Främjande av hållbar stadsutveckling

Transkript

1 Rapport 2013:10 REGERINGSUPPDRAG Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

2

3 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet Boverket mars 2013

4 Titel: Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet Rapport: 2013:10 Utgivare: Boverket mars 2013 Upplaga: 1 Antal ex: 80 Tryck: Boverket internt ISBN tryck: ISBN pdf: Sökord: Hållbar stadsutveckling, samverkan, myndigheter, Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas, Arkitektmuseet, stadsplanering, boendefrågor, arkitektur, kulturmiljö, forskning, aktiviteter, förslag, kulturella, sociala Dnr: /2012 Publikationen kan beställas från: Boverket, Publikationsservice, Box 534, Karlskrona Telefon: Fax: E-post: publikationsservice@boverket.se Webbplats: Rapporten finns som pdf på Boverkets webbplats. Rapporten kan också tas fram i alternativt format på begäran. Boverket 2013

5 3 Förord Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet har sedan hösten 2009, inom två regeringsuppdrag med nära koppling till varandra, samverkat för att främja hållbar stadsutveckling. Denna rapport innehåller en redovisning av de aktiviteter som genomförts sedan mars 2011 samt förslag på fortsatt arbete kommande år. Regeringsuppdragen har gett en stark grund för ett fortsatt samarbete mellan de fyra myndigheterna med att särskilt lyfta fram betydelsen av sociala och kulturella aspekter. Den gemensamma arbetsgruppen har bestått av Åsa Dahlin och Suzanne Pluntke (Boverket), Daniel Nilsson (Riksantikvarieämbetet), Peter Bylund (Formas) samt Monica Fundin Pourshahidi (Arkitekturmuseet). Lena Dübeck vid Delegationen för hållbara städers kansli har varit adjungerad i arbetsgruppen. I arbetet har även följande personer deltagit: Camilla Engström, Mirja Ranesköld och Roland Thörnquist (Boverket), Krister Olsson och Kristin Lindgren (Riksantikvarieämbetet), Kristina Björnberg (Formas) samt Sofia H Bernstone och Madeléne Beckman (Arkitekturmuseet). Karlskrona mars 2013 Janna Valik generaldirektör

6 4 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

7 5 Innehåll Sammanfattning... 7 Om arbetet med uppdraget... 9 Förbättrad myndighetssamverkan... 9 Kopplingar till Delegationen för hållbara städer Regeringsuppdragens betydelse för myndigheterna Organisation av arbetet Genomförda och pågående aktiviteter Fördjupade kunskaper om kulturell och social hållbarhet Genomförda aktiviteter Pågående aktiviteter Förslag på fortsatt myndighetssamverkan Grund för fortsatt arbete Framtida aktiviteter Organisation av arbetet Förslag till aktiviteter Bilagor Hållbar stadsutveckling - den kulturella dimensionen. Samtal, texter och bilder från ett seminarium i Göteborg Samtal om stadspolitik 3. Stadspolitik för miljömässigt, socialt, kulturellt och ekonomiskt hållbar utveckling 4. På väg mot en sammanhållen nationell stadspolitik önskedröm eller möjlighet? 5. Designing Fair Cities: Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons 6. Riksantikvarieämbetets medverkan i World Urban Forum 6 The Urban Future

8 6 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

9 7 Sammanfattning Sedan 2009 har Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet arbetat med två regeringsuppdrag för att främja hållbar stadsutveckling. Syftet med uppdragen har varit att medverka till en ökad samverkan inom politikområden med ansvar för stadsplanering, boendefrågor, arkitektur och kulturmiljö. Sociala och kulturella aspekter samt arkitekturens roll har särskilt lyfts fram. Rapporteringen i mars 2011 omfattade bland annat en långsiktig plan för myndigheternas samverkan och en analys av forskningsbehoven inom fältet. Sedan mars 2011 har följande aktiviteter genomförts: konferensen Hållbar stadsutveckling den kulturella dimensionen, olika internationella arrangemang, ett seminarium och två fördjupningsstudier om stadspolitik samt lanseringen av webbportalen hållbarstad.se. Aktiviteter som kommer att genomföras under 2013 är: forskarantologin Det förflutna i framtidens stad en bok om kulturarv, konsumtion och hållbar stadsutveckling, seminarieserien Stärkt lokalsamhälle bästa medicinen mot krympande städer, ett uppföljande dialogseminarium om stadspolitik samt ett nordiskt möte om arkitekturpolitik. Med erfarenheter från de båda regeringsuppdragen vill myndigheterna fortsätta använda styrkan av varandras olika roller för att bidra till en mer sammanhållen syn på stadsutveckling. Den långsiktiga planen och de utmaningar som myndigheterna tidigare har lyft utgör en grund för samverkan. Den närmaste treårsperioden presenteras förslag på aktiviteter inom sakområdena: urban utveckling och social inkludering, fysisk planering och stadsbyggnad, arkitektur, internationell samverkan samt forskning. Aktiviteter prioriteras där det finns tydliga mervärden av fortsatt samverkan. Myndigheterna planerar därför att ha regelbundna avstämningar.

10 8 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

11 9 Om arbetet med uppdraget Förbättrad myndighetssamverkan På grund av den globala urbaniseringen har frågan om hållbar stadsutveckling blivit allt mer framträdande. Många komplexa frågeställningar måste hanteras samtidigt och det handlar såväl om att skapa nya miljöer som att förvalta och utveckla det redan byggda. Behovet av att arbeta över sektorsgränser lyfts därför ofta. I propositionen Tid för kultur (2009/2010:3) beskrivs hur nya samarbeten ska stärka kulturpolitiken samt öka dess möjligheter till deltagande och genomslag i olika samhällsprocesser. En av propositionens grundtankar är att samspelet mellan kulturpolitikens och andra samhällsområdens ansvar görs till en huvudstrategi. Områden som där nämns är utbildning, näringsliv, regional tillväxt, hälsa, miljö och integration. Som ett led i strävanden att knyta samman olika politikområden fick Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet hösten 2009 ett regeringsuppdrag om samverkan kring hållbar stadsutveckling (Ku2009/1620/KV). 1 Syftet med uppdraget var att medverka till en ökad samverkan inom politikområden med ansvar för stadsplanering, boendefrågor, arkitektur och kulturmiljö. Sociala och kulturella aspekter samt arkitekturens roll skulle särskilt lyftas fram. Slutrapporteringen våren 2011 omfattade bland annat en långsiktig plan för samverkan, en analys av forskningsbehoven samt en redogörelse av de aktiviteter som genomförts i Sverige och internationellt. Efter slutredovisningen arrangerade uppdragsmyndigheterna ett välbesökt seminarium i Göteborg under temat Hållbar stadsutveckling den kulturella dimensionen. Uppdragsmyndigheterna fick 2012 ett förnyat uppdrag att, med utgångspunkt i den långsiktiga planen, redovisa och kommentera det fortsatta samarbetet för att främja en hållbar stadsutveckling. Slutrapporteringen lämnas till Socialdepartementet senast 31 mars Ett närliggande uppdrag gavs till Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitekturmuseet gällande samverkan om gestaltning av offentliga miljöer, se respektive myndighets regleringsbrev för 2010.

12 10 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet Kopplingar till Delegationen för hållbara städer Uppdragsmyndigheternas samverkan har delvis sammanfallit med Delegationen för hållbara städers verksamhetsperiod. 2 Delegationen tillsattes av regeringen mot bakgrund av klimathotet, den snabba globala urbaniseringen och av insikten om att det är i städerna som många lösningar på klimatfrågan finns. Även om delegationens huvudfokus har varit klimatfrågan finns det starka kopplingar till uppdragsmyndigheternas gemensamma arbete. De fyra myndigheterna har därför på olika sätt samarbetat med delegationen, bland annat genom att ingå i olika nätverk. De utmaningar delegationen uttrycker i sin slutrapport Ställ om nu! Slutsatser av regeringsuppdrag september december 2012 har stora likheter med de utmaningar uppdragsmyndigheterna lyfte fram i rapporteringen av det första regeringsuppdraget Regeringsuppdragens betydelse för myndigheterna För Boverket innebär de båda regeringsuppdragen en förstärkning av arbetet med sociala och kulturella aspekter. De kompletterar annat aktuellt arbete exempelvis urbant utvecklingsarbete, trygghet och jämställdhet i den fysiska miljön, barns och ungas delaktighet, planering som stimulerar till fysisk aktivitet samt arbete kopplat till projekt som beviljats medel från Delegationen för hållbara städer. Regeringsuppdragen ansluter även till Boverkets myndighetsinstruktion kring samhällsplanering, att verka för god arkitektur samt till ansvaret för miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö. Boverket har pekat ut hållbara städer som ett prioriterat målområde för sin verksamhet Regeringsuppdragen stödjer andra för Riksantikvarieämbetet aktuella regeringsuppdrag, exempelvis samverkan om gestaltning av offentliga miljöer och Umeå Europas kulturhuvudstad Genom Riksantikvarieämbetets arbete inom hållbar stadsutveckling ökar kunskapen och insikten om betydelsen av kulturarv för människors livsmiljöer. Myndighetssamverkan inom uppdragen har inneburit möjligheter att se hur skilda perspektiv, såväl kompletterande som motstående, kan berika och utveckla frågor om kulturarvs betydelse för hållbar stadsutveckling. Samarbetet har gett Formas inspel om såväl kunskapsbehov som sätt att förmedla ny kunskap. Det har bidragit till ett tydligare fokus på och vidareutveckling av sociala och kulturella aspekter som nödvändiga dimensioner av forskningen om hållbar stadsutveckling. Bland annat har forskningsöversikten som togs fram inom det föregående regeringsuppdraget bidragit till detta. För att främja forskningsområdet ser Formas ett behov av en helhetssyn på stadsutveckling, liksom ett behov av att samverkan sker med många olika aktörer. Uppdragen har gett Arkitekturmuseet större kraft att genomföra sin kärnuppgift: att öka kunskap om och intresse för arkitekturens och formens roll i samhällsutvecklingen. Så även att ge museet bredd och styrka att genomföra målsättningen att lyfta de sociala och kulturella dimensionerna i hållbar stadsutveckling. Museets roll att vara en brygga mellan professioner, offentlig sektor, forskning och allmänhet har medfört att även lekmannens perspektiv har kunnat föras fram i ett myndighetssamman- 2 September 2008 december 2012.

13 Om arbetet med uppdraget 11 hang. För Arkitekturmuseets egen forskningsplattform har uppdragen medfört en välkommen ram att ytterligare förhålla sig till. Gemensamt för alla fyra myndigheter är att samarbetet har inneburit större kontaktytor med andra myndigheter och organisationer. Det har också medfört fler arenor och kanaler för att nå ut till skilda målgrupper. Organisation av arbetet I det första regeringsuppdraget fick myndigheterna ansvar för olika delområden, men ingen fick det sammanhållande ansvaret. Boverket har haft det organisatoriska ansvaret för att hålla samman det andra regeringsuppdraget, som här slutrapporteras. Uppdragsmyndigheterna har strävat efter ett flexibelt och pragmatiskt synsätt för såväl samordning som planering och genomförande av aktiviteter. Målsättningen har varit att uppnå ett så effektivt arbetssätt som möjligt, med fokus på att hitta såväl aktiviteter under året som långsiktiga och kreativa framtida samverkansformer. Uppdragsmyndigheterna anser att valt arbetsupplägg har fallit väl ut. En arbetsgrupp bestående av en eller två personer från varje myndighet har hållit samman arbetet. För att planera och genomföra enskilda aktiviteter har också andra personer inom myndigheterna kopplats in. En representant från Delegationen för hållbara städers kansli har adjungerats till arbetsgruppen. Det har inte funnits någon myndighetsgemensam styrgrupp, men avstämningsmöten på chefsnivå har hållits vid två tillfällen. Pågående aktiviteter har kontinuerligt förankrats inom respektive myndighet. Arbetsgruppen har hållit kortare möten ungefär varannan månad, ofta via videolänk. Mellan mötena har det periodvis varit täta kontakter via e- post och telefon. Hösten 2012 genomfördes ett heldagsmöte i Stockholm. Boverket har varit sammankallande och fört minnesanteckningar, men ordförandeskapet vid mötena har varit rullande. Ansvaret för att planera och genomföra respektive aktivitet har fördelats mellan myndigheterna. En redaktion med personer från Boverket och Riksantikvarieämbetet har hållit samman arbetet med denna slutrapportering.

14 12 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

15 13 Genomförda och pågående aktiviteter Fördjupade kunskaper om kulturell och social hållbarhet Uppdragsmyndigheterna använder styrkan av varandras olika roller för att utveckla kunskaper om kulturella och sociala hållbarhetsaspekter. Utifrån gjorda erfarenheter, och med avstamp i den långsiktiga planen som ingick i slutrapporteringen 2011, har ett antal aktiviteter genomförts. Uppdragsmyndigheterna har arbetat utåtriktat med konferenser och andra kommunikationsinsatser, både nationellt och internationellt, samt samverkat med forskare. De aktiviteter som genomförts presenteras här i kronologisk ordning. Därefter följer tre aktiviteter som påbörjats inom det här rapporterade regeringsuppdraget och vilka kommer att slutföras Genomförda aktiviteter Konferensen Hållbar stadsutveckling den kulturella dimensionen Uppdragsmyndigheterna, i samarbete med Delegationen för hållbara städer, Västra Götalandsregionen och Mångkulturellt centrum i Botkyrka, anordnade hösten 2011 ett heldagsseminarium i Göteborg om den kulturella dimensionen i hållbar stadsutveckling. Syftet var att genom föreläsningar, praktiska exempel och diskussioner ge exempel på hur man kan arbeta med kultur och kulturarv för att bidra till en hållbar stadsutveckling. Konferensen lyfte frågor som: Vad kan den kulturella dimensionen vara? Varför, och på vilket sätt, är den viktig för en hållbar stadsutveckling? Hur kopplar den mot ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen? Hur kan den integreras i det dagliga arbetet med stadsutveckling? På seminariet var såväl ideella initiativ som kommunala stadsutvecklingsprojekt, från storstad till mindre tätort, representerade. Seminariet samlade 110 deltagare, både yrkesverksamma inom fältet och från civilsamhället. Se bilaga 1.

16 14 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet En tvärsektoriell stadspolitik, del 1 och 2 I uppdragsmyndigheternas slutrapportering i mars 2011 påtalades bland annat behovet av en tvärsektoriell stadspolitik som utgår från människan och hennes behov. Som ett led i att driva frågan vidare arrangerades våren 2012 ett samtal med ett 50-tal inbjudna deltagare. Tre övergripande frågeställningar diskuterades: Vad är stadspolitik? Hur kan en förverkligad nationell stadspolitik se ut? Hur gör vi för att få en aktiv och hållbar nationell stadspolitik? Samtalet berörde bland annat mötet mellan kommunalt självstyre och nationell stadspolitik, vilken sorts stad som behöver en stadspolitik och vilka problem stadspolitiken kan lösa. Se bilaga 2. Med utgångspunkt i diskussionerna på seminariet har två fördjupningsstudier beställts. Det första uppdraget sätter in stadspolitiken i ett bredare stads- och urbanpolitiskt sammanhang med förankring i aktuell samhällsvetenskaplig forskning. Centrala frågeställningar är bland annat: Vilka problem har ansetts påkalla en nationell stadspolitik och varför? Vilka redan etablerade politikområden berörs? Vilka är de politiska förutsättningarna? Kan en nationell politik för stadsutveckling organiseras som stärker de regionala och lokala nivåerna och i så fall hur? Det andra uppdraget belyser vilka aktörer som driver frågan om stadspolitik, vilka argument som framförs och vad stadspolitik innebär för stadsutveckling på regional och kommunal nivå. Ett resonemang kring sociala och kulturella hållbarhetsaspekter förs också: vad ingår i begreppen och hur kan dessa tydliggöras i kommuners och regioners arbete? Se bilagorna 3 och 4. Webbportalen hållbarstad.se Med avstamp i då aktuellt regeringsuppdrag sökte och erhöll Arkitekturmuseet 2010 medel från Delegationen för hållbara städer för att bygga upp en webbportal. 3 Övriga uppdragsmyndigheter har under uppbyggnadsfasen utgjort referensgrupp samt fortlöpande bidragit med material till portalen. Hållbarstad.se är ett verktyg för alla som söker kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Portalen, som innehåller en samling exempel på hur ett mer hållbart samhälle kan skapas, bygger på samarbete med exempelvis myndigheter, kommuner, ideella organisationer och enskilda aktörer. Genom att skapa en gemensam plats där goda exempel, diskussioner och idéer samlas vill webbportalen medverka till att göra hållbarhetsfrågor förståeliga och intressanta för alla, men också till att inspirera, engagera och sammanlänka människor, myndigheter och organisationer. Målet är att skapa en plattform där viktiga projekt, goda exempel och angelägna forskningsresultat når ut till en större målgrupp. I symbios med en fysisk mötesplats - Arkitekturmuseet i stort - vill webbportalen ge förutsättningarna för nya möten över disciplingränserna. Webbportalen lanserades sommaren Uppdragsmyndigheterna har därefter kontinuerligt bistått med material. 3 Även Naturvårdverket har bistått med medel.

17 Genomförda och pågående aktiviteter 15 World Urban Forum 6, Neapel World Urban Forum (WUF) anordnas vartannat år av FNs program för boende- och stadsutvecklingsfrågor, UN Habitat. I september 2012 samlades drygt deltagare (däribland politiker, praktiker, forskare samt representanter för gräsrotsrörelser) i Neapel på WUF 6 under temat The Urban Future. Från Sverige deltog ett 70-tal personer. Temat för den svenska montern var Choises and Consequences Joining forces for diverse, just and green cities. Genom uppdragsmyndigheternas olika aktiviteter lyftes centrala frågeställningar för regeringsuppdraget i ett internationellt sammanhang. Se bilagorna 5 och 6. Boverkets och Mistra Urban Futures gemensamma networking event Designing Fair Cities knöt direkt an till arbetet med regeringsuppdraget och utgick från följande frågor: Hur kan arkitektur och stadsplanering minska den urbana orättvisan och öka den sociala inkluderingen? Vilka strategier och designprocesser kan stärka den kulturella mångfalden och förbättra människornas vardagsliv? Hur kan människors delaktighet i städernas utveckling öka? Forskare, praktiker och myndighetsföreträdare från Kina, Kenya, Sydafrika och Sverige var inbjudna nyckelföreläsare. En tillhörande workshop i den svenska montern kring verktyget Social konsekvensanalys hölls också. 4 Boverket deltog även i Socialdepartementets side event Empowering Youth in Urban Planning. Civil- och bostadsminister Stefan Attefall betonade där vikten av barns och ungas delaktighet i samhällsplaneringen. Boverket beskrev sedan hur de tillsammans med Trafikverket, Statens Folkhälsoinstitut och sex kommuner har arbetat med frågan. Formas networking event Green Public Spaces for Liveable and Sustainable Cities handlade om hur stadens grönska kan planeras, utformas och förvaltas. Eventet anordnades tillsammans med EU-projektet Urban Nexus och Mistra Urban Futures. Publiken fick en försmak av resultat och rekommendationer från rapporten Cities and Biodiversity Outlook samt fick ta del av erfarenheter från forskare och praktiker från Kapstaden, Vancouver och Stockholm. Syftet med det övergripande temat för Riksantikvarieämbetets engagemang, Future Memory Choises and Consequences, var att uppmärksamma relationen mellan dåtid, nutid och framtid. Ett seminarium hölls om hur dagens beteenden och val formar städer samt vilka konsekvenser det får för minnen och uttryck som manifesteras i framtiden. På samma tema genomfördes tre interaktiva aktiviteter i den svenska montern. Riksantikvarien deltog i paneldebatten Equity and Prosperity in Cities. International Federation for Housing and Planning, Göteborg International Federation for Housing and Planning (IFHP) är ett nätverk och forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte avseende främst hållbar stadsutveckling års konferens var uppdelad i tre teman: om vilken kunskap som krävs för att kunna hantera det osäkra och komplicerade, om politiska visioner och ambitioner för att möta framtida utmaningar samt om verktyg för att hantera kommande scenarier. Inom temat Rum 4 Göteborgs stad, Stadsbyggnadskontoret: SKA Social konsekvensanalys - människor i fokus 1.0.

18 16 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet för ung kultur arrangerade Boverket och Arkitekturmuseet seminariet Fråga om det dolda. Det fokuserade på erfarenheter av att arbeta med barn och unga samt presenterade konkreta arbetsmetoder om hur frågor kan ställas om arkitektur och stad på ett sätt som inte ger givna svar. Pågående aktiviteter En tvärsektoriell stadspolitik, del 3 Uppdragsmyndigheterna har, i likhet med bland andra Delegationen för hållbara städer, Sveriges Kommuner och Landsting samt samverkansprojektet Den Goda Staden lyft behovet av en tvärsektoriell stadspolitik. 5 Utifrån diskussionerna på genomfört seminarium om stadspolitik 2012 beställdes två fördjupningsstudier. I dessa ges förslag hur en nationell stadspolitik kan organiseras i syfte att stödja kommuner och regioner. Svårigheter som lyfts är exempelvis statens förändrade roll, politikens fragmentering och samförståndsandan kring begreppet hållbarhet. Gränssnittet mellan urban utvecklingspolitik, arkitekturpolitik och stadspolitik diskuteras i studierna, liksom betydelsen av att sociala och kulturella aspekter tydliggörs. Efterfrågan av en stadspolitik tolkas som behovet av ett proaktivt och strategiskt förhållningssätt. Att stadspolitiken inte enbart blir en retorisk lösning på kritiken mot stuprör, utan en tydlig arena för samverkan, nämns också. Ett nytt dialogseminarium kommer hösten 2013 att hållas med fördjupningsstudierna om stadspolitik som grund. Forskarantologin Det förflutna i framtidens stad - En bok om kulturarv, konsumtion och hållbar stadsutveckling I slutrapporteringen mars 2011 poängterades att kulturvetenskapliga perspektiv, inbegripet kulturarvsprocesser, till stor del saknas inom svensk hållbarhetsforskning. I vad som brukar betecknas konsumtionssamhället, dit stora delar av världen numera kan räknas, sker ökad konsumtion och tillväxt ofta genom ett överutnyttjande av globala, regionala och lokala resurser. Våren 2012 bjöd uppdragsmyndigheterna forskare från olika discipliner till en workshop för att diskutera frågor om kulturarv, konsumtion och hållbar stadsutveckling. Utifrån denna diskussion påbörjades ett gemensamt arbete med en populärvetenskaplig antologi, där nu totalt tolv forskare bidrar med varsin artikel. Antologin vill belysa hur olika aspekter av kulturarv samverkar med skilda aktörers beteenden, åtgärder och konsumtionsmönster - både på kort och på lång sikt. I antologin ställs frågor kring omställningen mot hållbar utveckling och framtida samhällsbyggande. Kunskap om konsumtionsmönster i ett historiskt perspektiv är här ett viktigt underlag. Antologin är tänkt att synliggöra betydelsen av historiska och humanistiska perspektiv i hållbart stadsbyggande samt inspirera och vara praktiskt användbar för politiker och samhällsplanerare. Antologin färdigställs under 2013 och med denna som utgångspunkt planeras ett seminarium 5 Delegationen för hållbara städer: Femton hinder för hållbar stadsutveckling (2012), Sveriges Kommuner och Landsting: Hållbar stadsutveckling: positionspapper (2010), Trafikverket, Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting samt Jönköping, Uppsala och Norrköpings kommuner: Så får vi Den Goda Staden, slutrapport (2010).

19 Genomförda och pågående aktiviteter 17 med syftet att bidra till samhällsdebatten om hållbara konsumtionsmönster. Seminarieserien Stärkt lokalsamhälle bästa medicinen mot krympande städer I ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle finns förväntningen att samhällsplaneringen ska skapa en långsiktigt robust stadsutveckling som även möjliggör ett demokratiskt inflytande. Detta gäller även mindre kommuner utanför de tre storstadsregionerna. Syftet med seminarieserien är att låta forskare från olika discipliner, tillsammans med praktiker, dela med sig av resultat och erfarenheter av att arbeta framtidsinriktat med att stärka krympande orter. Även internationella utblickar ingår. De tre seminarierna genomförs i små/medelstora kommuner spridda över landet. Frågor som lyfts är: Kan kulturen vara det kitt som håller samman lokalsamhället och stärker människorna att satsa på en framtid där? Hur möjliggörs en regional utveckling som stärker lokalsamhället idag samt tillgodoser att kommande generationer får en försörjning och samtidigt en god livsmiljö? Vilka åtgärder och strategier fungerar i olika situationer? Seminarieserien är avsedd att under 2013 genomföras i samarbete med berörda kommuner och regioner samt Sveriges Kommuner och Landsting.

20 18 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

21 19 Förslag på fortsatt myndighetssamverkan Grund för fortsatt arbete Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet formulerade en vision, tio grundläggande utmaningar samt en långsiktig plan för samverkan inom ramen för regeringsuppdraget (Ku2009/1620/KV). De ställningstaganden som gjordes där har även fortsättningsvis varit vägledande för arbetet. Visionen löd: På sikt vill myndigheterna bidra till en stadspolitik som genom god arkitektur, hållbart stadsbyggande, humanistiska perspektiv och med kulturarvet som resurs bidrar till alla människors rätt till goda och hållbara livsmiljöer. Uppdragsmyndigheterna förutsätter för detta en stark forskningsbas. Visionen speglar att ett möjlighetstänkande för att främja kulturella och sociala aspekter varit centralt i arbetet med båda regeringsuppdrag. Synsättet går också att relatera till UN-Habitats aktuella användning av begreppet prosperity thinking för att utveckla städers kvaliteter. 6 UN- Habitat uttrycker att frågor om livskvalitet, miljömässig hållbarhet, social inkludering, infrastruktur och produktivitet behöver brytas mot varandra för att hindra att en kortsiktig syn på ekonomisk tillväxt blir styrande. 7 Uppdragsmyndigheterna menar också att kulturella aspekter berör alla dessa frågor och att städers utveckling hör samman med varje plats egna förutsättningar och vardagsliv. Ambitionerna som uttrycks i propositionen Tid för kultur (2009/2010:3) för att stärka kulturpolitiken och dess samspel med andra politikområden ligger i linje med detta. Uppdragsmyndigheterna menar vidare att samverkan på central nivå för att lyfta kunskaper om kulturella och sociala perspektiv på stadsutveckling bör 6 I State of the World s Cities 2012/2013: Prosperity of Cities, UN-Habitat (2012) utvecklas detta tänkesätt tillsammans med tillämpningen av ett city prosperity index som gör att städers individuella kvaliteter kan mätas och jämföras. Olofsdotter-Jönsson B Nytt index ska skapa hållbara städer. Sustainability Journal, Formas, December Detta betonas också på EU-nivå, till exempel i Promoting Urban Sustainable Development in Europe: Achievements and Opportunities. European Commission, Directorate-General for Regional Policy (2009).

22 20 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet fortsätta. Samverkan bör drivas med kontinuitet och kreativitet kring aktuella frågor och gärna tillsammans med andra aktörer. I slutrapporten 2011 framhölls tio utmaningar inom det stadspolitiska fältet. Uppdragsmyndigheterna ser även fortsättningsvis utmaningarna som en grund för det gemensamma arbetet. I utmaningarna framhålls värdet av att: öka den demokratiska grunden för stadsutvecklingen överbrygga sektorstänkandet i planeringen utgå från staden som ett sammansatt landskap beakta arkitekturens samlande och innovativa roll se kulturarvet som en urban framtidsresurs främja den gröna stadens utveckling se stad och landsbygd tillsammans utveckla Sverige som föregångsland begränsa städernas klimatpåverkan stadsforskning måste omfatta hela staden. I den långsiktiga planen för samverkan lyftes sex sakområden fram: urban utveckling och social inkludering, fysisk planering och stadsbyggnad, arkitektur, miljömålsarbete, internationell samverkan och forskning. Uppdragsmyndigheterna prioriterar aktiviteter inom de sakområden där det finns tydliga mervärden av fortsatt samverkan. Framtida aktiviteter Organisation av arbetet För att behålla kontinuiteten i samarbetet ska uppdragsmyndigheterna ses två gånger per år de närmaste tre åren, med Boverket som sammankallande. Däremellan hålls arbetsmöten efter behov. Målsättningen är att alla myndigheter ska ha möjlighet att bidra till samtliga aktiviteter. En del arbete kommer att ske i samverkan med fler aktörer än uppdragsmyndigheterna. Några av förslagen är ännu på idéstadiet och nya kan tillkomma. Ekonomiska och personella resurser bestäms av respektive myndighet i samband med den årliga verksamhetsplaneringen. Vissa av de föreslagna aktiviteterna kan göras inom myndigheternas ordinarie anslag, andra kan behöva tillföras extra medel. Förslag till aktiviteter Urban utveckling och social inkludering I internationella undersökningar av upplevd livskvalitet står sig de svenska städerna väl när det till exempel gäller fungerande transportinfrastruktur, trygghet, grönområden och luftkvalitet. Sämre värden redovisas dock när det gäller urban rättvisa och integration. 8 Stadens offentliga rum 8 State of the World s Cities 2012/2013: Prosperity of Cities, UN-Habitat (2012) visar höga siffror för Stockholm, men med en nedgång för equity index samt Survey on perceptions of quality of life in 75 European cities, European Union, Regional Policy (2010).

23 Förslag på fortsatt myndighetssamverkan 21 fyller särskilt viktiga demokratiska och sociala funktioner. Intentionen är därför att: Genomföra aktiviteter som uppmärksammar offentliga platsers vardagsliv, historia och arkitektur. Syftet är att lyfta fram hur olika mötesplatser kan planeras, utformas och vitaliseras. Sammankallande: Riksantikvarieämbetet År för genomförande: Fysisk planering och stadsbyggnad Arbetet för kulturell och social hållbarhet behöver kompletteras med åtgärder som spridning av goda exempel och utveckling av verktyg om stadsbyggnad och fysisk planering. Uppdragsmyndigheterna ser en rad aktiviteter där samverkan kan utvecklas: Systemet med riksintressen enligt plan- och bygglagen och miljöbalken handlar om avvägningar av olika intressen och samspelet mellan lokal, regional och nationell nivå. Frågan har politisk aktualitet och uppdragsmyndigheterna följer utvecklingen. Uppdragsmyndigheterna har intentionen att särskilt fokusera på hanteringen av kulturella och sociala värden inom riksintressesystemet. Sammankallande: Boverket År för genomförande: Start 2014 och sen löpande Boverket har i uppdrag att följa, dokumentera och stödja projekt som beviljats medel från Delegationen för hållbara städer. Uppdragsmyndigheterna har ambitionen att berika detta arbete genom att särskilt lyfta fram kulturella och sociala aspekter, i syfte att sprida gjorda erfarenheter. Sammankallande: Boverket År för genomförande: Europeiska landskapskonventionen (ELC) har 2011 införts i Sverige. ELC är en utgångspunkt för uppdragsmyndigheternas arbete med att utveckla och sprida kunskap kring metoder för planering, medborgarborgardialog och analyser av urbana landskap. Åtta myndigheter, däribland Riksantikvarieämbetet och Boverket, arbetar med att samordna genomförandet och tillämpningen av konventionen. Inom ramen för myndighetssamarbetet kring ELC genomförs hösten 2013 en nationell konferens, Landskapsforum. Uppdragsmyndigheterna ges här tillfälle att samverka med ELC-myndigheterna för att kommunicera frågor om stadsutveckling. Sammankallande: Riksantikvarieämbetet År för genomförande: Start 2013 och sen löpande Arkitektur Det arkitekturpolitiska programmet Framtidsformer antogs av riksdagen En debatt har förts om dess rådande status. 9 I Norge och Danmark har frågan politisk aktualitet. Boverket bjöd 2011 in företrädare för Norge, Finland och Danmark till Arkitekturmässan i Göteborg på temat 9 Till exempel har Sveriges Arkitekter under en längre period uppmärksammat behovet av att aktualisera arkitekturpolitiken.

24 22 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet Arkitekturpolitik i Norden. 10 År 2012 hölls ett arkitekturpolitiskt seminarium i Oslo där Boverket och Arkitekturmuseet deltog. 11 Formas genomförde 2010 en utlysning om att stärka svensk arkitekturforskning och gav stöd till två starka forskarmiljöer och en nationell forskarutbildning. 12 Med anledning av detta och mot bakgrund av Boverkets och Arkitekturmuseets uppdrag om arkitektur, har uppdragsmyndigheterna ambitionen att: Fortsätta följa och utveckla det arkitekturpolitiska arbetet i Sverige och internationellt, bland annat genom ett nordiskt rundabordssamtal i Stockholm den 15/ Sammankallande: Arkitekturmuseet År för genomförande: Start 2013 och sen löpande Utveckla frågor om arkitektur inom ramen för plan- och bygglagstiftningen inklusive tillämpningen i den kommunala och regionala planeringen. Sammankallande: Boverket År för genomförande: Start 2014 och sen löpande Fortsatt verka för att arkitekturforskningen stärks och att dess resultat kommer till nytta i samhället. Sammankallande: Formas År för genomförande: Löpande Internationell samverkan Internationell samverkan kan öka möjligheterna att arbeta strategiskt för att påverka policys och program samt ge ökad kraft till gemensamma budskap. Uppdragsmyndigheterna har därför ambitionen att: Samarbeta kring aktiviteter på WUF7 utifrån gjorda erfarenheter från WUF5, WUF6 och World Expo Sammankallande: Boverket År för genomförandet: Forskning Inom ramen för uppdragsmyndigheternas första regeringsuppdrag togs Hållbar stadsutveckling - forskningsöversikt fram. Där framhålls behovet av att anlägga en helhetssyn på hållbar stadsutveckling liksom behovet av såväl disciplinövergripande forskning som fördjupning inom en-disciplinär forskning. Betydelsen av forskningsprojekt som involverar både teoretiker och praktiker betonas. Kunskapen om sambanden mellan människa och byggd miljö bedöms som bristfällig. I propositionen om forskning och innovation (2012/13:30) har Formas tilldelats särskilda medel för samhällsbyggnadsområdet. Ett förberedelsearbete pågår i samverkan med berörda aktörer - såväl forskningsutförare, finansiärer som problem- 10 Estlander, L. Dahlin, Å. Hållbar arkitektur med nordiska förtecken. Planera Bygga Bo 2011: /Innehall/Temaartiklar/Arkitekturforskningen-vadrar-morgonluft/

25 Förslag på fortsatt myndighetssamverkan 23 ägare - om forskningsbehov på kort och lång sikt. Uppdragsmyndigheterna har ambitionen att samverka kring Formas uppdrag inom samhällsbyggnadsområdet kring två aktiviteter: Analys och prioriteringar av kunskapsbehov, samhällsrelevans och samhällsnytta. Sammankallande: Formas År för genomförandet: Löpande Förmedling av kunskap till samhällets olika aktörer. Sammankallande: Formas År för genomförandet: Löpande

26 24 Främjande av hållbar stadsutveckling Slutrapportering av ett regeringsuppdrag till Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet

27 25 Bilagor 1. Hållbar stadsutveckling - den kulturella dimensionen. Samtal, texter och bilder från ett seminarium i Göteborg Samtal om stadspolitik 3. Stadspolitik för miljömässigt, socialt, kulturellt och ekonomiskt hållbar utveckling 4. På väg mot en sammanhållen nationell stadspolitik önskedröm eller möjlighet? 5. Designing Fair Cities: Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons 6. Riksantikvarieämbetets medverkan i World Urban Forum 6 The Urban Future

28 Box 534, Karlskrona Besök Karlskrona: Drottninggatan 18 Besök Stockholm: Norrlandsgatan 11 Telefon: Webbplats:

29 HÅLLBAR STADSUTVECKLING DEN KULTURELLA DIMENSIONEN Samtal, texter och bilder från ett seminarium i Göteborg 2011

30 HÅLLBAR STADSUTVECKLING DEN KULTURELLA DIMENSIONEN Samtal, texter och bilder från ett seminarium i Göteborg Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas, Ariktekturmuseet Redaktion: Daniel Nilsson, Krister Olsson & Kristin Lindgren Form & Layout: Oskar Nordell NGD&A Foto & illsutrationer: Riksantikvarieämbetet om inget annat anges Upphov: Se respektive bild Foto omslag: över t.v. Andreas Lönngren; över t.h. Mie Svennberg; under Förorten i Centrum ISBN

31 Förord Människorna formar staden, men staden formar också människorna. Staden är uttryck för mänskligt liv över tid och omfattar en mångfald av ekonomiska och sociala relationer, skaparkraft och innovation. Insikten växer om att kultur och kulturarv spelar en betydelsefull roll för att förverkliga idén om den hållbara staden. Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet fick hösten 2009 i uppdrag av regeringen att samverka för att främja en hållbar stadsutveckling (Ku2009/1620/KV). Ett övergripande syfte med detta uppdrag var att att förbättra samverkan mellan olika politiksområden. Särskilt fokus låg i uppdraget på sociala och kulturella aspekter och arkitekturens roll i stadsutvecklingen. Med utgångspunkt i gränssnittet mellan de fyra myndigheternas roller och verksamhetsområden identifierades ett antal strategiska utmaningar och en långsiktig plan för samverkan formulerades. Uppdragsmyndigheterna betonade bland annat vikten av att genom goda exempel synliggöra och tydliggöra de sociala och kulturella perspektivens betydelse för hållbar utveckling. En analys av forskningsbehov gjordes inom uppdraget. Där konstaterades att kunskapen om sambanden mellan människa och byggd miljö är bristfällig. Kulturvetenskapliga perspektiv saknas i princip helt inom svensk hållbarhetsforskning. Internationellt växer dock intresset kring kulturens och kulturarvets roll för att förverkliga idén om den hållbara staden. Den tredelade modellen av hållbarhet med ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner har 1

32 på senare tid ibland kompletterats med en kulturell dimension. Argument som förs fram är bland annat att kulturella aspekter inte kan ignoreras för att uppnå en inkluderande stadsutveckling samt att kulturella perspektiv behöver integreras i samhällsplaneringen för att hållbarhetsarbetet ska bli effektivt. Mot denna bakgrund anordnade uppdragsmyndigheterna, i samarbete med Delegationen för hållbara städer, Västra Götalandsregionen och Mångkulturellt centrum i Botkyrka, ett seminarium om den kulturella dimensionen i hållbar stadsutveckling. Arrangemanget ägde rum på Röhsska museet i Göteborg den 16 november 2011 och samlade drygt 100 personer från myndigheter, föreningar och näringsliv. Syftet var att genom föreläsningar, praktiska exempel och diskussioner ge den kulturella dimensionen i stadsutvecklingen en fylligare och tydligare kontur. Seminariet lyfte frågor om: Vad den kulturella dimensionen kan vara? Varför och på vilket sätt är den viktig för en hållbar stadsutveckling? Hur kopplar den mot ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen? Hur kan den integreras i det dagliga arbetet med hållbar stadsutveckling? Runt om i landet finns många intressanta lokala projekt och initiativ att ta lärdom av. Några av dessa uppmärksammades under seminariet. Urvalet av exempel hade medvetet en stor spännvidd med exempel som åskådliggjorde olika aspekter av den kulturella dimensionen. På seminariet var såväl ideella initiativ som kommunala stadsutvecklingsprojekt, från storstad till mindre tätort, representerade. Arrangerande myndigheter vill rikta ett stort tack till alla deltagare, föreläsare, panel och moderatorn Lena From. Förord 2

33 Innehåll Inledning Cities, culture and sustainability Jordi Pascual Kultur i den delaktiga och hållbara staden Maja Manner & Clara Norell Lärjeåns Lärlandskap Förorten i Centrum Barns rätt till staden Modern hembygd H+ Samtal om den kulturella dimensionen Exempelsamling Boendes inflytande över lokal utveckling Varje dags kultur Kultur i förvaltning Kultur i hållbar stadsutveckling: ett experiment i gemensamt utforskande Jonathan Metzger 35 3

34 4

35 Inledning Hur diskuterar man ett ämne som många förstår är viktigt, men ingen riktigt ännu vet hur det fungerar, och som innehåller många möjliga tolkningar? Kanske genom att skapa förutsättningar för ett gemensamt utforskande och sökande efter nya förståelseformer, efter kopplingar som vi antar finns men inte riktigt vet hur de ser ut? Detta kan sägas ha varit den övergripande tanken bakom heldagsseminariet Hållbar stadsutveckling: den kulturella dimensionen som ägde rum hösten 2011 på Röhsska museet i Göteborg. Det uttalade temat för seminariet var att ge substantiellt innehåll till hur man kan arbeta med kultur och kulturarv för att bidra till hållbar stadsutveckling. Seminariet riktade sig framförallt till yrkesverksamma inom stadsutveckling och samhällsplanering. Seminariet var späckat med exempel och diskussioner som visade på bredden av förståelsen av hur»kultur«,»stadsutveckling«och»hållbar utveckling«kan hänga ihop. Just belysandet av den stora bredden i hur området och länkarna mellan dessa begrepp och fenomen förstås och arbetas med ute i landet skapade förut- 5

36 sättningar för en spännande och utmanande dag för såväl åhörare som deltagare. Denna rapport utgör en dokumentation av seminariedagen, men står också på egna ben. Efter denna inledning redovisas artiklar och exempel som på olika sätt visar på relationen mellan kultur, kulturarv och hållbar stadsutveckling. kultur som»ett kitt mellan människor«vilket måste få ta plats i planering och stadsbyggande. Staden behöver kultur för att vara en intressant plats och kulturen behöver fysisk planering för att kunna ta form. ISU:s uppdrag handlar om att få upp medvetenheten om kulturens roll för samhällsbyggandet och om att aktivt föra in kultur som en parameter i olika sammanhang. Från policy till praktik De två inledande artiklarna sätter tonen för rapporten. Det är dels en artikel av Jordi Pascual, forskare från Open University of Catalonia och koordinator för Agenda 21 for Culture, dels en artikel av Maja Manner och Clara Norell från Institutet för hållbar stadsutveckling, ISU, i Malmö. Pascual berättar om det internationellt sett mycket framgångsrika arbetet med Agenda 21 for Culture. Han diskuterar kulturens roll för hållbar utveckling och argumenterar för att kulturen bör betraktas som en»fjärde pelare«utöver social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Som motiv framhåller Pascual bland annat medborgarens kulturella rättighet att vara en aktör i dagens komplexa samhälle och att få delta i planering och påverka stadsutvecklingen. Maja Manner och Clara Norell anknyter tydligt till det bredare perspektiv som Pascual introducerar då de presenterar ISU:s uppdrag från Malmö stad att pröva den kulturella dimensionen som en fjärde pelare i Malmös hållbarhetsarbete. Deras text understryker Perspektiv från landsbygd och storstad Efter dessa två inledande artiklar redovisas i nästa avsnitt ett antal konkreta exempel från olika delar av Sverige som visar på hur arbete med kultur, kulturarv och stadsutveckling kan ta sig uttryck. Det första exemplet kommer från Malmö Boendes inflytande över lokal utveckling. Det handlar om att knyta samman den fysiska miljön med sociala och kulturella aspekter. Rosengårdsstråket är ett exempel på ett sådant pågående arbete. Medborgare har en kulturell förankring till platser; de har värderingar och normer kopplade till sitt område och detta är aspekter som alltid bör vara med i utveckling och planering av våra städer. I Melleruds kommun arbetar de utifrån en princip som kan kallas Varje dags kultur och som handlar om att utgå från det befintliga, dvs. de värden som finns där vi står. Exemplet Kultur i förvaltning representeras av Stena Fastighetsförvaltning och deras arbete i Fisksätra; om lokal praktik i en global by. Stenas relations- Foto: Production Buddy Inledning 6

37 förvaltningsmetodik syftar till att skapa en positiv utveckling i utsatta områden genom ett samarbete mellan fastighetsägaren, kommunen samt lokala föreningar och eldsjälar. Kultur, plats, integration, inflytande Föreningen Världsbyn i Angered driver utvecklingsprojektet Lärjeåns lärlandskap. Projektet tar bland annat sin utgångspunkt i den europeiska landskapskonventionen, sökandet efter nya metoder för medborgarengagemang för hållbar stadsutveckling i storstädernas förorter och det växande intresset för stadsnära odling. I exemplet Förorten i Centrum används den konstnärliga processen för att stärka ungdomars framtidshopp och känsla av delaktighet i samhället. Barns rätt till staden och ungas inflytande över stadsbyggnadsprocessen tas upp i det följande exemplet. Göteborgs kulturförvaltning anställde 2002 Sveriges första arkitekturkonsulent, med syfte att främja ett arbete med kultur i skolan genom arkitektur och stadsbyggnadsfrågor som övergripande teman. En modern hembygd och kultur i planeringsprocessen Sjöstadens Hembygdsförening bildades 10 år efter att Hammarby sjöstad i Stockholm började byggas. Föreningen ställer frågan om vad arbete med Modern hembygd kan innebära, baserat på både historia och deltagande i nutiden. Det sista exemplet är projektet H+. Det är ett förtätningsprojekt för Helsingborgs södra innerstad som med inspiration från nya angreppssätt som cultural planning och open source planning försöker skapa oväntade händelser som visar på potentialen i olika stadsrum. Avslutande samtal Seminariedagen på Röhsska museet i Göteborg avslutades med en sammanfattande paneldiskussion på temat om relationen mellan kultur, kulturarv och hållbar stadsutveckling. Här återges ett utdrag från detta samtal med utgångspunkt i fyra frågeställningar: Vad är kulturell hållbarhet? Bör kultur ses som en egen dimension eller ingå i de andra hållbarhetsdimensionerna? Hur kan kultur hjälpa till att bryta stuprör och öka tvärsektoriella samarbeten? Vilken betydelse kan sociala rörelser ha? I samtalet deltog Ester Barinaga från Förorten i Centrum, Lena Dübeck från Delegationen för hållbara städer, Maja Flygt från Sveriges Hembygdsförbund, Leif Magnusson från Mångkulturellt centrum, Calle Nathanson från Sveriges kommuner och landsting, Lars Reuterswärd från Mistra Urban Futures och Claes Rydberg från Västra Götalandsregionen. Rapporten avslutas med en artikel av Jonathan Metzger, forskare på avdelningen för Urbana och regionala studier, KTH i Stockholm. Jonathan deltog under seminariedagen med uppgiften att sammanfatta sina intryck och reflektioner i en artikel. Artikeln utgår från ett resonemang om att begreppen kultur, hållbar utveckling och stadsutveckling är diffusa och tänjbara i sin betydelse. Jonathan ställer frågan vad nyttan och utmaningen kan vara med oklarheter i begreppen. Dels kan det ge förutsättningar för samtal mellan grupper som annars aldrig skulle mötas, dels kan det samtidigt innebär att osäkerhet och konflikt uppstår i samtalet. Att etablera ett gemensamt samtal kan dock ses som en första förutsättning för en gemensam resa mot hållbar utveckling. Inledning 7

38 8

39 Jordi Pascual Cities, culture and sustainability We live in the 21st century, and cannot understand»development«as it was understood in the most part of the 20th century. The world has changed. Paradigms need to evolve to better reflect how the world really is, and, also, to endow ourselves with suitable tools to make it more sustainable that is, to widen our freedoms and those of future generations. Mainstream policies for sustainability are built on three pillars or dimensions. The economic pillar aims to create income and it was conceived in the 18 th century; the social pillar redistributes income and aims to introduce considerations related to equity to all members of a society as we began to do in the late 19 th century; the third pillar watches over the responsibility for the environment and was conceived during the 9

40 Foto: Production Buddy second half of the 20 th century. The more we learn, the better we understand the world. These three pillars shape the paradigm of sustainable development, a»virtuous triangle«which is applied by all tiers of government and at all scales, be it local, national, continental or global. The paradigm was successfully consolidated after the Brundtland report (1987) in the Earth Summit of Rio de Janeiro (1992). Let s be bold and say that the current paradigm of sustainability is obsolete, let s suggest the paradigm needs a fourth pillar culture and let s substance this strong statement with evidences that go from the human being to the planet, proceeding step by step. Any critical analysis on the challenges we are facing as human beings say that we have the capacities, but we (very often) do not have some of the capabilities (tools, skills), to understand the world and to transform it so that it becomes really sustainable. These capabilities are literacy, creativity, critical knowledge, sense of place, empathy, trust, risk, respect, recognition These capabilities are not included in any of the current three pillars of development. These capabilities can be considered as the cultural component of sustainability. When the current paradigm of sustainability is applied by governments in their long-term planning, the economic dimension is always explicit, the social dimension focuses on equity, whereas the environmental dimension aims to introduce a balance in the consumption of resources within the local ecologies. Culture is either ignored, or it appears as an instru- ment to achieve other goals. Yes, culture is in the economic dimension, but it cannot be reduced to an instrument for economic growth (where the drift of the so called creative class have led). Yes, culture is in the social dimension, but it cannot be simplified to provide cohesion to a society (this is the dream of all fundamentalisms). Yes, culture has an environmental dimension but we cannot just use it to raise awareness on environmental responsibility. Culture is much more than an instrument. It is the soul of development and cherishes intrinsic values as heritage, knowledge, creativity, diversity and identity. Culture allows citizens to have a life full of conscience and meaning. Governments that aim to implement sustainability and serve their citizens must allow these concepts to be at the heart of their long-term planning. If we analyse our planet as a whole through the canonical triangle of sustainable development, we will also notice that this image fails to explain the current complexity of the world. The current paradigm of three pillars is based on a narrow Western view that forgets the sense of place. The deep meaning of development is only understood at a local level. Global models cannot be implemented locally unless there is a»door«, a local governance in which people and places are not threatened by globalization but, instead, invited and empowered to become actors of globalization that is, to generate new meaning without losing the identity. Recognising the plurality of knowledge systems is critical for sustainability. All in all, the paradigm of sustainability needs an Jordi Pascual: Cities, culture and sustainability 10

41 explicit cultural component. Transforming the three pillar model into a square, in which culture becomes the fourth pillar, needs serious consideration. Culture Almost all ingredients exist At the turn of the century, many academics, activists and policy-makers realised that the cultural dimension of sustainability was missing. In 2001 the Australian Jon Hawkes wrote»the fourth pillar of sustainability: culture s essential role in public planning«, which became the most influential essay on the topic. In September 2002, a group of Mayors and Councillors for culture gathered in Porto Alegre (Rio Grande do Sul, Brazil) and decided to elaborate an Agenda 21 for culture. This document was approved in May 2004 in Barcelona and has become the guiding document for local cultural policies of the world organization of United Cities and Local Governments (UCLG). Agenda 21 for culture connects today more than 450 cities, local governments and organisations and can be understood as the first international»charter of principles«on local cultural policies and sustainable development. Moreover, UCLG approved in November 2010 in Mexico City the Statement on»culture as Fourth Pillar of Sustainable Development«which proposes a solid local cultural policy, based on the cultural rights of citizens, and the presence of cultural considerations in all public policies. economy The debate on culture and sustainability reaches all corners of the world. A few local governments have progressed very fast, and elaborated long-term policies that include a cultural pillar as Kanazawa in Japan, Lille and Angers in France, Medellin in Colombia or Montreal in Canada. The national government of Québec has elaborated an Agenda 21 for culture (December 2011) with the idea of culture as a dimension of sustainability. Some national federations of municipalities (such as ALGA in Australia, the FMC in Canada or SALAR enviroment social inclusion in Sweden) have recommended local governments to include cultural considerations in their long-term development strategies. Also in Sweden, the relevance of culture in urban development plans was shown in many examples explained in the seminar on culture and sustainability (Göteborg, November 2011), and, thus, in this report. Historically, grassroots movements, civil society and activists claiming for democracy have always granted a central importance to cultural considerations. Free- Jordi Pascual: Cities, culture and sustainability 11

42 dom of speech or the right to take part in cultural life is included in the Universal Declaration of Human Rights. Although the relation between human rights, culture and sustainable development has not been analysed in depth, it seems obvious that there is a right of citizens to have access to the cultural resources as well as right of citizens to shape the cultural life of today and tomorrow. Citizens, well equipped with the»cultural capabilities«mentioned above, must be considered as the actors, not only as the beneficiaries, of sustainable development. Today, NGOs pay attention to the place of culture in sustainable development. Several seeds (still humble) of a civil-society movement for cultural rights exist, such as the Fribourg Declaration on Cultural Rights (2007) or the appointment (2009) of Farida Shaheed as UN Independent Expert in the Field of Cultural Rights. Besides, the cultural diversity activists are grouped in national coalitions and a very active International Federation (IFCDC) also exists and is very active. Many works of art (in cinema, in performances, in visual arts, also in literature; also in design, architecture or fashion) have been instrumental in changing people s minds towards sustainability. Tangible and intangible heritage are evident elements that condense what values are kept for future generations. Hence, there is huge frustration in the arts and culture communities when they are not included in sustainable development debates. The International Federation of Arts Councils (IFACCA) in 2008 and the Asia-Europe Foundation (ASEF) in have researched on issues that relate the arts, culture and sustainable development. Nevertheless,the vast majority of the cultural sectors are still disconnected from this thread, they feel fragile and they lack a good strategy to reach these wider debates. UNESCO has included considerations related to sustainable development at least since 1996, and has worked explicitly in this domain with the Convention on the diversity of cultural expressions, approved in The role of this organisation as standard-setting in the domain of cultural policies is slow, but it has an extraordinary relevance. Some national governments are including explicit considerations related to culture in their national development strategies: Canada, Brazil, Bhutan, Australia and New Zealand. Finally, the consideration on culture and sustainable development are also included in many business plans of the private sector. Some successful companies value its intercultural competences and measure its local cultural impact. Corporate Social Responsibility is expanding, and some plans include projects on culture and education. The cultural sectors belong to the green economy. In the end, let s quote the canonical definition coined by in the Brundtland report:»sustainable development is the kind of development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs«. However, let s read it with the lenses of the 21st century. This means translating in policy planning what we have learnt during the last two decades, facing our challenges with courage, and, thus, embracing culture as a key dimension of sustainability. Jordi Pascual: Cities, culture and sustainability 12

43 Maja Manner & Clara Norell Kultur i den delaktiga och hållbara staden De flesta av oss är på ett eller annat sätt beroende av städernas tillväxt och ekonomi något som också kan ses som städernas kulturella påverkan och inverkan. I Malmö satsar vi bland annat på mötet mellan forskning och praktik: på kunskapsdelning mellan människor och sektorer. Malmö har ambitionen att undersöka hur man aktivt kan arbeta med kultur och hållbar stadsutveckling. En hållbar kultur människor emellan är en av huvudnycklarna till ett hållbart Malmö. Genom ISU Institutet för hållbar stadsutveckling i Malmö har en samverkanskultur inom området hållbar stadsutveckling etablerats. ISU består av lika delar Malmö stad och Malmö högskola. ISU har under 2011 bland annat haft ett uppdrag att pröva Foto: Clara Norell 13

44 kulturen som en fjärde dimension för hållbar stadsutveckling. Vilken roll kan kulturen aktivt spela när det gäller t.ex. framtagandet av översiktplaner, detaljplaner, i byggherredialoger och utvecklandet av våra institutioner? Hur får man»hårda«och»mjuka«värden att mötas och vilken metod skulle man kunna använda för det? Här är Malmö nyfiket och har börjat vandra en delvis ny väg framåt. ISU arbetar utifrån en processplan med olika fall för»prövandet«: Norra Sorgenfri och Malmö Museer. Valet av dessa gjordes utifrån att det är områden som idag är under utveckling och att de båda redan har en stark kulturell prägel, men på olika sätt. Med dessa fall som bas ska sedan olika»möten«äga rum, teorier och strategier testas och analyser genomföras. Nyckelordet för genomförandestrategin är samverkan där ISU:s roll är att facilitera och möjliggöra för andra aktörer att pröva och testa inom ramen för uppdraget. Norra Sorgenfri är ett av Malmös äldsta industriområden. Dagens industriområde ska successivt fasas ut och en ny innerstad ska utvecklas med den gamla strukturen och befintliga byggnader med kulturhistoriska värden som bas. I takt med att industrier har lagt ned eller flyttat från området har kulturen flyttat in. Cirka 250 kulturaktörer finns idag i Norra Sorgenfri jämte tillverkningsindustri, kontor och skolor. I Malmö stads plan för Norra Sorgenfri från 2008 påtalas vikten av att behålla och utveckla de kulturella och kreativa aktiviteterna i området eftersom de bidrar till att ge platsen själ och ökar områdets attraktivitet. Ett resultat av ISU:s arbete är en Kulturkarta som pekar ut platser i Norra Sorgenfri där fastighetsägare har sagt ja till nyttjande av deras fastigheter för flexibla och temporära kulturaktivititer. En stor utmaning i arbetet har varit den kommunikationskrock som kan uppstå mellan olika intressen i planering och byggande av en stadsdel. En stadsdels eller stads attraktivitet marknadsförs ofta med mjuka värden där kultur ofta får en relativt stor plats. I planeringsstadiet kan det dock vara svårt att få gehör för t.ex. en skatepark, eftersom bostäder och kontor skulle generera intäkter på ett annat sätt. Om man dessutom noterar tidsramen för en byggherre från planeringsstart till och med säljdatum och jämför med tidsramen för brukaren av en byggnad och en stadsdel från köpdatum till utflyttning uppstår frågan om olika hållbarhetsperspektiv. Hur får man dessa processer och utgångslägen att mötas? Med vilken metod och vilken kommunikation? ISU:s uppdrag handlar om att få upp medvetenheten om kulturens roll för samhällsbyggandet, om att aktivt föra in kultur som en parameter i olika sektorer och sammanhang. Hållbara städer kräver ett systemtänk men måste även byggas på en bred bas av samverkan och delaktighet. Foto: Cassandra Polyzou Maja Manner & Clara Norell: Kultur i den delaktiga och hållbara staden 14

45 Exempelsamling I detta avsnitt redovisas kortfattat ett antal konkreta exempel från olika delar av Sverige. De visar alla på olika sätt hur arbete med kultur, kulturarv och hållbar stadsutveckling i bred mening kan ta sig uttryck. Exemplen presenterades mer ingående på seminariedagen på Röhsska museet i Göteborg i november 2011 av den person som här har angetts som kontaktperson för respektive exempel. Boendes inflytande över lokal utveckling Malmö Varje dags kultur Mellerud Kultur i förvaltning Nacka Lärjeåns Lärlandskap Angered Förorten i Centrum Stockholm Barns rätt till staden Göteborg Modern hembygd Stockholm H+ Helsingborg 15

46 Boendes inflytande över lokal utveckling Malmö xemplet Malmö ställer frågor om vilken roll sociala aspekter av kulturarv spelar Ei stadsomvandlingar; vems minnen och historia som får ge avtryck på en plats. Vidare ställs frågor om hur olika definitioner av kultur kan kopplas till olika processer i stadsomvandlingsprojekt samt hur de bör integreras i en framtida planering. Exemplet har sin grund i forskningsprojektet Omvandling av fragmenterade städer, som är en studie av att integrera hållbarhetsmål genom urbana rörelsestråk. Ambitionen är att undersöka och diskutera det omfattande stadsombyggnadsprojekt i form av ett stråk som ska bygga ihop Malmös östra och västra delar. Stråket ses som ett sätt att öka social integration genom möten, där olika kulturer ska överbrygga fördomar och stigmatiseringsprocesser. För att locka och välkomna människor till Rosengård utvecklas bland annat bokaler med pagodaform, dels för att väcka nyfikenhet men också för använda föreställningar om Rosengård som plats. Forskarna studerar också processen med att utveckla en aktivitetsyta längs stråket. En tråkig parkeringsplats ska förändras i samverkan med främst unga tjejer i området. Man undersöker också medborgarnas kulturella förankring till platsen bland annat genom att ge möjlighet till att uttrycka sig konstnärligt; och genom odling; samt genom de värderingar och normer som kan kopplas till området. Projektet diskuterar också hur kulturarvsaspekter definieras och inkluderas i planeringsprocessen. Kontaktperson: Carina Listerborn Professor i stadsbyggnad, Institutionen för Urbana studier, Malmö högskola Foto: Tim Delshammar Exempelsamling 16

47 Varje dags kultur Mellerud Små kommuner har andra förutsättningar att utveckla sitt kulturliv än stora. Mellerud är ett exempel på hur den lokala kulturen kan användas som en drivkraft i den vardagliga samhällsutvecklingen. I det kulturpolitiska program som antogs 2005 fastställdes det att Mellerud år 2013 skall ha utvecklats till ett regionalt kulturcentrum. Syftet med arbetet är att med hjälp av kultur få Mellerudsborna att trivas på sin hemort och att locka besökare samt eventuellt nya boende till kommunen. Genom att skapa förutsättningar för levande och lokalt förankrad scen- och museiverksamhet har Melleruds kommun lyckats bredda och fördjupa kulturutbudet och därigenom skapat en stolthet och framtidstro som tidigare saknats. Föreningsliv och andra ideella initiativ är viktiga för satsningar på kulturverksamhet. I kommunen finns t.ex. fyra lokalhistoriska museer som drivs av hembygdsföreningar. Ytterligare en hembygdsförening förvaltar kulturreservatet Åsnebyn. I bruksmiljön Upperud finns Dalslands konstmuseum och i Melleruds tätort drivs Nordiska tomtemuseet av två privatpersoner. Mellerud arbetar med kraftigt begränsade medel aktivt med informationskanaler till boende och besökare, med att skapa goda förutsättningar för lokala kulturutövare samt nätverksbyggande. Arbetet är långsiktigt och man hoppas kunna ta det till en ny fas med internationella samarbeten. Främst genom utbyte av erfarenheter med orter som arbetar med samma förutsättningar och på liknande sätt. Kontaktperson: Lars Nilsson Kultur- och fritidsutvecklare i Mellerud kommun Med hjälp av kultur locka infly3ande och besökare. Evenemang, företeelser som låter tala om sig. Spetskompetens Erbjuda professionell kultur Bll Mellerudsborna. Kulturbruket, Dalslands Konstmuseum Bredd på utbudet Ge lokala kulturutövare goda möjligheter a3 utvecklas. Verksamhetslokaler, scener, gallerier Stöd det som finns och uppstår Exempelsamling 17

48 Kultur i förvaltning Nacka Stena fastigheters egna koncept Relationsförvaltning går ut på att utveckla hållbara boendemiljöer där människor trivs och bor kvar längre. Medbestämmandeprojekt på olika platser med kulturellt och konstnärligt innehåll används för att skapa goda och hållbara sociala relationer mellan de boende, men också mellan hyres-gäst och fastighetsägare samt med det kommunala styret. I Fisksätra, ett område strax utanför Stockholm med ca 50 nationaliteter och 70 talade språk, satsar bostadsbolaget på ett aktivt engagemang med fokus på sociala frågor men också på den fysiska miljön. Genom sitt arbete försöker man vara en del av att tillföra en tro på framtiden. Ett resultat av samarbetet mellan Stena fastigheter, Nacka kommun och de boende i Fisksätra är konstprojektet Fisksätras mönsterarkiv. Syftet var att skapa ett konstverk som är specifikt för platsen samt att det skulle ske i nära samarbete med de boende och detta resulterade i ett arkiv av mönster. Under projektåret bjöds alla boende in att lämna mönster och berätta om dem. Konstnärerna tog med sig arkivet 10 moduler i form av en rund soffa till olika platser och evenemang i området för att möta boende och samla in mönster. Mönster kommunicerar traditioner och minnen. Tillsammans skapar de en gemensam bild av Fisksätra. Sammantaget har de olika insatserna bidragit till att områdets rykte har förbättrats. Foto: Andreas Lönngren Kontaktperson: Jorunn Rådberg Beteendevetare och förvaltare i Fisksätra, Stena fastigheter Foto: Natasja Jovic Foto: Andreas Lönngren Exempelsamling 18

49 Lärjeåns Lärlandskap Angered Lärjeåns Lärlandskap är ett utvecklingsprojekt som försöker hitta metoder för omställning och omgestaltning av landskapet som inte bara är teoretiska utan som också i mindre skala experimenterar och prövar sig fram. Projektet tar fasta på den europeiska landskapskonventionen, det växande intresset för stadsodling och viljan att involvera medborgarna i arbetet för en hållbar stadsutveckling i våra förorter. Målet är att ta till vara invandrares kulturarv och låta dessa komma till uttryck och bidra till utveckling av det tätortsnära kulturlandskapet. Projektet har initierats av Föreningen Världsbyn i Angered och drivs i samspel med flera andra lokala aktörer. Det utgår från fyra möjligheter att ta tillvara landskapet i relation till de människor som bor i Angered: 1) Landskapsutveckling med utgångspunkt i landskapskonventionen. Det innebär ett samspel som betonar både natur- och kulturaspekter och en förvaltning av landskapet av dem som lever och verkar i området. 2) Stadsnära odling och djurhållning. Det finns en bred internationell rörelse som utgår från ett framtida behov för att klara försörjningen av livsmedel, men också i pedagogik att människor ska veta var maten kommer ifrån. 3) Samspel mellan natur och kultur. Det handlar om att uppmärksamma att mångfalden bör stödjas både i naturen och kulturen och att utnyttja detta som en pedagogisk resurs i arbetet för social och ekologisk hållbarhet. 4) Länka samman förort och landsbygd som verksamhetsfält och arbetsmarknad. Det handlar bland annat om att stödja människor som vill arbeta med närodling på olika sätt. Kontaktperson: Lars Jadelius Föreningen Världsbyn, Angered Foto: Lars Jadelius Exempelsamling 19

50 Förorten i Centrum Stockholm Förorten i Centrum är ett initiativ som använder konst och den konstnärliga processen för att stärka ungdomarnas framtidshopp. Målet är att utveckla nya metoder för att arbeta med utsatta områden, starta arenor för dialog mellan grupper som inte träffas i vanliga fall och initiera samtal som kan leda till samhällsförändrande samarbeten. Projektet har konkretiserats i skapandet av muralmålningar där arbetet sker efter tre principer: 1) Ge plats åt andra berättelser och bilder om förorten och de som bor där. Medborgardialog som utmanar dikotomin svensk icke-svensk och ger de inblandade en möjlighet att definiera platsen och det som är viktigt. 2) Bygga broar mellan samhällsgrupper som inte träffas i vanliga fall. Genom projektet möts de antingen i ord eller i bild där konsten blir ett verktyg för att skapa en neutral plattform för dialog. Broarna byggs också genom att det tar plats i det offentliga rummet. 3) Skapa förebilder för framtida projekt och dialog. Genom att deltagarna äger projektet kan det inspirera andra unga som kan föra arbetet vidare. Verksamheten rör sig i gränslandet mellan konst, demokrati och samhällsentreprenörskap. Gestaltningarna (muralmålningarna) återspeglar/reflekterar invånarnas egna kulturarv och producerar kunskap om sociala processer och de offentliga rummens identiteter. Kontaktperson: Ester Barinaga Utvecklingskoordinator Förorten i Centrum, Stockholm Foto: Förorten i Centrum Exempelsamling 20

51 Barns rätt till staden Göteborg Göteborgs kulturförvaltning anställde 2002 Sveriges första och hittills enda arkitekturkonsulent, med uppdraget att främja arbete med kultur i skolan genom arkitektur och stadsbyggnadsfrågor som gränsöverskridande teman. Genom att involvera barn och unga i stadsplanering ges möjligheter att ta tillvara deras perspektiv och synpunkter på vad som bör bevaras och förändras i den byggda miljön. Ett exempel är omgestaltningen av Vasaparken i Göteborg. Det fanns en konfliktsituation i parken mellan ungdomar, vilka var de främsta brukarna av parken, och de boende runtomkring. Eftersom parken ändå skulle upprustas beslutade ett antal samgående förvaltningar att allas intressen skulle tas tillvara och att de unga skulle få vara med och påverka projektet. En grupp bestående av intresserade unga samt ett par tjänstemän bildades där idéer och förslag togs fram. Det har resulterat i ljusinstallationer som återkommer år efter år. Ett exempel är stora lampskärmar på gatubelysningen som arbetades fram tillsammans med ett konstnärskollektiv. Arkitekter och andra professionella kan ge de unga verktyg för att delta i diskussioner om den fysiska miljön. Om de unga ges en chans att delta i förändringsarbete stärks tron på att det finns möjlighet att påverka samt att de känner ansvar för den miljö som de själva varit med och skapat. Foto: Mie Svennberg Kontaktperson: Mie Svennberg Arkitekturkonsulent för barn och unga, Göteborgs stad Exempelsamling 21

52 Modern hembygd Stockholm Hammarby sjöstad används som ett exempel på den internationella arenan för en socialt och ekologiskt hållbar stadsdel. Stadsdelen har delvis byggts på det tidigare industriområdet Lugnet. Sjöstadens Hembygdsförening bildades 2010, tio år efter att stadsdelens började byggas. Hur arbetar en nybildad hembygdsförening med kultur och kunskap om boendemiljön för att uppmuntra till deltagande och skapa en långsiktigt hållbar stadsdel? Sjöstadens Hembygdsförening är inte en gammaldags hembygdsförening med koppling till röda stugor med vita knutar utan arbetar med andra perspektiv. Föreningen har som mål att skapa och fördjupa känslan av hembygd i en nybyggd stadsdel och göra medlemmarna medvetna om platsens historia. Verksamheten syftar vidare till att stödja de boende att med sin kunskap bidra till stadsdelens utveckling samt att främja kultur, natur och nöje till nytta och glädje för de boende. Hembygdsföreningen samarbetar med andra hembygdsföreningar, nationellt och internationellt och med andra föreningar och institutioner vars verksamhet berör Sjöstaden. Man är också ett forum för debatter och diskussioner om Sjöstaden och dess utveckling. Foto: Per Skoglund Kontaktperson: Gunlaug Östbye Ordförande i Sjöstadens Hembygdsförening, Hammarby sjöstad, Stockholm Foto: Lennart Johansson Exempelsamling 22

53 H+ Helsingborg Målet med H+ är att förtäta och utveckla södra centrala Helsingborg på ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt. Stadsutvecklingsområdet präglas idag av hamnverksamheter, industrilokaler, tidigare regementsbebyggelse och storskalig infrastruktur för färjor, tåg och bilar. Omvandling av området sker genom så kallad Open source-metodik vilket innebär att man är öppen med innehållet, att man bjuder in brukarna i själva skapandet så att de kan påverka det slutgiltiga resultatet. Det kräver en kontinuerlig kartläggning av miljöernas kulturella resurser och dess intressenter. Utgångspunkten för planeringen är att utgå från de spår och berättelser som finns i området. Genom konst och arkitektur undersöks platser och adderas nya lager till förståelsen av dessa. I arbetet försöker man skapa mekanismer för att utveckla ett innehåll före ett skal, där målet inte är att planera området färdigt från början utan låta det växa fram i en process. Ambitionen är att kombinera stora långsiktiga projekt och tillfälliga lösningar. Allt för att hitta metoder för en arbetsprocess där långsiktiga mål kopplas till småskaliga initiativ. I planering och byggande av H+ vill man komma bort från en föråldrad syn kring vad en stad är och istället etablera en filosofi där mindre kraft läggs på projektets slutbild och större kraft organisatoriskt och finansiellt läggs på själva resan. Foto: Foto: Anders Ebefeldt/Studio-e.se Kontaktperson: Kristoffer Nilsson Arkitekt Helsingborgs stad Foto: Schønherr landskab Exempelsamling 23

54 24

55 Samtal om den kulturella dimensionen Moderator: Lena From Foto: Production Buddy Deltagare: eb Ester Barinaga, Förorten i Centrum ld Lena Dübeck, Delegationen för hållbara städer lf Leif Magnusson, Mångkulturellt centrum cn Calle Nathanson, Sveriges kommuner och landsting lr Lars Reuterswärd, Mistra Urban Futures cr Claes Ryberg, Västra Götalandsregionen mf Maja Flygt, Sveriges Hembygdsförbund 25

56 Vad är kulturell hållbarhet? EB: För mig är det ett levande samtal. Hållbarhet är att man kan hålla ett samtal levande in i framtiden. Kulturen är den neutrala plattform där man kan tala med varandra på en horisontell nivå istället för en vertikal. LD: Om vi ska hitta en skillnad mellan den kulturella dimensionen och den sociala dimensionen så handlar det om kreativitet, engagemang, innovation och traditioner. När vi planerar samhällen och städer innebär en kulturell dimension att se till det mänskliga livet och då vardagslivet framför allt kopplat till vår historia. Lena Dübeck, Foto: Production Buddy LM: Kreativitet och där finns konsten som en viktig del. Det andra är kommunikation och kunskap i ett interkulturellt perspektiv. Mångkulturellt centrums tankar kring de här frågorna bygger mycket på migration och på behovet av att kunna kommunicera över de gränser som byggs upp av kultur och konst. För att kunna ta del och mötas behövs en kommunikativ sida i det hela. CN: Jag ser inte kultur som en dimension, mer som en aspekt i den hållbara samhällsutvecklingen. Även som ett förhållningssätt: en humanistisk ingång eller en bildningsingång, eller som en möjlighet för sammanhållning, en motvikt. Det kan vara många olika saker men ett förhållningssätt i det gemensamma uppdraget att skapa ett gott samhälle och en hållbar samhällsutveckling. Panelsamtal 26

57 LR: Kultur är en process. Kultur som ord betyder ju faktiskt odling och är något som pågår hela tiden vilket vi måste vårda, vattna och så vidare. Jag finner att det i vissa aspekter har gått åt fel håll: segregationen har ökat, gatuvåldet har ökat, utanförskapet ökar det är ett stort urbant problem. Det handlar om att få utbildning och få ett samtal där man ser det gemensamma och inte skillnaderna. Där har kulturen en viktig roll för att den inte är teknisk, den är inte social eller ekonomisk utan faktiskt allting samtidigt. Lars Reuterswärd, Foto: Production Buddy MF: Kultur är mänskliga uttryck samt de avtryck som de mänskliga uttrycken gör det vi ibland kallar för spår. Spår skapar vi vare sig vi vill eller inte och jag vill tänka resurshushållningsmässigt på det att hushålla med resurserna som spåren och dess värden utgör. Det är att skapa möjlighet för människor framöver att också uttrycka sig att göra och vara kultur. CR: Det man ofta glömmer i olika sammanhang när vi talar stadsbyggnadsutveckling osv. är att ta tillvara på den kulturella dimensionen. Något som antagligen beror på att man har svårt att identifiera den och vad den består av. Den är naturligtvis väldigt innehållsrik och mångfacetterad, vilket gör att de som försöker förstå den har problem medan andra inte bryr sig över huvud taget. Panelsamtal 27

58 Bör kultur ses som en egen dimension eller ingå i de andra hållbarhetsdimensionerna? Calle Nathanson, Foto: Production Buddy CN: Om man ser kultur som en del i de tre dimensionerna social, ekonomisk, ekologisk så är det givet att den utgår från kulturens egenvärde; dess möjlighet att föra ett reflexivt samtal kring vad det innebär att vara en människa och en del av samhället. Vidare att ge rätt förutsättningar för att kulturen ska finnas samt att konst, kultur och kulturmiljö ska stå starkt och ha en god och hög kvalitet. Har den det finns en stark möjlighet att använda kultur i ett instrumentellt syfte, nämligen att vara med och driva en hållbar samhällsutveckling i de tre dimensionerna, något vi ser allt mer i arbeten drivna lokalt, regionalt och kanske också på statlig nivå. Det finns en risk att om man skulle bryta ut en fjärde dimension en kulturell dimension så skulle den inte kopplas till ekonomisk-, social- eller ekologisk dimension. Det är därför jag känner mig tveksam. MF: Jag tror att risken är större om vi inte synliggör kulturen. Vi står inför samma utmaning ändå: att beskriva vad den kulturella dimensionen är och finns det inte ens uttryckt i ord så är risken stor, till exempel i en kommunstyrelse, att ingen ställer sig frågan och kulturen tappas bort. Finns ordet där och helst i styrsystem också så har vi möjlighet att tala om det. LR: Det var för 20 år sedan i Rio som världssamfundet bestämde sig för att det fanns tre dimensioner i hållbar utveckling: social, ekonomisk och ekologisk. Det finns en fara med att lägga till nya för ju fler man börjar nämna desto fler utesluter man. Kultur är genomgående och bör genomsyra allt. Panelsamtal 28

59 MF: Det är ett större problem att kultur inte syns. Det vi annars har konstaterat här är att vi har lärt oss en del på 20 år, med nya filosofier och nya kunskaper om vad utveckling är. Att lägga till kan vara ett sätt att säga vi har lärt oss en del, vi har sett att det här saknas och det har fått de här konsekvenserna så vi lägger till. LD: Det finns kanske en fara med att påstå att kultur genomsyrar allting och att man därmed inte vill lyfta den; man kanske ska synliggöra den på något sätt frågan är hur. Maja Flygt, Foto: Production Buddy LM: För några år sedan fanns något som hette Storstadssatsningen där skulle man verka i några utsatta bostadsområden i Sverige för att försöka få lite mer fart i dem och tänka långsiktigt kring urban utveckling. Det var väldigt mycket fokus på det sociala och man satte upp ganska mycket resurser. Kulturen var otroligt marginaliserad i hela diskussionen, den fanns inte med annat än att kulturdepartementet bad att få använda 10 miljoner av de 2 miljarderna som man satsade. Man skickade ut det där till de berörda städerna 7 platser och 30 stadsdelar och det som hände var att kulturen kom in i det sociala via någon bakväg. För när man ska göra social hållbarhet skapandet av det, uttolkandet av det på en väldigt decentraliserad nivå; då dras kulturen in för den har en förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang. Vilket i det här fallet i hög grad skedde i form av professionella Panelsamtal 29

60 LM, fortsättn.: kulturarbetare. När man sedan tittade närmre så kunde man se att en dryg tredjedel av samtliga insatser som gjordes i termer av social hållbarhet hade dragit in kulturlivet, vilket innebär en enorm effekt. Detta skedde utan några skrivningar och det är därför jag känner en viss tveksamhet över om man behöver en uttalad kulturell dimension, eller om man ändå löser det på grund av att man annars inte får till det. CR: Man kan dra en parallell till utvecklingen inom miljöområdet och jämföra det med var vi befinner oss i samtalet om kultur. Även miljön hade det inledningsvis rätt svårt att ta sig in i politiken. Jag tror att en liknande process är igångsatt för kulturen. I olika sorters församlingar finns en medvetenhet om att den kulturella dimensionen har betydelse för samhället en medvetenhet som är mycket större idag än för år sedan. Det som kommer hända nu är att bärigheten i kulturen som ett fjärde ben eller som en aspekt på de andra verksamheterna kommer att testas för att se vad samhället låter oss uppnå i den här frågan. Och det är inte ett gäng kulturaktivister som kommer avgöra detta. Det avgörs istället i den allmänna debatten, i den allmänna medvetenheten och i den allmänna förståelsen av samhällsutvecklingen. Personligen är jag än så länge ganska tveksam. Jag är ängslig för att förlora deltagandet i de andra aspekterna men samtidigt ser jag parallellen till miljöprocessen. Leif Magnusson, Foto: Production Buddy Panelsamtal 30

61 LD: Det finns uppfattningar om att den sociala och den kulturella dimensionen är väldigt viktiga i arbetet att minska växthusgaser för ett reducerat hot mot klimatet. Samtidigt finns det andra som frågar sig om vi har tid att arbeta med det (kulturella aspekter). Ju tydligare vi kan vara på att visa på kopplingarna mellan social och kulturell dimension och klimathotet desto starkare kan vi förespråka de dimensionerna också. Hur kan kultur hjälpa till att bryta stuprör och öka tvärsektoriella samarbeten? LD: I relation till platser och behovet att veta vilka vi är så är det helt logiskt när det gäller platsrelaterad planering. Men även om det inte handlar om platser så handlar det om att förstå vilka vi är. Det är en kunskapsfråga och en kommunikationsfråga vad vi sitter i för kommunikativa kulturer. Åtminstone på kommunal nivå är problemet att förvaltningar och yrkeskategorier sitter väl låsta i sina kulturer. Vi måste vilja förstå varandra och brygga över stuprörsgränserna. Claes Ryberg, Foto: Production Buddy CR: Jag har jobbat mycket inom kommunal förvaltning och där finns det naturligtvis stuprör. En kommunal organisation är indelad i och organiseras helt enkelt i stuprör och jag tycker det är jäkligt bra med stuprör. Men stuprören måste kommunicera. Panelsamtal 31

62 CN: Kanske gäller det att bara skaka om i boxen lite grann och se om man kan skapa lite annorlunda organisationsformer. I Odense satt stadsplanerare på kulturförvaltningen på den kommunala nivån. Man drev ett ganska stort stadsutvecklingsprojekt där man skulle bygga nya bostadsområden liknande Hammarby sjöstad och H+. Det man förstod var att man måste hitta socio-kulturella mötesplatser för människor och då blev ett resultat att planerarna satt på kulturförvaltningen det kanske är en lösning? LM: En utmaning mot stuprör är ett begrepp som heter Generic skills. Det innebär att ska man arbeta i ett område så måste man ta rätt på hur området är, som Cultural planning. Det finns åtminstone 13 olika metoder man kan välja mellan och veta exakt vilken du ska gå in med i vilket sammanhang. Det är inte bara att skapa delaktighet och tala med folk utan det gäller att vara tydlig vilken maktposition det handlar om, i processer och liknande. Något som inte alla samhällsplanerare är bra på, utan det måste finnas andra aktörer som hjälps åt man måste jobba utanför boxarna. Vilken betydelse kan sociala rörelser ha? MF: Hembygdsrörelsen är en sådan stor rörelse som arbetar med kulturarvet. Något som dock sker på olika sätt då den består av omkring 2000 självständiga föreningar med nära en halv miljon medlemmar. Trots att de arbetar på olika sätt så har i alla fall de flesta i ett tidigt skede arbetat med stadsutvecklingsfrågor. Och det kan vara ett viktigt steg att gå in i den frågan med kunskaperna man har om bygden. Panelsamtal 32

63 EB: Jag tror den kulturella dimensionen är en del av vad många rörelser frågar efter, som Occupy Wall Street eller den spanska revolutionen i våras den kulturella dimensionen finns i alla deras krav i det att man ska ta medborgarnas tankegångar och uttryckssätt på ett helt annat sätt. I Spanien har rörelsen där den definieras som ekonomisk och inte som kulturell kristalliserat sig i att man varenda vecka tar vartenda litet torg i hela Spanien i besittning och samtalar om vad det är man vill göra med sitt lilla kvarter. Jag kan ge exempel som visar på att det handlar om den kulturella dimensionen: Lavapies, mitt i Madrid, ett område med många människor födda utomlands i en ganska svår social situation, som med krisen blivit ännu värre. Där bor också några progressiva 100 %-spanjorer. Man går till torget och talar om vad kvarteret behöver och ordnar det på medborgarnivå. I Barrio Santa Ana, kvarteret bredvid, där lägenheterna inte är lika billiga och där det framför allt finns turister går de välbeställda medborgarna också ned till torget och talar om hur de ska kunna göra kvarteret till sitt och inte bara för turisterna och kommersen. Rörelsen presenteras inte som kulturell, den presenteras som ekonomisk och politisk, men den är kulturell då den handlar om att mobilisera medborgarna. De som har jobb, de som inte har jobb, de som sitter på höga befattningar och de som inte har något överhuvudtaget. För mig är det en kulturell rörelse och jag håller inte med Pascual om att den inte finns. Ester Barinaga, Foto: Production Buddy Panelsamtal 33

64 34

65 Jonathan Metzger Kultur i hållbar stadsutveckling: ett experiment i gemensamt utforskande Gränsobjektet: nyttan och utmaningen med»lagom vaga«begrepp Inom sociologin används begreppet gränsobjekt för att beteckna fenomen och begrepp som är så pass tänjbara i sin mening att de tillåter kommunikation och samarbete över olika typer av organisations- och kulturgränser något som olika grupper kan förenas runt. Ett välfungerande gränsobjekt måste vara lagom vagt för att kunna uppfylla sin funktion; tillräckligt konkret för att ha någon betydelse som kan överföras över sociala gränser, men samtidigt tillräckligt plastiskt för att alla olika aktörer ska kunna anknyta det till sina specifika önskningar, behov och intressen. Om det blir alldeles för specifikt eller alldeles för vagt så fungerar inte ett gränsobjekt särskilt effektivt. Under diskussionerna och presentationerna på seminariet på Röhska museet i Göteborg förekom flera idag välanvända gränsobjekt från vår samtida politiska- och förvaltningsdiskurs. Inte bara kultur har idag en sådan funktion som begrepp, men också hållbar utveckling och kanske även stadsutveckling begrepp som många olika samhällsaktörer kan och vill anknyta till men som därmed av nödvändighet blir lite vaga. Nyttan med denna typ av gränsobjekt torde vara 35

66 uppenbar, då samtalen runt dessa begrepp lyckas samla grupper av aktörer som annars inte hade sett någon nytta eller logik i att överhuvudtaget utbyta synpunkter och idéer med varandra. Utmaningar uppstår dock när lite för många vaga begrepp kopplas till varandra. Vagheten kan då ibland bli så påtaglig att den kommer att uppfattas som störande, den gör sig påmind irriterar. Resultatet blir ofta då att en reaktion uppstår: man vill få saker klargjorda, specificitet börjar avkrävas, snävare och tydligare definitioner av begrepp artikuleras som då istället blir så specifika att friktionsytor och konflikter uppstår mellan olika aktörer som»trodde att man talade om samma sak«men»nu förstår att man inte gjorde det«. Gränsobjekt 1: kultur Begreppet kultur var kanske det huvudsakliga gränsobjektet under seminariedagen. Allt som oftast gavs ingen direkt förklaring till hur den som använde sig av begreppet definierade det, men genom hur man använde det i vilket sammanhang gav man ändå väldigt tydlig underförstådd mening åt det. Dessa implicita definitioner av begreppet pekade mot att det förekom åtminstone fyra olika, delvis konkurrerande, ibland överlappande och ibland konfliktställda förståelser av begreppet kultur bland aktörerna som deltog i samtalen under dagen: (1) Kultur som ett holistiskt perspektiv på mänskliga gemenskaper, betecknande ett unikt kollektivt livssätt, en delad levd verklighet bestående av beteendemönster och värderingar i en viss kontext, vilka i hög grad är outtalade och underförstådda. (2) Kultur som en beteckning för konstnärligt skapande och konstnärliga uttryck, framförallt innefattande produktionen av konst, musik, berättande, osv. Ibland även innefattande vardagligt kulturskapande/amatörkultur eller begränsat till den erkända kulturproduktionen inom vad som ibland kallas kultursektorn eller kulturlivet. (3) Kultur som över tiden vårdade och bevarade specifika traditioner kulturarv. Ibland sett som havande sitt ursprung i vardagslivet hos en viss grupp människor, men ibland också förstådd som framförallt innefattande särskilt värdefulla kulturobjekt med konstnärliga kvaliteter, vilka då ses som högsta uttrycksformen av en viss kultur och de mest bevarandevärda. (4) Kultur i meningen av specifika samhällsgruppers unika värderingar och underförstådda normer som särskiljer dem från andra grupper i ett visst samhälle, i meningen av subkulturer eller organisationskulturer, exempelvis bland vissa yrkeskårer eller politiska grupperingar. Under presentationen och diskussionerna gled ofta meningen i begreppet kultur mellan dessa fyra huvudsakliga definitioner men det förekom även ytterligare förståelser och användningar av begreppet. Denna typ av glidning möjliggjorde ofta ett implicit sammanlänkande av exempelvis (1) och (2). Men sammanlänkningen gjordes generellt genom en outtalad koppling snarare än genom direkta och tydliga argument om hur länken mellan dessa olika förståelser av begreppet kultur egentligen kan resoneras kring och tydliggöras. En annan glidande undermening i begreppet som kunde noteras under dagen, som delvis kopplar mot de olika övergripande förståelserna diskuterade ovan, är förståelsen av kultur antingen som existerande värden, fenomen och beteenden värda att värna och bevara ett perspektiv som ibland skymtade fram i Jordi Pascuals presentation eller kultur som någonting dynamiskt och ständigt föränderligt, en förståelse av begreppet som exempelvis Carina Listerborn och Lars Reuterswärd kraftfullt argumenterade för. Gränsobjekt 2: hållbar (stads)utveckling Även begreppen hållbar utveckling och hållbar stadsutveckling fungerade som centrala gränsobjekt under dagen. Här framkom åtminstone två delvis uttalade men relativt olika förståelser för vad begreppet hållbar stadsutveckling kan innefatta. Den första av dessa Jonathan Metzger: Kultur i hållbar stadsutveckling 36

67 förståelser fokuserade primärt enbart på den sociala dimensionen av stadsutveckling, det vill säga värden som deltagande i stadsbyggnadsprocessen, social inkludering, osv. Ibland kopplat till en tanke om hur man kan arbeta med kultur i meningen av konstnärliga skapandepraktiker för att möjliggöra mer inkluderande och demokratiska stadsutvecklingsprocesser och projekt. Den andra förståelsen av begreppet utgick snarare från ett klimat- och omställningsperspektiv och kretsade kring frågan om hur kulturen i bred bemärkelse, det vill säga i meningen av värderingar och beteenden, kan förändras och utvecklas för att ställa om samhället till ett långsiktigt mer hållbart miljöoch klimatmässigt levnadssätt. Noterbart var att ingen av talarna under dagen egentligen tydligt framhöll ett tredje möjligt perspektiv på hållbar stadsutveckling: att de tre dimensionerna ekonomisk-, ekologisk- och social hållbarhet i alla situationer måste anläggas tillsammans som tre kompletterande analysperspektiv. Samt att om brister finns i någon av dessa dimensioner så kan inte det undersökta fenomenet betraktas som långsiktigt hållbart. Enligt detta perspektiv skulle det således vara orimligt att diskutera att ett projekt eller en insats befrämjar»social hållbarhet«om det samtidigt inte är långsiktigt ekologiskt- och ekonomiskt hållbart. Enligt detta perspektiv måste alltså de tre hållbarhetsdimensionerna alltid gå hand i hand för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle i sann bemärkelse. Hållbar stadsutveckling: kultur som utmaning och/eller verktyg? Ska kulturen värnas och få sin position stärkt, ska den respekteras eller förändras? I vilka aspekter? Med vilka medel? Och för vilka syften eller mål? Och hur och varför specifikt i relation till hållbar stadsutveckling? Precis som dagen utlovade fick deltagarna på seminariet en stor dos substantiellt innehåll i form av exempel på hur man kan arbeta med kultur, definierad på många olika sätt, inom stadsutveckling. Länken till specifikt hållbar utveckling var dock något vagare, och det framstår som en kvarstående trängande uppgift att ytterligare försöka bygga en delad förståelse mellan olika aktörer kring hur denna länk kan se ut och vad den ska leda till. Att arbeta med att förändra kultur, i meningen av beteenden och värderingar, är troligtvis en helt avgörande faktor för att framgångsrikt kunna utveckla samhället i en långsiktigt mer hållbar riktning. Om vi vill ändra samhället måste vi arbeta med kulturen. Samtidigt finns här en spänning: hur förändra beteenden och värderingar och skapa det som»kan bli«samtidigt med en respekt för och ett värnande om det som»är«? För att använda Lars Jadelius begrepp: hur kan vi kombinera»ta tillvara/ta hand omstrategier«med utvecklingsstrategier på ett sådant sätt att vi bygger på (och därmed också bygger) det existerande kulturarvet, men med målet att påverka vår gemensamma framtid? En grundläggande fråga är här om vi tänker på kultur som KulturEN eller KulturER, eller kanske som kultur med»små bokstäver«, som en vardaglig, levd väv av partial connections och delvis överlappande sammanhang, erfarenheter och normer, såsom antropologen Marilyn Strathern beskrivit det. Enligt ett sådant perspektiv är KulturEN, i singularis och med»stor bokstav«, någonting som skapas på gott och på ont genom olika processer av kanonisering och traditionsskapande. Dessa processer kan vara mer eller mindre öppna och inkluderande men bygger ofrånkomligen alltid på upprättandet av gränser mot»det annorlunda«eller»utsidan«det som blir definierat som avvikande eller främmande. Om vi ser till kultur»med liten bokstav«, kan vi också fånga upp det viktiga perspektiv som bland annat Carina Listerborn och Lena Dübeck lyfte om vikten av att förändra exempelvis organisationskulturer inom företag och offentliga organisationer för att arbeta med den»tysta kunskap«och de för givet tagna utgångspunkter olika yrkesgrupper har för sitt arbete, som exempelvis planerare och andra grupper av tjänstemän. Ett resonemang som ofta återkom under seminariedagen, men som oftast framfördes indirekt genom en begreppsglidning var att om vi ska kunna förändra kulturen (brett definierad) för att skapa en mer hållbar stadsutveckling så måste vi göra detta genom att arbeta med kulturen (smalt definierad) innefattande konstpedagogiska grepp och deltagande skapandeprocesser som verktyg. Detta resonemang Jonathan Metzger: Kultur i hållbar stadsutveckling 37

68 utvecklades dock aldrig explicit eller utförligt, varför det fortfarande vid dagens slut framstod som osäkert hur och varför just detta är den väg man bör gå och de mest effektiva verktygen som finns tillhands för att uppnå en kulturell förändring. Goda argument existerar inom forskningen till varför konstnärliga grepp och praktiker kan vara kraftfulla verktyg för att bidra till en övergripande samhällsförändring, men dessa tydliga argument presenterades tyvärr aldrig under seminariedagen. Samtidigt fanns här exempel på några verkligt inspirerande projekt som pekar i denna riktning, som exempelvis, men inte uteslutande, Förorten i centrum, Lärjeåns lärlandskap, Stena fastigheters arbete och projektet H+. Förorten i centrum kan exempelvis ses som ett projekt som på ett förtjänstfullt sätt utgår ifrån insikten att impulsen att bry sig om sin omgivning, sin omvärld och sina medmänniskor är kulturellt formad och är ett värde som måste byggas gemensamt; där gemensamma konstnärliga skapandeprocesser kan ha en viktig roll i byggandet av sådana värderingar. Lärjeåns lärlandskap å sin sida visar på hur konkret platsutvecklingsarbete som sammankopplar alla dimensionerna av hållbar utveckling kan arta sig i form av projekt som etablerar lokala, inkluderande kulturer av vårdande och utveckling. Båda projekten utgår ifrån tanken att omsorg om en plats eller om framtida generationer inte är något vi kan ta för givet, utan är perspektiv som måste etableras genom aktivt arbete i här och nuet. Ansvaret uppstår i etablerandet av ömsesidiga relationer som genererar kopplingar i tid och rum och därmed skapar en känsla av sammanhang som genererar ansvarstagande, en insikt som även Stena fastigheters relationsförvaltning tycks ta som sin utgångspunkt. H+ å sin sida är ett exempel på en mer prövande och experimentell stadsbyggnadsmetodik involverande konstnärliga praktiker, det vill säga kultur i smal bemärkelse, inte bara som utsmyckning i stadsrummet utan som en del av stadsbyggnadsprocessen. Projektet är mycket spännande i sin ambitiösa ansats. En fråga som dock kvarstår är hur mycket dessa originella grepp också tillåts ge bestående avtryck när platsen väl ska projekteras mer permanent. Början på en resa Som avslutande reflektion, så visade seminariet verkligen på de utmaningar vi står inför i att förändra våra alltid kulturellt betingade levnadssätt i riktning mot en mer långsiktigt hållbar utveckling. Möjligen fick vi också bättre fatt om några av de verktyg som finns till hands för att möta dessa utmaningar, i form av t.ex. metoder för att kartlägga kulturella resurser, konstpedagogiska grepp och skapandepraktiker. Under seminariedagen argumenterade flera aktörer för att kultur bör föras in som en fjärde dimension i hållbara utvecklingsmodeller. Tyvärr kändes det som att de redan konceptualiserade dimensionerna det vill säga social-, ekonomisk- och ekologisk hållbarhet ibland helt tappades bort i dessa resonemang. Denna tendens kanske också kan kopplas till en lite oroande utveckling i den svenska stadsbyggnadspraktiken under senare år: å ena sidan ser vi en ny fokus på projekt som ska främja social hållbarhet och som riktas mot socioekonomiskt svagare stadsdelar; å andra sidan många stadsbyggnadsprojekt som relativt ensidigt fokuserar på ekologisk hållbarhet i form exklusiva»eko-stadsdelar«som riktar sig till kapitalstarkare grupper av invånare. Vi kanske behöver stanna upp och ställa oss frågan om social hållbarhet idag bara anses vara en fråga som berör de fattiga och som är frikopplad från andra dimensioner av hållbar utveckling och om ekologisk hållbarhet enbart ett distinktionsmärke för samhällets ekonomiskt starka grupper? Om så är fallet har vi fortfarande en mycket lång väg att gå för att nå en djupare förståelse av fenomenet hållbar stadsutveckling och den roll kultur, hur man än förstår detta begrepp, kan spela i detta sammanhang. Jonathan Metzger: Kultur i hållbar stadsutveckling 38

69

70

71 Sammanfattning Datum Diarienummer Samtal om stadspolitik Anteckningar från den 24 april 2012, Kulturhuset i Stockholm Boverket bjöd in ett 50 tal deltagare till ett samtal den 24 april om hur vi kan driva frågan om en nationell stadspolitik framåt. Vi tror, liksom många andra, att en svensk stadspolitik kan gagna målen om långsiktigt hållbar utveckling. Boverket har länge arbetat med stadens utveckling och känner ett stort ansvar och engagemang för att konkretisera vad en nationell stadspolitik bör innehålla. Senast i mars 2011 lyfte Boverket behovet av en stadspolitik i ett samverkansuppdrag med Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet. Boverkets generaldirektör Janna Valik inledde eftermiddagen med att hälsa alla deltagare varmt välkomna. Därefter följde korta inlägg från tre aktörer som arbetar med stadsutveckling med olika utgångspunkter. Olof Schultz som är arkitekt på Boverket lyfte fram exempel på myndighetssamverkan och regeringsuppdrag för hållbar stadsutveckling. Han lyfte även fram goda exempel på internationella initiativ. EU:s medlemsstater har ett frivilligt samarbete om att ta fram ett webbverktyg som stöder hållbar stadsutveckling kopplat till Leipzigstadgan, där Boverket deltar. I EU:s makroregionala strategi för Östersjöregionen har Boverket regeringsuppdrag med syftet att utveckla nätverk för hållbara städer. Han noterade också att det finns ett stort politiskt intresse för stadsutveckling både från EU kommissionen och bland flera medlemsstater. I Finland är stadpolitiken exempelvis främst en regionalpolitik för tillväxt med fokus på kompetens och innovationer i olika regioncentra. Dessa noder fungerar som motorer för olika landsdelar. I Nederländerna finns det ett program som tilldelar landets 40 största städer ekonomiska medel för satsningar på bland annat bostäder, sysselsättning, utbildning, integration och säkerhet. Norge har en nationell stadspolitik som handlar om miljö och Box 534, Karlskrona Besök: Drottninggatan 18 Tel: Fax: E-post: registraturen@boverket.se Webbplats:

72 2(6) social hälsa i städerna men också regionalpolitik och tillväxt. Form och gestaltning är också viktiga beståndsdelar. Frankrike har satsat mycket kraft på stadsutvecklingsfrågor. Till stöd för de centrala ministerierna finns flera olika myndigheter och organ, till exempel en stadsförnyelsemyndighet och ett centrum för transport och urbannätverk. Frankrike använder också stadsbyggande och arkitektur som stadspolitiska grepp för att minska sociala problem. Tove Dannestam som är strateg på Malmö stad har forskat kring stadspolitik med särskilt fokus på Malmö. Hennes utgångspunkt var att storstäder är drivande i utvecklingen för den materiella tillväxten. Hur storstäder agerar påverkar hela landets utveckling. Storstäder har då dubbla roller; dels fungerar de som tillväxtmotorer och dels rymmer de stadens sociala utmaningar. Hon framhöll att det behövs en stadspolitik som bejakar båda rollerna. Tove lyfte också fram behovet av att diskutera förutsättningarna för en storstadspolitik. Hon ställde sig frågan: vilken roll har till exempel kommunerna och vad är kommunernas incitament? Hon frågade sig också vad som är drivkrafterna för mellankommunal samverkan i en nationell storstadspolitik. Henrik Olsson som är centrumledare i Kungsbacka, betonade behovet av en gemensam målbild för att utveckla städerna. Det bör, menar Henrik, även eftersträvas en tydlighet om vilken roll olika delar av staden har. Han ställde sig frågan hur vi bygger bra städer och lyfte att diskussionen behöver breddas. Stadens utveckling behöver ses ur både kulturellt och kommersiellt perspektiv. Hur skapas ett levande centrum för alla? Hur förstärks handeln? Och hur löser man ekvationen mindre trafik men ökade flöden? Henrik avslutade med att uppmana deltagarna att lära av både goda och dåliga exempel runt om i landet men betonade också att det behövs en tydlighet från politiskt håll. Tre övergripande frågeställningar De korta föredragen inspirerade oss till samtal där diskussionerna leddes av processledaren Pernilla Luttropp. Alla deltagare fick då möjlighet att utforska ämnet och komma med konkreta förlag på framtida strategier. Följande tre övergripande frågeställningar diskuterades: Vad är stadspolitik? Hur kan en förverkligad nationell stadspolitik se ut? Hur gör vi för att få en aktiv och hållbar nationell stadspolitik? Varje fråga diskuterades i mindre grupper med fem till sju personer under cirka 45 minuter. Därefter uppmandes deltagarna att byta till ett annat bord och formera nya grupper. Dialogcaféet gav sammanfattningsvis flera intressanta diskussioner. Stadspolitik är ett brett ämne och det avspeglades även i samtalen. Vid nya gruppkonstel

73 3(6) lationer kunde det hända att samma fråga dök upp igen och gav deltagarna en annan synvinkel på samma tema. Stämningen var god och det sprudlade av idéer och tankar kring borden. Nedan följer utdrag från dessa samtal. En del frågor diskuterades mer än en gång och därav finns en viss upprepning. Gruppdiskussion ett: Vad är stadspolitik? Stadspolitiken kan innebära att man tar sig an staden från ett helhetsperspektiv. Det kan ge en möjlighet att få till en samordning av olika strategier för exempelvis trafik, bebyggelse och sociala frågor. Detta skapar förutsättningar för en hållbar stadsutveckling. Tidigt i diskussionerna uppkom frågan: För vilken stad bör vi ha en stadspolitik? Menar vi en separat politik för våra storstäder och en för de mindre städerna eller gäller samma förutsättningar för alla städer och orter? Svaret var ganska entydigt att stadspolitiken bör röra hela landet men att vi ska vara medvetna om att stadspolitik inte är detsamma som storstadspolitik. Storstädernas situation är vanligen mer mångfacetterad och politiken behöver där hantera mer komplexa frågor. Politiken bör utgå från stadens/ortens roll i sitt sammanhang. I det här skedet av diskussionen valde någon att komma med förslag till hur ett genomförande skulle kunna ske. Ett sätt att arbeta med stadspolitiken på nationell nivå är att välja ut ett antal städer som särskilt behöver förstärkas. Ett annat sätt är att hitta och samla ihop alla frågorna som berör städer för att förhålla sig aktivt till den utveckling som sker idag och de behov vi ser. Det senare skulle gynna alla städer i Sverige, inte bara våra storstäder. Det väsentliga är att hitta de gemensamma knäckfrågorna för staden och bygga politiken utifrån dessa. Frågan lyftes om vilket fokus politiken ska ha och vad det är för problem som vi vill att den ska lösa? Exempel som lyftes fram var tvärsektoriellt arbete, lagstiftning och finansieringsformer för att nämna några. Stadspolitikens uppdrag är att titta på hela stadens bästa. Varför stadspolitik? I diskussionerna uppkom även frågor om varför vi behöver en stadspolitik och om det verkligen behövs ett eget politikområde, vad vill vi och vad är poängen med en nationell stadspolitik samt vad är problemen med att inte ha en nationell stadspolitik? Sverige har arkitekturpolitiska mål och det finns mål för flera politikområden som berör stadsutveckling. Det saknas en politik för staden, som inkluderar exempelvis arkitektur och livet mellan husen. Flertalet på mötet såg behov av en samlad politik, dels för att sätta stadsutvecklingen på kartan, dels för att det är viktigt att det finns en arena för att diskussion. Några var dock tveksamma till nationell stadspolitik och menade att det är kommunerna i

74 4(6) dialog med medborgarna som utvecklar städerna. De ansåg att den nationella nivån ibland bromsar utvecklingen och det inte är bra att formulera ett uppifrånnationellt perspektiv. Oro för likriktning samt för hur politiken skulle komma att omforma aktörers handlingsutrymme lyftes. Någon frågade om en del av professionaliteten skulle försvinna med en stark stadspolitik. Gruppdiskussion två: Hur kan en förverkligad nationell stadspolitik se ut? Efter att deltagarna bytt grupper började vi diskutera hur en nationell stadspolitik kan se ut. De flesta inledde samtalen med att återknyta till vad är stadspolitik. Någon nämnde att syftet måste klargöras ska stadspolitiken täcka in flera eller bara ett fåtal frågor? De flesta var överens om att det var en svår fråga att enas kring men att en stadspolitik bör kunna hantera motstridiga intressen. Ett mål som nämndes var att alla behov ska vara tillfredsställda i alla delar av staden, såväl i eftersatta områden och i stadens utkant som i stadens kärna. Stadspolitiken kan innehålla exempelvis frågor rörande bostadsförsörjning samt hur blandade upplåtelseformer i hela staden kan möjliggöras. Även den sociala och kulturella dimensionen samt gestaltningens betydelse är viktig att lyfta i en stadspolitik. Vi konstaterade att det är lätt att fokusera på olika detaljfrågor snarare än helheten. Några av de mest återkommande frågorna redovisas nedan: Vem har ansvaret för en nationell stadspolitik? Stadsutveckling inbegriper många olika områden som till exempel miljö, kultur, ekonomi och sociala aspekter. Det rymmer nästan något från alla departement, men det saknas någon nationell sammanhållande funktion. Det har till exempel funnits ett socialt fokus tidigare år och delegationen för hållbara städer (DHS) har en betoning på klimatfrågorna. Någon frågade vad som händer efter att DHS upphört och ansåg att staten borde ta ett nytt initiativ. En gemensam beredning föreslogs istället för eget politikområde. Behövs en nationell plattform som stöd? Nationellt ansåg någon att man måste våga prioritera, samla olika perspektiv, belysa konflikter mellan visioner och lagar oavsett politiskt styre. Vi behöver en plattform med ett grundläggande synsätt på vad som konstituerar en stad. Idén om ett forum som långsiktigt över valperioder tar vara på frågorna, tar ansvar för helheten och hanterar intressekonflikterna väcktes. Det ansågs väsentligt att staten lyssnar till de problemställningar som finns och inte agerar utifrån ett uppifrånperspektiv. Idén om

75 5(6) nationell stadspolitik kan vara dynamisk och bör beakta skillnaderna och utmaningarna mellan olika städer och dessas omland. Återigen lyftes att storstädernas betydelse behöver erkännas samt att det behövs en tydlighet från politikens sida om vad som ska prioriteras. Grupperna var inte överens om att vissa städer skulle få prioriteras framför andra och på bekostnad av andra. En synvinkel var att det finns många olika geografiska områden som genererar resurser finansiellt (exempelvis gruvnäring och skogsnäring) och då kan det också behövas en stadspolitik som tillgodoser även mindre orters behov. Det nämndes att stadspolitiken kanske kan ses som en långsiktig strategi där vissa frågor får särbehandlas, till exempel städer som brottas med avbefolkning. Lokalt utvecklad stadspolitik Synpunkter framkom om att vi måste erkänna att det finns olika förutsättningar för olika städer och i deras regioner. Det lokala initiativet måste vara grunden. Hur ska man planera både för markanvändning och livet? Kommunerna har planeringsmonopol och någon poängterade vikten av kompetens och tillräcklig bemanning. Stadspolitiken kan peka ut riktningen för den framtida utvecklingen och ange vad vi vill med vår stad, samt vilken roll vi vill att staden ska ha i sitt regionala sammanhang. Stadspolitiken behöver även förhålla sig till det som inte direkt är fysisk planering. Det finns också ett stort inslag av förhandling med i stadsutvecklingsprocessen. De sociala och ekonomiska utmaningarna behöver också vägas in. Det kan behövas tydligare stöd för att öka attraktiviteten i städerna och incitament samt modeller för att åstadkomma en hållbar och levande stadsbygd. En fråga som också ställdes var hur stadspolitiken kan ta hand om den befintliga staden, till exempel miljonprogramsområdena kontra nybyggnation i attraktiva lägen. Någon lyfte vikten av en vetenskaplig grund för fungerande analyser och verktyg. Regional samverkan Det är viktigt att en kommande stadspolitik hänger samman med befintlig regionalpolitik. Arbetsmarknadsregionerna är en central utgångspunkt i samband med tillväxtfrågor. Det poängterades samtidigt att stadspolitiken behöver återfinnas på lokal, nationell nivå och internationell nivå. Ett konkret problem som togs upp är att regelverken inte är samordnade. Det framhölls att den regionala nivån är otydlig på grund av organisatoriska skillnader i landet. Ett delat regionalt ansvar för samhällsbyggnadsfunktioner gör att det ibland kan vara svårt att samarbeta och veta vilka förväntningar man kan ha på de regionala organen.

76 6(6) Gruppdiskussion tre: Hur gör vi för att få en aktiv och hållbar nationell stadspolitik? I det sista diskussionspasset enades flera grupper om att det behövs en tydlighet om roller och ansvar. I dagsläget är det flera aktörer som hanterar samma frågor parallellt exempelvis statliga myndigheter, kommuner och regionförbund. Det framkom synpunkter på att någon skulle behöva axla ansvaret för helheten och därför var många positiva till Boverkets initiativ till dagen. Vad finns det för möjliga strategier? Det lyftes ett behov av att enas om varför vi ska ha en stadspolitik och vad den ska syfta till innan diskussion kring strategier kan föras. Någon annan ansåg att det var mindre viktigt att diskutera strategier för hur vi ska få en stadspolitik och menade att det är så mycket på gång nu som tyder på att vi får en politik för staden oavsett om vi anser det behövs eller ej. Det väsentliga ansågs därför istället vara att fokusera på vad den ska innehålla. Det nämndes att det finns flera befintliga internationella strategier att välja mellan, exempelvis utifrån europeiska goda exempel. Delar av dessa kan vara relevanta för just Sverige. Vad är viktigt att tänka på för att kunna driva den nationella stadspolitiken framåt? Det framkom synpunkter på att inför drivandet av en nationell stadspolitik måste det först sammanfattas vad som inte fungerar idag. En deltagare ansåg att stadsutvecklingens utmaningar redan är definierade av de stora städerna. Det svåra är att gå vidare för att organisatoriskt samordna lagstiftning, finansiering, etcetera i strategier som svarar mot de viktigaste utmaningarna. Frågan lyftes om hur verktygen ser ut för att åtstadkomma denna samordning. Det framkom att vi behöver jobba mer med behovsbilden samt precisering. Fortsatt arbete Boverkets generaldirektör Janna Valik tackade för en intensiv och härlig eftermiddag med bra diskussioner. Hon nämnde att synpunkterna är värdefulla för Boverkets fortsatta arbete med stadspolitiken. Boverket lovade att återkomma med en sammanfattning av dagen via mail. Sammanfattningen kommer också finnas på Boverkets hemsida. En skrivelse som redogör för våra diskussioner kommer att skickas in till regeringskansliet.

77 Stadspolitik för miljömässigt, socialt, kulturellt och ekonomiskt hållbar utveckling Charlotta Fredriksson Malin Marntell 1

78 Titel Beställare Författare Stadspolitik för miljömässigt, socialt, kulturellt och ekonomiskt hållbar utveckling Boverket Åsa Dahlin WSP Analys & Strategi Charlotta Fredriksson Malin Marntell Utgivningsår 2013 Författarna ansvarar för innehållet i rapporten. Boverket har inte tagit ställning till de rekommendationer och slutsatser som presenteras.

79 Sammanfattning Denna rapport utgör en fördjupad studie inom regeringsuppdraget Främjande av hållbar stadsutveckling som Boverket har i samverkan med Formas, Riksantikvarieämbetet och Arkitekturmuseet. Fokus är på begreppet stadspolitik. Vem är aktiv i att driva frågan om stadspolitik, vilka argument framförs och vad innebär stadspolitik för hållbar stadsutveckling på regional och kommunal nivå? Ett särskilt spår i rapporten rör sociala respektive kulturella hållbarhetsaspekter. Hur laddas begreppen idag, och hur kan dessa aspekter tydliggöras i kommuners och regioners arbete? Rapporten bygger på en genomgång av ett urval policydokument, myndighetsrapporter, utvärderingsrapporter, forskningsöversikter och doktorsavhandlingar. Därtill har intervjuer genomförts med fyra kommunala tjänstemän. Stadspolitik efterfrågas Från många håll lyfts idag behovet av en nationell stadspolitik. Vi uppfattar att en gemensam nämnare är att det handlar om en politik som fokuserar på staden, och att det handlar om staden i sin helhet. De argument som förs fram rör framförallt följande: Idag är det fokus på städer i hållbarhetsdiskursen. Det beror dels på att de orsakar såväl globala som lokala problem som måste hanteras i form av stora ekologiska fotavtryck, växthusgasutsläpp, buller och avgaser och sociala problem; dels på att de 3 utgör möjligheter genom att korta avstånd underlättar gång- och cykelanvändning och att befolkningskoncentrationen ger underlag för kollektivtrafik. Dessutom finns en bild av städer som tillväxtmotorer, att det idag är städerna som driver landets ekonomi genom kunskapsintensiva näringar och tjänstesektor. Den stad som idag eftersträvas är en tät och blandad stad där människor möts, och där hållbar livsföring underlättas. Denna stad ställs i motsats till den funktionsseparerade staden som bygger på att man färdas med bil. Bilden är att det idag finns ett behov av att läka samman stadens funktioner. En helhetssyn och en förståelse för staden som ett komplext och föränderligt system anses krävas för att åstadkomma detta. Dessutom måste dagens stuprör ersättas av ett organisatoriskt systemtänk. Stadspolitiken ses som en arena för samordning och gemensamt agerande. Policies på EU-nivå, t.ex. Leipzigstadgan (2007) och Toledodeklarationen (2010), syftar till att stärka de urbana frågorna i politiken och i EU:s territoriella agenda. Flera europeiska länder har tagit dessa europeiska direktiv som utgångspunkt för en nationell stadspolitik, och det finns de som menar att Sverige måste följa efter. Den svenska stadspolitikens drivkrafter tycks dels handla om ekonomi att skapa välfungerande tillväxtmotorer; dels om hållbar utveckling där särskilt miljöproblematiken accentuerat ett behov

80 av tätare och bättre sammanvävda städer. Den bild som idag framförs är att stadspolitik ska vara tvärsektoriell och täcka in en mängd politikområden som på olika sätt har med stadsutveckling att göra. Därtill är bilden att stadspolitik ska utgå från individen; stadspolitik ska se staden i sin helhet; staden ska ses i sitt regionala sammanhang; kopplingen mellan stad och landsbygd ska beaktas; och stadens påverkan av och påverkan på globala system och globala strömningar måste också beaktas. Stadspolitik på kommunal och regional nivå Idag är det framförallt en nationell stadspolitik som efterfrågas. På den kommunala nivån tycks det inte vara självklart att tala om stadspolitik. Man talar hellre om hellre om tillväxtambitioner och om den attraktiva staden. Satsningar på tillväxtmål, stadskärneutveckling eller att bli kulturhuvudstad är exempel på hur detta bedrivs. Stadspolitik på kommunal nivå kan kopplas samman med två samtida fenomen; föreställningen om regional konkurrens och behovet av en tillväxtorienterad politik; samt föreställningen att denna politik drivs genom ett ömsesidigt beroende mellan offentliga och privata aktörer (Dannestam, 2009). Idag bygger utveckling på ett nära samspel mellan kommun och andra aktörer, något som brukar kallas governance. Översiktsplanen har potential att utvecklas till ett stadspolitiskt instrument - ett strategiskt och proaktivt utvecklingsperspektiv istället för den en-plan-i-taget-planering som svar på byggherreinitiativ som idag råder i många kommuner. Potentialen ligger framförallt i dess politiska dimension att peka ut en riktning för tänkt utveckling. Att det handlar om en riktning snarare än detaljstyrning ger flexibilitet att hantera det som händer under tidens gång, och ödmjukhet för att det kan finnas flera sätt att uppnå ett önskat mål. Potentialen ligger också i att översiktsplanen till sin natur är erbjuder systemperspektiv och helhetssyn. Översiktsplanens potential som stadspolitiskt instrument har också att göra med de processer som sätts igång genom ett planarbete. Ett strategiskt angreppssätt kräver dock att kommunen ser sig som del av ett större sammanhang. Studier visar på ett behov av bättre samordning mellan den regionala och kommunala planeringen. Kommunerna i en region måste inse att de är beroende av varandra och att de måste samverka. De måste också komplettera varandra istället för att konkurrera. En framgångsfaktor är att regionens utvecklingsstrategi bygger på lokalt viktiga frågor sätts i sitt regionala sammanhang och kopplas till regionens förutsättningar, och prioriteras utifrån sin regionala nytta. För att städer ska fungera som tillväxtmotorer i regionala nätverk, med tillväxt genom ökad rörlighet, måste pendling och regionförstoring fungera såväl ur ett ekologiskt som ur ett socialt perspektiv. För att skapa förutsättningar för att kommunernas planering ska kunna sättas i ett regionalt sammanhang anses tydligare ansvarsområden och rollfördelning behövs på regional nivå. Hur den nationella nivån kan stödja kommuner och regioner Den nationella nivån kan stödja och främja arbete i kommuner och regioner genom att: hjälpa kommunen att hantera motstridigheter och målkonflikter, exempelvis att klara miljökvalitetsnormer för luft och buller vid förtätning; samordna bebyggelseutveckling och investeringar i infrastruktur. Helhetssyn och samordning mellan politikområden behövs för att dessa inte ska motverka varandra. Här gäller olika lagar och det är olika huvudmän. Dessutom kan diskurser och perspektiv skilja mellan aktörerna vilket kan leda till konflikter; skapa drivkrafter för storstädernas utveckling och att stärka och stimulera städernas roll, exempelvis genom satsningar på infrastruktur; utvärdera stadsbyggnadsprojekt och utveckla standarder för hållbart byggande; bidra till forskning och kunskapsutveckling samt kunskapsspridning; ekonomiskt stöd för utveckling av hållbara städer; undanröja hinder för samverkan mellan offentliga och privata intressen, exempelvis kring brist på fungerande affärsmodeller; samt tillämpningen av LOU som hindrar innovativa och transformativa lösningar. 4

81 Stadspolitik och ledarskap Idag är bilden samstämmig i fråga om att komplexiteten i dagens stadsutveckling kräver samverkan både tvärsektoriellt inom offentlig förvaltning och mellan privata och offentliga aktörer. Det handlar om att få många aktörer att gemensamt driva utvecklingen i en hållbar riktning. För att åstadkomma samverkansprocesser som leder till goda resultat krävs processer som skapar gemensamma mentala bilder av hur förutsättningar ser ut och om färdriktningen framöver. För att överenskommelserna inte enbart ska vara retoriska utan faktiskt lägga grund för gemensamt agerande krävs att processerna leder att färdriktningen uppfattas som trovärdig och att den får en acceptans hos berörda aktörer. Att få till en dialog är därmed viktigt, men politiskt visionsarbete och ledarskap krävs för att driva processen framåt - att peka ut och arbeta i enighet med en långsiktig färdriktning. Vad är kulturella respektive sociala aspekter? Stadspolitikens fokus tycks vara på en miljömässigt hållbar utveckling, men skulle den även kunna rymma sociala och kulturella aspekter? Generellt framförs idag en kritik att sociala och kulturella aspekter inte lyfts i tillräcklig utsträckning. Gränssnittet mellan sociala aspekter och kulturella aspekter är inte självklart, och de båda begreppen laddas till stor del med samma innehåll. Kultur beskrivs i diskursen i form av konst, men också i form av kulturarv, fornlämningar och äldre bebyggelse och miljöer. Kultur beskrivs också i termer av immateriella värden såsom identitet, sammanhang, livsstilar, värdesystem och traditioner. Platsens betydelse för tillhörighet, stolthet och socialt kapital framhålls. Därtill framhålls behovet av delaktighet i samhället; möjligheten att påverka den egna livsmiljön, men också att kulturella och civila aspekter är viktiga för en demokratisk infrastruktur att få folk att hålla ihop. Därtill lyfts kultur i form av etnisk tillhörighet. Att kulturella värden till stor del är immateriella bidrar till att de uppfattas som svåra att ta på och ibland också som konstiga. Kultur lyfts dock också för skapande av attraktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk utveckling. Kopplat till den sociala dimensionen hänvisas ofta till att människan måste stå i fokus. Vikten av en god livsmiljö är centralt, och det finns en bild av 5 att fysisk form och arkitektur formar ramarna för människors dagliga liv. Idag eftersträvas täta och funktionsblandade områden, inte bara av miljöskäl utan också i syfte att skapa möten mellan människor för att göra staden levande och främja integration och trygghet. Motbilden är den modernistiska staden som utöver bilberoendets miljöpåverkan även anses ha påverkan på det sociala livet; den främjar inte möten och utgår inte från människan som måttstock. Segregation är en problematik som ofta lyfts kopplat till social hållbarhet, och i städerna finns en problematik kring delade städer och ökande social polarisering. Den rådande synen är att det finns en koppling mellan segregation och den fysiska miljön, att insatser i den fysiska miljön kan skapa förutsättningar för integration genom att kontaktytor för möten skapas. Inom den sociala dimensionen är fokus idag på så kallade utsatta bostadsområden. I segregationsforskningen lyfter man dock fenomenet white flight, dvs. att det är majoritetsbefolkningens flyttmönster och de resursstarkas bostadsval som driver boendesegregationen. Inte tvärtom (Formas 2011:24). Delaktighet, dialog och kommunikation är ord som ofta kopplas till social hållbarhet. Det handlar om att människor möts och känner tillhörighet, och i dagens globaliserade värld antas det finnas ett större behov av att känna tillhörighet med hemorten, vilket innebär att stadens särdrag får större betydelse. 1 Delaktighet och dialgo handlar också om dagens samstämmiga bild av att medborgardialog är viktigt, dels för att skapa integration och samhörighet, dels som demokratifråga genom att medborgarna är medskapare av det samhälle de lever i. Medborgardialog i planeringen anses också kunna skapa ansvarstagande för det egna bostadsområdet. Så kallade utsatta områden med mycket vandalism har genom medborgardeltagande kunnat minska skadegörelsen. Engström (2012) menar att skapande av engagerade medborgare är en av politikernas största utmaningar. Ryms kulturella aspekter inom den sociala dimensionen eller behövs en egen? Idag framförs en kritik om att det i den traditionella hållbarhetsmodellen kan vara otydligt var kulturella aspekter har sin hemvist. Internationellt finns olika bilder av huruvida de kulturella aspekterna 1 Detta kan också kopplas till tillväxtperspektivet; att orter behöver profilera sig för att locka nya invånare genom att stärka platsens plats konkurrenskraft.

82 hör hemma i den ekonomiska, sociala, eller ekologiska dimensionen. Ibland tillskrivs kulturen också rollen av ett förhållningssätt snarare än en av hållbarhetsdimensionerna, eller som kittet mellan den sociala, ekologiska och ekonomiska hållbarhetsdimensionerna. Det finns dock aktörer som trycker på behovet av en ny fjärde kulturell hållbarhetsdimension. Det tycks finnas både föroch nackdelar av att lägga till en ny dimension till de ursprungliga tre. En fördel kan vara att man stärker aspekter som ofta hamnar i skymundan. En nackdel kan vara att man riskerar att förstärka den sektorisering som idag starkt kritiseras, att olika sektorer håller sig till sin dimension snarare än att man ser hur dimensionerna kan samspela. Flera aktörer har laborerat med att lägga till en fjärde dimension, exempelvis en teknisk dimension, en rumslig dimension, institutionella faktorer, en politisk dimension eller en filosofisk dimension. Värt att notera är också att i SymbioCity-modellen väljer man att tala om en sociokulturell dimension, istället för den traditionella sociala dimensionen. Då både social och kulturell hållbarhet upplevs vara diffusa och då det tycks vara svårt att skilja mellan vilka aspekter som skulle tillhöra den sociala dimensionen respektive en eventuell kulturell dimension, kanske behovet huvudsakligen ligger i att definiera och förtydliga vad de kulturella aspekterna innebär på en lokal nivå? Hur kan sociala och kulturella aspekter framhävas? Beskrivningarna i denna rapport tydliggör ett behov av att lyfta sociala och kulturella aspekter. Nedan diskuteras möjliga ingångar för att göra detta: ta fram riktlinjer, metoder och handböcker som definierar och tydliggör vad sociala respektive kulturella aspekter är och hur man kan arbeta med dem; formulera mätbara mål; beskriv sociala och kulturella aspekter i ekonomiska termer, och synliggöra sociala och kulturella aspekter i samhällsekonomiska kalkyler i syfte att lyfta mjuka värden till samma nivå som andra värden som är lättare att kvantifiera; 6 lyft sociala och kulturella aspekter i kommunernas översiktsplaner, exempelvis kring förutsättningar för att skapa en god livsmiljö, och nyttja översiktsplaneringens processer för att stärka sociala och kulturella aspekter; ekonomiska bidrag för att främja utvecklingen i kommuner och regioner, med fokus på sociala och kulturella aspekter; påverkan genom certifieringssystem. I Sverige pågår just nu ett arbete med att ta fram ett svensk anpassat certifieringssystem för hållbara stadsdelar. Syftet är att certifieringssystemet ska utgöra ett stöd i processen samt tydligöra vilka aspekter som är viktiga att arbeta med; utveckla en arkitekturpolitik. Sveriges nu aktuella handlingsprogram för arkitektur, form och design - Framtidsformer är från 1998, och det framförs kritik att den svenska arkitekturpolitiken slumrat av. I Danmark och Norge har en samlad arkitekturpolitik utvecklats under de senaste åren, både på nationell och lokal nivå. Det finns idag önskemål om att detsamma ska göras också i Sverige och att arkitekturens roll för stadsutvecklingen ska lyftas fram bättre både på nationell och lokal nivå. Urban utvecklingspolitik, arkitekturpolitik och/eller stadspolitik? Då vi i denna rapport nystat i begreppet stadspolitik har vi också nuddat vid de närbesläktade begreppen urban utvecklingspolitik och arkitekturpolitik. Vi uppfattar att stadspolitik idag är ett bredare begrepp än vad urban utvecklingspolitik och arkitekturpolitik är, och med delvis annat fokus. Även om gränsdragningen mellan begreppen är luddig, och begreppen ibland används relativt synonymt, är vår bild att de fokuserar på olika delar av hållbarhetsbegreppet. Stadspolitikens fokus är på miljömässig hållbarhet. Den urbana utvecklingspolitiken fokuserar på sociala aspekter och frågor såsom bostadspolitik, arbetslöshet, utanförskap, integration och delaktighet. Arkitekturpolitiken fokuserar dels på miljömässiga aspekter, dels på kulturella. Tillväxtperspektivet finns med som grund i samtliga begrepp, men med olika ingångar. I det urbana utvecklingsarbetet var grundtanken att även utsatta områden ska ges förutsättningar att bidra till stadens tillväxt. I arkitekturpolitiken ses kulturen som en drivkraft

83 för tillväxt, och platsens identitet har blivit ett konkurrensmedel. Att marknadsföra och profilera regioner, städer och stadsdelar är en del av dagens diskurs. Marknadsföring (av miljömässigt hållbara stadsdelar) finns också inom stadspolitiken. En annan gemensam nämnare är tanken att ökat fokus på städer leder till kraftsamling, och att detta kräver samverkan över gränserna. Stadspolitiken beskrivs som en arena för samverkan, och detsamma tycks gälla arkitekturpolitiken. Urban utvecklingspolitik byggde i sin tur på samstyrning mellan olika aktörer. Sammantaget visar detta på att idag är behovet att samverkan över de traditionella sektorerna och stuprören starkt. Det tycks dock ha funnits en tydligare strategi för samverkan inom den urbana utvecklingspolitiken än vad som idag är uttalat inom stadspolitiken och arkitekturpolitiken. Det tycks därmed finnas flera ingångar för att samordnat fokusera på stadens problem och möjligheter. Vår bild är att efterfrågan av en stadspolitik handlar om behovet av ett proaktivt och strategiskt förhållningssätt kring stadsutvecklingsfrågor. Frågan är huruvida det är mest effektivt att utveckla en stadspolitik och en urban utvecklingspolitik och en arkitekturpolitik? Eller skulle stadspolitiken kunna utgöra det samlade begreppet som både täcker in och samordnar en mängd politikområden som har att göra med stadsutveckling, och som innefattar samtliga hållbarhetsdimensioner? Det skulle dock krävas att dagens drivkrafter kring miljömässig hållbarhet och tillväxtperspektivet utvidgades till att tydligare innefatta också sociala och kulturella drivkrafter. Frågor kring en framtida stadspolitik Vår bild är att efterfrågan av stadspolitik handlar om behovet av ett proaktivt och strategiskt förhållningssätt till stadsutvecklingsfrågor. Med utgångspunkt i detta lyfts i rapporten följande frågeställningar för den fortsatta utvecklingen av stadspolitik: Det finns stora förhoppningar om att stadspolitiken ska bidra till att lösa problem, framförallt kopplade till hållbar utveckling, genom att fokus sätts på staden och på staden i sin helhet. Än så länge uppfattar vi dock stadspolitiken som relativt luddig, och vår bild är att det behövs en tydligare definition av vad stadspolitik är och vad det syftar till. Den nationella stadspolitiken handlar om att skapa arenor där olika politikområden och olika perspektiv kan mötas; att skära frågor om hållbar stadsutveckling på ett nytt sätt. Men hur säkerställa att stadspolitik inte blir en retorisk lösning på en kritik mot stuprör, utan en grund för faktisk sammanlänkning? Vår bild är att detta kräver en tydligare strategi för hur samverkan ska gå till än vad som ännu är utarbetat. Det behövs också att incitament för att aktörerna/sektorerna faktiskt ska samverka och samordnas utvecklas. Att deras intresse av status quo kan vara starka kan utgöra en tröghet. Vi tror också att en framgångsfaktor är att det finns aktörer med det uttalade ansvaret att bygga fora och arenor där frågor kan fångas upp och där processer kan äga rum där aktörer kommer överens om att arbeta i en gemensam riktning och påbörja strategiskt arbete. Här kan den nationella nivån stödja och främja arbete i kommun och region. Vi ser också behov av tydlighet kring hur de olika nivåerna ska kopplas till varandra. Vilka städer åsyftas i stadspolitiken? Politiken och perspektivet på hållbar utveckling har idag ett storstadsperspektiv som kan kännas avlägset för de små orterna. Dessa kan behöva både nationellt och regionalt stöd för att hitta de specifika knäckfrågorna att utgå ifrån. Men, de har också ett eget ansvar i att se sig i sitt sammanhang, och att tillsammans med omgivningen bygga upp en gemensam strategi för att komplettera istället för att konkurrera något som tydliggör vikten av en regional stadspolitik som byggs upp underifrån. Den gängse bilden av den attraktiva och hållbara staden behöver nyanseras. Idag råder två polariserade bilder av staden den goda staden med historia och identitet, en levande och funktionsblandad kvartersstad där människor möts respektive den modernistiska antistaden (Tunström, 2009). Genom att ifrågasätta dessa bilder och ta fram alternativa bilder kan hållbarhetsarbetet drivas framåt och stigmatisering av antistadens invånare undvikas. Kanske är en väg framåt att inte bara tänka hur förorten kan berikas med stadens kvaliteter, utan också hur staden kan berikas med förortskvaliteter det är i förorten en stor del av det dagliga livet levs och förorten berikas med stadens kvaliteter? 7

84

85 Innehållsförteckning Uppdrag, frågeställning och metod...9 Stadspolitik...11 Stadspolitik efterfrågas 11 Fokus på städer i hållbarhetsdiskursen 12 Stadspolitik för att möjliggöra systemperspektiv, helhetssyn och tvärsektoriell samverkan 12 EU-policies påverkar svensk stadspolitik 13 Bilden av stadspolitik 14 Drivkrafter och trögheter 14 Stadspolitik och/eller urban utvecklingspolitik? 14 Stadspolitik ur ett underifrånperspektiv 17 Stadspolitik på kommunal nivå 17 Stadspolitik på regional nivå 19 Hur den nationella nivån kan stödja kommuner och regioner 20 Stöd vid målkonflikter 20 Samordna bebyggelseutveckling och investeringar i infrastruktur 20 Att skapa drivkrafter för storstädernas utveckling 20 Fler stödjande insatser 20 Stadspolitik och ledarskap 22 Stadspolitik för att skapa fora och arenor 22 Stadspolitik i andra europeiska länder 24 Strategisk inriktning för huvudstad, storstad, småstad och landsbygd 24 Satsningar på socialt utsatta områden 25 Frågor kring en framtida stadspolitik 26 Behövs en motbild av staden? 26 Sociala och kulturella aspekter i stadspolitiken?...29 Kultur som en del av hållbarhetsmodellen? 29 Vad är kulturella aspekter konst, kulturarv eller immateriella värden? 30 Vad är sociala hållbarhetsaspekter? 32 Ryms kulturella aspekter inom den sociala dimensionen eller behövs en egen? 35 Hur kan sociala och kulturella aspekter framhävas? 36 Stadspolitik eller arkitekturpolitik? 38 Stadspolitik som det samlade begreppet? 39 Referenser

86

87 Uppdrag och metod WSP har tagit fram denna rapport vilken utgör en fördjupad studie inom regeringsuppdraget Främjande av hållbar stadsutveckling som Boverket har i samverkan med Formas, Riksantikvarieämbetet och Arkitekturmuseet. Fokus är på begreppet stadspolitik, och syftet är att spegla diskursen 1 ; vem är aktiv i att driva frågan om stadspolitik och vad är det egentligen för argument som framförs? Och vad innebär stadspolitik för hållbar stadsutveckling på regional och kommunal nivå. Ett särskilt spår i rapporten rör sociala respektive kulturella hållbarhetsaspekter. Hur talar man idag om sociala och kulturella aspekter - hur laddas begreppen? Och hur kan kommuners och regioners arbete med sociala och kulturella perspektiv på hållbar stadsutveckling främjas? Därtill har intervjuer genomförts med fyra kommunala tjänstemän i syfte att särskilt belysa hur den kommunala nivån idag arbetar med sociala och kulturella aspekter, hur de uppfattar stadspolitik, och hur de uppfattar att den nationella nivån skulle kunna stödja den kommunala nivåns arbete med hållbar stadsutveckling. Dessa tjänstemäns röster presenteras löpande i texten. Författarna ansvarar för innehållet i rapporten. Boverket har inte tagit ställning till de rekommendationer och slutsatser som presenteras. Rapporten bygger på en genomgång av ett urval policydokument, myndighetsrapporter, utvärderingsrapporter, forskningsöversikter samt ett par doktorsavhandlingar, med tonvikt på referenser från Sverige. För att tydliggöra rösterna inkluderar texten många citat. 1 Utgångspunkten för diskurser är antagandet att kunskap är en social konstruktion och att vi genom språket formar en mental bild av verkligheten vi ser det vi säger (Orrskog, 2002). Diskursen innehåller därmed olika sanningar i fråga om vad som är rätt och fel, vilket i sin tur påverkar hur vi handlar. (Winther Jørgensen & Philips, 2000). 11

88

89 Stadspolitik Det är många aktörer som verkar inom hållbar stadsutveckling och från många håll lyfts idag behovet av en stadspolitik. Ämnet diskuterade exempelvis under 2012 års politiska vecka i Almedalen då Delegationen för hållbara städer höll ett seminarium på temat Behöver städerna en nationell stadspolitik? och Sveriges Arkitekter ett på temat Dags för en stadsminister?. Våren 2012 höll Boverket seminariet Samtal om stadspolitik. Men vem är aktiv i att driva frågan om stadspolitik och vad är det egentligen för argument som framförs? I detta kapitel diskuteras vad stadspolitik sägs vara på nationell, regional och kommunal nivå, samt vad nyttan av en nationell stadspolitik kan vara för kommuners och regioners arbete med hållbar stadsutveckling. Stadspolitik efterfrågas Vi uppfattar att den gemensamma nämnaren vad gäller begreppet stadspolitik är att det handlar om en politik som fokuserar på staden, och att det handlar om staden i sin helhet. Vår bild är också att de argument som förs fram för införande av en stadspolitik i Sverige framförallt är kopplade till två föreställningar. Dels att det idag är fokus på städer i hållbarhetsdiskursen, och att det därför vore logiskt att utveckla en stadspolitik. Idag saknar Sverige en stadspolitik medan det däremot finns en glesbygdspolitik (t.ex. Ullstad 2008; Delegationen, 2012b). Dels att brist på helhetssyn och tvärsektoriell samverkan anses utgöra ett hinder för hållbar utveckling. Stadspolitik framställs som en möjlig arena för samverkan. Detta överensstämmer också med den bild som framfördes i samband med Boverkets seminarium Samtal kring stadspolitik som hölls våren Där lyftes behovet av en samlad stadspolitik; dels i syfte att sätta frågor kring stadsutveckling på kartan; dels i syfte att skapa en arena för diskussion. Värt att notera är att i diskursen är argument för uppbyggnad av en nationell stadspolitik särskilt tydlig. Vid sidan av ovanstående två föreställningar är argument för införande av en stadspolitik påverkade av policies på EU-nivå. Detta utveckas nedan. 13

90 Fokus på städer i hållbarhetsdiskursen Idag bor en större andel av jordens befolkning i städer än på landsbygden, och framöver bedöms befolkningstillväxten framförallt ske i urbana områden, särskilt i utvecklings- och tillväxtekonomier i Asien och Afrika (t.ex. Boverket m.fl. 2011: 9; Ranhagen, 2012). I Sverige bor idag 80 procent av befolkningen i tätorter, en andel som stadigt ökar särskilt i de tre storstadsområdena (Boverket m.fl., 2011: 9). 1 En kunskapsöversikt över hinder för hållbar stadsutveckling (Fredriksson, 2012) visade på att idag ses städerna som en nödvändig fokus i arbetet med hållbar utveckling, och då särskilt med hänvisning till följande tre motiv: Städerna orsakar problem. Vi står idag inför ett globalt omfattande klimathot, och städerna har stora ekologiska fotavtryck och står för en proportionellt stor andel av utsläpp av växthusgaser. Utöver denna globala påverkan finns i städerna också lokala problem att hantera i form av buller och avgaser. I städerna finns också stora sociala problem. Man talar om delade städer och ökande social polarisering (Mukhtar-Landgren, 2012: 60-61). Konkurrens mellan städer, och mellan stad och landsbygd är en ytterligare problematik. Internationellt talar man om shrinking cities avbefolkningsorter. I en svensk kontext lyfter Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011: 9-10) problematiken att mindre tätorter, framförallt i Sveriges inland, drabbats av ekonomiska och industriella strukturomvandlingar med utflyttning, minskad service, arbetslöshet och sociala problem till följd. Städerna utgör möjligheter. Den bild som förs fram handlar framförallt om en tät stad där korta avstånd främjar gång och cykeltrafik, och där befolkningskoncentrationen ger underlag till kollektivtrafik. Dessutom finns en stark bild av städer som tillväxtmotorer och att det idag är städerna som driver landets ekonomi genom kunskapsintensiva näringar och tjänstesektor. 2 Nära kopplat till detta är bilden av städer som attraktiva miljöer. Det urbana livet lockar med sitt utbud av varor, service och kulturaktiviteter. Här finns mötesplatser som möjliggör sociala kontakter och utvecklandet av kreativa idéer (Sveriges kommuner och landsting, 2010: 7). Man vänder sig särskilt till en välutbildad befolkning the creative class - och i storstäderna finns också en högre andel välutbildade jämfört med resten av landet. Städerna har en roll som maktaktörer och pådrivare i arbetet med hållbar utveckling. Delegationen för hållbara städer (Delegationen) lyfter att en viktig slutsats från klimatmötet i Durban är att städer måste gå före och driva utvecklingen i en hållbar riktning. (Delegationen, 2012b: 13-14) För att hantera stadens problem och för att tillvarata dess möjligheter att ställa om utvecklingen i en hållbar riktning - en omfattande omställning som måste gå snabbt, särskilt pga. det globala klimathotet - anses politisk vilja behövas. Idag lyfts behovet av stadspolitik i svenska rapporter och av svenska myndigheter och aktörer. Stadspolitik för att möjliggöra systemperspektiv, helhetssyn och tvärsektoriell samverkan Den stad som idag eftersträvas är en tät och blandad stad där människor möts, och där en hållbar livsstil underlättas. Denna stad ställs idag i motsats till den modernistiska staden där funktioner separerades från varandra fysiskt, och där bilen blev medlet för ta sig mellan stadens öar (Delegationen, 2012a: 16). Bilden är att det idag finns ett behov av att väva samman stadens funktioner, och begrepp såsom stadsläkning används. En helhetssyn och 1 Med internationella mått bor dock endast 25 procent av den svenska befolkningen i tätorter, dvs. städer med över invånare. OECD klassar endast Stockholms län som övervägande urbant, medan både Malmö och Göteborg klassas som övervägande ruralt. (Boverket m.fl.; 2011: 9) 14 2 Detta antagande bygger på en internationellt etablerad idé om en ny rumslig ordning; nedgången i tillverkningsindustrin, internationalisering av ekonomin och informationsteknologins intåg har lett till att städer ses som noder i den globala ekonomin. (Mukhtar-Landgren, 2012: 60, från Sassen 2001)

91 en förståelse för staden som ett komplext och föränderligt system anses krävas för att åstadkomma detta. Det anses också att dagens stuprör måste ersättas av ett organisatoriskt systemtänk. Att förverkliga visionen om den sammanhållna och mångfunktionella staden förutsätter helhetssyn, samverkan och ett organisatoriskt systemtänkande, i motsats till dagens sektoriserade stuprörstänkande och stuprörsagerande där varje aktör prioriterar sitt särintresse, och varje problem hanteras skilt från andra problem (Delegationen, 2012a: 16). Återigen framförs kritik mot modernismens stadsutveckling. Enligt Delegationen är dagens stuprörsproblematik ett arv från modernistisk planeringstradition, som förvisso varit till stor nytta för samhällsutvecklingen genom att bidra till effektiviseringsvinster och underlätta ansvarsfördelning, men som idag leder det till att det blir svårt för aktörer att få till den samverkan och de helhetslösningar som dagens komplexa hållbarhetsproblematik anses kräva. En liknande bild framförs av Sveriges kommuner och landsting (2010: 5): den rådande sektorspolitiken [ ] riskerar att bli ett hinder för utvecklingen av våra städer. Den försvårar ett helhetsperspektiv. EU-policies påverkar svensk stadspolitik Efterfrågan på en svensk nationell stadspolitik har också en koppling till direktiv på EU-nivå. Leipzigstadgan från 2007 angav en strategisk riktning för hållbar utveckling av Europas städer. Toledodeklarationen från 2010 är en fortsättning på Leipzigstadgan och avsikten är att ge de urbana frågorna en stärkt roll i politiken och EU:s territoriella agenda samt att genom genom ett integrerat förhållningssätt lägga grund för en smartare, mer hållbar och socialt inkluderande stadsutveckling (Boverket m.fl., 2011: 17; 32). Delegationen (2012: 27) hänvisar till att flera länder tagit dessa europeiska direktiv som utgångspunkt för en nationell stadspolitik för hållbar utveckling, och menar att Sverige måste följa efter. Det finns en tydlig samstämmighet om att brist på systemsyn, helhetssyn och samverkan över sektorsgränser utgör ett centralt hinder mot hållbar utveckling. Stadspolitik framställs som en lösning på detta genom att utgöra en plattform för samordning och gemensamt agerande. Stadspolitik ses som en arena där en mängd politikområden kan mötas, såsom boende, naturmiljö, kultur, folkhälsa, ekonomisk konkurrenskraft, energi, klimat, välfärd, sysselsättning och arkitektur (t.ex. Delegationen, 2012a; Engström & Ingelstam, 2010; Fredriksson, 2012). Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011: 15) menar att dessa politikområden betraktas och behandlas dock alltför ofta som sakområden skilda från varandra och har oftast enskilda departement eller centrala myndigheter som huvudmän och initiativtagare. Dessa aktörer, liksom också Delegationen (2012b: 25) efterlyser att samordning av olika politikområden utvecklas. 15

92 Bilden av stadspolitik När avsaknaden av stadspolitik påtalas, är vår bild att man framförallt avser avsaknad av explicit respektive samordnad stadspolitik. Explicit stadspolitik är direkt riktad mot städerna, till skillnad från implicit stadspolitik som visserligen inte är direkt riktad mot städer, men som påverkar dem. Exempel på explicit stadspolitik är nationella program, ekonomiska medel och lagstiftning. Exempel på implicit stadspolitik är bostadspolitik och transportpolitik. Vidare kan partiell stadspolitik skiljas från samordnad stadspolitik. Partiell stadspolitik är sektorsorienterad och kan vara riktad direkt mot städer eller stadsområden. Det är först när dessa sektorsområden samlas i en gemensam strategi som stadspolitiken kan benämnas som samordnad. (Tillväxtanalys, 2011: 8. Se också Bradley m.fl., 2004) Som framgår av avsnitten ovan är den bild som idag framförs att stadspolitik ska vara tvärsektoriell och täcka in en mängd politikområden som på olika sätt har med stadsutveckling att göra. Därtill är bilden att stadspolitik måste spänna från det lokala till det globala. Stadspolitik ska utgå från individen; stadspolitik ska se staden i sin helhet; staden ska ses i sitt regionala sammanhang; kopplingen mellan stad och landsbygd ska beaktas; och stadens påverkan av och påverkan på globala system måste också beaktas. Exempelvis menar Boverket, Formas, Riksantikvarieämbetet och Arkitekturmuseet (2011: 15) att det behövs en särskild satsning på en tvärsektoriell stadspolitik som utgår från människan och hennes behov. Betydelsen av att koppla samman ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella aspekter behöver klargöras som en framtida stadspolitisk målsättning. Att städer idag utvecklas i såväl en lokal, regional, nationell och global kontext är också väsentligt att poängtera, liksom sambanden mellan urbant och uralt. Likaså att enskilda städer ingår i olika system av städer, så kallade stadssystem som ser olika ut beroende på vilket perspektiv som anläggs för att förstå ett urbant utvecklingssammanhang. Drivkrafter och trögheter Den svenska stadspolitikens drivkrafter tycks dels handla om ekonomi att skapa välfungerande tillväxtmotorer; dels om hållbar utveckling, där särskilt miljöproblematiken accentuerat ett behov av tätare och bättre sammanvävda städer. 3 Ett hinder att överbrygga för den svenska stadspolitiken är enligt Engström (2012: 10) den bild som fortfarande finns av staden som tärande och onaturlig, och att stadsutveckling sker på någon annans småstädernas och landsbygdens bekostnad. Nilsson (2007) pekar på att Sverige traditionellt har fokuserat på glesbygdsutveckling snarare än på stadsutveckling, och att man tidigare snarare haft som ambition att motverka utbredningen av storstadsregionerna. Nilsson och Engström tolkar att anledningar till detta är att Sverige urbaniserades sent, att Sveriges tätorter internationellt sett är små, och att landets befolkning är förhållandevis liten medan ytan är stor. Engström lyfter som en ytterligare faktor att städer inte längre är en politisk administrativ nivå. Stadsrättigheter försvann definitivt med kommunreformen 1971 och kommunerna ansvarar, med något enstaka undantag, för såväl stadsbygd som landsbygd. Stadspolitik och/eller urban utvecklingspolitik? Dagens stadspolitik är nära besläktad med den urbana utvecklingspolitik som bedrivits under de senaste decennierna och som till stor del handlat om statliga stöd riktade till utsatta bostadsområden i storstadsregionerna. Ett exempel är Storstadssatsningen som pågick , vars syfte var att skapa förutsättningar för tillväxt, samt att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsområdena (Statskontoret, 2010: 23-24) Dessa två drivkrafter sätts ibland också ihop, och enligt Delegationen (2012a: 14) har klimatåtaganden och hållbarhet blivit ett sätt för städer att profilera sig; Exempelvis arbetar Köpenhamn med målsättningen att vara den första koldioxidneutrala huvudstaden i världen år Malmö siktar på att vara världsbäst på hållbar stadsutveckling år Bilden är, menar Delegationen (2012: 7), att tillväxt är en förutsättning för allmän välfärd, och man sätter en stark tilltro till att klimathotet kan avvärjas med ny och effektiv teknik.

93 2008 trädde förordningen (2008: 348) om urbant utvecklingsarbete i kraft. Det fanns en tydlig koppling till regeringens integrationspolitik och målet var att minska antalet stadsdelar som präglas av utanförskap samt att minska antalet individer som befinner sig i utanförskap inom dessa stadsdelar. Tillväxtperspektivet var drivande genom grundtanken att även utsatta områden ska ges förutsättningar att bidra till stadens tillväxt. Fyra fokusområden formulerades: arbete, utbildning, trygghet och tillväxt. Man betonade att det krävs att förutsättningar ges på såväl individnivå, som på områdes-, kommun- och regionnivå. Man betonade också kopplingen mellan urban utvecklingspolitik, samhällsplanering och hållbar stadsutveckling. (Regeringskansliet, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, 2008; Statskontoret, 2010) I samband med att förordningen löpte ut 2012 gick det urbana utvecklingsarbetet in i en ny fas. Fokus riktades nu istället på utvärdering, kunskapsinhämtning, kunskapsutbyte och kunskapsspridning. Kommuner med stadsdelar som uppfyller kriterier i fråga om låg försörjningsfrekvens, hög andel långvarigt försörjningsstöd och låg gymnasiebehörighet ska kunna få kunskapsstöd och statistik från SCB och Brottsförebyggande rådet. (Regeringskansliets hemsida Arbetsmarknadsdepartementet) Vår bild är att den urbana utvecklingspolitikens fokus är på sociala hållbarhetsaspekter (se vidare senare i denna rapport) genom frågor såsom bostadspolitik, arbetslöshet, utanförskap, integration och delaktighet, till skillnad från stadspolitiken som fokuserar på frågor kopplade till den ekologiska hållbarhetsdimensionen. Det finns dock en tydlig koppling mellan de två begreppen i fråga om tillväxtperspektivet. Mukhtar-Landgren (2012: 192) talar om den urbana utvecklingspolitikens två skilda bilder av planeringens syfte: att öka tillväxten - planering för framsteg - respektive att minska utanförskapet - planering för gemenskap. Hon menar att dessa vanligtvis förstås som två olika företeelser, även om de ryms inom en och samma stad; å ena sidan en framtids- och framstegsstad präglad av kunskap, information och upplevelser, å andra sidan en stad med ökande arbetslöshet, sociala klyftor och otrygghet. Uppdelningen mellan framsteg och gemenskap innebär därmed också en uppdelning mellan stadens invånare, där vissa invånare bidrar till framstegen, andra hotar dem. 17 Det bör dock noteras att begreppen stadspolitik och urban utvecklingspolitik ibland används relativt synonymt. Exempelvis tolkar verksamhetschefen för Mångkulturellt centrum i Botkyrka att stadspolitik och urbanpolitik till stor del handlar om samma sak, men medger då att hans starka förortsperspektiv påverkar hans bild av staden, vilket har till följd att han lägger in begrepp som segregation och mångfald i stadspolitiken. För mig är stadspolitik inget nytt, inget annorlunda. Däremot är det kanske en politisk möjlighet att hitta en ny ingång ett nytt program för att attackera etablerade problem. Också tillväxtperspektivet gör att gränsdragningen mellan de två begreppen kan bli luddig. År 2002 inbjöd Stockholms dåvarande Regionplane- och trafikkontor till diskussion på ämnet urbanpolitik med anledning av den då nyantagna RUFS Man definierade då urbanpolitik som en sammanhållen nationell politik riktad mot större städer. Urbanpolitik utgår från att storstäder skiljer sig från andra städer inte bara genom sin storlek; de har både sina unika förutsättningar för utveckling och sina särskilda problem. Urbanpolitik har därför två kompletterande och sammanhängande mål: att skapa möjligheter för långsiktigt hållbar tillväxt och att bemästra de sociala problemen. Urbanpolitik utgår från ett nationellt perspektiv och förutsätter att regional utveckling inte är ett nollsummespel; storstäder har förutsättningar att fungera som draglok för nationen förutsatt att de får goda utvecklingsmöjligheter (Regionplane- och trafikkontoret, 2002: 2). Man var särskilt intresserad av nya nationella incitament samt anpassning av regelsystem i syfte att inte bromsa storstäderna. Diskussionen då har alltså en tydlig likhet med vad som diskuteras idag. Med hänvisning till bilden av stadspolitik som beskrivs i avsnittet ovan är vår slutsats dock att stadspolitik idag är ett bredare begrepp än vad urban utvecklingspolitik är, och med ett delvis annat fokus, särskilt i fråga om miljömässigt hållbar utveckling. Kraftsamling genom samverkan En ytterligare gemensam nämnare mellan stadspolitiken och den urbana utvecklingspolitiken är betoningen på samverkan. I syfte att effektivisera resursanvändningen var syftet att det urbana utvecklingsarbetet skulle genomföras i samverkan mellan kommuner och andra aktörer,

94 och genom lokal samordning mellan de viktigaste myndigheterna (Regeringskansliets hemsida Arbetsmarknadsdepartementet). Detta skulle ske inom ramen för ordinarie verksamhet, vilket skiljer mot Storstadssatsningen vilken drygt två miljarder hade avsatts för att genomföra. Nu menade man dock att särskilda projektmedel inte skulle kunna utgöra en långsiktig lösning (Statskontoret, 2010: 23-24;28). Lokala utvecklingsavtal mellan stat och kommun tecknades om en gemensam satsning (Statskontoret, 2010: 27). Inom ramen för Storstadsatsningen hade lokala utvecklingsavtal tecknats för 24 bostadsområden i sju kommuner. 4 Nu omfattades 38 stadsdelar i 21 kommuner av lokala utvecklingsavtal (Regeringskansliet, Integrationsoch jämställdhetsdepartementet, 2008). Som motprestation krävdes en minst lika stor kommunal insats som det statliga stödet (Mångkulturellt centrums hemsida). Statskontoret att det urbana utvecklingsarbetet har skapat ett mervärde genom att de utpekade stadsdelarna har uppmärksammats och att resurser har styrts till dessa. Vidare har arenor skapats inom vilka aktörer som vanligtvis inte träffas kan mötas för att diskutera gemensamma problem och insatser. Vår bild är att ett ökat fokus på städer som leder till kraftsamling är vad man vill åstadkomma även med stadspolitiken, liksom grundtanken att detta kräver samverkan, och att arenor för samverkan därför måste skapas. Det tycks dock ha funnits en tydligare strategi för nivåsamverkan inom den urbana utvecklingspolitiken än vad som idag är uttalat inom stadspolitiken. Polisen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fick i uppdrag att ingå i lokala partnerskap tillsammans med dessa kommuner. Lokala partnerskap skulle också ingås med privata och ideella aktörer. Syftet med partnerskapen var att främja samverkan mellan aktörer i syfte att driva det urbana utvecklingsarbetet framåt (Regeringskansliets hemsida Integrations- och jämställdhetsdepartementet). Detta angreppssätt uppskattas av verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka; vad jag gillade med urbanpolitiken var att man var tydlig med att det handlade om samstyrning. De olika aktörerna finns närvarande på platsen, t.ex. arbetsförmedlingen och försäkringskassan.. När Statskontoret 2010 utvärderade satsningen på urbant utvecklingsarbete drog man slutsatsen att det är svårt att påvisa konkreta effektivitetsvinster inom myndigheterna, och att få insatser helt kan härledas till de lokala utvecklingsavtalen. Statskontoret (2010: 8) menar dock att arbetet troligtvis har skapat mervärden utifrån följande logik: det urbana utvecklingsarbetet [ ] bygger på två huvudsakliga idéer; dels att ett ökat fokus på de utvalda stadsdelarna ska leda till en kraftsamling, dels att synergieffekter ska uppstå genom ett mer samlat agerande från stat och kommun. Utifrån en sådan tolkning bedömer 4 Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Haninge, Huddinge och Södertälje (Statskontoret, 2010). 18

95 Stadspolitik ur ett underifrånperspektiv I diskursen är det framförallt en nationell stadspolitik som efterfrågas. Som tidigare beskrivits är syftet att få till vad som uppfattas som en nödvändig fokus på städer. Exempelvis menar Sveriges Arkitekter (Ullstad, 2008) att det vore logiskt att utveckla en nationell stadspolitik då staden är i fokus i hållbar utveckling, och pekar på att idag har Sverige en glesbygdspolitik men saknar en stadspolitik. På liknande sätt framhåller Delegationen (2012b: 25) avsaknaden av mål för stadsutveckling på nationell nivå när det finns mål för areella näringar, landsbygd och livsmedel. Argument för en nationell stadspolitik handlar, som beskrivs ovan, också om möjligheten att samordna olika politikområden. Stadspolitik, menar man, kan vara ett redskap för att samordna statens sektorsintressen (Delegationen, 2012a: 27). På nationell nivå framstår därmed stadspolitik som ett instrument för att få myndigheter och departement att prata med varandra om den hållbara och attraktiva staden, och lägga grund för gemensamt agerande. I syfte att nysta bortom dagens fokus på en nationell stadspolitik diskuteras nedan hur den kommunala och regionala nivån kommer till uttryck i stadspolitiken. Stadspolitik på kommunal nivå Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011: 15) lyfter Malmö som ett exempel på hur man genom stadspolitik lyft staden ur en kris och skapat en ny historia framgångssagan om hur Malmö gått från nedgången industristad till en kunskapsstad i ramkant. I en avhandling om stadspolitik i just Malmö (Dannestam, 2009) definieras stadspolitik som en lokal politik som till skillnad mot kommunal olitik markerar staden; vanligtvis handlar det om storstäder. 5 Dannestam kopplar samman stadspolitik med två samtida fenomen. Dels handlar det om en föreställning om regional konkurrens och behovet av en tillväxtorienterad politik och entrepreneuriella strategier såsom platsmarknadsföring. Urban och regional konkurrens gör att lokala beslutsfattare måste vara inriktade på att fånga flöden av kapital (investeringar), produktion (företagslokaliseringar) och arbetskraft (åtråvärda grupper av människor) genom att öka platsens attraktivitet i syfte att stärka dess konkurrenskraft (Dannestam, 2009: 106). Det handlar också om en föreställning om att detta drivs genom en nätverkspolitik och ett ömsesidigt beroende mellan offentliga och privata aktörer. Även om den svenska planlagstiftningen utgår från ett kommunalt planmonopol 6 bygger utveckling idag på ett nära samspel mellan kommun och andra aktörer, något som brukar kallas governance. Sveriges kommuner och landsting (2010: 6) pekar på att kommunens roll har förändrats, och idag till stor del handlar om att samordna, samverka och processleda, samt att ansvara för helhetsperspektivet. Också Engström (2012: 48) hänvisar till att idag krävs andra styrningsformer än tidigare. Begreppet governance handlar om att hantera relationerna mellan olika aktörer för att i samspel forma stadens utveckling. Det är också i detta som Engström ser att stadspolitiken kommer in på den kommunala nivån; det handlar om att anamma ett strategiskt utvecklingsperspektiv istället för den en-plan-i-tagetplanering som svar på byggherreinitiativ som idag råder i många kommuner. På likande sätt menar Sveriges Arkitekter (2009: 32) att Staden utvecklas hållbart när kommunen formulerar en tydlig spelplan för marknadens aktörer och lägger fast den långsiktiga inriktningen för kvalitet och hållbarhet. Planeringsteoretikern Patsy Healey (2007: 4) skiljer mellan tre typer av governance : samverkan mellan offentliga aktörer på olika nivåer ( multilevel governance ), samverkan och partnerskap mellan offentliga och privata aktörer, samt empowerment of citizens, vilket handlar om att involvera medborgare och svaga grupper i planering och utveckling. I tillväxtperspektivet är de två första formerna av 5 Dannestam (2009: 287) påpekar dock också att lokal stadspolitik inte enbart är just lokal i och med att städerna både är del och medskapare av större sammanhang. 6 Dvs. att kommunen sätter ramarna för mark- och vattenanvändning inom den egna kommunen. 19

96 governance särskilt framträdande, dvs. att kommunen leder utveckling tillsammans med andra offentliga och privata aktörer. Den tredje formen av governance, medborgardeltagande, är nära kopplat till den sociala dimensionen, dels i form av att ge möjlighet till inflytande, dels i syfte att skapa engagerade samhällsmedborgare (se vidare senare i denna rapport). Engström (2012: 50) uttrycker det på följande vis; Stadspolitik har med människor att göra. Att involvera medborgarna i en dialog om den hållbara staden är den kanske största utmaningen som politikens företrädare har. Och samtidigt den största potentialen till omvandling med engagerade medborgare som ser längre än till sin egen bakgård. Det krävs tydlighet med vad medborgarna själva och i förening förväntas ta ansvar för. Stadspolitik eller politik för attraktivitet och tillväxt? Det tycks dock inte vara självklart att faktiskt tala om stadspolitik på den kommunala nivån. Några av de tjänstemän som intervjuats inom ramen för denna kunskapsöversikt menar att detta snarare kan vara problematiskt. Umeås planeringschef talar exempelvis hellre om tillväxtambitioner. Umeå har satt som mål att växa från dagens invånare till senast 2050 i syfte att bli det Norra Storstadsalternativet. Hennes tolkning är att stadspolitik kan vara ett laddat ord i Sveriges norra delar, dels då det finns ett stort omland som inte är stad; dels då det finns andra norrländska städer som konkurrerar om storstadsambitionerna. Inte heller Örnsköldsviks kultur- och fritidschef använder sig av ordet stadspolitik, utan väljer istället att tala om stadens karaktärer såsom trygg, vacker och utmanande. Hon menar dock att det arbete som redan idag bedrivs skulle kunna ges ett tydligare stöd om kommunen bedrev en stadspolitik. Stadspolitiken skulle också kunna vara ett stöd för bygd och stad i balans, menar hon. En attraktiv stad är viktigt för hela kommunen. Örnsköldsviks kommun har också bedrivit satsningar på att göra staden mer attraktiv, exempelvis den stadskärneutvecklingsprocess som påbörjades 1997 och som bedrivits i nära samverkan med näringslivet. Satsningen handlade om att få till en differentiering av utbudet, att inte externhandel ska tömma centrum på butiker, men också om att centrum upplevdes som tråkigt. Kultur har setts som en tillväxtfråga i detta utvecklingsarbete. Satsningen har lett till stort engagemang, och upplevs som särskilt lyckad i och med att Örnsköldsvik har blivit utnämnd till Årets stadskärna vid två tillfällen. En annan satsning av stadspolitisk karaktär är att Umeå kommer att vara Europas kulturhuvudstad under Liksom i Örnsköldsvik ses kulturen som drivkraft för utveckling, och tillväxtperspektivet är tydligt; Satsningen på Europas Kulturhuvudstad ingår i Umeås långsiktiga utvecklingsstrategi fram till år Utmärkelsen kommer att påskynda investeringar och tillväxt. [ ] Umeå kommer att bli mer attraktivt för studenter, inflyttare, entreprenörer, kreatörer och investerare. Man tänker sig dock också att satsningen inte bara ska bidra till Umeås utveckling utan till utveckling av hela den nordliga regionen. Projektet genomförs av Umeå kommun tillsammans med andra kommuner, föreningar och näringsliv i Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland och Jämtland. Man har också ekonomiskt stöd från den svenska regeringen och från EU. (Umeå kommuns hemsida) Ovanstående exempel bekräftar Dannestams bild av stadspolitik på lokal nivå som en tillväxtorienterad politik som drivs genom governance även om man på tjänstemannanivå kan vara skeptisk till ordet som sådant. Översiktsplanen som stadspolitiskt instrument? Oavsett om man på kommunal nivå väljer att tala om stadspolitik eller politik för tillväxt har översiktsplanen, genom sin centrala roll i svensk planlagstiftning, potential att utvecklas till ett viktigt instrument för strategiskt utveckling. Lagstiftarens syfte är att kommunen håller en aktuell översiktsplan som visar på riktning för framtida utveckling och som vägleder beslut. Idag fungerar dock översiktsplanen inte som ett sådant verktyg i många kommuner, ungefär en tredjedel av kommunerna har en översiktsplan från 1990-talet, och på många håll har den blivit en hyllvärmare snarare än ett aktivt strategiskt instrument (Fredriksson, 2011). Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet 20

97 (2011: 25) lyfter att man vill verka för att tillsammans med kommunerna utveckla översiktsplaneringen mot mera visionära, strategiska grepp om en hållbar utveckling. Nyckeln är att anamma ett strategiskt och proaktivt utvecklingsperspektiv, istället för ett traditionellt reaktivt. Översiktsplanens potential som stadspolitiskt och strategiskt instrument ligger framförallt i dess politiska dimension att peka ut en riktning för utveckling. Poängen är att tänka efter före och därmed undvika att beslut fattas som inte ligger i linje med en önskad utveckling. Att det handlar om just en riktning snarare än detaljstyrning ger flexibilitet att hantera det som händer under tidens gång, och ödmjukhet för att det kan finnas flera sätt att uppnå ett önskat mål. Potentialen ligger också i att översiktsplanen till sin natur erbjuder systemperspektiv och helhetssyn, och nyckeln till ett strategiskt tänk är att den egna kommunen ses i ett större sammanhang vad påverkas vi av? (Fredriksson, 2011) Översiktsplanens potential som stadspolitiskt instrument har också att göra med de processer som sätts igång genom ett planarbete. De möjligheter plan- och bygglagen (PBL) erbjuder som plattform för dialog om stadens utveckling bör utnyttjas och utvecklas. Hur människor värdesätter sin stad och hur samtal och levande diskussion kan kopplas till planeringsprocesserna bör vara i fokus. Såväl medborgare som planerings- och byggprocessens aktörer bör involveras med utgångspunkt i befintliga miljöer och dem som befolkar dem måste även ett förvaltningsperspektiv på staden och stadslandskapet som går utöver PBL-instrumenten diskuteras (Boverket m.fl., 2011: 24). I nästa kapitel lyfts översiktsplanens potential att synliggöra sociala och kulturella aspekter. Stadspolitik på regional nivå I dagens diskurs finns en tydlig bild av att städer måste ses som tillväxtmotorer i regionala nätverk. Den ökade rörligheten anses öppna tillväxtmöjligheter. Regionförstoring anses bidra till ekonomisk tillväxt, delvis på grund av att arbetskraften är mer rörlig och lättare kan nå nya tillväxtbranscher jämfört med i mindre regioner (Bradley, m.fl., 2004: 15). I Stockholms fall är bilden inte bara som motor för regionen, utan för hela landet (t.ex. Regionplaneoch trafikkontoret, 2002). För att pendling och regionförstoring ska fungera såväl ur ett ekologiskt som ur ett socialt perspektiv menar Engström (2012: 47) att infrastruktur och kollektivtrafik är viktiga uppgifter stadspolitik på en regional nivå. Stadpolitik på regional nivå handlar framförallt om att driva en regional integration, menar han. Vid Boverkets Samtal om stadspolitik (2012) framhölls stadspolitikens koppling till regionalpolitik, och att arbetsmarknadsregionerna är en viktig utgångspunkt för tillväxt. Vid Delegationens seminarium i Almedalen (2012) pekade kommunstyrelsens ordförande i Lund på det regionala perspektivet och beskrev hur städerna i Skåne både är beroende av varandra och samarbetar med varandra. Ett exempel på detta är de tio kommuner som samverkar under namnet Skåne Nordväst (Engström & Fredriksson, 2010b). Inledningsvis var arbetet fokuserat på ekonomiska synergier genom samverkan inom områden såsom räddningstjänst, turism, avfall, brottförebyggande arbete och bibliotek. Arbetet har därefter mognat till att driva gemensamma frågor som gynnar regionen, och man har bland annat diskuterat möjligheten att ta fram en gemensam strategi för ett sammanhängande stadslandskap. En nyckel för stadspolitik på regional nivå rör kopplingen mellan kommunerna i regionen och mellan kommun och region. Detta lyfts exempelvis som en slutsats av projektet Den Goda Staden; Det regionala perspektivet måste återfinnas i kommunernas strategier vilka i sin tur bildar grund för regionala utvecklingssträvanden. Den regionala planeringen måste hantera stadsutveckling i dialog med kommunerna en regional stadspolitik (Engström & Ingelstam, 2010: 21). En slutsats av studie kring kopplingen mellan regionala utvecklingsprogram och kommuners översiktsplaner är att regionens utvecklingsstrategi måste bygga på lokalt viktiga frågor som sätts i sitt regionala sammanhang, kopplas till regionens förutsättningar, och prioriteras utifrån sin regionala nytta (Engström, Fredriksson & Hult, 2010). Studien visade att en framgångsfaktor är att sätta igång samtidiga processer kring översiktsplanering och regional utvecklingsplanering. Därigenom skapas förutsättningar för en ömsesidig förståelse för vilka frågor som är viktiga, och att kommunerna ser hur de kan komplettera varandra, istället för att konkurrera. 21

98 Engström (2011: 49) lyfter behovet av att regionala aktörer får en tydligare roll- och ansvarsutdelning. Enligt Kungliga Vetenskapsakademin (2010) saknas idag de förutsättningar i form av tydliga regionala ansvarsområden som behövs för att kommunernas planering ska kunna sättas i ett regionalt sammanhang. Till skillnad från många andra europeiska länder har Sverige inte heller fysisk planering på regional nivå. Delegationen (2012a: 27-28) påtalar ett behov av att utveckla instrument för regional planering. Man framhåller dock rollen som vägvisare snarare än att reglera; En nationell stadspolitik bör [ ] inte utformas som ett hierarkiskt och låsande system där regionala planer låser in kommunernas översiktsplaner. Istället bör den fungera som en vägledande strategi och riktningsvisare som förutsätter dialog snarare än fler bestämmelser. Hur den nationella nivån kan stödja kommuner och regioner Sveriges kommuner och landsting (2010: 3) lyfter i sitt positionspapper att en svensk nationell stadspolitik behövs för att främja och ge förutsättningar för en utveckling av hållbara städer, den ska utgå från och stödja den kommunala och regionala nivån i deras arbete [ ]. Delegationen (2012b: 30) påpekar att staten sätter ramarna för övriga aktörer och därför kan underlätta, visa vägen och vara pådrivande i arbetet med hållbar stadsutveckling. Och vid Delegationens seminarium i Almedalen (2012) påpekades behovet av just stödjande, främjande och utvecklande insatser, men att det inte får handla om detaljreglering. Mötet mellan nationell stadspolitik och kommunalt självbestämmande diskuterades också vid Boverkets Samtal om stadspolitik (2012) och farhågan att nationell stadspolitik kan minska aktörernas handlingsutrymme lyftes. Nedan beskrivs ett antal insatser som lyfts i litteraturen och i de intervjuer som genomförts inom ramen för denna rapport i fråga om hur den nationella nivån kan stödja och främja arbete i kommuner och regioner. I nästa kapitel diskuteras insatser som syftar till att särskilt lyfta sociala och kulturella aspekter. Stöd vid målkonflikter Att staten hjälper kommunerna att hantera motstridigheter och målkonflikter är en stödjande insats som tydligt efterfrågas. En typisk problematik i dagens förtätningsideal handlar om att klara miljökvalitetsnormer för luft och buller. En slutsats från projektet Den Goda Staden är att strävan efter att minska global miljöproblematik genom att förtäta staden i syfte att skapa förutsättningar för ökad gång, cykel och kollektivtrafik, kan omintetgöras då normer för buller och miljökvalitet är svåra att möta 22

99 (Engström & Ingelstam, 2010). 7 Sveriges kommuner och landsting lyfter i sitt positionspapper (2010: 3) att staten måste ge kommuner och regioner rådighet och samordnade verktyg för att bygga hållbara städer. Behovet av att samordna regelverk lyftes också vid Delegationens seminarium i Almedalen (2012). Samma problematik påtalas också av Umeås planeringschef som hänvisar till brottningsmatcher när kommunen och staten har olika syn i fråga om att bygga stad vid vägar och järnvägar. Hennes bild är att förutsättningarna för dialog kan se annorlunda ut i Stockholm och Göteborg än i Umeå. Här uppe är vi långt ifrån varandra Trafikverket här har ett landsbygdsperspektiv. Vi skulle önska samordning på nationell nivå mellan t.ex. Naturvårdsverket och Trafikverket vad gäller buller och miljökvalitetsnormer. Det kan ibland också uppstå konflikter mellan stat och kommun i Umeå i fråga om riksintressen för kulturmiljö när staden omvandlas. Samordna bebyggelseutveckling och investeringar i infrastruktur En uppgift som tillskrivs den nationella stadspolitiken är att samordna bebyggelseutveckling och investeringar i infrastruktur. En slutsats från projektet Den Goda Staden var att helhetssyn och samordning mellan politikområden för bebyggelseplanering och transportplanering behövs för att dessa inte ska motverka varandra. Här gäller olika lagar och det är olika huvudmän. Dessutom kan diskurser och perspektiv skilja mellan aktörerna vilket kan leda till konflikter. (Engström & Ingelstam, 2010: 15) 7 Detta exempel visar på problematiken att målkonflikter inom och mellan hållbarhetsdimensioner sällan belyses (Cars, 2011: 12-13). Hållbarhetsdimensionerna framhålls ofta som sinsemellan i harmoni, medan de i verkligheten ofta är i konflikt med varandra (Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet, 2011: 10). Att skapa drivkrafter för storstädernas utveckling Att skapa drivkrafter för storstädernas utveckling lyftes vid Delegationens seminarium i Almedalen (2012) som ett sätt som staten kan stödja kommuner och regioner. Också Umeås planchef lyfter behovet av att man på nationell nivå funderar kring hur man kan stärka och stimulera städernas roll. Hon menar att om inte Umeå lyckas med sin ambition att bli det Norra Storstadsalternativet finns en risk att Norrlands befolkning dräneras ut. En strategisk satsning vore kanske på sin plats. I alla fall borde staten inte motarbeta tanken. Satsningar på infrastruktur nämns som ett sätt att göra detta. Fler stödjande insatser Ytterligare statliga insatser för att stödja kommunerna som lyftes i samband med Delegationens seminarium i Almedalen (2012) är att utvärdera stadsbyggnadsprojekt och utveckla standarder för hållbart byggande i befintlig miljö; samt att bidra till forskning, kunskapsutveckling och kunskapsspridning. Därtill lyftes statligt ekonomiskt stöd som en viktig insats. Delegationen har delat ut ekonomiskt stöd för utveckling av hållbara städer. Ett annat exempel på statligt stöd till hållbarhetsprojekt är KLIMP där staten stöttat kommuner och andra aktörer med bidrag till långsiktiga investeringar som syftar till att minska växthuseffekten. I nästa kapitel diskuteras särskilt statliga satsningar på sociala och kulturella aspekter. Vidare lyfter Delegationen (2012a: 28-29) som en uppgift för den nationella stadspolitiken att undanröja hinder för samverkan mellan offentliga och privata intressen, exempelvis kring brist på fungerande affärsmodeller och hur tillämpningen av Lag om offentlig upphandling (LOU) hindrar kreativ samverkan mellan offentliga och privata aktörer för att ta fram innovativa och transformativa lösningar. 23

100 Stadspolitik och ledarskap Som framgår av tidigare avsnitt är bilden samstämmig i fråga om att komplexiteten i dagens stadsutveckling kräver samverkan både tvärsektoriellt inom offentlig förvaltning och mellan privata och offentliga aktörer. Det handlar om att få många aktörer att gemensamt driva utvecklingen i en hållbar riktning. 8 För att åstadkomma samverkansprocesser som leder till goda resultat krävs processer som skapar gemensamma mentala bilder av hur förutsättningarna ser ut och om färdriktningen framöver. I Den Goda Staden är erfarenheten att planering som sker business as usual ofta leder in i låsningar eller kompromisser som ingen är nöjd med. Lösningen ligger i öppnare processer och att kunna lägga fast en gemensam målbild (Engström & Ingelstam, 2010: 53). Det krävs dock att man inte nöjer sig med retoriska överenskommelser kring målbilder utan att de gemensamma processerna faktiskt leder till att färdriktningen förankras hos berörda aktörer och att det skapas en trovärdighet för denna som kan lägga grund för att de medverkar till dess genomförande (Fredriksson, 2011), men också att aktörer kan fatta beslut utan att riskera att spelreglerna ändras radikalt (Delegationen, 2012a: 20). Att det handlar om färdriktning snarare än detaljstyrning innebär att det finns flexibilitet att kunna hantera det som uppkommer under vägen. Man måste kunna ompröva och kontinuerligt ta ställning till nya behov (Delegationen, 2012b: 12). 9 8 I en kunskapsöversikt lyftes följande flertal hinder för samverkan (Fredriksson, 2012): - Sektorstänk starka enheter som driver sina frågor. - Regelverk motstridiga normer skapar tolkningsproblem och konflikter. - Otydligheter i arbets- och ansvarsfördelning. - Svagt politiskt ledarskap. - Svag nationell samordning. - Skillnader i begreppsramar, perspektiv och intressen. 9 Av denna anledning är det intressant att notera att det idag finns förespråkare för att hållbar stadsutveckling inte ska ses som ett tillstånd - ett slutresultat - utan som en färdriktning och som en process. Detta synsätt framförs tydligt av FNs högnivåpanel (2012) och har också anammats av Delegationen (2012b). 24 Att få till en dialog är därmed viktigt, men det krävs mer än så för att driva processen framåt. Delegationen framhåller vikten av politiskt visionsarbete och politiskt ledarskap för att peka ut och arbeta i enighet med en långsiktig färdriktning som bygger på helhetssyn och inkluderar hela staden. Idag, menar Delegationen (2012a: 10; 2012b: 30), är det ett hinder för hållbar stadsutveckling att det saknas en sammanhållen strategi för att leda stadsutvecklingen i en hållbar riktning. Stadspolitik för att skapa fora och arenor Planeringsteoretiskt kan man skilja mellan olika faser i fråga om processers konkretiseringsgrad och syften (se figur nedan). Formandet av en gemensam färdriktning sker i sammanhang som är öppna och där diskussionerna är lösa - forum. Det är här handlingsramar - agendan - sätts för de mer strukturerade processer och förhandlingar som sker på arenan. 10 Exempel på arenaprocesser är strategiarbete, och en slutsats är att om dessa ska ha verkan måste de stämma överens med den bild som formas på forum. En annan slutsats är att om samverkan ska fungera från målbild till genomförande krävs att parterna har samma bild av vilket skede processen befinner sig i handlar det om att forma ramarna, eller är ramarna redan satta och arbetets syfte snarare att formulera strategier i enlighet med målbilden? Och har vi samma bild av vem som gör vad och vad det förväntas leda till? (Fredriksson, 2011) I flera sammanhang lyfts stadspolitik som en arena för samverkan och samordning. Med hänvisning till ovanstående teoretiska resonemang är dock vår bild att detta inbegriper både fora och arenor. Men vår bild är också att stadspolitik inte i sig utgör fora och arenor, utan att det snarare handlar om att skapa fora och arenor på kommunal, regional och nationell nivå, där frågor kan fångas upp och där processer kan äga rum där aktörer kommer överens om att arbeta i en 10 En tredje fas är court dvs. den formella beslutsprocess som syftar till att legitimera planers, policies etc. roll att vägleda framtida handlande.

101 Forum Arena Court Den fria mötesplatsen. Dialogen är öppen. Genom omvärldsanalys formas en mental bild av verkligheten (förutsättningar, möjligheter, hot, konkurrens etc.) En riktning för utveckling formuleras - vad det är som måste göras. Parter identifieras och man kommer överens om riktningen. Den organiserade mötesplatsen. Agenda är satt från forum - från vad som måste göras till hur det ska göras : Strategier formuleras Planarbete påbörjas. Partnerskap formas. Beslutsprocessen. Formella beslutsprocesser som legitimerar planers och policies roll att vägleda framtida handlande. Länka visioner, mål, strategier till genomförande, t.ex. budgetarbete. Modellen Forum-Arena-Court visar att processers konkretiseringsgrad och syften skiljer mellan olika faser (Fredriksson, 2011, baserat på Healey, 1997; Bryson, 2004) gemensam riktning och påbörja strategiskt arbete. Behovet av detta pekar Delegationen på i sin slutrapport. Delegationens erfarenhet är [ ] att omställningen till hållbar stadsutveckling gynnas av att det finns flera arenor där aktörer kan mötas och där olika politikområden kan brytas. Det finns behov av bred nationell samverkan för hållbar stadsutveckling, men det finns också behov av arenor med olika fokus och med varierande grad av komplexitet, och det behövs såväl temporära mötesplatser som arenor för mer stadigvarande nätverk. (Delegationen, 2012b: 30) Behov av en forum- och arenabyggare? Tidigare i denna rapport lyftes ett antal insatser från nationell nivå som kan stödja kommuners och regioners arbete. Ett ytterligare sätt är att den nationella nivån medverkar i att skapa fora och arenor där frågor kan fångas upp och processer påbörjas. I uppföljningen av statens satsning på hållbara städer 2010 konstateras att Delegationen, som pågick mellan 2008 och 2012, bidragit till att frågan om hållbarhet i stadsutvecklingen har kommit i fokus, både i samhällsdebatten och i statliga och kommunala myndigheters arbete. Flera aktörer pekar på att satsningen har fått stor uppmärksamhet i medierna, men också att staten genom satsningen visar en viljeriktning (Miljö- och jordbruksutskottet, 2010: 49). 25

102 Stadspolitik i andra europeiska länder Tillväxtanalys genomförde 2011 en jämförande studie över stadspolitik i Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Slutsatsen var att [d]e olika ländernas stadspolitik har varierande mål och insatsområden. En del utmaningar är dock återkommande, såsom storstädernas tillväxt, ökande regionala skillnader, städernas utbredning (s.k. urban sprawl), social och etnisk segregation, förbättrade transportsystem och förnyelse av nedgångna stadsdelar. Det rör sig således om såväl ekonomiska, sociala och miljömässiga som kulturella aspekter (Tillväxtanalys, 2011: 7). En liknande bild framkommer i en studie från början av 2000-talet (Bradley, m.fl., 2004). Enligt Tillväxtanalys (2011) är begreppet staden som tillväxtmotor centralt i europeisk stadspolitik och det finns en tydlig medvetenhet kring städers betydelse för ekonomisk tillväxt. Mest tydligt är detta i Finland, där stadspolitiken sedan början av 2000-talet ingår i regionpolitiken, och syftet är att städerna ska fungera som tillväxtmotorer för hela landet med en spridd regionsstruktur till följd. Man har ett särskilt fokus på kompetens, innovationer och konkurrenskraft. Tillväxtorienterad stadspolitik syns till viss del också i Norge, Danmark, Tyskland och Nederländerna. Bradley m.fl. (2004: 134) menar att en anledning till den tydliga regionalpolitiska drivkraften bakom Finlands och Norges statspolitik är att dessa länder urbaniserats senare och snabbare jämfört med övriga Europa. I Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Frankrike har stadspolitiken framförallt fokus på sociala frågor såsom integration, stadsförnyelse och upprustning av nedgångna bostadsområden. Tillväxtanalys (2011: 7) tolkning är att detta beror på att de sociala och ekonomiska olikheterna är större här. Bradley m.fl. (2004: 134) framför en liknande bild från det tidiga 2000-talet; Överlag ligger fokus mer på sociala frågor i Frankrike, Tyskland, England, Nederländerna och Danmark jämfört med Finland och Norge. Det kan handla om stadspolitiska frågor om bl.a. social utslagning, segregation, undervisning, social mobilisering och hjälp till självhjälp. Anledningar till detta är sannolikt att de socio-ekonomiska skillnaderna är större i dessa länder. Likaså är de sedan länge mångkulturella samhällen i jämförelse med Norge och i synnerhet Finland. I Sverige ser vi, liksom beskrivits i tidigare avsnitt, att drivkrafterna för stadspolitik dels har tillväxtorienterade motiv; dels motiv kopplade till ekologisk hållbarhet. Drivkrafter kopplade till sociala frågor ser vi framförallt i den urbana utvecklingspolitiken. Förvisso finns stora skillnader mellan Sverige och andra europeiska länder, men ett flertal av de åtgärder som vidtagits på nationell nivå i dessa länder kan tjäna som intressanta exempel för svensk stadspolitik. Nedan presenteras ett axplock av dessa. Strategisk inriktning för huvudstad, storstad, småstad och landsbygd I Finland utgör sedan 2010 Regionala kohesions- och konkurrenskraftsprogrammet (KOKO) ett viktigt stadspolitiskt instrument som inte bara knyter an till regioncentra utan också landsbygd och skärgård. Generellt finns i Finland en tydlig koppling mellan stad och land och städerna uppmuntras att tillvarata landsbygdens möjligheter i tillväxtarbetet (Tillväxtanalys, 2011: 10-11). Enligt Engström & Ingelstam (2010: 18) beror detta på att Finland som ett glest befolkat land med många små och medelstora städer sett ett behov av strategier för städernas utveckling i ett regionalt och nationellt perspektiv. I Finland har man en metropolpolitik för Helsingforsregionen, och har fattat beslut om att också utveckla en storstadspolitik, samt en politik som syftar till att hjälpa mindre stadsregioner att bilda nätverk för strategiskt utvecklingsarbete. (Tillväxtanalys, 2011: 11) I Norge inrättades 2004 ett samarbetsforum för storstadsutveckling - storbyforumet i syfte att få till en bättre samordning i fråga om fysisk planering, värdeskapande, kultur och företagande. I detta forum ingår de största städerna samt nio departement. (Tillväxtanalys, 2011: 12) 26

103 Satsningar på socialt utsatta områden I Tyskland antog man 2007 med utgångspunkt i Leipzigstadgan en nationell stadsutvecklingspolicy som fokuserar på fysisk upprustning med hänsyn till byggnaders historiska och kulturella värden; stärkt ekonomi och ökad sysselsättning; satsningar på utbildning och aktiviteter för barn och ungdomar; infrastruktur för urbana transporter; tvärsektoriella insatser för invandrares integration i samhället. Denna policy omfattar hela landet och slår fast att även om städernas lokala självbestämmande ska utgöra grunden, så har den federala regeringen det övergripande ansvaret såväl för en sammanhållen stadspolitik som för fysisk planering och välfungerande infrastruktur. Ett antal federala utvecklingsprogram har inrättats, och dessa har kompletterats med finansiering från såväl regionala som lokala myndigheter. (Tillväxtanalys, 2011: 16-17) och ekonomiska indikatorer identifierar vilka områden som är särskilt utsatta, vilket i sin tur ligger till grund för utformandet av den nationella stadspolitiken. Indikatorerna är andel arbetslösa, inkomstnivåer, andel barn och ungdomar som släpar efter i utbildningssystemet, samt andel godkända på nationella prov bildades en nationell stadsförnyelsemyndighet (ANRU), som har till uppgift att samla olika finansieringsmöjligheter under samma tak i syfte att underlätta för den lokala nivån. (Tillväxtanalys, 2011: 22-23) I Tyskland finns också stadsförnyelseprogrammet Soziale Stadt för utsatta stadsdelar, vilket syftar till att förbättra fysiska boendemiljöer och främja socialt samhällsdeltagande genom satsningar på utbildning och coachning för att hjälpa människor att ta sig fram på bostads- och arbetsmarknaden. Programmet innefattar även satsningar på områden som hälsa, identitet och image, sport och kultur. (Tillväxtanalys, 2011: 17) I forna Östtyskland och i Finlands norra och östra delar har en avfolkning skett, och där sker stadspolitiska insatser kopplat till avvecklingsplanering och i syfte att skapa nya ekonomiska förutsättningar (Bradley, m.fl, 2004: 135). Ett exempel är programmet Stadtumbau Ost som riktas mot utsatta städer i forna Östtyskland som präglas av strukturella problem och nedgångna bostadsområden (Tillväxtanalys; 2011: 17). I Frankrike antog man 2003 ett program riktat mot 485 nedgånga stadsdelar, vars syfte var stadsförnyelse, ekonomisk utveckling och sociala frågor (Agence nationale pur la rénovation urbaine). Genomförandet av olika projekt utgår från treåriga kontrakt mellan staten och den lokala nivån. I samma veva bildades också en nationell utvärderingsmyndighet (Observaroire national des zones urbaines), som med hjälp av sociala 27

104 Frågor kring en framtida stadspolitik I detta kapitel har vi målat en bild över hur man idag talar om stadspolitik, och vår övergripande slutsats är att efterfrågan av en stadspolitik handlar om behovet av ett proaktivt och strategiskt förhållningssätt kring stadsutvecklingsfrågor. Med utgångspunkt i detta vill vi lyfta ett antal frågor för den fortsatta utvecklingen av stadspolitik. Det finns stora förhoppningar om att stadspolitiken ska bidra till att lösa problem, framförallt kopplade till hållbar utveckling, genom att fokus sätts på staden och på staden i sin helhet. Än så länge uppfattar vi dock stadspolitiken som relativt luddig, och vår bild är att det behövs en tydligare definition av vad stadspolitik är och vad det syftar till. Verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka uttrycker det på följande vis; För att stadspolitiken inte ska bli ett trollspö måste man bli skarpare i problemformuleringen, det får inte bli för luftigt. Man måste komma fram till konkreta mål med vad man vill åstadkomma med stadspolitiken. Bilden av den nationella stadspolitiken handlar mycket om att skapa en arena där olika politikområden och olika perspektiv kan mötas, att skära frågor om hållbar stadsutveckling på ett nytt sätt så att stadens komplexitet beaktas istället för dagens traditionella stuprör och sektorstänk. Återigen kommer vi att tänka på trollspöt - hur säkerställa att stadspolitik inte blir en retorisk lösning på en kritik mot stuprör, utan en grund för faktisk sammanlänkning? Vår bild är att detta kräver en tydligare strategi för hur samverkan ska gå till att någonting är luddigt betyder inte att ingen har ansvar. En aktiv stadspolitik kräver att ansvar ges och tas på såväl nationell som regional och kommunal nivå, och att det bedrivs i nära samverkan med andra aktörer och medborgarna. Det behövs också att incitament för att aktörerna/sektorerna faktiskt ska samverka och samordnas utvecklas. Deras intresse av status quo kan vara starka vilket i sin tur kan utgöra en tröghet. Vi tror också att en framgångsfaktor är att det finns aktörer med det uttalade ansvaret att bygga fora och arenor. Här kan den nationella nivån stödja och främja arbete i kommun och region. Vi ser också behov av tydlighet kring hur de olika nivåerna ska kopplas till varandra. Idag är fokus på en nationell stadspolitik, medan stadspolitik på kommunal och regional nivå snarare diskuteras genom begrepp som tillväxt, attraktivitet och regional utveckling. Detta behöver inte vara ett problem, men det krävs att man tydligt formulerar kopplingen mellan nationell stadspolitik och arbete för tillväxt och hållbar stadsutveckling på kommunal och regional nivå. I diskursen finns ett tryck på att stadsbyggande ska ses som lokalt, och att den nationella nivåns uppgift är att stödja den kommunala och regionala nivån snarare än att styra. En ytterligare fråga är stadspolitik för vilka städer? Vid Boverkets Samtal om stadspolitik (2012) framfördes synen att det är viktigt att vara medveten om att stadspolitik inte är detsamma som storstadspolitik vars problematik ofta är än mer mångfacetterad och komplex. I Finland skiljer man mellan huvudstad, storstad och småstad. I Sverige ser vi än så länge inga tydliga strategier för stadspolitik för olika typer av städer. Politiken och perspektivet på hållbar utveckling får ett storstadsperspektiv som kan kännas avlägset för de små orterna. Dessa kan behöva både nationellt och regionalt stöd för att hitta de specifika knäckfrågorna att utgå ifrån. Men, dessa städer har också ett eget ansvar i att se sig i sitt sammanhang, och att tillsammans med omgivningen bygga upp en gemensam strategi för att komplettera istället för att konkurrera något som tydliggör vikten av en regional stadspolitik som byggs upp underifrån. Behövs en motbild av staden? Vidare tror vi att dagens bild av den stad som efterstävas behöver nyanseras. Detta framförs också av Delegationen (2012b: 15); Visionen av den hållbara staden är, enligt den nu gängse bilden, den täta funktionsintegrerade staden som ger förutsättningar för effektiva tekniska system, attraktiva vistelsemiljöer, hållbara livsstilar och ekonomisk tillväxt. Samtidigt höjs röster för att vi behöver vidga visionerna och ta in fler frågor. Visionen är för snäv och vilar för tungt på en historisk bild av vad en stad ska vara utan att på allvar beakta frågor om städernas framtida livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald, ekosystemtjänster och resursutbyte mellan stad och land. 28

105 Visionen tar inte heller på tillräckligt stort allvar upp frågor om rättvisa, tillit, social sammanhållning och hur stadsplanering kan främja dessa kvaliteter. Enligt Tunström (2009: 155) finns idag två polariserade bilder av staden. Den bild som idag omhuldas är den traditionella staden den goda staden - en stad med både historia och identitet, en levande och funktionsblandad kvartersstad där människor möts. Den andra bilden handlar om den modernistiska staden, en antistad med problem. Processen för att nå den traditionella staden beskrivs som läkande, menar Tunström. Tunström (2009: 159) ifrågasätter dock det polariserade synsättet. Det lokala livet i kvarteret görs till det miljömässigt, socialt och formmässigt mest fördelaktiga. Miljöargumenten för en tät stad förstärks av argument som att den täta staden är den riktiga staden. Men var är stadens trängsel, rumsliga konflikter, buller och den sociala exkluderingen i innerstaden? [ ]. Dessutom, menar hon, riskerar polariseringen att skapa idealiseringar av stad och stadsliv då segregation, fattigdom, otrygghet och miljöproblem relateras till den upplösta staden och dessa icke-platser, snarare än till den urbana miljön som helhet (Tunström, 2009: ). Därmed skapas en stigmatisering inte bara av anti-stadens områden (t.ex. köpcentrum, förorter) utan också av de människor som bor där. Tunström efterlyser därför alternativa berättelser om staden istället för att alltför starkt hålla fast vid ett enda stadsideal. stadens kvaliteter pågår i Botkyrka där exempelvis Riksteatern och Cirkus Cirkör nu mera finns, vilket leder till att det händer saker. Den kulturella infrastrukturen i Botkyrka består idag av ett 50-tal företag som arbetar med kreativa näringar, och vilka i sin tur också föder ett behov av bostäder. Denna process leder till att området blir mer sammansatt, även om det kommer att ta åtskilliga årtionden, menar han. Det har i detta kapitel framförts att stadspolitikens drivkrafter idag framförallt tycks kopplas till den ekologiska hållbarhetsdimensionen samt till tillväxtperspektivet. I nästa kapitel lyfter vi frågan om sociala och kulturella aspekter skulle kunna utgöra en ytterligare ingång för svensk stadspolitik? Också verksamhetschefen för Mångkulturellt centrum i Botkyrka lyfter dikotomin stad-förort; staden tar ju slut och övergår i något annat. Förr talade man om förstad, nu om förort. Hans bild är att det egentligen händer mer social action i förorten där folk bor oavsett om det handlar om Fittja eller Hammarby Sjöstad än vad som händer i staden. I bostadsområdena, menar han, sker sociala aktiviteter som binder samman människor till platsen, medan man i citydelarna snarare möts flyktigt. Man har sin arbetsplats där, man fikar och går på bio, men egentligen är det inte där livet levs. Han menar vidare att om man tänker på det viset så kan man problematisera stadspolitiken. Kanske gynnas inte sociala värden av stadspolitik? Hans bild är att det både behövs lite mer förortskvaliteter i staden och lite mer av stadens kvaliteter i förorten. Många förorter tenderar att vara segregerade och ensidiga såväl Botkyrka som villastäderna i Bromma. En process att få in 29

106

107 Sociala och kulturella hållbarhetsaspekter i stadspolitiken? I det föregående kapitlet beskrev vi att vår bild är att stadspolitikens fokus är på en miljömässigt hållbar utveckling, medan den urbana utvecklingspolitikens fokus är på sociala hållbarhetsaspekter, men att det finns en koppling mellan de två begreppen i fråga om tillväxtperspektivet. I detta kapitel ställer vi oss frågan om/hur statspolitiken även skulle kunna rymma sociala och kulturella aspekter. Kultur som en del av hållbarhetsmodellen? Begreppet hållbar utveckling definierades 1987 i Brundtlandkommissionens rapport Our common future som en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. 1 Tre hållbarhetsdimensioner definierades - den ekonomiska, sociala och miljömässiga med syfte att dessa ska ömsesidigt stödja varandra. Trots att 25 år gått sedan 1987 och trots att flera modeller tagits fram sedan dess, är denna trebeniga modell fortfarande tongivande i dagens hållbarhetsarbete. Kristina Persson (ordförande Global utmaning) och Anna Rygård (Programchef Hållbara städer) skriver i förordet till boken Urbaniserad värld (Engström, 2011) att de inte funnit något skäl att se hållbar utveckling på annat sätt än Brundtlands tre ben Begreppet fick dock sitt verkliga genombrott först vid FN:s konferens i Rio 1992, då den så kallade Agenda 21 antogs, dvs. var FNs globala handlingsprogram med långsiktiga mål och riktlinjer för att utrota fattigdom och undanröja hoten för miljön (Cars; 2011:12).

108 I dagens diskurs framförs dock en kritik om att det i den traditionella hållbarhetsmodellen kan vara otydligt var och hur kulturella aspekter har sin hemvist. Såväl internationellt som nationellt har en fjärde hållbarhetsdimension, den kulturella, lyfts som lösning. Generellt framförs även en kritik att sociala och kulturella aspekter inte lyfts i tillräcklig utsträckning. 2 Flera anledningar till detta framförs, såsom att den sociala dimensionen är mer partipolitiskt laddad än andra dimensioner (Engström, 2011), att det är svårt att definiera mätbara mål, och att det är svårt att värdera dessa aspekter i ekonomiska termer. Vad är kulturella aspekter konst, kulturarv eller immateriella värden? Kultur beskrivs i diskursen i form av konst, men också i form av kulturarv, fornlämningar och äldre bebyggelse och miljöer. Kultur beskrivs också i termer av immateriella värden såsom identitet, sammanhang och delaktighet. Kultur anses enligt Unescos definition omfatta hela komplexet av de andliga, materiella, intellektuella och emotionella egenskaper som är utmärkande för ett samhälle eller en social grupp och omfattar, förutom konst och litteratur, livsstilar, samlevnadsformer, värdesystem, traditioner och trosuppfattningar (Boverket m.fl ). Immateriella värden lyfts också av Boverket, Formas, Arkitekturmuseet och Riksantikvarieämbetet (2011:12) som hänvisar till att kulturvärden kan handla om lokala hantverkstraditioner, bebyggelse, besöksmål och olika former för utnyttjande av traditionell kunskap och historiska miljöer. Det kan också handla om personliga minnen kopplade till det levda livet, historier knutna till en etnisk grupp eller en familjehistoria, till minnen av händelser som fått betydelse för såväl stora som små sammanhang. Att flera av de aspekter som lyfts kopplat till kulturella dimensionen är immateriella kanske är förklaringen bakom Sundbybergs stadsarkitekts iakttagelse att kultur kan ha en negativ klang, att det kan upplevas som emotionellt, konstigt och svårt att ta på. Örnsköldsviks turistchefs bild är att kultur är spänningen mellan nytt och gammalt. Det är nya formgivningar och uttryckssätt, men också traditioner. Också Sveriges Arkitekter (2009) är inne på förhållandet mellan igår och idag, och menar att det inte bara är viktigt att ta hand om det kulturav som finns idag, utan att man också måste ha i åtanke att det som sker idag bygger morgondagens kulturarv och arvet till framtida generationer. 2 Detta framförs exempelvis av Carina Listerborn vid seminariet Hållbar stadsutveckling - Den kulturella dimensionen (november 2011). UN-Habitat framhåller platsens betydelse för tillhörighet, identitet, stolthet och socialt kapital. Också här syns spänningen mellan nytt och gammalt; det urbana landskapet kan ses som en manifestation av mänskligt liv över tid en mångfald av idéer, 32

109 motiv och behov som tillsammans utgör det förgångnas kulturella uttryck. (Boverket m.fl. 2011: 11-13; 20) Vid seminariet Hållbar stadsutveckling - Den kulturella dimensionen (2011) fick den avslutande panelen 3 frågan om vad kulturell hållbarhet innebär, och man lyfte då särskilt det levande samtalet, att medborgare ska kunna prata med varandra på samma nivå och få berätta sin historia. Föreläsare vid samma seminarium framhöll behovet av delaktighet i samhället och att få sätta sin egen prägel där man bor och lever. Verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka talar om kulturella frågor som en del av en demokratisk infrastruktur; för att få ihop samhället spelar sociala och civila bitar stor roll. Dels kan det handla om att medborgare föreslår idéer för utveckling; dels kan det handla om att kulturella aspekter har betydelse för hur man trivs i ett område. Som exempel på det senare nämner han att när föräldrar engagerar sig som tränare i det lokala fotbollslaget skapar det trygghet för ungdomarna i laget; kulturell verksamhet handlar om att få folk att hålla ihop. Han lyfter också kultur i form av etnisk tillhörighet. Idag är det mer komplicerat att tala om kultur då man drar in det etniska. Förr handlade det framförallt om kulturskolor, musik etc. Men det håller inte idag. Kultur som medel för tillväxt I Sverige förknippas kulturella aspekter vanligtvis med den sociala hållbarhetsdimensionen (vilket fördjupas senare i denna rapport). Dock finns det också en bild av kultur som skapande av attraktivitet. Exempelvis framförs i Agenda 21 för kultur just kulturens ekonomiska dimension och dess roll i att skapa välstånd och ekonomisk utveckling (UCLG 2009). Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet menar att kulturvärden är nära förknippade med lokal och regional identitet och bidrar till att platser upplevs som mer intressanta och attraktiva. Kulturvärdena kan öka städers konkurrenskraft och ge upphov till företagande, kulturella näringar, inflyttning och förbättrad livskvalitet (2011: 12). Också Sveriges kommuner och landsting (2011: 5) lyfter kultur som ett konkurrensmedel och menar att kultur är en väsentlig faktor för att ett samhälle ska utvecklas. De städer 4 som medverkade i projektet i Den Goda staden har alla verkat för att öka sin attraktivitet, och därigenom också sin befolkningsmängd, genom att bland annat satsa på att bygga konserthus eller andra offentliga kulturbyggnader i centrala lägen (Engström & Ingelstam, 2010: 7). Hällefors är ett exempel på en kommun som satsade på kultur och design när stålindustrin lades ner. I en artikel i DN (2005) skriver man att Design är ingen lyx i Hällefors. Det är en överlevnadsstrategi. Både Umeås planeringschef och Örnsköldsviks turistchef beskriver hur kommunen använder sig av kulturella aspekter i tillväxtarbetet. I Örnsköldsvik satsar kommunen på att levandegöra ortens brukshistoria, dels i syfte att skapa delaktighet och samhörighet i kommunen; dels för att locka turister. Umeås planeringschef anser att kulturaspekter som diversitet och öppenhet har skapat mycket av deras framgångar i att vara en attraktiv stad. Liksom beskrivits tidigare i denna rapport kommer Umeå att vara Europas kulturhuvudstad under 2014, och det finns en tydlig bild av kulturen som drivkraft för utvecklingen, inte bara i Umeå utan i hela den nordliga regionen. När kommunen genomförde en undersökning om vad invånarna trodde om kulturhuvudstadssatsningen påverkan på staden ställde sig invånarna positiva till projektet och ansåg att det skulle öka samverkan mellan människor, föreningar och näringsliv i Umeå. Man trodde däremot inte att den skulle leda till att fler personer skulle flytta till Umeå. (Umeå kommuns hemsida) 3 Ester Barinaga (Förorten i Centrum), Lena Dübeck (Delegationen för hållbara städer), Maja Flygt (Sveriges Hembygdsförbund), Leif Magnusson (Mångkulturellt centrum), Calle Nathanson (Sveriges Kommuner och Landsting), Lars Reuterswärd (Mistra Urban Futures) och Claes Ryberg (Västra Götalandsregionen). 4 Uppsala, Norrköping och Jönköping. 33

110 Vad är sociala hållbarhetsaspekter? Exempel på aspekter som kopplas till social hållbarhet är integration, segregation, trygghet, jämställdhet, delaktighet, mötesplatser, rättvisa, identitet, skönhet. Ofta hänvisas också till att människan måste stå i fokus. Nedan diskuteras detta under rubrikerna god livsmiljö - vilket innefattar aspekter inom den fysiska miljön - och delaktighet - vilket handlar om människans roll i samhällsutvecklingen. Beskrivningarna tydliggör att gränssnittet mellan sociala aspekter och kulturella aspekter inte alls är självklart. Bilden bekräftas av att tjänstemän som intervjuats inom ramen för detta projekt påpekar att de inte nödvändigtvis skiljer mellan sociala och kulturella aspekter. God livsmiljö Sveriges kommuner och landsting (2010: 8) definierar i sitt positionspapper att en god livsmiljö är när både kvinnor och män ges goda förutsättningar att uppleva trygghet, mångfald, skönhet och trivsel. Mötesplatser ska vara funktionella, tillgängliga, trygga och estetiskt tilltalande. Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011: 10) hänvisar i sin tur till att [d]en byggda miljön ska ge skönhetsupplevelser och ha ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur så att alla människor ges möjlighet till ett rikare liv. I diskursen är bilden att den fysiska livsmiljön bidrar till en god livsmiljö, framförallt genom att skapa känsla av tillhörighet samt möten mellan människor, vilket diskuteras nedan. praktiska funktioner och i fråga om upplevelser. En god fysisk miljö kan inte ensam göra oss lyckliga. Men en sak är säker. Arkitektur och stadsbyggnadskonst påverkar oss och våra försök att leva ett värdigt och gott liv. De menar att arkitektur är ett medborgarintresse eftersom den påverkar människors välbefinnande, och att hög arkitektonisk kvalitet är ett redskap för att skapa goda förutsättningar för ett bra vardagsliv. Idag eftersträvas funktionsblandade områden och täthet. 5 En anledning till detta är att förutsättningar för ökad gång, cykel och kollektivtrafik anses bidra till hållbar utveckling. En tät och funktionsblandad stad eftersträvas dock inte enbart av miljöskäl, utan anses också skapa möjlighet till möten mellan människor, vilket gör staden levande och främjar integration samt trygghet. Motbilden är den modernistiska staden som utöver bilberoendets miljöpåverkan även anses ha påverkan på det sociala livet; den främjar inte möten och utgår inte från människan som måttstock. En tät och blandad stad anses också vara en attraktiv miljö. Sveriges Arkitekter (2009: 11) lyfter vid sidan av arkitekturens roll för att skapa ett gott liv också dess roll för att skapa värde och tillväxt; Genomtänkt planering och kvalitetspräglad arkitektur skapar attraktivitet, främjar tillväxt och ökar värdet av byggnader och anläggningar. Väl utformade miljöer i våra städer och samhällen lockar till inflyttning. Genomtänkt planerade bostadsmiljöer och effektiva kommunikationslösningar ökar stadens eller samhällets attraktion. Ett rikt och varierat utbud av service och kulturella verksamheter är vad människor önskar sig. Sammantaget väl utformade miljöer attraherar människor och företag [ ] Arkitekturen genererar värde och lägger grunden för tillväxt. Härifrån kan en parallell dras till den tidigare diskussionen om att kultur är ett medel för tillväxt. Arkitektur och fysisk form Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2010: 19) menar att [f]ysisk form påverkar människors dagliga liv och hur omgivningarna utformas påverkar hela det sociala livet. Bostadsområden, gatunät, parker och torg utgör spelplats för social och kulturell interaktion. Sveriges Arkitekter (2009: 9) lyfter in arkitekturen; [a]rkitekturen omsluter våra liv, både när det gäller 5 Trots denna eftersträvan så är områden som byggs idag sällan mångfunktionella. Normer, sektorstänk och stordrift gör att nybyggandet stöps i samma form (Ullstad, 2010:8). Enligt Andersson (2011: 42) faller det i praktiken ofta på att byggföretagen inte vill bygga blandat. Hon menar att en annan problematik är att byggherrar, byggföretag och banker fortfarande är organiserade efter funktionssepareringens principer med åtskilda enheter för bostäder, industrilokaler, handelslokaler etc., vilket leder till nya separata bostadsområden, industriområden och handelsområden. Dessutom finns få styrmedel att ta till för planerare som vill främja funktionsblandning. Stockholm är det exempel som har lyckats genom sin styrka, medan mindre kommuner inte varit särskilt framgångsrika, menar Andersson. 34

111 Integration och segregation Segregation är en problematik som ofta lyfts kopplat till social hållbarhet. Verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka menar att det i fråga om segregation finns en fördel med att fokusera på staden; staden är det som är mest hoppfullt för integrationen, då staden har stora möjligheter att svälja stora klunkar mångfald utan att förstöras, mångfalden utgör istället en möjlighet. I städerna finns dock också en tydlig problematik. Tidigare i denna rapport lyfte vi problematiken kring delade städer och ökande social polarisering (Mukhtar-Landgren, 2012: 60-61). Delegationen (2012a) hänvisar till att ökad social och rumslig uppdelning i städerna är ett hot mot den sociala hållbarheten och bidrar till minskad sammanhållning och ökad ohälsa. I dagens diskurs kring sociala aspekter finns en tydligt fokus på så kallade utsatta bostadsområden. Även inom forskningen om social hållbarhet är fokus på utsatta förorter i storstadsregionerna (Formas 2011:25). Liksom beskrivs i föregående kapitel har också den urbana utvecklingspolitiken fokuserat på utsatta stadsdelar. Likaså har de insatser som syftat till att bryta segregation vanligtvis fokuserat på utsatta områden (Boverket, 2010). I dagens segregationsforskning lyfter man dock fenomenet white flight, dvs. att [u]tflyttningen av svensk medelklass har betytt mer för den etniska segregationen än vad inflyttningen av resurssvaga etniska minoriteter till 1960 och 70 talens storskaliga bostadsområden har gjort. Det är alltså majoritetsbefolkningens flyttmönster och de resursstarkas bostadsval som driver boendesegregationen. Inte tvärtom (Formas 2011:24). Finns det en koppling mellan segregation och fysisk miljö? Den rådande synen är att det finns en koppling mellan segregation och den fysiska miljön. Visserligen hänvisas det till att stadsrummets betydelse för segregationen och människors val av bostadsort inte är belyst, men bilden är ändå att dagens segregation har en rumslig dimension (Formas 2011). Boverket (2010) hänvisar till att praktiker har en tydlig uppfattning om den fysiska miljöns betydelse, och i slutrapporten från projektet Den Goda Staden framförs bilden att integration är beroende av den fysiska miljön; staden kan utformas så att den öppnar upp eller stänger till, integrerar eller segregerar, samlar människor eller sprider ut dem (Engström & Ingelstam, 2010:10). På liknande sätt menar Boverket (2010) att även om de socioekonomiska krafter som driver segregationsprocesser är för stora för att rå på så kan den fysiska miljön skapa förutsättningar för integration genom att kontaktytor för möten skapas. Exempel på åtgärder som nämns för att främja integration är diversifierad lägenhetsfördelning, blandade upplåtelseformer, goda mötesplatser samt överbryggande av barriärer och gränser. Offentliga rum beskrivs som viktiga för att göra staden levande och främja integration (Boverket m.fl.; 2011: 25,12). En kritik som har lyfts är bristen på offentliga mötesplatser som inte kräver betalning eller medlemskap. Verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka menar att om man vill att människor ska röra sig över staden krävs målpunkter såsom kulturcenter, caféer eller fotbollsplaner där människor möts i samband med match. Han menar att detta är viktigt att beakta och att sociala frågor därmed inte bara handlar om att stödja familjer i kris. Det finns dock också de som menar att den fysiska miljön inte har någon större inverkan, utan att förutsättningar för integration främst handlar om sysselsättning och andra sociala aspekter. Exempelvis visar Nederländsk forskning att boendekvalitet och socialt utanförskap i huvudsak inte är relaterade (Formas 2011: 34). Tillhörighet och delaktighet Delaktighet, dialog och kommunikation är ord som ofta kopplas till social hållbarhet; det handlar om att människor möts och känner tillhörighet, men också att de är med i formandet av samhällsutvecklingen. Hållbar stadsutveckling kräver att människan står i centrum, vilket i sin tur kräver medborgarnas aktiva delaktighet (Engström & Ingelstam, 2010: 54). Vikten av att medborgarna är delaktiga i samhällsutvecklingen lyfts också tydligt av de tjänstemän som intervjuats inom ramen för denna rapport. 35

112 Identitet Identitet brukar förknippas med att känna tillhörighet till den plats man bor på. Det kan även handla om att orter eller stadsdelar har sin egen utpräglade stil, kultur och identitet. Sveriges kommuner och landsting (2010: 7) menar att i dagens globaliserade värld där människor reser allt mer finns ett större behov av att känna identitet med hemorten, och stadens särdrag får därmed större betydelse. Därmed, menar man, måste det kulturhistoriska arvet i form av byggnader, miljöer och strukturer från olika tidsperioder tillvaratas i syfte att skapa en lokal identitet. Dessa perspektiv är starkt kopplade både till kulturella aspekter och arkitektur. Identitet kopplas också till tillväxtperspektivet. Sveriges kommuner och landsting menar att människor ställer krav på inspirerande livsmiljöer och att orter därför behöver profilera sig för att locka nya invånare; det handlar om att stärka en plats konkurrenskraft. I skriften Handbok i cultural planning Att hitta platsens själ lyfter Sveriges kommuner och landsting (2011:5,6) maktperspektivet kopplat till just bilden av en plats; vem har tolkningsföreträde i att definiera en plats och avgöra vilken bild av platsen som visas upp? Vilka platser är det som syns? Hur beskrivs de och vilka människor ryms i bilden av dem? Vilka värden är det som kommuniceras? Detta fördjupas nedan. samlande roll. Genom en starkare involvering och engagemang från medborgare kan både debatten och nya kreativa idéer utvecklas. Genom en kontinuitet i möjlighet till delaktighet kan medborgarna få en starkare roll i den hållbara utvecklingen och förmås tänka förbi sin egen bakgård. Engström (2012) menar att skapande av engagerade medborgare är en av politikernas största utmaningar. Medborgardialog i planeringen anses också kunna skapa ansvarstagande för det egna bostadsområdet. Delegationen (2012a:16) menar att delaktighet och inflytande i samhället är grundläggande för graden av ansvarstagande för den egna närmiljön. Så kallade utsatta områden med mycket vandalism har genom medborgardeltagande kunnat minska skadegörelsen. Exempel på detta är Hovsjö i Södertälje där man engagerade ungdomar i förändringsarbetet i stadsdelen. 6 Ett annat exempel är Täby där man involverade barn i arbetet med kommunens gångtunnlar. 7 I båda fallen resulterade arbetet i att områdena upplevdes vara mer personliga, samt att vandaliseringen minskade. Medborgardialog som demokratifråga Det finns en samstämmig bild att medborgardialog är viktigt för att skapa integration och samhörighet, men också som en demokratifråga genom att medborgarna är medskapare av det samhälle de lever i. Vinsten med att arbeta med dialog är enligt Sundbybergs stadsarkitekt att skapa ett stabilt samhällsbyggande med fler lager av kunskap där olika kompetenser, aspekter och erfarenheter är med och formar samhället. Medborgardialog förknippas ofta med delaktighet i projekt i den egna närmiljön, men också behovet av att få en kontinuerlig dialog om samhällsutvecklingen lyfts. Enligt Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet (2011: 13) behövs en stark arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt för att arkitekturen ska kunna spela en innovativ och 36 6 Seminariet Vad händer i Hovsjö? Södertälje 26 april 2012, KTH Arkitekturskolan 7 Seminariet Trygghet och jämställdhet i samhällsplaneringen, Stockholm 16 november 2011, Länsstyrelsen i Stockholms län.

113 Ryms kulturella aspekter inom den sociala dimensionen eller behövs en egen? Som framgår av resonemanget ovan finns ingen tydlig definition av vare sig social eller kulturell hållbarhet, och det är också tydligt att de båda begreppen till stor del laddas med samma innehåll. I detta avsnitt nystar vi i frågan om huruvida de kulturella aspekterna ryms inom den sociala hållbarhetsdimensionen eller om det behövs en fjärde kulturell hållbarhetsdimension för att lyfta fram kulturella aspekter. Vid seminariet Hållbar stadsutveckling - Den kulturella dimensionen beskrevs att det internationellt finns olika bilder av var de kulturella aspekterna hör hemma. I England anses de ingå i den ekonomiska dimensionen. I Sydamerikanska länder anses de ingå i den sociala dimensionen. Även i Sverige förknippas kulturella aspekter vanligtvis med den sociala dimensionen men som tidigare beskrivits lyfts de även som ett medel för tillväxt. I Sverige kan kulturella aspekter även anses vara en del av den ekologiska dimensionen, exempelvis kan kulturmiljö uppfattas som en miljöaspekt då det utgör en aspekt att behandla i miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken. I Brundtlandkommisionens tolkning av hållbar utveckling ses den ekonomiska dimensionen som en ram runt den ekologiska och sociala; ett förhållningssätt till hur man ska hantera mänskliga och materiella resurser. En liknande roll har tillskrivits kulturen - att kultur är ett förhållningssätt snarare än en av hållbarhetsdimensionerna (t.ex. Ester Barinaga, 2011). Kultur beskrivs ibland också som kittet mellan den sociala, ekologiska och ekonomiska hållbarhetsdimensionerna, och som det kitt som förenar människor (Formas, 2011: 29). United Cities and Local Government trycker på behovet av en fjärde kulturell hållbarhetsdimension. Exempelvis anger Agenda 21 för kultur 8 att den kulturella dimensionen behövs för att hållbarhetsarbetet ska bli effektivt (ULCG, 2009). Vid seminariet Hållbar stadsutveckling - Den kulturella dimensionen uttrycktes också ett behov av den kulturella dimensionen, av bland annat Jordi Pascual. Vid samma seminarium beskrev Clara Norell att Malmö stad har infört kultur som en fjärde pelare i sitt hållbarhetsarbete. Dock var inte alla talare på seminariet överens om behovet av en fjärde dimension. Sundbybergs stadsarkitekt, Örnsköldsviks turistchef och Umeås planeringschef ser kulturella aspekterna som en del av den sociala hållbarhetsdimensionen. En av dem framhåller att det är svårt att skilja mellan vilka aspekter som skulle tillhöra den sociala dimensionen respektive en eventuell kulturell dimension. Sundbybergs stadsarkitekt och Örnsköldsviks turistchef trycker på att istället för en ny dimension finns ett behov av att definiera och förtydliga vad de kulturella aspekterna innebär på en lokal nivå. När det är för vagt så är det lätt att det inte blir någonting alls. Örnsköldsviks turistchef bekräftar dock bilden av att kulturella aspekter kan vara osynliga och menar att kulturarbetare kan uppleva att de inte blir lyssnade på. Hon anser dock inte att en fjärde dimension är lösningen, utan säger att om man inte blir lyssnad på får man använda en ny pedagogik. Verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka menar att om man vill peka ut värdet av kulturell verksamhet i vidare mening så finns en poäng att ha en fjärde aspekt, men tror också att många av de som arbetar med kulturella frågor tycker att det är helt ok att dessa tillskrivs den sociala dimensionen. Det tycks därmed finnas både för- och nackdelar av att lägga till en ny dimension till de ursprungliga tre. En fördel kan vara att man stärker aspekter som ofta hamnar i skymundan. En nackdel kan vara att man riskerar att förstärka den sektorisering som, liksom diskuterats tidigare i denna rapport, idag starkt kritiseras, att olika sektorer håller sig till sin dimension snarare än att man ser hur dimensionerna kan samspela. Flera aktörer har laborerat med att lägga till en fjärde dimension till den trebenade 8 Agenda 21 för kultur är ett internationellt stadsutvecklingsarbete för lokala aktörer som UCLG gett ut. 37

114 modellen. Vad den fjärde dimensionen ska bestå av varierar dock. Sveriges Arkitekter förordar en fjärde teknisk dimension (Ullstad, 2008). I Exportrådets modell SymbioCity läggs istället en rumslig dimension till, samt institutionella faktorer. Fler exempel finns, exempelvis kring en politisk dimension eller en filosofisk dimension. Både social och kulturell hållbarhet beskrivs vara diffusa, och att det finns tydliga överlappningar, även om de inte nödvändigtvis helt täcker in varandras fält. Värt att notera är att i SymbioCity-modellen väljer man att tala om en sociokulturell dimension, istället för den traditionella sociala dimensionen (Ranhagen & Groth, 2012). Hur kan sociala och kulturella aspekter framhävas? Beskrivningarna ovan tydliggör ett behov av att lyfta sociala och kulturella aspekter. Nedan diskuteras möjliga ingångar för att göra detta. Riktlinjer, metoder och handböcker Som beskrivs tidigare i detta kapitel uppfattas innebörden av begreppet kulturella aspekter som otydlig. Detsamma gäller sociala aspekter. Det tycks därför finnas ett behov av att definiera och tydliggöra vad sociala respektive kulturella aspekter är, och vad de innehåller, så att det blir tydligt också för de som inte är experter inom området. Ett ytterligare sätt att lyfta sociala och kulturella aspekter är att ta fram riktlinjer och metoder. Ett exempel är Cultural planning som är en metod för att använda kulturella resurser i samhällsplaneringen. Metoden består av nio steg och står för ett humanistiskt synsätt, som sätter människan och mänsklig kommunikation i fokus. Metoden innebär att ett samhälles kulturella resurser kartläggs och analyseras. Det används för att hitta platsens själ - dess DNA - i syfte att lyfta fram och utveckla det som är platsens tillgång och särart. (Sveriges kommuner och landsting; 2011:8) Ett annat exempel är Unites Cities and Local Governments (2006: 5,6) skrift Råd om det lokala genomförandet av Agenda 21 för kultur som framför följande metod: 1. Utveckla en lokal kulturell strategi 2. Ta fram kulturella rättigheter och skyldigheter 3. Skapa ett kulturråd 4. Lägg till kulturell konsekvensanalys i planeringsprocessen. Skapa mätbara mål och beskriv aspekter i ekonomiska termer En förklaring till varför sociala aspekter är eftersatta som lyfts på flera håll är svårigheten att formulera mätbara mål. Samma resonemang har även förts om de kulturella aspekterna. 38

115 Delegationen (2012a:13) lyfter fram behovet av att kunna värdera kulturella och sociala aspekter i ekonomiska termer; för att exempelvis arkitektonisk kvalitet och stadsmiljökvalitet, hälsa, jämställdhet, trygghet, tillit och rättvisa ska få genomslag i praktiken är det nödvändigt att dessa värden synliggörs i breddade samhällsekonomiska kalkyler. De mjuka värdena behöver lyftas till samma nivå som andra mer kvantifierbara värden. På liknande sätt menar Umeås planeringschef att den sociala dimensionen inte är osynlig för att den är oviktig, utan för att den är svår att beskriva och att sätta pengar på. Delegationen trycker dock på att allt inte kan värderas i ekonomiska termer; [ä]ven stadslivets omätbara värden måste ingå i förändringsprocessen och bli en del i de förslag som arbetas fram. Detta förutsätter en planeringskultur där omätbara värden tas om hand tidigt i processen. Lyfta sociala och kulturella aspekter i översiktsplanen I det föregående kapitlet lyftes översiktsplanen som ett potentiellt stadspolitiskt instrument, då främst kopplat till ekologiskt hållbarhet samt tillväxtfrågor. Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011: 25) trycker dock på att i utvecklingen av översiktsplanen i en strategisk riktning måste [m]änskliga värden, lyhördhet för lokala kvaliteter och mångfald måste vara utgångspunkter[ ] Kunskap om historiska samband och om landskapets, arkitekturens och den byggda miljöns betydelse är vital för att förstå det specifika, vad som är viktigt att bygga vidare på och vad som är viktigt att behålla. Också tjänstemän som intervjuats inom ramen för denna rapport hänvisar till översiktsplanen som ett verktyg för sociala och kulturella hållbarhetsaspekter. Det handlar exempelvis om att blanda bebyggelse, upplåtelseformer och olika typer av verksamheter och boende i syfte att skapa möjligheter för en god livsmiljö. Också översiktsplaneringens processer kan användas för att stärka sociala och kulturella aspekter. En av de sex strategier för utveckling av staden som är grund för Umeås översiktsplanearbete går under beteckningen alla ska med. I Umeås översiktsplanearbete har man gått ut brett, vilket man också upplever har gett resultat i och med att man fått en stor förståelse för planerna. Ekonomiska bidrag för att främja utvecklingen Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011: 16) lyfter nationella satsningar och bidrag som ett sätt att skapa möjligheter för kommunen. I svenska kommuner runt om i landet pågår olika projekt med statligt stöd som fokuserar på eller involverar sociala eller kulturella hållbarhetsaspekter. Också verksamhetschefen för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka menar att pengar är ett viktigt sätt som staten kan stödja kommuners arbete med sociala och kulturella frågor, och att om man satsar pengar på ett område kan man få saker och ting att börja hända. Ett exempel på en satsning som troligtvis inte blivit av utan nationellt bidrag är Hallonbergen- Ör i Sundbyberg som är ett av 12 projekt som fått bidrag inom ramen för uppdraget Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer som drivits av Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitekturmuseet under Syftet har varit att utveckla nya samverkansformer för att främja samarbetet mellan gestaltande yrkesgrupper och andra yrkesgrupper som ingår i plan- och byggprocessens olika faser. Även om projektet ännu inte tagit fysisk form anser Sundbybergs stadsarkitekt att det redan bidragit till vinster i form av samverkan och kommunikation inom den egna förvaltningen, mellan förvaltningar och mellan invånarna. Ett annat exempel är Örnsköldsviks projekt Bygd och stad i balans som fick bidrag från Länsstyrelsen och Tillväxtverket för att arbeta med kopplingen mellan landsbygd och tätorter. Satsningar görs också inom den kommunala verksamheten och i samverkan med lokala aktörer. I Umeå har man en särskild fond för sociala satsningar. Ett annat exempel är det konststråk som ska skapas i Örnsköldsvik, där fastighetägare längs stråket kommer att stå för investeringen i konsten, medan kommunen står för stråkets underhåll. Påverkan genom certifieringssystem I Sverige pågår just nu ett arbete med att ta fram ett svensk anpassat certifieringssystem för hållbara stadsdelar. 9 Syftet är att certifieringssystemet ska 9 Green Building Council utvecklar tillsammans med kommuner, byggherrar, konsulter, arkitekter och forskare ett svenskt anpassat certifieringssystem. 39

116 utgöra ett stöd i processen samt tydligöra vilka aspekter som är viktiga att arbeta med. Certifieringssystem poängsätter stadsdelar utifrån hur väl olika hållbarhetsaspekter uppfylls. I fem internationella system 10 innefattar social hållbarhet bland annat funktionsblandade, täta områden som är planerade efter den mänskliga skalan, med aktiva fasader, offentlig konst och gåvänliga gator. För att tilldelas höga poäng ska boende ha tillgång till offentliga platser, skola, rekreation och gröna områden samt uppleva områden som trygga. Invånarna ska också känna sig delaktiga och processen ska vara transperant. Man ska tänka på aspekter som demografi, varierande inkomstnivåer, ljudmiljö 11 och förvaltning. Området ska även främja hållbart beteende, engagemang, utbildning och sysselsättning. Vad social hållbarhet kommer att innebära i det svenska systemet är ännu inte bestämt. De internationella systemen har kritiserats för att inte hålla tillräckligt hög nivå när det gäller de sociala och ekonomiska aspekterna, då många aspekter redan anses ingå i grundnivå av svensk planering. I dagsläget ingår inte kulturella aspekter i någon större utsträckning i de internationella systemen. Stadspolitik eller arkitekturpolitik? 1998 antogs Framtidsformer som är Sveriges nu aktuella handlingsprogram för arkitektur, form och design, och samtidigt antogs också sex nationella mål för arkitekturpolitiken (Boverket m.fl., 2011: 26). Dahlin (2012) menar dock att sedan dess har den svenska arkitekturpolitiken slumrat av. I andra nordiska länder har däremot en samlad arkitekturpolitik utvecklats under de senaste åren, exempelvis genom det norska programmet Arkitektur. nå (2009) och det nya arkitekturpolitiska program som ska antas i Danmark i år. Det finns idag önskemål om att detsamma ska göras också i Sverige och att arkitekturens roll för stadsutvecklingen ska lyftas fram bättre både på nationell och lokal nivå (Boverket m.fl., 2011: 26). Sveriges Arkitekter (2009: 7) inleder skriften Arkitektur och politik på följande sätt: Låt oss säga det direkt. Arkitektur och politik hör ihop. Politikens uppgift är att utveckla och förbättra vårt samhälle. Arkitekturen ger viktiga bidrag till ett sådant samhällsbygge. Därför behövs en politik för arkitektur, en arkitekturpolitik. Utöver att man arbetat fram en nationell arkitekturpolitik har tre pilotkommuner i Danmark fått bidrag för att utveckla en lokal arkitekturpolitik, och ett liknade försök föreslås också i Norge. (Boverket, 2011: 25) Sveriges Arkitekter (2009: 7) hänvisar till hur Framtidsformer visserligen utgår från alla människors rätt till en god miljö, men att ett bredare grepp på hållbar utveckling saknas, något som också lyfts av Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2010). Sveriges Arkitekter (2009: 33) menar att hållbarhetsperspektivet måste vara grunden för arkitekturpolitiken och föreslår att regering och riksdag ska [u]tarbeta en arkitektur- och stadspolitik som ger en hållbar utveckling av våra städer en plats högt på den politiska dagordningen. Sveriges Arkitekter betonar också att tillväxtperspektivet måste vara en grund. 10 Breeam (Storbritannien), LEED (USA), Green star communities (Australien), Urban districts (Tyskland) och Living Building Challenge (Kanada). 11 Buller lyfts både inom ekologisk och social hållbarhet. 40

117 Stadspolitik som det samlade begreppet? Då vi i denna rapport nystat i begreppet stadspolitik har vi också nuddat vid de närbesläktade begreppen urban utvecklingspolitik och arkitekturpolitik. Vår bild är att dessa tre fokuserar på olika delar av hållbarhetsbegreppet; stadspolitikens fokus är på miljömässig hållbarhet, den urbana utvecklingspolitiken fokuserar på sociala aspekter, och arkitekturpolitiken fokuserar dels på miljömässiga aspekter, dels på kulturella. Tillväxtperspektivet finns dock med som grund i samtliga begrepp, men med olika ingångar. Den urbana utvecklingspolitiken har som ambition att ge så kallade utsatta områden förutsättningar att bidra till stadens tillväxt. I arkitekturpolitiken ses kulturen som en drivkraft för tillväxt, och platsens identitet har blivit ett konkurrensmedel. Att marknadsföra och profilera regioner, städer och stadsdelar är en del av dagens diskurs. Marknadsföring av miljömässigt hållbara stadsdelar finns också inom stadspolitiken. urban utvecklingspolitik och en arkitekturpolitik? Skulle stadspolitiken kunna utgöra det samlade begreppet som liksom tydligt efterfrågas i dagens diskurs både täcker in och samordnar en mängd politikområden som har att göra med stadsutveckling, och som innefattar samtliga hållbarhetsdimensioner? Det skulle dock krävas att dagens drivkrafter kring miljömässig hållbarhet och tillväxtperspektivet utvidgades till att tydligare innefatta också sociala och kulturella drivkrafter. I samtliga tre begrepp betonas också vikten av samverkan över gränserna. Stadspolitiken beskrivs som en arena för samverkan, och detsamma tycks gälla arkitekturpolitiken. Sveriges Arkitekter (2009: 19) menar att man måste se arkitekturpolitik och hållbar utveckling som gränsöverskridande frågor och samordna de resurser och det ansvar som idag är fördelade på flera departement. Skapa en sammanhållen plattform för erfarenhets- och kunskapsuppbyggnad, information och rådgivning. Urban utvecklingspolitik byggde i sin tur på samstyrning mellan olika aktörer. Sammantaget visar detta på att idag är behovet att samverkan över de traditionella sektorerna och stuprören starkt. Det tycks därmed finnas flera ingångar för att samordnat fokusera på stadens problem och möjligheter. Vår övergripande slutsats är att efterfrågan av en stadspolitik handlar om behovet av ett proaktivt och strategiskt förhållningssätt kring stadsutvecklingsfrågor. Den fråga vi avslutar denna rapport med är huruvida det är mest effektivt att utveckla en stadspolitik och en 41

118

119 Referenser Andersson, M. (2011) Den mångfunktionella staden kan återskapas i Engström, C.J. (red) Urbaniserad värld. Nya steg mot hållbara städer (antologi). Stockholm: Global utmaning. Boverket (2010) Socialt hållbar stadsutveckling en kunskapsöversikt (Regeringsuppdrag IJ2009/1746/ IU). Karlskrona: Boverket. Boverket (2011) Planera Bygga Bo, Boverkets magasin, nr Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011) Slutrapport av regeringsuppdraget till miljö- och kulturmyndigheter om samverkan för att främja en hållbar stadsutveckling. Bradley, K.; Jørgensen, J. & Glørsen, E. Stadspolitiska utblickar i Europa. Boverket, rapport juni Cars, G. (2011) Vad är hållbarhet i Engström, C.J. (red) Urbaniserad värld. Nya steg mot hållbara städer (antologi). Stockholm: Global utmaning. Dahlin, Å. (2012) Arkitekturpolitiken i Sverige slumrar, i Arkitekten december Dannestam, T. (2009) Stadspolitik i Malmö. Politikens meningsskapande och materialitet. Lund: Lunds Universitet. Delegationen för hållbara städer (2012a) Femton hinder för hållbar stadsutveckling. Statens offentliga utredningar, M 2011:01/2012/66. Delegationen för hållbara städer (2012b) Förslag till fortsatt arbete för hållbar stadsutveckling. Statens offentliga utredningar, M 2011:01/2012/67. Engström, C.J. & Ingelstam, A. (2010) Så får vi Den Goda Staden. Slutrapport. 43

120 Engström, C.J. (2011) (red) Urbaniserad värld. Nya steg mot hållbara städer (antologi). Stockholm: Global utmaning. Engström, C.J. (2012) Hållbar stadsutveckling hinder och möjligheter. Stockholm: KTH. Engström, C.J.; Fredriksson, C. & Hult, A. (2010a) ÖP-RUP. Från svag länk till plattform för utvecklingskraft. Stockholm: KTH. Engström, C.J. & Fredriksson, C. (2010b) Regionala bilder och översiktsplanering. Stockholm: KTH. Formas (2011) Forskningsöversikt Hållbar stadsutveckling. Rapport 2:2011, bilaga till slutrapporteringen av RU Formas (2007) Den uthålliga staden - en kunskapsöversikt över ett sexårigt forsknings- och utvecklingsprogram. Rapport 1:2007 Fredriksson, C. (2011) Planning in the New Reality Strategic Elements and Approaches in Swedish Municipalities. Stockholm: Kungliga Tekniska Högskolan. Fredriksson, C. (2012) System och strukturer som hindrar hållbar stadsutveckling En kunskapsöversikt. Stockholm: KTH. Göteborgs Stad. [SKA] Social konsekvensanalys. Människor i focus 1.0. Healey, P. (2007) Urban complexity and spatial strategies. Towards a relational planning for our times. London: Routledge. Kulturdepartementet, Regeringsbeslut Uppdrag till miljö- och kulturmyndigheter om samverkan för att främja en hållbar stadsutveckling, Ku2009/1620/KV. Kungliga Vetenskapsakademin (2010) Staden i fokus. Fysisk samhällsplanering i praktik, utbildning och forskning. Stockholm: Kungliga Vetenskapsakademin. Miljö- och jordbruksutskottet (2010) Uppföljning av statens satsning på hållbara städer. Stockholm: Riksdagstryckeriet. Mukhtar-Landgren, D. (2012) Planering för framsteg och gemenskap. Om den kommunala utvecklingsplaneringens idémässiga förutsättningar. Avhandling, Lunds Universitet. Nilsson, J.E. (2007) Sweden the emergence of a national urban policy, i van der Berg, Barun & van der Meer (red) National Policy Responses to Urban Challenges in Europe. London: Ashgate Publishing. Orrskog, L. (2002) Planning as discourse analysis, i Snickars F. m.fl. (red) Reshaping regional planning: a Northern perspective. Aldershot: Ashgate. Ranhagen, U. & Groth, K. (2012) The SymbioCity Approach. A conceptual framework for sustainable urban development. Stockholm: SKL International. Regeringskansliet, Integrations- och jämställdhetsdepartementet (2008) Faktablad om budgetpropositionen för Regionplane- och trafikkontoret, PM , Steg mot en svensk urbanpolitik. Inbjudan att delta i en diskussion om en modern urbanpolitik för Sverige. Statskontoret (2010: 20) Urban utveckling. En utvärdering av statliga myndigheters medverkan i de lokala partnerskapen. Sveriges Arkitekter (2009) Arkitektur och politik. Arkitekturpolitik för Sverige Sveriges kommuner och landsting (2010) Hållbar utveckling. Positionspapper. Sveriges kommuner och landsting (2011) Handbok i cultural planning Att fånga platsens själ. Sveriges kommuner och landsting (2012) Att främja integration och social sammanhållning - en kunskapsöversikt över verksamma åtgärder inom ramen för kommunernas bostadsförsörjningsansvar Tillväxtanalys (2011) Stadspolitik i andra länder. En rapport om stadspolitikens inriktning, omfattning och organisation. Rapport 2011: 09. Östersund: Tillväxtanalys. Tunström, M. (2009) På spaning efter den goda staden. Om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion. Örebro: Örebro Universitet. 44

121 Ullstad, E. (2008) Hållbar stadsutveckling. En politisk handbok från Sveriges Arkitekter. United Cities and Local Governments (ULCG) Committee on culture (2006) Advice on local implementation of the Agenda 21 for culture. United Cities and Local Governments (ULCG) Committee on culture (2009) Agenda 21 för kultur. United Nations Secretary-General s High-Level Panel on Global Sustainability (2012) Resilient people, resilient planet: A future worth choosing, Overview. New York: United Nations. Winther Jörgensen, M. & Philips, L. (2000) Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur. Seminarier Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas, Arkitekturmuseet. Göteborg 16 november 2011 Hållbar stadsutveckling den kulturella dimensionen, bazment/hallbarastader/sv/16nov2011.aspx Boverket, Stockholm 24 april 2012, Samtal om stadspolitik, sammanfattat på Boverkets hemsida Delegationen för hållbara städer, Almedalen 6 juli 2012 Behöver städerna en nationell stadspolitik?, sammanfattat på delegationens hemsida www. hallbarastader.gov.se KTH Arkitekturskolan, Södertälje 26 april 2012, Vad händer i Hovsjö?, om-skolan/organisation/inst/arch/samverkan/c-o/ miljonprogrammet/vad-hander-i-hovsjo Websidor Agenda 21 för kultur, DN, artikel om Hällefors (2005), kultur-noje/konst-form/formens-hus-ska-vacka-liv-ihallefors Kulturrådets hemsida, nyhetsarkiv/gds-kronika/november-2012/ Mångkulturellt centrums hemsida, botkyrka.se/ Regeringskansliets hemsida Arbetsmarknadsdepartementet, ( , ; ) Regeringskansliets hemsida: Integrations- och jämställdhetsdepartementet, ( ) Statens konstråd, se/menu/samarbeta/samverkan-om-gestaltning-avoffentliga-miljoer Umeå kommuns hemsida (sökning kring kulturhuvudstadsåret), Intervjuer Verksamhetschef Mångkulturellt centrum, Botkyrka kommun Stadsarkitekt, Sundbyberg Stad Planeringschef, Umeå kommun Kultur- och fritidschef, Örnsköldsviks kommun Länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholm 16 november 2011, Trygghet och jämställdhet i samhällsplaneringen. stockholm/sv/kalender/2011/pages/trygghet-ochjamstalldhet.aspx Sveriges Arkitekter, Almedalen 5 juli 2012, Dags för en stadsminister?. Sveriges kommuner och landsting, Stockholm 9 oktober 2012, Mötesplats boendeplanering - Att främja integration och social sammanhållning, f321dad7cbf5 45

122 46

123 PÅ VÄG MOT EN SAMMANHÅLLEN NATIONELL STADSPOLITIK --- ÖNSKEDRÖM ELLER MÖJLIGHET? Ingemar Elander (Professor emeritus, Centrum för Urbana och Regionala Studier, Örebro universitet) Tack till docent Jörgen Johansson, Högskolan i Halmstad, för konstruktiva kommentarer på en tidig version av denna artikel. Tack också till Åsa Dahlin, Lena Dübeck, Suzanne Pluntke, Mirja Ranesköld och Roland Thörnquist (samtliga Boverket) för stöd och kommentarer under skrivandets gång, samt till Eva Gustavsson (Centrum för Urbana och Regionala Studier, Örebro universitet) för värdefulla påpekanden och konstruktion av figuren i Appendix I. Författaren ansvarar för innehållet i artikeln. Boverket har inte tagit ställning till de rekommendationer och slutsatser som presenteras.

124 1 SAMMANFATTNING Behöver Sverige en samlad nationell stadspolitik? Det är den övergripande fråga som är föremål för granskning och reflektion i denna artikel. Bakgrunden är det önskemål om och de argument för en sådan politik som framförts av Arkitekturmuseet, Boverket, Formas och Riksantikvarieämbetet i en gemensam rapport. I artikeln sätts frågan in i ett bredare stadsoch urbanpolitiskt sammanhang med förankring i aktuell samhällsvetenskaplig forskning. Centrala frågeställningar är bland annat: Vilka problem har ansetts påkalla en nationell stadspolitik och varför? Vilka redan etablerade politikområden berörs? Vilka är de politiska förutsättningarna? Kan en nationell politik för stadsutveckling organiseras som stärker de regionala och lokala nivåerna och i så fall hur? Efter en kort presentation av fenomenet stadspolitik som begrepp och vision riktas blickarna mot tre förhållanden som påverkar förutsättningarna för en samlad nationell stadspolitik: först statens förändrade roll från sammanhållen välfärdsstat till bantad och samarbetssökande stat, sedan politikens fragmentering och slutligen den starka samförståndsanda som präglar det offentliga samtalet om hållbarhet, inte minst om hållbar stadsutveckling. Som empirisk referenspunkt görs därefter korta, analytiskt styrda beskrivningar av fem potentiella spår för en eventuell samlad nationell stadspolitik: klimatpolitik, områdesorienterad projektpolitik för social inkludering, regional tillväxt- och utvecklingspolitik, kulturpolitik och arkitekturpolitik. I en avslutande del konstateras att det i svenska kommuner och regioner visserligen bedrivs olika former av stads/regionpolitik, ofta med ekonomisk tillväxt som främsta ambition. Däremot finns ingen samlad eller samordnad nationell stads- eller regionpolitik. I den mån man kan tala om en nationell stadspolitik så är den fortsatt partiell, ofta implicit och i stora drag fragmenterad på olika sektorer. En annan slutsats är att stadspolitik måste diskuteras och skapas i nära samband med de parallella processer som nu pågår i syfte att skapa nya regionala strukturer för offentlig flernivåpolitik. Utan en av staten orkestrerad, eller åtminstone legitimerad, regionpolitik är det svårt att tänka sig en motsvarande stadspolitik med beaktande av de delvis olika intressen som följer av orters läge, näringsgeografiska struktur och storlek. Resan mot en samlad, och hållbar, nationell stadspolitik får inte väja för att konfrontera och självkritiskt granska det samförståndstänkande som i hög grad präglar synen på hållbarhet. Begreppet är i grunden värdeladdat och därför behöver intressemotsättningar och konflikter identifieras och konfronteras, vilket i sin tur betyder att fullständigtt samförstånd inte alltid kan nås. Det är ur ett demokratiskt perspektiv angeläget att politiska partier och andra former av organiserade samhällsintressen förtydligar sina förhållningssätt till såväl regionpolitik som hållbar (stads)utveckling och lyfter fram och driver sina argument, ståndpunkter och slutsatser på ett sätt som gör det möjligt för medborgarna att ta ställning till olika alternativ. För att ge möjlighet till ett fortsatt och fördjupat lärande av pågående stadsbyggnadsprojekt är det angeläget att den forumverksamhet som Delegationen för hållbara städer inledde får en långsiktig fortsättning. En arena som samlar representanter för offentlig politik och förvaltning, näringsliv, civilsamhälle och forskning kan, som delegationen själv föreslagit, bli en plattform där man byter erfarenheter, diskuterar och föreslår nya stadspolitiska initiativ. Utan att ta ställning till detaljer i förslaget är det lätt att instämma i detta huvudbudskap.

125 2 INLEDNING Mot slutet av 1990-talet började stadspolitik som begrepp dyka upp i allmänpolitisk debatt och forskning. I olika EU-dokument formulerades mål för en europeisk stadspolitik samtidigt som allt fler regeringar tog motsvarande nationella initiativ. En genomgång av diverse "mjuka" dokument som programskrifter, deklarationer och upprop visar att konturerna till en EU-stadspolitik började formas retoriskt kring fyra hörnstenar (Tofarides 2003): Att stärka det ekonomiska välståndet och sysselsättningen i städer. Att främja jämställdhet, social delaktighet och förnyelse i städer. Att skydda och förbättra miljön i städer och leda utvecklingen i riktning mot lokal, nationell och global ekologisk hållbarhet. Att bidra till god politisk styrning och förvaltning av städer. Slagordsmässigt formulerades de fyra målen i termer av ekonomisk tillväxt, social inkludering, ekologisk hållbarhet och den goda styrelsen [good governance]. Översatt till den svenska politiska scenen kunde man se dessa policymål översatta till regionala tillväxtavtal, storstadspolitik, Agenda 21/UN Habitat-politiken och, i spåren av demokratiutredningen, en debatt om hur den lokala och regionala styrelsen av landet skall utformas. Ett försök att kombinera ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet ekologisk modernisering - präglade ambitionerna bakom de lokala investeringsprogrammen (LIP och KLIMP) och efterföljande klimatmålsretorik. Bortsett från den goda styrelsen känns målen igen från den sedan länge etablerade policyretoriken symboliserad av en triangel, tre pelare eller delvis överlappande cirklar av hållbarhet. 1 Politiken som självständig dimension tycks bortglömd eller som en av alla underförstådd önskan: vi vill ju alla hållbar utveckling. 2 I spåren av den ekonomiska krisen i Europa har dock sociala aspekter fått en mer framträdande plats i stadspolitiska sammanhang. I ingressen till den så kallade Toledodeklarationen från 2010 slås till exempel följande fast: 3 Taking into account the urban dimension of the current crises and future challenges faced by European cities, the Ministers examined the Europe 2020 strategy in detail and consequently highlighted the need to promote a smarter, more sustainable and socially inclusive urban development in European urban areas, cities and towns. (Toledo 2010) Trots att den hållbara staden har en stark retorisk lyskraft på den europeiska nivån har någon samlad nationell stadspolitik ännu inte sett dagens ljus. Däremot finns det en rik flora 1 Det finns andra sätt att fånga hållbarhet dock utan att äga den hegemoniska ställning som i trippelversionen. Hållbarhet kan till exempel förbehållas en ekologisk dimension, medan sociala aspekter bättre fångas av ett begrepp som miljörättvisa (Low & Gleeson 1998; Bradley et al. 2008). 2 I forskningslitteraturen finns givetvis problematiseringar av denna naivt förenklade harmonisyn. I UN- HABITAT-rapporten State of the World s Cities 2010/2011 (UN-HABITAT 2008), baserad på många forskares bidrag, används till exempel The Right to the City (och inte The Sustainable City väl att märka) som ett paraplybegrepp täckande fyra dimensions of equality - ekonomisk, social, politisk och kulturell jämlikhet which, combined, will guarantee inclusiveness (s.57). 3 Deklarationen antogs vid ett informellt möte med EU-ministrar den juli 2010 i Toledo. Dokumentet refererar i förordet till en rad andra sentida EU-dokument som förstärker bilden av den retoriska hegemonin för diskursen Den hållbara staden. Se även referenser på hemsidan för Delegationen för hållbara städer ( [hämtad ].

126 3 av initiativ på lokal nivå. 4 Nationella initiativ är genomgående sektorsbundna och ibland möjligen partiellt samordnade. En aktuell snabböversikt över några europeiska länders nationellt formulerade politik riktad mot städer och regioner visar skillnader mellan mål, insatsområden, centrala aktörer, riktlinjer, program och geografisk avgränsning och omfattning. 5 I Finland ligger till exempel fokus på ekonomisk tillväxt, medan det i andra länder varit sociala frågor som fått en framskjuten plats, ofta med sammanflätning av ekonomiska, fysiska och miljömässiga aspekter. Det generella intrycket är dock att det finns en stor politisk medvetenhet kring städers betydelse för den ekonomiska utvecklingen och begreppet Staden som tillväxtmotor är vanligt förekommande (Tillväxtanalys 2011: 25). Inte i något av de studerade länderna kan man skönja konturerna till en samlad nationell stadspolitik. I ljuset av ovanstående kan man betrakta initiativet från Boverket våren 2011 att i samverkan med Arkitekturmuseet, Formas och Riksantikvarieämbetet, föra upp frågan om en nationellt övergripande och sammanhållen stadspolitik på dagordningen. Delegationen för hållbara städer, som slutförde sitt uppdrag vid årsskiftet 2012/13, presenterade i juni 2012 en rapport med samma uppmaning (Delegationen för hållbara städer 2012b). 6 Det handlar om en önskan att kunna fortsätta med någon form av arenaverksamhet liknande den som odlades under delegationsåren ( ) och inte någon satsning med nya projektmiljoner (jämför nedan punkt 11, sid 23). Som väl belagts i internationell forskning är institutionellt lärande något som kräver tid för eftertanke och reflektion (se till exempel Innes & Booher 2000), en förutsättning som tyvärr ofta saknas när en intensiv projektperiod tar slut. Projektdeltagarna liksom de institutioner och aktörer som är tänkta att överta och integrera de kunskaper och erfarenheter som förvärvats i projektarbetet behöver ett långsiktigt forum för sådana samtal. Argumenten till förmån för en samlad nationell stadspolitik handlar främst om vikten att binda samman arbetet för ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Temat ekologisk hållbarhet har kommit att starkt fokuseras på klimatfrågor detta fokus var till exempel ett villkor för att erhålla stöd från Delegationen för hållbara städer - medan temat social hållbarhet efter hand närmat sig centrum för intresset som en följd av finansiell kris, stigande arbetslöshet, omfattande invandring och rumslig segregation. Ekonomisk hållbarhet är däremot ett sedan länge sällan ifrågasatt, högprioriterat mål i svensk politik, i praktiken vanligen synonymt med långsiktig ( hållbar och vinstgivande ) ekonomisk tillväxt 4 Exempel på sådana exempelsamlingar är Delegationen för hållbar stadsutveckling, Hållbara stadsbyggnadsprojekt (2012e) och, med ett globalt perspektiv, UN-HABITAT (2011) Cities and Climate Change Global Report on Human Settlements Se även Joss (2011) bland många andra. 5 Rapportens författare påpekar själva att arbetet med beskrivningen varit behäftat med en rad svårigheter, kanske framför allt för att det saknas ett tydligt begrepp för både stad och stadspolitik (Tillväxtanalys 2011: 25). De länder som jämfördes var förutom de nordiska länderna Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. 6 Se även rapporterna Femton hinder för hållbar stadsutveckling (Delegationen för hållbara städer 2012c) och Ställ om nu! (Delegationen för hållbara städer 2012 d). Boverket, Trafikverket (dåvarande Vägverket och Barnverket) pläderade 2010 för samordnad nationell stadspolitik i sin slutrapport Så får vi den goda staden (Trafikverket et al. 2010), liksom Sveriges kommuner och landsting i sitt positionspapper Hållbar stadsutveckling (Sveriges kommuner och landsting 2010).

127 4 (Söderbaum 2011). 7 Kultur och arkitektur är enligt Boverkets och övriga tre myndigheters uppfattning viktiga områden som ligger på tvärs mellan eller har hamnat utanför de tre gängse hållbarheterna och som behöver uppgraderas. I kulturbegreppet inkluderas här en rad aspekter såsom identitet, social sammanhållning och utveckling av en kunskapsbaserad ekonomi [ ] respekt för kulturernas mångfald, tolerans, dialog och samarbete. Arkitekturens roll för den urbana utvecklingen kan och bör lyftas fram bättre i samhällsplaneringen på alla nivåer (Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet 2011: 10-13). Syftet med föreliggande artikel är att granska och reflektera kring de argument som förts fram till förmån för en samlad nationell stadspolitik och att sätta in dessa i ett bredare stadsoch urbanpolitiskt sammanhang med förankring i aktuell samhällsvetenskaplig forskning. Centrala frågeställningar är: Vilka problem har ansetts påkalla en nationell stadspolitik och varför? Vilka redan etablerade politikområden berörs och varför anses de av Boverket med flera kräva en samlad nationell stadspolitik? Vilka politiska förutsättningar finns för en sammanhållen nationell politik för stadsutveckling? Kan en nationell politik för stadsutveckling organiseras som stärker de regionala och lokala nivåerna och i så fall hur? Vilka för- och nackdelar skulle vara förknippade med en svensk nationell stadspolitik? Frågorna följer en diskursanalytiskt inspirerad logik med problem, orsak och lösningar som tre nyckelord (Perman 2008; Bacchi 1999). Genom att granska de studerade aktörernas sätt att definiera vad som är problem och orsak/er till problem som påkallar en samlad stadspolitik, samt vilka lösningar de föreslår ges en bild av och förståelse för hur policyprocessen kring ett visst problemområde är konstruerad. Resultatet blir en diagnos som visar vad som anses vara problemet/en. Diagnosen blir ett underlag för att gå vidare och spåra vilka verklighetsbilder och värderingar som utgör den diskursiva ramen för en viss policy, kort sagt vilka argument och motiv som kan spåras bakom önskan om en nationell stadspolitik. Efter denna inledning följer ett avsnitt om stadspolitik som begrepp och vision. I ett tredje avsnitt sker en belysning av några av förutsättningarna för en sammanhållen nationell stadspolitik - utvecklingen från välfärdsstat till samarbetande stat, politikens fragmentering och kraven på samordning. I det fjärde avsnittet riktas fokus mot fem politikområden med potential att vara byggstenar i en samlad nationell stadspolitik. I den avslutande, femte delen görs en punktvis summering och bedömning av förutsättningarna för en sådan politik. Blicken riktas också mot två mer eller mindre underförstådda förutsättningar för diskursen om den hållbara staden: den förledande enkla men gäckande synen på hållbarhet, och det utbredda samförståndsstänkandet. 7 I den hegemoniska hållbarhetsdiskursen förutsätts ekonomisk tillväxt vara förenlig med ekologisk hållbarhet, ofta under etiketten ekologisk modernisering. I takt med ett fortsatt, globalt växande gap mellan vision och verklighet i klimatfrågan har dock denna föreställning börjat ifrågasättas även av några av dess tidigare tillskyndare (se referenser till Martin Hajer och andra miljöforskare i Lidskog & Elander (2012). I en artikel på DN Debatt nyligen framhåller 19 svenska miljöforskare att en av flera tänkbara anledningar till vad de ser som den nationella miljöpolitikens misslyckande är en kapitulation för strävan efter ekonomisk tillväxt: Efter oss syndafloden (Eckerberg et al. 2012).

128 5 STADSPOLITIK SOM BEGREPP OCH VISION Tove Dannestam skriver i inledningen till sin avhandling Stadspolitik i Malmö. Politikens meningsskapande och materialitet (2009) att stadspolitik innebär att kommunen, vad gäller den övergripande utvecklingen, bedriver en ekonomiskt orienterad politik i syfte att öka stadens attraktivitet och stärka dess konkurrenskraft. Ett antal tillväxtorienterade strategier tillämpas, däribland platsmarknadsföring och investeringar i urbana utvecklingsprojekt. Att tala om stadspolitik avser också att politiken i staden bedrivs under de nätverksberoende organiserings- och styrelseformer vilka blivit populära att referera till som governance. (Dannestam 2009: 23; kursiverat i original) Författaren bäddar in sin avhandling om stadspolitik i Malmö i en bred samhällsvetenskaplig diskurs där en central tes är att stadspolitik är en del av en omvandling som återspeglar en övergripande ideologisk omdaning av staten. De tidigare fördelningsorienterade principerna för politisk-ekonomisk reglering har, sedan 1970-talet, ersatts med marknads- och konkurrensorienterade principer (Dannestam 2009: 25). Det innebär i sin tur ett nytt sätt för staten att förhålla sig till subnationella territorier som kommuner, städer och regioner. Tidigare mål om territoriell utjämning och sammanhållning har ersatts av en konkurrenspolitik baserad på en önskan om att lyfta fram de mest konkurrenskraftiga platserna inom nationalstatens territorium (Dannestam 2009: 25). Sammantaget menar Dannestam, i linje med en omfattande litteratur på området (se till exempel Kokx & Van Kempen 2010; Granberg & Elander 2007; Brenner 2004; Le Galès 2002), att staden som ett pånyttfött politiskt rum är på frammarsch (Dannestam 2009: 25). Givet ovanstående korta karakteristik av en sentida stadspolitisk diskurs, starkt fokuserad på den subnationella nivån i form av städer och regioner, kan det tyckas motsägelsefullt att Boverket i samarbete med tre andra statliga myndigheter efterlyser en samlad nationell stadspolitik. I städer och regioner, inte minst i storstadsregionerna, bedrivs ju redan utifrån egna initiativ en stads/regionpolitik, ofta med ekonomisk tillväxt som ledstjärna? Vad är det de vill egentligen? Är det ett stärkande eller återtagande av statlig makt och ansvar för en utveckling som nu drivs av städer, mindre orter och regioner, i synnerhet av tre storstadsregioner med stark tillväxt av ekonomi och folkmängd? 8 Eller menar de att dessa ansträngningar är otillräckliga och behöver stöd av en samlad statlig politik? En ledtråd till ett svar ligger i det explicita fokus på ekonomisk tillväxt som är ett centralt inslag i den stadspolitiska diskurs som Dannestam refererar till och själv skriver i? Denna tillväxtfokusering har inte bara en stark ställning på lokal nivå utan är snarare ännu mer uttalad och oomstridd på regeringsnivå. 9 Var finns de ekologiska och sociala perspektiven när finansiell och ekonomisk kris tycks påkalla all uppmärksamhet? 8 Av Sveriges 290 kommuner hade 148 en folkökning under De 20 kommuner med störst procentuell folkökning ligger alla utom tre i Stockholms län. De övriga är Lomma, Strömstad och Knivsta. Även i Göteborg och Malmö växte befolkningen om än inte lika mycket i förhållande till storleken som Stockholm. (Statistiska Centralbyrån 2012). 9 (Hållbar) ekonomisk tillväxt, ordning och reda i Sveriges ekonomi och full sysselsättning framstår som övergripande mål om man noga läser regeringsdeklarationerna för 2010, 2011 och Miljö och klimat intar däremot en undanskymd plats (jämför kritiken från svenska miljöforskare i Eckerberg et al. 2012, se ovan not 7).

129 6 I de fyra myndigheternas rapport Hållbar stadsutveckling ges på fyra sidor en motivering till varför det behövs en nationell stadspolitik (Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet 2011: 15-18). Argumentationen är i stora drag en återspegling av de argument som ges i en rad europeiska dokument om stadspolitik (se fotnot 1 ovan), dock med vissa nationellt specifika vinklingar. Argumentationen inleds med en övergripande problembeskrivning: Betydelsen av att koppla samman ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella aspekter behöver klargöras som en framtida nationell stadspolitisk målsättning. Att städer i dag utvecklas i såväl en lokal, regional, nationell och global kontext är också väsentligt att poängtera, liksom sambanden mellan urbant och ruralt. Likaså att enskilda städer ingår i olika system av städer, så kallade stadssystem som ser olika ut beroende på vilket perspektiv som anläggs för att förstå ett urbant utvecklingssammanhang. Därefter ges en rad argument till förmån för en nationellt sammanhållen stadspolitik. Det konstateras att Delegationen för hållbara städer spelat rollen som svensk nationell stadspolitisk arena, där många olika politikområden möts och bryts mot varandra. Härpå följer en lång uppräkning av sakområden som dock alltför ofta betraktas och behandlas såsom skilda från varandra oftast med enskilda departement eller centrala myndigheter som huvudmän och initiativtagare. Samverkan mellan dessa statliga aktörer är emellertid bristfällig och det är viktigt att alla dimensioner av hållbar stadsutveckling lyfts fram och knyts ihop, samt att detta synsätt delas av alla aktörer för att goda resultat ska kunna uppnås. Man efterlyser i rapporten en nationell stadspolitik som innebär ett samlat arbete med en strategi som griper över alla urbana hållbarhetsdimensioner. Med tanke på hållbarhetsbegreppets till synes gränslösa bredd är detta en djärv ambition. Den kan tolkas som att regeringen via en nationell strategi ska ta ett övergripande ansvar för städernas (läs kommunernas?) stadspolitik 10. En annan, mildare tolkning är att den arena som etablerades av och under Delegationen för hållbar utveckling ska få möjligheter att leva kvar och utvecklas till ett samordnande beredningsorgan (punkt 11, sid 23). Argumentationen understryks av andra återkommande uttryckt såsom gemensamt synsätt, gemensam planering, samlad nationell politik, helhetsansvar, samverkan mellan olika sakområden, samordnad politik för stadsutveckling, tvärsektoriell stadspolitik. ett samordnat grepp och ett integrerat förhållningssätt. Rapporten efterlyser med andra ord att staten anlägger ett samförståndspräglat synsätt för en stadspolitik som kan möta det lokala helhetsansvaret. Som vi ska se i de följande två avsnitten går denna önskan om en samlad nationell stadspolitik i mångt och mycket på tvärs mot en trend som, enligt en idag hegemonisk samhällsvetenskaplig diskurs, kommit att prägla förhållandet stat-kommun i de flesta europeiska länder. Det behöver inte innebära att tanken på samordning av sektoriell stadspolitik överges men om den dessutom ska kunna erbjuda ett samlat stadspolitiskt ansvar och helhetsgrepp över Sveriges städer/kommuner är det givetvis 10 I den internationella urbanforskningen gör man vanligen inget stort nummer av definitionsfrågan, det vill säga vad som är en stad och vad som inte är det. I varje fall i Europa och Nordamerika betraktas samhället som helhet som urbant, där också människor på landsbygden och deras verksamhet och livsstil präglas av ett urbant sammanhang. Urban is an umbrella term that relates to cities and city living heter det i inledningen till en ofta citerad översiktsbok om urbanteori (Short 2006: 2; jämför John 2009: 18-19).

130 7 en formidabel utmaning. I det samtal om stadspolitik som fördes på Kulturhuset i Stockholm den 24 april framfördes också bland några av deltagarna tvivel både på det möjliga och det önskvärda i en sådan ambition (Boverket 2012: 3-4). Det som kallats stadspolitik är med andra ord inget entydigt eller okomplicerat begrepp. Stadspolitik kan vara explicit och ha olika fokus med en uttalad territoriell adress eller vara implicit med oavsedda territoriella konsekvenser. Den kan vara partiell och endast beröra ett specifikt policyområde eller del av ett sådant, men den skulle, eventuellt, också kunna vara integrerad och omfatta flera policyområden. 11 Dessutom tillkommer komplikationen att stadspolitik i likhet med all annan politik också har en såväl retorisk som de facto tillämpad dimension. Den förra kan ibland leva sitt eget liv med väl synliga, symboliska uttryck men med få eller inga materiella avtryck. Inte minst det växande glappet mellan ord och handling i den globala klimatpolitiken har på senare tid lockat forskare till analys i termer av symbolisk eller simulativ politik. Post-politik har också blivit ett populärt uttryck, vilket förenklat betyder att synen på politikskapande som meningsutbyten, motsättningar och konflikt håller på att ersättas av ett synsätt där politik skapas på basis av ett retoriskt samförstånd om vissa abstrakta begrepp såsom hållbar utveckling eller social hållbarhet, med åtföljande otydlighet och oförutsägbarhet i tillämpningsledet (se till exempel Lidskog & Elander 2012; Blühdorn 2011; Hilding-Rydevik, Håkansson & Isaksson 2011; Swyngedouw 2010; Marcuse 1998). Exempel på implicit och partiell stadspolitik är lätt att finna. När staten formulerar en generell policy i frågor som till exempel rör beskattning, miljö eller social välfärd görs i allmänhet ingen principiell skillnad på om politiken skall tillämpas i en by eller en storstad, men den kan ändå, beroende på en myndighets eller ett företags ekonomiska kalkyler, få mycket stor betydelse för hur olika lokala samhällen utvecklas. I glesbygd sker till exempel en fortlöpande urholkning av såväl offentlig som privat verksamhet. 12 Någon explicit, integrerad svensk stadspolitik har vi dock långtifrån sett ännu. Däremot finns exempel på insatser explicit riktade mot grupper av utvalda städer. Ett tidigt exempel är storstadssatsningen eller storstadspolitiken som dess konstruktörer på central nivå hellre ville kalla den eftersom de såg den som mer än en tillfällig episod. I sin ursprungliga form riktade den sig mot 24 stadsdelar/bostadsområden i sju storstadskommuner (Palander 2006). Dessutom var den fokuserad på social integration som ett specifikt politikområde, låt vara att dess målformuleringar hade en ännu större bredd. Slutligen hade den programmets eller 11 Se klargörande figur i Tillväxtanalys (2011: 8). 12 Ett aktuellt och omdiskuterat exempel på en implicit och partiell stadspolitik är statens stöd till förskolor där systemet för skatteutjämning är så utformat att ekonomiskt svagare glesbygdskommuner kommit att subventionera rika storstadskommuner (se till exempel Wernersson 2012). Från glesbygdshåll ses detta, inte förvånande, som uttryck för en fortgående, mer eller mindre explicit prioritering av storstaden på glesbygdens och mindre orters bekostnad. Kritik mot denna omvända Robin Hood-politik kommer från företrädare för partier både inom och utanför regeringskoalitionen (se till exempel lista på inlägg i Dagens Samhälle, Postens återkommande neddragningar i glesbygd är ett annat uppmärksammat exempel (se till exempel Dagens Nyheter 11 januari 2013). Det handlar inte bara om ett Norrlandsproblem. För att ta ett aktuellt exempel: när föräldrarna till barnen i Hjortkvarns skola i södra Närke kallades till ett möte för att samtala om de pedagogiska förutsättningarna i skolan blev mötet en chock. Vad som presenterades var ett förslag om att skolan ska läggas ner på grund av bristfällig ekonomi. (Nerikes Allehanda 12 januari 2013, del 2, s. 1).

131 8 projektens tidsbegränsade karaktär. Den har efter hand följts upp av nya, tidsbegränsade projektsatsningar på utvalda stadsdelar och bostadsområden, främst i Göteborg, Malmö och Stockholm. Många av de projekt som erhållit medel av Delegationen för hållbara städer faller också inom denna kategori, även när de riktas till andra orter än storstäderna (Delegationen för hållbara städer 2011). Andra exempel på politiksatsningar med stadspolitisk touch är Agenda 21/UN Habitatpolitiken och dess förlängning i de ekologiskt motiverade lokala investeringsavtalen (LIP) med klimatpolitisk uppföljare (KLIMP), samt den regionala utvecklingspolitiken. De har alla en uttalat territoriell dimension med ofta ganska breda målformuleringar och därmed också en i någon mån integrerande framtoning. I genomförandet visar det sig dock att samtliga här nämnda exempel på stadspolitik saknar de övergripande, organisatoriska, finansiella och andra styrmedel som skulle krävas för att man skall kunna tala om ett eget politikområde. De faller alla in under det som brukar räknas till kommunernas självstyrande politiksfär (i motsats till den av staten påbjudna) och ger därmed möjligheter men inte skyldigheter för kommunerna att handla. Det handlar främst om interaktiv eller mjuk styrning med hjälp av målformuleringar, uppmaningar, rekommendationer etc. (Montin & Hedlund 2009: 7-36). UTMANINGAR FÖR EN SAMLAD, NATIONELL STADSPOLITIK Oberoende av om det finns en samlad nationell stadspolitik eller inte står såväl glesbygd och mindre orter som städer och regioner idag inför vad som i den officiella politiska retoriken ofta framställts som tre akuta utmaningar: att minska utsläppen av koldioxid och samtidigt anpassa samhället till ett varmare klimat; att hålla sig framme på en global marknad där konkurrensen om investeringar och arbetstillfällen ständigt skärps; och att motverka växande social exkludering och segregation. Att möta dessa utmaningar ska dessutom ske samtidigt som stigande arbetslöshet sätter press på regionernas och kommunernas ekonomi, och när Europas regeringar ser finansiell stramhet och neddragning av offentliga utgifter som prioritet nummer ett. Vad innebär detta för utsikterna att vi ska få se en samlad nationell stadspolitik? Jag ska i detta avsnitt lyfta fram tre omständigheter av betydelse i detta sammanhang: statens förändrade roll, politikens fragmentering och den starka samförståndsanda som präglar det offentliga samtalet om hållbarhet i allmänhet och inte bara i fråga om stadsutveckling. Från välfärdsstat till bantad och samarbetssökande stat Under årtiondena närmast efter kriget framstod statens huvuduppgift som att ombesörja medborgarnas behov i vid mening; staten var och borde vara en välfärdsstat. Den underliggande föreställningen var att det rådde intressegemenskap och ett allmänt samförstånd om hur kollektiva nyttigheter skulle skapas och fördelas. Skiljelinjer mellan de politiska partierna handlade om hur denna uppgift bäst skulle skötas och inte om uppdraget som sådant. Idag har den ombesörjande staten kommit att ge vika för den samarbetande (och, underförstått, bantade) staten, präglad av dialog och interaktion mellan nätverk av individer och grupper. Medborgare, näringsliv och frivilliga organisationer framställs som minst lika viktiga som den offentliga byråkratin, de politiska partierna och andra etablerade aktörer i det politiska systemet. I den internationella forskningen talar man sedan länge om en utveckling från government till governance. På svenska kan detta enklast beskrivas som en övergång från styrning uppifrån till interaktiv samhällsstyrning (Montin & Hedlund 2009: 26-27). Det handlar alltså om en förskjutning från regeringsformens och de gamla

132 9 läroböckernas linjärt hierarkiska styrningskedja i riktning mot styrning genom partnerskap och andra former av nätverk (Hertting 2003, Hedlund & Montin 2009, Elander 1998). 13 Den skisserade utvecklingen har också åtföljts och inspirerats av en (ny)liberal våg med marknaden som ledstjärna för samhällsutvecklingen (Kokx & Van Kempen 2010, Granberg & Elander 2007). Politikens fragmentering Politikens villkor har på senare tid utvecklats i en riktning som också innebär en fragmentering på olika sektorer och nivåer. Administrativ decentralisering och lokalt chefskap betonas. Vårdhem, skolor, förskolor och andra kommunala institutioner har blivit resultatenheter med ett större eget ansvar för budget och verksamhet. I hägnet av den nyliberalt inspirerade ledningsfilosofi som går under namnet New Public Management har offentlig verksamhet sett en utveckling av beställar-utförarmodeller, interna köp- och säljrelationer, intern konkurrens och kvalitetsuppföljningssystem. Ledarskapet har professionaliserats och ska nu bygga på systematisk, evidensbaserad kunskap och teori, ofta med hjälp av externa utvärderare och följeforskare (se not 16 nedan). Vid sidan av dessa interna, administrativa förändringar har många tidigare offentliga välfärdstjänster privatiserats eller bjudits ut åt den frivilliga sektorn ( civilsamhället ) som nu förväntas ta ett större ansvar för social välfärd. Huvudsyftet med den så kallade Överenskommelsen mellan stat/regering och ett antal av civilsamhällets organisationer är följdriktigt att stärka de idéburna organisationernas självständiga och oberoende roll som röstbärare och opinionsbildare, samt att stödja framväxten av en betydligt större mångfald av utförare och leverantörer inom hälsooch sjukvården och omsorgen (Överenskommelsen 2008, regeringens förord). För en del av dessa frivilligorganisationer finns en oro för att den egna organisationen byråkratiseras och tappar sin särprägel eftersom man nu tvingas konkurrera med starka marknadsaktörer om verksamheter som avknoppas från det offentliga, det gäller inte minst organisationer med religiös inriktning (Fridolfsson 2011). Kort sagt kännetecknas relationerna mellan stat/kommun, näringsliv och civilsamhälle både av konkurrens och motsatta strävanden efter samarbete och samordning. Krav på samordning och samförstånd Politikens fragmentering skapar ett växande behov av att samordna pengar, kompetens och andra resurser både mellan myndigheter och mellan offentliga och privata (näringsliv, civilt samhälle) aktörer. Samordning är inget nytt fenomen, men framstår som mer akut i ett läge när makt och ansvar kommit att fördelas på flera aktörer horisontellt och vertikalt. Policynätverk, nätverksstyrning och partnerskap har beskrivits som särskilt lämpliga institutioner för en globaliserad och fragmenterad politik. Nätverk är tidens formel för samhällsstyrning skriver till exempel Nils Hertting i sin avhandling Samverkan på spel och nämner partnerskapet som en vanlig form för detta (Hertting 2003: 305). I den politiska retoriken efter Rio 1992 och Habitat II i Istanbul 1996 har partnerskapet som politisk innovation kommit att spela en central roll. The Urban Partnership blev ett slagord som signalerar att problem i städernas utveckling kan lösas i nära samverkan mellan aktörer 13 Som framhålls av Montin & Hedlund (2009: 24) med referens till Strömberg (1999) handlar det inte om några skarpa tidsbrott mellan olika former av styrning. I Sverige kan man till och med i viss mån tala om en återgång till äldre tiders politikskapande där olika aktörer agerade i samförstånd för att skapa stadens framtid.

133 10 som vanligen representerar olika intressen. Partnerskapet är ett framträdande inslag i den lokala stadspolitikens tre hållbarhetsspår och återkommer gång efter annan också i nationella och internationella deklarationer, till exempel i den inledningsvis citerade Toledodeklarationen från Deklarationen avslutas med följande maning till en urban allians : Putting into practice this strategic commitment towards urban regeneration and the integrated approach that is under consideration will call for a new urban alliance shared by all the actors involved in the city-building process: the property sector, finance, local people, public authorities, professionals, etc. This new urban alliance should be based on consensus and legitimized by new forms of governance, where social and citizens networks play a leading role, and its common aim should be to revalue, recover and even re-invent the existing city, thus optimising the human, social, material, cultural and economic capital that has been built up there over the course of its history, and using these elements to build the efficient, innovative, smart, more sustainable and socially integrated cities that Europe is striving for. Den uppmärksamme läsaren noterar att det som här kallas en ny allians lanserades på ungefär samma sätt redan i slutet av 1990-talet. 14 Nu liksom då uppmanas alla aktörer som är involverade i stadsbyggnadsprocessen att ingå i en urban allians byggd på samförstånd där sociala och medborgerliga nätverk skall spela en ledande roll, där den nuvarande staden skall återuppfinnas och alla former av kapital skall optimeras i syfte att bygga en stad som är effektiv, innovativ, smart, mer hållbar och socialt integrerad än nu. Väl att märka omnämns inte staten i detta sammanhang, som om den mäktiga vision som utmålas skall kunna nås genom samförståndslösningar utformade genom en allomfattande, nätverksorganiserad urban allians. Den tankefigur som ligger invävd i denna vision innehåller en samförståndsanda som tycks utesluta förekomsten av motsättningar, som om alla egentligen vill samma sak. Det är en fråga jag kommer att ta upp alldeles i slutet av artikeln. Tre drag i de senaste årtiondenas samhällsutveckling har här lyfts fram. Efterkrigstidens välfärdsstat har utmanats av (ny)liberalt inspirerade krav på ett större utrymme för marknaden och det civila samhället, den offentliga politiken har fragmenterats på ett myller av aktörer där det många gånger är svårt att se vem/vilka som har makt och ansvar, och detta har i sin tur framkallat krav på samförståndslösningar, nya allianser och en tydligare roll för vad staten bör göra och inte göra. 15 Vad betyder detta för tankarna på att utforma en samlad nationell stadspolitik? FEM MÖJLIGA SPÅR MOT EN SAMLAD, NATIONELL STADSPOLITIK I sin rapport om hållbar stadsutveckling efterfrågar de fyra myndigheterna en samlad nationell stadspolitik och motiverar detta önskemål med hänvisning till sina olika sakområden och uppdrag (Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet 2011). Delegationen 14 Se till exempel Världsbankens publikation Urban Age, nummer 5, 1998, citerad i (Elander 2002). 15 Statens frånvaro eller synbara nedtoning av sin roll inom ett policyområde kan också vara ett utryck för styrning på armlängds avstånd, som Erik Hysing visat i en studie av skogspolitiken (Hysing 2009).

134 11 för hållbara städer argumenterar i sin slutredovisning och i ett förslag till fortsatt arbete på ett sätt som pekar i samma riktning (Delegationen för hållbara städer 2012a och b). I det här avsnittet riktas fokus mot fem teman som brukar omnämnas i detta sammanhang med en potential vara byggstenar i en samlad nationell stadspolitik. Klimatpolitik och hållbar utveckling Ett framträdande inslag i den utveckling från välfärdsstat till bantad och samarbetande stat som kort beskrivits ovan är den numera så vanliga formen för statlig styrning genom specifika program och projekt, i synnerhet inom relativt nya politikområden såsom hållbarhetspolitik, klimatpolitik, storstadspolitik och folkhälsopolitik (Montin & Hedlund 2009). 16 Under ett paraply av brett formulerade, ibland abstrakta och mångtydiga mål formulerar staten ett tidsbegränsat program med en pott finansiella medel ur vilken kommuner, bostadsföretag eller andra utpekade aktörskategorier inbjuds att konkurrera om stöd för enskilda projekt. Ett av många exempel på denna projektpolitik är Delegationen för hållbara städer, som under åren fördelade ekonomiskt stöd till sammanlagt 98 projekt (Delegationen för hållbara städer 2012a). Enligt uppdragsformuleringen från september 2008 var delegationens uppgift att genomföra olika åtgärder som sätter fokus på och långsiktigt bidrar till förbättrade förutsättningar för utvecklingen av hållbara städer. Insatserna ska sammantaget utgöra en nationell arena för hållbar stadsutveckling. I uppdraget ingår bland annat att bidra till kunskapsutveckling, stödja befintliga initiativ, samla och sprida information om goda exempel, främja dialog och samordning mellan olika sektorer och kompetenser, underlätta offentlig-privat samverkan, understödja utveckling, användning och export av miljöteknik och främja internationellt samarbete kring utvecklingen av hållbara städer. Fokus ligger på att i samverkan med kommuner, näringsliv och andra parter underlätta och stimulera arbetet att genom integrerad, sektorsövergripande planering, höjda ambitionsnivåer och ny teknik åstadkomma välfungerande och attraktiva stadsmiljöer där hög livskvalitet går hand i hand med förbättrad miljö, social sammanhållning och minimerad klimatpåverkan (Delegationen för hållbara städer 2010) Listan på anvisade partners är lång och en tydlig illustration till ett försök att styra genom samverkan, information och dialog, så kallad interaktiv styrning (Montin & Hedlund 2009: 23-32): Delegationen ska i relevanta frågor samverka med Boverket samt samråda med Naturvårdsverket, Statens folkhälsoinstitut, Riksantikvarieämbetet, Statens energimyndighet, Formas, Tillväxtverket, Trafikverket, Transportstyrelsen, Vinnova, Socialstyrelsen, Exportrådet, länsstyrelser, Sveriges Kommuner och Landsting och de andra aktörer som är berörda av området hållbar stadsutveckling. Delegationen ska också informera och samråda med berörda utskott i riksdagen. (Delegationen för hållbara städer 2010) 16 Ett jämförbart, tidigt exempel på projektstyrning är Boendeservicedelegationen som under Bostadsdepartementets hatt under åren fördelade totalt 100 miljoner kronor till 103 utvecklingsarbeten (Bostadsdepartmentet 1990b). I ett pressmeddelande konstaterade delegationen att erfarenheterna är goda. En permanent bevakning av boendeservicefrågorna bör ske i ordinarie verksamhet. Boverket bör svara för detta tillsammans med socialstyrelsen. (Bostadsdepartementet 1990a).

135 12 Ambitionen att delegationsprojekten inte bara ska bli tillfälliga händelser kommer till uttryck på olika sätt. Dels förutsätts att den sökande kommunen eller bostadsföretaget själv ska stå för en egenfinansiering om 70 procent, en nivå som torde motverka eventuella ansökningar av opportunistisk typ, och dels anordnas under programtiden ett antal projektsammandragningar där rikligt med exempel presenteras också med möjlighet för andra än projektdeltagare att närvara. Dessutom kopplas det som kommit att kallas lärande utvärdering eller följeforskning 17 till många av projekten. Sammantaget kan därmed en bred databas skapas som underlag för reflektion och lärande både nu och i framtiden. Delegationens uppdrag och arbete faller väl in under målen God bebyggd miljö (se Appendix III) och Begränsad klimatpåverkan och skulle därmed också kunna ses som byggstenar i en, eventuell, nationell stadspolitik. Delegationen föreslår i en särskild rapport en fortsättning på sitt arbete i uppväxlad form (Delegationen för hållbara städer 2012b). Jag återkommer till detta nedan (punkt 11, sid 23). Områdesfokuserad projektpolitik för social inkludering Delegationen för hållbara städer kom i slutskedet av sin verksamhetsperiod att starkare lyfta fram social hållbarhet, som till en början hade en undanskymd plats i förhållande till ekologisk hållbarhet. I sin uppdragsbeskrivning 2011 skriver delegationen således att den sociala dimensionen i hållbar stadsutveckling och dess kopplingar till ekologi och andra aspekter behöver stärkas ytterligare. Sociala frågor är viktiga för de miljö- och klimataspekter som står i fokus för delegationens arbete. Boendes förståelse och delaktighet är centrala för att möjliggöra signifikanta förbättringar i stadsmiljön. Det är också viktigt att sociala frågor kan länkas till ekologiska och andra hållbarhetsaspekter för att skapa synergier i stadsbyggandet. Delegationen ska särskilt studera dessa frågor och verka för en spridning av intresse, förståelse och delaktighet. Arbetet ska, där det är relevant, samordnas med det urbana utvecklingsarbete som sker inom ramen för integrationspolitiken. (Delegationen för hållbara städer 2011) Sociala integrationsprogram riktade mot så kallade utsatta bostadsområden har länge stått högt på dagordningen i de flesta europeiska länder, så även i Sverige. Under åren fick ett antal kommuner i storstadsregionerna statliga medel Blommanpengarna, uppkallade efter biträdande inrikesminister Leif Blomberg - för att utveckla och genomföra metoder i syfte att bryta den tilltagande segregationen. Statsbidraget var startpengar för att få fart på integrationsarbetet i några av de mest utsatta bostadsområdena. De kommuner som deltog var Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Solna, Stockholm och Södertälje. Den 2 december 1998 godkände riksdagen regeringens förslag till nationell politik för storstadsregionerna - Storstadspropositionen (proposition 1997/98:165, Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet) och därmed lades grunden för vad som från 17 Följeforskning ( on-going evaluation ) är pågående och ska idealt ske under hela projektperioden. Målsättningen är att därigenom bättre kunna förstå och analysera vad insatserna ger samt dess [sic!] påverkan på längre sikt. Utvärderingarna ska också vid behov användas för att ge förslag på avhjälpande åtgärder. (Adem 2011: 10).

136 13 centralt håll framställdes som en ny nationell politik för landets storstadsregioner. Sedan dess har olika projektsatsningar mot utpekade områden inte bara i storstäderna - avlöst varandra i en strid ström. I den senaste budgetpropositionen hösten 2012 avsätter regeringen 100 miljoner kronor årligen under år 2013 och 2014 för att stärka, stimulera och utveckla det arbete som kommunerna bedriver för att minska utanförskapet i de 15 stadsdelar i nio kommuner som omfattas av det urbana utvecklingsarbetet. Stödet föreslås få formen av ett prestationsbaserat bidrag till dessa kommuner. Bidraget ska betalas ut enligt en fördelningsmodell som baseras på förbättrade resultat inom utbildning, sysselsättning och försörjningsstöd. Stödet ger ökade incitament till kommunerna att intensifiera arbetet eftersom det ges efter resultat och premierar således kommuner som uppvisar ett minskat utanförskap. (Regeringskansliet 2012b) Återigen ser vi exempel på en statligt styrd projektpolitik med prioritering av utvalda kommuner och stadsdelar. Ett antal andra integrationssyftande åtgärder föreslås också dock utan explicit geografisk fokus. Boverket och vissa länsstyrelser fick i sina regleringsbrev för 2012 i uppdrag att medverka till stöd och utbyte av kunskaper och erfarenheter för kommunerna: Boverket ska bygga upp och sprida kunskap som, kan bidra till positiv utveckling i stadsdelar med utbrett utanförskap genom att knyta forskning närmare de kommuner som omfattas av det urbana utvecklingsarbetet. (Regeringskansliet 2012b) Däremot har regeringen bestämt värjt sig mot propåer från olika håll om att göra en bred satsning på miljonprogrammets områden av flerfamiljshus. 18 I en replikväxling med miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin i riksdagens partiledardebatt den 16 januari slog statsminister Fredrik Reinfeldt till exempel fast att stöd till renovering av dessa områden måste vara fastighetsägarnas eget ansvar. 19 Regional utvecklingspolitik och den regionala röran 20 Den nya regionen är staden i utbredd gestalt så formulerade sig Lewis Mumford i sitt klassiska arbete The Culture of the Cities som utkom 1938 (i svensk översättning som Stadskultur 1942; citat s. 469). 21 Formuleringen känns idag mer träffande än någonsin när man blickar ut över den regionala utvecklingen och tar del av forskning och politik kring denna. Staden, eller snarare "det regionala urbana nätet" [the regional urban grid] (Mumford 1968: 447) av stora, mellanstora och mindre städer och orter, ses av forskare normalt i ett större regionalt sammanhang, där motsatsparet stad och land blivit alltmer föråldrat. 18 Se till exempel några av inläggen på ett seminarium anordnat av Svensk Byggtjänst den 22 november Nedskrivet av artikelförfattaren direkt från radions P1, förmiddagen den 16 januari Fridolin hade föreslagit att ROT-bidrag skulle kunna ges till miljonprogramsområdenas renovering. Om fastighetsägarna renoverar utan statligt stöd leder det ofta till hyreshöjningar som de sittande hyresgästerna inte har råd att betala, så kallad renoviction (renovation + eviction), ett uttryck myntat av en kanadensisk aktivist (Westin 2012: 3). 20 Jörgen Johansson inspirerades till detta uttryck när han intervjuade ledande personer i Skåne och Västra Götaland i samband med de nya regionbildningarna. Han skrev om detta första gången i en av Demokratiutredningens forskarvolymer (Johansson 1999). Han uttryckte det då som en regional administrativ röra. 21 Enligt Halton (2012) föredrog Mumford själv att kalla sig a writer, not a scholar, architectural critic, historian or philosopher.

137 14 Utvecklingen av EUs regionalpolitik är en tydlig illustration till detta. Med en ursprunglig inriktning mot att ge stöd till "svaga regioner" (enligt en diversifierad klassificering av målområden) har unionens politik nu också börjat få en explicit stadspolitisk dimension (Toledo 2010; Boverket 2011: 39-42). Under 1970-talet genomfördes en rad regionalpolitiska åtgärder för att förstärka samarbete och sammanhållning mellan starka respektive svaga regioner i Sverige. Indelning av landet i olika kategorier av stödområden, länsplaneringen med dess ortsklassificering och utlokaliseringen av statliga verk är konkreta uttryck för denna nationellt övergripande regionalpolitik, kodifierad i den så kallade Sverigeplanen från 1972 (Elander, 1978, kapitel 8 och 10). Syftet var att regioner skulle bli ekonomiskt sammanhållna och politisk styrda i enlighet med ett samlat näringsgeografiskt koncept, även koordinerat med den nya kommunreformen (Elander 1978: ). Man kan se detta som ett försök att konstruera en ram för en samlad nationell regional- och ortspolitik med specifika roller för olika orter allt efter bedömd utvecklingspotential. Under 1980-talet börjar emellertid detta koncept att ersättas av en politik där staten direkt eller indirekt uppmuntrar till eller (genom otillräckligt stöd) framtvingar en större regional - och kommunal - differentiering och konkurrens (Khakee & Elander 2001). Statens roll i detta sammanhang har varit att uppmuntra till lokal och regional självständighet snarare än styrning utifrån ett samlad regional- eller stadspolitiskt koncept, eller som Jörgen Johansson uttrycker det: 22 Föreställningen om regionalpolitikens grundläggande uppgift att låta hela Sverige leva har alltmer trängts undan till förmån för ett renodlat tillväxtperspektiv. Den borgerliga alliansen lanserade benämningen regional tillväxtpolitik för det som sedan slutet av talet kallats regional utvecklingspolitik och som ytterligare tillbaks i historien kallades för regionalpolitik. (Johansson 2010: 52) Den tid då regionalpolitiken var en snävt definierad nationell angelägenhet är dock sedan länge förbi. Nationalstaten är genom medlemskapet i EU en del av en större politisk och institutionell helhet. Stödområden, gemenskapsinitiativ och stödnivåer förhandlas fram mellan EU-Kommisionen, medlemsstaten och regionernas representanter. Den enskilda medlemsstatens regionpolitik har därmed blivit en fråga också för alla medlemsstater. I Sverige har kommunerna genom sin jämförelsevis starka ställning i det politiska systemet en potential att spela en roll i detta sammanhang. I de flesta svenska kommuner kan man i dag någonstans träffa på skylten som talar om att det pågår ett eller flera EU-sponsrade projekt. Mer makt åt regioner och kommuner på bekostnad av nationalstaten är ett budskap som kan häeledas ur EUs Lissabonstrategi (Montin 2010: 133). 22 Dåvarande statsrådet och näringsminister i den socialdemokratiska regeringen, Ulrika Messing, uttryckte samma tanke på följande sätt: Vi kan med andra ord inte längre säga att går det bra för Sverige så går det bra för våra regioner. Vi har kommit till en punkt där motsatsen är en bättre beskrivning av verkligheten: Går det bra för våra regioner, så går det också bra för Sverige. (Ds 2001:15, förordet)

138 15 Efter en rad utredningar och partiella reformförsök från 1990-talet och framåt har tre huvudsakliga organisationsmodeller för samlat regionalt utvecklingsarbete utkristalliserats: (i) fortsatt statligt ansvar inom modellen regionalt statligt ansvar där länsstyrelserna har det avgörande inflytandet, (ii) kommuner i samverkan där de regionala utvecklingsfrågorna löses genom kommunalt samarbete och där landstingen avvecklas samt (3) regionalt folkstyre med landstingen som ansvarig för politiken. Den tredje modellen, ofta kallad regionkommunen, som nu tycks ha blivit den tongivande (men ej officiellt erkända), innebär att ansvaret för de offentliga uppgifterna på regional nivå läggs på självstyrande och direktvalda regionala organ regionfullmäktige. 23 Parallellt med detta diskuteras också en sammanläggning och minskning av antalet län, senast enligt ett förslag framlagt i december 2012: Någon regionbildning genom sammanläggning av landsting kommer inte att ske förrän tidigast Så länge kan staten inte vänta med att reformera sin regionala förvaltning. Som ett led i att få till stånd en effektivare regional förvaltning bör antalet länsstyrelser minska från dagens 21 till 11 (utredaren Mats Sjöstrand, Dagens 21 länsstyrelser bör bli 11, Svenska Dagbladet, 17 december 2012) Frågan om regionkommuner har således, lika lite som statlig länsförvaltning, fått en samlad lösning, vilket också påverkar förutsättningarna för en eventuell, samlad nationell stadspolitik. Den politiska styrningen förblir fragmenterad och fortsatt oklar beträffande statens roll på den regionala nivån, kort sagt den regionala röran består. Statsvetaren Jörgen Johansson, som under lång tid följt och kritiskt granskat svensk regionpolitik summerar i linje med detta: En bit in på 2000-talet och fram till år 2010 har den svenska regionretoriken [ ] förvandlats från en idé om Regionernas Europa till en praktisk politik formulerad i termer av regionen som Kommunernas Region [ ] Erfarenheterna av de senaste två decenniernas reformpolitik har med stor tydlighet visat att kommunerna är den enskilt sett viktigaste och mest strategiska aktörsgruppen i den regionala utvecklingspolitiken. (Johansson 2010: 48) En slutsats blir således, något tillspetsat, att staten varken vill eller kan lägga de politiska, organisatoriska, professionella eller finansiella resurser som gör det möjligt för att alla delar av landet ska kunna utvecklas någorlunda likvärdigt och lämnar därför åt landstingen eller regionkommunerna och, framförallt, primärkommunerna att själva ta ansvar för sin utvecklingspolitik. Ett tydligt exempel på detta är kulturområdet. Kulturpolitik mellan kommun, region och stat Kultursatsningar är sedan länge ett framträdande inslag i städers och regioners marknadsföring i syfte att dra till sig investeringar och arbetstillfällen. Städer tävlar med varandra om värdskap för större kulturevenemang och minsta ort försöker idag marknadsföra sig själv i ett större europeiskt och globalt sammanhang. Uttryck som Selling Places (Bianchini & Parkinson, 1993) och Festivalisierung der Stadtpolitik (Siebel & Häussermann, 1993) användes tidigt för att språkligt fånga denna trend. Till och med en liten stad som Askersund kastade sig in i konkurrensen. Redan i mitten av 1990-talet möttes 23 Begreppet regionkommun har funnits med i regiondebatten sedan lång tid tillbaka (Johansson 1999: ).

139 16 bilisterna av denna skylt vid infarten till staden: "Välkommen till den Globala Småstaden. Jobba i Världen. Bo i Askersund" (Nerikes Allehanda, 12 mars, 1996). Kulturnäringen har till stor del blivit en upplevelseindustri och därmed ett framträdande inslag i en kommuns och en regions tillväxtpolitik. 24 I ett bredare perspektiv har den lokala och den regionala kulturpolitiken även setts som ett medel för att stärka det sociala kapitalet och den sociala tilliten i en kommun och region. I många regionpolitiska programformuleringar framhålls således kulturinstitutioner såsom operahus, teatrar, konstgallerier, med mera som avgörande för en regions möjligheter att attrahera det som den ofta citerade Richard Florida pekat ut som den kreativa klassen 25. Sammantaget kan man med Jörgen Johansson säga att regional kulturpolitik i ökande grad kommit att betraktas som ett instrument eller [ ] som en integrerad del under det allt bredare paraply som vi kallar regional utvecklingspolitik (Johansson 2010: 43). Vilken roll spelar då staten i denna utveckling? Som redan nämnts har synen på regionernas uppgift i stort förändrats från att hela Sverige ska leva till ett renodlat tillväxtperspektiv. Här finns en parallell till kulturpolitiken. Jenny Johannisson som närmare studerat den svenska kulturpolitikens utveckling med fokus på Region Skåne och Västra Götalandsregionen drar slutsatsen att denna är på väg att regionaliseras (Johannisson 2010: 60). Om politiken förut kännetecknats av en utlokalisering av statliga kulturpolitiska intressen till den regionala nivån är det nu snarast en form av decentralisering, som ger regioner ett större handlingsutrymme, såväl lagligt som finansiellt och politiskt. Båda regionerna har definitivt också skapat ett utökat politiskt handlingsutrymme, både för sig själva och för regional kulturpolitik överlag. En mer självständig regional kulturpolitik verkar här för att stanna. Staten å sin sida anser sig samtidigt stå för ett övergripande kulturpolitiskt ansvar, det vill säga att se till helheten och att värna produktionen och tillgängliggörandet av konst och kultur av god kvalitet (Johannisson 2010: 72). Kulturrådet är den institution som har till uppgift att fördela finansiella medel till regionerna. Den nya modellen för statens stöd till regional kulturverksamhet som nu tillämpas i fem regioner (Västra Götalandsregionen, Region Skåne, Region Halland, Norrbottens läns landsting samt Gotland) innebär att den statliga detaljregleringen av bidragsgivning till regional nivå ska upphöra. Istället ska bidragsgivningen baseras på en förhandling mellan stat och region, där utgångspunkten är den regionala kulturplan som regionerna ska utarbeta i samråd med kommuner, kulturliv och civilsamhälle. De regionala organen tycks alltså flytta fram sina positioner jämfört med tidigare. Västra Götalandsregionen och Region Skåne har under sin 10-åriga existens mångdubblat sitt ekonomiska stöd till kulturverksamhet och 24 Avsnittet bygger till stor del på Jörgen Johanssons kapitel i en av Västra Götalandregionen utgiven antologi (Johansson 2010). 25 Kulturgeografen Gunnar Törnkvist pekade redan för mer än 40 år sedan på den drivkraft för koncentration till stadsregioner som fanns i form av köpstarka hushåll som efterfrågade specialiserad hushållsservice och handel och [ ] ett rikt differentierat kultur och nöjesliv (Törnkvist 1971: 105) Han myntade också uttrycket beslutsfattarnas kontorslandskap (se Elander 1978: ). Ett aktuellt exempel på en region och stadspolitisk satsning med både nationell och internationell räckvidd är Umeå stads utnämning till Europas kulturhuvudstad I staden finns redan Norrlandsoperan som en stor kultursatsning och den följs nu upp av bland annat ett spektakulärt glaskonstverk utmed vägg i tunneln under Centralstationen (Umeå Kultur /Sara Lidmansällskapet 2012) och ett nytt kulturhus.

140 17 därmed brutit med de traditionella landstingens mer blygsamma satsningar (Johannisson 2010: 59). Enligt Johannisson står både staten och regionen för ett synsätt som balanserar ett instrumentellt och ett icke-instrumentellt synsätt på kultur, det vill säga kulturen anses ha både ett egenvärde och vara en viktig del av regional utvecklings- och tillväxtpolitik. 26 Kommunerna å sin sida är mer benägna att sudda ut dessa gränser. De står, enligt Johannisson för ett lokalt förankrat medborgarperspektiv med tillgänglighetskravet som en viktig legitimeringsgrund. Där kulturell decentralisering förekommit i svensk kulturpolitik från 1930-talet och framåt, är det alltså först i samband med 1990-talets regionförsök som politisk decentralisering på allvar prövas. Politisk decentralisering innebär att även innehållet i kulturell decentralisering prövas. Genom att delegera beslutandemakt, öppnar den statliga nivån också upp för alternativa tolkningar av vilken typ av kultur det egentligen är som ska spridas till folket (Johannisson 2010: 58). Som Jörgen Johansson framhåller finns på lokal nivå en uppsjö av projektaktiviteter, delfinansierade av regionen, som berör exempelvis kultur i skolan, kultursatsningar i specifika bostadsområden, utveckling av aktiviteter runt lokala bibliotek, och så vidare (Johansson 2010: 47). Han ser här en stor potential för det kulturella skapandet, där värderingar, meningsbrytningar och samtal tillåts spela en mycket större roll än den uppifrån definierade regionala utvecklingspolitiken, starkt grundad i rationalitetsantaganden (Johansson 2010: 50). Den bild som tecknas av de två forskarna (Johannisson 2010; Johansson 2010) pekar med andra ord på ett spänningsfyllt förhållande mellan å ena sidan staten i gestalt av kulturrådet och regionerna och kommunerna å den andra, en bild som ligger fjärran från en modell där staten styr eller kanske inte ens vill eller kan styra dessa nivåer. Återigen ser vi en situation där ansvaret för politikens utformning i huvudsak ligger hos aktörer på den regionkommunala eller lokala nivån, på marknaden eller i civilsamhället, och där staten, åtminstone under nuvarande politiska regim, valt att inte ge några tydliga fingervisningar om politikens innehåll. Arkitektur och stadsutveckling En arkitekt och professor i tillämpad samhällsplanering inleder en debattbok med den uppfordrande titeln Hållbar stadsutveckling. En politisk handbok på följande sätt: Var finns politiken för framtidens stadsbyggande och stadsutveckling? I Sverige har vi en glesbygdspolitik men ingen stadspolitik. Vi har en jordbruksminister men ingen 26 Den sittande regeringen betonar starkt kulturens roll som en näringspolitisk resurs, till exempel genom det hösten 2010 beslutet att inrätta Rådet för kulturella och kreativa näringar för att skapa långsiktigt goda förutsättningar för entreprenörskap inom kulturella och kreativa näringar så att dagens och morgondagens företagare inom kulturella och kreativa näringar ska kunna utveckla sina affärsidéer och sitt företagande [ ] Framtida utmaningar med en allt hårdare internationell konkurrens innebär att regeringen måste fortsätta att förbättra villkoren för entreprenörskap och innovationskraft och i arbetet med att skapa förutsättningar för fler nya och växande företag är kultur och kreativitet en allt viktigare resurs (Regeringskansliet 2010).

141 18 stadsbyggnadsminister. Man frestas säga att vi har en politik för sådant som berör förhållandevis få, men det saknas en politik som omfattar frågor av betydelse för den stora majoritet som bor och arbetar i städer och samhällen (Ullstad 2008: 6). Starka ord som dock inte bara uttrycker en enda kritisk persons åsikter. Av inledningen att döma står också föreningen Sveriges Arkitekter bakom den grundläggande och övergripande syn som förmedlas när det gäller krav och förutsättningar för en hållbar stadsutveckling (Ullstad 2008: 7). I tretton inledande punkter summerar föreningen hur en hållbar stadsutveckling kan åstadkommas dock utan att specifikt peka ut staten som aktör. Däremot nämns kommunernas ansvar för planering av stadens gemensamma utformning och av samplanering över kommungränserna. Här kan noteras att analyser av sambandet mellan det regionala tillväxtarbetet och kommunernas översiktsplanering, enligt regleringsbrev för budgetåret 2013 nu blivit en uppgift för Boverket (Socialdepartementet 2012). Trots undertiteln ( En politisk handbok ) räknar skriften visserligen upp vad som bör göras men inte hur den politiska styrningen ska gå till. Intrycket är detsamma när man parallellt läser Sveriges Arkitekters skrift Arkitektur och politik. Arkitekturpolitik för Sverige Bland de råd till kommunalpolitiker som räknas upp finns till exempel: Samplanera över kommungränserna. Människors rörlighet sträcker sig över kommungränserna och samplanering behövs för att lösa kommunikations- och servicebehov [ ] Skapa ett förtroendefullt samarbete mellan politiker och stadens arkitekter och planerare. Det är en förutsättning för att politikens vision kan omvandlas till långsiktig och hållbar planering. [ ] Stärk stadsarkitekt- och plankontoren och utnyttja kompetensen hos stadsarkitekter, arkitekter, landskapsarkitekter och planeringsarkitekter bättre än idag. (Arkitektur och politik. Arkitekturpolitik för Sverige (2009): 34-35) Betoningen av samplanering över kommungränserna och samarbete mellan olika rollinnehavare ligger, om än något diskret framförd, i linje med den plädering för samordning som finns i de andra stadspolitiska spår som uppmärksammas i denna artikel. Men hur ser då staten idag på arkitekturens roll i samhällsutvecklingen? I det handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design som riksdagen antog 1998 (Proposition 1997/98:117) ges en samlad bild av statens ansvar och uppgifter. Ett längre sjok med citat som potentiellt kopplar till stadspolitik får ge en antydan om detta. I arbetet för en hållbar utveckling är det angeläget att förlänga livslängden på våra investeringar i produkter och i den fysiska miljön. Ett bra sätt att göra detta är att ge våra produkter en hög kvalitet inte minst estetiskt. Estetiska och andra immateriella värden höjer dessutom bruksvärdet [ ] Betydelsen av vardagslandskapets värden skall lyftas fram och ges ökad tyngd vilket sammantaget leder till en förstärkning av de kulturhistoriska och estetiska värdena. [ ] Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning, design och offentlig miljö skall stärkas och breddas. Goda resultat förutsätter bred medverkan från alla dem som deltar i skapande av vår miljö och ett levande intresse hos allmänheten [ ] Offentligt och offentligt understött byggande, inredande och upphandlande skall på ett föredömligt sätt behandla kvalitetsfrågor. Hur staten, landstingen och kommunerna och

142 19 deras bolag bygger och förvaltar sina egna byggnader och miljöer och härvid svarar för den demokratiska dialogen med allmänheten liksom hur inredningar, produkter och bruksföremål väljs är speciellt betydelsefullt. Här framgår tydligt vilka prioriteringar som offentliga instanser gör samt deras inställning till kvalitetsfrågor. Det gäller såväl offentliga byggnader med högt symbolvärde, t.ex. riksdags och regeringsbyggnader, domstolar, universitet, museer och liknande som de vardagliga arbets- och trafikmiljöerna samt sjukhusen och skolorna. (Proposition 1997/98:117, s. 12; kursivering i original) I övrigt föreslås i propositionen en rad lagändringar som innebär att det görs tydligt att en estetiskt tilltalande utformning skall kunna hävdas vid byggande och planläggning och det anges åtgärder som kommer att vidtas för att staten skall vara förebildlig vad gäller arkitektur, formgivning och design. Ett antal framtida regeringsuppdrag annonseras, bland annat ett till Svensk Form. Slutsatsen blir ändå att de uppgifter som här radas upp handlar mer om specifik arkitekturpolitik 27 än stadspolitik, något som i sig talar för behovet av en sammankoppling med de fyra andra politikspår som uppmärksammats i denna text. SLUTSATS: FORTSATT FRAGMENTERING ELLER SAMLAD POLITIK FÖR GLESBYGD, STÄDER OCH REGIONER? Vilka är de politiska förutsättningarna för att bygga en allians med sikte på en samlad nationell stadspolitik? Mellan vilka aktörer ska den byggas? Hur ska styrningen gå till? Vilken roll kan och bör staten spela? Den som här väntar sig raka och entydiga svar kommer att bli besviken. Det vore förmätet att efter ett i tiden mycket begränsat uppdrag ge bestämda svar på så vidlyftiga frågor. 28 Däremot kommer jag att i 16 punkter peka på förhållanden som förhoppningsvis kan ge bränsle åt en fördjupad diskussion i ämnet Som de fyra myndigheterna själva påpekar i sin rapport om hållbar stadsutveckling är över 80 procent av Sveriges befolkning tätortsboende samtidigt som landet bara har en enda övervägande urban region, det vill säga Stockholms län. Övriga län/regioner innehåller samhällen som är mer eller mindre urbana men där en notabel del av befolkningen också lever i en rural miljö. De minsta tätorterna sägs kunna liknas vid landsortsbyar i ett europeiskt eller globalt perspektiv (Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet 2011: 9). Det är i sig en tydlig indikator på att stadspolitik behöver ses i ett bredare, regionalt sammanhang 30. Kort sagt, stadspolitik och regionpolitik hör nära samman vilket måste tas i beaktande om ambitionen är att formulera en samlad nationell stadspolitik. I linje med detta är det inte förvånande om regionkommunen skulle komma att stå modell när den nedifrån legitimerade landstings- och regionreformen successivt implementeras över hela landet (jämför nedan punkt 12). 2 Regionpolitiken i Sverige har gått från ett koncept där statens mål formulerats som att hela Sverige ska leva till betoning av att det är regionerna själva som måste ta sitt ansvar 27 Regeringen har släppt greppet om arkitekturpolitiken utropar två medarbetare i tidningen Arkitekten i januari 2009 (Jensfelt & Persson 2009), en signal som också understryker frånvaron av en samlad nationell stadspolitik (jämför Ullstad 2008). 28 En fördjupning av studien skulle givetvis kräva en mer omfattande genomgång av relevanta dokument i kombination med intervjuer och samtal med nyckelpersoner inom de fem spåren. 29 I Appendix I visas en schematisk bild av den tankefigur som styrt arbetet med denna text. 30 Se fotnot 10 ovan om begreppen urban och stad.

143 20 och ge ett bidrag till den nationella tillväxten i hela landet ett i förhållande till och 80- talens regionalpolitik omvänt perspektiv 31. Det är en utveckling som pekar i riktning mot att staten valt att tona ner övergripande ambitioner till förmån för en decentralistisk utveckling där regioner, städer och mindre orter ska finna sina egna vägar till problemlösning, men helst på ett sätt som också gynnar den ekonomiska utvecklingen nationellt. Om man så vill kan man se detta som ett, måhända något uppgivet eller rentav cyniskt, erkännande av att ojämn utveckling inte går att övervinna vissa regioner och städer fortsätter att utvecklas och växa, andra stagnerar och krymper. Den nationella politiken tenderar att blåsa under den första tendensen Sverige måste hävda sig i den globala konkurrensen och i bästa fall mildra konsekvenserna av den senare. Alla regioner/städer/kommuner/orter anses inte kunna ge positiva bidrag till den ekonomiska tillväxten i landet. För mindre och resursmässigt svagare kommuner som länge kämpat i motvind är detta inget muntert budskap. För att ta ett exempel: av de tio kommuner som har lägst befolkning i landet ligger sju i Västerbotten där kampen kan gälla vardagsnära frågor som att få behålla en sjukstuga eller ambulans på orten, något som landstinget med hänvisning till ett ekonomiskt pressat läge inte anser sig kunna erbjuda Den regionpolitiska organisationen befinner sig sedan länge i ett skede av omstöpning med många och svåra frågor som återstår att lösa. Även om regionkommunen tycks vara den väg som nu valts för den icke-statliga formen av regional organisation återstår det praktiska genomförandet i form av ett antal samgåenden mellan landsting och kommunala samverkansorgan/regionförbund. En reformering av länens organisation och indelning är däremot knappast nära förestående eftersom det förslag som nyligen lagts inte torde leda till snabba regeringsbeslut. En tredje faktor att ta med i beräkningen är om och hur samordningen av den statliga länsorganisationen skall synkroniseras dels med statens regionala sektorsorganisation i övrigt 33 och dels med den regionkommunala organisationen i vardande. För landets kommuner, städer som mindre orter, är det den regionala och inte den nationella nivån som det ligger närmast att agera mot eller tillsammans med (se till exempel Törnvall 2012) samtidigt som många kommuner blivit angelägna att också agera horisontellt i olika nätverk nationellt och transnationellt och på så sätt gå runt eller ignorera den nationella nivån. Floran av lokala klimatpolitiska nätverk är ett bra exempel på detta (Gustavsson 2009). 4 Regional utvecklingspolitik och lokal klimat- och miljöpolitik skulle tillsammans med raden av områdesriktade, sociala punktinsatser möjligen kunna ses som embryon till en samlad nationell stadspolitik. De är tre, delvis överlappande stadspolitiska spår med fokus på ekonomisk tillväxt, ekologisk hållbarhet respektive social integration. Politiken inom dessa 31 Jörgen Johansson har visat att 1990-talets svenska regionreformer uppenbarligen inneburit att kommunerna successivt flyttat fram sina positioner och kommit att utmana staten om vem som ska bära huvudansvaret för den regionala utvecklingspolitiken (Johansson 2008: 91). 32 Folkinitiativet för ett levande Västerbotten kräver att länet ska leva genom säkerställande av trygghet och service, öka inlandets tillväxt och ge hela länet en positiv utveckling. För att åstadkomma detta föreslås en folkomröstning kring en ny förordning i landstinget som inkluderar ett åtgärdspaket som säkerställer sjukvård för alla vilket bland annat innebär att Dorotea sjukstuga får primärvårdsjour och vårdplatser som tidigare och att Åsele får en egen ambulans (Folkinitiativ för ett levande Västerbotten 2012, kursiverat i original). I december avslutades en namninsamling undertecknad av invånare till stöd för detta upprop. 33 Regional samordning är en klassisk problematik i organiseringen av svensk länsförvaltning och fortfarande präglas delar av den offentliga verksamheten på länsnivå av oklara ansvarsförhållanden, komplicerade regelverk och en mångfacetterad organisationsstruktur (Johansson 2011: 2-3).

144 21 områden präglas av ett numera väl etablerat sätt att försöka implementera nationella politiska mål. I stället för långsiktig finansiering, generella regler och direktiv väljer den centrala statsmakten att bjuda in regioner och kommuner till konkurrens om begränsade och tidsbestämda potter av statliga medel. I fallet regional tillväxt- och utvecklingspolitik tilldelas i princip inga nya medel utan tanken är att länsstyrelser och andra statliga myndigheter ska ingå partnerskap med privata intressenter på basis av medel som redan tilldelats över ordinarie budget. Samverkan i partnerskap är en ofta använd eller rentav påbjuden organisationsform. I praktiken handlar det oftast om samverkan i två led, för det första i relationen stat-kommun och för det andra genom de subregionala/subkommunala partnerskap som byggs upp kring en kommun eller en regional statlig myndighet som nav. EU är också en vanlig samarbetspartner genom strukturfonder eller i andra former. I kulturfrågor tas de större besluten efter överläggningar mellan kulturrådet och regionerna. Kort uttryckt ser staten sin egen roll inom kultur och arkitektur som att (be)hålla ett övergripande ansvar genom tillsyn och kontroll över de områden där man ger anslag men överlåter genomförandet i vid mening åt regioner och kommuner. Någon ambition att inordna kultur- och arkitekturfrågor i ett bredare stadspolitiskt strategikoncept tycks inte finnas. 5 Statens avsikt med insatser i form av stöd till specifika program och/eller projekt är således inte att permanenta dessa utan de är tänkta att genom lyckosam tillämpning producera goda exempel som inspirationskälla till kommande lokala och regionala initiativ. Man kan visserligen säga att just denna modell är uttryck för en form av nationell stadspolitik, låt vara avsiktligt fragmenterad och tillfällig, partiell eller ad-hocmässig snarare än samlad. Det är kanske den stadspolitik vi har att leva med under överskådlig tid. Min slutsats är således att det, oavsett de fyra myndigheternas initiativ, är mycket lite som talar för etableringen av en samlad nationell stadspolitik. Den ekonomiskt och befolkningsmässigt ojämna regionala utvecklingen och klyftan mellan växande och stagnerande kommuner, oklarheten om den framtida regionpolitiska strukturen och den starka kommunala förankringen av svensk politik pekar i stället mot att stadspolitiska initiativ även fortsättningsvis kommer att ha en partiell, projektinriktad karaktär. Till detta kommer en sedan länge mer restriktiv hållning till efterkrigstidens välfärdspolitiska styrning till förmån för mer renodlade marknadslösningar eller nätverkspolitik ( governance ). Huruvida en annan regeringskonstellation skulle komma att ha en annan syn i denna fråga är högst ovisst. Nationell stadspolitik är inte en fråga som stått i centrum för den dagspolitiska debatten. 6 Politikskapandet inom de fem exemplifierade områdena följer en logik där staten utifrån övergripande policymål inom integrationspolitik, regional utvecklingspolitik, hållbarhetspolitik, kulturpolitik och arkitekturpolitik uppdrar åt regioner och kommuner att genomföra dessa i huvudsak med egna medel men med komplement av statliga projektmedel och med stöd från andra håll såsom EU, företag eller frivilliga organisationer. 34 Projektformen åtföljs av en uppföljnings-/utvärderingsdel där goda exempel lyfts fram och överförs till ordinarie verksamhet genom ett institutionellt lärande (Montin & Hedlund 2009: 23), konkret i form av exempelsamlingar, dialogfora inom sociala medier, konferenser etc. Statens 34 Givetvis finns också statsbidrag och andra former av stöd och styrning inom dessa områden men syftet i den här artikeln har varit att fokusera de medel som har en tydlig, geografiskt utpekande och potentiellt stadspolitisk karaktär.

145 22 behåller sin reglerande och kontrollerande roll via länsstyrelser och sektorsorgan men föredrar att i första hand försöka styra på armlängds avstånd. 7 Det finns grovt sett två strategier som kan väljas om man som politiker vill påverka livssituationen för människor med problem. Sverige har liksom övriga nordiska länder en tradition av generell välfärdspolitik som huvudstrategi. Alternativet, selektiva insatser riktade till speciella kategorier eller geografiska områden, har länge betraktats som undantag och detta av minst två skäl. Dels riskerar de områdesriktade insatserna att stigmatisera de områden och individer som mottar särskilt stöd och dels uppstår lätt en ond cirkel när ett nytt paket från den centrala politiska nivån väcker förhoppningar som efter ett tag, när de särskilda projektmedlen börjar ta slut, leder till besvikelser, som sedan förvandlas till nya förhoppningar när nästa paket lanseras etc. Frågeställningen är generell och handlar om den ad hoc-mässiga projektpolitikens möjligheter och begränsningar. 8 Med referens till de utsatta områdenas problem handlar det ytterst om vilka möjligheter temporär projektpolitik ger för att i grunden påverka förhållanden som berör alla nivåer och de flesta sektorer av samhället. En kritisk hållning i frågan behöver inte innebära att den områdesfokuserade projektpolitiken är meningslös. Det behöver inte vara en fråga om antingen/eller utan det är snarare en uppmaning att lyfta områdespolitiken till en bredare diskussion om välfärdens fördelning i hela samhället. Ansatser till ett sådant förhållningssätt har redan börjat dyka upp på den politiska agendan, även om debatten om de utsatta områdenas problem fortfarande präglas av ett alltför inskränkt, områdesfokuserat perspektiv. Social och etnisk segregation och exkludering orsakas inte av förhållanden i dessa områden utan är ytterst ett resultat av strukturella ojämlikheter och maktstrukturer. En integrationspolitik som inte tar detta i beaktande kommer att förbli ett trubbigt vapen i strid mot väderkvarnar Nära sammanhängande med föregående fråga är relationen mellan tillväxt- och integrationspolitik. I de flesta europeiska länder finns ett glapp mellan dessa två spår, vilket innebär att den tillväxtpotential som finns i fattiga, etniskt mångfacetterade men politiskt och ekonomiskt underprioriterade bostadsområden och stadsdelar riskerar att grovt underskattas. På lokal nivå har detta först nyligen börjat uppmärksammas, till exempel där arbetslösa ungdomar ges möjlighet till utbildning och anställning i samband med förnyelse av miljonprogramsområden De flesta av Sveriges regioner och kommuner bedriver idag en egen utvecklingspolitik som är mer eller mindre sammanlänkad med stadspolitiska verksamheter inom näringsliv, kultur, socialpolitik etc. De tre storstäderna, med Stockholm i spetsen, har efterlyst en nationellt samlad storstadspolitik, 37 medan den arkitekturskrift jag refererat till ovan 35 För en utförlig diskussion om projektpolitikens begränsningar i den områdesfokuserade integrationspolitiken se Andersson, Bråmå & Holmqvist (2010). 36 Ett exempel: Är du arbetssökande och bor i Vivalla? Sök nu! I ombyggnadsprojektet Mitt Gröna Kvarter är målsättningen att förändra och förbättra Vivalla för att göra det till en grönare och mer levande stadsdel. Nu har du chansen att vara en del av det arbetet och samtidigt få in en fot på arbetsmarknaden. (Örebro Bostäder 2012a) 37 Utgångspunkten är att storstäder skiljer sig från andra städer inte bara genom sin storlek utan också genom sin täthet och sin mångfald. De har både unika förutsättningar till utveckling och sina särskilda problem. En

146 23 framhåller att staten i praktiken endast har en glesbygdspolitik (Ullstad 2008). När de fyra myndigheter som står bakom rapporten om hållbar stadsutveckling (Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet 2011) talar om avsaknaden av en samlad nationell stadspolitik är det lätt att hålla med. 38 Staten (= i dagsläget den sittande alliansregeringen) har inte någon synbarlig avsikt att etablera stadspolitik som ett samlat nationellt politikområde. Det spår som lagts av Delegationen för hållbara städer erbjuder dock en potential att gå vidare i riktning mot en mer sammanhållen statlig politik i förhållande till mindre orter, städer och regioner än den fragmenterade politik vi har idag. 11 Enligt delegationens direktiv ingick i uppdraget att lämna förslag till hur dess arbete, kunskaper och erfarenheter kring hållbar stadsutveckling kan föras vidare inom ordinarie strukturer efter Delegationen föreslår själv i en rapport från juni 2012 att en ny arena för samverkan formeras med målet att säkerställa kontinuitet i påbörjat arbete samt att gemensamt lägga en grund för nationell samordning för hållbar stadsutveckling (Delegationen för hållbara städer 2012b: 29-40; se även ordföranden Peter Örns brev i Appendix II). 39 De arbetsuppgifter som föreslås ligger helt i linje med det arbetssätt som tillämpats under delegationstiden 40, men förslaget går dock längre än så och utmynnar i en organisatorisk innovation, en ny arena med representanter för statliga myndigheter, kommuner, näringsliv, forskningsaktörer och det civila samhället. Följande statliga myndigheter bedöms vara mest berörda : Arkitekturmuseet, Boverket, Statens energimyndighet, Statens folkhälsoinstitut, Riksantikvarieämbetet, Trafikverket och Tillväxtverket, samt en representant för länsstyrelserna. Avsikten är att tydligt länka frågorna till ordinarie strukturer utan att förlora samverkansfunktionen och fokus å frågan om hållbar stadsutveckling, men den nya arenan ska också fungera som mäklare mellan befintliga och kommande nätverk inom hållbar stadsutveckling. Uppföljning och följeforskning kopplad till stödprojekten är en annan uppgift som nämns liksom en utvärdering av hela satsningens resultat. 41 För att öka takten i omställningsarbetet föreslås dessutom ett nytt ekonomiskt stöd för omställningen till klimatneutrala städer. Efter en prövotid på två år ( ) är tanken att ett samfinansierat konsortium ska skapa en ännu bredare samverkan inom ramen för en nationell arena för hållbar stadsutveckling. Skulle detta kunna vara ännu ett steg på vägen mot en mer samlad nationell stadspolitik? 12 Jag har i detta inlägg lyft in diskussionen om samlad nationell stadspolitik i ett regionpolitiskt sammanhang. Den fortsatt rådande regionala röran till trots är det svårt att se hur en sådan koppling kan undvikas. Kanske är regionkommunen, trots alla frågetecken om storstadspolitik har därför två kompletterande och sammanhängande mål: att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt och att bemästra de problemen (sic!) som är förknippade med storleken och tätheten. (Regionplane- och trafikkontoret 2003: 8) 38 Stadspolitik rymmer nästan något från alla departement, men det saknas någon nationell sammanhållen funktion som det uttrycks i ett referat från ett samtal i Kulturhuset, Stockholm med nära 50 deltagande praktiker och forskare. En synpunkt som fördes fram var att regeringen skulle tillsätta en gemensam beredning [ ] i stället för eget politikområde. (Boverket 2012: 4) 39 Enligt regeringens regleringsbrev för 2013 skall Boverket överta delegationens uppgifter med anknytning till stödprojekten, såsom dokumentation, drift av hemsida med mera (Socialdepartmentet 2012). 40 Utveckla underlag får en nationell strategi för hållbar stadsutveckling. Främja städernas mobilisering i klimatarbetet. Fortsatt främja kunskapsutveckling. Följa och stärka pilotprojekt. Verka som arenabyggare. 41 Jag genomför själv under våren 2013 tillsammans med kulturgeografen Eva Gustavsson en studie med relevans för detta sammanhang. I dialog med åtta stadsbyggnadsprojekt och SABO tar vi fram en Modell för analys och uppföljning av social hållbarhet i stadsbyggnadsprojekt (MASST) (Örebro Bostäder 2012b).

147 24 hur den regionpolitiska organisation ska konstrueras, det alternativ som har störst potential att hantera landets skiftande kombinationer av (stor)stad, mellanstora och mindre städer, landsortsbyar och glesbygd? 42 Är det i själva verket en integrerad stads- och regionpolitik som ligger närmast inom räckhåll snarare än en samlad nationell stadspolitik? Är inte det sistnämnda en orealistisk önskedröm mot bakgrund av statens egen organisatoriska fragmentering och villrådighet? 13 Gemensamt för de fem politikområden som tagits upp i artikeln är en uttalad ståndpunkt att det behövs en samlad nationell stadspolitik men att den också ska vara hållbar. I visionsdokument, projektplaner och andra politiknära texter framstår hållbar utveckling som en harmonisk treenighet av ekologisk omsorg, ekonomisk tillväxt och social rättvisa. Det är som om dessa var för sig önskade värden skulle kunna tillgodoses samtidigt, utan avgörande motsättningar och förändringar i samhällets funktionssätt och maktrelationer - om politiker, planerare, företrädare för näringsliv och civilsamhälle med flera bara ansluter sig till dessa värden blir det den offentliga politikens uppgift att genom auktoritativa beslut, lagstiftning och konsekvent tillämpning se till att driva utvecklingen i rätt riktning. Men statens, regionernas och kommunernas sätt att styra anses nu vara alldeles för sektorsfixerat och fragmenterat. Det är lätt att dras med i denna argumentation till förmån för en samlad nationell stadspolitik. Här finns dock ännu en komplikation som jag hittills undvikit att ta upp i denna text och det gäller visionen, värdet och begreppet hållbar utveckling som sådant. 14 Är hållbar utveckling verkligen det tregrenade, av alla omfattade kärnvärde eller mål som det ofta framställs i politik och en hel del forskning? En viss politik kan vara hållbar för några men inte för andra. De flesta fattiga människor lever till exempel hållbart ur ekologisk synvinkel men alltför sällan under socialt acceptabla förhållanden. Ekonomiskt välmående människor däremot har oftast en livsstil och ett konsumtionsmönster som är starkt ohållbart (Bradley 2009). Majoriteten av befolkningen på den södra delen av jordklotet bidrar i jämförelse med oss på den norra delen mindre till ohållbar utveckling. Dessutom finns en motsvarande social ojämlikhet inom såväl den norra som den södra delen av klotet. Triviala påståenden? Kanske det, men i den politiska hållbarhetsretoriken låter det ofta som om vi alla befinner oss i samma båt och har gemensamma intressen av en hållbar utveckling. Och i den svenska projektpolitiken riktas nästan alltid fokus på så kallade utsatta områden eller miljonprogramsområden, där majoriteten av boende har en livsstil som är mer hållbar (i ekologisk mening) än i områden där de flesta boende tillhör medelklassen eller däröver. Framtida generationers problem må vara viktiga men för en alltför stor del av jordens befolkning är det Nuets problem som är akuta och till dessa problem hör inte klimateffekter förorsakade av egen överkonsumtion. 15 Aktuell forskning visar att gapet mellan ord och handling i klimatpolitiken fortsätter att växa (också i ett land med jämförelsevis gott miljörykte som Sverige), trots alla larmsignaler som sänds ut från rapporter och konferenser i strid ström: någon vändpunkt på den uppåtstigande kurvan för världens utsläpp av koldioxid är inte i sikte. Sociala och geografiska orättvisor fördjupas, såväl i resurstillgång som när det gäller förmågan att möta de problem och risker som följer med en ständigt accelererad exploatering av jordens 42 Sveriges kommuner och landsting (SKL) gör en indelning av Sveriges kommuner i 10 grupper för redovisning och analys (Sveriges kommuner och landsting (2009).

148 25 tillgångar. 43 Med andra ord lever en stor del av jordens befolkning under förhållanden som inte borde vara hållbara i betydelsen uthålliga/oföränderliga år efter år (Marcuse 1998). Röster inom detta forskningsfält börjar nu tala om att vi lever i ett system som kännetecknas av sustainable governance of the unsustainable [ett hållbart (=uthålligt) styre av det ohållbara] (Blühdorn 2011; Catney & Doyle 2011; Swyngedouw 2010). 16 Invävd i den retoriska uppslutningen kring hållbarhet som ett av alla önskat värde eller mål finns en tanke om samförstånd och harmoni som implicerar en syn på politik befriad från motsättningar och konflikt. Jörgen Johansson skriver om denna harmonisyn apropå den regionala tillväxt- och utvecklingspolitiken: Politisk effektivitet har, trots demokratiskt uttryckta proklamationer och retorik, alltid överordnats värden förknippade med demokratisk legitimitet. Jag menar alltså tendenser till konsensusskapande i den regionala utvecklingspolitiken också är ett sätt att avpolitisera den [ ] Jag tror det vore både demokratiskt och ekonomiskt förödande om tendenserna till avpolitisering får fortsätta såsom det sker idag. Överlag tror jag istället att politikområdet skulle behöva vitaliseras med klassiska demokrativärden såsom öppenhet, jämlikt deltagande, betoning av ansvarsutkrävande och förnyelse av politikens samtals- och förankringsformer. (Johansson 2010: 50-51) Här finns paralleller till hållbarhetspolitiken. Många programdokument, artiklar, konferensupprop etc. inleds med uppmaningar eller vädjanden om att alla måste sluta upp kring målet hållbar utveckling, definierad genom uppräkning av de tre numera brett accepterade dimensionerna, gärna i form av tre överlappande, starkt begreppsladdade cirklar. 44 De fungerar som ett slags visitkort, för att visa att man tillhör en och samma krets av sanna hållbarhetsivrare. Därefter ges ett antal goda exempel på vad som kan göras eller har gjorts för att leda utvecklingen i riktning mot det hållbara samhället. Sådana exempel finns det gott om, men det uppstår nu ändå ett gap mellan å ena sidan goda intentioner och exempel och å andra sidan den faktiska utvecklingen, där de flesta av kurvorna pekar i fel riktning. Gapet beror till stor del på att det samtidigt med en livlig hållbarhetsretorik också finns en ännu starkare ohållbarhetspraktik, där till exempel statliga insatser till förmån för energisparande och klimatvänlig kollektivtrafik mer än väl uppvägs av statliga åtgärder för att gynna mer energislukande väg- och flygtransporter. Detta gap signalerar med all önskvärd tydlighet att uppslutningen kring värdet och visionen hållbar utveckling inte saknar motsättningar och konflikter. Det är långtifrån självklart att en samlad nationell stadspolitik per definition också skulle bli hållbar. Utfallet beror ytterst på styrke- och maktförhållandena i samhället i stort och inom statsapparaten, till exempel tillväxt- och finanspolitikens ställning visavi klimat- och miljöfrågorna. 45 En lyckosam tillväxtpolitik ät inte per definition en politik som leder till sänkta utsläpp av koldioxid och social integration. En slutsats av detta blir att vägen fram till en samlad nationell stadspolitik kräver arenor där olika sektorer och intressen inom och utanför statsapparaten möts i dialog med varandra och där utgångspunkten inte är eller ska låtsas vara att alla redan är överens om en och samma uppfattning om vad hållbar utveckling är och bör vara. Vilken väg som anträds är med andra ord ytterst en fråga om politisk makt. 43 Se referenser i (Lidskog & Elander 2012). 44 Se till exempel UN-HABITAT (2008: 57) med överrubriken The Right to the City. 45 Om klimat- och miljöfrågornas undanskymda plats i de senaste regeringsdeklarationerna se not 9 ovan.

149 26 REFERENSER Adem, Lena (2011) Att använda lärande utvärdering/följeforskning inom samverkansmodellen. S i Laila Niklasson (red.) Aspekter på lärande utvärdering och följeforskning inom projekt från Socialfonden och Strukturfonden. Eskilstuna & Västerås: Mälardalens högskola. Andersson, Roger, Bråmå, Åsa & Holmqvist, Emma (2010) Counteracting Segregation: Swedish Policies and Experiences. Housing Studies, 25 (2): Bacchi, Carol Lee (1999) Women, Policy and Politics: the Construction of Policy Problems. London: SAGE. Bianchini, Franco & Parkinson, Michael (Eds) (1993) Cultural Policy and Urban Regeneration: the West European Experience. Manchester: Manchester University Press. Blühdorn, Ingolfur (2011) The politics of unsustainability: COP 15, Post-ecologism, and the ecological paradox. Organization & Environment 24: Boverket (2011) EU och Bostadspolitiken Rättsutveckling och samarbete inom EU av betydelse för svensk bostadspolitik. Rapport 2011:1. Boverket (2012) Samtal om stadspolitik. Anteckningar från den 24 april 2012, Kulturhuset, Stockholm. Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas & Arkitekturmuseet (2011) Slutrapport av regeringsuppdraget till miljö- och kulturmyndigheter om samverkan för att främja en hållbar stadsutveckling (Ku2009/1620/KV) Bostadsdepartementet (1990a) Pressmeddelande angående Service i samverkan. Boendeservicedelegationens erfarenheter av utvecklingsarbeten (Ds ). Bostadsdepartementet (1990b) Så här gör vi! 101 exempel på samordnad boendeservice. Ds 1990:85. Bradley, Karin (2009) Planning for Eco-friendly Living in Diverse Societies. Local Environment The International Journal of Justice and Sustainability14 (4): Bradley, Karin, Gunnarsson-Östling, Ulrika & Isaksson, Karolina (2008) Exploring Environmental Justice in Sweden How to improve planning for environmental sustainability and social equity in an eco-friendly context. Projections MIT Journal of Planning (8): Brenner, Neil (2004) New State Spaces: Urban Governance and the Rescaling of Statehood. Oxford New York: Oxford University Press. Catney, Philip and Doyle, Timothy (2011) The welfare of now and the green (post) politics of the future. Critical Social Policy 31: Dagens Nyheter (2013) Allt sämre service. Posten lämnar glesbygd. Den 11 januari 2013, Nyheter, s Dannestam, Tove (2009) Stadspolitik i Malmö. Politikens meningsskapande och materialitet. Lund Political Studies 155. Lund: Lunds universitet, Statsvetenskapliga institutionen. Davies, Jonahan S. & Imbroscio, David L. Theories of Urban Politics. 2 nd ed. London: SAGE. Delegationen för hållbara städer (2010) Rapport om Delegationens verksamhet Delegationen för hållbara städer (2011) Rapport om Delegationens verksamhet Delegationen för hållbara städer (2012a) Slutredovisning av Delegationen för hållbara städers verksamhet. Delegationen för hållbara städer (2012b) Förslag till fortsatt arbete för hållbar stadsutveckling. M 2011:01/2012/67, Delegationen för hållbara städer (2012c) Femton hinder för hållbar stadsutveckling

150 27 Delegationen för hållbara städer (2012d) Ställ om nu! Delegationen för hållbara städer (2012e) Hållbara Stadsbyggnadsprojekt. Eckerberg, Katarina et al. (2013) Varför brister politikerna när det gäller miljömålen? DN Debatt, Dagens Nyheter den 27 december Elander, Ingemar (1978) Det nödvändiga och det önskvärda. En studie av socialdemokratisk ideologi och regionalpolitik Lund: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Elander, Ingemar (2002) Partnerships and urban governance. International Social Science Journal 54 (172): Elander, Ingemar (1998) Partnerskap och demokrati : omaka par i nätverkspolitikens tid? Globalisering. Demokratiutredningens forskarvolym. SOU 1999: 83, sid Folkinitiativ för ett levande Västerbotten (2012) [online] [hämtad ] Fridolfsson, Charlotte (2011) Trosbaserade organisationer och den svenska välfärden. S i Ann-Sofie Hellberg et al., Perspektiv på offentlig verksamhet i utveckling: Tolv kapitel om demokrati, styrning och effektivitet. FOVU:s rapportserie 1. Örebro: Örebro universitet. Granberg, Mikael & Elander, Ingemar (2007) Local governance and climate change: reflections on the Swedish experience. Local Environment 12 (5): Gustavsson, Eva (2008) Mellan det lokala och det globala klimat, kommuner, nätverk. Örebro Studies in Human Geography 2. Örebro: Örebro Universitet. Halton, Eugene (2012) Lewis Mumford: a short biography Online: [hämtad ] Hedlund, Gun & Montin, Stig (2009) Den samtida samhällsstyrningen: både kontinuitet och förändring. S i Gun Hedlund & Stig Montin (red.), Governance på svenska. Stockholm: Santérus. Hertting, Nils (2003) Samverkan på spel. Rationalitet och frustration i nätverksstyrning och svensk stadsdelsförnyelse. Stockholm: Égalité. Hilding-Rydevik, Tuija, Håkansson, Maria & Isaksson, Karolina (2011)The Swedish Discourse on Sustainable Regional Development - Consolidating the post-political condition. International Planning Studies 16 (2): Hysing, Erik (2009) Statslös samhällsstyrning. Governance i svensk skogspolitik. S i Gun Hedlund & Stig Montin (red.) Governance på svenska. Stockholm: Santérus. Inness, Judith E. & Booher, David E. (2000) Indicators for sustainable communities: a strategy building on complexity theory and distributed intelligence. Planning Theory & Practice 1 (2): Jensfelt, Annika & Persson, Kerstin (2009) Regeringen har släppt greppet om arkitekturpolitiken. Arkitekten, februari [online] [hämtad ] Johannisson, Jenny (2010) Det regionala mervärdet: om de nya regionernas bidrag till den Svenska kulturpolitiken. S i Kulturpolitiken under lupp. Forskare om kultur och kulturpolitik i Västra Götaland. Västra Götalandsregionen. Johansson, Jörgen (1999) Demokrati i regioner utvecklingsdrag och möjligheter. SOU 1999:76, s Johansson, Jörgen (2008) De nya regionerna och den kommunala självstyrelsen politisk organisering i skärningspunkten mellan lokalt och regionalt. S I Thomas Denk & Martin Åberg (red.) Regioner i rörelse. Perspektiv på svenska regionaliseringsprocesser. Åbo & Karlstad: Åbo Akademi.

151 28 Johansson, Jörgen (2010) I skärningspunkten mellan regionkommun och kommuner med regional utvecklingspolitik och kulturpolitik i fokus. S i Kulturpolitiken under lupp. Forskare om kultur och kulturpolitik i Västra Götaland. Västra Götalandsregionen. Joss, Simon, Tomozeiu, Daniel & Cowley, Robert (2011) Eco-Cities A Global Survey Westminster: University of Westminster. [online] [hämtad ] Khakee, Abdul & Elander, Ingemar (2001) Svensk samhällsplanering i början av ett nytt millennium. S i Anders Lindbom, Den nya bostadspolitiken. Umeå: Boréa. Kokx, Anita & Van Kempen, Ronald (2010) Dutch urban governance: Multi-level or multi-scalar? European Urban and Regional Studies 17: Le Galès Patrick (2002) European Cities: Social Conflicts and Governance. Oxford: University Press. Lidskog, Rolf & Elander, Ingemar (2012) Ecological Modernisation in Practice? The Case of Sustainable Development in Sweden. Journal of Environmental Policy and Planning 14 [online] DOI: / X Low, Nicholas P. & Gleeson, Brendan (1998) Justice, Society, and Nature: An Exploration of Political Ecology. London: Routledge. Marcuse, Peter (1998) Sustainability is not enough. Environment and Urbanization (10) 2: Montin, Stig (2010) Kommunerna och flernivåstyrningen i EU. Inflytande, anpassning eller inbäddning. S i Pontus Tallberg & Marie-Louise von Bergmann-Winberg: Flernivåstyrning. Framgång för kommunen, regionen och staten. Region Skåne, Västra Götalandsregionen, Regionplanekontoret vid Stokcholms Läns Landsting & Sveriges Kommuner och Landsting. Montin, Stig & Hedlund, Gun (2009) Governance som interaktiv samhällsstyrning gammalt eller nytt i forskning och politik? S i Gun Hedlund & Stig Montin (red.) Governance på svenska. Stockholm: Santérus Acadmic Press. Mumford, Lewis (1968) City 1: Forms and functions. International Encyclopedia of the Social Sciences 2. The MacMillan Company and the Free Press, pp Mumford, Lewis (1942) Stadskultur. Stockholm: Rabén & Sjögren. [original, The Culture of Cities, 1938]. Nerikes Allehanda (2013) Hjortkvarns skola hotat. Nerikes Allehanda den 13 januari 2013, del 2, s. 1. Nilsson, Jan-Evert (2007) Sweden the emergence of a national urban policy. S i Leo van der Berg, Erik Braun & Jan van der Meer (eds.) National Policy Responses to Urban Challenges in Europe. London, Ashgate. Palander, Camilla (2006) Områdesbaserad politik för minskad segregation - en studie av den svenska storstadspolitiken. Uppsala: Uppsala universitet,. Perman, Karin (2009) Från el till värme. En diskursanalytisk policystudie av energiomställning på statlig, kommunal och hushållsnivå. Örebro Studies in Political Science 23. Örebro: Örebro universitet. Regeringskansliet (2001) Rapport om tillväxtavtalen. Första året. Näringsdepartementet. Ds 2001:15. Regeringskansliet (2010) Rådet för kulturella och kreativa näringar. Den 19 november onlinehttp:// [hämtad den 12 februari 2013] Regeringskansliet (2011) Regeringsförklaringen den 15 september Regeringskansliet (2012a) Budgetsatsningar inom integrationsminister Erik Ullenhags ansvarsområde. Arbetsmarknadsdepartementet. Pressmeddelande 20 september Regeringskansliet (2012b) Nuläge och framtid för den urbana utvecklingspolitiken. Arbetsmarknadsdepartementet. Regeringsbeslut 12 januari 2012.

152 29 Regionplane- och trafikkontoret (2003) En modern nationell storstadspolitik. Serien Storstadspolitik 5. [Remisshandling] Reinfeldt, Fredrik, Carlsson, Gunilla & Ek, Lena (2012) Vår ohållbara konsumtion utarmar jordens resurser. DN-Debatt, Dagens Nyheter 20 juni Short, John Rennie, (2006) Urban Theory. A Critical Assessment. Houndmills, Basingstoke: Palgrave Macmillan. Siebel, Walter & Häussermann, Hartmut (1993) Festivalisierung der Stadtpolitik: Stadtentwicklung durch große Projekte. Sonderheft 13 der Zeitschrift LEVIATHAN. Sjöstrand, Tore (2012) Dagens 21 länsstyrelser bör bli 11, SvD Opinion, Svenska Dagbladet, 17 december Socialdepartmentet (2012) Regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Boverket. Regeringsbeslut Statistiska Centralbyrån (2012) Befolkningsstatistik 2011 [online] aspx [hämtad ] Strömberg, Thord (1999) Klasskampsretorik och samförståndspraktik: Centrala Järnverksverkstäderna och skoindustrin i Thord Strömberg (red.) Skor, kex och statens trygga kaka: industristaden Örebro växer fram: företagare, fackföreningar och politik Örebro: Örebro universitet. Svensk Byggtjänst (2012) Hållbar upprustning av miljonprogrammet. Referat från ett seminarium den 22 november2012. [online] [hämtad den 26 januari 2013] Sveriges kommuner och landsting (2009) Kommungruppsindelning. [online] [hämtad ) Sveriges kommuner och landsting (2010) Hållbar stadsutveckling. Positionspapper. Swyngedouw, Erik (2010) Acopalypse forever? Post-political populism and the spectre of climate change. Theory, Culture and Society 27: Söderbaum, Peter (2011) Bortom BNP. Nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling. Lund: Studentlitteratur. Tilläxtanalys (2011) Stadspolitik i andra länder - En rapport om stadspolitikens inriktning, omfattning och organisation. Rapport 2011:09. Östersund: Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser. Tofarides, Maria (2003) Urban Policy in the European Union: a multi-level gatekeeper system. Aldershot: Ashgate. Toledo (2010) Toledo Informal Ministerial Meeting on Urban Development Declaration, Toledo, 22 June [online] [hämtad ] Trafikverket et al. (2010) Så får vi den goda staden. Slutrapport. (hämtad den 15 februari 2013) Törnkvist, Gunnar (1971) Nya drag i den regionala arbetsfördelningen. SOU 1971:16. Törnvall, Peder (2010) Regional samordning begrepp, motiv och former. Satens Offentliga Utredningar. Utredningen om den statliga regionala förvaltningen Fi 2009:07. Ullstad, Erland (2008) Hållbar stadsutveckling. En politisk handbok från Sveriges Arkitekter. Stockholm: Sveriges Aritekter. Umeå Kultur /Sara Lidmansällskapet (2012) Välkommen till invigningen av "Lev!" lördag 17 november 2012 kl [hämtad den ] UN-HABITAT (2011) Cities and Climate Change Global Report on Human Settlements.

153 30 UN-HABITAT (2008) State of the World s Cities 2010/2011. Bridging The Urban Divide. United Nations Human Settlements Programme. London: Earthscan. Urban Age (1998) 5 (3) Välkommen till den Globala Småstaden. Jobba i Världen. Bo i Askersund. Nerikes Allehanda, 12 mars, Wernersson, Mari-Louise (2012) Debatten om skatteutjämningen bygger på ohållbara (m)yter. Dagens Samhälle, Debatt, 26 november [online] [hämtad den 11 december 2012] Westin, Sara (2012) Renoviction-fenomenet i Sverige. IBF Nyhetsbrev Nr Uppsala universitet: Institutet för bostads- och urbanforskning. Örebro Bostäder (2012a) Är du arbetssökande och bor i Vivalla. Sök nu! [online] [hämtad ] Örebro Bostäder (2012b) Modell för analys och uppföljning av social hållbarhet i stadsbyggnadsprojekt (MASST). Ansökan om statligt stöd till investeringar för åtgärder som främjar hållbar stadsutveckling. Planeringsprojekt.[forskare Eva Gustavsson & Ingemar Elander, Centrum för urbana och regionala studier, Örebro universitet] Örn, Peter (2012) Projekten lever kvar. Delegationen för hållbara städer [hämtad ] Överenskommelsen (2008) Överenskommelse mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting. Regeringen, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, 23 oktober [online] [hämtad ]

154 31

155 32 APPENDIX II Projekten lever kvar Peter Örn Källa: [hämtad ] [ ] Delegationen för hållbara städer slutför vid årsskiftet sitt uppdrag efter fyra års arbete. Det finns skäl att fundera över vad Delegationen har åstadkommit. Jag kan urskilja tre viktiga saker: För det första har Delegationen fördelat ekonomiskt stöd till sammanlagt 98 projekt för skapandet av hållbara städer, social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Projekten kommer att leva kvar långt efter det att Delegationens arbete är avslutat. De kommer att vara viktiga förebilder framförallt när det gäller att minska städernas påverkan på klimatet - det gäller för städer i vårt eget land och för städer i världen. Projekten får ringar på vattnet. De skapar nya lärdomar och erfarenheter som kan spridas. De skapar samarbete mellan städer. Och de bidrar till svensk export av miljöteknik. Det är spännande att statens relativt blygsamma ekonomiska stöd har fått så stor hävstångseffekt. De sökande sträcker sig längre än vad de annars skulle ha gjort. Andra engageras och kanske i sin tur bidrar med ekonomiskt stöd. För det andra har Delegationen bidragit till att samhällsplanering och stadsbyggnad får växande forskningsresurser under de kommande åren. Tillsammans med andra har vi påverkat regeringens forskningspolitik. Det är enastående viktigt att lära mer om de snabbt växande städerna i världen. För det tredje har Delegationen bidragit till att engagera städer, företag och organisationer i arbetet för hållbarhet och för att undanröja hoten mot klimatet. Budskapet är angeläget: Klimatet är hotat. Det är hög tid att ställa om nu för att skapa social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Projekten och våra rapporter som du kan ta del av på denna webbsida visar att staden kan gå från vision till handling. Läs till exempel rapporten Femton hinder för hållbara städer och skriften Ställ om nu! De sammanfattar Delegationens erfarenheter efter fyra års arbete och möten med ett fantastiskt kunnande och engagemang hos hundratals och åter hundratals aktörer inom det hållbara samhällsbyggandet. Det är viktigare än någonsin att gå från ord till handling. Det nyss avslutade klimatmötet i Doha visar ännu en gång att tiden inte är mogen för tillräckligt kraftfulla åtgärder på global nivå. Vi måste börja lokalt, gräva där vi står. Många har på olika sätt bidragit till Delegationens arbete. Var och en av er har gett viktiga bidrag och pusselbitar. Utan er hade det inte varit möjligt. Ett stort tack vill jag rikta till er alla, med förhoppningen att vi möts igen i arbetet för hållbar samhällsutveckling. Och jag önskar er fridfulla helger - alltmedan snöflingorna fortsätter att falla utanför mitt kontorsfönster. Peter Örn Ordförande i Delegationen för hållbara städer

156 33 APPENDIX III God bebyggd miljö Regeringen har fastställt tio preciseringar av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö: Hållbar bebyggelsestruktur. Hållbar samhällsplanering. Infrastruktur. Kollektivtrafik, gång och cykel. Natur- och grönområden. Kulturvärden i bebyggd miljö. God vardagsmiljö. Hälsa och säkerhet. Hushållning med energi och naturresurser. Hållbar avfallshantering. Källa: Miljömålsportalen [hämtad ]

157 Documentation DESIGNING FAIR CITIES Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons World Urban Forum 6 Naples 2012

158 The Swedish National Board of Housing, Building and Planning (in Swedish: Boverket) and Mistra Urban Futures share the ambition to develop and enhance knowledge on urban development. Still both work in rather different ways, focus on rather different actors and have rather different networks. We do however believe that these differences and similarities, given the right opportunities, could function as an asset that enhances creativity, innovative thinking and interesting new networking opportunities. This is why it felt natural and exciting for us to collaborate when organizing our networking event at the World Urban Forum 6 in Naples.

159 Introduction In order to meet the complex challenges of urban sustainability, the Swedish Government has commissioned four national agencies within the fields of environmental, social and cultural policies to explore the role of urban planning, public participation, heritage and architecture in strengthening socio-cultural urban development. The four agencies are The Swedish National Board of Housing, Building and Planning, The Swedish National Heritage Board, The Swedish Research Council Formas and The Swedish Museum of Architecture. This collaboration also involved a fifth member, The Swedish Delegation for Sustainable Cities, which had a limited commission during Some of the common standpoints of the above mentioned agencies are the following; Social and cultural dimensions of urban development must receive more attention and support than they have hitherto Sweden needs a national policy for urban development that bridges the administrative barriers between different sectors Different sustainability perspectives need to become more united and the cultural perspective more acknowledged and taken into consideration in the sustainability discussion Sweden must become more actively and continuously involved in international activities within the field of urban sustainability, something which can be achieved for instance by engaging in dialogs and collaborations with national and local agencies, researchers and practitioners from all over the world processes and about the role of urban planning and architecture for the quality of life in cities of the future. Globally we have agreed on magnificently written conventions. One of them is the UNESCO-convention on cultural diversity. It says: Cultural diversity is a rich asset for individuals and societies. The protection, promotion and maintenance of cultural diversity are an essential requirement for sustainable urban development for the benefit of present and future generations. In this event we will therefore discuss questions as: How can urban practice and architecture reduce unfairness and strengthen social inclusion? What kind of design tools and experiments can support the vitality of cultural diversity in urban life? Åsa Dahlin, architect, PhD, Boverket The main aim of this networking event has been to create an opportunity for sustainability practitioners and researchers from around the world to present and discuss examples of how to handle socio-cultural challenges in different kinds of cities. Further it is the joint ambition of Mistra Urban Futures and the Swedish National Board of Housing, Building and Planning that these discussions will lead to sharing of interesting ideas, thoughts, knowledge and experiences about how to increase citizen participation in the city

160 Summary Summary Designing Fair Cities Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons Designing fair and sustainable cities is one of the biggest challenges society is confronted with today. This challenge requires action on all levels, globally as well as locally, by a multitude of different actors, and it requires coordination of different dimensions of sustainability. It also requires creativity, innovative thinking and attentiveness regarding social and cultural aspects. At the network event Designing Fair Cities jointly organized by Mistra Urban Futures and the Swedish National Board of Housing, Building and Planning researchers and practitioners from Sweden and many other parts of the world, including representatives from Mistra Urban Futures research platforms in China, South Africa and Kenya, met to discuss questions such as: What challenges related to urbanity do we perceive in different parts of the world today? In which ways can architecture and spatial planning counteract urban inequality and increase social inclusion? Which strategies and design processes can enhance cultural diversity and improve people s everyday life? How can we increase citizen participation in the development processes of cities? Professor Lars Reuterswärd, Director of Mistra Urban Futures and Vice President of Chalmers University of Technology, together with Martin Storm, Head of Operations Department and architect Åsa Dahlin, PhD, both from the Swedish National Board of Housing, Building and Planning, had the honor of opening the fully booked event. Professor Siegfried Wu from Shanghai raised the topic of how urbanisation leads to a sense of rootlessness among people both in cities and in the countryside and how the one child policy has led to the challenge of an aging population in China. Wu was of the opinion that the caretaking of elders in China will have to be solved on a governmental level and that both issues require new ways of thinking about spatial planning. Professor Alexis Pontvik from Stockholm raised the topic of how grandiose urban planning projects often tend to fail. In contrast to this, he presented examples of successful small scale, international, high-tech based architecture projects and talked about their potential of improving everyday life and cultural diversity in the cities of the future.

161 Summary Dr Zarina Patel from Cape Town described the gap between the environmental goals and local practices in South African cities and emphasized that local inequality has global impacts. Patel underlined the need for genuine respect for human beings when developing cities: Justice is not something static, it needs to be practiced. Urban planner Lisa Wistrand and architect Vanja Larberg from the City of Gothenburg contributed to the event by presenting urban development methods that take social aspects and children s perspectives into consideration in interesting ways. Wistrand and Larberg also invited the participants to join an open workshop in the Swedish pavilion the day after the Designing Fair Cities event. At this workshop, a highly appreciated design rug, visualizing various urban scales in cities from a human experience perspective, was demonstrated. The workshop lead to a number of creative and interesting discussions among the participants and proved to be an additional good networking opportunity as well. Professor Stephen Agong from Kisumu talked about Kisumu as East African Millennium City and argued that justice is a key issue for achieving sustainable green urban environments accommodated to sustainable extraction of renewable resources. Lars Amréus, General Director of The Swedish National Heritage Board, described cities as landscapes built up of many cultural and symbolic layers which are all continuously being reshaped to fit the functional needs of the present. This is why, according to Amréus, we need to include the inhabitants and their narratives, and other cultural heritage aspects of the place, when striving for more democratic and equal cities of tomorrow. The Designing Fair Cities networking event was part of the Swedish National Board of Housing, Building and Planning s ongoing government assignment about finding ways of encouraging sustainable development, an assignment that is being carried out in cooperation with The Swedish Research Council Formas, The Swedish National Heritage Board and The Swedish Museum of Architecture. The Swedish National Board of Housing, Building and Planning and Mistra Urban Futures will use their established networks and develop their international relations further to make use of the experiences from the Designing Fair Cities networking event and take their sustainability work to the next level.

162 Röster Abstracts om Vindkraft WUF6 Public involvement and governance Sustainability and Justice in an Age of Climate Change: Implications for environmental governance in South African cities Dr Zarina Patel Cape Town, South Africa (Mistra Urban Futures Cape Town, African Center for Cities, ACC) Environmental governance structures and processes in contemporary large South African cities have been influenced by three distinct but overlapping planning objectives: sustainable development, environmental justice, and adapting and mitigating for climate change. In this paper, these three goals together with the governance arrangements supporting them have been characterized as three waves of urban environmental governance. This paper is concerned with the evidence that suggests that environmental injustices have persisted in spite of policy efforts to address these goals in all three waves. The paper responds to calls for a better alignment between sustainable development, justice and climate change at the city scale. By reflecting on the institutional arrangements supporting the governance of these three policy foci, the paper raises caution regarding this alignment in the absence of institutional reform at multiple scales and among multiple zarina.patel@uct.ac.za

163 Abstracts WUF6 South African Cities Over 50% of South Africa s population is urbanised Service delivery not in sync Legacy of apartheid spatial planning endures Growing inequalities Cities are sites of environmental injustice Cities are sources of GHGs & sites of consumption and production of energy 3 Justice Noun: just behaviour or treatment: a concern for justice, peace, and genuine respect for people Justice Rawlsian benefits to the worst off E.g. Housing and delivery of basic services Nozickian rectification of injustice E.g. Land restitution and redistribution Young politics of difference E.g. respect for people, cultural diversity, social inclusion Environmental Justice Distribution of environmental externalities Power relations - citizens ability to seek recourse Distribution of resources; power relations; access to decision making 6 This unsustainable progression of extremes of wealth and poverty threatens the stability of the whole human system, and with it the global environment UNEP Millennium Report on the Environment Global Environment Outlook 4 Conclusions Practitioners (architects and EIA practitioners) operate within a broader planning context (local and global dimensions) Justice is not static it must be practiced Tools for achieving justice shape outcomes Judgment is critical for achieving justice Activist role for practitioners Definitions: Fair Adjective: treating people equally without favouritism or discrimination 11 Equity Noun: the quality of being fair and impartial: equity of treatment 2

164 Röster Abstracts om Vindkraft WUF6 Public involvement and governance Interactive Tools for Social Aspects and Children Perspectives in Urban Development Urban Planner Lisa Wistrand, Sweden (City of Gothenburg) Architect Vanja Larberg, Sweden (City of Gothenburg) In the autumn of 2010 a working group with officials and researchers from Gothenburg came together to develop tools that supports and highlights important human aspects in urban development. The political mandate was clear: In urban development there should always be an impact assessment of the planning. These assessments should be performed with both children aspects and social sustainability in mind. The process so far has resulted in building a common structure to support these issues throughout the whole planning process, and creating a platform that enables experiences to be shared. In our lecture we will tell you about the design of our tools and how we are implementing them in our vanja.larberg@socialresurs.goteborg.se

165 Abstracts WUF6 Cohesive city Barriers, Connections and Context, Variation and Mix, Patterns of Movement and Mobility, Segregation, Safety Identity Housing. Character of Built Environment, Anchoring, Cultural Heritage and Environment, Variation, Belonging, Co-creation, Continuity, Safety Interactions Meeting Places, Play and Learning, Recreation, Culture, Sports, Mobility, Streets, Safety Impact Analysis tool Everyday life Access and Accessability to: Different kinds of service, School, Culture, Public Transport, Places for Play and Recreation. Freedom to Move, Participation, Safety, Equality Inventory Solutions Effects Foto:Claude Petrimand

166 Röster Abstracts om Vindkraft WUF6 Urban design practice and fair cities The Unrooted Urbanization and taking care of aging people at community by community Deng Xueyuan, PhD for Urban Planning & Design, and Prof Siegfried Wu, Tongji University, College of Design & Innovation One Chinese social character is the unrooted urbanization. With the rapid development of urbanization, China is facing a great transition of agriculture population to urban population. From 1978 to 2010, China s urbanization rate has increased from 17.92% to 49.95%, urban population from million to million. Agricultural population of million has transferred to urban population in past 30 years. If China s urbanization rate is to reach 80%, there will be about 500 million more agricultural population (including the present temporal urban immigrants) to change their status. Part of these population are not well educated, work in the informal economics, not assimilated to the urban society. This year they live in city. The next year perhaps they move to other city, or go to their home town. After each Chinese Spring Festivals, the Chinese metropolis cities face to this special period. The phenomenon causes lots of social risks for both urban and rural area in 5 10 years. The second topic is about taking care of aging people from at home by home to at community by community. The sixth nationwide population census showed a gradually accelerating aging process. The population of aged 60 and above is totally 178 million and accounts for 13.26% of the total population, increasing by 2.93 percent from 2000 to Office of the National Committee on Ageing in China predicted that by 2023 the aging population will increase to 270 million in Under the traditional Chinese ethics of filial piety value, for thousands of year in China, sons and daughters should take care of their aged until they leave the world. But with the implementation of China s one-child policy, the family structure is 4-2-1, which means four grandpa grandmas, two parents, one child in a family. As a result, many family functions have to be more socialized. As the increase in the aging population and life expectancy, family aged caring is facing an unprecedented difficulty. The mode of taking care of aged at home by home is replaced by the mode of taking care of aged at community and by community. What shall we as urban planners and architects do for the profwus@gmail.com

167 Abstracts WUF billion aged population in China WUF6 NETWORKING EVENTS: DESIGNING FAIR CITIES WUF6 NETWORKING EVENTS: DESIGNING FAIR CITIES One child policy The family structure is Chinese tradition is taking care of elder in home by home 2The future is to take care of aged people from home to community Migrant Urbanization 候 鸟 式 城 镇 化 1Migrant urbanization causes social problems: Empty nest elderly Left behind Children Transport during spring festival WUF6 NETWORKING EVENTS: DESIGNING FAIR CITIES aging in Shanghai WUF6 NETWORKING EVENTS: DESIGNING FAIR CITIES Empty nest elderly Transport during spring festival Left behind children 2HOME+CUMMUNITY+ORGNIZATION 9073 policy Taking care of 90% aged in home Taking care of 7% aged in community Taking care of 3% aged in organization It s far away from demand!

168 Röster Abstracts om Vindkraft WUF6 Urban design practice and fair cities Urban Concretions Prof Alexis Pontvik, Stockholm, Sweden (School of Architecture, Royal Institute of Technology) Large scale projects have a tendency to either partially fail or not to be realised at all. Can visions to improve life instead be realised via small scale and concrete lighthouse projects? The individual dwelling is the core to a better life for people how can housing be better managed? Perhaps inhabitants might have to alter habits in order to get an improved environment? Technological spearhead knowledge can make a difference in daily life for citizens. But how could it become less complex and more affordable thus accessible for a vast number of alexis.pontvik@arch.kth.se

169 Abstracts WUF6 Hudco Housing Neemuch for mixed income classes, aerial view Anders Wilhelmson PEEPOO: Peepoople Niklas PalmklintPeepoo series studio Another type of dwelling, for a Somali mother with 8 children Anders Wilhelmson PEEPOO: Bag garden in Silanga One of five auditoria at Theaterhaus

170 Röster Abstracts om Vindkraft WUF6 Public spaces, green areas and cultural diversity Public Spaces: Where people meet Director General Lars Amreús, Sweden (Swedish National Heritage Board) A public space could almost be any space in the urban landscape, but is determined as being public by how and whom it is used. In urban development is it vital to understand the importance the public spaces have for people today but also the importance they have had historically, and may have for future generations. This requires knowledge of history as well as inclusive planning processes, based on citizens experiences and knowledge, to make long-term sustainable choices about what should be a priority in changing situations. Today, urban public places are challenged in different ways. Environments where people gather for various activities, cultural as well as political, are transformed, individualized and commercialized. The city can be described as a symbolic landscape that shows who is represented and who is excluded in the public domain. Heritage puts public spaces in a context and conservation strategies can be seen as a way of designing a place. In these processes it s important to pay attention to who has the right to shape and define public spaces and how such places generate different symbolic lars.amreus@raa.se

171 4 Abstracts WUF6 Cities are more than the sum of their buildings Places diversity of meanings and narratives Urban landscapes in transformation 5 Participation and accessibility 3

172 Röster Abstracts om Vindkraft WUF6 Public spaces, green areas and cultural diversity Urban Futures in the Context of Fairness, Green and Densification: A case study of Kisumu Local Interaction Platform Prof Stephen G. Agong, Mistra Urban Futures Kisumu, Bondo University College, Bondo, Kenya The 21st century is considered the urban century with Kisumu City being delineated as the Millennium City in the East African Region. The designation of Kisumu as Millennium City has come with challenges and opportunities. Harnessed and nurturing these opportunities and challenges will go a long way in addressing issues of fairness, with inclination towards making the city a green environment that is sensitive to sustainable resources utilization. In addition the city planning and organization is already taking cognizance of the fact that rapid urbanization must consider critical issues like densification in relation to available space within the city. This presentation thus assesses the case of Kisumu using a unique model of the informal platform Kisumu Action Team that has consistently worked with the municipal leadership to shape socio-economic development of the City. Lately, the action team has also spear headed the formation of a formal platform dubbed Kisumu Local Interaction Platform under the support of Mistra Urban Futures which will now systematically address urban issues with respect to: Green, Dense, and Fair by providing a platform for key players (academia/research, public, civil society, industries and private) in deciding the destiny of the Kisumu City sgagong@bondo-uni.ac.ke

173 Abstracts WUF6 Kisumu City: Towards a participatory framework for urban development The establishment of Kisumu Action Team (KAT) in 2008 was the turning point for Kisumu and the immediate issues that KAT addressed were: Initiative towards combating urban poverty Water and sanitation via KIWASCO Solid waste management Urban transport and mobility City planning Improving on the governance especially via KAT Improving on the healthcare and education The challenges Poor urban planning Inadequate infrastructure and services Degraded urban environment Increased urban poverty HIV/Aids pandemic and other diseases Unregulated urban agriculture and livestock Keeping Poor urban governance Inadequate urban housing Food insecurity KAT represents a rare model of city development initiative. Being an informal and non-legal entity, KAT has retained its integrity and dignity as an advisory team with focus on to provide strategic direction for sustainable socio-economic development in Kisumu. As a first step towards putting Kisumu onto growth path, KAT developed a roadmap in 2008 covering key sectors: requisite infrastructure: Urban development plan for Kisumu Revival of the lake, land and air transport Establishment of an effective waste management Improvement of the water supply to residents of the city Rationalisation of space utilisation Development of recreational and sporting facilities Establish an effective disaster control system Setting up a teaching and referral hospital Improved housing provision As part of its diverse and growing stable of achievements, the Kisumu Action Team has also more recently spearheaded the formation of a much more formal citizen participation platform dubbed the Kisumu Local Interaction Platform (Kisumu LIP) under the support of Mistra Urban Futures. KLIP will now systematically address urban issues with respect to attaining sustainable urban development objectives by providing a platform for key players. The players are drawn from: academia, research, public sector, civil society, industry and private sector actors or making decision on the destiny and futures of Kisumu City.

174 Programme for networking event NE 81 at World Urban Forum 6 Tuesday 4 September 2012, 4:30 6:30 pm, Pavilion 5, Room 15 DESIGNING FAIR CITIES Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons Fair cities rise from democratic and empowering urban design processes where the needs and desires of the citizens are taken into account. In this workshop we will thus discuss the characteristics of future fair cities from a socio-cultural point of view. Moderator: Architect Olov Schultz (Boverket) Welcome Head of Operations Department Martin Storm (Boverket) Prof Lars Reuterswärd (Director Mistra Urban Futures, Vice President Chalmers) Architect, PhD, Åsa Dahlin (Boverket) Urban Design Practice and Social Inclusion The Unrooted Urbanization and Taking Care of Aging People at Community by Community Prof Siegfried Wu, Shanghai, China (Mistra Urban Futures Shanghai, College of Architecture and Urban Planning (CAUP), Tongji University) Urban Concretions Prof Alexis Pontvik, Stockholm, Sweden (School of Architecture, Royal Institute of Technology) Discussion

175 Public Involvement and Governance Sustainability and Justice in an Age of Climate Change: Implications for environmental governance in South African Cities Dr Zarina Patel, Cape Town, South Africa (Mistra Urban Futures Cape Town, African Center for Cities, ACC) Interactive Tools for Social Aspects and Children Perspectives in Urban Development Urban Planner Lisa Wistrand and Architect Vanja Larberg, Sweden (City of Gothenburg) Discussion Public Spaces, Green Areas and Cultural Diversity Urban Futures in the Context of Fairness, Green and Densification: A case study of Kisumu Local Interaction Platform Prof Stephen Agong, Kisumu, Kenya (Mistra Urban Futures Kisumu, Maseno University, Bondo University College & Kisumu Action Team, KAT) Public Spaces: Where people meet Director General Lars Amréus, Sweden (Swedish National Heritage Board) Discussion Closing Head of Operations Department Martin Storm (Boverket) Prof Lars Reuterswärd (Director Mistra Urban Futures, Vice President Chalmers) Mistra Urban Futures is an international center for sustainable urban development. The headquarters is located in Gothenburg, Sweden and the center operates in five cities around the world including Cape Town, Gothenburg, Kisumu, Greater Manchester and Shanghai. Co-production of knowledge as well as creating Fair, Green and Dense cities is a winning concept for a successful sustainable urban future. Boverket, the Swedish National Board of Housing, Building and Planning, is a central government agency for the management of land and water resources, the supervision of town and country planning, the issuing of building regulations and the monitoring of the housing market. Sustainable urban development is a core objective.

176 DESIGNING FAIR CITIES Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons Examples from China, Kenya, South Africa and Sweden DESIGNING FAIR CITIES Tuesday 4 September 4:30-6:30 pm Pavilion 5 Room 15 Event NE 81 Securing urban equity, social inclusion, cultural diversity and urban commons Examples from China, Kenya, South Africa and Sweden Tuesday 4 September, 4:30-6:30 pm, Pavilion 5, Room 15, Event NE 81 Website: Boverket, February Photos: Jenny Sjödin. 1st edition. ISBN (pdf):

177 Riksantikvarieämbetets medverkan i World Urban Forum 6 The Urban Future Neapel 1-7 september 2012