OBJEKTET MARS 2009 GÖTEBORG

Transkript

1 OBJEKTET MARS 2009 GÖTEBORG

2 Fokus: Offentlig konst objektet1 En viktig del av vår kulturmiljö är de offentliga utsmyckningarna i våra kommuner. Vi har designade och konstnärligt gestaltade byggnader och konstverk, inomhus och utomhus, i parker och på torg. Sammantaget utgör de en enorm kulturskatt såväl innehållsmässigt som ekonomiskt. I din hand håller du dokumentationen av Objektet 1, en del av fortbildningsserien Fokus: Offentlig konst. Fokus: Offentlig konst består av tre teman, rummet, konstnären och objektet, och riktar sig till alla som dagligen arbetar med den offentliga konsten från inköpsprocess till klottersanering. Under denna dag, där konstobjektet stod i fokus, tog vi upp material- och hållbarhetsaspekter av det offentliga konstobjektet, nya samarbets- och produktionsmöjligheter samt konstnärens ansvar och intentioner. Objektet 1 bestod av en heldag med föreläsningar och diskussioner samt en halvdag workshops med konservatorer från Studio Västsvensk Konservering, Västra Götalandsregionen. Bjöd in gjorde Ann Bergström, enhetschef vid Konstenheten, Linda Denlert, konservator vid Studio Västsvensk Konservering och Marie Bergdahl, konstkonsulent vid Konst- och Kulturutveckling. Fortbildningen arrangerades av Konst- och kulturutveckling, Konstenheten och Studio Västsvensk Konservering, Västra Götalandsregionen. Koordinator var Elenor Noble, konstpedagog/kulturproducent vid Noble&Haag konst, media och kulturarv. Tidpunkt: mars Plats: Studio Västsvensk Konservering, Göteborg. Målerikonservator Jan-Erik Eriksson visar upp en tavla som fått tryckskador (i det gula fältet). Foto: Staffan Melin Produktion Utgivare: Konst- och kulturutveckling/kultur i Väst, Västra Götalandsregionen, Regionens Hus, Göteborg. Dokumentation: Staffan Melin/Oscillator. Omslag: Knalle av A Knöppel från 1947 väntar på att bli restaurerad och återförd till Borås. Foto: Staffan Melin.

3 Innehållsförteckning Ann Bergström Introduktion...4 Pål Svensson Offentlig konst och misslyckade projekt...5 Eva Wilms och Joan Prytz Västsvensk Byggkonst...9 Gruppdiskussioner...12 Linda Denlert Ernst Billgrens Mötesplats och konstens materiella hållbarhet...15 Marie Bergdahl Sammanfattning...19 Workshops...20 Deltagarförteckning Namn Titel Arbetsplats Ann Bergström enhetschef Konstenheten Annabella Rosén student Konservatorprogrammet Göteborgs Universitet Anne Lang konstnär/konstkonsulent i Halland Merkonst i Halland/Länsmuseet Halmstad Carina Fogde konstnär, lärare &pedagog Egen/Kulturskolan Varberg Cecilia Borgström-Fälth projektledare Kulturförvaltningen, Göteborg Christina Bolling bildkonstnär Atelje Ostindiegatan 16 Elenor Noble konstpedagog/kulturproducent Noble&Haag konst, media och kulturarv Eva Wilms verksamhetsledare VästSvensk ByggKonst Ewa Ljung konstkonsulent Ale kommun Hans Sundvall projektledare Konstenheten Heléne Axberg projektledare Västfastigheter distrikt Göteborg Ingmar Leander skulpturansvarig Park- och naturförvaltningen Jan Palmblad kultur- och informationschef Strömstads kommun Jan-Erik Eriksson målerikonservator Studio Västsvensk Konservering Jan-Olov Hilmersson universitetsadjunkt HDK Steneby Joan Prytz projektledare VästSvensk ByggKonst Karin Jarlborg konsthandläggare Örebro läns landsting, Landstingsfastigheter Katrine Hermansson parkmästare Härryda kommun Kerstin Ljungkvist textilkonservator Studio Västsvensk Konservering Kerstin Sundberg textilkonstnär Vävkammaren Linda Denlert metallkonserator Studio Västsvensk Konservering Lena Rydén konstnär Konstepidemin Margreth Tallvid planeringsledare, kultur Kulturhuset, Mölnlycke Maria Carlgren konstkonsulent Konst - och kulturutveckling Marie Bergdahl konstkonsulent Konst - och kulturutveckling Otto Samuelsson universitetsadjunkt, konstsmed HDK Steneby Pål Svensson konstnär Sara Vogel-Rödin Loftman projektledare Konstenheten Staffan Melin skribent Oscillator Susanne Eklund gymnasiebibliotekarie Vårgårda bibliotek Teresa Holmberg konstnär Tomas Liljeblad parkintendent Park o Naturförvaltningen

4 Linda Denlert, Ann Bergström och Marie Bergdahl hälsar deltagarna välkomna. Foto: Staffan Melin Ann Bergström INTRODUKTION Ann Bergström, enhetschef vid Konstenheten, Västra Götalandsregionen, berättade om fortbildningen Fokus: Offentlig Konst. Den påbörjades 2006 och har haft olika teman. Våren 2007 togs rummet upp och hösten 2007 var det konstnärens tur. I september 2008 anordnades en inspirationsdag om skolan, främst för politiker och beslutsfattare i kommunerna. Syftet med dagens seminarium var att ta vara på den konst som finns utspridd i kommunerna och i regionens lokaler. Tillsammans med Linda Denlert och Marie Bergdahl hälsade hon därefter alla deltagare välkomna. 4

5 Pål Svenssons glasskulptur på Göteborgs-Postens innergård. Foto: Hans Hammarskiöld Pål Svensson Offentlig konst och misslyckade projekt 5

6 6 Skulptören Pål Svensson är en av Sveriges mest anlitade konstnärer för offentliga utsmyckningar. I Göteborg kan man se hans konst bland annat i Trädgårdsföreningen, på Eriksbergskajen och i Götatunneln. Pål Svensson började sitt föredrag med att diskutera varför offentlig konst inte har lika hög status som konst som ställs ut på gallerier. Han finner det viktigt att det handgjorda finns representerat i den offentliga miljön eftersom handen är själva kärnan av mänsklig aktivitet. Och när fulheten smyger sig in i byggnationen, ökar behovet än mer. Det har blivit konstens lott att ställa tillrätta det som resten av samhället förstör. För att visa att vi har en kultur måste vi ha konst som uttrycker både fulhet och skönhet. Det visar på ett humant samhälle. Offentlig konst kan också sätta en plats på kartan. Kristinehamns kommun har sin Picasso-skulptur och numera ordspråket»picasso valde Kristinehamn. Välkommen du också!«den offentliga konsten kan också vara folklig. Först kom rondellhunden i Linköping sen fick varenda rondell en hund eller ko. Varför möter offentlig konst då sånt motstånd i konstvärlden? Konstnären möter ju publiken. Och det är politiskt korrekt konstnären är ju ute i det offentliga rummet. Det ger en försörjning. Och äntligen en ganska hygglig betalning! Men många konstnärer vill inte bli en del av samhället. Det är ett skrämmande stort ansvar att bli permanentad och att tvingas anpassa sig till de krav som ligger utanför skapandet. Konstnären vill vara en autonom aktör men med offentlig konst måste man förhandla och samtala. Man vill inte bli köpt och ser en stor skillnad mellan konstnären visavi designern och arkitekten. Man gör det man vill, därefter får folk ta ställning till verket. Men kan man någonsin vara fri? Man kan möjligen stå på sig och ha bra argument. Hur skulle annars all konst som gjorts på uppdrag vara så bra? Och hur är det med arkitekturen, där nästan allt är beställt? Dessutom: att arbeta i en beställd situation kan även sporra en! Eller som Pål Svensson sammanfattade det:»det är en jävla bra skola att ta uppdrag«. En konstnärs utställning är en presentation av dagsläget»så här jobbar jag idag«och man behöver inte stå för det mer än just då. Men om man gör ett permanent konstverk ska det hålla både fysiskt men framförallt konstnärligt. Detta faktum gör att spännande konstnärer stelnar till, spänner sig och gör dåliga verk. Platsen och situationen kräver också något det är inte enbart konstnärens egna krav som gäller. Alla som ser verket ställer sig frågan: Vad gör konstverket just där? Ett konstmuseum eller galleri är precis motsatsen där försöker man göra en plats som passar för all konst. Hälften av en skulptörs arbete är att placera konstverket. Och det ska just konstnären göra. Pål Svensson pratade även om materialval och hållbarhet. Varför har vi så mycket konst i olja, sten och brons? Jo, man har så lång erfarenhet av dessa. Men så vill konstnärerna göra nya saker i nya material och ger sig ut i områden hon eller han inte behärskar. Och det är bra, men samtidigt svårt vad gäller hållbarhet. Som konstnär har man dessutom sällan råd att anlita experter eller hantverkare med kunskap och erfarenhet. Pål Svensson avslutade med att redogöra för några misslyckade projekt. Det första var ett verk av Andy Goldsworthy som skulle göra en installation om Förintelsen och de som överlevde den. Verket, med titeln Garden of stones, bestod av 18 urholkade stenar med ett hål i toppen. Ur detta skulle det växa ett planterat träd som senare var tänkt att spränga stenen. Men stenarna blev skållheta på Garden of stones av Andy Goldsworthy.

7 Ett diabasklot i Skövde sprack när kylan mötte den soluppvärmda stenen. Foto: Hans Hammarskiöld 7

8 sommaren och iskalla på vintern. Därför fick de sätta en»kuvös«på stenen för att trädet skulle överleva. Vilket väl uttrycker motsatsen till den ursprungliga tanken! Själv har Pål Svensson gjort en 24 meter hög glaspelare på en innergård hos Göteborgs-Posten. Den består av glasskivor limmade på varandra. Pål Svenssons idé var att glaset skulle komma ut ur väggen, och längs en ränna på kanten skulle vatten rinna i liten ström. Det skulle bli en illustration av havets djup snarare än vidd. Alla underleverantörer till GP skulle hjälpa till men de fuskade med byggprocessen. Vattnet från rännan transporterades mellan glasen och gav fuktskador i väggen. Glasskivorna sprack. I ett räddningsförsök lades ett lim på som efter några år blev gulfärgat och förde tankarna till snor. En tredje exempel gällde ett 240 cm stort klot i diabas som levererades till en rondell i Skövde. Men ett svart klot på 23 ton ackumulerar en hel del värme. När det svalnade kyldes manteln av och klotet sprack! För mer information, se Konstnär Pål Svensson. Foto: Staffan Melin

9 Mosaik på gångväg i Rio de Janeiro, Brasilien. Foto: Västsvensk Byggkonst Eva Wilms och Joan Prytz Västsvensk Byggkonst 9

10 Efter lunch var det dags för Eva Wilms, verksamhetsledare, och Joan Prytz, projektledare, att presentera Västsvensk byggkonst (VSBK). VSBK är en plattform för samarbete mellan byggherrar, projektörer, entreprenörer och konstnärer på initiativ av sex konstnärsorganisationer i Västsverige. VSBK målsättning är att höja kvaliteten på den byggda miljön, öka antal konstnärliga uppdrag inom byggsektorn i Västra Götalandsregionen, främja samarbetet mellan konstnärer och övriga aktörer samt mellan nya och erfarna konstnärer. Projektledaren söker kontakt med byggherrar och projektörer för att erbjuda dem konstnärlig samverkan. Ett projekt går sedan igenom följande faser. I förarbetet fångas underlaget (planer, historiska dokument och liknande) upp och dialogen med byggherren och arkitekten inleds. För att konstnären ska kunna göra sin tolkning söker de svar på frågan om vad som är viktigt med platsen. Beroende på uppdragsgivarens önskemål om stil, material och funktion föreslår sedan VSBK en lämplig konstnär ur sitt register. Konstnären presenterar därefter sitt förslag, som lika gärna kan vara en del av rummet som ett fristående konstverk. För att få samarbetet att fungera, upprättar VSBK avtal och kontrakt mellan konstnären och uppdragsgivaren VSBK fungerar som stöd för båda parter under hela byggprocessen. VSBK ansvarar för att arbetet fortskrider som planerat under framställningen. VSBK sköter dessutom faktureringstjänsten. Därefter är det dags för överlämnandet och en eventuell invigning, med möjlighet för beställaren att skapa ett stort mervärde. I överlämnandet ingår även dokumentation. Slutligen är det dags för den sista fasen, brukandet, med information om skötsel (hur och vem) och hur verket ska fungera. VSBK förmedlar endast yrkesverksamma konstnärer som ska vara medlemmar i någon av ägarorganisationerna samt betala en registreringsavgift på kr. I dagsläget får VSBK stöd från Västra Götalandsregionen och Sparbanksstiftelsen men tanken är att organisationen ska vara självförsörjande år Detta ska ske inte bara genom avgiften utan genom att VSBK tar en provision på uppdragssumman på cirka 15 procent. I dagsläget har ett uppdrag avklarats och 5 6 uppdrag är i en uppstartsfas. Den ekonomiska krisen har fått många projekt att stanna av. Organisationerna bakom VSBK är Not Quite, Mediaverkstan i Skaraborg, Konstnärscentrum väst (KC-väst), Konsthantverkscentrum (KHVC), Kollektivverkstan Göteborg (KKV-Göteborg) och Kollektivverkstan Bohuslän (KKV-Bohuslän). För mer information, se vsbk.se. 10

11 Verksamhetsledare Eva Wilms......och projektledare Joan Prytz från Västsvensk byggkonst. 11

12 Redovisning av gruppdiskussionerna. Foto: Staffan Melin GRUPPdiskussioner 12

13 Deltagarna delades in i grupper och fick olika påståenden som de fick ta ställning till. Här följer påståendena samt en kortfattad redovisning. A. Vad krävs av en bra beställare? 1. Tydliga avtal. 2. Tydlig målsättning. 3. Ömsesidig respekt och lyhördhet. 4. Civilkurage (stå upp för konstnären). 5. Kunnighet och positiv inställning. 6. Ger konstnären arbetsro genom att ta ansvar för projektet. 7. Förståelse för skapandets arbetsprocess och ekonomi. B. Äldre bronsskulpturer som länge fått utstå tuff stadsmiljö är vanligen så korroderade att originaluttrycket gått förlorat. Bör en restaurering sträva efter att återskapa originalutseendet och vem äger beslutsrätten? 1. Dokumentation är viktig. 2. Originalpatinan ska återställas om det är möjligt. 3. Konstnärens intention ska beaktas kontakta konstnären (om möjligt). 4. Vem äger konstverket vem bestämmer? 5. Beröringsslitage kan vara en del av intentionen. C. Kan och bör konstnären garantera ett verks hållbarhet över tid? Ja, med förbehåll: 1. Materialval (exempelvis trä håller inte för evigt). 2. Platsen. 3. Barnsäkerhet med mera. 4. Användning. 13

14 D. Ska konstverkets uttryck och material styra hur vi betraktar och handskas med den offentliga konsten? 1. Betraktaren kan inte styra över den offentliga konsten (ska en betraktare kunna»ringa in och be dom ta bort den«?). 2. Dialog är viktig. Det bör finnas former för dialog över förvaltningsgränser och kompetensområden, men också med allmänheten. 3. Tydlig intention med verket pedagogik. En demokratisk dialog redan med unga medborgare. 4. Uppdragets utformning styr hur man handskas med konsten. 5. Det är viktigt med förankring. E. Kan vi acceptera att offentlig konst har begränsad livslängd? Ja. 14

15 Ernst Billgrens skulpturgrupp utanför Sahlgrenskas akutmottagning. Foto: Studio Västsvensk Konservering Linda Denlert Ernst Billgrens Mötesplats och konstens materiella hållbarhet 15

16 Konserveringen av Ernst Billgrens Mötesplats blev omdiskuterad i massmedia. SVT:s Kulturnyheterna frågade:»hur kommer det sig att ett endast tolv år gammalt konstverk kräver en sådan omfattande och kostsam vårdinsats?«och bjöd in förvaltare, konservator och konstnär att förklara. Konservator Linda Denlert från SVK Studio Västsvensk Konservering, berättade om Mötesplats som en studie av ett konstverk, som efter en förhållandevis kort tidsperiod utvecklat skador på grund av»medfödda«faktorer. Skulpturgruppen, som färdigställdes 1996, står utanför Sahlgrenskas akutmottagning på en stenlagd gård. Det passerar därför mycket folk och det är vanligt att man använder den som avställningsyta. Dessutom fanns det gångstråk som sandades och saltades i närheten. Tillsammans med verkets utförande gjorde detta att konstverket uppvisade allvarliga skador redan efter 11 år: En sten var sprucken. Urnan hade ärgbildning och missfärgningar och mosaiken på hänklarna var till stor del borta. Teglet var missfärgat och hade vita utfällningar. Mosaikerna på tegelsockeln till den större skulpturgruppen var delvis i dåligt skick. Linda Denlert berättade att de började restaureringen med en granskning och dokumentation av skadorna. Vad man trodde var en natursten visade sig då vara frigolit med puts ovanpå. Eftersom vintern var i antågande skedde en akutlagning av putsen. Då dokumentation saknades och det heller inte fanns några bilder kontaktades Ersnt Billgren. Han visade sig dock vara ointresserad och all kontakt gick genom hans assistent. Assistenten kom dock inte ihåg många detaljer utan hänvisade till en annan konstnär som varit inblandad, Jan Kardell. Hans svar om material och konstruktion gjorde att kostsamma analyser kunde undvikas. Sen satte konserveringsarbetet igång: Stenens nya puts infärgades för att återskapa illusionen. Mosaiken på sockeln plockades bort, en ny grund konstruerades, och mosaiken sattes åter upp. Urnan visade sig vara fylld av cement och frigolit. Cementen tillsammans med fukt från skarvarna hade troligen skapat ärgningen. Den gröna ärgningen på kopparplåten tvättades bort men den brunröda skyddar och fick vara kvar. Plåten ytbehandlades med vattenavstötande vax. Hänklarna fick slutligen ny mosaik som Ernst Billgren hade kvar. De gjutna bronsdelarna var i bra skick och tvättades endast samt vaxades. Linda Denlert avslutade med en genomgång av vad man kan lära sig av ett sådant projekt: Materialkännedom är viktig. Beställarkompetens vid beställning av ny konst är viktig. De material som använts bör upptecknas. Teknisk dokumentation ska finnas. Vid placeringen bör verket fotograferas (i färg). 16

17 Foto: Studio Västsvensk Konservering Det man trodde var en natursten visade sig vara frigolit överdragen med puts. Mosaiken efter restaureringen. Glasbitarna har en god livslängd om de sitter kvar. Urnan hade tappar de flesta mosaikbitarna på hänklarna. 17

18 Foto: Studio Västsvensk Konservering Det mesta av den gröna ärgningen kunde tvättas bort, men den bruna som skyddar materialet lämnades kvar. Metallkonservator Linda Denlert. Foto: Staffan Melin

19 Marie Bergdahl Sammanfattning Den första dagen avslutades med att konstkonsulent Marie Bergdahl sammanfattade dagen:»det är komplexa roller man går in i, och endast genom dokumentation och avtal kan man undvika misslyckanden och rättsprocesser. Det är vi här för att lära oss. Det handlar om ansvar. Konstnären måste vara med från början, som de var förr i tiden i byggandet. Vi kanske ska slänga utsmyckningsbegreppet, och i stället se det som att konstnären ska komma och vara med i en gestaltningsprocess, i en byggprocess.«foto: Staffan Melin 19

20

21 Workshops Foto: Staffan Melin Den andra dagen delades deltagarna in i tre grupper som alla fick medverka i tre workshops om hur textilkonst, måleri på duk samt skulptur av metall vårdas. De som ledde dem var textilkonservator Kerstin Ljungkvist, målerikonservator Jan-Erik Eriksson och metallkonservator Linda Denlert. Textil Textilkonservator Kerstin Ljungkvist visar Fantasia av Sandra Ikse-Bergman. Den har hängt i 25 år på Humanisten, Göterborgs universitet. I solen sönderfaller vissa material medan andra bleks. Denna textil har hängt bredvid en kaffeautomat och fått fläckar. Men den kan inte tvättas då några av de färger som använts»blöder«. Man får därför försöka sig på en lokal tvätt. Ett beställaransvar att kräva vattensäkra färger. Och inte placera kaffeautomaten alldeles bredvid! 21

22 Ett textilkonstverk ska helst förvaras liggande. Om detta inte går, så gärna hoprullat på en rulle med stor diameter med gasväv runtom. Placera ett urtvättat lakan eller silkespapper mellan lagren. Metall Den brunröda oxiden är passiviserande för nedbrytningen, om den är täckande. Oxiden störs dock av föroreningar. Den gröna oxiden avlägsnas med små roterande stålborstar. Därefter skyddas metallen med ett vaxlager av ett mikrokristallinskt mineralvax som appliceras med en mikrofiberduk. 22

23 Måleri Jan-Erik Eriksson, målerikonservator, visar upp en vattenskadad tavla av Bernardo Bellotto, en italiensk 1700-talskonstnär. Tavlan är troligen värd mycket, men i detta skick är det som»att äga ett kalhygge«. Det är dock möjligt att få värdet tillbaka genom konservering. Ett rektangulärt område runt en figur på Bellotto-tavlan har torkats med sprit. 23

24 En viktig del av vår kulturmiljö är de offentliga utsmyckningarna runt om i våra kommuner. Vi har designade och konstnärligt gestaltade byggnader och konstverk inomhus och utomhus, i parker och på torg. Sammantaget utgör de en enorm kulturskatt såväl innehållsmässigt som ekonomiskt. Foto: Staffan Melin Detta är en dokumentation från seminariet Objektet 1, där konstobjektet stod i fokus. Material- och hållbarhetsaspekter av det offentliga konstobjektet, nya samarbets- och produktionsmöjligheter samt konstnärens ansvar och intentioner var några av de saker som togs upp. Konst- och kulturutveckling, Konstenheten och Studio Västsvensk Konservering, Västra Götalandsregionen.