Den smutsiga drycken

Transkript

1 PHILIP LALANDER Den smutsiga drycken Om ungdomars konstruktion av klass och maskulinitet För ungefär fjorton år sedan var det fest i det lilla samhället Hults bruk ca en mil utanför Norrköping. Vädret var strålande så man kunde sitta ute och äta och dricka. Två grupper var samlade på den stora gräsplanen mellan hyreshusen: en grupp bohemer med vänstersympatier och gemensam erfarenhet av en vänsterinriktad folkhögskola och en grupp andra generationens finnar, som arbetade på byns yxfabrik. Båda grupperna föreföll ha det mycket trevligt. Men det gick en osynlig gräns över gräsmattan och ingen kommunikation skedde över denna gräns. Finnarna hade blandat hembränt i en stor vit hink och innehållet var genomskinligt. Troligen var spriten blandad med läskedrycken Sprite. Ingen mat förtärdes till brännvinet. Praktiken var enkel: Ta ditt glas eller din mugg, för ned det i hinken, fyll på och drick. Bohemerna, däremot, hade bakat bröd och gjort sallader med olika typer av bönor i. En del av det de förtärde hade de odlat själva. Till detta drack de rött vin. Någon spelade gitarr och andra sjöng med. Några av bohemerna uttryckte sig föraktfullt över finnarnas sprithink: Hur kan de dricka den där sörjan?. Allt eftersom kvällen gick blev båda grupperna mer och mer berusade. Till slut hade grupperna, om än tillfälligtvis, gått samman till en grupp. De samspråkade över gränserna om allt möjligt. Bohemernas vin var slut och nu var innehållet i hinken intressant, trots att den hembrända spriten vid det laget garnerats med gräs och flugor. Ovanstående exempel handlar om symboliska handlingar och hur man drar gränser mellan den egna gruppen och andra. Exemplet är självupplevt och jag tillhörde bohemerna. Jag kom att tänka på denna händelse när jag gick igenom 30 individuella intervjuer och tre gruppdiskussioner gjorda med ungdomar om så kallad svartsprit, dvs. sprit som är olaglig. 1 Två teman framstod vid analysen som särskilt intressanta, nämligen klass och maskulinitet. Artikeln handlar således om hur alkohol och hembränt används symboliskt i ungdomars NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 323

2 identitetsskapande för att ordna den sociala värld de lever i. Framförallt intresserar jag mig för hur ungdomarna pratar om alkohol och hembränt och vilka stereotypier detta prat inbegriper. Tillvägagångssätt Intervjuerna gjordes våren 1999 och informanterna gick på gymnasium i den medelstora svenska staden Kalmar (ca invånare). De fördes inte av mig personligen utan av Mattias Junemo, sociologistuderande vid Högskolan i Kalmar. 2 Vi hade dock tät kontakt under hela undersökningen. Intervjuerna hade samtalskaraktär, vilket innebar att intervjuaren använde sig av olika teman som, relativt systematiskt, avprickades. Utöver detta gjordes tre gruppintervjuer. Poängen med gruppdiskussioner är att man får en möjlighet att dokumentera det som kultur handlar om; nämligen förhandlingar om hur man skall se på sig själv och sin omvärld, och däribland svartsprit. Urvalet gjordes med hjälp av en enkät som gavs till ca 350 elever. 3 Enkäten innehöll ett mindre antal frågor om deras erfarenheter av svartsprit. Av dessa valdes alltså 30 elever ut, varav merparten (ca två tredjedelar) uppgivit att de använt hembränt. Av dem som använt hembränt såg vi vidare till att få med såväl mer avancerade som mer måttliga konsumenter. Vi valde också utifrån ett klass- och könskriterium. Av de intervjuade läste ungefär hälften mer praktiska utbildningar, såsom fordonsprogrammet och barnskötarutbildningen och hälften teoretiska dito, t.ex. naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmet. Hälften av de intervjuade är tjejer och hälften killar, och samtliga är i åldrarna år. Strategin bakom urvalet var således att försöka generera olika samtal om svartsprit och alkohol i allmänhet. Texten handlar i huvudsak om två skolor, som vid intervjuerna framstod som extra centrala: * Lars Kagg-skolan med till övervägande delen praktiska program, t.ex. ingenjörs- och fordonsprogrammet, och en klar majoritet killar. Skolan har smeknamnet Kagg och går man på skolan kallas man kaggare. * Stagneliusskolan, kallas i folkmun Stagg, och har en klar betoning på teoretiska program, särskilt dominerande är samhällsvetarprogrammet. Skolans könsfördelning är relativt jämn. De som läser på skolan kallas staggare och som de själva ibland säger, stagnister. Avståndet mellan de båda skolorna kan uppskattas till högst en kilometer. Viktigt att tillägga är att ingen av skolorna är renodlat akademisk respektive praktiskt orienterad. På Kagg finns t.ex. naturvetarutbildning och ett mediaprogram. På Stagg finns handelsprogrammet (HP) som är mer praktiskt orienterat. 18 av de 30 individuella intervjuerna gjordes med elever från dessa två gymnasier. De övriga kommer antingen från Jenny Nyströmsskolan (med bl.a. restaurang- och mediautbildning) eller Stensögymnasiet (med vårdutbildningar). En av gruppdiskussionerna gjordes med Lars Kaggelever och två med Stagneliuselever. Innan intervjuerna gjordes fanns det ingen tanke på att ställa skolorna mot varandra i analysen, utan den antagonism som snart skall beskrivas framträdde först efterhand som intressant att analysera och fokusera på. Ett kultursociologiskt angreppssätt Mycket av samtalen med ungdomarna handlar om just symboliska gränsdragningar och hur alkohol och, i denna text, framför allt hembränd sprit symboliserar olika positioner, närmast i Bourdieus anda. 324 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

3 Vid analysen har jag främst hämtat inspiration från sentida strukturalister såsom Mary Douglas (1966/1993), Paul Willis (1981), Pierre Bourdieu 4 samt Jonas Frykman och Orvar Löfgren (1979). För dessa framstår människor som bärare (och skapare) av kulturella scheman, som de använder vid tolkningen (avkodningen) av sig själva och omvärlden. Dessa scheman internaliseras av individen i dennes möten med signifikanta andra och blir småningom en slags struktur som människan ser världen igenom. Världen delas således in i gott/ont, normalt/onormalt, konstigt/vanligt, inne/ute, häftigt/töntigt etc. (se Ehn & Löfgren 1979). Bärarna av dessa scheman, med Bourdieus termer habitus, problematiserar emellertid sällan sina egna kategoriseringar, eller som Ruth Benedicts bevingade ord lyder: Vi ser inte den lins genom vilken vi betraktar världen (Benedict i Frykman & Löfgren 1979, 13). Artikeln handlar framförallt om det som brukar kallas stereotypier, dvs. en slags föreställningar om och förenklingar av olika företeelser och objekt som människor skapar för att göra tillvaron mer överblickbar och ordnad. Dessa stereotypier förstärks och utvecklas i möten med andra likasinnade. Som det inledande exemplet visade behöver man inte alltid leva som man lär. När det gäller just handlingar som utspelas på fest kan den image och de stereotypier som annars presenteras slås ur spel, och det olämpliga blir för en stund lämpligt och kanske till och med eftersträvansvärt (se Lalander 1998). I texten finns också inslag av historisk materialism och begreppet klass används relativt flitigt. Begreppet bör förstås i Marx betydelse, dvs. att en klass utgörs av människor med liknande position i produktionen (Marx 1867/1974). Visserligen är det här fråga om studenter, men eftersom utbildningarna är av så olika karaktär vissa pekar mot praktiska yrken (Lars Kagg-skolan) redan efter avslutat gymnasium och andra mot akademiska studier (Stagneliusskolan) framstår begreppet som synnerligen användbart. Ungdomskulturforskaren Erling Bjurström (1993) menar t.ex. att musiksmak starkare kan relateras till aktuell utbildning än till socioekonomisk bakgrund. Klass ges i min text främst en kulturell innebörd och man kan här resonera ungefär som Bourdieu när han menar att en grupp människor som lever under liknande livsvillkor utvecklar vad man kan kalla en klasshabitus (Bourdieu 1986 och 1992). Människor som levt och/eller lever under ungefär samma förhållanden tenderar att bedöma och tolka världen på ett liknande sätt. Tillämpningar av detta synsätt finns i Willis (1981) och Sulkunen et al. (1997). Texten nedan är upplagd på följande sätt: Först följer ett avsnitt om rivaliteten mellan skolorna, eller egentligen de samhällsklasser dessa representerar. Ytterst handlar det om hur gymnasieeleverna försöker formulera sina klasspositioner med hjälp av stereotypier, symboler och diverse normer. Konstruktionen av kultur får vidare konsekvenser för hur man upplever olika objekt i omvärlden, t.ex. alkohol och mer specifikt: hembränt. Därefter redogör jag för ett annat centralt tema vid analysen, nämligen maskulinitet. Liksom konstruktionen av klass handlar konstruktionen av maskulinitet om gränsdragningar till det andra, det som hotar det egna identitetsbygget, den egna manligheten. Alkoholens betydelser byggs in i dessa konstruktioner genom olika typer av ritualiseringar. Förkortningen HB syftar i texten på hembränd sprit. En ömsesidig antagonism Mattias: Det var nån som sa att ni kallade dom på Kagg för... Joakim: Dieselbögar. Mattias: Ja, just det och dom er för... NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 325

4 Joakim: Puderluder. Mattias: Ja, just det. Joakim: Dieselbögar kommer ju från fordonsprogrammet och puderluder kommer antagligen för att vi har så många snygga tjejer här och dom är avundsjuka. Det började under rugbyn för jättemånga år sen. Publiken stod och skrek åt varandra fram och tillbaka mellan läktarna. Så det är därifrån det kommer. Så det är mest skoj så, men det är liksom... Det är hämtat från rugbyn och då är det bara hat som gäller mellan skolorna, så att det liksom kommer därifrån. Den rugbymatch som Joakim från samhällsprogrammet på Stagg berättar om äger rum varje år. Intresset för matchen är stort och nog rör det sig om ett både rent fysiskt och symboliskt krig mellan skolorna, och egentligen mellan två olika samhällsklasser. Det handlar om en konstruktion av den andre såsom mindre fullkomlig. 5 Nedan kommer jag att beskriva respektive grupperingars självbilder samt konstruktioner av de andra. De andra är i detta fallet den samhällsklass man själv inte tillhör. Genom att skapa stereotypier både om den egna gruppen och om andra grupper, och att få dessa stereotypier markant skiljda från varandra, skapas en slags säkerhet gällande hur den sociala världen är konstruerad och var man skall placera den egna identiteten. Motorn i centrum Jonas, Kaggare, beskriver Lars Kagg-skolan på följande sätt: Kagg, det har varit industri, det har varit bygg, det har varit VVS, energi, el, fordon. Alla dom praktiska har legat på Kagg va. /.../ Vi som går på Kagg vi skall bli arbetare som jobbar åt dom som går på Stagg som ska bli chefer. /.../ Här framställs Lars Kagg-skolans mest uppenbara symboliska betydelse. Kagg symboliserar det praktiska och maskinella. Detta kan man också se om man besöker Lars Kagg; många går klädda i overaller, här finns många maskiner och de flesta av lärarna är män. Själva byggnaden är också placerad närmare industriområdet än vad Stagneliusskolan är och är mer funktionell än estetiskt utformad. 6 Ett starkt intresse för många kaggare är motorer. Magnus går andra året på fordonsprogrammet. Mattias: Du läser fordonsprogrammet. Är det ett intresse som du har haft länge eller? Magnus: Ja, det har jag haft länge. Jag har kört cross i nio år och go-cart i två år. Så jag har hållit på länge med sånt. Mattias: Hur kommer det sig att du började med dom sporterna? Magnus: Det var nog min far, han har kört folkrace och såna grejor då när jag var liten. Så började jag med cross för jag tyckte inte det var så roligt med bilar. Mattias: Har du några andra intressen? Magnus: Ja, meka med bilen. Tillsammans med kompisarna har han gjort det till en livsstil att hålla på med motorer på ett eller annat sätt. Jimmy, som läser ingenjörsprogrammet, beskriver sitt motorintresse på följande sätt: Mattias: Har du alltid varit så här motorintresserad? Jimmy: Ja, jo. Motorer är väl det roligaste. Istället för datorer och sånt. Det är kul det också, men nej. Ja, kul och kul, det strular alltid. Motorer kan man fixa hur det än är liksom, det går att sätta ihop nånting och ändå funkar det. Men med en dator måste det liksom vara perfekt, det är det som är så tråkigt. Har man inte alla grejorna så funkar det inte riktigt. Har man en motor som det saknas nåt till, då kan man... då går det att fixa ihop i alla fall. Mattias: Det är för att det är mer handfast då eller? Jimmy: Ja, liksom det är lättare och... man ser saker och ting; det är det som är felet. Det är så uppenbart var felen är. På en dator kan det vara miljoner saker tycker jag. Mekandet med motorer ger en upplevelse av kontroll. Man är inte utlämnad åt apparaten och de delar som är fabricerade för just den 326 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

5 apparaten, utan man kan mer ta vad man har och sätta ihop det. 7 De objekt man sätter samman får därmed en mer personlig prägel. Man objektiverar sig själv i bilen eller motorcykeln, för att använda Marx terminologi (Marx 1867/1974, ). Mekandet måste alltså förstås som ett skapande där produkten, och arbetet som leder fram till den, blir till en påminnelse eller erinran till människan om vem han eller hon är i motsats till det abstrakta lönearbetet som inte ger denna påminnelse eller erinran. De flesta som mekar har enligt informanterna fäder som är motorintresserade. Jonas som går fordonsprogrammet säger följande: Pappa har varit bilmekaniker i 25 år och varit på en verkstad och han har den regeln som han sa till mej när jag ville ge mej på min moped och meka, då sa han: Det som går och fungerar, det rör du inte. Vill du bli mekaniker är det det första du ska lära dej, att det som fungerar, det ger du fullkomligt faan i att plocka isär. Citatet beskriver hur mekandet blir en påminnelse om den egna klassbakgrunden. Jonas var egentligen intresserad av teater och hade planer på att söka en estetisk utbildning. Han hade spelat teater i nian med en teatergrupp och fått upp ett starkt engagemang. När Mattias frågar honom varför det inte blev estetisk utbildning svarar han: Jonas: Nej, dom (esteterna) är lite lustiga. /.../ Mattias: Vad menar du med att dom är lustiga? Jonas: Ja, men lite bohemer sådär. Många är ju det. Jag har ett par kompisar som valde estetisk, men dom är väl någorlunda normala i varje fall, men just att jag kände mig inte hemma där va. Dom var lite mer djupsinniga där va dom... konstnärer är det alltså. Jag är inte konstnär. Samtalet ovan beskriver hur djupt rotad den lantliga motorkulturen är. Den är det normala och det andra är det lustiga. Det lustiga är det man ej kan kontrollera eller oproblematiskt placera sin identitet i. Det säkraste är att bli vid sin läst, att göra som föräldrar och syskon, att stanna kvar i den motorcentrerade gör-det-själv-kulturen. Den egna gruppen begränsar således ens egna möjligheter att röra sig i det sociala rummet, främst beroende på att habitus konstrueras som en struktur som strukturerar ens upplevelser av världen och gör att man uppfattar vissa saker som normala, andra som onormala etc. Det finns emellertid flera sätt att förstå poängerna med att sysselsätta sig med motorer. Bjurström skriver att rörlighet är ett av manlighetens grundläggande attribut (Bjurström 1995, 217) och att det historiskt sett främst varit männen som har sysslat med fartfyllda äventyr. Mer om detta längre fram. Han skriver vidare att olika fordon används för att markera att man är på väg att bli vuxen: Ju snabbare, desto äldre ungefär så kan man sammanfatta logiken. Vid 15 års ålder får man köra moped, vid 16 skoter, lätt motorcykel och så kallad epa-traktor (en bil ombyggd till traktor), och vid 18 tung motorcykel och bil. (a.a., 227) Det finns således en rad poänger med att hålla på med motorer; livet blir enklare, identiteten tydligare med mera. 8 Kaggarnas kultur måste förstås som en arbetarklasskultur och motorerna som ett sätt att manifestera denna klasstillhörighet. Jonas uttalar sig, liksom andra från Kaggskolan, om att den andra samhällsklassen är bättre: Min kompis va, hon läser för att bli mäklare då och går handel då och vi brukar mest på skoj säga liksom är man kompis skiter man i om dom går på Kagg eller Stagg men vi säger: Jävla stagnist, va fan håller du på och läser där för. Kan jag komma bort eller håller du på och pluggar?, och lite sånt va. Ah, jag kommer bort eller ligger du och mekar? Det är mer såna där pikar man ger varandra va. Men just det, jag anser att hon kommer ju säkert att bli något mycket bättre och få högre lön va, och så, men samtidigt så kommer hon väl inte att vara färdig förrän hon är va. NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 327

6 På liknande sätt är det när Kaggare säger att staggarna är finare. De tycks ha internaliserat en ideologi som säger att det teoretiska är bättre än det praktiska och detta är ju egentligen nedvärderande för deras identiteter. Att umgås med medlemmar ur den andra klassen innebär i så fall att man i ljuset av dessa känner sig sämre. Medelklassens större krav på teoretisk bildning tycks ha en hegemonisk ställning. Men och det är viktigt tillsammans med kamraterna från den egna klassen kan man nedvärdera teoretikerna, som med ordet puderluder, och på så vis erhålla stolthet i den egna positionen. Det är alltså fråga om ett imaginärt överordnande (Lalander & Johansson 1999, 35; jfr Willis 1981) där upplevelser att vara underordnade tillintetgörs. En högre klass Stagneliusskolan är bygd under 1930-talet i nyklassicistisk anda och ligger vackert belägen vid vattnet i centrala Kalmar. 9 Bilden av Stagg är annorlunda än bilden av Kagg. Den stereotypa staggaren tänker mycket på sitt utseende och köper de rätta märkeskläderna. Martin, 17-årig staggare, beskriver saken så här: Ja, det är väldigt mycket sånt (märkeskläder) på Stagg, det är det. Det kallas snobbskola. Speciellt bland tjejerna att dom måste vara uppklädda och har jättefina, åtsittande tajta korta kjolar och annat sånt. Det är väldigt mycket sånt bland killarna också fast det är väl mest tjejerna som uppmärksammas.... Jag menar här på Stagg skulle man ALDRIG, inte en enda person tror jag inte, skulle komma med byxor med oljefläckar eller häng (i byxgrenen) eller sånt, träskor och sånt. Men det är ändå så att där borta på fordon på Kagg är det ingen som bryr sig om nånting. Det är i och för sig ganska bra, men jag skulle inte vilja vara klädd så i alla fall. Den typiska staggaren ses som en som tänker mycket på sitt utseende, är intelligent och har rika föräldrar. I realiteten kommer en stor del av Staggs elever från landsbygden. Många informanter beskriver hur de anpassat sin stil då de kommit till Stagg. De har slipat av ojämnheter i fasaden (Goffman 1959) för att inte avvika i mötet med dessa ideal. Anna-Karin kom från Öland till Stagg och mötte, liksom många andra ölänningar, fördomar: Mattias: Är det så att staggarna ska vara lite finare liksom? Anna-Karin: Det tror jag, mycket väl. För så var det ju när jag kom. När man var lite annorlunda än dom andra så... om man säger man var lite mer... bohemisk vet jag inte om jag var, men att man var lite mer sådär naturtrogen än att gå i dom där klackarna och det var ju för att man var från Öland. Och det var liksom inget snack om saken. De som uppfyller stagg-kriterierna ser sig själva som mer förnuftiga, kultiverade och civiliserade än andra, medan många, framförallt kaggare men också en del staggare, ser den stereotypa staggaren som tillgjord och artificiell. Staggaren ses som någon som inte är sig själv och däri ligger träffsäkerheten i ena delen av ordet puderluder, dvs. själva puderdelen, att med puder (eller märkeskläder och annan smink) dölja vem man egentligen är. Även om få ser sig som typiska staggare är stereotypen en realitet som de flesta måste ta ställning till, såväl de som böjer sitt habitus efter detta ideal och de som väljer att motsätta sig det och odla en annan stil. Att just ölänningar och fordonsmekaniker ses som negativa referenspunkter för staggarna är inte så underligt. Fordonsmekanikerna förkroppsligar i stor utsträckning det staggarna ser som smaklöst med sina träningsoverallsbyxor och praktiska inriktning. Ölänningarna ses som bonniga och därmed i allra högsta grad okultiverade. Bonden representerar natur, något som staggaren försöker avlägsna sig ifrån (jfr Frykman & Löfgren 1979). I ljuset av dessa stereotypier växer staggarens känsla av kulturell överlägsenhet. Många från teoretiska program uttryckte förakt mot dem som gick mer yrkesinriktade. 328 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

7 Så här beskriver några ungdomar sin bild av dem som går fordonsmekaniska programmet: Daniel: Ja, man ser verkligen ner på dom egentligen. Tina och Lisa: Jaa. (Skratt) Daniel: När dom kommer in i matsalen och kommer så här i blåkläder och är helt smutsiga, man bara Va?. Anna: Det är verkligen så här; värsta snusen, så här fult (grimaserar med ansiktet)... ful blondering, flottigt hår som hänger. Man blir ju förvånad om man ser en snygg fordonskille. Då blir man ju förvånad om man liksom ser nån sån. Det händer ju inte så ofta. Det händer ju typ aldrig. Fordonskillarna ses som lägre stående, totalt osofistikerade och i avsaknad av goda manér. De förvrids i staggungdomarnas uttalanden så att de passar in i en tydlig uppdelning av vi och de. Om vi använder Bourdieus konsumtionssociologi framstår de tecken som fordonskillarna sänder ut som smaklösa, såsom indikerande en lägre klass och en lägre bildning. Olja på fingrarna är för kaggarna normalt och oproblematiskt, medan det för stagnisterna ses som smuts (jfr Douglas 1993). Klass, supande och hembränt Lisa: Men jag tror att dom super ganska mycket ändå. Tina: Ja, det tror jag med. Daniel: Men jag vet inte var nånstans. Anna: Hemma tror jag. Ungdomarna ovan är stagnister och för dem framstår det närmast som ett mysterium var fordonskillarna dricker sitt hembrända. Stereotypen säger: fordonsutbildning är lika med supande och hembränt, något som värderas lågt i stagnisternas habitus. Lite tidigare i samma intervju uttryckte de följande: Daniel: När man tänker på HB så tänker man typ på fordonskillar från Torsås (mindre samhälle utanför Kalmar) med moppemustasch. Lisa: Ja, det tänker man. Man tänker att dom brygger hemma i ett stort garage. Och dom kan dricka typ en liter. Trots att dessa ungdomar har denna bild av HB och dess relation till arbetarklassen händer det ibland att de själva dricker just hembränt. Ändock framstår drycken som oren. Inte beroende på att den skulle vara dålig eller sämre än systembolagssprit, utan för att den symboliserar det man inte vill vara: stil- och smaklös. Detta blir också tydligt i en annan diskussion: Mattias: Vad får man för bild av hembränt och dom som dricker hembränt? Stina: Det är väl en negativ bild. Mattias: Hur går det till på deras fester? Stina: Brudar, bilar, hårdrock nej jag vet inte... Karin: Så dom dricker så dom spyr typ. Stina: Dom planerar att åka in till Witten (populärt dansställe i Kalmar) men dom kommer aldrig så långt för dom blir för fulla redan innan... raggartypen. (Stina och Karin går på samhällsvetarprogrammet.) HB relateras imaginärt och symboliskt till kraftig fylla, motorer, garage, landsbygd, mustasch, oljiga fingrar, ibland hårdrocksmusik och långt flottigt hår det oönskade sett ur ett visst klasshabitus. Stereotypen motbevisas heller ej av det skälet att grupperingarna sällan möts. Just fordonsutbildningen har mer än något annat program på Kagg kommit att symbolisera hembränt. Det är som om staggarna själva skulle formulera en homologirelation mellan träningsoverallsbyxor respektive bonnighet och HB utan att egentligen riktigt veta att det ligger till så. 10 För att stereotypen skall fungera måste den vara tydlig och enkel. När det gäller HB kan det ställas i relation till staggarnas självbild av att vara rika och kultiverade. HB är ju billigt och den som endast dricker det billiga projicerar en bild av sig själv som fattig och därmed långt från de ideal NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 329

8 som är gällande på Stagg. Det ses även av staggarna som fjortisdricka (fjortis syftar på fjorton år) och inget som kan förknippas med intellektuell mognad och intelligens. Drycken ses dessutom, om man dricker det för ofta, som en alkoholistdryck. Alkoholisten ses som en som enkom går efter pris och procenthalt i sitt val av drycker. Den ideala staggaren dricker inte fattigmansdrickan och alkisdrycken hembränt. HB får således ett mycket lågt kapitalvärde i staggarnas kultur. Att dricka HB framstår som motsatsen till det framgångsrika ruset, som åstadkoms genom mer sofistikerade dryckesritualer, som i sin tur symboliserar framgångar i yrkeslivet. (Se Norell & Törnquist 1995). En som verkligen mött dem som utgör måltavlor för kritiken är Henrik, som går tredje året på samhällsvetarprogrammet/stagg. Han bor på landsbygden på Öland och har många kompisar som går just på fordonsprogrammet. Själv hade han fordonsmekanisk utbildning som tredjeval och har alltså erfarit båda lägren. Henrik tror att hembränt är långt mer vanligt på landsbygden och att de flesta på Lars Kagg kommer just från landsbygden: Henrik: Det är väl vana om man säger på Öland att bränna hemma verkar det som... det vet man ju... jag kan ju säga tio stycken alltså som bränner hemma. Här inne vet jag ju inte, men det verkar vara mycket vanligare på Öland. Mattias: Det är aldrig hembränt på klassfesterna i samhällsklassen då? Henrik: Det är nån gång nån har kommit med en halvliters Cola (med hembränt i; förf:s anm.) eller nåt sånt där, men på Öland vet du (här ökar entusiasmen; förf:s anm.), på dom festerna där då står det en dunk på bordet, så det är bara fritt fram å gå och ta för den som vill ha liksom. Det kostar inte mer än 100 spänn, om det är bra gjort då, per liter. Henrik är kluven till vilka han solidariserar sig med, men han stämmer i stora drag in i staggarnas beskrivningar av kaggarna och använder ord som råa, tuffa, slafsigt klädda etc. för att beskriva kaggarna. När han skall beskriva staggarna använder han ord som finare, lugnare. I citatet nedan beskriver han sina kompisar från Öland: Henrik: Ja, det är nog lite tuffare att dricka hembränt verkar det som. Men det går mycket ihop med deras livsstil om man säger. I alla fall de som är hemmavid då, det är ju lite... dom är kvar lite om man säger i talen och åker omkring i stora jänkare och då hör det väl till lite att man dricker hembränt. Det kanske hör till där. Det känns nästan så. Mattias: Hur ser du på det? Skulle du vilja vara med i den svängen eller? Henrik: Nej, jag vet inte... i och för sig, jag tycker det är rätt mysigt att åka omkring i en stor jänkare, det är rätt så tufft, men jag vet inte. Hela den stämpeln dom har på sig, vet inte. Men dom är riktiga såna med brylkräm i håret och uppknäppta skjortor, det är hela stuket alltså. Det är hela köret. Mattias: Så du är lite nära dom fast ändå inte? Henrik: Nej, jag känner... Jag har ju varit med dom ett par gånger och jag tycker... dom har ju... dom är ju jättetrevliga som personer och allting och man har skitskoj med dom, men man vill inte gärna visa upp sig med dom för då får man den stämpeln som dom har och det vill man inte. Henrik säger själv att han lugnat ner sig under staggtiden. Hans habitus har förändrats i mötet med den nya skolan. Han har internaliserat staggarnas fördomar om Kagg och ser alltmer världen genom den nya klassens habitus, där motorer och hembränt har lågt kapitalvärde. De oljiga fingrarna som han tidigare inte sett som smutsiga framstår efter otaliga möten med de nya kamraterna och lärarna, av vilka teori betonas och inte praktik, som alltmer smutsiga och detsamma sker med hela den motorcentrerade livsstil som HB hänger samman med. 11 De som beskriver ett starkt mekarintresse är alla från landsbygden. Det är också på landsbygden som, åtminstone enligt myterna, HB n finns och har funnits i störst utsträckning. Frågan är om man kan förstå HB n på samma sätt som mekandet? Jag tror det, åtminstone för de som gillar HB och bor på landet. Det hem- 330 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

9 brända har en tätare relation till deras förflutna och deras aktuella livsvillkor än det har för stagnisterna. De lever ganska mycket i en vad man kan kalla gör-det-själv-kultur, som har anor långt tillbaka i tiden. Det hembrända har genom historien varit ett sätt att visa motstånd och oberoende i förhållande till överhet och kungamakt (Andreasson & Karlsson 1999; Törnquist & Tolstoy 1995): Ja visst, jag kör trimmad moped och jag dricker hembränt och så nu va, men det är just för att det är olagligt. (Jonas, fordonsprogrammet) Ofta känner de den de köper spriten av och kan således relatera sig till den på ett helt annat sätt än systembolagsspriten som i den meningen blir att likna vid en kapitalistisk produkt, där man får få ledtrådar om var den kommer ifrån och vem som har gjort den. HB n symboliserar gör-det-själv-kulturen och som sådan är den homolog med t.ex. mekandet. Att ange någon som säljer hembränt eller som köper ut åt ungdomar kan stå angivaren dyrt. Jonas, fordonsprogrammet, säger: Men på södra sidan av Öland va, i min by, alltså anger du en uppköpare, då får du resten av hela jävla gänget på dej. Då ser du inte grann ut efteråt jag menar... Det har hänt nån gång att det var nån som satte dit en som köpte ut folköl då och han fick ett helvete efteråt. Han... det var polis och böter och sånt där va, men hans helvete var inte så stort som hans som satte dit honom. När det var fest i fortsättningen alltså, om han visade sig där va, så fick han typ fjorton tomburkar i skallen; Försvinn, du är inte välkommen. Lägg märke till den hårdhet som projiceras av Jonas, som om han lever i vilda västern och tillhör det tuffa gänget. Genom att hantera illegal alkohol upplever man frihet man skapar sina egna lagar. För Magnus, Jimmy och Jonas är HB ett mer naturligt inslag i festlivet än för de flesta andra ungdomar vi pratade med. Här berättar Magnus om hur fester brukar gå till: Det börjar alltid hemma hos någon. Och så sitter man där ett tag och dricker lite HB eller nåt. Och sen så antingen tar man bussen in till stan eller cyklar eller går. Det beror på vart man är. Typ vid niotiden så går man in till stan, Sen så går man till Sandra eller Etage (populära dansställen) eller vart man nu ska ta vägen. Så är man väl där till halv två-två, sen är det efterfest hos nån, sen så förhoppningsvis kommer man hem. HB kommer först i hans beskrivning och det kommer relativt ogenerat, som om det inte var något att dölja, snarare tvärtom. Det ligger en del i myten om HB och Kagg. De kaggare som intervjuats ger generellt sett inte uttryck för en lika stark reservation inför hembränd sprit som staggarna. Stagnisterna uttalar sig generellt med en långt större skepsis än kaggarna, som inte lägger några tydliga stilmässiga värderingar i hembränt, men som ibland kan varna för hälsoriskerna. Kaggarna tycks överhuvudtaget inte bekymra sig över stil på samma sätt som staggarna, som mer tydligt arbetar för att uppvärdera sig själva. En hård manlighet Mannen möter det farliga och erövrar sedan kvinnan. I sagorna är detta tema ofta förekommande liksom i populärkulturen. Ulf Lundell, som kan ses som ett grabbarnas nationalhelgon skriver så här i en vers av Jesse James möter kärleken. Scenen är en saloon i vilda västern: Jag skavde på parketten och spana ganska slött Det var skumpa och raketer men min min sa: Va dött! Sen gick jag fram till baren: En hela whisky, tack! och drack Sen drog jag mina skjutjärn sköt ihjäl ett par och stack. (Vers , 291) Även om texten kanske är skämtsam inbegriper den ett visst mått av realitet, eller kanske NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 331

10 snarare drömmar om realitet. Att bli den som orädd kliver in i en saloon (eller ett diskotek eller en pub) och drar sina revolvrar för att därefter erövra en kvinna. Det är fråga om att erövra en nostalgisk maskulinitetsposition. En position där man är orädd för kvinnan och för de egna tillkortakommandena. De handlingar männen utför, i form av erövringar, supande, skämtande, kortspel, dart etc. är alltså praktiker i en identitetsförädling (Lalander 1998) där de upplever sig vara oantastliga. Var inte rädd! Svep för faan! Johan, samhällsvetare från Stagg, beskriver sitt eget och sina killkompisars drickande så här: För det mesta orkar man inte bry sig om att hälla upp det i snaps utan man tar flaskan och häver ner så mycket man pallar och sen så sväljer man och hoppas man inte spyr. /.../... dom (tjejerna) har nog hellre glas tror jag. Vi killar bryr oss inte så jättemycket egentligen. Har man glas så är det bra, men finns det inget så går det lika bra att dricka direkt ur flaskan. Så att tjejer, dom vill ha det i glas för att det ser bättre ut eller nåt. Det är i alla fall hur jag uppfattar det. Avsaknaden av vissa borde-vara-med-tecken (i detta fall glas) kan användas för att skapa ett intryck på ett lika tydligt sätt som att lägga till tecken. Att gå naken på stadens gator då temperaturen är behaglig är t.ex. mycket problematiskt endast av den anledningen att normen är otvetydig: utomhus ska man ha kläder på sig om man kan bli upptäckt av andra och om det inte rör sig om specifika anläggningar, t.ex. nudistbad. Att dricka alkohol direkt ur flaskan skulle inte vara problematiskt om glas inte hade institutionaliserats i kulturen. Egentligen behövs ju inte glas för alkoholförtäring, men genom det som Elias (1939/1989) kallar civilisationsprocessen har vi tillägnat oss och normerat det beteendet. Att bryta mot denna typ av påbud kan vid upprepningar och tillräckligt grova överträdelser leda till att man stämplas som avvikare och på sikt nekas tillträde till samhällets öppna mötesplatser; man kan spärras in på institution eller på fängelse. Beteckningen förargelseväckande beteende innebär att man gör en handling som förargar andra, dvs. gör dem upprörda. Men förargelseväckande beteende kan också göras tillsammans med människor som inte sanktionerar beteendet. Att dricka direkt ur flaskan på en privat fest leder inte till några straffsatser, däremot kan det ge en upplevelse av frihet och manlighet att man bryter mot de kulturella normerna, att visa att man är rå och hård. manlighet = okultiverad, bestialisk, rå dricka sprit = manlig hårdhet dricka direkt ur flaskan = okultiverat, bestialiskt och rått Något annat som ofta beskrivs av både killar och tjejer är mannens tempo vid alkoholkonsumtion. Martin, 17-årig staggare, beskriver en grabb-fest: Hur vi dricker? Ja vi brukar väl sådär... Öl blir det mest, sen finns det dom killarna som dricker cider också. Jag brukar dricka relativt mycket cider också, det går väl ner ganska lätt, men för det mesta så är det öl. Det är väl manligt på något sätt. Så brukar man hälla upp i glasen och sen står alla och skålar och sen sveper man glas efter glas, och så blir alla asfulla och ligger och spyr eller nåt sånt i en buske. Annars, när det är blandat med både killar och tjejer, visst sveper man och har sig, men det är inte svepa på samma sätt. Man sveper ett glas och sen smuttar man lite... Det brukar bara vara några som går iväg och spyr då, annars kanske det är hela bunten som ligger och spyr i etapper i buskarna. När grabbarna träffas på förfest är det som om de tillsammans skulle få en stark drivkraft att supa sig fulla. Den manliga fyllan, som finns beskriven i olika forskningsrapporter (se Sulkunen et al. 1997; Lalander 1998), inbegriper en manlig solidaritet där manligheten kan rekonstrueras utan inblandning från kvinnor. Man kan också använda Goffmans 332 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

11 (1959) begrepp bakre regioner, som enligt Goffman ofta inbegriper så kallade regressioner och beteenden som inte skulle lämpa sig för en publik. Genom denna typ av beteenden skapas sociala band, ibland långvariga och ibland mer temporära: Ja, det blir en väldig kontakt så att säga. Man får ett helt annat band till dom man festar ihop med. Så att säga om man är på förfest med ett par kompisar då känner man ändå under kvällen att då är det vi och inga andra. Även om man har jättemånga kompisar som man går runt och hälsar på, så är det ändå vi som hänger ihop. Det är vi som går runt på kvällen sen också, så att man inte splittras eller nåt sånt, utan man hänger ihop. Hittar man någon brud så, ja OK, men dom andra hänger ihop. Martin och hans kamrater dricker HB ibland, men majoriteten av det de dricker är öl och cider. Att de dricker cider är egentligen motsägelsefullt 12 : Mattias: Vad dricker tjejerna? Martin: Dom brukar mest hålla sig till Pop s (alkoläsk), cider och annat sånt och lite vin och annat sånt. Lite sånt annan kärringdricka så att säga. Dom brukar för det mesta avstå från öl, men om dom inte får tag i något brukar det ofta bli sådär folköl eller nåt sånt som dom köper. Men för det mesta blir det Pop s och cider och annat. Lite mer vin, lite finare drickor så att säga. Killarnas supande blir att likna vid en transgression där de tillsammans och med skydd av varandra ger sig in i fyllan, ut i staden, på jakt efter brudar. Just brudjakten är ett viktigt inslag, något som Martin återvänder till. Han har numera en flickvän och saknar ungkarlslivet när han var ute och röjde och flörtade. Mattias: Det handlar mycket om tjejer när man är ute och festar? Martin: Ja, relativt mycket, inte nu för min del för jag har ett förhållande. Men annars när man är ute med grabbarna så är det att man röjer och flörtar och ja, är på allt som rör sig. Det är en liten kul grej också, det kan ju vara så att man går ut och flörtar av sig. /.../ Fast det blir inte så mycket sånt nu när man har en tjej, det är det som är det tråkiga. Om man hänger ihop med grabbarna på förfesten, man går in till festen där själva tillställningen är, träffar flickvännen, går runt med henne, kompisarna försvinner, dom hittar egna så att säga, så att man står där med sin flickvän. Det är inget negativt i det, men det är ändå lite tråkigt att titta på när dom röjer runt. Du känner ändå att du längtar tillbaka till det, varför skulle jag skaffa ett förhållande och sådär. Fast det är inget man ångrar egentligen, men det är ändå så att det lockar. Man saknar ungkarlslivet. Det Martin beskriver är egentligen avsaknaden av en manlighetsritual och en kollektiv transgression att gå in i kvällens sociala och fysiska landskap utan att riktigt veta vad som skall hända. Att tillsammans med andra unga män röja ett ord som används av många av de manliga informanterna och forcera detta landskap. Verbet röja är intressant, liksom att svepa, då de inbegriper ett visst tempo. När man röjer och sveper gör man något snabbt och genom att ritualisera röjande och svepande skapar man en illusion av sig själv såsom i allra högsta grad rörlig. Bjurström skriver om rörlighet: Den bakomliggande motsättning mellan det rörliga och stationära som denna symbolik ger uttryck åt förefaller genomgående ha bidragit till att dra upp en gräns mellan det manliga och det kvinnliga (Bjurström 1995, 217). Röjandet konnoterar även initiativ. Dvs. den som röjer runt är som en tornado som påverkar det den möter. Man blir lik Jesse James eller andra figurer i filmens värld, ofta gestaltade av skådespelare som Al Pacino, Bruce Willis och Clint Eastwood. Formeln kan sammanfattas enligt nedanstående: rörlighet = manlig frihet och identitetskontroll dricka snabbt/svepa = snabbhet röja = snabbhet plus initiativ Att vara hård på och snabb med alkoholen och röjande på fester kan således liknas vid en NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 333

12 trollformel där man rekonstruerar sin maskulinitet. Avståndet mellan en imaginär/filmisk manlighet och den egna blir kortare. Utöver detta ses erövringen av en kvinna som ett tecken på manlighet och ju fler erövringar desto mer manlighet. Denna erövring eller framgång kan ses som kulmen på festen, men vägen dit kan också vara ett mål. Mycket handlar det om att växelvis interagera ett språk som enligt dem själva inte lämpar sig för kvinnor. Stefan, fotbollskille från Stagg med fast sällskap, berättar: Mattias: Är din flickvän med nån gång när ni är ute? Stefan: Nej, då är det... ja, ibland är hon det. Det beror liksom på vad det är för fest. Är det då med grabbarna, då vill man ju inte att flickvännen... då blir det inte samma känsla när man ska gå ut och det där. Då blir ju språket hämmat också, då blir det en helt annan situation om man säger. Språket är ibland sexistiskt och har en udd av hjärtlig elakhet. När de säger öh, faan, du dricker ju som en riktig kärring gör de det egentligen inte för att vara elaka, utan det tillhör den terminologi som de utvecklat tillsammans och som gör det möjligt för dem att känna sig manliga. Killarna från Öland får ibland uppleva denna hjärtliga elakhet av sina fastlandskamrater. Jonas berättar: Dom (klasskamraterna) säger: Det är ölänningarna, skyll på ölänningarna. Men just det att det är mest på skoj. Enkelrikta bron (den som går till Öland) hör man mer än dagligen. Dessa relationer liknar homosocialitet som kan beskrivas som en disciplinerad form av intimitet. 13 Det som hotar denna bubbla av maskulinitet är det kvinnliga eller androgyna (bögiga). Killars samvaro sker ofta i form av en hård, tuff jargong, där det manliga närmast överdramatiseras för att med tillräcklig tydlighet reducera alla tänkbara tvivel på att man skulle vara något annat än hårda män. När de säger: Hörrudu din jävel, kom över till mig ett tag så tar vi några bärs till en kompis betyder det egentligen Jag vill umgås med dig kompis, men det kan inte sägas då distinktionerna till det kvinnliga och androgyna i så fall inte skulle kunna upprätthållas. Du är väl ingen fjortis? Killarna ses som de som klarar av det starka och farliga, de behöver varken blanda ut eller hälla upp i glas män möter sprit medan kvinnor förväntas sköta sig och vara civiliserade: en inte alltför ovanlig norm i västerländsk dryckeskultur. Mattias: En sista fråga. Vilka är det som inte dricker illegal alkohol? Magnus: Jag vet inte. Tjejer gör nog inte det så mycket. Mattias: Är det en killdryck? Magnus: Ja, det tror jag nog det är. Det beror ju på, en del kan ju blanda ut det med tre liter blandsaft och då kan dom ju dricka det. (Magnus är tidigare nämnd. Går fordonsprogrammet) I citatet ovan framgår en ganska vanlig synpunkt från både killar och tjejer om hembränt: drycken lämpar sig inte för kvinnor, åtminstone inte i större mängder och åtminstone inte rent. För Magnus närmar det sig en möjlighet för kvinnorna om det blandas ut mycket, så att det närmast förvrids till oigenkännlighet. Öl och sprit ses som manliga drycker av flertalet informanter. Tjejer, däremot, förväntas mest dricka alkoläsk, cider och vin. Ofta när vi talar med killar om berusade tjejer använder de uttrycket fjortis. Ordet fjortis syftar på omognad och används enkom för att beskriva tjejer. En motsvarande term för att beskriva 14-åriga pojkar som inte kan kontrollera sitt drickande finns ej (åtminstone används det inte av mina informanter). Fjortis är nedsättande och har funnits relativt länge inom svensk ungdomskultur (åtminstone fanns det 1979 då jag var 14 år). Ordet kan således ses 334 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

13 som ett element i en disciplinering av just kvinnors drickande. Som kvinna förväntas man reglera sitt drickande efter årsåldern. Att dricka mycket sprit som tjej i gymnasiet ses som onormalt. Anna-Karin, stagnist från samhällsprogrammet, säger: Nej, jag vet ingen tjej som dricker hembränt faktiskt. Eller inte nån som... nån kanske smakar nån gång, men ingen som köper det eller brukar dricka det. Det är det faktiskt ingen som jag vet, det är bara killar. /.../ Killar är mer att dom sitter och snapsar upp sin vodkaflaska då liksom. Det gör inte vi. Vi dricker öl eller vin eller tar nån drink eller så, findricker lite mer tror jag. För Anna-Karin och många andra tjejer är sprit mer en manlig symbol, framförallt då den dricks ren. Anna-Karin har erfarenhet av att ha brutit mot denna norm: Anna-Karin: Jag hade med mig en whisky en gång, det var inte mycket, det var bara till ett glas eller nåt, och jag hade med mig och drack. Och då reagerade alla killarna och sa att Va faan, en tjej kan inte dricka whisky. Liksom det där är killdricka och det har jag fått höra. Mattias: Det har du fått höra? Anna-Karin: Ja, det kunde man inte göra om man var tjej. Det är nog mycket så att vi ska sitta med vårt vin och det är våran dricka. Och sån där alkoläsk och cider, sen får vi inte sträcka oss längre. Tjejerna har dock dispens vid stora högtider, såsom midsommarafton och kräftfester. Men detta genusmönster i dryckesvanorna och föreställningarna om dem är mycket tydliga hos de flesta av informanterna (se även Norell & Törnquist 1995). Sprit och framförallt hembränt ses som okvinnlig alkohol. Om man dricker mycket hembränt ser många informanter det som indikerande alkoholism och att man har problem med spriten och därmed den egna karaktären. Den som gör sig besväret med att skaffa hembränt ses som desperat och synnerligen törstig. Alkoholism och kvinnlighet är oförenligt i de flesta informanternas habitus. kvinnlighet = kultiverad/disciplinerad, fin, mjuk alkoläsk, cider och vin = låg procenthalt/inte så berusningsframkallande (man behåller självdisciplinen), mjuka och fina drycker som används för findrickande Jonas, fordonsprogrammet, förställer ofta rösten när han pratar. Ofta inbegriper dessa förställningar en genusdimension. Som nedan: Jag har ju liksom kompisar som går estetisk och som aldrig skulle dricka en öl till maten ens va, som är helnykterister. För om man säger det är mycket det med ens livsstil. Ah, det ingår inte i min livsstil att dricka alkohol, det försämrar så och så, jag tycker det. Då är det deras val, men dom går miste om nått liksom. Jag vill inte uppleva det att jag står utan pengar dagen innan midsommarafton då jag ser att alla andra åker iväg. Ska du med till Borgholm och festa, det är midsommarafton?. Nej, jag har inga pengar. (Det kursiverade uttalas med stereotypt feminint röstläge.) Att vara nykter och oförmögen att festa relateras relativt oreflekterat till det kvinnliga. Som man förväntas man dricka och ha pengar på fickan, vara handlingskraftig och aktiv. Relationen av ovanstående diskussion blir: Män hög procenthalt, många öl. Kvinnor låg procenthalt, inte så mycket alkohol. Män gör något extremt. Kvinnor är inte särskilt extrema. Detta behöver dock inte stämma i realiteten. I materialet finns flera exempel på kvinnor som både dricker HB och dricker sig berusade. Men på ett mytiskt plan fungerar det för att ge männen näring till deras föreställningar om sig själva som farliga och extrema. Ytterligare en intressant infallsvinkel på kvinnlighet och fylla/alkoholkonsumtion ges av en specifik tolkning av ordet puderluder. Nedanstående citat ur en gruppdiskussion beskriver detta: NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 335

14 Ja, men dom (puderludren) är ute varje helg. Dom ser man oftare fulla på stan och så. Såna som gråter. Den fotbollskillen dumpade mig (alla skrattar). Det är väl den typiska Staggbruden. (Stina, stagnist) I detta kan, liksom med begreppet fjortis, anas en disciplinering av tjejernas drickande. Tjejer som satsar alltför mycket på sitt utseende och som dessutom dricker sig berusade passar in under begreppet. Härmed skisseras den berusade kvinnan som totalt misslyckad och osjälvständig, egenskaper som ingen vill vara bärare av. HB n måste när det gäller just kön tolkas utifrån hur sprit och supande tolkas. Eftersom HB är sprit ses det som en manlig dryck. Att svepa sprit ses av många som en manlighetsritual; att klara av att utsätta kroppen för prövningar. Hembränt har därmed en klart intimare relation till manlighet än till kvinnlighet i informanternas habitus. Konklusioner De praktiskt intresserade kaggarna förstärker sin sociokulturella identitet genom stereotypier om staggarna och likadant är det åt andra hållet. Mest markant är det från stagnisternas håll. Kaggarna är mer försiktiga i sina omdömen/stereotypier om staggarna. Genom att beskriva den andre som ofullständig blir den egna identiteten desto mer fullständig och förnuftig. Kaggarna pratar om hembränd alkohol på ett mindre distanserat sätt, vilket kan bero på att det förknippas med praktik och gör-detsjälvkultur. I staggarnas ögon, däremot, framstår drycken som oren, som ett stigma, då den indikerar olika typer av mindre fördelaktiga egenskaper. Framförallt indikerar den närmast total brist på sofistikation och intelligens, men också andra egenskaper som alkoholism och omognad. Symbolen hembränt används alltså i mycket stor utsträckning för att göra stereotyperna tydliga och trovärdiga. Men praktiken stämmer ofta inte med stereotypen. På fredags- och lördagskvällarna blir de båda klasserna mer lika varandra och det beror bland annat, enligt analysen, på längtan efter en tydligt definierad manlighet. Det som annars ses som smutsigt kan föras in, det orena blir legitimt en speciell kulturell logik, som fungerar i vissa arenor där männen ges tolkningsföreträde och där de själva kan definiera sin manlighet. Den typ av manlighet som konstrueras är kompromisslös: hård, tuff, rå och dynamisk. Dryckesritualerna innebär också upplevelser av stark gemenskap och likhet. På förfesterna stärks denna solidaritet och känsla av manlighet. Gruppen konsolideras och erhåller/behåller tolkningsrätten. Genom att dricka sprit och ibland hembränt och genom att göra det i ett visst tempo och ibland direkt ur flaskan understryks råheten ytterligare. För att skapa råhet behövs symboler som befinner sig på gränsen till det accepterade. Spriten är den råaste alkoholsorten, och hembränt är ännu råare. I denna betydelse blir supandet att likna vid ett manligt frirum, där det tempo/ röjande som uppstår tjänar till att skapa denna typ av manlighet oantastad av det kvinnliga och/ eller androgyna. I denna mening minskas avståndet mellan det imaginära/filmiska och det reella. Det finns således både en längtan efter närhet till det egna könet och en längtan efter separation från det andra som föder dessa nattliga äventyr. Men samtidigt finns också hos individerna en längtan efter sammansmältning med det andra, det kvinnliga. Den önskvärda finalen är ju ändå att få med sig en tjej; en sådan som det övriga killkollektivet godkänner. Det är alltså fråga om en slags balansgång. Händelser på festen bevaras sedan i form av berättelser, som då de berättas i enkönade sammanhang spetsas till och anpassas för att bättre passa den önskade definitionen av manlighet. 336 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

15 Killarna har, till skillnad från tjejerna, en kulturellt legitim form att röra sig i vid överskridandet från en normalitet till en annan. Tjejerna riskerar vid ett liknande överskridande att tolkas som obscena. Killarna har kulturell dispens att avvika från skötsamhetens predikament. Ser man till nationell statistik visar det sig att killar och tjejer dricker ungefär lika mycket i åldrarna år. I åldrarna år drar killarna ifrån ganska markant, för att sedan ytterligare öka försprånget mellan 20 och 24 år (Folkhälsoinstitutet och CAN 1996, 71). Detta kan tolkas som att tjejerna under framför allt hög- och senadolescensen får lära sig det kvinnliga och mer måttliga drickandet, medan männen under denna period utvecklar manliga identiteter just genom ivrigt drickande och mytiska budskap om berusning och erövringar. På festen kan man koppla av från självdisciplinering och för att åstadkomma denna avkoppling vet ungdomarna, genom erfarenhet och andras berättelser, att alkohol fungerar. Alkoholen ritualiserar övergången till en annan social och kulturell verklighet där det annars otillåtna blir tillåtet. Den annars kulturellt sofistikerade kan uppträda svinaktigt och på ett sätt som annars skulle vara totalt förkastligt. För att återknyta till introduktionsexemplet: bohemer och staggare kan på festen definiera verkligheten på ett annat sätt än de vanligtvis gör. Det smutsiga omtolkas till något eftersträvansvärt, då perspektivet på tillvaron förändrats en smula. NOTER 1. De som initierade projektet är polismyndigheterna i Kalmar län. De hade uppfattat att ungdomar ofta använder hembränd sprit för att berusa sig och ville ha mer kunskaper om hur ungdomar ser på hembränt och annan illegal alkohol. Även polisen i Kronobergs län, liksom tull och länsstyrelser i respektive län, gick med i projektet och finansierade det tillsammans med Högskolan i Kalmar. Jag riktar ett stort tack till dessa och framförallt biträdande länspolismästare Olof Ersgård. 2. Mattias var anställd för de projektpengar som projektgruppen ställde till förfogande. Ett stort tack till Mattias för ett mycket väl utfört arbete. Jag vill även tacka Jesper Andréasson och Daniel Karlsson, som innan denna text färdigställdes skrev en C-uppsats med utgångspunkt i det empiriska materialet. Det blev en mycket bra uppsats som gav mig många goda idéer. Se Andréasson & Karlsson Ca 120 enkäter fylldes i på Stagneliusskolan och 120 på Lars Kaggskolan. Dessutom fyllde ca 60 elever från Jenny Nyströmsskolan i enkäten, liksom 50 från Stensögymnasiet. (De två sistnämnda skolorna är de minsta och totalt går elever på gymnasium i Kalmar (KOMVUX ej inräknat).) Urvalet var inte slumpmässigt utan snarare ett slags riktat tillfällighetsurval, där vi försäkrade oss om att få med representanter från de olika skolorna. Jag ser ingen anledning att gå igenom enkätresultatet, då det i denna artikel endast är ett urvalsverktyg. 4. Bourdieu skrev i mastodontverket La Distinction (eng: The Distinction) om hur människor från olika samhällsklasser markerar sin position i samhället med hjälp av konsumtion. Människors läsvanor, biobesök, vinsmak etc. säger något väsentligt om hur de vill bli sedda. Svensk ungdomskulturforskning har influerats av Bourdieus texter, t.ex. Bjurström (1996) och Trondman (1989). Även den brittiske ungdoms- och klassforskaren Willis refererar till Bourdieu och just The Distinction gjorde jag en Bourdieuinspirerad undersökning där jag intervjuade gymnasieelever från fordons- respektive samhällsvetarutbildning om deras syn på populär- och finkultur och deras syn på varandra. Grupperna hade mycket liten förståelse för varandra och samhällsvetarstudenterna kallade fordonsstudenterna för drägg, vilket ungefär går att översätta till lägre stående varelser utan några som helst kulturella ambitioner. Se Livsstil -92. Liknande resultat finns i Trondman Lars Kagg gjorde under första hälften av 1600-talet en militär karriär i Sverige som kulminerade vid utnämnandet till riksmarskalk och riksförmyndare. 7. Kan jämföras med Paul Willis (1979) analys av bikers i boken Profane Culture. NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 337

16 8. Stephen Bayley 1986 ger intressanta perspektiv på bilen och ser relationen mellan man och bil som ett närmast magiskt sexualitetsförhållande. Bilen har liknande egenskaper som människor i det att den, om den inte är trasig, svarar på förarens rörelser. Bayley skriver: On contact, the engine spins and trashes. The gearchange is like a poor truck s: it baulks and grinds and snatches, then you penetrate the gate, foot down and you re away. (Bayley 1986, 44). Ovanstående kan jämföras med ett samlag på förarens villkor. 9. Skolan har fått namn efter poeten Erik Johan Stagnelius ( ), som av många anses vara den svenska romantikens största skald. 10. Staggarna liknar de medelklassungdomar Norell och Törnquist (1995) studerade i Berättelser om ruset. För dessa skulle drickandet ske under kulturellt sofistikerade former för att ge intryck av framtida framgång avseende medelklassens karriärsvägar. De liknar även den grupp mediastuderande jag studerade i Anden i flaskan (1998), där de på olika sätt skapade distinktioner till supande män. Se även Sulkunens (1994) studie av finska barbesökare, som med sina val av sorter och barer sökte påvisa individuell sofistikation. 11. Här finns en närmast klockren parallellitet till Willis (1981) studie av brittiska arbetarungdomar. 12. Denna motsägelse kan i viss mån sägas bli reducerad genom att de dricker i det tempo de gör. 13. Se Lalander & Johansson KÄLLOR Andréasson, J. & Karlsson, D. (1999): Svartsprit: En berättelse om den illegala alkoholens symboliska betydelse (C-uppsats i sociologi). Kalmar: Högskolan i Kalmar Bauman, Z. (1990): Att tänka sociologiskt. Göteborg: Bokförlaget Korpen Bayley, S. (1986): Sex, Drink, and Fast Cars The Creation and Consumtion of Images. London/Boston: Faber and Faber Bjurström, E. (1993): Spelar rocken någon roll? Stockholm: Statens ungdomsråd Bjurström, E. (1995): Baby you can drive my car. I: Bolin, G. & Lövgren, K. (red.) (1995): Om unga män. Lund: Studentlitteratur Bolin, G. & Lövgren, K. (red.) (1995): Om unga män. Lund: Studentlitteratur Bourdieu, P. (1986): Kultursociologiska texter (i urval av Broady, D. & Palme, M.). Stockholm: Förlaget Salamander Bourdieu, P. (1992): The Distinction. A Social Critique of the Judgement of Taste. London: Routledge Douglas, M. (1993): Purity and Danger An analysis of the concepts of pollution and taboo. London/New York: Routledge Elias, N. (1939/1989): Sedernas historia. Stockholm: Atlantis Ehn, B. & Löfgren, O. (1982): Kulturanalys. Malmö: Liber Förlag Folkhälsoinstitutet och CAN (1996): Alkoholoch narkotikautvecklingen i Sverige. Stockholm Frykman, J. & Löfgren, O. (1979): Den kultiverade människan. Stockholm: Liber förlag Goffman, E. (1959/1988): Jaget och maskerna. Simrishamn: Rabén & Sjögren Lalander, P. (1992): Livsstil 92: Ett försök till förståelse av gymnasieungdom med Pierre Bourdieus teorier som bakgrund (Masteruppsats i sociologi). Växjö: Högskolan i Växjö Lalander, P. (1998): Anden i flaskan: Alkoholens betydelser i olika ungdomsgrupper. Stockholm/ Stehag: Bokförlaget Symposion Lalander, P. & Johansson, T. (1999): Ungdomsgrupper i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur Lundell, U. (1996): Ulf Lundell: Texter. Noter. Bilder. Stockholm: Wahlström & Widstrand Marx, K. (1867/1974): Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin (Första boken: Kapitalets produktionsprocess). Leipzig: Bo Cavefors Bokförlag Norell, M. & Törnquist, C. (1995): Berättelser om ruset Alkoholens mening för tjugoåringar. Stockholm/Stehag: Symposion Sulkunen, P. (1994): The Conservative Mind. Why does the New Middle Class Hate Alcohol Control? Addiction Research nr 4 Sulkunen, P. & Alasuutari, P. & Nätkin, R. & Kinnunen, M. (1997): The Urban Pub. Helsinki: Stakes Trondman, M. (1989): Rocksmaken Om rock som symboliskt kapital: En studie av ungdomars musiksmak och eget musikutövande. Växjö: Högskolan i Växjö Törnquist, S. & Tolstoy, H. (1995): Sprit. Stockholm: Fischer & Co Willis, P.E. (1978): Profane Culture. London: Routledge & Kegan Paul Willis, P.E. (1981): Fostran till lönearbete. Göteborg: Röda bokförlaget. 338 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 )

17 Summary Philip Lalander: Dirty drinking. The construction of class and masculinity among youth The focus of the article is on how ideas about alcohol consumption and home-made liquor are constructed by 30 upper secondary school pupils, mainly from two schools: Lars Kagg, which is oriented towards blue-collar occupations, and Stagnelius, which is oriented towards white-collar professions.the Lars Kagg culture is very much focussed on practical matters; it is a do-it-yourself culture, and home-made liquor is not seen as something problematic, but more or less as part of their culture. For the Stagnelius pupils, on the other hand, home-made liquor is seen as a sign of cultural inferiority and very much associated with blue-collar professions. The Stagnelius pupils use these stereotypes about homemade liquor to construct an imaginary hierarchy in which they are part of the upper level and the Kagg pupils part of the lower. Drinking heavily and home-made liquor are thus not seen as something preferable. These stereotypes should guide Stagnelius pupils towards moderate and sophisticated drinking, but this is not the case. At weekends they drink in about the same manner as the Lars Kagg pupils. This has, for young men, partly to do with their efforts to define themselves as genuine men. Boozing together makes it possible for them to create a form of raw masculinity and an image of themselves as hunters, looking for a girl. This image contradicts the stereotypes they make about themselves and the Kagg pupils. The weekends make it possible for them to be less sophisticated and more like brutal conquerors. Young women don t seem to have these privileges to binge drink. Nor can they do dirty drinking, i.e., drink directly from the bottle or drink home-made hard liquor. If they do they risk being labelled as obscene. It is, however, not just the desire to construct a tough masculinity that leads the pupils to boozing, but also an effort to escape self-discipline. Key words: alcohol use, moonshine, binge drinking, youth, social construction, distinction, purity, social class, masculinity Yhteenveto Philip Lalander: Saastainen juoma. Luokan ja miehisyyden tulkinta nuorison keskuudessa Artikkeli keskittyy kuvaamaan kuinka mielikuvat alkoholin juonnista ja kotipolttoisesta viinasta muodostuvat 30 oppilaan keskuudessa. He tulevat pääasiallisesti kahdesta lukioasteen koulusta: Lars Kagg -koulusta, joka tähtää sinikaulus-ammatteihin (vastaa Suomessa ammattikoulua), ja Stagnelius-koulusta, jossa tähdätään kohti valkokaulus-ammatteja (vastaa lukiota). Lars Kagg -koulun kulttuuri keskittyy paljolti käytännön asioihin; se on tee se itse -kulttuuria, eikä kotipolttoista pidetä siellä ongelmallisena, vaan enemmän tai vähemmän sen kulttuuriin kuuluvana. Stagnelius-koulun oppilaat sitä vastoin pitävät pontikkaa kulttuurisen alempiarvoisuuden osoituksena ja sinikaulus-ammatteihin kuuluvana. Stagneliuskoulun oppilaat käyttävät näitä stereotypioita rakentaakseen kuvitteellisen hierarkian, jossa he itse kuuluvat ylempään tasoon ja Kaggin oppilaat alempaan. Rankkaa juomista ja pontikkaa ei siis pidetä suotavina. Näiden stereotypioiden pitäisi siis ohjata Stagnelius-koulun oppilaita hillittyyn ja hienostuneeseen juomiseen, mutta näin ei ole. Viikonloppuisin he juovat melkein samaan tapaan kuin Lars Kaggin oppilaat. Tämä liittyy nuorten miesten kohdalla osittain heidän pyrkimyksiinsä määritellä itsensä tosimiehiksi. Yhdessä ryyppääminen antaa mahdollisuuden luoda eräänlaista raakaa miehisyyttä ja synnyttää heistä itsestään mielikuvan naista etsivinä metsästäjinä. Tämä kuva on ristiriidassa niiden stereotypioiden kanssa, jotka he ovat luoneet itsestään ja Lars Kaggin oppilaista. Viikonloppuisin heillä on mahdollisuus olla vähemmän hienostuneita ja enemmän karkeiden valloittajien kaltaisia. Mutta ei pelkästään kovan maskuliinisuuden rakentaminen johda heitä juomaan, vaan myös yritys paeta itsekuria. NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 5-6 ) 339