RIDLÄRARENS MÖTE MED BARN OCH UNGDOMAR MED PSYKISK OHÄLSA

Transkript

1 Hippologenheten Fördjupningsarbete nr RIDLÄRARENS MÖTE MED BARN OCH UNGDOMAR MED PSYKISK OHÄLSA Anna Krussgård & Therese Wahlin Strömsholm HANDLEDARE: Mari Zetterqvist Blokhuis, Strömsholm Fördjupningsarbete omfattande 5 poäng ingår som en obligatorisk del i hippologutbildningen och syftar till att under handledning ge de studerande träning i att självständigt och på ett vetenskapligt sätt lösa en uppgift. Föreliggande uppsats är således ett elevarbete och dess innehåll, resultat och slutsatser bör bedömas mot denna bakgrund. ISSN

2 INNEHÅLL REFERAT... 3 INLEDNING... 3 BAKGRUND... 3 Ångest... 3 Panikångest... 4 Separationsångest...4 Behandlingar... 5 Ätstörningar... 5 Anorexia nevrosa...5 Bulimia nevrosa... 6 Hur man kan förhindra uppkomsten av en ätstörning?... 6 Depression... 7 Några former av depression... 7 Vanliga symtom... 8 Orsaker... 8 Behandling... 9 Hur förebygger man en depression?... 9 Återfall... 9 Tidigare studier... 9 MATERIAL OCH METOD RESULTAT Resultat av intervju med ridlärarna Resultat av intervju med kurator/psykolog DISKUSSION Slutsatser REFERENSER

3 REFERAT I dagens samhälle är det många barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa. Många av dessa kommer vi att stöta på i vårt framtida yrke som ridlärare. Som ridlärare behöver vi bättre kunskap om hur man hanterar vissa situationer och inte står handfallna om dessa uppstår. Det primära syftet med detta arbete är att göra en litteraturstudie för att få mer kunskap om depressioner, ätstörningar, ångest och kriser. Det sekundära syftet var att ta reda på om dessa problem förekommer samt hur vi kan och ska bemöta dessa på ridskolorna. Litteraturstudien beskriver basfakta om ångest, ätstörningar och depression. Därefter intervjuas tre verksamma ridlärare för att undersöka om problemen existerar. Alla tre har kommit i kontakt med psykisk ohälsa i sitt yrke på något sätt. För att få ytterligare åsikter och experthjälp togs kontakt med en kurator och en psykolog. Med dessa diskuterades vår roll och vårt ansvar gentemot elevens hälsosituation. Resultatet av studien visar att psykiska problem hos barn och ungdomar existerar på ridskolor runt om i Sverige. Ridläraren har en viktig social roll genom relationerna till sina elever och yrket bygger på att ha ett starkt intresse för människor och att se till olika individer. Det ger oss delvis ett ansvar för de elever som lider av psykisk ohälsa. Ett sätt att hantera detta är att ha en utarbetad handlingsplan för ridskolorna, där personalen är överens om tillvägagångssättet. Slutsatsen av detta arbete är att psykisk ohälsa bland barn och ungdomar på ridskola förekommer. Studien visar också hur viktigt det är med en handlingsplan på ridskolorna, hur den ska vara utformad och att den ger trygghet för elever och personal. INLEDNING Barn- och ungdomars psykiska ohälsa är något som vi tycker uppmärksammas för lite i dagens moderna samhälle. Vi anser att detta är ett samhällsproblem. Vi kommer att träffa många av dessa ungdomar i vårt framtida yrke som ridlärare och därav vill vi ta reda på mer om ångest, depression, ätstörningar och kriser för att få mer kunskap. Den miljö där vi möter ungdomarna, tror vi att det för de flesta ungdomar, är deras frizon från det dagliga såsom skola, föräldrar etc. Vi hoppas att de flesta elever kan känna en trygghet på ridskolorna. Ridläraren har där en viktig roll att finnas till hands. Med detta arbete hoppas vi kunna få reda på hur ridläraren kan vara med och påverka och hjälpa ungdomar som lider av psykisk ohälsa. Det primära syftet med detta arbete är att göra en litteraturstudie för att få mer kunskap om depressioner, ätstörningar, ångest och kriser. Det sekundära syftet var att ta reda på om dessa problem förekommer samt hur vi kan och ska bemöta dessa på ridskolorna. BAKGRUND Ångest Ångest är en känsla av att vara rädd. Man känner att hjärtat pumpar fortare, andningen ökar och musklerna blir spända. Man känner oro, intensivt obehag, spänning, trångt i bröstet och samvetskval. Detta finns kvar i människan som en naturlig reaktion sedan en lång tid tillbaka i våra liv, när de var hotade av vilda djur och fientliga stammar. Det var kroppens sätt att förbereda sig på kamp eller att fly. Registret över att reagera är begränsat och ångest kan uppkomma under många olika situationer. Alla människor har känt ångest men på olika nivåer. Exempel på situationer kan vara när de har sett sin partner plågas, andra när de fått 3

4 kritik för en dålig handling, blivit svikna eller själva svikit någon. De flesta vet inte om varför det känner ångest (Ottosson, 1993). Ångesten är inte lika svår hela tiden, utan den kan periodvis avta eller försvinna helt. Under denna period kan man ändå känna att man mår bättre och man börjar fungera som vanligt igen. Det är viktigt att man försöker ta reda på orsaken till ångesten. För när man börjar förstå varför, så kan förståelsen gå till motattack. De flesta har förståndet, men de saknar kunskapen. För en person med ökad kunskap och förstånd kan ångesten avta och förvandlas till konstruktiv kraft (Ottosson, 1993). Panikångest Panikångest är utan tvekan den värsta ångestsjukdomen. Panikattacken startar med att personen ifråga känner ångest. Den ångesten stegras till panik och det känns som att man håller på att tappa kontrollen över sig själv. Det känns som att man håller på att bli tokig och hjärtat bultar hårt, fort och ojämnt. Symtom kan vara en känsla av att vara varm och kall i perioder, svettas och ha svårt att andas. Man kan drabbas utav flera attacker samma dag, men alla attacker är inte lika starka och intensiva. Attackens längd kan variera i längd. När panikångesten har lagt sig kan personen ha svårt att känna ro, eftersom denna är nervös för att ännu en ska inträffa. Resultatet blir då en känsla av ständig ångest. Vissa är mottagliga för terapi för att lära sig hantera problemet. För mer kroniska fall finns det även mediciner som är effektiva (Ottosson, 1993). Separationsångest Separationsångest är något som är relativt vanligt bland barn. Mellan två till fyra procent av barn och ungdomar är drabbade. Den brukar debutera ganska plötsligt och då ofta om barnet varit med om en obehaglig händelse eller stressande situation. Det kan till exempel handla om att barnet tappat bort föräldrarna i en affär, det kan hända vid skolstarten eller vid ett långt skollov. Det finns inte någon direkt ålder att påvisa, men separationsångest brukar vanligtvis komma efter sex års ålder. Obehagen är olika beroende på ålder. Små barn pratar ofta om mardrömmar, där de blir lämnade av sina föräldrar på ett eller annat sätt. De barn, som är mellan nio och tolv, reagerar ofta på själva separationen med gråt, aggressivitet och apati. Äldre barn skyller ofta på kroppsliga symtom för att inte bli lämnade. Det är mycket påfrestande för föräldrarna till dessa barn (Hellström et al., 2003). För att få diagnosen separationsångest måste barnet ha tre eller fler av dessa symtom (Hellström et al., 2003).: Återkommande stark oro när man ska lämna sitt hem eller någon man är fäst vid. Känna stark rädsla för att förlora en närstående eller att de ska skadas. Känna stark rädsla för att man själv kan utsättas för fara som gör att man inte kan träffas igen, t.ex. att bli kidnappad eller att gå vilse. Vägra gå till skolan eller andra ställe utanför hemmet. Inte våga vara ensam. Upprepade mardrömmar som handla om separation. Klaga över fysiska symtom som t.ex. huvudvärk, ont i magen eller kräkningar. Beskrivna symtom måste ha pågått i minst en månad och ska ha debuterat före 18 års ålder. Problemet måste även påverka livet, sociala kontakter och skola (Hellström et al., 2003). 4

5 Behandlingar Det finns olika sorters terapier för att hjälpa personer med ångest. Beroende på fall och ålder på barnet så avgörs detta. Yngre barn kan inte prata om sina känslor på samma sätt som äldre barn och vuxna. Där använder man sig av s k barnterapi och där tar man mycket hjälp av leken för att få barnen att uttrycka sig. Man använder sig även av läkemedel om det skulle behövas. Det kan handla om depressionslindrande läkemedel eller bara sömntabletter (Cederblad, 2001). Ätstörningar Det finns två huvuddiagnoser av ätstörningar; bulimia nevrosa och anorexia nevrosa. Dessa drabbar i huvudsak tonårsflickor och unga kvinnor (Fairburn, 2003). Många av de personer, som drabbas av anorexi, är perfektionister och har höga krav på sig själva vid till exempel skola eller arbete. Det är också personer som är känsliga för vad andra ska tycka och tänka om dem. De kan också vara socialt tillbakadragna, ha tvångsmässig personlighetsstörning och bristfälligt utvecklad empati förmåga. Även ärftliga faktorer spelar roll, såsom genetiska faktorer och miljöbetingade faktorer. Sjukdomen kan också utvecklas i samband med en traumatisk upplevelse såsom överfall eller sexuella övergrepp (Bergström et al., 1995). Anorexia nevrosa Detta är en sjukdom, där de mest uppenbara symtomen är avmagring, vilken har orsakats av extremt minskat mat intag och som ofta kombineras med överdriven motionering. Många kan även använda sig av kräkningar och laxermedel för att få i sig så lite näring som möjligt. Personens kroppsuppfattning är också förvrängd. De ser inte sin egen magerhet och de har en sjuklig skräck över att bli feta. De är ofta fixerade vid en särskilt kroppsdel, som de anser vara för fet oavsett hur smala de än är (Bergström et al., 1995). Det är vanligt att anorektiker har egendomliga matvanor. Många vägrar helt och hållet att äta mat. En anorektiker blir ofta orolig medan den äter eller en stund efteråt (Claude Pierre, 1997). Att vid matbordet sitta och peta i maten eller dela in maten i fack på tallriken är också vanligt. Man kan även se att personen väljer bort feta födoämnen och istället väljer att ta mer grönsaker för att fylla ut tallriken med. Tvättäkta lögner om matintaget blir också vanligt, att personen redan har ätit hos en kompis eller påstår att den redan har ätit massor och är proppmätt. Den anorexisjuke personen påminner i detta fall om alkoholisten som förnekar graden av sin alkoholkonsumtion. Efter hand brukar den anorexisjuke personen ta till metoder som att kräkas, laxera sig eller använda sig utav vätskedrivande mediciner, för att öka sin viktminskning ännu mer. (Bergström et al, 1995). Kroppsliga symtom hos personen är att ganska tidigt i sjukdomsförloppet, till och med innan någon påtaglig viktminskning kan märkas(bergström et al., 1995). Flickor/kvinnor förlorar menstruationen (Bergström et al., 1995; Claude Pierre, 1997) och hos pojkar är det vanligt med minskad sexualdrift. Detta beror på en störd balans i återkopplingen mellan hypofys och hypotalamus i hjärnan (Bergström et al., 1995). Kroppens ämnesomsättning sjunker efter några kilos viktminskning, även kroppstemperaturen sjunker och hjärtat slår långsammare, huden blir torrare, aktiviteten i tarmen sjunker, vilket ger magknip och man får förstoppning. Efter ytterligare några veckor kan man även få sömnsvårigheter. Anorektiker är påtaligt bleka och har mörka ringar under ögonen, spruckna naglar och torr hud, speciellt på händerna. De har stora sömnproblem, koncentrationssvårigheter och har svårt att ha ögonkontakt. (Bergström et al., 1995; Claude Pierre, 1997) När kroppen utsätts för svält bildas det manliga könshormonet testosteron i kroppen. Detta göra att grova svarta hår efter hand växer fram på 5

6 kroppen och utseendet blir förgrovat, med relativt större fötter, händer och ansiktsben (Bergström et al, 1995). Bulimia nevrosa Det kallas också för bulimi eller hetsätning. Hetsätning är när en person äter under hets och har förlorat kontrollen över ätandet, att ha en känsla av att inte kunna kontrollera ätandet eller att sluta äta (Fairburn, 2003). Efter intaget av mat mår personen dåligt och tvingar sig själv till att kräkas eller laxera sig. Ofta har personen från början varit måttligt överviktig, eventuellt en mullig tonåring som börjar banta och som envist jagar kalorier och kilon. Detta kan då lätt gå till överdrift och personen klarar inte av att ställa rimliga mål på sin bantning (Bergström et al., 1995). Anorexi kan leda till bulimi. Kroppen är så svältfödd på näring att den utvecklar en egen kroppsdrift. Denna drift sätter sig över anorektikernas impuls att svälta och satsar allt på att söka mat. Det svänger mellan två ytterligheter, att antingen svälta eller att hetsäta helt, utan kontroll all mat som kommer i dennes väg (Claude-Pierre, 1997). Det kan vara svårt att upptäcka en person som är bulimisk, eftersom dessa utåt sett inte alltid ser sjukligt magra ut. Men det är lika många bulimiker som anorektiker som dör på grund av självmord eller rubbningar i kroppskemin. En bulimisk person sitter sällan kvar och pratar efter en måltid utan går ofta till toaletten för att göra sig av med maten som den precis har ätit. På grund av alla kräkningar kan man också upptäcka ärr på ovansidan av fingrarna, efter att ha skrapat dem mot tänderna när de framkallat kräkningar. De kan ha irriterat tandkött, gulblek hy, ojämna och gula tänder som har fått frätskador utav magsyran som kommer upp vid kräkningarna. Många gånger missbrukar också en bulimisk person olika former av laxermedel och motionerar fanatiskt (Claude Pierre, 1997). De flesta, som hetsäter, är väldigt upptagna av sitt utseende och sin vikt. Hos vissa är denna upptagenhet så intensiv att den dominerar hela personens liv och de är livrädda inför tanken på att någonsin gå upp i vikt. Att ständigt kontrollera sin vikt genom att väga eller mäta sig är väldigt vanligt. Många undviker att låta andra se deras kropp, eftersom de skäms så mycket över den. De vill inte heller klä sig i tunna sommarkläder, som avslöjar deras kroppsform och det kan vara svårt att få med sig en bulimisk person till exempel till en simhall. När personen ser sig själv i en spegel kan man också se avsky och äckel spegla sig i ögonen hos personen. De brukar också var ängsliga och oroliga, de undviker sociala situationer, speciellt sådana som innebär att man äter tillsammans med andra. Det är vanligt med häftiga humörsvängningar, somliga är lättirriterade och reagerar ofta med ilska och utbrott (Fairburn, 2003). Hur man kan förhindra uppkomsten av en ätstörning? Att helt kunna förhindra uppkomsten är näst intill omöjligt. Men om man vet att ens barn eller någon närstående har anlagen för att utveckla sjukdomen, finns det vissa förebyggande åtgärder som man kan vidta. Det är viktigt att låta barn vara barn, att inte lägga över för stora uppgifter på barnet, även om barnet utåt sett verkar kompetent att klara av det. Det är lika viktigt att vuxna vågar vara vuxna som vågar sätta gränser och ramar. Att man på ett förnuftigt och respektfullt sätt lär barnen vad som är rätt och fel och ger barnet en stadig grund att stå på redan från början. Man får heller inte använda sitt barn som en bästa vän, terapeut eller äktenskapsrådgivare. Utan man ska hjälpa barnen och uppmuntra till ett normalt barnsligt beteende och motarbeta ett vuxet beteende såsom att ta alltför stort ansvar (Claude Pierre, 1997). 6

7 När man arbetar med unga människor måste man sträva efter att erbjuda en miljö utan förutfattade könsrollsbegränsningar, där man presenterar många olika möjligheter för både flickor och pojkar. Man måste också poängtera vikten av att inte bedöma personer utefter deras utseende, som vuxen måste man lära ungdomar och barn att se längre än till det första ytliga intrycket av en annan människa. Man måste även själv försöka vara en förebild, eftersom alla vuxna som finns i barns och ungdomars omgivning blir till någon form av förebild vare sig man är medveten om det eller inte. Om man vill förhindra uppkomsten av ätstörningar eller osunda tankar kring mat, så är det helt förkastligt att vuxna människor sitter tillsammans med barnen kring bordet och själva inte äter det som serveras. Även att diskutera viktproblem, bantningstips eller faran med kaffebröd inför barnen är en stor bidragande orsak till att tanken om mat och vikt växer fram till någon form av sjukdom hos barn och ungdomar (Glant, 2000). Depression Det sägs att depressionerna har tilltagit sedan början utav 1900-talet. Men man vet inte om det stämmer eller om det är för att fler börjat söka hjälp. Det har tillkommit mer kunskap inom ämnet och även mediciner som möjliggör att man kan behandla. Detta kan göra att fler faktiskt söker hjälp. Som sjukdom har depression länge varit känt. För kallades den för melankoli som betyder svart galla. Man behandlade det då som om det vore en gallsjukdom, vilket man kan gissa sig till att det inte fick någon som helst verkan. Det var först i början på 1900-talet man började kunna behandla vissa av symtomen. På 1950-talet introducerades specifika läkemedel som var utformade för att behandla depressioner i sig och då även dess symtom. Idag finns det så kallade antidepressiva mediciner. Dessa verkar på lite olika sätt och kan på så sätt passa olika typer av depressioner. Deras slutresultat är att minska depressionens symtom och därmed upplösa den helt. Man har under en lång tid trott att det endast finns två typer utav depressioner. Dessa ansåg man uppkom av stress, kriser, motgångar, konflikter etc. Den kallades för psykogen depression, vilken man trodde kunde behandlas med psykoterapi. Den andra kallades för endogen depression, vilken man ansåg uppkom av förändringar i hjärnan och i dess funktion. Därför trodde man att den endogena kunde behandlas med läkemedel (Gustavsson, 2004). Att man känner sig nedstämd är inte det samma som att ha en depression. Man kan däremot känna sorg, som när någon går bort, eller när man går ut skolan och ska börja en ny och man lämnar den gamla miljön och kanske många kompisar. Den reaktionen är helt normal och kan hjälpa till att sätta igång en bearbetning av sorgen. Men om nedstämdheten blir långvarig och starkare kan det handla om en depression. Det vill säga att man inte återhämtar sig och inte känner att glädjen återvänder (Gustavsson, 2004). Några former av depression Den naturliga nedstämdheten Man känner sig någon gång i sitt liv mer eller mindre nedstämd. Det är helt naturligt. Vissa dagar är kroppen full av energi och vilja, medan andra vill man inte göra någonting alls och bara stanna kvar under täcket i sängen. Dessa kan uppstå vid övergångsperioder i livet. När vi i livet ska hitta nya vägar och lämna andra bakom oss. Vid dessa vägskäl kan man känna sig nedstämd. Man ställer sig ofta frågor som handlar om existens, så som är meningen med livet, vad som ska hända härnäst. Frågorna kan vara många och olika vid olika övergångar. Exempel på övergångar är när vi lämnar föräldrahemmet och står på egna ben. Det kan även vara tillfällen där personer går in i sig själva och ger sig tid att fundera över vilka övergångar de måste göra för att må bra, eller såkallade ålderskriser vid t.ex. trettio år. En depression kan kännas av vid svåra livssituationer så som skilsmässa, sjukdom, för hög arbetsbelastning, 7

8 uppsägningar etc. Nedstämdheten kan få oss att ta tag i det och hjälpa oss att bearbeta och lösa problemet (Wasserman, 1998). Årstidsbundna depressioner Människan påverkas hela tiden av faktorer som dag och natt, ljus och mörker, kyla och värme. Människan har utvecklat biologiska mekanismer, vilka klarar av dessa förändringar. Kroppstemperatur, matsmältning, insöndring av hormoner och andra fysiologiska reaktioner visar en regelbunden dygnsrytm som i stort sätt följer vakenhetssömncykeln. Denna rytm kan rubbas hos vissa beroende på årstid. För att kunna ställa denna diagnos, årstidsbunden depression, krävs ett återkommande tidssamband mellan depressionen och årstiden. Mönstret måste ha återkommit minst två år i rad, även lindringen ska ske vid ungefär samma tillfälle på året. Depressionen ska inte heller kunna relateras till årstidbundna stressfaktorer som säsongsarbete ibland kan innebära (Wasserman, 1998). Vinterdepression är ett vanligt uttryck, när man pratar om årstidsbundna depressioner. Den har fått sitt namn, eftersom den typen svarar väldigt bra på ljusbehandling. Det är en typ av nedstämdhet som återkommer varje år under vinterperioden. Symtomen uppstår under hösten och håller i sig till våren då det börjar bli ljusare. Det vanligaste symtomet är trötthet och morgontrötthet. Personen i fråga känner sig inte speciellt nedstämd eller har någon störd dygnsrytm. Man sover väldigt mycket och gärna på dagen. Trots denna sömn känner man fortfarande ingen energi. Ett annat symtom kan vara att matlusten ökar och då främst suget efter kolhydrater. Vanligtvis går dessa personer upp i vikt. Sexlust kan också minska i och med detta. Orsaken till detta är ofta bristen på ljus, och då solljus (Wasserman, 1998). Vanliga symtom Det är inte så svårt att urskilja en djupare depression. Men det är svårare med depressioner som ligger på kanten mellan att vara deprimerade, är nedstämda eller har en sorgreaktion. Men det är inte alltid som depressioner har yttre faktorer som grund. Utan reaktionen kan uppstå utan att vi egentligen själv vet varför den gör det. Man brukar säga att det inte finns en ensam orsak till depression utan många samverkande (Gustavsson, 2004). Symtomen är olika för olika personer. Första tecknet hos många är däremot känslan av trötthet. Några exempel är att du inte känner dig nöjd med dig själv, nedstämd, trött, har sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, minskad sexlust, överkänslig eller att du inte mår bra men finner ingen orsak? (Gustavsson, 2004) Det är ganska vanligt att man känner sig väldigt trött och nästintill utmattad. Man kan även få problem med muskelspänningar och värk i axlar, särskilt om stress finns med i bilden. Depression är ofta förknippat med minskad aptit och i och med det viktnedgång. Det finns även de som tröstäter och då äter mer än vanligt. Magen kan då komma i obalans. Det är också vanligt att man blir mer orolig för sin omgivning i sig. Man går då runt och spänner sig omedvetet, vilket gör att man får ont i kroppen. Vissa missar att en depression kan vara orsaken och tror då att det är en kroppslig sjukdom (Gustavsson, 2004). Orsaker Det pågår en del forskning om orsaker till depression. Man försöker bland annat få fram hur hjärnans anatomi och funktion ser ut hos deprimerade. Än så länge så finns det inga direkta bevis, men däremot har man genom undersökningar med positronemissionstomografi och magnetröntgen sett förändringar i hjärnan, bland annat förtvining av nervceller hos dessa personer. Vid många av dessa symtom spelar hypotalamus funktion in. Dessa personer känner då ingen matlust eller törst. De har inget att göra med att det inte vill äta eller dricka utan 8

9 beror på att hypotalamus är ur balans. Härifrån styrs funktioner så som intag av föda, hjärtfrekvens, blodtryck, kroppstemperatur, andning och syra- och saltbalansen, även förberedelser till anfall, försvar emot, sexualitet etc. Dessa är inte viljestyrda och kallas för autonoma livsfunktioner (Wasserman, 1998). Behandling Medicinering är en vanlig behandlingsform, eftersom depression till en stor del beror på en obalans i hjärnans signalsubstanser. Därför kan man genom att sätta in medicin snabbt lindra personens symtom, även om målet med den är att få dem att försvinna helt. Medicinen hjälper kroppen att hitta balansen mellan signalsubstanserna som hjärnan strävar efter. När depressionen ger med sig upplever många en känsla av glädje och lust i livet. Behandlingstiden varierar, minst sex månader. De flesta känner sig inte bättre till en början utan snarare en känsla utav hopplöshet och uppgivenhet (Gustavsson, 2004). Andra former av behandlingar som förekommer är tillexempel psykoterapi. Där man försöker att påverka depressionen genom samtalsterapi. Samtalen hjälper till att reda ut tankarna och ger stöd och uppmuntran. En annan behandlingsform är ECT (Electro Convulsive Treatment), som kan användas vid djup depression. Det är en el-behandling, som ges under narkos tillsammans med muskelavslappnande medel. Vanligast ger man två till tre behandlingar i veckan och sammanlagt ungefär sex till åtta stycken. En tredje form är ljusterapi, där behandling ger bäst resultat på dem som drabbats av såkallad vinterdepression. Det går till så att man ensam eller i grupp sitter i ett ljusrum med en speciell lampa. Nyare undersökningar har visat att träning har en positiv effekt, när den antidepressiva medicineringen har kommit igång. Man får dock inte börja för tidigt för då kan det få motsatt effekt (Gustavsson, 2004). Hur förebygger man en depression? Det finns inga riktiga bevis på att en depression går att förebygga, men det finns inte heller bevis för motsatsen. Därför är det bland annat viktigt att få tillräckligt med sömn. För att lyckas med detta ska sömnrutiner tränas in. Dessa rutiner ska hållas även under ledig dagar, om man känner att en depression är på väg. Regelbundenhet i sömnrutiner och måltider är viktigt. Stressen är också en viktig faktor. Det spelar in vid uppkomst och fördjupning av en depression. Man måste dra ner på tempot i sin vardag och lära sig att slappna av. Relationer kan också påverkas starkt av depression. Det är viktigt att upprätthålla dem. Dessa relationer kan hjälpa till i tillfrisknandet (Gustavsson, 2004). Återfall Man räknar med att tre av fyra personer, som drabbats någon gång i sitt liv, faller in i en ny depression. Risken minskar, om man är noga med den första behandlingen och fullföljer den tiden ut. Om man har drabbats av depressioner fler än en gång, kan man behöva sätta in en längre behandling med en gång. Det är även viktigt att man håller sig till de man rekommenderar för att förebygga depressioner (Gustavsson, 2004). Tidigare studier Det har gjorts en studie om anorexia nevrosa bland ridskoleelever av en tidigare hippologstuderande( Eriksson, 2004). Den studien var baserad på litteratur och en enkätundersökning. Huvudfrågeställningen var huruvida ridlärare träffar på fall av anorexia inom sitt yrke och hur de agerat. Slutsatsen var att anorexia förekommer på svenska ridskolor. 9

10 MATERIAL OCH METOD En enkät med frågor avseende ungdomars psykiska ohälsa på ridskola utarbetades. En intervju utfördes med tre ridlärare, som har varit verksamma på olika ridskolor runt om i landet. Alla tre har stor erfarenhet av att ha undervisning och social kontakt med ungdomar i olika åldrar. Ridlärare A är utbildad hippolog och C-tränare med erfarenhet från ridskola och gymnasium. Ridlärare B är auktoriserad ridlärare med erfarenhet från ridskola och gymnasium. Ridlärare C är utbildad hippolog och naturbrukslärare. Ridlärarna fick en vecka på sig att läsa igenom och fundera över frågorna före intervjun, för att de skulle vara väl förberedda. Därefter träffade vi dem var för sig för intervju, där vi förde anteckningar under samtalet. En av intervjuerna med ridlärarna skedde via mail efter information per telefon. Frågorna var: 1. Har du någon gång inom ditt yrke kommit i kontakt med ungdomar som har/haft ätstörningar, depression, ångest eller liknande? 2. Vilka var problemen? 3. Hur upptäcktes problemet? 4. Hur upplevde du situationen? 5. Hur hanterades problemet och vilka åtgärder gjordes? T.ex. kontakt med föräldrar, kurator etc. 6. Vad fick man för respons av åtgärderna? Sedan samanställdes intervjuomgång ett. Utifrån denna sammanställning gjordes frågor till en andra intervjuomgång. Då intervjuades två personer. Person D är psykolog och verksam i primärvården i Töreboda kommun. Person E arbetar som kurator på en ungdomsmottagning i Stockholm. Kuratorn och psykologen fick frågorna direkt vid intervjun och vi förde anteckningar under samtalet. Frågorna var: 1. Vilka tecken ska vi vara uppmärksamma på? 2. Vad anser du att vi har för ansvar? 3. Vad kan vi som ridlärare göra, när är det dags att ta vidare kontakt med föräldrar etc.? 4. Hur går man tillväga med barn/ungdomar som inte vill ha eller inse att de behöver hjälp? 5. Vad bör vi inte göra, kan vi göra för mycket? 6. Har du förslag till en bra handlingsplan för ridlärare på ridskola? Därefter sammanställdes intervjuomgång två. RESULTAT Resultat av intervju med ridlärarna 1. Har du någon gång inom ditt yrke kommit i kontakt med ungdomar som har/har haft ätstörningar, depression, ångest eller liknande? A: Ja B: Ja, ofta. C: Ja, ätstörningar 10

11 2. Vilka var problemen? A: Ätstörningar, depressioner, ångest etc. Det finns säkert fler som har problem än man vet om. B: Ätstörningar, självplågeri, ångest, depressioner och incest. C: Problemet var att eleven självsvalt. 3. Hur upptäcktes problemet? A: Kompisar som berättar eller att eleven själv söker kontakt för att de vill ha hjälp. Men det beror på vilken kontakt eleverna har med stallet. På ridskola är det svårt att upptäcka problem hos de elever som bara kommer och rider sin lektion. B: Kompisar som är oroliga och vill prata om det. Sedan finns det även de elever som själva har sökt kontakt och vill ha hjälp. Det är lättare att upptäcka problem med elever som t.ex. sitter med i en ungdomssektion, är skötare eller engagerade på annat sätt. C: Eleven tappade orken i stallarbetet och ridningen, gick sedan ner i vikt. Mattallriken i matsalen var ganska tom. 4. Hur upplevde du situationen? A: I sådana situationer känner man maktlöshet. Oftast är det väldigt lite man kan göra och ibland kan man bara titta på och se hur dåligt det går, vilket är väldigt jobbigt. B: Jag upplevde situationerna som väldigt jobbiga. Jag kände mig utblottad och maktlös. C: Jag tycker att anorexi är en otäck sjukdom eftersom den får så stora konsekvenser för eleven. Jag kände mig aldrig hjälplös, eftersom jag arbetar på ett gymnasium som har rutiner för hur man går till väga. 5. Hur hanterades problemet och vilka åtgärder gjordes? T.ex. kontakt med föräldrar, kurator etc. A: Det är en lättnad att kunna vända sig till föräldrarna, men om eleven är över 18 år är det inte mitt val, utan jag måste få elevens tillåtelse. Det är viktigt att man inte tar på sig mer än man själv klarar av och håller sig till sin yrkesroll. Problemen hanterades vidare av professionell personal. B: Om eleven är över 18 år får man inte ta kontakt med föräldrarna, utan man måste få eleven att själv ta kontakt eller söka hjälp. Det är viktigt att finnas till hands och lyssna, men även att man tar hjälp av professionell personal. När man arbetar med människor är det viktigt att man är intresserad av dem, vågar prata, vågar fråga och att man ser varje individ. C: Elevens studiehandledare tog kontakt med skolsköterskan, vilken i sin tur tog kontakt med kurator. De tog sedan tillsammans kontakt med eleven. Eleven var myndig, så någon kontakt med föräldrarna togs inte från skolan utan det skötte sjukvården efter att skolsköterskan och kuratorn lämnade över eleven dit. Det finns alltid ett visst behov bland klasskamraterna av att prata om sådant här och det sköter skolans krisgrupp tillsammans med berörd lärare. 6. Vad fick man för respons av åtgärderna? A: Min erfarenhet är att det är väldigt ont om tider hos kuratorer och på psyket är det ofta ont om plats. Där säger de också att eleven måste vara tillräckligt sjuk för att hamna där, annars blir de ofta sämre av den miljön som infinner sig där. Det skulle behövas en mellanavdelning för dem som inte är friska, men ändå inte tillräckligt sjuka för psyket. Att vända sig till 11

12 föräldrar har ofta varit en positiv överraskning, för det är klart att de vill hjälpa sina barn. Ofta känner föräldrarna sina barn för dåligt. B: När kontakt tagits med föräldrar har vi ofta fått en bra respons. Professionell hjälp behövs, men det är tyvärr svårt eftersom det har skett många indragningar och det är svårt att få tillräckligt med tid och hjälp. C: Eleven blev frisk. Sammanhållningen i elevgruppen blev starkare. I detta fall fungerade skolans handlingsplan alldeles utmärkt. Resultat av intervju med kurator/psykolog 1. Vilka tecken ska vi vara uppmärksamma på? D: Alla personer har sitt sätt att visa om man mår dåligt. Om man är uppmärksam och intresserad av människor, så har man lätt att upptäcka om någonting inte står rätt till. När en person på något sätt beter sig avvikande, udda eller annorlunda mot vad den brukar göra bör man vara extra uppmärksam. Några tecken kan vara om personen kanske dröjer sig kvar efter lektionen för att prata extra, kanske har lätt till tårar eller helt enkelt drar sig undan och inte vill ha kontakt. E: Personer som: - snabbt blir "kompis" med en. - är klädda för ett annat syfte än att vara i stallet. Dessa kan vara väldigt vilsna och inte få tillräckligt med stöd hemifrån. - alltid behöver instruktioner gång på gång för att göra saker. Personen gör sakerna, men den tar aldrig några egna initiativ. - inte syns, de smälter in och bara finns där. Dessa elever behöver känna att de syns. Dessa svar är extrema. Men de behöver absolut inte betyda att det är något problem ändå. 2. Vad anser du att vi har för ansvar? D: Jag anser att ni har ett stort ansvar vad gäller att upptäcka om någon har problem. Ni har också ett stort ansvar att lotsa personen vidare till expert hjälp såsom primärvård, skolkurator eller skolpsykolog mm. E: Mellanmänskligt, de egna moraliska och etiska värderingarna. Man har valt att jobba med människor, där man har en relation till dem. 3. Vad kan vi som ridlärare göra, när är det dags att ta vidare kontakt med föräldrar etc.? D: Om föräldrarna inte har sett att deras barn/tonåring har problem, så är det för att de blundar för problemen. Ofta kan det till och med vara så att det är jobbigt hemma och att det är föräldrarna som är orsaken till problemen. Att ringa föräldrarna och prata om barnet/tonåringen kan ses som ett svek mot eleven, att man skvallrar och bryter ett förtroende. Barnet/tonåringen signalerar om hjälp till en annan vuxen för att de vill ha hjälp av någon annan än sina föräldrar, ringer man då till föräldrarna kan man knäcka barnets/tonåringens tillit till alla vuxna människor. Det ni, som ridlärare, bör göra är att hänvisa till skolkurator eller skolpsykolog, lämna över till professionell personal och låt dessa bedöma om föräldrarna ska kopplas in. Ett undantagsfall är om det handlar om långt 12

13 gångna ätstörningar, där eleven själv förnekar att den har problem, då bör föräldrarna informeras. E: Om personen ifråga är under 18 år kan man ringa till föräldrarna och informera om händelsen, situationen eller vad det är som är problemet. Däremot är det viktigt när man ringer att man inte tror att man ska få en dålig reaktion från förälderns håll, utan att man endast vill informera. Men om barnet far illa ska man ringa till socialtjänsten. Däremot om personen är över 18 år är situationen lite svårare. Då betraktas personen som vuxen och i stor del ta ansvar för sig själv. Man kan alltså inte ta kontakt med föräldrar eller socialen. Det man kan göra är att prata med personen och berätta vad man själv ser och att man är orolig. Det är bra att utgå från sig själv i det läget. Viktigt att man inte gör det till en stor grej eller försöker tala personen tillrätta. 4. Hur går man tillväga med barn/ungdomar som inte vill ha eller inser att de behöver hjälp? D: Om personen har ätstörningar bör man ta kontakt med föräldrarna. Det man kan göra som medmänniska och ridlärare är att visa personen att man är orolig. Detta visar man genom att fråga hur personen mår, tala om vad man tycker, att den ser ledsen eller att den ser överdrivet mager ut. En person med ätstörningar behöver vård, men det som är svårt med den här sjukdomen är att personen inte själv inser att den är sjuk. Det enda man kan göra är att försöka få personen att inse detta själv genom att prata och visa att man bryr sig. E: Om barnet är över 18 år är svaret samma som i fråga 4. Men är personen under 18 år tar man kontakt med föräldrar och/eller socialtjänsten. Det som socialtjänsten gör är att de inleder en utredning och ser till att det är tryggt runt omkring barnet. Det låter som en väldigt stor sak men allt pågår väldigt diskret och de vill barnets bästa. 5. Vad bör vi inte göra, kan vi göra för mycket? D: Ni får absolut inte bli någon samtalspartner, att ge sig in och försöka sig på stödsamtal när man inte riktigt har rätt kunskap kan bli farligt och skadligt för eleven. Huvuduppgiften för er är att utföra ert yrke och det ni är utbildade för att göra. Om man går in i andra ämnen eller yrkesgrupper kan också rollen som ridlärare bli helt fel. Man tappar auktoritet och vågar kanske inte undervisa på det sätt som man egentligen vill. Man måste kunna ha en professionell attityd och kunna skilja på yrken. E: Man ska inte gå in och tro att man kan förändra någons liv. Man kan ha krav på regler och det är något som är bra. Däremot krav på förändringar, där man säger till en person att gör såhär och sådär, så försöker du ändra på någon. Det kan vara att göra för mycket och något utanför din kapacitet och kunskap. 6. Har du förslag till en bra handlingsplan för ridlärare på ridskola? D: Förslag på en bra handlingsplan: 1. Att upptäcka prata enskilt och fråga vad som är fel. 2. Lotsa vidare ha en bunt upptryckta kort/papper i fickan eller nära till hands där det står nummer till skolkurator, skolpsykolog, kommunens primärvård, ungdomsmottagning, Barn och ungdomspsykiatrin. Dela ut ett kort till eleven och förklara varför du delar ut kortet och hur man går tillväga när man ringer. Detta ger eleven en vägledning i rätt riktning och underlättar för eleven att själv ta kontakt och få hjälp med sina problem. 3. Uppföljning nästa gång du träffar eleven så frågar du om eleven har använt nåt 13

14 av numren och tagit kontakt med någon och fått hjälp. Det som är viktigt i uppföljningen, är att det absolut inte får bli något tjat. Detta kan istället ge motsatt effekt. Denna handlingsplan kan sitta på instruktörernas kontor och korten med nummer till skolkurator, skolpsykolog, kommunens primärvård, ungdomsmottagning och Barn och ungdomspsykiatrin kan ligga lättåtkomligt bredvid. Alla instruktörer på klubben bör informeras om handlingsplanen så att alla vet hur man ska gå tillväga om man stöter på en elev med problem. Det är också viktigt att veta att ridläraren inte har någon skyldighet att ta kontakt med föräldrarna även om eleven inte är myndig. Detta är upp till eleven själv eller upp till de professionella personer som ska kopplas in på fallet. E: Först ska man se vilka tecken det är som gör att man blir misstänksam till problem. Sedan är det viktigt att ta reda på så man inte har fått saker och ting om bakfoten. Man kan göra en liten miniutredning, där man kollar av med föräldrarna om det är något problem. En viktig grej för dig själv kan vara att ta hjälp av kollegor, så att du själv känner dig trygg. Att du har någon att prata med om det och fråga om den personen åsikter. Men i slutändan är det ändå upp till dig om du vill ingripa oavsett vad din kollega säger. DISKUSSION Vi har kommit fram till att psykisk ohälsa bland barn och ungdomar på ridskola förekommer. Elever, som har problem och kommer till våra ridskolor, har oftast med sig problemen hemifrån. Dessa elever saknar trygghet från de vuxna i hemmet och tyr sig då till någon annan vuxen, som de känner förtroende för. För dessa elever blir ridskolan som en frizon från deras problem i vardagen. När vi fördjupade oss kring fakta om problemen vi valt ut, kom vi fram till att de elever som är svårast att hjälpa är de som inte förstår att de har problem och är sjuka. En elev med ätstörningar anser vi är svårare att hjälpa än en med t.ex. depression. Detta då personer, som drabbas av ätstörningar, förnekar för andra och för sig själva att problemet finns. Elever med depression tror vi är mer benägna att prata om sitt problem och söker sig då oftast till någon. Därför är det viktigt att påpeka att den som har valt att arbeta med människor har ett ärligt intresse för att lära känna dem och en vilja att se varje individ, så att även ett dolt problem kan uppmärksammas. Med detta menar vi inte att vi ska gräva i varje persons liv och vara påträngande, utan man måste kunna känna av varje situation. Självklart kan man inte vara expert utan detta kräver kunskap och erfarenhet, men att se till sig själv och att använda sitt sunda förnuft, är vår tro i denna fråga. Efter intervjun med ridlärarna förstod vi att i en framtida roll som ridlärare kommer vi i kontakt med barn och ungdomar vars psykiska hälsa inte är vad den borde vara. Vi kommer säkerligen att stöta på många olika fall och då är det bra att ha så stor kunskap som möjligt inom ämnet för att veta hur vi ska gå tillväga. Ridlärarna vi intervjuade berättade att de ofta kände sig maktlösa om de stötte på barn eller ungdomar med problem. Det tycker vi är synd och vi anser att det behöver uppmärksammas. Det tyder på att detta ämne är väldigt relevant och behöver tas upp till diskussion på ridskolorna runt om i landet. Ridlärare och ridskolor skulle nog ha lättare att ta tag i och uppmärksamma problem om de hade rutiner för hur dessa ska hanteras, som till exempel en handlingsplan. Detta arbete kommer förhoppningsvis att underlätta för oss att upptäcka dessa elever och inte blunda för deras tecken. Vi kommer även att känna oss säkrare på att våga ta tag i problem som vi kommer att möta under våra verksamma år. De svar, som vi fick efter intervjun med psykologen och kuratorn, var väldigt intressanta. 14

15 Svaren från den första frågan handlade om vilka tecken man ska vara vaksam på. De gav exempel på flera olika tecken man skulle uppmärksamma, men kurator E påpekade att dessa ska uppmärksammas även om det inte alltid behöver vara något direkt problem hos eleven. Psykolog D ansåg också att om man har ett intresse för människor, kan man upptäcka om något inte står rätt till. Vi tycker att dessa svar tyder på att man som ridlärare också måste ha ett visst socialt intresse för sina elever. En tidigare fundering var om de berörda föräldrarna ska kopplas in eller inte. Som ridlärare kan det vara skönt att ha föräldrarna som stöd, men man ska även vara medveten om konsekvenserna det kan ge. Vår uppfattning är att barnen ofta har problemen med sig hemifrån och att de inte känner någon trygghet därifrån. Om en elev har sökt sig till dig i förtroende kan det anses som ett stort svek av eleven att du kontaktat föräldrarna. Sveket kan göra att eleven då inte har någon vuxen att vända sig till och problemet kan då förvärras. Även om det är viktigt att finnas till hands och upptäcka om någon mår dåligt, så måste vi hålla oss till vår yrkesroll. Det är inte vår uppgift att gå in och leka psykolog, för vi har inte den kompetensen och kan då förvärra situationen. Det är viktigt för varje ridskola att ha en handlingsplan, som alla i personalen känner till och följer. Handlingsplanen från psykolog D var en väldigt bra grund. Det ger en trygghet för personalen att veta att det är okej att lämna saken vidare till professionell hjälp. Det kan skapa ett bra kontaktnät för var man kan vända sig, vilket skapar en trygghet hos personalen och förhoppningsvis gynnar eleverna. Vi tror även att det är viktigt att personalen har en bra sammanhållning och en bra dialog inom gruppen. Ämnet behöver komma upp och diskuteras kolleger emellan och kan då vara en bra punkt att ta upp till exempel på personalmöten. Vidare studier som skulle vara intressanta att genomföra vore att skicka ut enkäter till många olika ridskolor, för att se i vilken utsträckning problemen finns. Även frågor innehållande hur problemen hanteras, om det finns någon handlingsplan, om den har fungerat och om ridskolan har något samarbete med t.ex. kurator eller psykolog. Det skulle även vara intressant att göra en komplett handlingsplan och skicka ut den till olika ridskolor, för att få deras åsikt om den. Det vore naturligtvis även bra om handlingsplanen kom till användning. Slutsatser Syftet med vår studie var att ta reda på om olika typer av psykiska problem förekommer med barn och ungdomar och hur vi kan bemöta dessa på ridskolan. Vi har avgränsat oss till depressioner, ångest och anorexi. Vår slutsats är att psykisk ohälsa bland barn och ungdomar på ridskola förekommer. Studien visar också hur viktigt det är med en handlingsplan på ridskolorna, ett exempel på hur den ska vara utformad och att den ger trygghet för elever och personal. 15

16 REFERENSER Bergström - Råstam, M., Gillberg, C. & Gillberg, C Anorexia nervosa Bakgrundsfaktorer, utredning och behandling. Stockholm: Almqvist & Wiksell medicin Liber utbildning. Cederblad, M Barn- och ungdomspsykiatri. Stockholm: Liber. Claude Pierre, P Ätstörningarnas hemliga språk. Att förstå och bota anorexi och bulimi. Smedjebacken: Fälth & Hässler. Eriksson, J Anorexia nevrosa bland ridskoleelever. Fördjupningsarbete nr 257. Enheten för hippologisk högskoleutbildning, SLU. Uppsala. Fairburn, C Att övervinna hetsätning. Stockholm: Cura Bokförlag och Utbildning. Glant, H Så här kan man förebygga och behandla ätstörningar. Stockholm: Natur & Kultur. Gustavsson, C När någon i din närhet har en depression. Västerås: Ica förlag. Hellström, K Rädd, räddare, ångest. Stockholm: Prisma. Ottosson, J Vad gör jag med min ångest?. Stockholm: Natur & Kultur. Wasserman, D Depression, en vanlig sjukdom. Stockholm: Natur & Kultur. 16

17 DISTRIBUTION: Sveriges Lantbruksuniversitet Swedish University of Agricultural Sciences Department of Equine Studies Box UPPSALA Hippologenheten Box UPPSALA Tel: Tel: Fax: Fax: