fiskeläge! Utgångspris: kr Adress: Kasevägen 15 Mäklare: Kristina Bertilsson Mäklarens utlåtande: Skånelänga 157 kvm/5 rok med skön atmosfär och fantastiskt läge! Öppen planlösning med nya trägolv, spegeldörrar, synliga takbjälkar, öppen spis med insats. Sep lgh ca 60 kvm. Trädgård 993 kvm delvis omgärdad av häck. Mitt i Kåseberga - en idyll med underbar natur! Mäklarhuset Österlen Storg 17, Simrishamn Prenumeration på tidningen Lantliv om du blir elkund i stan. Vi kan leverera el till din bostad i stan. Var du än bor i Sverige! På så sätt tar du med dig en bit av Österlen när du åker hem. Om du redan är kund hos oss och dessutom blir elkund i stan får du 6 nummer av tidningen Lantliv av oss. En påminnelse om det sköna livet på Österlen. Säg bara till när du kontaktar oss. För det gör du väl?

7 12 13 Foto: Mark Goldsworthy Johanna är det vackraste vibratot, den skönaste musik, den vackraste färgen och genomskinligt vitt ljus. Johanna är rodnande kinder, bultande hjärta, levande ljus och blommor. Sköraste glas och lera och jord och frisk vind i nytvättat hår. Hon är fnittret och skrattet och allvaret mitt i ett skämt. Hon är rapp och rå och karg och stark och vän och mjuk och god. Hon är så varm och nära. Och nu så närvarande för alla. Det är svårt för oss alla att förstå att hon inte är här. Men hennes storartade filmskådespeleri finns bevarat och kärleken hon spred och sprider lever vidare i alla tider. I oändlighet. Johanna är oändlig. Johanna var Christina Nilsson christina.m.e.nilsson@nordea.se alltid oändlig. Oändligt vacker, oändligt klok och oändligt underbar att få vara tillsammans med. Jag är oändligt tacksam för den tid jag fick. Rent egocentriskt skulle jag önska jag hade fått mer tid i detta liv med henne, men jag vet hon har det strålande där hon är nu. Och hon är med oss i annan form nu bara. Hon finns. Tack! Tack Johanna för att du fanns och tack för att du finns!!! När jag och Johanna började umgås hade vi en känsla av att vi hade levt tillsammans i tidigare liv och det kändes som vi känt varandra hela livet. Tid har ingen betydelse. Alla detaljer suddas ut och endast själarnas förening kvarstår. Jag minns inte exakt när vi möttes första gången, jag tror det var i samband med att jag gjort Sjön med hennes styvpappa Björn Gedda. Men det var först efter Wallander inspelningen och först under detta sista ett och ett halva året som vi umgicks intensivt, och om vi inte sågs så talade vi varje dag och natt i telefonen. Innan vi lärde känna varann hade vi beundrat varandra och varandras arbete på avstånd. Hon såg upp till mig som en storasyster och jag fick så mycket kärlek och beundran från henne och jag beundrade henne och peppade henne och älskade henne som en lilla syster. Ibland var hon stora syster och jag lilla syster. Det skiftade. Vi skrattade mycket tillsammans och vi åkte bil och drömde att dra iväg på semester och om att aldrig vara borta från våra barn och vi drömde om att bila runt ihop i europa. Vi drömde om Berlin. Spela systrar på film och träffa fantastiska män. Vi döpte hennes bil till Arnie. Vi var båda kära i Arnie. Han var vår gemensamma kille... Vi skrattade mycket och snackade om allt. Allt. Inga ord kan tillräckligt beskriva hur mycket jag saknar henne. Inga ord kan beskriva vilken vacker och kärleksfull människa hon var. Hur vass hennes tunga än måtte bli så var allt bara kärlek transformerad i en temporär form för hon var kärlek. Hela hon vibrerade av sann emotion och kärlek. Hon var sann och äkta. Hela tiden. Jag vill inte gå in på alltför privata händelser men hon var magisk. Allt var magiskt kring henne. Allt var små tecken av livets och universums magi, mening och skönhet för henne. Och hon stöttade i allt. När hon hjälpte mig flytta till Köpenhamn och vi fann saker i mina lådor eller nån hylla gick sönder fann hon alltid något tecken på vad det betydde som sen stämde mycket väl. Hon var väldigt öppen och medial. Hon fanns alltid där för andra men inte lika mycket för sig själv. Hon var lyhörd och lyssnade på sina kollegor. Hon fanns där alltid i nöd. Hon var alltid sann. Ljög aldrig. Hon stöttade och var klok och stark och lysande som vän och mamma till son dotter Talulah. Hon var så stark i sin kärlek... men det är svårt att vara stark och sann och vibrera med sitt öppna hjärta i en hård värld. Hon var så sann i varje ögonblick. Både framför kameran och i verkligheten. Hon var sann och äkta och rakt ut i luften med hjärtat. Hennes skådespeleri är sant som ingen annans. Hela hennes varelse var sann som ingen annan. Stark i att se och lyfta andra. En av hennes storheter som skådis och vän är och var att hon var en sån bra lyssnare. Hon lyssnade som ingen annan. Hon tog mig med sin kärlek och vänskap genom en svår tid då min farmor och sen min far strax efter gick bort. Jag hade just begravt min far när jag skulle klara av att arbeta vidare och jag var mycket utsatt från alla håll och hade en svår tid men skulle ändå försöka klara av att framträda och vara stark för min omgivning. Johanna stöttade mig så jag kunde genomföra det. Jag förlorade en stor kärlek. Utan hennes stöd hade jag gått sönder. Hon gjorde mig stark med sin kärlek. Hon var i perioder extremt stark och livshungrig ena stunden och andra stunden skör och längtade till andra sidan... Nu är hon på andra sidan och jag tror hon har det mycket fint där. Nu när jag filmade i Berlin kändes det som om det var vi båda som gjorde filmen. Hon fanns med. Det var hennes äventyr lika mycket som mitt. Det kändes som både hon och min pappa var på besök under inspelningen. Jag tar henne med mig i mitt hjärta var än jag far i världen. Så hon får vara med om alla dom äventyr som kommer ske och när jag får ett barn till och om det blir en dotter ska ett av hennes namn vara Johanna. Johanna var en mycket klok, reflekterande ljus spridare. Hon var en ängel på jorden. Hon såg igenom allt och vände och vred och ifrågasatte för att finna sanningen och för att överleva som vibrerande ljusvarelse... men framförallt så älskade hon. Hon var kärlek. Men som alla människor som någongång blivit sårade av livet så var hon misstänksam också men det lät henne aldrig hindras från att älska. Hon älskade vibrerande, intensivt, skälvande och vackert. Hon förstod och såg igenom allas inre. Hon var en mycket andligt seende människa när det gällde andra. Hon var närvarande i nuet och det var hennes storhet också som skådespelerska och som vän. Hon var här och nu, äkta. På riktigt. Hon var så mycket människa. Det räcker med att ni ser det hon gjort. Hennes skådespeleri vibrerar av äkthet och närvaro. Vi lever i en hård värld. Företagen låter pengarna styra istället för känslorna och konstnärer undervärderas och måste kämpa sig fram. Speciellt om man är ensam kvinna med ett barn och dessutom skådespelare, då har du en hård uppförsbacke. Vi lever i en värld där inte alla förstår att en mor måste få vara med sitt barn. Och tvärt om. Under kvinnans hjärta föds barnet och nära det hjärtat är viktigt att vara. Om en kvinnlig skådespelare ska kunna sköta sitt arbete och göra det så bra det bara går så måste hon få ha bra omständigheter för henne och sitt barn. Dom måste få mycket stöd, uppbackning och hjälp att få vara tillsammans. Alla som lever nära en skådespelerska som Johanna måste ställa upp på att hjälpa henne med hennes privat liv. Vi skådespelare måste våga säga det är jag och mitt barn eller det är jag OCH min familj. Vill ni ha mig så ingår mitt barn. Det är inte alla som tror att dom får säga så, för ofta har man som skådis stor självkritik och rädsla för att inte duga och rädsla att inte överleva och rädsla att förlora dom få roller som erbjuds. Det stora är ju den sköra vibrationen som kan fångas på film men vibrationen fortsätter ju ut i livet och det är inget som är farligt utan snarare något som är vackert och bra och ska tas till vara... det behöver spridas mer kärlek i världen... det ska hjälpas upp, respekteras och älskas för att få fortgå. Johanna talade ofta om hur män fick den uppbackning dom behövde men att hon som kvinna med barn inte var lika högprioriterad på hjälp listan. Detta tror jag många av oss kvinnor känner igen och kan skriva under på. Många flickor, tjejer och kvinnor har svårt att älska sig själva och förstå hur fantastiskt älskansvärda och värdefulla dom är. Johanna hade svårt att älska sig själv. Men hon kunde älska andra som ingen annan, det är en sak som är säker. Jag är såååå kär i Talulah sa hon hela tiden. Talulah var hennes allt. Vi delade känslan av att våra barn var vårt allt. Det viktigaste. Det bästa. Hon saknade Talulah fruktansvärt då dom inte var samman. När arbetsomständigheter, branschen eller andra inte accepterade eller såg till att hon kunde vara med sitt barn blev hon väldigt deprimerad och förvirrad. När hon var nödd att välja mellan konsten och barnet var det outhärdligt. Alla vi kvinnor och konstnärer borde få ha rätt att både få vara med våra barn OCH skapa stor konst. Det borde inte behöva vara en motsättning i det. Det måste bara bli mer accepterat. Man ska inte straffas som konstnär för att man har barn och man ska inte straffas som mor för att man är konstnär! Jag tror Johanna lämnar efter sig inte bara storartat skådespeleri utan hennes eftermäle kan hjälpa oss alla till att bli mer kärleksfulla och förtående. Johannas skönhet och kärlek kommer sprida liv och ljus till många långt efter vi alla har lämnat denna planet. regina lund Känn ingen sorg för mig Göteborg Göteborg är landets mest instängda storstad. Konformismen är lag. Likriktiningen är fullständig. De stora kulturella och mediala institutionerna styrs av sina fördomar och sin vänskapskorruption. Har man en gång av vilken anledning som helst drabbats av deras ogillande är det helt omöjligt att ta sig därifrån. På detta sätt stryper man massor av konsnärsskap och ambition. Enda alternativet är att flytta därifrån. Jag är glad att jag hann göra det innan jag själv gick under. Jag får fortfarande höra att jag är en Göteborgsförfattare. Trots att det är tre år sedan jag flyttade därifrån. Jag kan ta det. Jag älskar Göteborg som man till sist lär sig älska sin reumatiska sjukdom eftersom den rör sig i blodet på en. Det är ingen hemlighet att jag motarbetades i Göteborg. Det var en sublim form av mobbning. Man försöker helt enkelt tysta ner alla de författare och konstnärer som uppfattas som misshagliga. Det är väldigt vanligt förekommande i Göteborg. Och givetvis också svårt att bevisa. Men bara så länge man bor kvar där. Kulturinstitutioner och media i Göteborg styrs av sina fördomar om personer och de låter dessa fördomar stå i vägen för ett objektivt omdöme om människors kontnärskap. Beviset för detta blev uppenbart när jag flyttade till Norrköping, där det inte fanns några fördomar, och därför inga förutfattade åsikter om vad jag eventuellt skulle kunna ha att tillföra. Göteborgsandan tillåter ingen att sticka ut, att skapa sig egna spelregler, på egna planer. Och mycken god kultur kommer ju just från tabuöverskridande människor. I Norrköping fick jag börja från noll och arbeta mig till ett erkännande. I Göteborg fick jag inget erkännande hur mycket jag än arbetade eftersom fördomar om min person och mitt namn låg i vägen Jag minns ett stort uppslag i GP i slutet av nittiotalet om och med västsvenska poeter. Jag var inte med. Jag tyckte det var märkligt eftersom min diktsamling från 1997, Skjut dom som älskar, redan då hade tryckts i flera upplagor. Men jag lade det på kontot för bristen på erkännande i sin egen stad. Sommaren 2003 kom turnéschemat för min nya turné. 53 orter inbokade. Göteborg var inte en av dem. Den stora morgontidningen vägrade skriva om mig, svarade inte ens när jag skickade artiklar. Skrevs det något någon Våren kom tidigt i år. Jag försöker att inte tänka på ozonskiktet. Jag tänker bara på ozonskiktet. Och så går jag och letar efter fjolårets kepsar till barnen. Håller förmaningstal om malignt melanom och försöker svara på åttaåringens fråga så bra jag kan: Mamma kommer världen att dö snart? Maskarna rör på sig när jag rör om i komposten. Jag försöker att inte tänka på o-komposterbara saker. Jag tänker bara på allt som inte går att kompostera: minimotorcyklar, snabba vattenscoutrar, stora lyxmotorbåtar, studsmattor och flygplan som korsar den förrädiskt blå himlen. Hur lever vi, tänker jag. Hur lever jag? Varför finns det så många olika sorters väskor så att vi får en väskdebatt i media? Vad har vi husdjur till? Hundar ja. Har samlat på notiser om hundar ett tag. Det finns numera specialkost för hundar, specialkläder, reflexer (om det är mörkt) solglasögon (när det är ljust). Det finns ett hundöl framtaget, hunddagis, hundpsykologer, vovven har en egen företagsmarknadsplats där man kan köpa allt från hundscarfs, hundsmycken till djurkommunikation och healing på distans. Det finns en Sverigekarta för hundar och det finns hundjurister och hund-t-shirtar med rolig tryck. Någonting har hänt. Och det har hänt på allvar. Vi kallar det för konsumtionssamhället. Vi kallar det för det postmoderna miljömedvetna samhället. Vi får idag råd i varje tidning för hur vi ska, bör och kan handla. Hur vi bör och ska leva. Klok påskmat, heter det. Undvik miljöbovar i påskmaten. Lev globalt men handla lokalt! Ja, vi är överösta av information, nu. Men Harry Martinsson var före sin tid han. Han oroade sig för miljön redan då, på 60-talet. Då tyckte man att han var mossigare än mossan i norrland. Vi har bara ett jordklot, sa han. Och tänk så rätt han hade, har det visat sig efteråt. Till och med Fuglesang säger att vi bara har ett jordklot, och han har ändå varit i rymden och letat efter fler. Och Fuglesang säger att ozonskiktet är tunt, faktiskt tunnare än han trodde. Som gladpack tänker jag. Ozonskiktet är som gladpack. Hur vågar vi hoppa på det så brutalt. Köra genom det gång på gång, perforera det med våra rymdrakter och sateliter och utmana det så svårt? Men, det är ju så gott med avokado. Och det är så roligt att göra fint. Och det är ju så kul att byta soffa. Ja, det är mänskligt med förnyelse och det är svårt att äta svenska äpplen när man nu vant sig vid att kunna mumsa i sig stora kiwifrukter från Nya Zeeland. Och reser, det gör väl alla idag. Vi reser och reser och reser. Och vill man resa lite finare än alla andra skräpmänniskor så kan man resa och läsa och lära samtidigt. Lite mindre utsläpp då kanske, lite finare bensin i planet, känns det som i alla fall, när resan är påläst och klok - vad vet jag? Men var sitter grundbulten? Alla tycks förtvivlat leta efter den. Och varför är det så svårt att svara bra på en åttaårings enkla lilla fråga: Mamma kommer världen att dö snart? Ja det kommer den. Så kan man ju inte säga. Man säger, nej min vän, jorden kommer inte att dö snart. Jorden kommer att leva länge länge till. Tills du är gammal, dina barn är gamla, dina barnbarnsbarn. Tills du inte finns längre, och ingen du känner. Nära. gång var det uteslutande lögner eller förtal, skitsnack och raljerande texter om hur mycket sprit jag drack. Jag fick aldrig sökta stipendier. De gick till samma poeter varenda år. Ville jag uppträda i Göteborg fick jag fixa allting själv. Jag var med och startade radioprogrammet Frank i P3 och när jag slutade där och skrev ett brev och frågade Sveriges Radio P4 Göteborg om de ville ha mina tjänster fick jag inte ens ett svar tillbaks. Jag skulle kunna göra listan mycket, mycket längre. Jag skriver detta för att göra mina personliga erfarenheter allmängiltiga, för att visa hur det västsvenska systemet fungerar. Det är många fler, både större och mindre, kulturutövare än jag som blivit utsatta för samma form av mobbing. Jag är ingalunda ensam om det här. Jag trodde det var så det var. Jag trodde inte det var något annat än så det gick till. Jag försökte intala mig att jag var en osedvanligt självcentrerad och paranoid kulturutövare. Det var som att gå i ett ständigt, vågrätt ösregn. Och det vet man ju hur det är i Göteborg, det regnar ju alltid Jag visste inte om något annat. Jag träffade kärleken och flyttade till Norrköping. Hade jag inte flyttat dit hade jag flyttat någon annanstans. Göteborg var bara ett enda långfinger i ansiktet. Länge leve jorden Efter ett år i Norrköping fick jag stadens kulturstipendium. Jag började få andra stipendier. Jag fick ett eget program i P4. Jag (eller snarare mitt arbete, för det är en stor skillnad) fick sitt rättmätiga erkännande. Varken mer eller mindre. Det kom mycket folk på mina föreställningar. Det fanns en ofjäskig nyfikenhet. Tidningarna skrev, nyfiket och kritiskt granskande, utan fördomar. Jag minns hur förvånat glad jag blev när jag märkte att folk faktiskt tog mitt arbete på allvar, att de bedömde det utifrån sitt eget värde, utan fördomar och tröttsam positionering. Det var som att gå från ösregn till solsken. Ändå hade inget särskilt nytt inträffat. Jag hade inte ändrats eller över en natt blivit en så mycket bättre författare. Jag hade bara flyttat från Göteborg. Jag kommer alltid vara stolt över att vara göteborgare men jag kommer också vara lika stolt att jag flyttade därifrån. Göteborg är en jävla stad för poeter sade redan Harry Martinsson på sin tid. Han fick nobelpriser sedan Ska inte Göteborg dräneras på kulturell begåvning och talang måste man kanske se hur man behandlar de som trots allt ännu finns kvar. Jag avundas dem inte. En stad som anser Lotta Engberg och Ingvar Oldsberg är störst i stan, två år i rad är en ingen bra stad för en författare. Givetvis är jag medveten om att man alltid blir betraktad som en patetisk, gråtmild poetjävel när man skriver sånt här. Att man kanske borde bli lite mer James Bond-aktigt hårdför, knyta näven in fickan och inte tjura så förbannat. Men det knyts på tok för många nävar i byxfickorna i det här landet. Jag kan ändå förstå den kritiken. Men jag kan också förstå den förtvivlan jag läser i de många brev jag får från unga, blivande författare som bor kvar i Göteborg, som inte alltid håller sig till den utstakade vägen, som jag kan känna igen mig själv i, och som beskriver att de råkar ut för exakt samma sublima, otäcka och tysta form av mothugg och motstånd som jag gjorde. Ingenting har alltså hänt. Mitt råd till varenda skrivande och kulturellt kämpande människa i Göteborg är att flytta därifrån. Marcus Birro, författare. Ger i början av maj ut sin tionde bok, Svarta Vykort-En bok om tröst. Varför känns det mer som en lögn att säga så, än en tröst? Varför känns det som att jag går omkring och ljuger för mina barn hela tiden? Jag tror ju att världen håller på att gå under. Jag tror ju att vi håller på att ta kål på oss själva, inte bara att några arter håller på att byta plats i tid och rum och att mossan i gräsmattan finns där för att gräsmattan mår extremt bra. Jag ser mossan regna ner varje dag när jag höjer blicken mot flygplanen som korsar mitt synfält i sommarhimlen, när flygplanen bildar skira vita oskuldsfulla marängspiraler efter sig. Som faller ner i min gräsmatta som mossa. Men jag kan inte säga det. Jag får inte. Min uppgift är att ge mina barn framtidshopp, framtidstro. Jorden kommer att leva länge till. För alltid. Oroa dig inte, lilla hjärtat. Bara var och en tar sitt ansvar så. Så kommer ett av mina tonårsbarn hem och pratar om att köpa moped. Då hör jag mig själv skrika: I VÅR FAMILJ KÖPER VI INTE SAKER SOM INTE GÅR ATT KOMPOSTERA! Och till min stora glädje ser jag att tonåringen fattar något. Och till min ännu större förvåning så har ordet moped aldrig nämnts som något annat än som ickekomposterbar materia efter det. Bingo! Susanna Alakoski

8 14 15 Alla kan få flyt Vi är många som undrar vad som egentligen händer på ett spa och det finns många tunga frågor som man funderat på som tex: Måste man ha badmössor på sig med applicerade blommor av hårdplast i bassängen? Knips tång? Är den en fördel att vara korkad i flyttanken? När jag så fick en inbjuden av Ann Nyström, tackade jag, med viss tvekan, ja. Man ska ju vara försiktig! Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsorthy Jag gick ut lugnt och började mitt besök på Ystads Saltsjöbad med att komma en timme försent efter den överenskomna tiden, men istället för att dra mig i örat så skakade Ann lite lätt förstående på huvudet. Som den väluppfostrade gossen jag är bad jag naturligtvis om ursäkt, bockade så att jag slog pannan i stengolvet, och försökte därefter att ljuga ihop en historia om att Mark var oerhört rädd för att han hade hört att han kanske skulle få lägga sig i ett kar med växter som knips. När jag såg att Ann inte gick på den historien tyckte jag att det var det lika bra att lägga korten på bordet och att säga som det var, nämligen, att vi hade sett ett UFO vid världens ände som vi var tvungna att följa efter! Vi slår oss ner i restaurangavdelningen, jag slår på stort och beställer en cappuccino med en liten bit choklad, jaja, man får ju ha lite kul när det är tisdag! Mark väljer det något mindre spännande alternativet en porlande damcykel. Det dröjer inte många minuter innan en sektliknande badrocksmaffia börjar såsa runt inne i restaurangen och stoppa i sig såväl frukt som sallad. Man tillåts nämligen att skrota runt endast iförd detta plagg på hela anläggningen för att uppleva det som kallas för Badrocksmagi. Samtalsnivån är dämpad, ska vara så. Lugn och ro med harmoniska andetag. Sånt gör mig nervös och jag tvingas plocka fram mina tre avstressningskulor som jag försiktigt roterar i handen som en annan Kapten Queeg. Hela anläggning kan liknas vid ett rum med en utsikt. - Vi ville bygga spaet i nära kontakt med vattnet och man har havsutsikt från alla utrymmen, påpekar Ann, och säger samtidigt när en ovanligt hårig hund passerar utanför fönstret: -Titta, han har ju samma frisyr som du! Ja ja, whatever. Vi pratar på men jag glömmer att anteckna och lyssna eftersom jag förlorar min blick i det böljande vattnet utanför och oroar mig lite lätt för vilken typ av behandling jag ska utsättas för. Jag tar ett djupt andetag och gör mig redo att anta utmaningen. Det är viktigt att dricka på ett spabesök, får jag veta. Vatten, alltså. Min massör anländer och jag ledsagas in i ett rum med halvskum belysning. På massörens uppmaning tar jag av mig på bar överkropp, precis som vid ett läkarbesök, minus den kalla britsen, och uppmanas därefter att lägga mig ned på en frottébänk som liknar en elektrisk tjur. Bänken roterar inte utan kan bara hissas upp och ned, sakta, får jag berättat. När jag väl vant mig vid att en okänd människa knådar och trycker på mig så måste jag ändå tillstå att det är ganska behagligt. Det måste vara jobbigt att vara massör, eller? - Jo, det är klart, om det kommer in en riktigt stor och vältränad människa så är det lite tungt. Är det tungt att massera mig, då? - Nä då, det är lätt, försäkrar fröken massör! Jag anser inte att vi behöver snacka mer om det och är därför tyst de resterande 29 minuterna. När jag väl är färdigknådad, och känner mig som en degklump, leds jag in i ett annat rum där jag ska prova floating. Floating upplever man i en äggliknade historia som ser ut som en parkeringsplats för träskor. Ska jag ner i den, undrar jag? - Ja, det ska du, svarar Ann, och tillägger att kroppen faktiskt vilar lika mycket under 45 minuter i tanken som den gör under åtta timmar i en vanlig säng. Är det säkert att man flyter? Jag är en reinkarnerad ubåt, jag sjunker alltid som en sten. - Tramsa dig inte, säger Ann, som en gammaldags lite sträng skolfröken. Jag lyder. Jag har inga badbyxor med mig, kan jag få låna ett par? - Det behövs inte, menar Ann. Amen...jag kan väl inte ligga spritt språngande i en tank, tänk om någon kommer in och lyfter på locket? - Det kommer ingen, försäkrar Ann, men du får gärna låna badbyxor om du vill. Det vill jag gärna. Jag hoppar i ett par skottsäkra badbyxor och ställer mig i duschen innan jag klättrar ned i tanken. Vad konstigt det känns att stå och duscha mitt på dagen iförd ett par lånade badbyxor, säger jag till Mark. - Ja, duscha mitt i veckan! Hade det varit helg hade det kanske inte känts lika underligt, säger han. Jag tar av mig glasögonen, klämmer fast en uppblåsbar nackkudde och kryper ned i tanken. Här finns både belysning, musik och panikknapp. Panikknappen gör mig lite misstänksam. Vattnet är oerhört salt och i samma ögonblick som jag lägger mig i vattnet så blir jag smärtsamt medveten om att jag har en lite spricka i ena fingret. Moonriver, sjunger jag i falsett och rycker upp handen. Jag applicerar lite salva på fingret och lägger mig så åter i tanken. När luckan fälls ned tror jag mig förstå hur en bilmotor känner sig när motorhuven stängs. Jag släcker ljuset och tänker konstiga tankar. Det är en underlig känsla. Viktlöshet. Ensamhet. Avskildhet. Jag fnissar. Inte sällan händer det att folk somnar. Men vänta nu, somnar, finns det då inte risk för att flippar runt, undrar ni nu? Det undrade jag också. Nej, man flippar inte runt, man har dessutom en flytkudde runt halsen. Jag lyssnar på det surrande ljudet av fläkten och... ja, det är faktiskt lite Pink Floyd över floating. Efter 45 minuter reser jag mig hastigt upp och drabbas av en lätt yrsel, och under några sekunder känns det precis som jag, om uttrycket tillåts, är tankad. Kroppen känns som nykokt spaghetti. 45 minuters floating motsvarar 8 timmars vilande i en vanlig säng. In i duschen för tvagning. Jag tvålar in mig med ett blått anticlor-schampo som är mjukt och bra och luktar mycket. På med kläderna igen. När jag kommer ut sitter Mark och vilar sig i form i restaurangen. - Vad har du använt för något? Du luktar som en nypolerad instrumentbräda, påpekar han. Man tackar, man tackar. Sammanfattning av besöket får bli att: Det går väl an att förlora i tyngd så länge man inte förlorar i vikt! Fakta: Behandling som innebär att man flyter i stora tankar med saltvatten, så kallad floating, är effektiv mot långvarig stressrelaterad smärta. Det visar en studie vid Karlstads universitet, ledd av professor Torsten Norlander. Forskningsstudien visar att personer som lider av stressrelaterade hälsoproblem såsom långvarig smärta, depression eller ångest ofta har mycket god hjälp av flytbehandling. Resultaten står sig även fyra månader efter behandlingsperioden. En kontrollgrupp, som inte fick flyta, upplevde ingen förbättring av hälsan. Studien ingår i en serie studier vid Human Performance laboratoriet och är ett forskningssamarbete med Landstinget i Värmland. De patienter som fick prova på flytbehandlingen hade haft problem med hälsan under lång tid. Flera av dem hade fått diagnosen utbrändhet. De hade olika stressrelaterade symptom som smärta, utmattning, depression och ångest. - Det här är personer som ofta provat många olika behandlingar tidigare. Det är personer som har allra störst behov av avslappning, men som har svårast att ta till sig avslappningsmetoder. De är så uppe i varv att det inte fungerar, säger professor Torsten Norlander. Vad är det då som händer när den här patientgruppen får flyta? Det verkar som om flytbehandling är ett effektivt sätt att utlösa kroppens avslappningsrespons. Nivån av stresshormoner sjunker under och efter flytbehandling. Det verkar dessutom som om behandlingen får ökad effekt genom att prolaktin, ett slags livskraftshormon utsöndras i större mängd.

9 16 17 Charlotte Munck Polisliv och privatliv Att danskarna er oerhört duktiga på att producera jordnära och verklighetsbaserade dramaserier har väl knappast undgått någon, den senaste serien som fått ett makalöst genomslag er Anna Pihl. Men till skillnad från många andra polisserier ligger dock inte fokus på livet på polisstationen utan mer om människorna, deras relationer och om hur polisjobbet påverkar deras privatliv. Bellahøjs Modesty Blaise slits mellan att göra karriär och att vara singelmamma. Just nu spelas tredje delen av polisserien in och Anna Pihl spelas av Charlotte Munck. Vad som kanske er mindre känt om Charlotte här i Sverige er att hon dessutom er en oerhört duktig och mångsidig sångerska. Charlotte har stått bakom mikrofonen i många år och har bland annat framträtt på Copenhagen Jazz Festival med sin egen trio och även medverkat i electronicaprojektet Hess is more. Nyligen gav MunckBjørnKodal ut skivan Instruktioner til Gud som er ett lågmält album som även innehåller en del spoken word. Skådespeleriet er naturligtvis i första rummet, men att även musiken finns i hennes liv er knappast underligt. Alla hennes tre yngre syskon er musiker: systrarna är sångerskor medan brodern är jazztrumpetare. Vi träffas på Cosmo film i Köpenhamn efter veckans avslutande inspelningar. Det råder en febril aktivitet med ringande telefoner och cirkulerande människor, nästan precis som i en scen i Anna Pihl. Det första man lägger märke till är Charlottes enorma utstrålning, och långt, långt därefter lägger man märke till att hon har en fräsigt parisgrön scarfs löst knuten runt halsen. Charlotte slår sig ned i soffan, pustar ut och berättar att dagens inspelning till största del har handlat om att Anna Pihl har suttit i olika möten. Den ena dagen är dock aldrig den andra lik, försäkrar hon. Charlotte er uppvuxen i ett musikaliskt hem. Hon använder yviga gester när hon pratar och har glimten i ögat, som när jag till exempel nämner Ernst-Hugo, då brister hon ut i ett leende, lutar huvudet bakåt, sträcker armarna rakt ut i luften och utbrister Danskjävlar, precis som han gjorde på taket på Rigshospitalet i rollen som överläkaren Stig Helmer i Lars von Triers Riket. Skådespeleriet hur kom du in på det? - Det var förhållandevis sent, jag var väl en år då en av min bästa kamrater hade blivit antagen på en skådespelarutbildning. Själv visste jag väl inte riktigt vad jag skulle utbilda mig till, men jag trodde nog att det skulle ha någonting med musik att göra. Samtidigt tyckte jag att skådespeleri verkade lite kul och spännande och beslöt mig för att prova på det. Men min första lärare tittade på mig och var lite tveksam till mitt val, säger Charlotte och skrattar åt minnet. Anna Pihl er en stark karaktär som tvingas ta hand om sin omgivning, tar du hand om dina syskon på samma vis? - Både ja och nej. Når jag var lite så önskade jag att jag varit enda barnet eftersom de mindre alltid fick all uppmärksamhet, men nu när man är äldre så är jag oerhört glad och stolt över att syskon. Min familj är viktig for mig, absolut. Du har ju nominerats till Robert och Bodil for bästa kvinnliga huvudrollen i En kort och en lang. Får man högre krav på sig efter den typen av uppmärksamhet? - Nej. För mig handlar det om ett arbete som jag gör för att jag älskar det, men naturligtvis är det kul med uppskattning. Men... Hur ska jag säga: Utmärkelser och uppmärksamhet har man dock ingen hjälp av om man står där nästa dag och medverkar i en skitdålig pjäs eller om man har en dålig dag eller är riktigt usel. Jag försöker att välja roller med omsorg och tackar aldrig ja till något som jag inte känner for att medverka i, det tar for mycket på krafterna. Jag skulle till exempel aldrig medverka i en film/pjäs som går mot mina egna värderingar. Men när jag väl bestämt mig och tackat ja till något, då satsar jag på det till hundra procent. Tittar du själv på Anna Pihl på tv? - Nej, det gör jag inte. Varför inte det? - Jag ser på alla avsnitten når de är färdigklippta, ett antal gånger. Det är inte lätt att titta på något som man själv medverkar i. Första gången studerar jag bara mig själv och mitt arbete, så det krävs att man ser det inspelade ett antal gånger för att få distans till jobbet och innan man kan se helheten. Det är lätt att man hakar upp sig på vissa scener och tänker att det där kunde jag gjort bättre och varför gjorde jag så? Jag är ganska självkritisk. Når jag började med teater tänkte jag: Det kommer aldrig att klara av, det ska vara så äkta. Sedan upptäckte jag att jag hade talang for att uttrycka mig på en scen och att jag hade förmågan av att få folk att bli rörda. Men visst, det finns en del scener som jag bara vill spola förbi, men som regel stämmer slutresultatet överens med hur det kändes att göra scenen. Känns det inte bra blir resultatet inte bra Man får känslan av att ni är ett sammansvetsat gäng runt Anna Pihl, umgås ni privat också? - Under inspelningsperioderna så umgås man oerhört intensivt, det är långa arbetsdagar. Man hinner inte med så mycket annat. När arbetsdagen är slut så läser man manus till morgondagens inspelningar och därefter lägger man sig. Du har ju varit en etablerad skådespelerska i Danmark under många år, har uppmärksamheten kring dig ökat efter rollen som Anna Pihl? - Jo, det är ganska stor skillnad. Var fjärde dansk ser serien så det är klart att folk hälsar och vinkar och vill säga några ord när jag är ute och går. Tror du att fler tjejer söker in till polisen tack vare Anna Pihl? - Ja, det är jag helt säker på, säger Charlotte och skrattar. Jag vet att det finns en förberedande skola för att söka in till polisskolan, som ett tag var nedläggningshotad eftersom ingen sökte dit men som nu blomstrar tack vare serien. Jag vet inte om fler faktiskt går hela vägen och blir utbildade till poliser, men många jag träffar ute på gatorna säger att deras barn skall bli poliser när de blir stora. Och visst vore det spännande att se om det hade varit någon skillnad I samhället om vi hade haft många kvinnliga poliser I framtiden. Är det många som stoppar dig på gatan? - Ja, det är det. Reagerar du om någon kallar på Anna? - Ja, det gör jag, Även om jag mest reagerar på Charlotte. Du spelar ut ett brett register i serien och just därför är du så trovärdig och mänsklig. Vad tänker du på för att pressa fram tårar, till exempel i scenen när Martin lämnar dig? Är det bara en dag för dig på jobbet att gråta om och om igen? - Jag tänker mig in i rollen, Anna Pihl är ju skild sedan tidigare och är dessutom en stark person som försöker att klara allting själv. Det tog lång tid för henne att träffa en ny, och när hon väl träffade Martin och fick det till att fungera så rasade plötsligt alltsammans igen. Det är ett återkommande mönster i hennes liv. Men det gäller att gå in i rollen på ett professionellt sätt. Att gå in i sig själv och tänka på att man själv blivit lämnad och personliga bekymmer är en omväg som skulle ta alldeles för lång tid. Att hitta rätt magkänsla är det viktiga, säger Charlotte och pekar på solar plexus. Varför är ni danskar så duktiga på att göra serier? Mordkommissionen, Örnen, Krönikan, Anna Pihl och ja, listan kan göras lång. - Svenskar tycker att vi danskar är duktiga och vi danskar tycker att ni svenskar är så skickliga. På något vis så upplever jag att danska filmer alltid ska vara lite trevligare än svenska. Svenska filmer är ofta lite mörkare och allvarliga medan de danska kanske har lite

10 18 19 KONST och ilska Jag har faktiskt redan spelat min drömroll mer charm och en feelgood-känla över sig. Vi saknar allvarligheten, ni behöver kanske lite mer av glimten I ögat. Jag har pratat med Ola (Rapace) om detta flera gånger. Kommer Anna Pihl att åldras med sprit som Wallander och Tennison? - Det får jag inte berätta. Och helt ärligt så vet jag egentligen inte mer än vad som händer i de kommande avsnitten 21-25, men jag kan ju säga så mycket som att hon blir äldre med allt vad det innebär. Första säsongen var hon rent ny, andra säsongen blir hon förhandlare och mer professionell, och i tredje säsongen är hon helt och hållet professionell och hanterar saker och ting på ett annat sätt. Men samtidigt så blir problemen också större på alla plan och moralen utmanas ständigt. Hur länge kommer Anna Pihl att fortsätta att spelas in? - Sammanlagt 30 avsnitt, sedan är det slut. Slut!? Blir det inte fler? Hur vet du det, höll jag på att säga? Serien kan väl inte bara sluta så? - Jo. Det finns i dagsläget inga planer på att fortsätta serien efter dessa trettio avsnitt. Kommer det att hända Anna Pihl någonting eftersom det inte blir fler avsnitt? - Det kan jag inte avslöja. Blir Anna Pihl lycklig och gifter sig och lever lyckligt? - Det kan jag naturligtvis inte heller avslöja... men det finns inget som säger att man blir lycklig bara för att man gifter sig, eller hur? Vad ska du göra när serien är slut, semester? - Semester, säger Charlotte och himlar med sina ögon. Det har jag inte haft sedan...hm... sedan februari i fjol. Det är så om man arbetar som skådespelare, det är svårt att säga nej. Jag ska spela in Anna Pihl till den 10 augusti, därefter ska jag vara lite ledig. Man behöver vara ifrån skådespeleriet ett tag och man måste få en chans att leva i verkligheten och få distans till jobbet om man ska klara av att spela in film på ett trovärdigt vis. Utöver att vara ledig så ska jag ska ut med mitt band och framträda, men jag ska även måla och skriva, och därefter har jag lite planer på att spela teater i en uppsättning som går under namnet: Vad är demokrati, och finns egentligen demokrati? Jag tyckte du sa att du skulle vara ledig? -Haha, ja men det är svårt. Jag hade ledigt två dagar i påsk, men det var faktiskt frustrerande så jag gick bara runt och tittade och kunde inte koncentrera mig på att ta det lugnt. Det tar ett tag innan man varvat ner till normal nivå Skriva, sa du. Har du en bok inom dig? - Kanske. Jag har skrivit en hel del, mest poesi men även en del noveller. Jag har haft kontakt med ett bokförlag, så vi får se i framtiden. Jag har lyssnat ett tag på Projekt;Rur och blev oerhört positivt överraskad över din sångröst. Jag är vansinnigt förtjust i Sæbeboble, din röst är sensuell samtidigt som den är tröstande. -Tack så mycket. Titeln på skivan: Instruktioner til Gud! - Vi lever ju i en värld där vi nästan har avvecklat Gud. Vi var mycket mer präglade av Gud för 50 år sedan, nu för tiden tycks alla ha sin egen personliga Gud. Tanken är att titeln skall väcka en fråga om man verkligen kan ge Gud instruktioner. Och ifrågasätta om det verkligen finns en Gud? Funderar du mycket på den frågan? - Nej, inte alltid, men alla funderar väl mer eller mindre på varför man är här och vad som egentligen är meningen - och om det finns någon mening? Finns vi enbart för att vi ska äta, sova och kanske skaffa barn? Och vad uppnår man egentligen med sitt liv, och vad går det ut på? Det är en av de största frågorna som finns och samtidigt en fråga som vi aldrig kan få svar på. Man kan ju inte prata med döda, eller hur! Själv oroar jag över att man är omodern hela livet! - Hur menar du då Jo, under hela livet så klär man sig för att försöka vara modern, men sedan när man tittar på gamla kort så skrattar man ju åt vad man har på sig just vid det tillfället då bilden blir tagen, och oavsett hur toppmodern man tycker sig vara just då, så ser man oerhört omodern och löjlig ut på alla bilder! -Haha, ja det har du rätt i. Men även om det är en stor kliché så kan man inget annat än att vara i nuet hela tiden. Det är här och nu som gäller. Det måste vara så. Lyssnar du själv mycket på musik? - Ja, det måste man nog säga. Just nu är jag inne i en Bowie-period. Om jag får leva ett liv till så vill jag få samma sångröst som han har, han har ett fantastiskt röstregister. Framtiden, lockar utlandet? - Självklart skulle det vara oerhört kul, jag skulle dessutom gärna vilja bo en tid i New York. Jag har vänner som bor där och som besöker när jag kan. Men det är oerhört tufft att slå sig fram i USA, det märker jag på mina vänner. Ibland när vi pratas vid på telefon så är de jublande glada över att ha fått medverka i någon enstaka scen i någon reklamfilm. Man måste jobba oerhört hårt om man ska nå framgång i USA. Folk är så professionella och ohämmade. Man tar för sig på ett helt annat sätt än vad vi här i norden är vana vid. Om en producent kommer in och frågar om det finns någon som kan sjunga så kastar man sig inte direkt upp ifrån stolen och brister ut i spontan sång här hemma. Det gör man däremot i USA. Vi är lite mer tillbakadragna och har kanske en sorts Bergmanskt tungsinne över oss, skrattar Charlotte. Dessutom måste man jobba hårt för att bli av med sin danska accent. Jag vill även arbeta I Sverige, England och Tyskland, jag blir mycket inspirerad av att arbeta med människor från andra länder och andra kulturer. Har du någon drömroll? - Jag har faktiskt redan spelat min drömroll. Den engelska dramatikern Howard Barker som skrivit en pjäs som heter The Power of the dog, I vilken jag spelade huvudrollen IIona, det er min absoluta favorit. Det er en pjäs som jag gärna spelar fler gånger om jag får möjlighet Hur det än blir med Anna Pihl så kan vi vara helt säkra på att vi kommer att få se Charlotte i många andra sammanhang i framtiden. Det ringer plötsligt i hennes mobil, förhandlaruppdrag på gång tänker jag instinktivt. Men icke. Det er fest i kväll for hela teamet på Anna Pihl, och av samtalet att döma så kommer de att festa som om det vore Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsorthy Gittan Jönsson En konstnär måste ibland lämna ateljén för att möta andra verkligheter. Häromdagen var hon på ett välbesökt möte ordnat av kommunen om föreningarnas roll och betydelse. Först berättade Esben Danielsen från Roskilde om Roskildefestivalen, som exempel på ideellt föreningsarbete. Jaha, jag har bara tänkt på festivalen som ett jippo dit mina söner åkt för att festa, digga, leva ut. Med eller utan inträdesbiljett. Med eller utan kläder. Nu fick vi istället lära om frivillighetens storhet. Ända sen starten 1971 har oavlönade krafter gjort hela jobbet. Allt överskott går varje år till humanitära projekt runt om i världen. En jättetältstad byggs upp varje sommar, det organiseras för matförsörjning, duschar, sjukstugor, olika scener, för artisternas behov, osv. Man blir matt av blotta tanken: allt är ideellt arbete. Hela mitt konstliv är ett ideellt projekt. Mycket jobb och lite pengar. Jag känner igen mig hos de flesta kollegorna i kulturvärlden. Kamrater gick i väggen i sin iver att förändra världen, att lyfta oket från de förtrycktas ryggar. Jag har jobbat ideellt med många kulturevenemang. Det är ju så roligt! Inför Kvinnokulturfestivalen i gamla Riksdagshuset 1977 hängav jag mig och höll på att sprängas av omöjlighetens utmaning. Som vi slet för att kvinnliga konstnärer skulle få visa upp sig vid sidan om Ta med en bit av Österlen hem till stan! Prenumeration på tidningen Lantliv om du blir elkund i stan. teaterfolket, musikerna och författarna, vi rattade runt i en gammal skåpbil och hämtade upp skulpturer, målningar och vävnader, burna av en ilska över orättvisorna i det manligt uppblåsta konstlivet: nu skulle de få se Nätverkade och gjorde katalog. Och det innan internet och datorer fanns. Till slut såg mamman till min kvinnokampskompis att jag var på gränsen till kollaps och hon kom hem till kaoset och sa: Lägg dig och sov, jag sitter här och vaktar telefonen. Hon var en ängel. När vi tror att världens överlevnad hänger på just oss, att kvinnornas frigörelse ååå tjejer beror på att just våra idéer blir förverkligade, då ger vi inte upp! Och lyssnar inte på de där signalerna om gränsdragning. Nu i min mogna medelålder nu när jag VET att livet är skört och döden lurar bakom hörnet, pratar jag förnuftigt med mig själv: ta det lite lugnare, andas, glöm inte att äta, gör lite yoga innan du kliver upp på morgonen Infarkten och magsåret finns där någonstans i kulissernas skuggor, dit många vänner har glidit in. Men lusten är där att förändra världen, om det så är en väldigt liten värld Vi har bildat en kulturförening och det är som ett tåg, som man kan styra, jättekul. Det finns många aktörer på Österlen som vill utveckla kulturen. Vi kan bli ett nav, som samlar och förstärker det som redan finns här. Drömmen: att få det att gå dit vi vill. Förändra Simrishamn så att det blir en annan sorts plats. En plats för kreativitet, aktivitet, initiativ, krockar, oväntade möten, njutningar, tango på bryggorna och saftkalas i Vi kan leverera el till din bostad i stan. Var du än bor i Sverige! På så sätt tar du med dig en bit av Österlen när du åker hem. Om du redan är kund hos oss och dessutom blir elkund i stan får du 6 nummer av tidningen Lantliv av oss. En påminnelse om det sköna livet på Österlen. Säg bara till när du kontaktar oss. För det gör du väl? byarna, parader med poesi, samba eller kletzmer, ja rytmer, så man blir danstokig ihop med Musikkåren och Mats G. Så att det blir allvar bakom epitetet Kulturkommun. Så att invånarna här får smaka på lyckan. Men de ambitiösa som redan har försökt och misslyckats? Spåren förskräcker, vissa gick i väggen, andra flyttade, åter andra tappade tron och blev stugsittare och TVtittare. För det gick inte För alla dessa bromsklossar. I Roskilde blev det problem: Stadens invånare protesterade och ville i åratal stoppa festivalen. Usch och fy. Snusk och främlingar. Ungefär som Kiviks marknad som alltid förr väckt anstöt hos sedlighetsmilisen. Idag är det nästan tyst och lugnt på den fronten. Roskilde stad har upptäckt vilka enorma förtjänster kommunen och dess företag gör. Nå nå, det kan nog få fortgå ändå, ekonomin är nämligen en tung faktor. Tänk här på Österlen i dess ekonomiska bryderi med befolkningsminskning, för stora barngrupper, ålderspyramiden, nerlagda sjukhus, tänk om kulturen blev en stark kraft, synliggjord och välmatad, som ett nav med stor attraktion! tänk effekten Ekonomisk blomstring. Utbildade specialmekaniker som inte vill bo här nu, flyttar hit och tar plats på Simrishamns Mekaniska superföretag, kyrkokören får många nya basar, företag uppstår, skatteintäkterna skjuter i höjden. Ryktet går: ett under har visst skett på Österlen. Vilket helgon har de fått som beskyddare, är det Moder Tyras välsignelser som burit frukt, nu när hon blivit abbedissa, är Vår Herre på östra sidans sida nu, inte på den västra? Nä, det är bara en massa frivilliga händer och huvuden som slagit sig ihop. Vilket vackert ord, FRIVILLIG, FRI och VILLIG. Det finns tyvärr de som inte vill ha utveckling. Det gör mig så ilsken. Allt är bra som det är. Kom inte hit. Ni stör. Det finns främlingsfientlighet här. Konsthat. Kulturhat. Stockholmshat. Inte är de så många men de har inflytande. Livet är för kort för sådant. Vår tid på jorden är NU. Vi borde tillsammans och frivilligt göra allt som vi orkar för livet, kärleken, samtalen, för mötena med främlingar, för broar och beblandningar, vi stoppar hatet i en gammal säck eller dammsuger upp det! Öppet: Vard 9 18 Lörd 9 13 Tel

11 20 21 Svinahusen Ringormen Mitt i paradiset Rune Skarvik År 2006 tilldelades författaren Susanna Alakoski Augustpriset för boken Svinalängorna en roman som berättar om hennes egen barndomstid i Ystad, där hennes familj bodde inom Fridhemsområdet. Boktiteln väckte sällsamma minnen till liv. Jag erinrade mig genast det tidigare allmänt kända uttrycket Svinahusen, som på 1930 och 1940-talen låg mellan strandkanten och den tidigare Malmövägen i Ystads västra utkant, men Svinalängorna lät däremot helt obekant för mig. Tiden går, och det är nu länge sedan jag då en ung ystadpåg gjorde upptäckter i den närmsta omgivningen, där uppenbar fattigdom framstod som både vardagligt och naturligt. Människor saknade arbete, och många stod och hängde i gathörnen. Det var svåra tider. Vissa familjer hade säkert väldiga bekymmer, och i skolan berättades om ystadbon F. V. Thorsson, skomakaren som blev en stridbar, socialistisk agitator. Dåtidens sociala välfärd i den mån sådan förekom var inte så omfattande. Den allmänna inställningen var att alla ystadbor skulle klara sig själva. Men de som redan i slutet av 1920-talet drabbats av exeptionell fattigdom, kunde få viss hjälp av kommunal myndighet. På den tiden var det snarare regel än undantag att fattiga barnfamiljer vägrades bostad hos stadens fastighetsägare. Myndigheterna fick problem med att skaffa bostäder åt dem. Frågan löstes slutligen på ett enkelt och praktiskt sätt. De placerades i ett kollektivt boende i den gamla flickskolans undervisningssalar, belägna i hörnet av Sladdergatan L: a Norregatan, vilka ansågs lämpliga för ändamålet. Familjerna hamnade i en uppenbar slumtillvaro, under säkert odrägliga förhållanden. Stadens myndigheter nödgades därför slutligen att anskaffa ett annat boende för dessa utsatta människor. År 1926 blev frågan löst. Ägaren till fastigheten Sjöhög, belägen i stadens västra utkant, hade råkat gå i konkurs. På fastigheten fanns stallbyggnader uppförda. Under första världskriget hade de använts för grisuppfödning. Drätselkammaren beslöt, att förvärva fastigheten, som bjöds ut på exekutiv auktion och blev inropad för 4.000:- kronor. Sedermera anslogs :- kronor till renovering av några byggnader och därmed kunde sju bostäder färdigställas. Efter hand renoverades samtliga byggnader och då hade totalt femton enrumslägenheter blivit tillgängliga för inflyttning.de fattigaste barnfamiljerna fick lämna sin primitiva tillvaro i undervisningssalarna, dit andra medellösa kort efter fick flytta in Efter ombyggnaden fick hälsovårdsnämnden i uppdrag att besiktiga bostäderna. I ett upprättat besiktningsprotokoll finner man följande noteringar: Lägenheterna voro stora och luftiga samt försedda med nödiga utrymmen, till köken var avloppsledning inlagd men vattenledning saknades, dylik ledning skulle från borrbrunn inläggas i brygghuset, derifrån hyresgästerna kunde afhämta vattnet. Lägenheterna voro ännu icke tillräckligt torra utan torde i minst 14 dagar innan inflyttning derstädes får ske, eldning med kol eller koks, synnerhet i de norra rummen vara nödvändig hvarje dag samt dessutom öppning af samtliga fönster då torrt väder är rådande. Under arbetet med denna artikel kom det till min kännedom, att barn, som fick sin uppväxt i Svinahusen, vid vuxen ålder berättat om vistelsen där. De menade, att bosättningen kunde jämföras med att vara på sommarkoloni året om. Närheten till havet och den omgivande naturen hade alla de boende tyckt mycket om. Bostäderna hade inte de bästa sanitära förhållanden. Avträdeshusen låg på gårdsplanen, men enligt den tidens sätt att se var det ingen anmärkningsvärd omständighet, eftersom de flesta ystadbor hade motsvarande förhållanden. För tömning av stadens latrintunnor hade drätselkammaren anställt en hel kår av så kallade dassatömmare, vars uppgift var att vissa tider byta ut kärlen i avträdeshusen. På den tiden hade säkert de flesta ystadbor ingen annan möjlighet än att då så krävdes besöka dessa hus. Det var först ett antal år senare som de s.k. vattenklosetterna togs i bruk. I detta sammanhang framträder ur minnet en händelse från 1937, då min familj bodde i fastigheten Mariagatan 13, då ägd av en fru Kviske, som också låtit uppföra dessa behövliga hus på gårdsplanen. En dag lekte jag tillsammans med min skolkamrat Torsten, som också bodde där. Under leken fick han plötsigt behov att besöka avträdeshuset, till vilket varje familj hade egen nyckel. Plötsligt hörde jag honom ljudligt utropa: Mooor, hotta ud nyckelen å en fittemad. Jag ska gå po dass! För att återvända till ämnet och betänker, att det säkert var mycket besvärligt att bebo Svinahusens lägenheter. Bostadsytan var inte så stor och antalet barn i familjerna var stort. Naturligtvis krävdes extra utrymmen, bl.a. för förvaring av livsmedel. Av den anledningen beslöt ett antal av hyresgästerna, att kollektivt hemställa hos stadens drätselkammare om att källarutrymmen borde ställas till deras förfogande. Här nedan finns skriften intagen, och det framgår tydligt att framställningen avslogs utan motivering! Under ett antal år nyttjades Svinahusen till bostäder. Sedan det sociala klimatet förändrats i vårt land, övergavs dessa hus, som slutligen jämnades med marken. Strax intill den platsen finns numera uppfört ett reningsverk. Med dessa rader tillika med sina egna minnesbilder från tiden, erinrar sig säkert en och annan gammal ystadbo, att staden haft Svinahus i väster och Svinalängor i öster. Christoffer Lundquist Brainpools rockopera Junk ska sättas upp i Los Angeles nu i vår. Ja minsann. Det är smått otroligt men icke desto mindre sant. Är det något som varit på gång en längre tid eller kom det som en blixt från en klar himmel? Det har arbetats mot detta i ett par år nu. Ett Brainpool-fan från San Francisco som heter Justin Winokur bestämde sig för ungefär tre år sedan att detta skulle göras till varje pris och att det var hans uppgift att se till att så blev fallet. Så han blev vår manager i nordamerika. Vi har stöttat honom hela vägen men det är han som har drivit det framåt själv. För två år sedan kopplade han in en ung och enormt begåvad regissör, Shakina Nayfack, som föll pladask för Junk. Han har sedan dess arbetat med operan och gjort den till sin. Han har bearbetat och utvecklat manus och anpassat den för teaterscenen. Vi tycker nu att han förstår bättre än vi vad den handlar om! Han har utvecklat varenda skrymsle och vridit och vänt ut och in på alltihop. Det är otroligt häftigt, han har tagit fram aspekter som för oss har varit näst intill undermedvetna och lyft fram dem i ljuset. Det känns som om han har gått in i våra huvuden och undersökt vad det egentligen är vi vill säga. Så nu har de castat 6 skådespelare/sångare/dansare och 6 supporting actors, vad det nu heter. De har tagit fram noter på hela eländet och de har ett band i orkesterdiket. De har hittat finansiärer och sponsorer som täcker den astronomiska budgeten. De har hittat en teater i Hollywood som tände på projektet och la in det i sin repertoar. De har utvecklat färdigt manus och gjort koreografi och regi. Ett enormt arbete helt enkelt. Kommer ni själva att närvara och vara delaktiga under framförandet? Vi kommer att åka dit för att titta på det hela och spela ett par låtar på efterfesten tror jag. Annars är vi inte alls delaktiga. Jag sitter på kvällarna och tittar på videoclips från repetitionerna. Det är mycket koreografi och dansövningar som ser enormt tuffa ut. Det måste vara en riktig milstolpe i karriären? Det känns otroligt. Vi har ju spelat Junk live tillsammans med Malmö Symfoniorkester en gång och efter det trodde jag att jag hade fått vara med om höjdpunkten i mitt musikaliska liv. Men jag tror att detta toppar konserten faktiskt. En av våra drömmar när vi arbetade med Junk (det tog 4 år att färdigställa plattan) var att vi ville göra musik som kunde leva ett liv utan att vi var inblandade, ett självständigt liv utan att vi behövde turnera runt och visa upp oss och i största allmänhet delta i cirkusen. Men det var ju bara en avlägsen teoretisk dröm som vi mycket väl förstod att sannolikheten för att den skulle gå i uppfyllelse var väldigt väldigt liten. Är det en popmusiker största dröm att skriva- och framföre en egen rockopera? Det är i alla fall min dröm. Fast jag betvivlar att jag delar den med speciellt många popmusiker... Vad har du annars på gång just nu mer än att förbereda inför Los Angeles? Jag har ett antal projekt på gång. Det är förberedelser inför per Gessles sommarturne, det kommer hit en kanadensisk singer-songwriter i maj för att göra en platta och ett par andra projekt. I höst har jag 4 plattor som jag ska producera samt en ny Brainpoolplatta på gång. Paradiset har tunna blad och du måste bläddra med en nål i handen. Det är söndag på Haväng och den ensamma tallen vänder ryggen mot havet. Kyrkan ligger kritad och fin på kullen. Vi har kokt potatis i gryta och svept den i linne. Det grova saltet gnistrar i solen. Olivoljan har färdats lång väg till oss, men kalkonen är kommen från Ingelsta. När jag blundar kan jag höra de sista vingslagen hos fågeln. Lammen vilar som stenar med mossa på ryggen. Om du bjuder brödet men inte saltet, så är vänskapen inte hel. Potatisen ångar ännu och jag tar en nypa av de grova kristallerna och strör över bädden. Lillpojken säger att de liknar snöflingor. Människa och ko trår efter salt om sommaren. Den rätta mängden avgörs i gram; tio till tjugo är dagens ranson. Törsten är inte skild från det andra. Mormor övade handen i sjuttio år att skära torkat fläsk som hängde i snören på loftet. Dess like fanns ingen annanstans på jorden. När givaren är borta, söker barnet överallt utan att finna. Fåren bär små pinglor om halsen som vittnar om deras gång på Ravlunda skjutfält. De har inte långt till övergivna stridsvagnar som långsamt rostar och vittrar på sanddynerna över havet och bukten. Här har människan brukat jorden och fiskat ur havet i mer än fem tusen år. Kanonerna är egentligen stumma, men människorna tvingar dem att tala. De blundar aldrig med sitt enda öga. Stora och mindre hål i pansarplåten vittnar om lyckade träffar. Denna dag vilar bommen i sin klyka, medan varningsskyltarna upplyser allmänheten om att det är förenat med livsfara att beträda heden invid Sveriges vackraste badstrand. Det händer att miniatyrer av plåt som föreställer kyrka, hus och liten stuga blir till skjutmål för soldaterna. Tre värn som står i sanden ruvar på en svunnen tid som vägrar att ge sig. Unga män i uniformer siktar över havet. Bly och andra gifter faller mot vatten och mark. Under sommarmånaderna håller befäl och värnpliktiga fred. Då är inte bommarna fällda. Ortsbefokning, turister och andra gäster har då fritt tillträde här. Redan år 1943, under det brinnande världskriget, annekterade den svenska staten och försvarsmakten dessa fält. Fjorton år senare flyttades de små stugorna och husen av korsvirke, klineväggar och halmtak från platsen. I byn som hette Knäbäck bodde i huvudsak fiskare. Vem hade räknat stockrosorna och sorgerna? Ingen annanstans i Europa har en nations försvarsmakt ockuperat ett unikt hedlandskap invid havet och en vacker sandstrand som är flera kilometer lång. Människorna tvingades att flytta från hus och näring utan en möjlighet att invända och protestera. Hästar betar av ängarna på västra sidan av grusvägen som ringlar från Verkeån till Juleboda och vidare mot Rigeleje. Jag har sprungit i paradiset många gånger. Margareta och jag har sovit under bar himmel och vaknat av lamm och får som pinglat in gryningen. Det är ett kärt besvär att vandra från Vitemölla till Haväng. Möjligen måste man ta ett vigt språng över Klammersbäck på stranden. Numera hittar man sällan eller aldrig bärnsten vid denna kustremsa. Här finns ett rikt fågelliv. Änder, måsar och svanar guppar i vattnet nära stranden. Torn- och lärkfalk behärskar vindarna till fullo. Under hösten har vitkindad gås sin flyttväg från Arktis till Västeuropa. Då syns de över bukten och havet. Den gamla boden som står nära vattnet användes för fiske av ål och öring. Den har fått nytt tak av vass. Vindskenorna är endast några år gamla. I det inre av stugan kan gästerna skriva ner hälsningar till framtiden. Foto: Charles Hammarsten Efter det att båtarna hade fått motorer behövde inte yrkesfiskarna ta natthärbärge i boden. Den första tallen planterades i slutet av 1800-talet norr om Klammersbäck. I dag står ett ensamt exemplar och böjer rygg och bockar mot havet. Strandnejlikan, fältsippan och lilla sandliljan är fridlysta av försynen. Sandödlan och den klargröna lövgrodan bemästrar sandflykten. I en tid när det kalla kriget sägs vara över och när Europa förenas i en union övar svenska soldater försvar och anfall i ett av paradisets tunna blad. Jag bläddrar med en nål i handen och läser första ordet i denna skapelseberättelse. Så gjorde människan med hav och strand, hed och blomma, djur och äng. Vattnet i Verkeån må vara kallt, men det är klart som fröjden och källan. Nu sitter jag vid dammen invid ett av mina hus i Kivik. Guldfiskarna simmar sakta och stillnar emellanåt. Kalla dagar på vintern sover de under isen. De klarar sig utan föda från människans hand. I fjol tog vi upp fler än tre tusen äppelträd. I maj i år planterar Karl Wisén sex tusen unga träd i min äppellund. Det blir en ekologisk odling. Han arrenderar och sköter således familjen Ranelids odling. Det gör han utmärkt. Vi planterar i första hand Rubinola som är en tjeckisk sort. Den är tålig och mycket god. Den kan ätas från skördetid fram till maj. Kanske håller jag den numera högre än Ingrid Marie, Aroma och Cox Orange. Jag växlar bostad mellan Stockholm och Hällekås. Det främjar själen och ordet. Varannan helg och varje lov kommer Margareta hit. Husen står ett hundra meter från havet. Vi bor mellan två arboretum och sex hundra meter från musteriet och norra infarten till nationalparken. Inga tomter i Brantevik, Skillinge, Vik, Baskemölla, Vitemölla, Båstad eller Torekov kan överträffa detta läge. Äppellunden, dammen och närheten till havet med strandtomten kan egentligen inte värderas i pengar. Enligt köpekontraktet äger jag och Margareta allt detta, men i respekt och vördnad för familjerna Liljedahl och Kåre och Solveig Olsson är vi endast lärjungar som efter bästa förstånd och förmåga har att förvalta härligheten. I mitt hjärta är vattnet och jorden allmänningar. Björn Ranelid Annonsera i Nya Upplagan Ring pluggannons.indd

12 22 23 Pere Ubu Den store frontfiguren i Pere Ubu, sångaren David Thomas, stegade in i rampljuset med rocken på, greppade mikrofonen som om den var ett munspel. På stativet hängde även en gammal telefonlur. Med denna som mick förvrängdes rösten i Babylonian Warehouses till säregen stil kompat av ett malande band i moll, som också kan avnjutas på senaste plattan Why I Hate Woman (Glitterhouse/Playground, 2006). Vi ska nog ta det från början, eftersom detta band kan läggas i högen som ett av de mest kända, okända banden. Pere Ubu vänder inte rocken efter vinden. De kör på rallybanan utanför försäljningslistorna. Sprungna ur den amerikanska industristaden Cleveland såg Pere Ubu dagens ljus som band 1975 med Velvet Underground som förebild. Thomas röst sveper som ett eget instrument genom låtar från över 40 album och många av utgivningarna har också gått under bandnamnen David Thomas & The i olika varianter. Och visst var det David Thomas band även denna sista lördag i april på KB i Malmö inför ett 100-tal män. Utöver Michele Temples pulsiva basgång in i benmärgen, fanns det inte många kvinnor i lokalen. Med ryggen mot bandet och ansiktet mot besökarna dirigerade han från båda håll. Handklappningar och kommentarer från publiken kunde abrupt avvisas, som om det störde hans konstnärliga spontanitet. Efter konserten satte han sig på scenkanten glad i hågen, för den som sökte kontakt eller någon av de senaste skivorna. Genom åren har David Thomas med grovarbetarrock som bas experimenterat sig fram med elektronik, jazz, blues och rockopera i en anarkistisk kreativ röra. Albumet Dub Housing från 1978 har utnämnts till en av rockhistoriens 100 skivor som stakat ut nya musikaliska vägar (100 albums that changed music, Några av de band från 70-, 80-, 90- och 00-tal som inspirerats av Pere Ubu är The Cure, Pixies, Nine Inch Nails, Franz Ferdinand. David Thomas, som stundom påminde om Freddie Wadling, hade en centralt placerad stol på scenen som han välförtjänt nyttjade mellan låtar och sångpauser för att släcka törsten. I ösigt larmiga Caroleen, också från ovan nämnda skiva, suddas all åldersgräns ut för bäst före datum när det gäller att prestera rå rock n roll med attityd, i all fall för artister som David Thomas. Och inte bara den låten förresten. Det var en riktig bra spelning som vibrerade över årtionden. Text o foto: Mikael Håkansson Askaner Ta med en bit av Österlen hem till stan! Prenumeration på tidningen Lantliv om du blir elkund i stan. Vi kan leverera el till din bostad i stan. Var du än bor i Sverige! På så sätt tar du med dig en bit av Österlen när du åker hem. Om du redan är kund hos oss och dessutom blir elkund i stan får du 6 nummer av tidningen Lantliv av oss. En påminnelse om det sköna livet på Österlen. Säg bara till när du kontaktar oss. För det gör du väl? Om jag inte kan, så kommer jag. Om jag kan, så kommer jag inte. Tänk att små kommateringar är så viktiga. Det är alltså bonden som säger: Om jag inte kan så, kommer jag. Om jag kan så, kommer jag inte. Så är alltså i meningen att placera frön och dylikt i jord eller liknande för att saker och ting skall växa och frodas i framtiden. Det här handlar alltså om ordbruk eller kanske om jordbruk? Jag vill så ett litet tankefrö, som sen kan växa och kanske bli till stora tankar en vacker dag. Jag vill, men kan inte är också en vanligt förekommande fras. Det säger vi var och varannan dag, vi har för mycket att göra, för lite pengar eller för lite kunskap. Man kan allt man vill, brukar vi ofta säga till våra barn när vi vill att de ska göra som vi vill göra, men kanske inte alltid gör. Betyder detta att vi i själva verket säger; jag kan, men vill inte? Jag kan, är något vi säger mycket tidigt i livet, gärna i formen jag kan själv. Jag kan lura mig själv till exempel. Vad kan vi inte själv då? Ja, det är ju svårt att umgås själv; att äta middag, att diskutera eller att dra ett skämt, det är inte lätt på enman hand. Jag tror at vi kan mer än vi tror att vi vill och att vi tror att vi vill mindre än vi tror att vi kan. I Perstorp vet alla som var med om gångna veckans mat och musikupplevelse; Var ligger pepparkakeland, att allt går att göra. Vi möttes i Skånes minsta kommun (men med världens största hjärta!) och lagade mat(1 maträtt från varje land) och gjorde musik( 1 låt för varje maträtt). Deltagarna var i bokstavsordning från : Algeriet(Kalv i stark tomatsås m. Cous Cous), Göteborg(musiker, matätare), Irak(Lammhuvud), Kanada(Kock), Moldavien(Eclaire), Skåne(Musiker, matätare), Thailand(Tom kha Gai) och Vietnam(Vårrullar och fisksoppa). Med Kocken Eve Maltais och 7 kockar från SFI( svenska för invandrare) och jag och 6 elever och musiker från Centralskolan och till sist men absolut inte minst med herr Ebbot Lundberg(Soundtrack of our lives) som hedersgäst, gjorde vi en varm, mysig och mättande föreställning i Folkets park. Att se dessa 7 elever från SFI servera och presentera sin favoritmat( min personliga favorit Fårhjärna!), skulle vara alla förunnat. De både ville och kunde! Jag skall nu berätta en liten anekdot från mitt turnéliv: Det är sent på natten, eller tidigt på morgonen, vilket man nu vill. Sista efterfesten har klingat ut och en kär kollega är på väg genom korridorerna på hotellet till sitt rum. Musikern i fråga är inte helt slut och lite sugen på en extra efterfest, då han hör jättesvängig musik. Det låter som trumsolon och hög stämning. Han banar sin väg genom hotellet följandes musiken. Till slut står han framför den. Vad är det då som låter så svängigt, jo en; ISMASKIN! Så Okej då, festa kan man själv, bara man har en Ismaskin. Jonas Jonasson Rock/pop Arctic Monkeys / Favourite Worst Nightmare De Accentsluddrande britterna från Sheffield följer upp briljanta Whatever People Say I Am, That s what I m Not, med ett album som inte riktigt når upp till föregångarens kaliber. Charmen finns naturligtvis fortfarande kvar - vad trodde ni? - och de pendlar mellan Franz Ferdinands kantiga sväng och Libertines ölindränkta pubrock med tillhörande cigarettbrännmärken i heltäckningsmattan. Första singeln Brainstorm med galopperande djungeltrummor förefaller mest vare ett olycksfall i arbetet då resten av låtarna har ett spänstigt sväng med inslag av rödkindade och hurtfriska riff, med undantag för den lugna Only ones who know. Fluorescent Adolescent är föredömligt exempel på brittisk pop när den är som allra bäst. I övrigt tillhör jag den kategorin som finner små subtila popreferenser roande och ler därför naturligtvis riktigt fånigt åt Duran Duranreferensen i Teddy Picker. Jag måste även nämna den rödglödgade basgången i Baclava som är lika ilsket ettrig som en tandläkarborr. Arctic Monkeys har just bevisat att debuten inte var en engångsföreteelse utan att vi har mer att vänta av bandet, och då ska vi ha i åtanken att detta var de svåra andra albumet. 4 Lars Yngve Blues Kenny Wayne Shepherd / 10 Days Out: Blues From the Backroads CD+DVD (Reprise) Jag ska villigt erkänna att jag länge avfärdat ovan nämnde KWS som ännu en stratasvingande Stevie Ray Wannabee. (På denna platta har han t.o.m. SRV:s gamla komp med sig ) Om mina fördomar är rättvisa eller ej kan jag inte uttala mig om här och nu. Det han har gjort på denna platta är däremot något helt enastående, med inspelningsutrustning och ett filmteam i hasorna har de gett sig ut för att lira med en massa gamla svarta original, många långt över 80 år gamla. (Sedan detta spelades in har dessutom ett flertal av de medverkande gått ur tiden) Bland de mest namnkunniga musikerna kan nämnas BB King, Clarence Gatemouth Brown, Hubert Sumlin och Pinetop Perkins. De två senare med delar av Howlin Wolf och Muddy Waters gamla band. Det spelas på verandor, i trädgårdar, på små barer (med typ tre pers i publiken) och i en kyrka. Det varvas friskt mellan helt akustiskt och elektriskt lir, stompiga danslåtar och sugande munspelsblues i moll. Aldrig blir det tråkigt i mina öron. KWS håller en ganska låg profil, han fungerar mest som en katalysator, och låter gästerna göra grovjobbet, och resultatet är helt lysande! Lyssna bara på Potato Patch som görs tillsammans Jerry Boogie McCain eller The Thrill Is Gone med BB King. Ryser! I början på den medföljande DVD:n säger KWS något som jag däremot måste säga emot: att bluesen är en av de saker som Amerika kan kalla sin egen, att den började där och kan bara spelas av de som bor där. Inte så smart sagt av en ung, vit medelklasskille. Hade det inte varit för att unga engelska och europeiska musiker tagit till sig bluesen på och -60-talet hade den förmodligen varit begravd av det vita Amerika för länge sedan. Sluta behandla bluesen som någons ägodel, inse att bluesen är universell och att den tillhör alla, vita som svarta, gamla som unga! Betyg 5 Rock/Progg Dungen / Tio Bitar (Subliminal Sounds/Border) Yes! Jag vill bara greppa mina utsvängda jeans och kränga på mig en polo av polyester. Det är fritt fram, tuta och kör, replokalsljud med svischande och svoschande cymbalar och ett gitarrljud som låter som om det vore tjuvkopplat i proppskåpet och ett trumspel som för tankarna till en åttaarmad psykopat. Det skulle kunna vara inspelat hösten 1972 och svänger så det svartnar. Långa jam blandas med oväntade harmonier. Misstänker att väggarna bågnat i den lilla stugan som Tio Bitar spelades in i. På avstånd sitter en man på en veranda i en gungstol, iklädd snickarbyxor, skepparkrans och med en pyrande pipa hängandes i mungipan, och nickar gillande till musiken. Bitvis helt galet bra. 4 Lars Yngve Jazz/pop MunckBjørnKodal / Instruktioner til Gud (Exlibris) Mångsysdslande Charlotte Munck har tillsammans med den nyskapande poeten Janus Kodal och den anarkistiske gentlemannen Claus Bjørn Hansen - som gjort sig känd för sina melodiösa sabotage - spelat in en skiva med många nyanser. Charlotte, och i detta sammanhanget får vi faktiskt ta och glömma Anna Pihl, ett tag, har en röst som är passionerad och innerlig och passar väl in till de lågmälda låtarna. Det är jazz, men inte den typen som involverar bruket av en lömskt glidande ståbas och virkade mössor, det handlar istället om den typen av jazz som har inslag av pop och som man lyssnar andäktigt till. Charlottes sång varvas med Janus Kodals spoken word. Sæbeboble är en mjuk snuttefilt när självömkan har tagit befälet över en och Mennesker er engle är arenarock som får folk på fötter. En variationsrik och spännande platta helt befriad från konstnärliga stressfaktorer. 4 Lars Yngve Rock Patti Smith / Twelve (Columbia) Patti, Patti, Patti. Jag trodde väl aldrig - ens i mina mest otäcka mardrömmar - att jag någon gång, någonsin, skulle sitta och längta efter Tears For Fears. Men det är precis vad jag gör när jag lyssnar på Patti Smiths cover av Everybody wants to rule the world., som här bara låter en som en oinspirerad demoversion. Coveralbum är, med väldigt få undantag, aldrig särskilt inspirerade att ta sig igenom utan fungerar mer som en sorts sammanställning över artistens musikaliska referenser, och Pattis referenser är det absolut inget fel på, här finns självklarheter som The Doors, Neil Young, The Beatles osv. Men låter det inspirerat, då? Nej. Tvärtom. Twelve är och förblir enbart ett parantetiskt inskott i Patti Smiths katalog. Jag ställer in den i skivhyllan och kommer troligtis aldrig mer att lyssna på den mer. 2 Lars Yngve Funk, jazzrock etc. The Roots of Scandinavia Soul Jazzfunk and Boogie (Vibezone Viva Nordica) En sammanställning olika funkiga, rockiga och jazziga spar från hela Norden, tiden är 70- tal, då rätt många svårlyssnade försök med sammansmältningar av jazz och rock gjordes. Det blev många skvadrar, krystade korsningar som lämnade en sval. Men då och då brände det till med tät funkfaktor. Så även på detta mycket blandade album, där man bland annat kan överraskas av en ung Tomas Ledin. Ni skulle inte känna igen honom. En utmärkt sammanställning av en i mitt tycke ofta svårartad genre, som här ändå framträder till sin fördel. Betyg 3 pop The Fratellis/Costello Music Drop the Gun/Universal Till Nya Upplagans läsare: Hej! Vi är ett band från Glasgow. Vi spelar rockig slyngelpop, mycket energi, mycket ljud, inget nytt. Vi tycker råsexism är kul, och det är roligt att slarvhylla droger och sånt. Är det nån som tycker att det är ett trött och uttjänt sätt att försöka provocera på, kan vi kalla dem för politiskt korrekta stofiler. Undrar om er recensent är cool eller tråkig? Rock on, hälsar the Fratellis 1 Graham Bowers schlagerjazzanstruken pop Svante Thuresson Svante Thuresson & vänner EMI Detta är en duettskiva. Tanken med att spela in duetter är väl att få in ett personlighetstillskott i musiken att skapa någon sorts dynamik, alstra något som inte kan alstras av endast den egna sångrösten. Det lyckas inte här. Sångerna har en plikttroget kompetent musikalisk inramning, men sångmötena (Svante sjunger med Titiyo, Elin Sigvardsson, Magnus Carlsson) ger inte upphov till någon friktion där värme skulle kunna uppstå inte ens när duettpartnern heter Nina Persson. 1 Graham Bowers Rock Eldkvarn/Svart Blogg (Capitol/EMI) Eldkvarn har bara funnits i mitt bakhuvud sedan turnén Fula pojkar med Ebba Grön Fast då var Eldkvarn för mesigt. Nyligen har bekantskapen med bandet återuppstått via skivavdelningen på Simrishamns bibliotek och definitionen av mesighet är i ständig förändring. Än finns det mycket att rota i bland Eldkvarns fyra decenniers utgivningar. Så långt jag hittills hunnit finns det ett par låtar per skiva med riktigt god behållning. Nya skivan Svart Blogg finns i två utgåvor. En med hela bandet. Den andra utgåvan innehåller också en bonusskiva. En demoinspelning där sju av de nio låtarna finns med fast då bara med sång och akustisk gitarr. Den dubbla har en begränsad utgivning så passa på om du går i valet och kvalet. Det är den som lyfter helheten och gör skapelsen till huvudattraktionen. Det hade räckt med den akustiska utgåvan plus hela bandtes energi i En ledig man och vemodsrockiga Svart Blogg som bonusspår. Den akustisk skivan som fått namnet Svart demo kan vara en joker att locka med i glada vänners sällskap under sommarpartyn då tanter och gubbar hellre vill lyssna på Bob Dylan än death metal. Betyg: 3 Mikael Håkansson Askaner pop Kaiser Chiefs / Yours Truly, Angry Mob (B-Unique Records / Polydor) KC är generationskamrater med andra brittiska band som Franz Ferdinand, Bloc Party m.fl. d.v.s spelar kantig, lite kvasi-udda popmusik med konstnärliga ambitioner. De har uppenbarligen några kvaliteter som låtskrivare men genren känns på något vis utarbetad. Bitvis är det dock riktigt bra som i inledande Ruby eller Love s Not a Competition eller Everything is Average Nowadays som exempel, medan några andra låtar känns ansträngda och tråkiga. Jag kan inte direkt påstå att KC kommer att revolutionera popvärlden för all framtid med denna platta men i små doser är den helt okej! Betyg 3 Pop The Concretes/ Hey Trouble (Lickingfingers) En del har hänt sedan The Concretes förra album, In Colours. Victoria Bergsman har lämnat sångmicken, som övertagits av gruppens trummis Lisa Milberg, som klarar det galant och även Maria Eriksson, som ju annars alltmer växer utöver gruppen med sina soloprojekt. Enkelheten i The Concretes musikaliska tilltal på In Colours var granne med banaliteten. Denna lätthet/ytlighet finns kvar, men har nu fått skarpare kontur och mörkare ton. The Concretes musik fullständigt lyser av samtid. Det är lätt att bli förtjust. Och lika lätt att bli trött på detta invanda, matt av de olika överenskomna signalerna. Tidsfärgen både bländar och dövar. För mig är det ungefär som Lasse Åberg Jo, jag menar det verkligen! Och tänker på honom som en virtuos spelare med olika tidsmarkörer vare sig det rör sig om populära förpackningar från 50-talet eller erfarenheter av sällskapsresor. Den som inte har varit med eller har någon aktiv referens stängs ofelbart ute. Detta spel bygger helt på ett slags förutbestämd/förutsägbar gemenskap. The Concretes har uppmärksammats kraftigt, och jag tror det just hänger ihop med att de som få har fångat ljuset i samtiden till en brännpunkt. Men samtiden är då mer en mycket allmän känsla, som uppstår då man bläddrar genom olika livsstilsmagasin även om de inför nya albumet också låtit sig sköljas av andra samtida strömmar. När det väl kommer till kritan är konsten ändå att lyfta det samtida till en annan nivå och samtidigt behålla signalverkan. Lasse Åberg lyckas genom avväpnande charm och i farsens form, The Concretes använder en mjukt strömmande melodisk pop. Det jag uppfattar som problematiskt med bandet reflekteras i konvoluten. Det förra ville vara artistiskt men i mina ögon var det bara samtidskitsch; ytligheten upprepas som ett slags visuella lättillgängliga capricer i nya albumets art-work, där små symboler sänder signaler mot svart bakgrund. Det känns för mig bara som en alltför medveten strävan att vara samtidens tolkar. Det går dock att göra ett sådant uppsåt spännande. I den nyaste formgivningen finns många exempel. Se bara hur Lasse Sundh gjort Martina Lowdens självupptagna geniala roman Allt till ett objekt i och utom tiden med sitt guldsnitt! Så kan man också lyckas i musiken. Ur den aspekten är The Concretes nya album betydligt bättre än det förra. Texterna är inte bara tillbakalutade bagateller. Nu formas de till längre mer eller mindre lyckade berättelser och reflexioner. Gärna vardagligt kortfattade tankar. Konstlöst och naivt, så som bandets signum ju är. Numret Kids har lyfts fram av många, jag kan gå med på det. Mer skulle jag vilja framhålla den märkliga Firewatch eller (ironiska?) flirten med gothpop i A Whales Heart. Här drar en melankolisk svärta genom musiken, och särskilt i Firewatch rispar sångens varma sorg i själen. Redan öppningen sårar som ett rivjärn över fingertoppar känsliga av osövda nätter. De förnumstigheter som sprids ut som sentenser i albumets booklet hade jag dock klarat mig utan. Att läsa det naivt sjungna blir outhärdligt banalt. Det klent diktade kan också bli svårt att lyssna på. Souvenirs är ett sådant exempel med lättköpta associationer till krig och fred, där reflexionen av samtiden sträcker sig utöver den lilla världen, och då håller inte det enkelt nynnade och tankemässigt knappt mumlade. Förra albumets softrockkolorism har vikt undan för en kollektivistisk svärta. Musiken har vunnit på det. Jari Haapalainens utmärkta produktion hjälper till. Han lindar in oss i klanger. The Concretes nya är ups and downs. Ett flöde av idéer att ta vara på. Ett kollektivistiskt äventyr i indiepop, som väger mellan vikten av ystert yrande fjädrar och minnet av nattens värsta mara. Det är ett projekt kring samtidens yta. När det brister blir det intressant Magic Johnsson Thomas Millroth Tord Johnsson Thomas Millroth

13 24 25 Spel Alexander Bing Ohlsson Guitar Hero II (XBOX 360) Hoppa i spandexbrallorna, spänn fast nitarna och greppa plastguran. It s time to rock n roll! För dig som inte är bekant med Guitar Heroserien handlar det om att lira efter noter som rullar fram på skärmen på en plastgitarr som följer med i paketet. De olika noterna har olika färger, vilka ska tajmas med motsvarande knappar på gitarrhalsen. Man håller in en till tre av de fem färgade knapparna enligt anvisningar på skärmen och drar sedan i motsvarigheten till en riktig gitarrs strängar för att aktivera noterna i takt till musiken. Det går snabbt att lära sig, men krävs rikligt med övning för att bli nästa Yngwee Malmsteen. Guitar Hero II till Xbox 360 är i grunden samma spel som släpptes till Playstation 2 förra året. Till Xbox 360 har det dock gjorts ett par förändringar, alla till det bättre. Grafiken har putsats till och även om den inte är det viktigaste i ett spel som detta så ser det riktigt trevligt ut. Dessutom har antalet låtar utökats och det bjuds nu på 74 olika rockdängor att utöva gitarrmangel till. Lägg därtill möjligheten att utöka låtutbudet genom att ladda ner nya låtar via Xbox Live. Låtlistan är variationsrik och det bjuds på alster från namnkunniga band som Black Sabbath, Rage Against the Machine, Nirvana och Spinal Tap. Visst saknar jag lite tunga riff från Metallica, Rammstein eller AC-DC, men man kan inte få allt. Bortsett från att man faktiskt ser ganska löjlig ut med en liten vit plastgitarr i famnen är Guitar Hero II tveklöst ett av de absolut bästa musikspelen på senare tid. Kunglig underhållning för såväl gammal som ung, kille eller tjej. Påstår man något annat så har man förmodligen inte provat spelet. För att citera Angus Young: For those about to rock, we salute you! 5/5 Pokémon Ranger (DS) Det har åter blivit dags att fånga Pokémons. Denna gång ikläder du dig dock inte rollen som tränare utan axlar manteln som Pokémon Ranger. Vid första anblick kan det se ut som ett traditionellt Pokémonspel, men skenet bedrar. Till att börja med samlar inte Ranger s på Pokémons. De är en slags trädkramare som värnar om naturens balans och vill inte flytta djuren från deras naturliga miljö. En Ranger använder istället ett verktyg, en Styler, till att tämja Pokémons. Dessa följer sedan efter Rangern och kan hjälpa honom eller henne med olika saker som att röja undan hinder eller ladda upp kraften i Stylern. När de har bistått Rangerns behov släpps de åter fria på ett miljömedvetet sätt. Historia 1: En sillahandlare stod på torget och sålde sina varor. En äldre dam kom fram till ståndet och petade och rev i sillarna: - Den här verkar inte vara riktigt frisk, sade den gamla damen - Ja, det är tyvärr ännu värre än så, sa handlaren. Den är faktiskt död... Analys: Ingalunda kan man betrakta denna lilla anekdot som en lustifikation. För undertecknad hafva denna en anstrykning af ytterst tragisk karaktär. Därmed icke hvara sagt att man skola taga ställning å det ena eller andra hållet. Äro det faktum att fisken i fråga de facto hvara död eller är det kundens okunnighet ifråga om färsk fisk skola hvara lefvande eller icke som äro beklämmande. Huro som helst skola man icke skämta om döden, om det så hvore en sill! Historia 2: En mormor var ute på promenad med sitt barnbarn: - Mormor, du är ju inte halt! - Nej, varför skulle jag vara halt? - Pappa sa att du var helt vrickad Analys: Man hafver sagt genom tiderne att genom det uppväxande släkte höra man sanningen. Skola man taga denna lilla historiett som exempel, spegla barnet i fråga endast sin faders åsikt. Om denna hvara helt sanningsenlig må hvara osagt men han hafver gifvit sin afkomma en något skrufvad bild af sin svigermoder. Men hvis af erfarenhet vete undertecknad att han förmodligen hafver helt rätt i sin uppfattning Burspråket Vilka fåglar är torrast? S-tork och s-and? Jag fattar helt enkelt inte varför jag inte fick följa med och träffa Charlotte Munck? Det hade kunnat vara början på en makalös filmkarriär. Värdelöst. Jag som hade ställt in mig på ett dansk wienerbröd med chockolääääde och en härligt porlande bajjer, fick bli hemma och torrkoka. Jag var helt blockerad, eller snarare paralyserad. Hela den dagen gjorde jag konstiga saker i ren protest, jag klippte mig på öppet köp och drack kaffe genom en blockflöjt. Detta hanns med på förmiddagen, på eftermiddagen lånade jag en handtruck och gick och placerade om bilarna på en parkeringsplats. Därefter skickade jag brev till Fjäderfäföreningen och klistrade fast ett CornFlake som frimärke. Jag ringde till min kompis Åke, som svarade med orden: No but hello, I feel again you. Han skulle stila och berättade att han hade börjat gå och läsa engelska, och att han behövde träna på att snacka och därför enbart ville prata på engelska. När jag berättade att jag inte fick följa med till Köpenhamn utbrast han: Pull me backwards. Jo, det var precis vad han sa. Precis som en riktigt förvånad engelsman! Min engelska är inte längre vad den aldrig varit, men hans är ännu sämre. Han hade varit och testat synen och de kom fram till att han behövde, som han sade: bajja a pär brillisar. Han ville ha rili kuula bågajr. Men dricka kaffe hade han inte tid med eftersom han hade fullt upp med att kopiera videorengörings kassetter som han skulle sälja på loppis. Dessutom skulle han passa på att sälja alla sina gamla vinylplattor med gruppen Various Artists. Vinyl är värdefullt, påstod han, och plussade på med att det gäller att passa på att sälja dem nu när bandet turnerar jorden runt inför fullsatta arenor. Jag har aldrig hört talas om dem, men det behöver ju inte betyda att de inte är populära. Suck! Jag la på luren och satte mig vid köksbordet och vred på min AGA-transistor. Musiken lät för dagen färglös, hopplös, nästan som om de infört svart-vita radiosändningar igen. För att pigga upp mig, lite, gick jag till systemet och köpte ett par flarror uppspritad läsk. Jag uppmanades att prova en sprillans nyinkommen sort som var brandgul. Men fy för hundan den smakade 3,14. Jag gick och la mig en stund och kom jag till att tänka på det goda rådet som jag fick av en gubbe nere på ljugarbänken, han sa: Skjut aldrig upp till morgondagen det du kan undvika helt. Jag är glad över att jag har så många kloka människor i min omgivning. Jag stoppade en av farmors hemmagjorda, riktigt sega och klistriga kolor som smakade ugnsrengöring i munnen och tuggade. Den satte sig som fogmassa på en tand och jag fick sticka in fingret och pilla bort den. Plopp! Med massan följde en stor plomb. Hundan åsse. Jag ringde tannaplågaren och kunde komma direkt. En snabb kattatvätt och sen iväg. Det blev rotfyllning och stora sprutor. Halva mitt huvud kändes som det hade somnat och läpparna kändes stora som flintastekar. När jag körde hem så råkade jag dessutom tappa ner ciggen mellan mina ben i sätet. Panik! Jag ställde mig upp och trampade på både gas och broms samtidigt för att inte bränna hål i mina byxor. Jag räddade mina byxor men min snyggt tigerrandiga klädsel blev det hål i pälsen på. När jag upptäckte det tappade jag glöden. Senare på dagen bredde jag en smörmad. Men inte kunde jag äta, det kändes precis som att försöka bita i en hårdstoppad Chesterfield, om ni provat det någon gång? Så jag fick gå omkring och ojja mig med ett stort bandage om min tandvärkande kind, men inte blev det bättre för det. Jag beslöt mig för att stanna inomhus resten av den dagen och bespara omgivningen för mitt gnällande. Så gick ännu en dag i mitt händelserika liv och kommer aldrig mer tillbaks. Nu lägger jag mig i sängahalmen, släcker lampan och drar täcket över huvudet, god natt, where ever you are. Nils-Ude. För att fånga in en Pokémon krävs det att man på pekskärmen snurrar cirklar runt offret under en särskild capture-sekvens. En siffra dyker upp ovanför Pokémonen och visar hur många gånger den måste ringas in för att bli snärjd. Utmaningen ligger i att linjen har en begränsad längd och kan brytas av Pokémonen, vilket gör att man måste börja om. Om den dessutom attackerar linjen förlorar Stylern kraft, och när den tar slut är spelet över. Kampsystemet är simpelt, men kan nog slita rejält på pekskärmen efter alla rotationer. Trots försök till innovation, så lyfter Pokémon Ranger aldrig. Som spelare får man inte utforska världen efter eget behag, utan skickas istället iväg på halvtrista uppdrag som mest känns som konstgjord andning i brist på ett riktigt äventyr. Spelet känns överlag ganska segt, det har inte gjorts några ansträngningar beträffande ljud eller grafik och det nya fångstmomentet blir snabbt uttjatat och tråkigt. Dessutom kan spelet vara svårt att förstå för de minsta fansen då det är väldigt textbaserat och allt framförs på engelska. Fast hur bra spelet är i realiteten spelar nog mindre roll. Allt med Pokémon säljer INCLUDEPICTURE \* MERGEFORMATINET NU på allas läppar 2/5

14 26 Två läsare har möjlighet att vinna två biljetter till svängorgien med ZZ Top på Öja. För att vara med i utlottningen ska du helt enkelt bara kortfattat motivera varför ZZ Top alltid svänger bäst. mejla till: lars@nyaupplagan.se vi måste ha svaren senast den 20:e maj. Peter Tosh, Jamaica Marken vibrerade som vid en jordbävning när reggae-musikerna gjorde sin soundcheck inför nattens konsert. Vid vägkanten sålde unga jamaikaner cola, bröd, stekta korvar, sötsaker och stora strutar med peanuts. Ju närmare scenen man kom desto fler peanutsförsäljare samlades omkring oss. De bara skakade på huvudet när vi förklarade att vi inte ville köpa deras nötter. Hela natten spelade band efter band sina reggaelåtar, medan publiken troget väntade till soluppgången på number 1 - Peter Tosh. Jag fick lov att kliva upp den smala stegen till scenen som var fem meter hög, om jag lovade att inte stå i vägen för Tosh s assistent. Dennes uppgift var att hålla marijuanacigaretter klara när Tosh sjöng om att häva förbudet mot droger. Samtidigt viftade publiken i takt med sina peanutstrutar. De vred av strutspetsen, öppnade och tände på världens största marijuanajoint. Publiken försvann i ett rökmoln, strålkastarna började flyga åt alla håll, golvet gick i vågor, magen känndes konstig och jag var glad att klara stegen ner ifrån scenen. När jag vaknade nästa dag gungade golvet bara lite, huvudet var närapå bra och vi hann med planet till Kuba. Dungen är aktuella med ny albumet Tio Bitar. Här listar Gustav Ejstes sina fem favoritplattor. Live from the barberque - Main source Första gången jag hörde Nasy Nas var på denna från Main Sources breaking atoms album, sen dess en av mina favorit MCs. Rock the house - Tony Tone Otrolig old school HipHopmusik, jag älskar beatet. Calle Hesslefors 8H :K:CI!?JA>JH EGD9J8I>DC :I 8DC8:GIH EG:H:CI:G6G Peach fuzz - KMD En annan nostalgisk låt för mig, KMD/ Sev Love X/ MF Doom är en av de bästa producenterna någonsin. Madvillany - Madvillian En av de absolute bästa LP n jag har hört. ScratchMonopoly#2 - BeatJunkies Turntablemusik när den är som bäst, från return of the dj, IKCC;H (&&Enda konserten i Sverige 9>H?IJ?D;>E< IBEJJ" zij;hb;d # IAvD; JehiZW] + `kb_ ab '/$)& Biljetter: Julius Biljettservice , samt Julius sedvanliga förköpskontor Medhavd alkohol förbjuden enligt lag. Restaurangtält/Bar på området. Picknickorg tillåten. L?F#[djh X ijw fbwji d hcwij iy[d[d =EB:;D 9?H9B; ;dzwij '&&& X_b`[jj[h AzF DK Måste ABSOLUT vara något i vattnet, eller? På kyrkogården i Åhus finns en liten oansenlig, men dock besynnerlig, gravsten som man kan fundera lite över om man skulle råka ha lite tid till hands. Stenen i sig är väl inte så speciell men det är däremot inskriptionen på Coferdikaptenen Måns Mauritssons familjegrav. Måns själv föddes den 20/ och dog den 15/ Således blev han 101 år gammal. Inte illa men vänta bara, hans hustru, Helena Sjöström, föddes 29/ och dog den 2/ och blev således 133 år gammal. Smått fantastiskt, eller hur? Men det slutar inte här! Dottern Carolina Elisabeth föddes 25/ när makarna var 88 respektive 81 år gamla och håll i er nu, den andra dottern Chatorina Eleonora föddes 22/ och då var de båda makarna 101 respektive 94 år gamla. Den gode Måns hann alltså både fira sin 101 årsdag och bli pappa två dagar senare på sitt sista levnadsår, och hustrun Helena ligger förmodligen inte den bibliska Sara långt efter beträffande fertilitet vid hög ålder. Som sagt det måste vara något med vattnet i Åhus, samma vatten, med lite tillsatser, som man tappar i Absolutförpackningar Lev väl, och var ställde jag nu mitt vattenglas? Tord Johnsson 27 Du känner väl mig Glömskan är en förutsättning. Från dag till dag. Som en schlager. Du känner väl mig. Som du känner dig själv, känner du andra. Känner inga andra än mig själv. Känner knappt igen mig. Och hur känns det? Med stor möda bärs orden fram. En långtradare har vält. Meningarna med livet utströdda. Pappas gamla Levin-gitarr. Utbytt mot en Bjärton, som jag målar blå. Skriver Gud på. Vänder baksidan upp. Trummar envist på locket. Utstöter gutturala läten. Algblomning. Minnesförlustelse. Hopkok på sparlåga. Vitaminer utgår. Hundra procent dålig smak. Plura knullade inte Susanne Ljung. Stina, som inte var med i Saltkråkan, samlar ihop ansiktsdragen. Vad säger dom där damerna om att du lämnar ut dom? Kajsa Grytt, t.ex. Hon var lite upprörd, men vi har rett ut det där. Du tog alltså kokain för att kunna sova? Halvslutna ögon möter uppspärrade. Och nu är du etta på listan. Plura ler skälmskt. Världsvant. Lägger flätorna till rätta. Drar en guldtråd ur tillvarons solkiga gardin. Väver en fingertuta. Pekar ut och stryker under. Paus för inandning. Vi är bästa vänner, Malla och jag. Hans munspel är en vattenblå siren. Visste du inte det? Det har jag vetat länge. Skrivkramp. Knappt märkbar. August Strindberg med sin gitarr. Förklädd till Gud. På doktor Brandts veranda i den nedgående solen. Doktorn har fått för sig att den store, kände diktaren ska komma och hälsa på. Tillsammans ska dom sitta på taket och se på stjärnorna. När Brandt en dag rengör sin revolver går ett vådaskott av. En liten pojke på mottagningen undgår med nöd och näppe att träffas. Strindberg känner sig hotad, hatad och förföljd. Det är ingen mening att jag kommer dit, det blir bara ännu värre. Doktor Brandt slutar sina dagar på mentalsjukhus. Majken Johansson, poet och frälsningssoldat. Gäst hos Lasse Holmqvist, 70-talets Stina. Bjuder in Risken Finns. Citerar ur Bibeln. Med en smörgås i vänster hand och ett trollspö i den högra, förkastar Lasse den ena sången efter den andra. Är det inte för många runda ord, så är det för politiskt. Jag vrålar: Ge mig en spänn till bussen. För Majken, som ännu lever. Får uppmuntrande mail från Peter B. Vill ha med min musik i sin historia. Modigt! Räknar stegen. 15 minuter. Stryker en nolla. Ängsligt över axeln. En nolla till. Sedan alla nollor. Väser och kväver. Ed HARCoURT [UK] / JESSE MALIN [US] SAHARA HoTNIGHTS / FIbES, oh FIbES PEPS blodsband / SALEM AL FAKIR TEddybEARS STHLM / MELody CLUb KRISToFER ÅSTRÖM / TINGSEK MUSTASCH / SLAGSMÅLSKLUbbEN SVENSKA AKAdEMIEN / THE PLAN THE CoNCRETES / LAAKSo PRoMoE / SHoUT out LoUdS FAMILJEN / black belt / MISS LI / JUVELEN / ASHA ALI NIKoLA SARCEVIC / NEVERSToRE / MoLoToV JIVE CoNSEQUENCES / ANIMAL FIVE / THE PAPER FACES detektivbyrån / LAMoNT / THE RoCKETS / PEN EXPERS MooNbAbIES / PoRN & GRAFIK / THUNdER EXPRESS NAVId ModIRI & GUdARNA / MEd RESERVATIoN FÖR ÄNdRINGAR ETT ARRANGEMANG AV KULTURFÖRENINGEN MARKAN CAMPING / MAT & ÖL / EVENTS / FÖRSÄLJARE / EVIL woman bodypiercing / ANNAT SMÅTT & GoTT 2 dagar FÖRKÖP: 445:- PÅ PLATS: 495:1 dag FÖRKÖP: 345:- PÅ PLATS: 395:(VId FÖRKÖP TILLKoMMER FÖRKÖPSAVGIFT) INFo + FÖRKÖP: INFo@MARKAN.SE / Grönängsplan Hässleholm &." 1306%-: 13&4&/54 &.",6-563#0-"(&5 1306%-: 13&4&/54 Gunnar Danielsson ¾*! 3,/4430!2+ 934!$ *5,) "ILJETTER WWW TICNET SE 9STAD 4URISTTBYRÍ SAMT HOS!4' OCH 4ICNETOMBUD WWW KULTURBOLAGET SE XXX FNB TF

15 28 29 To pp 5. Joanna Swica Grupperingar är ute Jag är en sån där jävel som skjuter upp allt till sista stund. En såndär som kommer ligga och planera min begravning på min dödsbädd, för att jag inte riktigt orkade innan. Och så är fallet nu, efter att ha skjutit upp denna krönikan i två veckor då mitt ordförråd har varit sämre än en treårings har jag äntligen tagit mig i kragen. Det får bära eller brista. Jag skulle egentligen skrivit om hur fantastiskt lite jag kan om bilar. Dra en liten historia för er om hur desperat och olycklig jag såg ut där jag stod vid vägkanten en kväll förra veckan. Min avgasrör låg på marken och min bil lät inte allt för olik en volvo740 utanför starshine en sen torsdagsnatt. Men nej. Det får vänta, det finns nämligen en annan sak jag vill ventlilera. En sak som har stört mig väldigt länge och nu är i det stadiet då jag känner att jag måste reda ut saker och ting. Let the show begin. Uttrycket Inne och ute är för mig ett väldigt onödigt uttryck. Det får mig motvilligt att tänka på högstadietiden då man ofta katerogiserade människor i de facken. Som sagt, högstadietiden. För 5 år sedan. Varför i helvete hör jag fortfarande det då? Varför kastas jämt små pikar emot mig om att jag skulle vara just en innetjej. Vadfan är en innetjej? Egentligen. Kan någon förklara för mig vad jag gör som skulle vara så inne? Är det att jag ständigt vistas ute på Ystads i särklass enda dugliga uteställe? Är det för jag håller mig ajour med mode och kläder? Att jag ser bra ut? Eller kanske för jag väljer att lägga ut mitt liv på internet? Men, vänta nu lite här. Ser ni inte? Jag är inte ensam om det här. Kanske är det så att vara ute hela tiden, klä sig moderiktigt och bli bjuden till tillställningar ger en aura av inneskap och rikedom. Det må vara en falsk aura, då folk inte ser min vardag utan bara ytan. Det är så lätt att sätta mig i ett fack. Ett fack som oftast klingar väldigt negativt. Livet handlar om att skapa sig tillfälligheter. Ovsett om man är inne eller ute så är man en individ som gör saker på sitt sätt. Det liv jag lever är inte mer speciellt än någon annans. För bakom kulisserna kan man skymta en jävligt tråkig svenssonvardag som innebär slit på jobb och obetalda räkningar. Det är påfrestande att ständigt höra dessa ständiga pikar. För inte fan är de positivt menade och ibland känns det som om det är min uppgift att be om ursäkta för att jag är den jag är. Den där känslan har jag känt alltför många gånger nu. Och jag förstår egentligen inte varför. Men om det nu är så. Bra. Då är vi alla innemänniskor. För några minuter. För de minuterna det tar er att läsa denna text. När ni är klara så vill jag att ni gör mig en tjänst. Radera orden inne och ute från era ordförråd och försök se individen bakom fasaderna i begreppen inne och ute. Tooth fairy Vintern 2004 höll jag förtvivlat på att försöka avsluta en skiva åt en ängslig fransk artist. Allteftersom antalet versioner ökade, sänktes ytterligare mitt på senare tid alltmer bräckliga humör. Möjligtvis hade det inget samband, men plötsligt slogs jag av en häftig tandvärk. Eftersom jag är livrädd för allt som rör hälsoinstitutioner ringde jag runt till likasinnade vänner på jakt efter den bästa tandläkaradressen i Paris. Jag beställde rendez-vous, möttes av en solbränd specialist, diverse hög-teknologiska instrument och beskedet att en grundlig rotbehandling var enda lösningen. Slutligen lyckades artist och skivbolag ensas om att albumet faktiskt var färdigt och jag kunde återvända till Berlin, där jag sedan några månades hyrde ett litet kyffe. Förutom studioutrustning och en hög böcker följde mig en tjusig nylagad visdomstand. Men värken ville inte ge sig, trots diverse naturpreparat och dagliga telefonsamtal till den franska tandläkaren, som försäkrade att allt var i sin ordning. Efter några veckor började t om min gode vän och granne bli orolig. Kinden hade vid det laget nått dubbel storlek. En tidig vårsöndag stuvades jag trots vilda protester in i bil och kördes hem till vänsterbacken i hans fotbollslag, som nyligen genomgått sin tandläkarexamen. Av en slump befann sig en hel avgångsklass tandläkare i hans våning, som med stor entusiasm tog i tu med att ställa min diagnos. Meningarna var skilja och högljudda men alla var överens om en sak: det såg inte bra ut. Raskt togs jag först till en klinik, sedan ytterligare en, för att slutligen hamna på Berlins rikshospital. Efter en lång väntan, uppmuntrad av dessa barmhärtiga samariter, blev jag till slut mottagen av tjänstgörande kirurg. Omedelbar operation blev hans omdöme. Det fanns dock ett hinder: jag saknade ett visst papper från svenska försäkringskassan, E 111 tror jag det heter. Kontant eller kortbetalning var således enda lösningen EUR skulle bestämt räcka åtminstone för operationen försäkrade kirurgen. Jag blev tvärilsken och vad jag sade skall nog inte återges i print, men förmodligen verkade jag så löjlig och desperat att han efter en stunds tystnad presenterade ett alternativ, betydligt billigare, men också något mer smärtsamt. Hur det hela sedan gick till varken minns jag eller vill minnas, men några timmar senare lämnade jag operationssalen med ett dräneringsrör av plast nerkörd i halsen på mig och fördes i riktning Flughafen Tempelhof. Jag minns dock att man tittade en smula konstigt på mig, då jag passerade security checken utan bagage med ett plaströr i munnen och en one-way första klass biljett till Köpenhamn. Historien slutade dock lyckligt. Under den följande månaden möttes jag av mycket vänlighet och kunnande från medlemmar av Lunds tandläkarkår. Inte bara lärde jag mig att den alerta gruppen nyutexaminerade tandläkare och den tyska kirurgen med sin något bryska metod förmodligen räddat livet på mig, jag fick också förklarat för mig en hel del annat som jag inte haft en aning om: t ex att jag, liksom många i min generation födda på 70-talet, helt har missförstått hur tid fungerar, att Les Négresses Vertes upptar en speciell plats i en tandläkares skivsamling och att det här jordlivet faktiskt är riktigt trevligt trots allt. 1 Neonrosa naglar. Varför har inte jag upptäckt det förr? Det är ju så magiskt snyggt. Mavala har en rad snygga färger man kan kolla in. Det är så enkelt att få till en fräsch look med dessa lack. Man kanske skulle köpa orange med. Ljuuvligt! 2 Gillar man smycken så är detta helt rätt och inte nog med det, priset sjunker för varje minut. 3 Uteserveringar. Det är sommar på riktigt när man kan sitta ute och dricka öl. Känslan av att gå ut och ta en öl blir helt annorlunda. Stämningen blir annorlunda. Mer perfekt, mer rätt. 4 Olofvikors. Ystads (med omnejd) bästa café. Det finns inget negativt med detta ställe. Hade man dessutom sluppit folk som tränger sig före i köer hade allt varit frid och fröjd. Vanligt hyffs bland fikasugna människor verkar vara på utdöende. 5 Grillkvällar. Jag har ätit grillat tre kvällar i rad nu och någonting säger mig att det kommer fortsätta så resten av veckan. Jag kan nog resten av mitt liv i en ständig grill-os. Var med och tävla om fyra biljetter till Roskildefestivalen!!! Nu får två läsare chans att vinna vars två biljetter till årets upplaga av Roskildefestivalen i Danmark. Det du behöver göra för att få vara med och tävla om de åtråvärda biljetterna är bara att motivera varför just DU ska få dem. De roligaste två svaren belönas med vars två biljetter. Mejla in svaren till lars@nyaupplagan.se Vi måste ha in svaren senast den 20 maj. Vinnarna publiceras i juninumret. albumaktuella Peter von Poehl är ungefär hur populär som helst i Frankrike. Just nu är han ute på turné tillsammans med Air. Här skriver han själv om hur tandvärk förvandlades till musik.

16 30 31 Fredrik Schön Lyftkranen från Svedala BK Fredrik Schön tillhör den Nya Upplagan av brottare och är Svensk juniormästare. Han skämmer bort sin klubb med seger efter seger. Av vilken anledning började du med brottning? Ja, det var faktiskt lite av en slump att jag började med just brottning, det var när jag gick i första klass som en klasskompis började träna brottning, och han var betydligt mindre än mig, men efter att han börjat träna så påstod han att han kunde brotta ner mig utan några större problem, men de tvivlade jag på, så jag hängde med honom ner mest för att bevisa att så var inte fallet, och de var det inte heller. Jag fastnade direkt för svettlukten och fightingkänslan nere i brottarlokalen så det tog inte många dagar förrän medlemsavgiften var betald, så klart till mammas stora förtvivlan, hehe. Vem vill ha en son som brottas?! Idag är mamma av en annan uppfattning!! Hittade du ett favoritgrepp direkt? I början har man inte så stort utbud av grepp, man lär sig bara ett par stycken men ett var nacksving och det fastande jag för. När beslutade du dig för att satsa på brottningen och varför? Efter mitt första U-SM guld -03 förstod jag ju att jag hade goda chanser att gå hur långt som helst om bara viljan och orken fanns. Vad anser du om reglerna som ändras lite då och då, till din fördel eller nackdel? Efter som jag ofta går under rubriken lyftkranen så passar dem mig perfekt, jag är glad för parterrbrottning och har mina farligaste vapen där. Vinner 95% av mina matcher i parterr. Men målet med regeländringen var ju att få brottningen intressantare och roligare för publiken med mer kast, och det tycker jag dem har lyckats med. Så det är klart positivt! Vad är viktigt att tänka på när man värmer upp inför en stor tävling separat match? Det är ju i stort sett samma inom alla idrotter, det viktiga är att nå max puls och få igång kroppen ordentligt, så det inte blir en chock för kroppen när matchen väl börjar, det kan leda till att du bli dödstrött efter bara några sekunder. Inom brottning brukar man säga att man ska få igång kroppen så pass bra att det känns som man gått en match. Hur många gånger tränar du i veckan, och vad fokuserar du då mest på? Det är väldigt varierande beroende på vilken fas man ligger i, hur nära det är till mästerskap osv. Men normalt tränar jag 4-6 pass i veckan och ca 2-3 månader innan ett mästerskap ökar man på dosen till en 8-12 pass i veckan. Det är svårt att säga vad man träna mest men varje vecka är det tre säkra brottnings pass, sen varierar det hur mycket löpning, styrka och teknik jag kör. Martin Lidberg förklarar saken bra, för nå eliten inom brottning, måste du vara stark som en styrkelyftare, smidig som en gymnast och snabb som en 100 m löpare. Det är precis så det är, därför blir det väldigt många olika moment jag kör, så som styrka, explosivitet, snabbhet, smidighet, teknik kondition osv. osv. vecka efter vecka. Tänker du mycket på att äta rätt inför tävlingar - allmänt? Kosten är något jag ofta blir förfrågad om, men jag anser att tillfälligheten, tur eller otur och domarna kan ha större betydelse i en match är vad jag åt veckan innan. Jag har i äntligen bara en regel jag följer vad det gäller kosten och det är så simpelt som inget kött dagarna innan match eller turnering, pga. att det tar fruktansvärt mycket energi för att smälta och förbränna. Så oftast blir de någon pasta eller liknade dagen innan. Men det finns många delade meningar vad det gäller kosten för idrottare, jag anser inte att min taktik är den bästa för alla, men de har varit ett vinnande koncept för mig hittills. Vad äter du under tävling? Jag har inte nerver av stål vilket innebär att det finns en del nervositet under tävlingar som gör att aptiten oftast inte är på topp, det brukar bli att jag dricker mycket och tvingar i mig en och annan frukt. Är det något du tycker att ungdomstränarna ute i klubbarna borde fokusera extra mycket på? Sverige är en väldigt bra brottningsnation vilket är tecken på att ungdomstränarna gör ett bra jobb. Det enda jag kan tänka mig att tipsa om är att anpassa träningarna efter dagens brottning, utförandet av en match har förändrats på bara ett år vilket innebär att även träningarna måste göra det. Tar brottningen all tid, eller har du andra fritidsintressen, vilka? Brottningen tillhör absolut inte den glamorösa halvan av idrotten, den ligger så långt ner i botten den kan, vilket i och för sig är positivt för då kan det bara bli bättre. Men de innebär också för min del att för att överleva måste jag jobba också, vilket jag gör som snickare måndag fredag 07,00-16,00. Efter jobb är det träning varje kväll och tävling på helgen, som innebär avresa på torsdagen. Det gör ju så klart att det blir stora glipor i ekonomin efter som jag inte får någon form av ersättning från förbund eller liknande för de dagar jag tar ledigt. Om valmöjligheten av fritid fanns i nu läget, så blir det valet mellan brottning och jobb som tar all min tid, och efter som brottningen är roligare än jobb så får jag väl säga att brottningen är min fritid. De timmar som blir över på en vecka efter 10 pass och 40 timmars arbete ägnar jag åt flickvännen Lotta. Skamgrepp och nafsande i örat, förekommer sådant under en match? Skamgrep är väl inte ett så vanligt förekommande men de finns ju, som dom flesta säkert känner till finns ju den klassiska pungrullningen som inte är någon större hit att åka i. Är det fördel om man låt säga, undviker att sköta hygienen under armarna inför en match! Haha rolig fråga, nja det har nog ingen större betydelse hur man luktar precis under match men det är ju ingen hit om man stöter på en som luktar fan men det är inget man tänker på under match direkt, de jävliga kommer ju efter matchen när man upptäcker att man luktar någon annans svett! Om man ska möta en seg rackare, tänker man på ett speciellt vis då? En av de viktigaste sakerna att tänka på innan match är att aldrig underskatta en motståndare, och lika viktigt är det att inte överskatta någon, ingen är oövervinnlig. Men man får ju tänka på vad jag är bra på och vad jag kan, inte vad han kan, vem det än är man möter har dom bara två armar och två ben precis som alla andra människor. Har du en plan över hur du ska få motståndaren ur balans? Brottningen är ju ingen mjukis sport direkt, så en hård skallning eller liknade direkt av matchen början är ju ingen dum idé, eller vill man ta den mjuka vägen kan man gå fram till motståndaren innan match ta honom i handen och önska honom lycka till. Jävligt jobbigt! Förlora temperamentet är det detsamma som att förlora matchen? Det är ju oftast de som händer om man får en riktig skalle eller liknande att man vill ge igen och tappar fokus och temperamentet, och det är inget bra om man vill vinna matchen. Om du tittar framåt, vad har du för mål? Dom kortsiktiga målen är ju J-EM och J-VM i sommar där jag vill knipa medalj. Långsiktigt är det att få delta vi OS i London 2012, vilket jag kämpar väldigt hårt för! Men vägen dit är väldigt lång, men som man säger, även en fem mila marsch börjar med ett steg. Hur nära London är du idag? - Jag är med i en utmanargrupp som SOK har tagit ut inför OS i London, så jag är så långt man kan komma i dagsläget. Det känns bra. Lars Yngve Vägen till kunskap går genom fotboll Graham Bowers Tittar man i en högskolekurskatalog, och ser vilka ämnen det finns utbildningar i, är utbudet så varierat att man gärna utbrister i ett»tänk, jag visste inte att det fanns kurser i keramikmöbelflätning«, eller vad det nu är. Här på Nya Upplagan ser vi det som en självklarhet att fotboll är något man ska ägna seriös tankeverksamhet åt men, tänk: man kan läsa fotbollskunskap på högskolan. Enheten för Idrottsvetenskap, som sorterar under Lärarutbildningen vid Malmö högskola, har haft en fempoängskurs i fotboll ett tag, men detta ska nu utökas; från och med hösten erbjuder enheten två kurser, på 7,5 poäng vardera. Den ena heter Fotboll, kultur och samhälle, och handlar om att förstå hur fotboll är ett uttryck för sociala och kulturella fenomen (man kan till exempel använda fotbollen för att belysa frågor som nationalism, kapitalism kontra demokrati, eller jämställdhet); den andra heter Fotbollens historia, och ger de studerande möjlighet att lära sig mer om fotbollens utveckling. De båda kurserna tar upp både svenska och internationella förhållanden, och har ett brett perspektiv som omfattar såväl herr- som damoch ungdomsfotboll. Jag ville veta mer om kurserna och vilka det är som väljer att läsa fotboll som teoretiskt ämne, så jag stämde träff med Torbjörn Andersson, som är Lektor i Idrottsvetenskap på högskolan och en av de som är ansvariga för utbildningen. Det första jag undrar är, varför han och hans kollegor startade fotbollsutbildningen. - En stor del av landets fotbollsforskare är samlade här i Malmö. Då menar jag historiker, socialvetare och så vidare som inte bara har ett stort fotbollsintresse, utan som forskat, skrivit avhandlingar, om olika aspekter av fotbollens plats i samhället. Fotboll är så stort att det finns ett behov av att intellektualisera det, alltså att förklara och förstå mer än bara själva spelet. Sen är det också så att vi på de nyare högskolorna har något som kallas för»tredje uppgiften«, och det betyder att det ingår i vårt uppdrag att aktivit nå ut till samhället, vi ska tilltala andra människor än de som kanske vanligtvis söker in på universitet. Vi ska erbjuda utbildningar som behandlar områden som inte traditionellt får akademisk uppmärksamhet men som är en del av folks liv. Det gör att högkskolorna inte uppfattas som elfenbenstorn, och någon som kommer på en kurs om fotboll, eller rockmusik för att ta ett annat exempel, kanske utvecklar därigenom ett intresse för att studera på heltid [fotbollskurserna ges på kvällstid]. Denna utbildning är unik i sitt slag i sverige. Vad är det som gör Malmö samt i viss mån även Göteborg till centrum för»den intellektuella fotbollskulturen«i sverige? - Malmö och Göteborg är traditionellt sett arbetarklasstäder, de är hamnstäder det är en del av förklaringen till att de är mer fotbollsstäder än Stockholm. Stockholms fotbollskultur är inte mer än femton år gammal, bortsett från enklaven Hammarby. Fotboll ansågs tidigare inte vara ett värdigt ämne för seriösa studier bland huvudstadens akademiska och kulturella elit, och en annan faktor är att det vi kan kalla för»68: a-vågen«inte tyckte om idrottens tävlande element, eller att elitidrotten bygger på urval bland de bästa. Dessa attityder slog aldrig rot i Malmö på samma sätt, Malmö är en jordnära stad som även blickar söderut, mot Danmark och resten av nordvästra Europa. Supporterkulturen här har alltid varit både passionerad och initierad. Och klimatmässigt är Malmö mer av en fotbollsstad, medan Stockholm kan sägas ligga i hockeybältet. Vilka utgör den tänkta målgruppen? - Alla som har intresset och har grundläggande behörighet! Det är rätt många supportrar som anmäler sig, de tycker det är intressant att få en bredare förståelse för sporten. Det kan också vara journalister, idrottsledare. Det vore kul om fler ungdomsledare gick kurserna, det skulle kanske hjälpa dem att anlägga ett bredare perspektiv på de fostrande aspekterna av att arbeta med ungdomsfotboll etnisk integration, att utveckla den sociala kompetensen, genusaspekter. Till sist: kan en sådan verksamhet som ni har gå längre än att beskriva och analysera, och faktiskt påverka fotboll så som den utövas? - Ja, det tror jag absolut. Fast kanske inte så drastiskt, utan mer att vissa saker kommer att sippra igenom. Rent allmänt så leder utbildningen till större medvetenhet så man kanske kommer att få ungdomsledare som utbildar spelare på ett mer medvetet sätt, supportrar som utvecklar en annan läktarkultur och har en annan sorts dialog med klubbarna. Den intellektuella kulturen kring fotbollen i Sverige, med böcker och forskning och så vidare, är relativit ny, och bidrar till fotbollens allt större mediala närvaro. Det finns ju en växelverkan mellan det som händer runtomrking det juridiska, det ekonomiska, det sociala, det kulturella och det som händer på planen.

17 32 Himmelsblåa funderingar Foto: Peter Arildsson Nu är vi äntligen igång med seriespel och jag skriver detta ett par dagar efter vår hemmaseger mot GAIS. Vilken skön seger. Vi spelade inte lika bra som i Premiären mot Elfsborg men det var trots allt en rättvis viktoria. Skönt för oss backar att hålla nollan också. Oss backar... Folk frågar mig om jag gillar att lira mittback och svaret blir givetvis jakande. Det är faktiskt skitroligt. En nytändning. Man löper inte lika mycket som på mitten och det är ju enbart positivt. Man får smälla på och tackla en hel del och det är ju aldrig fel. Eftersom jag nu som 33-åring är oerhört lastgammal så är detta det naturliga steget. Sen blir det spel i Svenstorps Old-boys lag istället. Men just nu känner jag mig ung. Det blir man med så många yngre kollegor. Vi har en härlig stämning i truppen och jag tycker definitivt att det ser bättre ut än förra året. Då hade vi utan tvivel aldrig vunnit en sån match som mot GAIS. Vunnit har vi heller inte gjort på vårat vecko-stryktips. Ett par elvor och någon tolva med skral utdelning har det blivit. Ett par spelare är väldigt insatta i Engelska ligan. Jocke Nilsson blir, nästan, lika glad om Chelsea vinner som om vi gör det och Jonathan Johansson har ju många års spel i Storbrittanien bakom sig, så de är våra klippor vad gäller expertisen därifrån. Ska bli intressant och se om United håller hela vägen. Jag tror att de gör det. Det vore jättekul om Henke får vara del av ett ligaguld i England efter hans fantastiska utlåning under vintern. Det är bara att lyfta på hatten för honom. Det mest utmärkande i hans spelstil är hans förmåga att göra andra spelare bättre. Jag förstår att Rooney och gänget ville ha honom kvar. Fattas bara. En som även utan Henke tillhör världseliten är Christiano Ronaldo. Absolut en av världens bästa spelare just nu. Vilken fart, kraft, teknik och kyla. Fart o teknik visade förresten även Messi i Barcelona upp häromdagen. Vilket mål han gjorde!! Fantastiskt att se att det går att vara så Maradonisk i dagens fotboll. Påskafton firades i Borås med en 1-1 match mot Elfsborg. På söndagen var det dock dags för den obligatoriska Konstrundan på Österlen. Vi åkte med vänner och familj runt och tittade och njöt av lite av varje. En personlig favorit är besöken i Maria Björklunds ateljé. Hon har en förmåga att fånga känslor och levandegöra sina vackra tavlor. Jag gläds alltid även av atmosfären och lugnet som råder längs den österlenska myllan trots invasionen av utombyare. I år hade vi som bekant inte vädret med oss så våran årliga picknick såg ut at regna inne. Men just som vi börjat misströsta dök en avsides öppen halmbalshög med skyddande tak upp och vi kunde bre ut våra dukar och njuta av medhavda mackor, korv, bullar och kaffe med en viss fågel för de som ville det. Helmysigt att stå tätt ihop i skydd mot regnet. (jag kommer naturligtvis ej ihåg vems halmlada det var, men jag tror nog att de bara blivit glada om de sett oss gotta oss under deras utlånmade skydd.) Bönder är ju såna. Goda och generösa. Våra supportrar är värda att nämnas tycker jag. I Borås hördes MFF-klacken mycket mer än hemmalagets och mot GAIS kom mer än åskådare. Nytt rekord vad gäller hemmamatcher mot Makrillarna från Götet. Skönt att ha sånt stöd i ryggen. Det har verkligen känts hur spänningen stegrats under veckorna innan premiären. Folk pratar fotboll överallt och man ser Himmelsblå färger runtom i hela stan. Det är väldigt inspirerande och även en aning pressande så klart. Jag anser dock att en klubb med Malmös meriter måste ha hårda krav på sig. Det ska vi klara och jag kan märka att vi, till skillnad från i fjol, har en stor tillförsikt till vårat kunnande och kvalitet. Det känns i truppen att självförtroendet är större än förra året. Nu gäller det bara att göda detta självförtroende genom att vinna massor av matcher. Svårare är det inte. Hmmm. Annars då? Blir så klart spännande att följa fotbollen i sydöstra Skåne. Hoppas man kan få fram många unga talanger härifrån. Hos oss i Malmö finns ju redan Robin Tomelilla Nilsson. Han är lärling i A-truppen och tar för sig som bara den. Jag blir inte förvånad om han debuterar i allsvenskan redan i år. Önskar att det odlas på ordentligt i klubbarna så att man i framtiden får se österlenare i var och varannat allsvenskt lag. Det vore nåt det. Det var allt för denna gång. Nu ska jag ut till en kompis och hjälpa honom att måla ett staket. Livet som fotbollsproffs är sannerligen Glamouröst. Må så gott Anders Andersson