Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer Årgång 10

Transkript

1 Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer Årgång 10 Tema Att mäta fysisk aktivitet

2 Sök forskningsbidrag från CIF för år Centrum för idrottsforskning (CIF) vill härmed meddela att projektbidrag och utbildningsbidrag kan sökas för år Total summa att fördela beräknas bli ca. 13 milj. kr. Ansökan skall vara CIF tillhanda senast fredag 14 september kl Sammanfattning av ansökan görs på särskild blankett. Ansökningsblankett och PM för hur ansökan skall utformas finns att hämta på CIF:s hemsida eller kan rekvireras från CIF:s kansli. Adress nedan. Projektbidrag Projektbidrag skall ha en klar idrottslig anknytning och beröra frågeställningar som: - Idrottskulturen och dess roll i samhället. - Individens förhållningssätt och relation till olika uttryck för denna kultur. - Hur individen påverkas socialt, psykiskt och kroppsligt av olika idrottsliga aktiviteter. - Människans motoriska och fysiska prestationsförmåga. - Förändringar i och påverkan på idrottslig förmåga. Idrott skall här ses i sin vida betydelse och kan omfatta tävlingsidrott, motionsidrott, idrott som undervisningsämne, friluftsliv och fysisk rekreation. Idrottsforskning kan ta sin utgångspunkt i samtliga vetenskapsområden men måste ha en frågeställning som är av betydelse för idrotten. Ansökningarna bedöms inom fyra olika ämnesområden; I. Medicin/fysiologi/biomekanik II. Ortopedi/rehabilitering III. Humaniora/samhällskunskap IV. Teknik. Av ansökan bör om möjligt framgå hur projektet speglar kvinnors och mäns olika villkor och förutsättningar inom idrotten. Storleken på beviljade anslag brukar vara mellan För att kunna erhålla medel måste huvudsökanden vara disputerad. Beviljade medel skall förvaltas av respektive mottagares institution. Beviljade medel disponeras från januari 2002 och 1½ år framåt. Befattningar Möjligheten finns också att söka utbildningsbidrag (f.n kr/mån), under förutsättning att ytterligare medel tillförs CIFs budget. Handledaren står som huvudsökande och ansvarar för sin/sina forskarstuderande. Forskningsplan skall bifogas. Beviljade medel gäller två år. Därefter inlämnas rapport och eventuell ansökan om förlängning. Ansökan görs på särskild blankett. Beviljade utbildningsbidrag innefattar även förvaltningskostnader. Bedömning Beslut om bidrag fattas av CIF:s styrelse. Till sin hjälp vid bedömning och prioritering av ansökningarna har styrelsen ett vetenskapligt råd. Besked lämnas i början av december Upplysningar: Artur Forsberg tel E-post artur.forsberg@ihs.se Centrum för idrottsforskning Box 5626, Stockholm Besöksadress: Lidingövägen 1 tel Fax hemsida 2

3 Ansvarig utgivare Ingemar Ericson Chefredaktör Artur Forsberg Redaktionsråd Eva Olofsson, Ingemar Ericson, Alf Thorstensson Adress Centrum för Idrottsforskning, Box 5626, Stockholm tel , fax Prenumeration Helår med fyra nummer kostar 100 kr. Insättes på postgiro Mottagare Karolinska Institutet. Ange på talongen kst 818, proj 8150, konto Omslagsbild Stockholm maraton. Foto: Artur Forsberg Produktion Grafiska Huset i Stockholm AB Innehåll Nr Årgång Idrottsforskaren mer efterfrågad... Michael Sjöström och Agneta Yngve Objektiva metoder för bestämning av fysisk aktivitet. Andreas Nilsson mfl IPAQ - en rörelse i tiden. Michael Sjöström mfl Kroppens sammansättning av betydelse för... Eric Poortvliet mfl Näringsintag hos ungdomar på idrottsgymnasier. Agneta Yngve mfl Energiförbrukning och fysisk aktivitet bland unga... Ulf Ekelund mfl Ekerö kommun först att mäta aktivitet med IPAQ! Maria Hagströmer mfl ABC Grundläggande om fysisk aktivitet i... Magnus Liljegren mfl Den svåra konsten att mäta fysisk aktivitet... Ulf Ekelund mfl Aerob arbetsförmåga samvarierar... Anita Hurtig-Wennlöf mfl Hur komma vidare? Michael Sjöström Ny doktorsavhandling. Karl Eriksson Debatt. Otydlighet kan få oanade konsekvenser. Björn Larsson och Maria Erikson Energiomsättning i kroppen sker både med och utan... Artur Forsberg Ny doktorsavhandling. Li-ming Gan LEDARE NR Önskan om att vara stor och vacker! Tusentals är de gånger jag mätt olika fysiologiska parametrar bl.a. längd och vikt på folk. Ibland har det varit elitidrottare, ibland sådana som ingått i någon mer allmän studie. Innan de gått upp på vågen har jag ofta frågat efter längd och vikt. Nästan alla säger sig vara något längre och väga något kilo mindre än vad verkligheten visar. Alltid samma svar. De vá konstigt. Vår önskan och idealbild är helt enkelt att vara några cm längre och några kilo lättare. Att påverka kroppslängden är inte så lätt, förutom att gå med platåskor. Att gå ned i vikt är lättare. Det är bara att röra på sig lite mer och äta lite mindre. Lätt att säga, men oerhört svårt för den som är i behov av det. Men friska på, vi är ju mitt i rörelseåret! Liknande erfarenhet har jag ifrån intervjuer avseende folks motionsvanor. En vanlig fråga är. Hur ofta motionerar Du? Jotack, ganska mycké. Vad brukar Du göra då? Hmmm åka skidor. Utför. Jaså! Du bor alltså bredvid en backe. Nä inte precis, men vi brukar alltid åka på sportlovet med ungarna. Men det var väl i vintras? Ja, men inte den här vintern nu när börsen gått ned. Och förra vintern hade frugan ont i knät. Så det var drygt två år sedan sista motionsrundan? Nja. kanske det. Man har ett önskan om att motionera. Men det blir liksom inte utav. De enkätstudier som därför presenteras avseende folks motionsvanor får man nog många gånger tolka med viss försiktighet. Verkligheten kan vara sämre än vad uppgivna svar visar. Det blir därför utomordentligt viktigt att även arbeta med olika objektiva mätningar. Men även vad gäller objektiva mätningar så kan man inte ta alla siffror för exakta sanningar. Varje mätmetod har sitt metodfel. Felen kan vara systematiska och/eller förorsakas av den mänskliga faktorn. Att jämföra data från olika studier är därför ganska vanskligt. För en del år sedan startade vi en testklubb för de fysiologiska laboratorierna i landet med inriktning mot idrott. Syftet var att ha regelbundna träffar och vid varje tillfälle diskutera mätmetoder, apparatur och standardiseringsbehov för mjölksyra, styrka, syreupptagning, kroppsmått etc. Måttot var att 1 meter i Umeå måste vara en meter i Stockholm och Göteborg. Jag såg detta arbetet som synnerligen viktigt. Idrottsmän hade börjat ifrågasätta vissa testresultat. Hur kan jag blivit 8 % sämre, trots att jag tränat bra och dessutom satt personligt rekord? Ett ifrågasättande som många gånger kanske varit befogat. En vältränad idrottsman som testas på olika ställen inom samma tidsperiod torde uppvisa tämligen samma mätdata. Syftet med att testa idrottsmän är att fånga in fysiologiska och psykologiska förändringar som sedan kan ligga till grund för eventuell ny träningsplanering. Men om förändringarna är mindre än metodfelet är det svårt att använda testet som styrinstrument. Varje mätmetod måste vara vass. Validitet och reliabilitet måste vara honnörsord. Varje lab måste också veta sina metodfel. Ett ständigt arbete måste därför fortgå för att säkerställa största precision. Tyvärr är det så att man i många fall litar till den utrustning man köpt (för dyra pengar). Man vill helt enkelt inte ifrågasätta och lägga ned tid och kostnader på metodutveckling. Är labbet dessutom baserat på kommersiell basis blir arbetstid till metodutveckling minimal. Man kör med det man har och mäter det man kan erbjuda. Syftet med vetenskapliga studier av människors fysiska aktivitet är också att kunna koppla data till olika medicinska och fysiologiska faktorer och därmed visa på hur olika livsstilar kan påverka hälsoläget i en befolkning. Med detta arbetar Michael Sjöström och hans forskningsgrupp som i detta nummer presenterar viktig information om människans fysiska aktivitet samt beskriver vilka olika metoder som finns för att studera detta område. Gruppen är verksam vid institutionen PrevNut vid Novum i Huddinge, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet. Redaktionen vill härmed rikta ett stort tack till gruppen för mycket värdefull medverkan i detta nummer. Artur Forsberg Chef redaktör 3

4 Idrottsforskaren mer efterfrågad än någonsin! Att mäta fysisk aktivitet ett bra exempel Det är en paradox att vi inte vet mer om i vilken omfattning och på vilket sätt fysisk aktivitet förekommer i befolkningen. Särskilt nu när politiker och hälsoadministratörer börjar efterfråga information om hur de ska komma till rätta med vårt största folkhälsogissel, nämligen den fysiska inaktiviteten. Idrottsforskaren är den som kan ta fram den informationen, och han/hon är därför mer efterfrågad än någonsin. Men det är en lång väg att vandra. Detta nummer av Svensk Idrottsforskning tar upp mätning av fysisk aktivitet, en lika svår som självklar utmaning! Michael Sjöström och Agneta Yngve gruppledare prevnut PrevNut vid Novum, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet Den fysiska aktiviteten är en påverkbar livsstilsfaktor. Det är den som mest av alla inverkar på den enskildes hälsoutveckling och den faktor som därmed också mest styr hälsoutvecklingen i befolkningen som helhet. Brist på hälsobringande fysisk aktivitet, eller fysisk inaktivitet som det ofta något förenklat heter, är som riskfaktor för sjukdom och tidig död av samma storleksordning för den enskilde som tobaksbruk kan vara. Tio tusen människor går varje år bort i förtid på grund av tobaksbruk. De otillräckligt fysiskt aktiva är kanske 3-5 gånger fler än de som brukar tobak. Det handlar således om kanske till människor som varje år går bort i förtid på grund av otillräcklig fysisk aktivitet, ofta dessutom efter en lång och påfrestande sjukdomstid. Oavsett den exakta siffran, den kan alltid diskuteras, så är priset för inaktiviteten ohyggligt. Och det är på väg att öka, och det förhållandevis snabbt. Ställ den siffran i förhållande till de problem som trafiken orsakar. Det handlar om mindre än döda. Vilka resurser och vilken möda satsas inte för att hålla den siffran nere? Självklart ska vi försöka förhindra olyckor i trafiken. Men de medel som satsas på att främja en sund trafikmiljö är väldiga i förhållande till de som satsas på att främja sund livsstil. Tänk om det förebyggande arbetet på kostens och den fysiska aktivitetens område, kunde få resurser i proportion till storleken på de problem som ohälsosam kost och ett inaktivt leverne orsakar! Det finns många förklaringar till den rådande diskrepansen. En är vår egen, de medicinska idrottsforskarnas, otillräcklighet. Vi har haft svårt att göra oss gällande i de strikt vetenskapliga sammanhangen. Detta kanske beroende på den tvärvetenskapliga ansats som många av oss gör, och ofta dessutom med utblick mot den praktiska verkligheten. Men vi har heller inte lyckats särskilt väl med att övertyga folkhälsoarbetare i allmänhet, eller vården, om att prioritera främjandet av den fysiskt aktiva livsstilen. Det kanske inte är så konstigt. För vad ska vi säga till politiker, hälsoadministratörer och vårdens personal när de frågar oss om råd om fysisk aktivitet. Vad/vilka ska de satsa på? Och hur? Hur utvärdera? Om någon grupp ska 4

5 Många intressenter - Idrottsforskaren i flera roller! Det internationella samhället (FN, WHO, EU, mfl) vill veta hur och på vilket sätt vi i vårt land är aktiva. Graden och arten av fysisk aktivitet är en viktig indikator på hälsotillståndet i befolkningen och ingår i alla de internationella mätsystem som finns, eller är på väg att bygggas upp, på hälsans område. Man vill veta hur situationen är hos oss i förhållande till den i andra länder, exempelvis länderna i Europa/EU, eller jämföra rika länder med länder under utveckling, osv. Man vill också kunna följa på vilket sätt aktiviteten med tiden ändras till sin omfattning och karaktär. Med detta får man bättre underlag för strategier för det globala eller europeiska hälsoarbetet. Informationen från varje land är emellertid förhållandevis summarisk. Politiker och nationella myndigheter vill ha underlag för att formulera sig i nationella, regionala och lokala politiska program och beslut, särskilt på hälsans och vårdens område, men också i frågor som rör övrig samhällsplanering, som kommunikationer, boende och skola. Underlaget ska vara något så när detaljerat och ska redovisa läget i den aktuella befolkningen som helhet (hela landet, landstinget, kommunen), kunna påvisa regionala och lokala skillnader i aktivitetsnivå och aktivitetens karaktär med hänsyn också tagen till ålder, kön och utbildningsbakgrund. Ju mindre det geografiska området är, desto mer detaljerad behöver informationen vara. Utvecklingen med tiden av aktivitetsvanorna är viktig. Forskarna söker i första hand bättre kunskap om sambandet fysisk aktivtet och hälsa. Syftet är i första hand strikt vetenskapligt. De metoder som används är ofta förfinade, och utvecklas ständigt, och exaktheten i framtagen information den bästa tänkbara. Rapporteringen sker till vetenskapssamhället. Forskarna förväntas även bistå massmedia och den intresserade allmänheten, med sin sakkunskap. Om allmänheten är sakligt informerad underlättar det för politiker och hälsoplanerare att ta välgenomtänkta program och besluta om anpassade resurser till aktivtetesfrämjande arbete. Denna uppgift är allt mer viktig, men försummad. Å andra sidan är denna uppgift svår och kräver att lämnad information är genomtänkt så att förtroendet för idrottsforskning bibehålls. Folkhälsoarbetarna vill ha bättre underlag för handlingsplaner i det konkreta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande lokala arbetet. Ofta handlar det om en begränsad geografisk region (ex kommun) eller en organisation (ex företag). Underlaget ska vara mycket detaljerat, och ska redovisa olikheter i aktivitetens omfattning och karaktär med hög geografisk eller socioekonomisk upplösning, vad avser ålder, kön, boendeort, utbildningsbakgrund, etnisk tilhörighet, matvanor, osv. Här förekommer också ett omfattande frivilligarbete, inte minst inom idrottsrörelsen och bildningsförbunden. Oavsett vilka aktörerna är så är man idag allt mer medveten om värdet av att utvärdera effekten av gjorda insatser. 5

6 Vid insamling av mätdata gäller det att ha torrt på fötterna. Foto: Michael Brannäs 6 kunna svara på dessa frågor så är det idrottsforskarna. Men vad vet vi? De epidemiologiska data som finns om våra aktivitetsvanor (läs motionsvanor, jämför Folkhälsorapport 2001) räcker inte långt. Vi borde känna till mycket mer om den totala fysiska aktiviteten i befolkningen. Hur den uttrycker sig i olika grupper vad avser ålder, kön, utbildningsbakgrund, etnisk tillhörighet, bostadsförhållanden och boendeort, och hur den är fördelad på olika aktiviteter under vardag och helgdag, och hur aktivitetsmönstret är vad avser intensitet, etc. Det kan handla om transporter, arbete, fritid, hemmet, osv. Eftersom all fysisk aktivitet, och inte bara motionen, förefaller ha betydelse för vår hälsoutveckling, är kunskap om sådana omständigheter av synnerlig vikt. Men om allt detta vet vi allt för lite. Och svaren till våra beslutfattare blir därefter. Vi kunde vara mer professionella, helt enkelt. Det ligger nu på oss att ta fram den efterfrågade informationen, identifiera problemen, och räkna ut var insatser skulle kunna ge särskild effekt. Vi ska kunna hjälpa våra hälsopolitiker och samhällsplanerare med att formulera politiken, och att hjälpa dem i planering och genomförande av riktade, effektivare interventioner. Sedan ska vi kunna bistå med att utvärdera den gjorda insatsen. Den löpande epidemiologiska övervakningen behöver också byggas upp skickligt, så att policy och handlingsplaner sedan kan bli än mer utvecklade. Det ska vi hjälpa till med. Då först ger vi ett professionellt intryck, och då först torde man lyssna på våra förslag och våra argument. Då kommer också resurserna för mer forskning och utvecklingsarbete. Allt detta förefaller vara rätt så självklart, men det är det nu inte i praktiken. Vi vet inte ens hur vi ska mäta aktiviteten. Metoder för att mäta aktiviteten i befolkningen är föga utvecklade och svarar alls inte upp mot behoven. Självfallet ska vi ta tag i detta, göra något åt detta dilemma. Så har vi försökt göra inom vår enhet, PrevNut vid Novum. Men det har varit en lång väg att vandra. Att bara göra en enkät och lämna ut den, som dessvärre ofta är fallet i dagens folkhälsoarbete, räcker inte. Vi måste ta reda på om frågorna i enkäten verkligen mäter det vi tror att de mäter. Vi måste veta att frågorna är ställda så att de inte missuppfattas och att de ger samma svar vid upprepade mätningar. Vi behöver således testa frågorna, dvs pröva deras reliabilitet och validitet. För det behövs objektiva metoder. Sådana finns en del av. De kan vara bra i vissa avseenden men är också förenade med svagheter. Och dessa måste vi lära känna, så att vi kan tolka de uppgifter som kommer fram vid användningen. Här kommer idrottsforskaren inom oss väl till pass. Idrottsforskaren är ofta tekniskt driven, som andra forskare, men är unik i ett avseende; Han/hon besitter förståelse för de fysiologiska och medicinska processerna som pågår i den stimulerade, aktiva vävnaden. En förståelse som dessutom är kopplad till egna erfarenheter av fysisk aktvitet som företeelse. Idrottsforskaren behövs mer än någonsin. Och kommer att bli allt mer efterfrågad. Inaktiviteten är vår tids stora folkhälsogissel. Folkhälsoarbetet, där idrottsrörelsen har en given roll, måste bli effektivt. Detta stora problem behöver tacklas av många tillsammans. Vi behöver därför bli många fler, som prövar oss fram, som utvecklar området, som arbetar med metodutveckling och som tar fram data som i sin tur genererar frågeställningar, som allt fler tar sig an. Därför detta temanummer av Svensk Idrottsforskning. Vi hoppas att de olika artiklarna ska stimulera fler att på allvar träda in på arenan.

7 Det här är PrevNut vid Novum! Kombinationen kost och motion, forskning och tillämpat hälsoarbete, utveckling av den högre grundutbildningen, internationella uppdrag och nätverk gör enheten till viktig aktör i utvecklingen av folkhälsoarbetet i Stockholm och Sverige och inom EU. PrevNut vid Novum (Enheten för preventiv näringslära, Institutionen för biovetenskaper vid Novum, Huddinge) är organisatoriskt inplacerad inom Karolinska Institutet, men ingår samtidigt i Stockholms läns landstings folkhälsoorganisation, där enheten sedan 1996/97 är dess kunskapscentrum på kost- och motionsområdet. Verksamheten inbegriper 12 till 15 personer, av vilka tre är disputerade och sex är forskarstuderanden. I folkhälsoarbetet medverkar läkare, nutritionister, dietister, sjukgymnaster, idrottslärare och hälsoplanerare. Agneta Yngve och Michael Sjöström leder arbetet. Jan-Åke Gustafsson, professor i medicinsk näringslära, är föreståndare och prefekt. Forskningen är inriktad mot utveckling av metoder för bestämning av kostintag och fysisk aktivitet. Utvecklingen av folkhälsoarbetet inbegriper metoder för främjande (promotion) av goda kostvanor och en aktiv livsstil. Två huvudsakliga projekt handlar om kamratstöd (KLOK- Projektet) och prövning av vegetariska komponenter i vården och folkhälsoarbetet (Det Vegetariska Projektet). Undervisningen inbegriper bland annat kurser i KI:s folkhälsovetenskapliga program. Dessa kurser utgör samtidigt moduler i European Master s Programme in Public Health Nutrition. PrevNut samordnar utvecklingen av detta program för hela Europa på EU-kommissionens uppdrag. PrevNut är vidare: Samordnare i European Network in Public Health Nutrition, som är EU kommissionens samarbetspartner i folkhälsonutrition. Ansvarigt för delavsnitt inom kostoch motionsområdet i utvecklingen av EU:s European Health Monitoring Programme, och ingår i samordningsgruppen för detta projekt. Representerad i styrgruppen för EURODIET (nyligen avslutat), med ansvar för en av arbetsgrupperna (Working Party 3), och anlitades även i utvecklingen av underlaget för den resolution om kost (och motion) som antogs i EU-rådet som ett resultat av det sk Franska Initiativet under Frankrikes ordförandeskap, hösten Internationellt/globalt samordningscentrum för utvecklingen av det internationella frågeformuläret för fysisk aktivitet IPAQ, ett arbete som i första hand inbegriper samarbete med WHO och CDC (USA). Kontaktadresser: PrevNut vid Novum, Huddinge. Tel , (fax). prevnut@prevnut.ki.se. Webadress 7

8 Objektiva metoder för bestämning av fysisk aktivitet Ökar förståelsen för sambandet mellan aktivitet och hälsa Avsaknad av lämpliga metoder med förmåga att återge mängd och mönster av fysisk aktivitet med god tillförlitlighet i större urvalsgrupper har utgjort en begränsande faktor för vår förståelse av sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa. För att öka kunskapen inom detta område är en fortgående utveckling och utvärdering av såväl etablerade som nytillkomna metoder för bestämning av fysisk aktivitet i dess olika dimensioner av största vikt. Andreas Nilsson forskarstud Anita hurtigwennlöf forskarstud Ulf Ekelund forskarstud PrevNut vid Novum, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet Subjektiva metoder, exempelvis enkäter, är ofta använda för bestämning av fysisk aktivitet. Dessa instrument är dock förenade med brister. Ta barn som exempel. Barns förmåga att minnas och kunna redogöra för sina aktivitetsvanor är troligen sämre i jämförelse med vuxna vilket gör subjektiva metoder olämpliga i unga åldersgrupper. Barns fysiska aktivitetsmönster är dessutom rent metodologiskt mer komplicerat att mäta då detta karaktäriseras som högfrekvent spontan aktivitet med kort duration och snabba variationer av hög och låg intensitet (1). Det finns idag objektiva metoder med förmåga att mäta fysisk aktivitet med avseende på dess intensitet, duration och frekvens. Dessutom kan total energiförbrukning bestämmas med god tillförlitlighet. Mått på energiförbrukningen bidrar med viktig och intressant information angående den totala fysiska aktiviteten hos individer och endast objektiva metoder kan presentera ett sådant mått med acceptabel validitet och reproducerbarhet. Energiförbrukningen kan bestämmas genom direkt mätning av syre- och koldioxidförbrukningen eller indirekt genom att exempelvis mäta hjärtfrekvensen. Problemet är dock att metoder som direkt kan mäta energiförbrukning med hög tillförlitlighet är opraktiska att använda i fältstudier medan metoder lämpliga för detta istället uppvisar lägre tillförlitlighet. Samtliga de objektiva metoder som idag finns tillgängliga är förenade med brister och valet av metod är avhängigt både av praktiska orsaker och undersökningens syfte. Ett antal krav kan dock ställas på de använda metoderna. Metoden ska ha prövats (validerats) för den dimension av aktivitet som den är avsedd att mäta. Metoden ska i så liten utsträckning som möjligt påverka försökspersonernas normala levnadsvanor. Mätinstrumentet ska vara så konstruerat att det tål de påfrestningar som det kan tänkas utsättas för (t.ex. barns lek) utan att mätdata påverkas. De mest använda objektiva metoderna idag är dubbelmärkt vatten metoden, hjärtfrekvensregistrering samt aktivitetsmätare i form av accelerometrar och pedometrar, där alla i olika grad uppfyller de ovan nämnda kraven för bestämning av fysisk aktivitet. Dubbel-märkt vatten metoden Dubbelmärkt vatten metoden (DLW) är för närvarande den mest tillförlitliga metoden för bestämning av total ener- 8

9 Tabell 1. Summering av styrkor och svagheter förenade med objektiva metoder för mätning av fysisk aktivitet Metod Fördelar Nackdelar Dubbelmärkt vatten metoden Hjärtfrekvensregistrering Accelerometer Pedometer Ger tillförlitligt mått på total energiförbrukning (TEE) Ger tillförlitligt mått på energikostnad från fysisk aktivitet (TEE-BMR) Kräver liten insats av testpersonen och påverkar ej dennes normala levnadsvanor Ger mått på total energiförbrukning (TEE) Ge information om intensitet, duration och frekvens av den fysiska aktiviteten Kan användas på relativt stora urvalsgrupper inkluderande barn och ungdomar Kan användas under bad/simning Ger mått på total mängd fysisk aktivitet Ger information om intensitet, duration och frekvens av den fysiska aktiviteten Kan med fördel användas på unga urvalsgrupper Kan lagra stora mängder data Billig kostnad i förhållande till övriga objektiva metoder Kan användas på stora urval giförbrukning (TEE) utanför laboratoriemiljö. Metoden anses därför också som den bäst lämpade som referensmetod vid valideringar av andra mätmetoder för bestämning av fysisk aktivitet. Metoden har använts sedan 1950-talet men användes inte på människor förrän på 1980-talet på grund av de höga kostnader som följer med metodförfarandet. Energiförbrukningen bestäms genom att testpersonerna dricker en mängd vatten som är märkt i den mening att vattnet innehåller väteisotopen deuterium ( 2 H) och syreisotopen syre-18 ( 18 O). Isotopernas aktivitet i kroppen skiljer sig inget från de vanliga isotoperna ( 1 H och 16 O) men då väte och syre av naturen är mer ovanliga i form av deuterium och syre-18 är dess aktivitet enklare att upptäcka och studera. De båda isotoperna är naturligt förekommande. Därför tas först ett urinprov då kroppens basnivå av de aktuella isotoperna bestäms. Mängden av märkta isotoper som intas är individuellt baserat på kroppsvikten. En av isotoperna (deuterium) elimineras från kroppen via vattenomsättningen (främst via urin och svett) medan den andra (syre-18) elimineras både via vattenomsättningen och koldioxidproduktionen. Koldioxidproduktionen kan därför bestämmas genom att man undersöker differensen i elimineringshastighet mellan isotoperna sedan de intogs. Analysen av mängd isotoper som försvunnit sedan testperiodens början görs via urinprov som tas under testperiodens gång. Testperioden varierar men pågår oftast mellan 1-3 veckor. För att kunna bestämma energiförbrukningen utifrån koldioxidproduktion krävs information om testpersonens respiratoriska kvot (RQ). Kolhydrater, fett och protein ger var för sig olika RQ och då vår kost är en blandning av dessa makronäringsämnen blir RQ-värdet svår att bestämma exakt. Ibland används ett medeltal på 0.85 som RQ men osäkerheten kring riktigheten av en uppskattad RQ anses ensamt kunna ge ett bestämningsfel av energiförbrukningen runt 3 %. RQ-värdet kan dock predikteras via en så kallad food quotient (FQ) vilket kan bestämmas utifrån testpersonens kostintag under testperioden. En respiratorisk kvot bestämd via FQ anses ge högre tillförlitlighet än ett antaget medelvärde. Resultatet från dubbelmärkt vatten metoden har jämförts med motsvarande resultat mätt via indirekt kalorimetri i kalorimetrikammare och visats kunna bestämma energiförbrukningen med en felmarginal på mellan 4 till 7 % på gruppnivå (9). Metodens fördelar innefattar till exempel att den är helt ofarlig och kräver liten insats av testpersonerna (Tabell). En annan viktig fördel är att metoden inte på något sätt påverkar testpersonernas dagliga levnadsvanor. Metodens nackdelar inbegriper den tidskrävande analysen samt de höga kostnader för isotoperna och den analysutrustning som krävs. De höga kostnaderna medför också att studier knappast kan genomföras på större Tekniskt krävande analysförfarande (avancerad teknisk utrustning samt personal med expertis) Kostnad ( kr per dos beroende på kroppsstorlek). Kan därför ej användas på större urvalsgrupper Indirekt mått på fysisk aktivitet. Behov av individuell kalibrering av varje testperson är tid- och arbetskrävande Hjärtfrekvensen påverkas av andra faktorer än fysisk aktivitet (kroppsläge, stress, temperatur, typ av aktivitet) Okänslig för aktiviteter såsom cykling, statiska arbeten, snöskottning etc. Behov av algoritmer för att omvandla count-värde till energiförbrukning Kan ej användas vid bad/ simning Ger ej mått på intensitet och duration av den fysiska aktiviteten Kan ej tillförlitligt prediktera energiförbrukning urvalsgrupper, vilket kan begränsa möjligheter att kunna dra mer generella slutsatser av materialet. Resultatet som erhålls från dubbelmärkt vatten metoden kan på ett sätt anses begränsat då enbart den totala energiförbrukningen presenteras, ingen information om testpersoners fysiska aktivitetsmönster kan således ges. Dock, genom att känna till testpersonens basalmetabolism (BMR) så kan den del av TEE som härrör från fysisk aktivitet bestämmas (AEE = TEE BMR). Det ska dock poängteras att energiförbrukning, vare sig uttryckt 9

10 Rörelsemätare (accelerometer) som TEE eller AEE, inte är ett perfekt mått på fysisk aktivitet på grund av att dessa variabler påverkas av kroppsvikten men även ålder och kön. Resultatet från DLW mätningar kvantifieras därför hellre i form av fysisk aktivitetsnivå (PAL = TEE / BMR) vilket möjliggör jämförelser mellan grupper av olika kön och ålder. Hjärtfrekvensregistrering Registrering av hjärtfrekvens (HF) är en flitigt använd metod för bestämning av fysisk aktivitetsmönster men också energiförbrukning bland både barn och vuxna. Bakgrunden till metodens utveckling bygger på att det finns ett tydligt samband mellan hjärtfrekvens och syreupptagning under aeroba arbeten där skillnader i regressionslinjens lutning mellan individer kan förklaras av deras olika aeroba arbetskapacitet (Figur 1). Vältränade individer uppvisar således en lägre hjärtfrekvens vid en given arbetsbelastning (syreupptagning) jämfört med otränande. Genom att känna till det individuella förhållandet mellan hjärtfrekvens och 10 syreupptagning kan därmed energiförbrukningen beräknas utifrån hjärtfrekvensdata. Det är möjligt att uppskatta energiförbrukningen utifrån ett genomsnittligt HF-värde från exempelvis en dags mätning, vilket också gjorts i tidigare studier, men risken för en hög felprocent av resultatet ökar med detta tillvägagångssätt då HF ej är en tillförlitlig markör för energiförbrukning under vila eller lätta aktiviteter. Kroppsläge, stress eller arbeten med små muskelgrupper, exempelvis armarbete, är också kända faktorer vilka påverkar förhållandet mellan HF och syreupptagningen. För att minska det eventuella metodfelet vid beräkning av energiförbrukning från en genomsnittlig HF bör en kalibrering genomföras där sambandet HR VO 2 fastställs för varje individ i urvalsgruppen. Detta sker genom att HR och VO 2 samtidigt mäts via indirekt kalorimetri under olika typer arbete, exempelvis gång och löpning på löpband. Mätning sker under olika intensiteter då individen uppnått steady-state vid varje arbetsnivå. Dessutom mäts HR och VO 2 under olika former av vila såsom liggande, sittande och stående. Vid analys av datamaterial från hjärtfrekvensregistrering används ofta en så kallad HF FLEX för att skilja mellan fysisk aktivitet och inaktivitet. Definitionen och därmed bestämningen av HF FLEX skiljer sig något studier emellan. HF FLEX har definierats som det faktiska medelvärdet av det högsta HF-värdet i vila (stående) och det lägsta värdet under arbete men också som detta medelvärde + 10 slag/min. Det föreligger idag inte konsensus om vilken definition som bör användas och det är möjligt att faktorer som till exempel individens träningsstatus påverkar HF FLEX. Dessutom är det troligt att HF FLEX kan variera för samma individ från ett mättillfälle till ett annat. Energiförbrukningen kan beräknas genom att resultatet delas upp i tre delar: all tid som är lika med eller understiger HF FLEX, all tid som överstiger HF FLEX samt all sovtid. Det uppmätta individuella förhållandet mellan HF och VO 2 under

11 arbete och i vila kan sedan användas för beräkning av energiförbrukningen under varje minut för all vaken tid. Energiförbrukningen under sovtid beräknas antingen utifrån predikterad eller uppmätt BMR. Vid bestämning av fysiskt aktivitetsmönster registreras hjärtfrekvensen varje minut vilket ger möjlighet att få en detaljerad bild över aktivitetsmönstret under specifika perioder av dagen. Intressanta aspekter av ett sådant datamaterial är exempelvis antalet minuter per dag som individer tillbringar över en specifik intensitet. Dessa resultat kan därefter ställas i relation till fastställda rekommendationer om fysisk aktivitet hos den aktuella urvalsgruppen. Rekommendationer angående lämpliga intensitetsnivåer för en förbättrad fysisk hälsa eller prestationsförmåga anges ofta i % av VO 2max. Tidigare studier, främst bland unga, har använt fasta HF gränser (tex. 140 slag / min) för att beräkna tid i denna intensitet. Fasta HF-gränser kan medföra att tillförlitligheten hos data minskar, även om kön tagits i beaktande, eftersom hjärtfrekvensens respons på ett arbete skiljer sig mellan individer främst beroende på deras olika fysiska arbetsförmåga. Detta understryker vidare behovet av individuella kalibreringar för att få fram tillförlitliga gränsvärden. Kontinuerlig hjärtfrekvensregistrering med HF FLEX metoden har visat sig kunna uppskatta energiförbrukning med god tillförlitlighet på gruppnivå jämfört med motsvarande värden från dubbelmärkt vatten metoden och indirekt kalorimetri (Tabell) (4). Metoden kan därtill beskriva intensitet, duration och frekvens på ett detaljerat sätt. Moderna HF mätare har kapacitet att lagra data upp till 130 timmar vid registrering med en minuts intervall innan nedladdning krävs. Andra fördelar är att metoden kan användas på relativt stora urvalsgrupper och att den är användbar på barn och unga. Dock kan saker som dålig kontakt mellan sändarbälte och mottagare eller i det fall där mätningen avbryts under dagen och måste sättas igång igen vålla problem, detta speciellt då försöksgruppen är barn. Den främsta svagheten med metoden är, att HF är ett indirekt mått på fysisk aktivitet och inte enbart påverkas av variationer i energiförbrukning. HF är en god indikator för energiförbrukning under arbete men klart osäkrare i vila där exempel som känslomässiga reaktioner, temperatur, kroppsläge, rökning påverkar HF. Även typen Figur 1. Illustration av det linjära sambandet mellan hjärtfrekvens (HF) och syreupptagning (VO2) för två olika individer. Figur 2. Relationen mellan PAL (TEE/BMR) och total aktivitet uttryckt i counts per minut från mätning med accelerometer. PAL är beräknat utifrån total energiförbrukning (TEE) uppmätt med dubbelmärkt vatten metoden och predikterad basalmetabolism (BMR). av arbeten som utförs (kontinuerliga eller intermittenta) kan påverka HF olika i förhållande till den energiförbrukning som krävs för det aktuella arbetet. Den individuella felmarginalen vid uppskattning av total energiförbrukning via HF FLEX metoden kan därför uppgå till 20 % (5). Aktivitetsmätare Utvecklingen av aktivitetsmätare syftar till att kunna bestämma den fysiska aktiviteten genom en direkt mätning av rörelse till skillnad från indirekta mått som hjärtfekvensregistrering. Bakgrunden till metoden kan sägas ha en lång historia då förmodligen den första typen av aktivitetsmätare, den mekaniska pedometern, uppfanns av Leonardo da Vinci för cirka 500 år sedan. Idag används främst elektroniska pedometrar men själva principen för dess mätfunktion är densamma som för den mekaniska. Pedometern registrerar ett värde för varje vertikal acceleration som sker och ett totalt värde över rörel- 11

12 serna eller stegen kan sedan presenteras. Genom användning av pedometrar kan därmed också olika sträckor beräknas utifrån resultatet om steglängden under arbetet är känd. Den elektroniska pedometern, Yamax Digiwalker (SW-701) har i ett par studier (2, 8) validerats mot indirekt kalorimetri under olika aktiviteter och visat sig att under gång kunna registrera antal steg inom rimlig felmarginal, speciellt vid högre hastighet. Det har dock samtidigt konstaterats att pedometern inte är tillförlitlig vad gäller uträkning av sträckor på grund av att steglängden förändras med högre hastighet. Detta medför därmed att energiförbrukningen kan underskattas (Tabell). Det faktum att intensiteten inte kan bestämmas utan enbart stegfrekvens gör pedometern till ett tveksamt verktyg vid bestämning av fysisk aktivitet i mera seriösa sammanhang. Accelerometern kan ses som en vidare utveckling av rörelsemätare med pedometern som utgångspunkt. Accelerometern registrerar alltså förekomst av kroppsrörelser men till skillnad från pedometern kan även rörelsens intensitet mätas. Detta gör att accelerometern kan användas till att både beskriva mängd och mönster av fysisk aktivitet. Accelerometern bärs antingen bak på ryggen eller på höften med hjälp av ett bälte och registrerar sedan frekvensen och intensiteten i kroppens accelerationer som sammantaget bildar ett värde, vanligen kallat counts, som då representerar summan av accelerationerna under ett självvalt intervall. Detta intervall innebär oftast varje minut och accelerometern har då en kapacitet att registrera och lagra data under flera veckor utan nedladdning, vilket är en fördel både vid studier med stora urval eller längre mätperioder. Dess ringa storlek och vikt gör att instrumentet inte utgör något besvär att använda i de flesta situationer, med undantag för bad eller simning undantaget då instrumentet ej tål vatten. Accelerometern kan speciellt ses som lämplig att använda på urvalsgrupper med barn då ingen insats från försökspersonen mer än att bära den all vaken tid krävs. Dessutom har accelerometern fördelen gentemot hjärtfrekvensregistrering att mätningen ej kan störas eller bli avbruten under mätperiodens gång då mätningen ej går att avbryta manuellt. De flesta kommersiellt tillgängliga accelerometrar mäter kroppsrörelser vertikalt, där Computer Science and Applications s (CSA) accelerometer är 12 ofta använd. CSA accelerometern har validerats mot dubbelmärkt vatten metoden bland barn under naturliga levandsförhållanden där counts visade sig återspegla energiförbrukningen med god överensstämmelse (Figur 2) (6). På senare tid har också accelerometrar med kapacitet att mäta rörelser både i vertikal, segmental samt horisontalplanet utvecklats. Trots att modellen teoretiskt borde ha bättre förutsättning för att fånga all typ av aktivitet har validering av en sådan modell, Tracmor, visat ett likartat samband mellan energiförbrukning och counts jämfört med en uniaxial (ex. CSA) (3). För att kunna presentera resultat över tid i olika intensitetsnivåer används specifika cut-off-gränser med avseende på count värdet. Kalibreringar för att fastställa vilka count-värden som motsvarar en viss syreupptagning och därigenom energiförbrukning har genomförts i laboratoriet bland vuxna försökspersoner (7). Då vårt aktivitetsmönster är komplext och inbegriper andra typer av rörelser än bara gång och löpning krävs en utveckling av dessa cut off-gränser för att få en säkrare överensstämmelse mellan erhållet count värde och den faktiska intensiteten. Nackdelar med metoden är exempelvis att viktbärande aktiviteter, cykling och tunga men relativt stillastående aktiviteter såsom snöskottning och olika typer av trädgårdsarbete ej reflekteras i registreringen (Tabell). Accelerometern får, dessa svagheter till trots, ändå anses som lämpad till att mäta total mängd aktivitet under dagen, särskilt med tanke på att tid i specifika aktiviteter som exempelvis cykling trots allt reflekterar en mycket liten del av den totala aktiviteten under ett dygn. Slutord Vilken metod som kan anses som det bästa valet vid bestämning av fysisk aktivitet är svår att svara på. Då metoder med bäst tillförlitlighet också ofta innebär höga kostnader och krävande analys måste detta ställas i relation till forskarens förutsättningar, bortsett då från att själva forskningsfrågan i sig och urvalsgruppens storlek ofta krymper valmöjligheterna. En strävan bör dock vara att i den mån det är möjligt använda objektiva metoder när det gäller bestämning av fysisk aktivitet. Speciellt med tanke på att det lilla vi idag vet om aktivitetsmönster i alla åldersgrupper främst baserats på subjektiva metoder. Det är också viktigt att understryka att metoder som används har blivit ordentligt utvärderade och att denna utvärdering genomförts med en etablerad objektiv referensmetod, företrädesvis dubbelmärkt vatten metoden. Referenser 1. Bailey R, Olson J, Pepper S, Porszasz J, Barstow T, Cooper D. (1995) The level and tempo of children s physical activities: an observational study. Med Sci Sports Exerc 27: Bassset D, Ainsworth B, Swartz A, Strath S, O Brien W, King G. (2000) Validity of four motion sensors in measuring moderate intensity physical activity. Med Sci Sports Exerc, 32 (Suppl 9): Bouten C, Verboeket-van de Venne W, Westerterp K, Verduin M, Janssen J. (1996) Daily physical activity assessment: comparison between movement registration and doubly labeled water. J Appl Physiol, 81: Cessay S, Prentice A, Day K, Murgatroyd P, Goldberg G. (1989) The use of heart rate monitoring in the estimation of energy expenditure: a validation study using indirect whole-body calorimetri. Br J Nutr, 61: Davidson L, McNeill G, Haggarty P, Franklin M. (1997) Free-living energy expenditure of adult men assessed by continous heart-rate monitoring and doublylabelled water. Br J Nutr, 78: Ekelund U, Sjöström M, Yngve A, Poortvliet E, Nilsson A, Froberg K, Wedderkopp N, Westerterp K. (2001) Physical activity assessed by activity monitor and doubly labeled water in children. Med. Sci. Sports Exerc., Vol. 33, Freedson PS, Melanson E, Sirard J. Calibration of the Computer Science and Applications, Inc. accelerometer. Med Sci Sports Exerc, 30: , Hendelman D, Miller K, Baggett C, Debold E, Freedson P. (2000) Validity of accelerometry for the assessment of moderate intensity physical activity in the field. Med Sci Sports Exerc, 32 (Suppl 9): Schoeller D. (1988) Measurements of energy expenditure in free living humans by using doubly labeled water. J Nutr, 118:

13 IPAQ - en rörelse i tiden Svenskt initiativ snart global standard Bakgrunden är lika uppenbar som lösningen är självklar; Det saknas, förvånande nog, ett instrument för mätning av fysisk aktivitet i befolkningen som ger tillförlitliga data, som alla använder och som därför också ger jämförbara data. En grupp av idrottsforskare från alla världsdelar samlades i Geneve 1998 och arbetade fram ett gemensamt formulär. Sverige medverkade till initiativet, och leder det fortsatta utvecklingsarbetet. Redan nu är formuläret det mest testade av alla på aktivitetens område någonsin. Innan det ens prövats färdigt ser The International Physical Activity Questionnaire (IPAQ) ut att bli global standard. Michael Sjöström docent Agneta yngve forskarstud ulf ekelund forskarstud Maria hagströmer forskarstud PrevNut vid Novum, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet I vårt land, liksom i de flesta andra nordiska länderna, finns ett stort antal formulär med frågor som används för att mäta fysisk aktivitet. De flesta koncentrerar sig på människors motionsvanor. Många intresseväckande data har tagits fram. Problemet är att det har varit svårt att tolka dessa data. Den framtagna informationen har därför inte till fullo kunnat användas som underlag för de inom idrotten och folkhälsoarbetet som planerar och genomför aktivitetsfrämjande arbete. Framtagna data har heller inte kunnat användas som utgångspunkt för utvärdering av de insatser som trots allt genomförs. Skälen till detta är många. Frågorna är inte testade när det gäller tillförlitlighet och reproducerbarhet, vilket gör att vi inte vet vad de egentligen mäter och hur bra de är på att mäta detta. Definitioner på fysisk aktivitet och motion saknas och det är ofta upp till individen att själv avgöra detta. Frågorna i olika formulär är dessutom som regel olika utformade, vilket gör att svaren från olika undersökningar inte går att jämföra. Därför är vår kunskap om den fysiska aktiviteten i vår befolkning bristfällig. Vi vet inte i vilken omfattning olika människor, utifrån ålder, kön, utbildning, etnisk tillhörighet, etc, är aktiva i vardagen och på vilket sätt de är aktiva. All fysisk aktivitet har hälsostärkande effekter, inte bara motionen. Var i befolkningen ska aktivitetsfrämjande insatser särskilt sättas in? Och hur utvärdera effekten av dessa insatser? Var står vi i Sverige i förhållande till andra länder? Vilken är utvecklingen med tiden? Nu är Sverige inte ensamt om att ha det så här. Problemet finns över hela världen. Inte i något land har man etablerat ett mätsystem med frågor om fysisk aktivitet i alla dess avseenden, som ger mått på total aktivitet, som uppfyller grundläggande krav på tillförlitlighet och reproducerbarhet, och som används med konsekvens. Besynnerligt, inte minst med tanke på att det handlar om en av de viktigaste livsstilsfaktorerna, kanske den viktigaste, nämligen den fysiska aktiviteten/ inaktiviteten. Fältet låg öppet, vidöppet, för den som ville ta initiativ. Och det togs. Våren 1998 samlades ett 20-tal exper- 13

14 ter från hela världen (Figur 1) i Geneve, i WHO:s huvudkvarter, för att under tre dagar diskutera riktlinjer för arbetet med att ta fram ett gemensamt formulär och hur det skulle prövas (Figur 2). Tre sk WHO Collaboration Centres stod för inbjudan, nämligen UKK Institutet i Tammerfors, CDC i Atlanta och Karolinska Institutet/Stockholms läns landsting. Enheten för preventiv näringslära (PrevNut) vid Novum har sedan dess varit pådrivande centrum i utvecklingen och är idag global samordnare för hela den rörelse som dragits igång. Formuläret De diskussioner som fördes i Geneve om innehåll och uppläggning av det gemensamma formuläret mynnade i åtta (8) olika formulär. Av dessa var hälften korta (7 frågor), hälften långa (ca 30 frågor). Hälften avsåg en vanlig vecka, hälften de senaste sju dagarna. Hälften var för användning för telefonintervju, hälften för självifyllande. Frågorna utformades så att de skulle täcka all aktivitet under hela dagen, inklusive inaktivitet, exempelvis sittande. De skulle täcka aktivitet i samband med transporter, på arbetet, i hemmet och under fritiden (utanför hemmet). Fritiden inbegriper även avsiktligt motionsutövande. Genomgående ska tiden i olika intensitetsnivåer (något ansträngande, mycket ansträngande) anges. På detta sätt kan absoluta mått (minuter, timmar) i aktivitet på olika nivåer erhållas. Detta innebär sedan att exempelvis mått på total rapporterad tid kan tas fram, med hänsyn också tagen till energiåtgång (MET-minuter). Detta underlättar jämförelser med resultat från andra undersökningar. Testningen Ett omfattande testarbete lades upp. Inte mindre är 17 centra i 14 länder från samtliga sex kontinenter deltog i detta arbete (Figur 2). Varje centrum testade något eller ett par av formulären allt efter intresse och kapacitet. På detta sätt kom såväl reliabilitet som validitet för vart och ett av de åtta formulären att bli testade, oftast dessutom av fler än ett centra. Ett gemensamt protokoll upprättades. I huvudsak gick det ut på att varje centrum använde formuläret på 50 till 200 individer och upprepade testningen inom tre dagar. Samtidigt gjordes en registrering med en objektiv metod, oftast rörelsemätare (CSA), men även hjärtfrekvensmätare 14 Figur 1 och stegräknare kunde finnas med. I vissa fall fyllde deltagarna i en dagbok. En del centra, däribland Stockholm, valde att genomföra även ett arbetsprov. Sverige Två från varandra olika testningar gjordes i Stockholm. Den ena utfördes på ett 50-tal anställda vid Karolinska Institutet, Huddinge. De medverkande besvarade ett formulär (såväl kort som långt), repeterade detta, och registrerade sin dagliga aktivitet under sju dagar med rörelsemätare (CSA), varefter de besvarade formuläret på nytt. Arbetsprov genomfördes. Utfallet redovisas i magisteruppsats (Maria Hagströmer). Den andra gjordes som telefonintervju på 200 slumpmässigt utvalda personer i en kommun i Stockholms län, Ekerö. De medverkande besvarade såväl kort som långt formulär, och intervjun upprepades inom några dagar. Utfallet redovisas i annan artikel i detta nummer av Svensk Idrottsforskning. Databearbetning Samtliga centra ställde samman insamlade data enligt gemensam mall och skickade elektroniskt sina CSA-data till den svenska gruppen för översyn och analys (Figur 2). Övriga data skickades till Sydney, som utgjorde datacentrum för studien i sin helhet. Under ett par månaders tid gjordes en omfattande bearbetning av hela materialet genom ett nära samspel mellan datacentrum i Sydney, den svenska gruppen och de medverkande enheterna runt om i världen. Utfallet Det sammanfattande omdömet från den omfattande testningen blev att IPAQ har god reproducerbarhet och tillförlitlighet, väl i nivå med de (få) andra instrument som testats. Det korta och det långa formuläret visade i stort samma grad av reproducerbarhet och tillförlitlighet. De formulär som mäter aktiviteten under en vanlig

15 Figur 2 vecka och de som mäter de senaste sju dagarna var likartade, liksom telefon och självifyllda formulär. Alla erfarenheter kan utläsas av en rapport som sammanställdes. Den finns på De slutsatser om formulärens innehåll som kunde dras var följande; De formulär som mäter aktivitet under de senaste sju dagarna var att föredra jämfört med de som frågade om en vanlig vecka, eftersom överdriven överrapportering förekom hos dessa. Frågor om hastighet i gång och under cykelåkning tillförde inget vad avser den totala tillförlitligheten, liksom frågan om sittande under vardag respektive helgdag. Dessa frågor kunde därför utgå, även om frågan om sittande vardag och helgdag skulle kunna förbli kvar för dem som så ville. Efter detta återstod fyra, något bantade versioner av IPAQ, med en kort och en lång version för självifyllande respektive telefonintervju. EUPASS Ungefär samtidigt med den globala, kompletta testningen av alla IPAQ versioner genomfördes en testning av den korta, självifyllda versionen av IPAQ på 8-9 ytterligare platser runt om i Europa. Dessa centra ingick i ett projekt som ingår i EU kommissionens arbete med att ta fram ett mätsystem på hälsans område, European Health Monitoring System. Den arbetsgrupp som utarbetade förslag till frågor om fysisk aktivitet, och som har namnet EUPASS (European Physical Activity Surveillance System), valde i nära samarbete med IPAQ-gruppen att testa IPAQ, samtidigt som frågor om en del bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet också prövades (Figur 2). EUPASS kom fram till samma slutsatser som IPAQ-gruppen gjorde, och redovisade dessa i en rapport till kommissionen (mars 2001). I denna föreslås frågorna i korta IPAQ vara de som 15

16 ska användas i EU:s Health Monitoring System. På grund av att man använde längre tid mellan första och andra testet (en till tre veckor) och att man genomgående hade slumpmässiga urval av försökspersoner, fick man genomgående också något lägre värden på reproducerbarheten. EUROHIS WHO Europa med stöd av EU kommissionen har också sedan ett par år haft arbete igång för att ta fram och bygga upp ett Health Interview System (EUROHIS). Ingående centra i detta projekt, som prövar frågor om fysisk aktivitet, anslöt i ett tidigt stadium till IPAQ processen. Av naturliga skäl torde förslaget i slutrapporten till WHO Europa därför att inrymma en rekommendation om IPAQ (Figur 2). Diskussion IPAQ förefaller vara ett väl så gott mätinstrument, såväl i kort som lång version, som något annat. Med den internationella ansats och uppbackning som utvecklingsarbetet hade från början, och dess allmänna användbarhet har de varit lätt att få andra akademiska centra och nationella och internationella myndigheter och organisationer intresserade av instrumentet. Iden bakom ett gemensamt formulär delas av alla. WHO.s huvudkvarter i Geneve var med från början (dvs det inledande mötet i Geneve, 1998) och har sedan följt utvecklingen med intresse och på nära håll. Man avser rekommendera medlemsländerna att använda det korta IPAQ som ett av två alternativ. Samtidigt har WHO:s Mega Country Project, med världens elva största länder med, valt att ta med IPAQ i det övervakningssystem som de nu bygger upp. IPAQ är med detta, redan innan resultaten av testningen blivit klara, på väg att bli global standard. Det hela blir så mycket mer anmärkningsvärt med tanke på att hela processen varit möjlig utan några anslag för samordning, databearbetning och rapportering. Hela processen bygger på en hängiven insats av frivilligt arbetande forskare. De medel som de nationella delstudierna har erfordrat har varje centrum på ett eller annat sätt fått ihop medel till. Världssamfundet har således utan att behövt lägga några egentliga resurser i processen fått ett väl testat och globalt användbart mätinstrument. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom fysisk aktivitet knappast funnits med i diskussio- 16

17 Figur 2 nerna om mätning tidigare. På kort tid har fysisk aktivitet intagit tätpositionen i utvecklingen av mätinstrument på hälsans område. Fortsatt utveckling IPAQ processen går nu in i en bred utveckling. Den kommer att följa fyra olika linjer (Figur 3); 1. Forskning på områden som ligger direkt an mot IPAQ ska fördjupas, så att olika aspekter av ämnet, som skillnader på aktivitet i landsbygd och stadsmiljö, och skillnader i hälsoeffekter av fysisk aktivitet i arbete och på fritid, blir bättre belysta och tolkningen av framtagna data underlättas. IPAQ kan också komma att utvecklas för barn och äldre, kraftigt överviktiga, mfl. 2. Ett utvecklat samarbete med WHO förväntas, särskilt vad avser prövning av IPAQ bland länder under utveckling, men också i deras sk Mega Countries (de 11 största länderna). 3. IPAQ kommer att prövas som del i redan etablerade mätsystem i ett större antal länder i såväl Europa som andra delar av världen. Det innebär att frågorna inordnas i redan befintliga formulär. En särskild data bank upprättas för detta ändamål. 4. IPAQ kommer vidare att användas, rakt av som det är, av ett större antal akademiska centra och nationella myndigheter, för att göra prevalensmätningar i respektive land. Samtliga användare i denna del förväntas följa samma manual, dvs samtliga användare följer exakt samma regler. Utöver de regler för själva datainsamlingen och sammanställningen som manualen anger, gäller följande generella regler för användarna, om de nu vill att deras insamlade data ska kunna beaktas: Att inte ändra IPAQ i något avseende (utformning, lydelsen på frågorna och deras turordning). Att göra översättning (när så erfordras) enligt angivna regler, som även inkluderar återöversättning. Att överlämna den översatta versionen till den gemensamma data/ formulärbanken på nätet. Att lämna in insamlade data, om de är framtagna från regionala eller nationella representativa urval, till den gemensamma data/ formulärbanken på nätet (efter överenskommelse med andra berörda kan man sedan göra gemensamma analyser och sammanställningar). Dessa regler är till för att säkra kvaliteten i insamlade data. Om detta och allt annat om IPAQ som kan vara av intresse finns att läsa på IPAQ.s hemsida 17

18 Kroppens sammansättning av betydelse för prestationen Kroppspletysmografi med BodPod ny mätstandard? Många idrottare låter bestämma kroppssammansättningen, dvs proportionen fett-muskel, och använder framtaget resultat som styrinstrument i uppläggningen av träning och kosthåll. Ett flertal metoder finns, alla med sina för- och nackdelar. Nu har en elegant metod kommit som på ett enkelt och förhoppningsvis tillförlitligt sätt mäter fett och fettfri massa i kroppen. Vi har tittat lite närmare på utrustningen (BodPod), och redovisar här erfarenheterna. Eric Poortvliet forskarstud Anita Hurtig- Wennlöf forskarstud Agneta Yngve forskarstud PrevNut vid Novum, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet Kroppens sammansättning, exempelvis förhållandet mellan fettvävnad och muskulatur, är av betydelse i olika sammanhang och av helt olika anledningar. På befolkningsnivå är kroppssammansättningen en viktig bestämningsfaktor för sjuklighet och dödlighet. Fetma, ett begrepp som uttrycker en övermängd av fettväv i kroppen, har blivit ett folkhälsoproblem och förekomsten av fetma ökar i både industrialiserade länder och i utvecklingsländer. På individnivå hör intresset av kroppssammansättning ofta ihop med uthållighetsidrotter. Överflödigt kroppsfett påverkar prestationen framför allt inom grenar som innebär förflyttning av den egna kroppsvikten. Många idrottare har därför låtit bestämma proportionen fett-muskel, och använt framtaget resultat som styrinstrument i uppläggningen av träning och kosthåll. Ett flertal metoder för bestämning av kroppssammansättning finns för såväl befolkningsstudier som för studier av enskilda individer. Basmåtten för kroppsmätningar (antropometri) är längd, vikt och omkretsmätningar. Dessa är också de vanligaste förekommande variablerna vid epidemiologiska studier. Antropometriska mått som baseras på dessa värden är Body Mass Index (BMI = vikten i kg/ (längden i meter) 2 ) samt midja-stuss kvoten. BMI och midja-stuss kvot används för att skatta förekomsten av övervikt och fetma hos stora grupper. BMI skiljer emellertid inte på vikt som beror på muskler och vikt som beror på fett. Det medför att många idrottare blir felaktigt klassificerade som överviktiga beroende på sin stora muskelmassa. För att särskilja muskelmassa från fettmassa krävs mer avancerade metoder. I det följande redovisas översiktligt sådana metoder. Särskild uppmärksamhet ägnas kroppspletysmografi. Det är en nyligen introducerad metod, som är mycket enkel att tillämpa, och som kan komma att bli ny standard på området om det är så att den angivna precisionen håller i praktiken. Vi har testat denna metod mer ingående och redovisar här gjorda erfarenheter. Inledningsvis ges en översikt av tillgängliga metoder och de principer de arbetar efter. 18

19 Direkt eller indirekt metod Fett respektive fettfri andel av total kroppsmassa kan mätas enligt två huvudprinciper: 1. Direkt mätning genom kemisk analys av vävnadsprover. Helkroppsanalys kan endast utföras på avlidna, vilket minskar metodens användbarhet och validitet för levande och friska personer. 2. Indirekta mätningar är det vanligaste sättet att skatta total kroppssammansättning. Exempel på indirekta metoder är undervattensvägning (UVV), hudvecksmätningar, omkrestmätningar, impedansmätning (Bioelectrical Impedance Analysis, BIA) samt röntgenteknikerna DXA (dual-x-ray absorptiometry) och datortomografi (computer tomography. CT). De indirekta metoderna kan delas upp i fältmässiga metoder (hudvecksmätningar och BIA) samt laboratoriemässiga metoder (UVV, DXA, CT). Alla metoder bygger på den principiella indelningen av total kroppsmassa i avgränsade enheter compartments t.ex. fettmassa, fettfri massa, benmineraler, proteiner, vatten etc. Compartment-modellen Beräkningarna för olika metoder bygger på modeller där kroppen delas in i olika antal fack (compartments), vilket också ger modellernas benämningar, dvs två-, tre-compartmentmodell o.s.v. Två-compartmentmodellen är den äldsta modellen. Den delar in kroppen i fettmassa respektive fettfri massa. Man antar att tätheten, densiteten, för fett är g/cm 3 vid 37 C, medan fettfri massa har densiteten g/cm 3. Fettet har en relativt homogen sammansättning medan den fettfria massan är mycket heterogen och består av vatten, fett, protein, mineraler och övriga ämnen. Detta innebär att det är en betydande risk för variationer inom samma individ beroende på aktuell vätskebalans. Dessutom finns skillnader framför allt i benmineralinnehåll mellan befolkningsgrupper, åldersgrupper och grupper med särskilda sjukdomstillstånd, t.ex. osteoporos. Tre-compartmentmodellen tar med i beräkningen ytterligare en komponent i den fettfria kroppsmassan, exempelvis vatten, mineral eller protein, och justerar den antagna specifika vikten för FFM så att den bättre avspeglar de faktiska förhållandena. Teoretiskt förhåller det sig naturligtvis så att ju fler komponenter i FFM som kan mätas i stället för att antas till ett schablonvärde, ju högre precision bör skattningen av FM och FFM få. Användandet av multi-compartmentmodeller, genom att kombinera tre eller fler metoder (UVV, BIA, DXA), skulle ytterligare kunna reducera de fel som antagna värden medför. Som alltid är det emellertid så att varje metod kräver sin utrustning, undersökningstid och testledare med kunskap och erfarenhet, vilket medför att resurserna begränsar kombinationsmöjligheterna. Vanligtvis används UVV, BIA och hudvecksmätningar, metoder som bygger på tvåcompartments modellen. Undervattensvägning en våt standard Undervattensvägning, hydrodensiometri, är den vanligaste täthetsmätningsmetoden. Metoden är validitets- och reliabilitetsprövad och anses av många att vara referensmetoden för skattning av kroppssammansättning. UVV innebär en nedsänkning av hela kroppen i vatten och ger genom den undanträngda vattenvolymen en direkt mätning av kroppsvolymen enligt Archimedes princip: När en kropp sänks ned i vatten förlorar den lika mycket i tyngd som den undanträngda vattenmängden väger. Volymen av den nedsänkta kroppen beräknas med hjälp av vattnets densitet som är temperaturberoende (tabellvärden finns). När man har både vikt och volym beräknas kroppens densiteten som vikt/volym. Testpersonen vägs uppe i luften samt helt nedsänkt i vatten, vattnets densitet korrigeras för aktuell temperatur. Volymen av innestängd luft i lungorna korrigeras för, antingen genom ett tabellvärde baserat på ålder och kroppslängd eller att residualvolymen är känd genom tidigare utförd spirometriundersökning med heliumspädning eller kväveutsköljningsteknik. Volymen av innesluten gas i mag-tarmkanalen bidrar också till viktminskningen i vatten, men den volymen mäts aldrig utan antas oftast vara 100 ml. Helkroppsdensiteten, D, beräknas sedan enligt D = kropssmassa/volym. Andelen kroppsfett beräknas därefter enligt någon av de empiriska formler som finns för förhållandet mellan fettinnehåll och helkroppsdensitet. Den mest använda formeln är den framtagen av Siri: Kroppsfett = 495/D 450 (1) Nackdelarna med UVV är att den är tidskrävande, kräver speciell anläggning för utrustningen samt är tämligen besvärlig för testpersonen. För många grupper är det svårt eller rent av omöjligt att genomföra UVV på grund av de praktiska svårigheterna, exempelvis vid undersökning av gamla personer, hjärtpatienter, kraftigt överviktiga eller individer med andra handikapp. Metodens fördelar är att den kan ge reproducerbara resultat för helkroppsdensitet, men det kräver att både testperson och testledare är vana vid metoden. Hudvecksmätningar snabbt, billigt men ganska trubbigt Hudvecksmätning är en snabb och billig metod att skatta andel kroppsfett genom att anta att hudveckens tjocklek speglar total fettmassa. Genom jämförelser av UVV och hudvecksmätningar har köns- och åldersspecifika regressionsekvationer skapats för att beräkna helkroppsdensitet. Från den beräknade helkroppsdensiteten beräknas sedan andelen kroppsfett utifrån nämnda empiriska formler. Begränsningarna med metoden ligger främst i att det är betydande skillnader både inom individ och mellan individer i hur fettdepåerna är fördelade. Det ger skillnader i resultat beroende på vilka anatomiska punkter som väljs som mätpunkter, men ställer också stora krav på testledarens precision och handlag. Aktuell vätskebalans påverkar också resultatet och patienter med ödem får falskt för höga fettvärden p.g.a. att hudvecken innehåller mer vätska än normalt. Bioimpedansmätning mätning mot strömmen Bioelektrisk impedansmätning (BIA), baseras på förhållandet mellan olika vävnaders elektriska motstånd. Kroppens vatten har det lägsta motståndet, medan benmineraler och fetter har det högsta motståndsvärdet. Metoden kräver att man placerar elektroder på väldefinierade anatomiska punkter, vanligtvis på händer och fötter. Det finns prediktionsformler för skattning av totalvatten från BIA-värden för olika elektriska mätfrekvenser samt för extracellulärt respektive intracellulärt vatteninnehåll. Genom att anta att fettfri kroppsmassa innehåller ca. 73% vatten erhålls ett indirekt mått på kroppens sammansättning. BIA-system är enkla att handha, inte alls påfrestande för testpersonen, relativt billiga samt portabla. Metodens huvudsakliga begränsning utgörs av det starka beroendet av hur vattnet är fördelat i kroppen, vilket emellertid varierar med 19

20 Bild 1. Foto: Michael Brannäs ålder, kön, biologisk rastillhörighet och mängden kroppsfett. Kroppspletysmografi ett torrt alternativ Kroppsvolymen kan även bestämmas genom mätning av tryck-volymförhållanden i luft. Medan undervattensmätning mäter kroppsvolymen genom den undanträngda vattenmängden (water-displacement) mäter kroppspletysmografi kroppsvolymen genom den undanträngda luftvolymen (air displacement). Tekniken är inte ny, men har utvecklats till smidigare system. Nyligen kom BodPod ut på marknaden, just för sådan bestämning av kroppssammansättning (2). BodPod består av en äggformad kammare med sittplats för en person inuti (Bild 1). Ägget är av glasfiber och har en genomskinlig fönsterdel på frontluckan. Pletysmografen består av två kammare (Figur 1). Försökspersonen sitter i den främre kammaren som man går in 20 i genom frontluckan. Under mätning är passagen tät genom elektromagnetisk låsning. Den bakre kammaren innehåller mätinstrumenten, tryckgivare, ventilationssystem och andningskretsar. Tryckvariationerna inne i BodPod skapas genom ett rörligt membran Figur 1. Diagram av BodPod mellan främre och bakre kammaren som styrs av ett elektroniskt servosystem. Volymsvariationerna som skapas är lika stora (350 ml) i båda kamrarna, men har olika riktning. Tryckvariationerna som skapas genom de kända volymsvariationerna ger P 1 och V 1 och sätts in i Boyle s lag (nedan) för att räkna ut volym. Boyle s lag: P 1 xv 1 = P 2 xv 2 där P = tryck och V = volym. Boyle s lag fastställer att, under konstant temperatur (isotermal), är produkten av tryck och volym konstant, och därmed att ökad volym ger lägre tryck och vice versa. Poisson s lag P 1 /P 2 = (V 2 /V 1 ) y beskriver förhållandet mellan tryck och volym under inneslutna temperaturförändringar (adiabatiska förhållanden, dvs inget temperaturutbyte med omgiv-