C-UPPSATS. Personer med traumatisk hjärnskada, erfarenheter av fritidsaktiviteter

Transkript

1 C-UPPSATS 2009:017 Personer med traumatisk hjärnskada, erfarenheter av fritidsaktiviteter Stina Bosinakis Maria Degerman Luleå tekniska universitet C-uppsats Arbetsterapi Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Arbetsterapi 2009:017 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--09/017--SE

2 Bosinakis, S., & Degerman, M. Personer med traumatisk hjärnskada, erfarenheter av fritidsaktiviteter. Persons with traumatic brain injury, experiences of leisure activities. Examensarbete 15 hp, Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, Abstrakt Syftet med denna kvalitativa studie var att beskriva personer med traumatisk hjärnskadas erfarenheter av fritidsaktiviteter. Den undersökta gruppen bestod av sju personer i åldern år. Tid efter traumat var minst två år. Datainsamlingen genomfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004) och resulterade i tre kategorier: Personliga begränsningar vid utförandet av fritidsaktiviteter, Förändring av utförandet eller annat val av fritidsaktiviteter, Miljöns påverkan av utförandet av fritidsaktiviteter. Resultatet i studien visade att det tog tid att anpassa sig till sina nuvarande begränsningar och resurser. Flertalet av deltagarna hade förändrat sina fritidsaktiviteter till stillsamma aktiviteter som de inte var tillfredställda med.de behövde hjälp och stöd lång tid efter traumat för att återta fritidsaktiviteter. Graden av hjärnskada påverkade vilka fritidsaktivteter deltagarna utförde. Keywords: Occupational therapy, traumatic brain injury, experience, leisure. 2

3 Bosinakis, S., & Degerman, M. Persons with traumatic brain injury, experiences of leisure activities. Personer med traumatisk hjärnskada, erfarenheter av fritidsaktiviteter Examensarbete 15 hp, Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, Abstract The aim of this qualitative study was to describe persons with traumatic brain injuries experiences of leisure activities. The study group consisted of seven person s age years of age. Time after the trauma was at least two years. The method of data collection containing used was semi structured individual interview that was analysed using qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004) which resulted in three categories: Personal limitations when performing leisure activities, Changes in performing or another choice of leisure activities, The environment influence in leisure activities. The result of the study shows that it took time for the persons with traumatic brain injury to adapt to their new limitations and resources. The majority of the participants had changes to quieter leisure activities which they were not satisfied with. The extent of the brain injury influenced what leisure activities participate performed. Keyword: Occupational therapy, traumatic brain injury, experience, leisure. 3

4 Innehållsförteckning. Inledning 5 Traumatisk hjärnskada 5 Fritid 6 Arbetsterapi 7 Socialt skyddsnät 8 Metod 9 Design 9 Undersökningsgrupp 9 Datainsamling 9 Procedur 10 Analys av data 11 Etiskt övervägande 11 Resultat 12 Personliga begränsningar vid utförandet av fritidsaktiviteter. 12 Förändring av utförandet eller annat val av fritidsaktiviteter. 13 Miljöns påverkan av utförandet av fritidsaktiviteter. 15 Sammanfattning 16 Resultatdiskussion 17 Konklusion 20 Metoddiskussion 21 Referenslista 25 Bilaga 1. Informationsbrev till arbetsterapeuter 29 Bilaga 2. Informationsbrev till deltagare 30 Bilaga 3. Svarstalong och intervjuguide 31 4

5 Inledning Arbetsterapi har som syfte att hitta en balans mellan aktivitet och vila inom aktivitetsområdena personlig vård, boende, arbete och fritid. Arbetsterapeuter arbetar med att möjliggöra individuella och meningsfulla aktiviteter i vardagen inom dessa områden (Fischer, 2002; Nelson, 1987). Meningsfulla fritidsaktiviteter är viktiga för människans hälsa och välbefinnande och kan ge en ökad livstillfredsställelse (Norling & Gunarsson 1995). Det kan vara svårt att plötsligt drabbas av en traumatisk hjärnskada som påverkar och förändrar hela livets möjligheter att vara aktiv. På grund av motoriska och kognitiva förändringar kan personen få svårt att utföra fritidsaktiviteter som tidigare och måste därför anpassa eller finna nya aktiviteter (Koskinen, 1998). En rapport från Socialstyrelsen (2000), om personer med traumatiska hjärnskador, har visat att vid en skattning av tillfredställelsen efter 5 respektive 10 år har tillfredställelsen beträffande fritid minskat över tid. Det är därför av vikt att få kunskap om varför denna minskning sker. En viktig aspekt är därför att beskriva erfarenheter av vad som påverkar fritidsaktiviteter för personer med traumatisk hjärnskada. Traumatisk hjärnskada De vanligaste orsakerna till traumatisk hjärnskada är trafikolyckor och fallolyckor. Andra orsaker kan vara idrott, ridning och oprovocerade överfall. Skadeincidensen beräknas utgöra fall per invånare och år, varav vårdas i sluten vård (Björnstig, Sojka, Styrke & Stålnacke, 2005). Moderata och svåra hjärnskador är mer vanliga bland män än kvinnor i åldern år, en anledning till detta kan vara att risktagandet vid aktiviteter är störst vid unga år och främst bland män (Colantonio, Chase, Ratcliff, Steadman, Pare & Vernich, 2001). I en studie (Björnstig et al. 2005) vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå framkom, att 3 år efter skallskada rapporterats, var de vanligaste symtomen glömska, huvudvärk och måttlig eller svår depression. I en annan studie (Bernspång, Högberg & Johansson, 2007) framkom att % inte når upp till samma nivå av aktiviteter som innan olyckan och har svårigheter med utförandet av fritidsaktiviteter. Hälften av deltagarna uppgav förlust av vänner och ökad social isolering (Bernspång, Högberg & Johansson, 2007). En stor eller liten hjärnskada leder alltid till en stor förändring i livssituationen. Förändringen inkluderar familj, arbete och fritid (Socialstyrelsen, 2005). Enligt Krogstad (2001) är det svårt att utföra vardagsaktiviteter på samma sätt som tidigare på grund av svårigheter med uppfattningsförmåga, motorik, kognitiva förändringar, förändringar i beteende och personlighet. Möjligheter för personer att delta i aktiviteter i samhället är begränsade många år efter en traumatisk hjärnskada. Det kan vara svårt att acceptera sin nya situation, att klara 5

6 oskrivna sociala regler och att ingå i ett socialt sammanhang tillsammans med andra. Andra svårigheter kan vara nedsatt minne, koncentrationsproblem, svårt att finna ord, och en ökad trötthet. Insikt om sina nedsatta färdigheter är en nödvändig förutsättning för att medvetet kunna använda kompensatoriska strategier i vardagen (Crosson et al. 1989; Tham, Bernspång, & Fisher, 1999). Personerna med traumatisk hjärnskada är inte alltid medvetna om sina begränsningar och kan ha en orealistisk uppfattning om sin förmåga. De kan även ha behov av lugn och trygg miljö för att kunna koncentrera sig på sin uppgift (Paterson & Scott-Findlay, 2002). Fritid Fritid är enligt Hagedorn (1997) ett begrepp som utvecklats i västvärlden under 1900-talet för unga och vuxna i arbetsför ålder. För personer som arbetar kan fritid ses som ett komplement till arbete eller en separat del av livet. För att utnyttja fritid behövs handlingsfrihet av tid och pengar samt val av hur fritid ska utnyttjas. Alla personer har utifrån sina erfarenheter ett unikt intressemönster som gör att man föredrar olika intressen som till exempel kultur, sport eller konst. I flera studier (Johansson 2004; Enberg & Teasdale 2004; Norlings & Gunnarsson, 1995) har olika aspekter av fritid för personer med traumatisk hjärnskada undersökts. Fritid har en stor betydelse för livskvalitet och livstillfredsställelse hos personer med traumatisk hjärnskada och de som fått en hjärnskada kan tvingas att omvärdera vad som är livskvalitet eftersom livets förutsättningar har förändrats. Fritidsintressen som kanske tidigare har gett personen livskvalitet är inte längre möjliga att utföra och de får ofta välja att utföra mer stillsamma fritidsaktiviteter än innan traumat (Johansson, 2004). Enberg och Teasdale (2004) beskriver betydelsen av att ha kvar relationer med familj och vänner och att detta påverkar möjligheten att kvarhålla intressen och fritidsaktiviteter. Norling och Gunarssons studie (1995) beskriver att för många är det inte längre njutbart att utföra fritidsintressen på grund av den ökade ansträngningen som behövs för utförandet. Det är därför viktigt att få känna entusiasm och att kunna se fram emot något, att hitta glädje och underhållande och tillfredställelse i att utföra fritidsaktiviteter. Fysiska fritidsaktiviteter som att gå, jogga, hoppa och klättra har personer med traumatisk hjärnskada rankat som viktiga men de kan vara svåra att återta efter ett trauma (Greenwood & Robertson, 2004). Även sociala och samhälleliga hinder som att var beroende av färdtjänst 6

7 försvårar att ta sig spontant ut i samhället. Andra hinder kan vara avsaknad av toaletter, ramper och hiss detta begränsar personer med nedsatt förmågor och deras möjligheter till att utnyttja vad samhället erbjuder (Barron, 1997). Enligt Fisher (1998) och Nelson (1987) är det betydelsefullt att efter sjukdom återvinna aktiviteter och göra det man vill göra. Aktiviteterna ska ha personlig betydelse, vara meningsfulla, ändamålsenliga och utföras i en naturlig miljö. För att möjliggöra aktivitetsutförande bör fokusering vara på att förändra utförandet eller anpassa i miljön och/eller kompensation med hjälpmedel. Arbetsterapi I Canadian model of occupational performance [CMOP] (Townsend, 1997) definieras fritid i termer som stillsam fritid, aktiv fritid och social fritid. Stillsam fritid innefattar t e x. läsning, hantverk och kortspel. Aktiv fritid kan vara sport, utflykter och resor. Social fritid innefattar till exempel fester, telefonsamtal, brevväxling och besökande (Hagedorn, 1997). Enligt den etiska koden för arbetsterapeuter är det viktigt att utgå ifrån personens egna önskemål och behov och att utforma ett individuellt åtgärdsprogram där personen och närstående görs delaktiga i behandlingen. Arbetsterapi syftar till att förbättra aktivitetsförmågan och möjliggöra återtagande av vardagliga aktiviteter genom att lösa praktiska problem inom personlig vård, boende, fritid, arbete och studier. Arbetsterapeutiska åtgärder är inriktade på att träna förmåga, anpassa i omgivningen eller att lära in nya strategier att utföra dagliga sysslor. Det kan också innebära att prova ut hjälpmedel (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, [FSA] 2005). Kielhofner beskriver i sin modell, Model of Human Occupation, [MOHO] (2002) att människan av naturen är aktiv med görande i arbete, fritid och dagliga aktiviteter i ett fysiskt och sociokulturellt sammanhang. Att vara aktiv i vardagliga aktiviteter och ha balans mellan aktivitet och vila är bra för människans välbefinnande. Det som styr är motivation, vanor, rutiner och förmåga till aktivitetsutförande där man genom sin kropp och själ upplever sin förmåga. Det dagliga livet påverkas av dagliga rutiner, värderingar och intressen. Intressen ger livet mening och energi och genom att göra saker upplever man glädje och tillfredställelse. En förändring av identitet och förmågan att utföra fritidsaktiviter kan leda till otillfredställelse hos personen. Det tar det lång tid att skapa nya vanor och roller och kräver styrka och vilja från personen. 7

8 Socialt skyddsnät Socialstyrelsen (2000) beskriver betydelsen av att få bibehålla ett meningsfullt liv och egen identitet samt mobilisering av personens resurser efter sjukdom eller trauma. Insatser enligt Lagen om stöd och service [LSS], (Svensk författnings samling [SFS] 1993:387), har till uppgift att ge jämlikhet i levnadsvillkor som ger rätt till hjälp till fritid och kulturaktiviteter samt deltagande i samhällslivet. Personer med hjärnskador kan med stöd av lagen beviljas hjälp i form av ledsagning. Möjlighet finns även till kontaktperson för att minska social isolering och stöd i personliga angelägenheter. Personer med hjärnskador som behöver hjälp i sin dagliga livsföring har rätt att få hjälp med personlig assistans enligt LSS. Målet är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra och få hjälp med de grundläggande behoven med hjälp av assistans till personlig hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra, ta initiativ till handling och hjälp att strukturera upp sin tid (Ehrenfors, Grek, Ljung & Sandström, 2004). Litteraturgenomgången visar att fritidsintressen har stor betydelse för personer med traumatisk hjärnskada. Trots detta skattar flertalet tillfredställelse inom fritid lågt fler år efter hjärnskadan ( Jansson Sjödin, 2002; Koskinen, 1998). Många studier har beskrivit livskvalitet och livstillfredställelse hos hjärnskadade där fritid har ingått som en del i undersökningen. Enligt Paterson och Scott-Findlay (2002) har forskning bedrivits i begränsad omfattning med personer med traumatiska hjärnskador på grund av deras språk svårigheter och svårigheter att fokusera på frågor. Svårigheter kan också vara att minnas tidigare händelser, känslor och erfarenheter. Andra begränsningar kan vara trötthet, svårigheter att hålla tråden vid samtal och utförande av aktiviteter. Enligt rapport från Socialstyrelsen (2004) framkommer att funktionsförmågan kan förändras och förbättras flera år efter skadan och därför finns behov av fortsatta rehabiliteringsinsatser flera år framåt. I ett fritidsprojekt för personer med hjärnskador boende i hemmet gavs det möjlighet till att delta i ett tre veckors program med inriktning mot fritid. Personerna fick möjlighet att välja aktiviteter de var intresserade av. Resultatet visade ökad motivation, livstillfredsställelse och ökad medvetenhet samt att behovet av sjukvård och mediciner minskade (Jansson Sjödin, 2002.) Genom att intervjua personer med traumatisk hjärnskada om deras erfarenheter av fritidsaktiviteter kan kunskap kring rehabiliteringsinsatser öka på detta område. Syftet med denna studie var därför att beskriva erfarenheter personer med traumatisk hjärnskada har av fritidsaktiviteter. 8

9 Metod Design För att besvara studiens syfte, att beskriva erfarenheter personer med traumatiska hjärnskador har av fritidsaktiviteter valdes en kvalitativ ansats som anses lämplig för att undersöka personers erfarenheter (Holloway & Wheeler, 2002). Data samlades in genom individuella semistrukturerade intervjuer. Materialet bearbetades och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys enligt beskrivning av Graneheim och Lundman (2004). Undersökningsgrupp Till studien valdes ett ändamålsenligt urval som enligt Patton (2002) anses vara ett lämpligt tillvägagångssätt när urvalet av deltagare sker medvetet för att svara på studiens syfte. Inklusionskriterier för deltagarna i studien var: Diagnostiserad traumatisk hjärnskada som genomgått rehabilitering på sjukhus och primärvård. Tid efter insjuknandet var 2 år eller mer. Ålder mellan år Bo i eget boende. Kunna kommunicera verbalt. Urvalet av deltagare utfördes i samverkan med ett flertal Rehabiliteringsenheter i Norra Sverige. Tolv personer tillfrågades om deltagande i studien från hela Norrbottens län, av dessa avböjde fyra. I studien deltog åtta personer mellan år, en kvinna och sju män. Tid efter insjuknandet var hos personerna mellan 3 år och 23 år. Samtliga personer var ensamboende, två personer bodde i hus och sex personer bodde i lägenhet. Ingen av deltagarna förvärvsarbetade. Tre av deltagarna hade personlig assistans. Enligt Holloway och Wheeler (2002) anges en urvalsgrupp från sex till åtta deltagare som passande vid enhetlig urvalsgrupp. Datainsamling En intervjuguide med semistrukturerade frågor utarbetades för att utgöra en grund i intervjuerna. Enligt Holloway och Wheeler (2002) ger en intervjuguide försäkran om att samma typ av data samlas in och frågorna skall svara mot syftet. Följdfrågor ställdes relaterat till den respons deltagarna delgav författarna och gav författarna möjlighet att leda tillbaka till ämnet som skulle svara på studiens syfte. 9

10 Intervjuerna utgick från en intervjuguide med följande frågor. Vilka intressen har du? Vad vill du göra på din fritid? Vad gör du inomhus? Vad gör du utomhus? Vad gör du på sommaren? Vad gör du på vintern? Vad gör du på hösten? Vad gör du på våren? Behöver du någon med dig? Behöver du använda hjälpmedel? Gör du på ett annat sätt än tidigare? Vilka fritidsaktiviteter gjorde du innan skadan? Finns det något du skulle vilja göra men inte gör? Exempel på följdfrågor. Om inte, varför? Finns det någonting mer du gör? Procedur För att komma i kontakt med deltagarna i studien togs telefonkontakt med respektive enhetschefer vid ett flertal rehabiliteringsenheter i norra Sverige för tillstånd att genomföra studien. Tillstånd beviljades och författarna tog kontakt via brev med arbetsterapeuterna vid dessa enheter som förmedlade förfrågan om deltagande i studien (bilaga 1) och därefter via telefon. Information delgavs skriftligt och muntligt till arbetsterapeuterna om studien. Arbetsterapeuter på respektive enhet gjorde urval av deltagare utifrån inklusionskriterier och tog första kontakt via telefon med en förfrågan om de kunde skicka brev med information. Efter medgivande från deltagarna skickades missivbrev med svarstalong ut av arbetsterapeuterna (bilaga 2). Författarna tog sedan telefonkontakt med dem som visat intresse för att delta i studien och tid bokades för intervjuer. Båda författarna medverkade vid intervjuerna. Deltagarna var bosatta på olika orter i Norrbottens län. Individuella intervjuer utfördes hemma i bostaden hos deltagarna förutom en av deltagarna som intervjuades på Folkhögskola. Författarna gav information om rättighet att avbryta intervjun om de så önskade. Tidsåtgång för intervjuerna var mellan minuter och spelades in på band. En av 10

11 intervjuerna raderades på grund av att bandet inte fungerat vid uppspelning. Deltagarna i studien kom därmed endast att vara sju. Intervjuerna skrevs ner ordagrant och avidentifierades för att inte någon skall kunna identifieras i studien. Analys av data Den metod som användes för analys var kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Det är en metod för att koda, identifiera och kategorisera mönster som kommer fram i intervjuerna. Intervjutexterna lästes enskilt flera gånger av författarna för att få en helhetsbild av innehållet och förståelse av texten som svarade mot studiens syfte. Författarna markerade meningsenheter som exempelvis en helomvändning förut fiskade jag och träffade kamrater, jobbigt hugga ved och vintern utesport är svårt dessa sammanfördes under koden aktivitetens struktur. Författarna gick igenom materialet gemensamt och sammanförde koder med liknande innehåll. Dessa sammanfördes i sin tur till ett mindre antal övergripande kategorier. Resultatet av analysen resulterade slutligen i tre kategorier som beskrev innehållet i materialet. För att öka studiens trovärdighet lästes två intervjuer igenom av handledaren som analyserade och bedömde om huvuddragen i kategorierna kunde härledas ur data. Handledaren fann samstämmighet i materialet. Etiska överväganden Enhetschefer på aktuella enheter godkände genomförandet av studien. Arbetsterapeuterna på rehabiliteringsenhet som haft personen på behandling men som för övrigt inte är knuten till studien kontaktade deltagarna via telefon. Information om frivillighet att delta i studien gavs vid första telefonkontakten. De deltagare som visat intresse att medverka informerades muntlig och skriftlig om studiens syfte och tillvägagångssätt. Deltagarna hade möjlighet att avbryta intervjun utan att behöva nämna någon orsak. Eftersom intervjuerna spelades in på band fanns en risk att deltagarna inte kände sig trygga och blev påminda om sin situation. För att minska risken att deltagarna skulle känna sig i underläge och för att skapa trygghet förde ett resonemang mellan författarna och handledare kring formulering av frågorna. Båda författarna är arbetsterapeuter som arbetar kliniskt med rehabilitering av traumatiska hjärnskador vilket medför en ökad medvetenhet om eventuella känsliga situationer. Vid situationer som blev otrygga stöttade författarna med följdfrågor så att känsliga situationer kunde samtalas om och sen ledas in i samtalet igen. En av författarna förde anteckningar för att få en helhet och båda författarna hjälptes åt med frågor och följdfrågor. Frågorna användes för att hjälpa deltagarna att hålla fokus i samtalet. Intervjumaterialet har behandlats 11

12 konfidentiellt så att identifiering av deltagarna inte är möjligt. Kassettband och intervjuskrifter förvarades i låst skåp. All insamlad information kommer att förstöras efter godkänd studie. Resultatet av studien gav arbetsterapeuterna en ökad förståelse av personer med traumatiska hjärnskadades och deras erfarenheter av vad som hindrar eller möjliggör fritidsaktiviteter samt deras livssituation flera år efter utskrivning från sluten vården. Vinsten kommer förhoppningsvis att vara till nytta i fortsatt kliniskt arbete för kollegor där individen i ett tidigare skede ges möjlighet till meningsfulla fritidsaktiviteter. Resultat Analysen av datamaterialet resulterade i tre kategorier som beskrev erfarenheter hos personer med traumatisk hjärnskada har av vad som påverkade delaktighet i fritidsaktiviteter. Dessa kategorier är: Personliga begränsningar vid utförandet av fritidsaktiviteter, Förändringar av utförandet eller annat val av fritidsaktiviteter och Miljöns påverkan av utförandet vid fritidsaktiviteter. Resultatet visade att deltagarna hade förändrat sina fritidaktiviteter efter sina begränsningar. Flertalet av deltagarna hade förändrat sina fritidsaktiviteter till stillsamma aktiviteter som de inte var tillfredställda med. Några deltagare hade valt nya fritidsaktiviteter som de kunde utföra. Miljön och årstider påverkade utförandet och val av fritidsaktiviteter. Nedan följer en närmare presentation av kategorierna. Personliga begränsningar vid utförandet av fritidsaktiviteter Kategorin beskriver vilka begränsningar deltagarna har vid utförandet av fritidsaktiviteter. Många fritidsaktiviteter har blivit svåra att utföra och deltagarna har en önskan att kunna utföra olika aktiviteter som de gjorde tidigare innan olyckan med samma fysiska förutsättning som innan. Fritidsaktiviteter som var fysiskt krävande hade några deltagare slutat med på grund av begränsningar i motorik och den energi det tog. Fritidsaktivteter som tidigare var viktiga exempelvis att kunna dansa som förut, träna styrketräning på gym, åka på semesterresor och dyka var aktiviteter som inte längre deltagarna kunde utföra på samma sätt som tidigare och var därför saknade aktiviteter. Ingen av de intervjuade deltagarna förvärvsarbetade och det innebar att de hade mer tid att disponera för fritidsaktiviteter. De flesta av deltagarna har levt många år med sin hjärnskada men har fortfarande svårigheter att anpassa sig till sin nuvarande situation och sin förmåga att utföra fritidsaktiviteter de vill 12

13 utföra. Detta medförde att de kände sig nedstämda och inte tillfredställda med sitt liv. Det framkom att alla deltagare var tvungen att fördela aktiviteter i personlig vård och boendesysslor under dagen för att ha tid och energi för att utföra fritidsaktiviteter de önskar. Svårare och lättare hjärnskador påverkar vilka möjligheter personen har för att utöva fritidsaktiviteter. Vid svårare hjärnskador är det svårare att återta tidigare fritidsaktiviteter utan stöd från exempelvis personlig assistent för att strukturera dagliga aktiviteter och ge möjlighet och tid för fritidsaktiviteter. Vid lättare hjärnskador är det möjligt att återta tidigare fritidsaktiviteter med fortsatta rehabiliteringsinsatser och känna sig nöjd med utförandet. Det framkom i studien att alla deltagare hade svårigheter med att komma ihåg dagens aktiviteter. En del av deltagarna hade även svårigheter att planera och starta upp fritidsaktiviteter. Begränsningar i koncentration kunde medföra svårigheter att orka med fritidsaktiviteter som tog längre tid. För flertalet av deltagarna var hemmet en viktig plats där dagliga aktiviteter fyllde deras dag och begränsade möjligheten att utföra fritidsaktiviteter. En deltagare beskrev: jag går bara till Konsum, eller så går jag och tvättar, jag kan inte göra så mycket jag är så skadad och att dammsuga tar två dagar, jag vinglar hit och dit och skakar. Flera av deltagare beskrev att hemmiljön var en fritidsaktivitet som var viktig och att de ägnade mycket tid att inreda sitt hem för att öka sin trivsel i hemmet och sätta sin personliga prägel på sitt hem. Vidare framkom begränsningar att utföra aktiviteter på samma sätt, eller med samma tempo som tidigare. Att utföra aktiviteterna snabbt var omöjligt för samtliga deltagare och deras erfarenheter var att de vid påfrestande situationer var det svårt att kontrollera sina känslor. Exempel var vid datoranvändning där det inte var möjligt att hålla rätt tempo genom hela aktiviteten. Förändringar av utförandet eller annat val av fritidsaktiviteter. Kategorin tar upp hur deltagarna har förändrat sitt utförande från aktivare till stillsammare fritidsaktiviteter och hur några deltagare valt nya fritidsaktiviteter. Anpassning till detta problem gjordes genom att minska tidslängd och ta pauser kunde de genomföra aktiviteten de ville utföra. De som har förmåga att planera och organisera sin dag 13

14 eller lärt sig att kompensera med strategier beskrev att de hade anpassat sig till sin situation och kände sig tillfredställda med sina fritidsaktiviteter. Några av deltagarna hade anpassat sig genom att använda kompensatoriska hjälpmedel såsom teknisk utrustning exempelvis mobiltelefon eller skriftliga anteckningar. Dessa hjälpmedel användes för att minnas vilka aktiviteter de planerat att utföra och vilka aktiviteter de utfört. En deltagarebeskrev det på följandesätt:.. lättare att komma ihåg om jag skriver hela tiden, det har jag gjort några år. Några av deltagarna hade personlig assistans som kompensation för deras begränsningar och de ansåg att personliga assistenter gav deltagarna möjlighet att ta sig ut i samhället så att de kunde delta i fritidsaktiviteter. Men de beskrev även att det kunde vara stressigt att alltid behöva ha någon med sig under hela dagen och inte ha någon egen tid för sig själv. Några få deltagare tränade regelbundet hela året på sporthall. De uttryckte att träning i sporthall var enda alternativet till träning vintertid. Flertalet av deltagarna hade slutat utöva motorsporter och hade anpassat motorintresset till att vara åskådare på tävlingar eller se motorsport på TV. De som haft jogging som en fritidsaktivitet hade förändrat utövandet till promenader eller att komma ut i naturen i rullstol. De flesta hade inte kunnat behålla tidigare fritidsintressen utan ersatt dem med andra lättare aktiviteter inomhus som de inte kände sig tillfredställd med. Ett exempel på detta var att flertalet av deltagarna uppgav att se på TV var ett sätt att få tiden att gå. Lokala festevenemang som ordnas varje år var något som deltagarna uppskattade och såg fram emot. De gav dem möjlighet att träffa folk, lyssna på musik och känna sig delaktiga i samhället. Nya fritidsaktiviteter som har tillkommit var att arbeta i trädgården, skriva brev och , läsa böcker och ha husdjur. Trädgårdsarbete gav möjlighet att vistas utomhus och tillfället att skapa i färg och form. För att bibehålla kontakt med vänner man inte längre kunde besöka användes Internet och . Datorn användes även till att spela olika typer av spel. En stor förändring hos de intervjuade deltagarna var indragning av körkort vilket inskränkte deras möjlighet till fritidsaktiviteter utanför hemmet. Försämrad ekonomi var ytterligare en faktor som begränsade möjligheten att delta i fritidsaktiviteter som musikevenemang och resor som medförde fördyrade kostnader. Deltagarnas erfarenheter var att evenemang i 14

15 närområdet uppskattades och var viktiga för att känna gemenskap med andra. De som var beviljade personliga assistenter hade lättare att resa, åka till stugan, bilturer, musikevenemang och träffa folk vilket höjde deltagarnas livstillfredsställelse. Miljöns påverkan av utförande av fritidsaktiviteter. Denna kategori handlar om hur årstider och miljön påverkar deltagarnas utförande och val av fritidsaktivteter. Fritidsaktiviteter begränsades vintertid och deltagarna blev mer isolerade. Att ta sig från hemmet med rullstol försvårades på grund av kyla snö och mörker och deltagarna hade behov av hjälp av annan person. För att ta sig fram utomhus vintertid med manuell rullstol krävs god fysisk förmåga. De som har tillgång till elrullstol kunde lättare ta sig ut utan assistans ut i samhället vintertid. En deltagare berättar följande: det blir ju så vintertid att bara existera., Alltså jag hatar vintern, den är så seg för mig, jag känner mig inlåst.. För att kunna utöva olika fritidsaktiviteter vintertid krävdes antingen en förändring av utförandet eller annat val av fritidsaktiviteter. Av deltagarnas beskrivning framkom att ett fåtal kunnat förändra sitt utförande i aktiviteter och bibehålla sitt intresse för fysisk träning. En deltagare har återtagit fysiskt krävande vinter sport vilket gav personen möjlighet att ta sig ut i naturen på ett enkelt sätt och gav stor tillfredställelse. De deltagare som inte kunnat förändra sitt utförande, uttryckte frustration över att inte kunna utföra aktiviteter som förut. En deltagare berättade: Jag brukar försöka åka snowboard nån gång, men det känns så man blir så förbannad. Sommaren beskrevs att det var lättare att ta sig ut i naturen och olika stadsdelar. De var mer aktiva och tog sig ut i samhället. De njöt av lukter, ljud i naturen och hade känslan av frihet när de kunde vara utomhus. Den fysiska miljön beskrevs begränsade på grund av olika hinder exempelvis höga trottoarkanter, ojämna vägar och trappor och försvårade framkomligheten i rullstol. Det var svårt att använda allmänna kommunikationsmedel som lokal buss för att ta sig ut utanför hemmet. Flertalet av deltagarna var beroende av färdtjänst vilket krävde planering långt tid i 15

16 förväg. Detta gjorde att spontana aktiviteter valdes bort. Även den sociala miljön beskrevs som förändrad där flertalet av deltagarna tidigare var gifta eller sammanboende och en del hade barn och hade en tid efter traumat skilt sig. De beskrev att de inte umgicks med vänner som de hade innan traumat. Flertalet av deltagarna som hade stöd av föräldrar, barn och syskon uttryckte att de tillsammans med anhöriga exempelvis åkte på resor och åt middagar ihop vilket hade stor betydelse för deltagarna. Hälften av deltagarna upplevde sig inte ha stöd av anhöriga och utryckte att de kände sig ensamma, saknade gemenskap och kände sig isolerade. Sammanfattning. Deltagarnas erfarenheter var att de tog tid att anpassa sig till sina nuvarande begränsningar och den egna upplevelsen att känna igen sig själv vid utförandet av aktiviteter. De behövde hjälp och stöd lång tid efter traumat för att återta fritidsaktiviteter. Många av deltagarna hade inte kunnat behålla tidigare intressen utan ersatt dem med stillsammare fritidsaktivteter som de inte var tillfredställda med. Eftersom deltagarna inte arbetade fick fritidsaktiviteter en större betydelse i deltagarnas liv. Några av deltagarna behövde hjälp att strukturera upp dagen för att få tid att utföra fritidsaktiviteter. Sammanfattningsvis visar resultatet av kategorierna att graden av hjärnskada påverkade vilka fritidsaktiviteter deltagarna utförde och att de deltagare som hade resurser att förändra sitt sätt att utföra fritidsaktiviteter och klarade sig själv hade en aktivare fritid och kände större tillfredställelse. Även årstiderna påverkade utövandet av fritidsaktiviteter. Under barmarkstiden vår och sommar var det möjligt att ta sig ut i samhället och i naturen för att delta i fritidsaktiviteter. Vintertid med snö och kyla upplevdes av deltagarna att de blev isolerade hemma i sin bostad och aktiviteterna blev mer stillsamma. Tillgängligheten i den fysiska miljön i bostadsområdet och i samhället såsom höga trottoarkanter ojämna vägar och trappor begränsade möjligheten att delta i fritidsaktiviteter. Möjlighet att använda allmänna kommunikationsmedel som lokal buss var begränsat för deltagarna eftersom lokalbussar inte var anpassade för rullstolar. Även relation med familj och vänner var en viktig faktor som påverkade livssituationen och utövandet av fritidsaktiviteter. De beskriver att de tidigare levt i parrelation och haft mer vänner. Personliga assistenter beskrevs som en resurs som möjliggjorde fritidsaktiviteter men att denna resurs även kunde kännas begränsande. 16

17 Resultatdiskussion Syftet med denna studie var att beskriva erfarenheter hos personer med traumatisk hjärnskada och deras erfarenheter av fritidsaktiviteter. Resultaten visar att många deltagare inte kunnat behålla tidigare fritidsaktiviteter utan förändrat sina fritidsaktiviteter till stillsamma aktiviteter som de inte var tillfredställda med. Resultatet visade även att de flesta fritidsaktiviteter hade anpassats på olika sätt och att möjligheter att utöva fritidsaktiviteter påverkades av årstiderna men även av tillgängligheten i den fysiska miljön och i samhället. Fysiskt krävande fritidsaktiviteter som sport, gå och röra sig rankas högt hos personer med hjärnskada (Greenwood, Robertson & Williams 2004). Det kan även relateras till en studie av Eriksson, Tham och Borg (2006) som beskriver skillnaden mellan vad personen med traumatisk hjärnskada vill göra och vad personen verkligen gör som kallas Occupational gaps. Detta överrensstämmer med deltagarnas erfarenheter i denna studie att de utvecklat andra fritidsaktiviteter som var mer stillsamma och att de har fått ge upp fysiskt krävande fritidsaktiviteter som de längtade efter att få göra med andra ord ett occupational gap. Orsak till begränsningarna i att utföra aktiviteter anges vara kognitiva och motoriska aktivitetsbegränsningar. Det framkom i denna studie att det finns ett behov av anpassning och individuell rehabiliterings interventioner flera år efter traumat. Resultatet av denna studie visade även att deltagarna hade erfarenhet av att anpassa sina fritidsaktiviteter. Kielhofner (2002) beskriver i sin arbetsterapi modell Model of Human Occupation (MoHO) att människan ses som en aktiv och skapande där samspel mellan personen och den miljö den befinner sig i och att hälsa är relaterat till vilken utsträckning personen kan förverkliga det som är viktigt. Anpassning bygger på att återfå identitet som efter personens förmåga och möjligheterna i miljön återta roller och vanor för att få livstillfredsställelse. Även Fisher (1998) beskriver att meningsfulla, ändamålsenliga och klientcentrerade aktiviteter är viktiga för att personer skall uppleva hälsa och välbefinnande. Enligt Norling och Gunarsson (1995) kan anpassade fritidsaktiviteter i behandlingsarbete påskynda rehabilitering där personens inre motivation och egna fritidsintressen nyttjas. Att fritidsaktiviteter är viktiga framkom även i vår studie vilket stöds i en studie av Murrey (2006) där personer med traumatisk hjärnskada beskriver att fritidsaktiviteter är viktiga och stärker deras identitet samt ger möjlighet att kunna uttrycka sig för den man är vid utförandet av fritidsaktiviteter. 17

18 Johansson (2004) studie visar att en hjärnskada har en bestående inverkan på en persons liv där det finns behov av rehabilitering även i ett senare skede. Rehabiliteringen är en process över en lång tid och består av olika faser och i den senare fasen bör rehabilitering fokuseras på reintegration i samhället med betoning på att klara av vardagliga sysslor i hemmet, lönearbete och fritidsaktiviteter. Liknande resultat återfinns i Jumiskos (2005) forskning som påvisar nyttan för personer med hjärnskada att träffa andra personer med hjärnskada som kan bli förebilder. Jumisko (2005) menar att personer med traumatisk hjärnskada upplevde att kroppen är en fiende som de tappat kontrollen över. Detta överensstämmer med resultatet i denna studie där deltagarnas beskrivning att det var skrämmande att leva med ett nedsatt minne och de upplevde sig mindre värda. Personerna försöker hitta sig själv och ett nytt sätt att leva samt att bli bemötta med respekt från omgivningen. Många av deltagarna i studien beskrev hur de var frustrerade av att inte vara den person de var förut med samma fysiska förutsättningar som tidigare. De bar på en längtan på att bli frisk och fri från sina begränsningar så att de kunde uppta sina tidigare utförda fritidsaktiviteter. Kielhofner (2002) beskriver att förändringar av identitet och förmåga att utföra fritidsaktiviteter kan leda till otillfredsställelse rollförluster hos personer. Återtagande av livet efter en skada innebär att gå från de kända till de okända med att skapa nya roller, vanor och utförande i livet. Enligt Hart och Evans (2006) studie har personer med traumatisk hjärnskada som har nedsatt minne och nedsatt medvetenhet om sina begränsningar fått sämre rehabiliterings resultat. De har inte haft förmågan att ställa realistiska mål. Flertalet av deltagarna vid vår studie angav vid intervjuerna svårigheter att utföra fritidsaktiviteter på grund av nedsatt minne vilket kan vara en orsak till att deltagarna var nedstämda över sin situation och att de inte utförde de fritisaktiviteter som de ville. Detta kan även relateras till Hart och Evans (2006) studie som påvisar att personer med traumatisk hjärnskada kan lära sig problemlösning med stöd av mål planering och målinriktat beteende för att öka självständigheten och sin aktivitetsförmåga. Mål planering kan användas för att förbättra utförandet i en uppgift eller att nå ett mål. Målinriktat beteende var enligt Hart och Evans (2006) att hitta strategier för ha bättre kontroll över sina känslor för att nå uppsatta mål. Vidare visar resultatet att de som har kontroll över dagen och kan planera sin fritid känner sig mer tillfredställd med sina fritidsaktiviteter. Även Ehrenfors, Grek, Ljung och Sandström (2004) beskriver att användandet av en individuell plan kan vara hjälp för personer med traumatisk hjärnskada för att få ett fungerande liv. Den kan beskrivas som en egen karta som 18

19 ger överblick över planerade och beslutande insatser och ge personen inflytande och delaktighet i insatserna. Enligt Fishers (1998) modell [OTIPM] är det viktigt att utreda personens aktivitetshistoria med vanor och roller för att kunna återta eller utveckla nya meningsfulla fritidsintressen. Viktigt är att utreda om svårigheter finns i miljön, i aktiviteten eller hos personen för att kunna återta fritidsaktiviteter. I denna studie framkom svårigheter i samtliga områden. Miljön beskrevs som begränsande där aktiviteter i samhället är svåra för rullstolsburna personer att utföra speciellt vintertid. Att förflytta sig kräver god fysisk förmåga eller assistans av annan person för att ta sig fram i samhället. Det framkommer även i tidigare forskning att personer med hjärnskada är begränsade i att delta i aktiviteter ute i samhället många år efter skadan och att det finns behov av fortlöpande rehabilitering för öka deltagandet i samhället (Johansson, Högberg & Bernspång 2007; Brown, Gordon & Spielman 2003; Jumisko 2005; Colantonio, Chase, Ratcliff, Steadman- Pare, Vernich 2001). Genom att förändra i den fysiska och den sociala miljön eller att kompensera med strategier för utförandet av aktivitet kan arbetsterapeuterna möjliggöra ett återtagande av tidigare fritidsaktiviteter. Hjälpmedel kan provas ut av arbetsterapeuten om behov finns. Det framkommer att den fysiska och sociala miljön har stor betydelse för personer med traumatiskt hjärnskada och deras möjligheter att utföra fritidsaktivteter. Detta har även framkommit tidigare i en studie Walker et.al. (2004) som visar att arbetsterapeutiska interventioner inom området fritid ökade personerna förmåga till fritidsaktiviteter. Barron (1997) redovisar i en studie för att kunna integreras och delta i aktiviteter i samhället är det viktigt att göra samhället tillgängligt för alla innevånare. Fler svårigheter är att samhället är uppbyggt med regler som exempelvis förbeställning till färdtjänst medför omöjlighet att få taxi med kort varsel detta medför att spontana aktiviteter på fritiden är inte är möjligt. Bennett, Huebner, Johnson, Miller & Schneck (2003) beskriver i sin studie att personer med traumatisk hjärnskada som integreras i samhället har högre livskvalite. Arbetsterapiteori beskriver personers aktivitetsutförande i (CAOT, 2002; Kielhofner, 2002; Fisher, 2006) där det är viktigt med långsiktiga arbetsterapeutiska interventioner som att arbeta klientcentrerat med meningsfulla aktiviteter, anpassad fysisk miljö och möjliggöra sociala interaktioner. 19

20 Svårigheter fanns även i aktiviteter därför hade deltagarna i studien i stor utsträckning anpassat sina fritidsaktiviteter. För de deltagare som har svårighet att utöva fritid utanför bostaden utövas stillsamma fritidsaktiviteter i hemmet. Även Ehrenfors, Grek, Ljung och Sandström (2004) beskriver att bostaden är viktig eftersom personerna till stor del av dygnet vistas i hemma. En egen bostad som bör anpassas efter individuella behov med personlig inredning för att skapa trygghet, väcka minnen och ge hjälp att orientera sig. Flertalet av deltagarna i denna studie anger att natur och trädgård ger en känsla av välmående. Enligt Murray (2006) beskriver att naturen är grund i livet och kan bidra till att skapa lugn och harmoni samt ge återhämtning för kropp och själ. Trädgårdsarbete kan användas i rehabilitering för hjärnskadade för att minska stress, ilska och oro. Ett mål är att öka självkänsla och självförtroende. I studien framkom även andra viktiga aspekter som påverkade utförandet av fritidsaktiviteter. Viktigt var att ha ekonomi för att kunna göra olika saker och kunna resa och byta miljö. Att inte ha körkort minskar självförtroendet hos deltagarna och begränsar friheten att utöva fritidsaktivteter utanför hemmet med konsekvenser som isolering i hemmet. Detta resultat stärks av tidigare forskning som beskriver att innehav av körkort har en psykologisk betydelse hos personer ger ett ökat självförtroende ett minskat beroende och stimulerar till egna initiativ (Barron 1997). Konklusion Resultatet från vår studie visade att personer med traumatisk hjärnskada hade förändrat sina fritidsaktiviteter från aktiva till mer stillsamma aktiviteter som var mer knutna till hemmet. Det som framkom tyder på att det finns ett Occupational gap hos deltagarna om vilka fritidsaktiviteter de vill utföra och vad de egentligen utför som lett till otillfredställelse. Även forskning har uppmärksammat att personer med traumatisk hjärnskada lång tid efter traumat är otillfredsställda med vilka fritidsaktiviteter de utför (Eriksson, Tham och Borg 2006). Författarna såg ett behov av arbetsterapeutiska interventioner för att stötta personer med traumatisk hjärnskada i hemmiljö. Genom målsättning och struktur i vardagen kunna möjliggöra önskade fritidsaktiviteter. Detta skulle kunna minska Occupational gap och leda till bättre livskvalitet hos personer med traumatisk hjärnskada. Resultatet på denna studie tyder på behov av fortsatt rehabilitering lång tid efter traumat vilket även stöds av tidigare forskning (Johansson, Högberg & Bernspång 2007; Brown, Gordon & Spielman 2003; Jumisko 2005; Colantonio, Chase, Ratcliff, Steadman- Pare, Vernich 2001). 20

21 Metoddiskussionen En kvalitativ metod valdes som fungerade väl för att besvara studiens syfte som var att beskriva personer med traumatiskt hjärnskada och deras erfarenheter av vad som påverkar fritidsaktiviteter. Denna studies styrka var att intervjuerna utfördes i deltagarnas bostad och utgick från deras egna erfarenheter hur hjärnskadan påverkade utförandet av fritidsaktiviteter. Deltagarna valde plats och tid för intervju vilket var hemma i bostaden eller tillfälligt internatboende. Det gav en trygghet och en avslappnad miljö som minskade stimuli och underlätta för deltagarna att svara på frågorna (Paterson och Scott-Findlay, 2002). Tidpunkten för intervjun valdes av deltagarna med hänsyn till deras dagliga rutiner. Deltagarna var öppna och delgav sina erfarenheter utifrån sin förmåga. För att stärka den kvalitativa metodens tillämplighet gjordes en noggrann beskrivning av urval av deltagarna. I undersökningsgruppen var spridningen i åldrar, grad av hjärnskada stor samt att urvalskriterierna av deltagarna var generella vilket gav en bredd i resultatet. Enligt (Holloway och Wheeler, 2002) styrker detta studiens trovärdighet. Deltagarna i studien var övergripande män vilket kan vara en brist i studiens överförbarhet till andra personer (Holloway och Wheeler, 2002). Ett behov finns av fler studier som riktar sig mot kvinnor med hjärnskador och deras erfarenheter av fritidsaktiviteter för att få en mer komplett bild av hur detta påverkar personers erfarenheter av fritidsaktiviteter. Undersökningsgruppens antal på åtta personer kan inte anses vara överförbar då åtta deltagare anses vara för få. Intervjuerna varierande i innehåll på rådata och kunde inte anses likvärdiga för att kunna styrka överförbarheten. Det finns behov av fler studier som riktar sig till personer med traumatisk hjärnskada och deras erfarenheter av fritidsaktiviteter. Enligt Holloway och Wheeler bör deltagare i studier vara mellan 4-12 stycken för att uppnå överförbarhet. Data samlades in genom intervjuer efter en semistrukturerad intervjuguiden som gav en enhetlig datainsamling med fokus på ämnet ( Holloway och Wheeler 2004). Många personer med traumatisk hjärnskada kan ha svårigheter att minnas och att reflektera djupt på sina erfarenheter och kan därför ha en begränsad förmåga att återge eller ge riklig data (Paterson och Scott-Findlay 2002). En styrka i studien var att båda författarna har lång erfarenhet av att intervjua personer med traumatisk hjärnskada. Direkta intervju frågor gav möjlighet till snabba svar och verbala ledtrådar gavs för att minska effekterna på minne och uppmärksamhetsproblem (Paterson och Scott-Findlay 2002). Information som kom fram i 21

22 samtal innan och efter de att inspelningen skett kunde gemensamt bearbetas och förstärka intervjumaterialet. Tidslängden var väl anpassad för intervjuerna utifrån deltagarnas förutsättning som enligt Paterson och Scott-Findlay (2002) bör vara flexibel och kunna återupptas vid ett annat tillfälle om deltagaren av någon orsak inte kan delta. Båda författarna medverkade vid alla intervjuer som spelades in på band, detta medförde att författarna var väl insatta i deltagarnas kroppsspråk, beskrivningar och miljön runt omkring. Trots det begränsade antalet kunde författarna se att det fanns likhet i deltagarnas erfarenheter. Intervjuerna spelades in på band för att stärka trovärdigheten och för att kunna återges ordagrant så att ingen information skulle gå förlorad (Holloway och Wheeler 2002). Intervjuerna lästes igenom enskilt flera gånger av författarna och delades upp i meningsbärande enheter utifrån studiens syfte. Författarna gick sedan igenom intervjumaterialet tillsammans och sammanförde till koder och kategorier. Handledaren medverkade för att stärka trovärdigheten i de koder och kategorier som bearbetats fram i materialet. Samstämmighet i analysen diskuterades med handledaren vilket stärkte trovärdigheten ytterligare. Trovärdigheten stärks enligt Graneheim och Lundman (2004) när kategorierna illustreras med citat i materialet. Bearbetning och avidentifiering har kritiskt granskats av handledare och utomstående enligt rekommendationer från Holloway & Wheeler (2002) En nackdel i studien har varit svårigheter att identifiera deltagare med diagnostiserad traumatisk hjärnskada. Kontaktpersonerna som utförde urvalet av deltagare hade svårigheter att identifiera personer som inte var aktuella för arbetsterapeutiska åtgärder vid tiden urvalet skedde detta försenade processen av urvalet av deltagare. För att öka antalet deltagare i studien och förkorta tidsåtgång föreslår författarna ett annat tillvägagångssätt för att identifiera deltagare. Förslagsvis kan urvalet ske via föreningen Hjärnkraft och DHR. Efter intervjuerna insåg författarna att fler kompletterande frågor till varje fråga kunde ha gett ett rikare material för bearbetning. Exempel på kompletterande frågor kunde ha varit frågor som gett mer information, om hur ofta deltagarna utförde fritidsaktiviteter. Flera korta intervjutillfällen kan enligt Paterson och Scott-Findlay (2002) studie ge personer med traumatisk hjärnskada en möjlighet att fokusera på intervjufrågorna och komma ihåg händelser. En pilotstudie kunde ha gett författarna möjlighet att utvärdera intervjufrågorna innan intervjuerna startade. Förslag till fortsatt forskning kan vara att få kunskap om hur arbetsterapeuter arbetar med personer med traumatisk hjärnskada med inriktning mot fritidsaktiviteter. 22

23 Studien gav författarna en ökad förståelse för hur en traumatisk hjärnskada påverkar personers möjlighet till fritidsaktiviteter i ett senare skede. Arbetsterapeuten kan i sin yrkesroll ge möjlighet för personer med traumatisk hjärnskada att återta eller hitta nya fritidsaktiviteter för att ge bättre livstillfredställelse. En förhoppning är att resultatet kan bidra till en ökning av arbetsterapeutiska interventioner mot fritidsaktiviteter. 23

24 Tillkännagivande Vi vill framföra ett tack till de deltagare som medverkat i vår studie. Det har varit värdefullt att ta del av deras erfarenheter. Vi vill även tacka våra kollegor som gjort urvalet av deltagarna. Ett stort tack till vår handledare Ulrica Lundström och Maria Prellwitz för välbehövd hjälp och uppmuntran. Vi vill även tacka våra kollegor på vår arbetsplats som gett oss stöd som lett till att vi slutfört studien 24

25 Referenslista Barron, K. (1997). Disability and Gender. Autonomy as an Indication of Adulthood. Uppsala University. Bernspång, B., Högberg, H. & Johansson, U. (2007). Participation in everyday occupations in a late phase of recovery after brain injury. Scandinavian Journal of Occupational Therapy. 14: Björnstig, U., Sojka, P., Styrke, J., & Stålnacke, B-M. (2005). Skallskadade i Umeå Epidemiologi och långtidsuppföljning. Rapport nr 128. Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för rehabilitering Umeå universitet. Brown, M. Gordon, W. A., & Spielman, L. (2003). Participation in social and recreational activity in the community by individuals with traumatic brain injury. Rehabilitation Psychology. 48, 4, Colantonio, A., Chase, S., Ratcliff, G., Steadman-Pare, D., & Vernich, L. (2001). Factors Associated with perceived quality of life many years after traumatic brain injury. Journal of Head Trauma Rehabilitation. 16 (4) Journal of Head Trauma Rehabilitation, 4, Crosson, B., Barco, PP., Velozo, CA., Bolesta, MM., Cooper, PV., Werst, D., Brobeck, TC. (1989). Awareness and compensation in post acute head injury rehabilitation. Journal of Head Trauma Rehabilitation, 4 (3) Engberg, A.W., & Teasdale, T.W. (2004). Psycosocial outcome following traumatic brain injury in adults: a long-term population-based follow-up. Brain injury, 18: Eriksson, G., Tham, K., & Borg, J. (2006). Occupational gaps in everyday life 1-4 years after acquired brain injury. Jounal of Rehabilitation Medicine. 38: Erenfors, R., Grek, B., Ljung, I., & Sandström, M. (2004). Se människan bakom. Kristianstads Boktryckeri AB Krisanstads. Fisher, A.G (2006). An expanded rehabilitative model of practice. In A.G. Fisher, Assesment of Motor and Process Skills (2 nd ed.). Fort Collins, CO: Three Star Press. Fisher, A.G. (1998). Uniting practice and theory in an occupational framework. American Journal of Occupational Therapy, 5, Fisher, A.G. (1999). Assesment of Motor And Process Skills (3rd ed) Fort Collins, CO Three Star Press. Fisher, A.G. (2002). A model for planning and implementing topdown, client centered, and occupation-based occupational therapy intervention. Ft. Collins CO; Three Star Press. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (2007). FOU-Rapport 07. OTIPM: en modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Globalt Företagstryck AB. 25