i gamla ekar på Malmölandet

Transkript

1 i gamla ekar på Malmölandet Hamrakonsult och Nicklas Jansson Natur i Norrköping 1:03

2 Förord Inventeringen av vedskalbaggar på Malmölandet är klar. Resultatet blev en glädjande överraskning! Inte bara läderbaggar, rödaxlade lundknäppare och hålträdsklokrypare gömmer sig i jätteekarnas håligheter. Så mycket som 32 ovanliga arter hittades vid inventeringen. Arter som bara finns i riktigt värdefull natur. Det är ett resultat som visar att ekmiljöerna på Malmölandet hör till de finaste i länet! För att dessa arter ska kunna fortleva krävs att det alltid finns gamla håliga ekar och att området inte tillåts växa igen till skog. Det bästa är om det får fortsätta att se ut ungefär som idag, ett varierat landskap med öppna såväl som mer lundartade partier. Och att området även i framtiden betas. Markägaren, Holmen skog AB, har beslutat att värna områdets naturvärden. Det ingår nu i det europeiska nätverket för skyddad natur, Natura Läderbaggen och den rödaxlade lundknäpparen och alla vi andra kan glädjas! Låt oss fira med en utflykt till de gamla ekarna med sin mångfald av innevånare. Trevlig läsning! Vänliga hälsningar Gatu- och parkkontoret Jonas Edlund ekolog Eva Siljeholm ekolog

3 Innehållsförteckning sidhänvisning 1. Sammanfattning 3 2. Inledning 4 3. Metodik Resultat, diskussion och skötselförslag Tack Litteratur 15 Bilaga 1: Bilaga 2: Bilaga 3: Total artlista från inventeringen på Malmölandet. En jämförelse av antalet funna rödlistade vedskalbaggar knutna till ek som återfunnits vid inventeringar i Östergötlands och Örebro län. En beskrivning av några av de intressanta och rödlistade arter som hittades vid inventeringen på Malmölandet. 3

4 1. Sammanfattning Denna inventering utfördes under år 2001 av Hamra konsult AB i samarbete med Nicklas Jansson, Motala, på uppdrag av Norrköpings kommun. Syftet med inventeringen var bl.a. att öka kunskapen om den vedlevande skalbaggsfaunan knuten till de gamla ekarna och att påvisa så många av de rödlistade vedskalbaggarna som möjligt. Det undersökta området ligger ca 5 km NO om Norrköpings tätort och utgörs till största del av betade ekhagmarker. Vid insamlingen användes enbart fällor och dessa utgjordes av 9 fönsterfällor och 10 fallfällor. Totalt artbestämdes 193 skalbaggsarter, 4 myror, 1 geting, 3 nattflyn och 3 klokrypare. Av dessa var 31 skalbaggsarter och 1 klokrypare upptagna i den nya nationella rödlistan (Gärdenfors, 2000). Detta ger totalt 32 rödlistade arter i området. Dessutom hittades ytterligare 5 arter som fanns med på den förra rödlistan (Ehnström m.fl. 1993). Detta är ett glädjande starkt resultat. De ovanligaste arterna bland de funna i denna inventeringen är läderbaggen (Osmoderma eremita) ängern Globicornis rufitarsis, sexfläckig tjuvbagge (Ptinus sexpunctatus), rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus) och smalknäppare (Procraerus tibialis) och hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) som alla återfinns i hotkategoringorin "Sårbar" (VU) i rödlistan. Av de bestämda arterna konstaterades 3 vara nya arter för Östergötland. Vid en jämförelse med 55 andra ekområden i Östergötland och Örebro län, där man poängsätter de rödlistade arterna efter deras hotkategori, så hamnar Malmölandet på 2: a plats. Nu haltar jämförelsen något då antalet använda fällor var ungefär det dubbla på Malömölandet. Räknar man bort de 20 % nya arter som denna extra insats brukar ge så hamnar Malmölandet ändå i landets toppskikt. Området utgör ett mycket viktigt komplement till andra ekområden närmare Norrköping (t.ex. Händelö och Ingelstad) som också konstaterats hålla en liknande fauna. Tillsammans utgör de ett av landets absolut värdefullaste områden med avseende på eklevande skalbaggar. 2. Inledning Skalbaggarna är en mycket användbar grupp som värdemätare på ett områdes naturkvalitéer. Detta gäller framförallt skogsmiljöer, trädbevuxna hagmarker och parkmiljöer där grova träd utgör ett betydelsefullt inslag. Det undersökta området inventerades med avseende på i huvudsak vedlevande skalbaggar men även klokrypare samt några nattflyn och myror artbestämdes. 4

5 Syftet med undersökning var; att öka kunskapen om den till ek knutna vedskalbaggsfaunan i området. att påvisa så många av de rödlistade vedskalbaggarna som möjligt. att jämföra resultaten med andra områden i Östergötland men även med andra delar av landet. Rödlistade arter Artdatabanken är en för Statens Naturvårdsverk och Sveriges Lantbruksuniversitet gemensam enhet. I Artdatabankens uppgifter ingår bl.a. att bedöma arters hotstatus och upprätta listor över de arter vars framtida överlevnad inte är säkrad i Sverige, s.k. rödlistor utkom en publikation från Artdatabanken som innehåller alla rödlistade evertebrater (ryggradslösa djur) i Sverige (Ehnström m.fl., 1993), den gamla rödlistan. År 2000 utkom den nya rödlistan. Den är annorlunda genom att nya kriterier och kategorier för rödlistning har använts. Nu följer man det system som Internationella Naturvårdsunionen IUCN har presenterat för global rödlistning. De olika hotkategorierna i rödlistan EX Utdöd En art är Utdöd när det är ställt utom rimligt tvivel att den sista individen dött. RE Försvunnen En art är Försvunnen när det är ställt utom rimligt tvivel att den sista individen som är potentiellt kapabel till reproduktion inom landet har dött eller försvunnit från landet. CR Akut hotad En art tillhör kategorin Akut hotad när den löper en extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en mycket nära framtid. EN Starkt hotad En art tillhör kategorin Starkt hotad om den inte uppfyller kriterierna för akut hotad men ändå löper mycket stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en nära framtid. VU Sårbar En art tillhör kategorin Sårbar om den inte uppfyller något av kriterierna för vare sig Akut hotad eller Starkt hotad, men löper stor risk att dö ut i vilt tillstånd i ett medellångt tidsperspektiv. NT Missgynnad En art tillhör kategorin Missgynnad om den inte uppfyller något av krierierna för vare sig Akut hotad, Starkt hotad eller Sårbar, men är nära att uppfylla kriterierna för sårbar. DD Kunskapsbrist Till denna kategori förs arter om vars utbredning och/eller populationsstatus man inte har tillräckliga kunskaper för att göra sig en direkt eller indirekt bedömning av utdöenderisken. Enligt tillämpningsreglerna bör det dock finnas misstankar om att arten kan vara hotad eller t.o.m. försvunnen. 5

6 Rödlistans hotklassificering av enskilda arter speglar försvinnanderisken. Rödlistan är en nationell lista som speglar hotet utslaget på hela landet. Vid bedömningen tas ingen hänsyn till bevarande eller åtgärdsprioritet. Däremot utgör listan ett viktigt underlag, tillsammans med andra faktorer och överväganden, för sådana prioriteringar. I Sverige tar Artdatabanken tillsammans med Fauna- och Floravårdskommiteerna fram ett förslag till rödlista och Naturvårdsverket fastställer därefter den som Sveriges officiella rödlista. Kriterier För kategorierna Akut hotad, Starkt hotad och Sårbar görs bedömningen av arternas status utifrån en uppsättning av fem kriterier, kallade A-E. Kriterierna bygger på att det finns olika slags varningssignaler för att en population riskerar att dö ut: A B C D E Populationen minskar kraftigt. Populationen har ett litet utbredningsområde och minskar. Är fragmenterad eller fluktuerar extremt. Populationen är liten och minskar. Populationen är mycket liten. Populationens utdöenderisk visas genom kvantitativ analys vara påtaglig. Dessa varningssignaler, i form av kriterier baserade på A-E, tas som utgångspunkt för rödlistningsbedömningen. Varje kriterium har olika numeriska tröskelvärden för de olika kategorierna (CR-VU) och dessa värden är satta så att de så långt som är möjligt inbördes skall motsvara lika hög försvinnanderisk. Rödlistepoäng För att få en mer rättvisande bedömning än bara antalet rödlistade arter från en plats kan man ge hotkategorierna ett visst poängvärde som särskiljer de olika kategorierna. "Östgötamodellen" gav följande poäng enligt rödlistan: CR/EN= 5p, VU= 3p, NT= 1p och de som var med på gamla rödlistan men ramlat ur BT (before threatened)= 0,5 p. Trädslagets betydelse Eken Eken är när det gäller vedlevande insekter vårt artrikaste trädslag. Enbart bland vedskalbaggarna har man uppskattat att drygt 500 arter kan utvecklas i ek (se Fig. 1). Detta kan bero på att eken blir mycket gammal och kan leva mycket länge sedan det angripits av röta. Anledningen till detta är dess hårda, rötbeständiga ved och djupgående rotsystem. Detta gör att ekar ofta blir grövre än de flesta andra trädslag vilket i sig leder till att fler skalbaggsindivider kan utvecklas i ett och samma träd. Dessutom erbjuder stora träd ofta ett större utbud av olika mikrohabitat. 6

7 De övriga ädla lövträden Inget av de övriga ädla trädslagen kommer upp i ekens artrikedom. Det finns dock en hel del arter som är gemensamma för ädellövträden. Då rör det sig framförallt om arter som utvecklas i sena nedbrytningstadier av död ved och en del hålträdsarter. Generellt verkar den tidsåtgång som åtgår från första rötan till att trädet är helt ihåligt gå fortare för övriga trädslag jämfört med eken. Detta gäller speciellt för linden. Även livslängden för de övriga ädellövträden är oftast kortare än ekens. De är heller inte lika ofta brunrötade som eken. Brunrötan ger upphov till några speciella mulmtyper antal arter ek bok lind alm ask björk asp al sälg tall gran trädslag Figur 1. Antal vedlevande skalbaggsarter per trädslag. Enligt Palm (1959) m.fl. Håligheter Den kanske viktigaste företeelsen för många av våra i dag hotade vedinsekter och som framför allt uppkommer i gamla grova ädellövträd är stamhåligheterna. Håligheter uppkommer av en eller flera anledningar, förloppet startar ofta med någon slags fysisk påverkan som försvagar trädet: vindbrott, beskuggning, dränkning, beskärning, uttorkning, frysskada, brand eller barkflängning orsakat av stora djur eller människa. Detta kan leda till att en partiell försvagning på gren eller stam uppstår så att ett angrepp av insekter, svampar och bakterier på det försvagade området kan starta. Svamparna är den viktigaste nedbrytaren av ved (Käärik, 1974). Med tiden brukar kärnveden i stödjevävnaden i trädets mitt rötas, veden förbrukas av andra organismer och stammen bli ihålig. Det kan för en eks del börja före 200-årsålden och för övriga ädellövträd runt 100-årsåldern. Men träden växer vidare, livet finns i den yttre manteln av celler mellan kärnved och bark. Spillkråkan och andra hackspettar hittar röthålen och fördjupar dem till bohål. Dessa blir i regel lediga efter ett år. Då kan någon av markernas många hålbyggare flytta in: staren, kajan 7

8 och senare kattugglan. I trädens ihåligheter kan fladdermöss finna sommarvisten och skydd för sina ungar. Ekorre och mård bor också gärna i gamla hålträd. Bisvärmar kan slå sig ned i ihåliga träd och har man tur kan man få se vildbin (Apis mellifera) sila som en fin rök ur något hål eller höra den stora bålgetingens (Vespa crabro) brummande. Ekar och andra ädellövträd kan från några decennier upp till flera hundra år ge livsutrymme åt helt olika typer av djursamhällen. Detta beror på att arterna är specialiserade på olika mikrohabitat, så som t.ex.: döda grenar, bark av olika tjocklek, torr eller svampangripen ved och håligheter med mulm. Mulm kallas den till konsistensen snus- till mjöl- eller kompostliknande företeelse som ansamlas i botten av håligheten. Mulmen består av fragmenterad rötangripen ved blandat med rester av insekter och deras spillning, svamp, löv och djurbon. I stora innanrötade träd kan denna mulms volym uppgå till flera hundra liter. I mulmen utvecklas och lever en mängd olika insekter, främst skalbaggar men även en del flugor och vedmyggor samt några arter klokrypare eller s.k. pseudoskorpioner När träden dör upphör inte deras biologiska funktion. Under flera sekler tjänstgör rötter, stam och grenar som livsrum för djursamhällen som byter av varandra tills nedbrytningen av ved och bark är fullbordad. Vissa arter utnyttjar trädet under några få år medan andra lever i många sekler på samma träd. En del gamla träd är mer värdefulla för faunan, särskilt levande ekar med exponerad död ved eller håligheter med mulm (Martin 1989, Nilsson & Baranovski 1994). Hoten mot gamla ädellövträd och deras följeslagare Igenväxning Många lägre djur klarar inte av igenväxning p.g.a. lägre temperatur, ändrade fuktförhållanden m.fl. okända orsaker. Enligt Gärdenfors & Baranowski 1992 föredrar de flesta rödlistade eklevande evertebrater öppnare skogar framför slutna. Drakenberg m.fl (1994) beskriver det välkända exemplet då betesdriften upphörde i nuvarande naturreservatet Halltorps hage på Öland. Snart växte lövsly upp mellan ekarna och beskuggade deras stammar, vilket var negativt för skalbaggarna som då snabbt minskade i antal. För att bevara dessa krävs således bete eller röjning så att ekstammarna nås av solvärmen. En sluten ekskog är artfattigare på insekter än en ekhage med friställda ekar. Förutom i några enstaka fall utgör inte eken en arts hela habitat (Morris 1974). Nästan alla vedlevande evertebrater är beroende av nektar, som är deras primära energikälla, och protein som behövs för honornas äggproduktion. Därför bör det i ekhagar även finnas blommande buskar som t.ex. slån, hagtorn och nypon. Under de senaste åren har man på många håll fått upp ögonen för värdet av död ved och öppna ytor i skogarna. Även ekarna i sig som är uppvuxna i en gles öppen hage s.k. hagmarksekar men som omslutits av högt sly mår dåligt. Det första tecknet som tyder på detta är att de nedersta, ofta mycket kraftiga grenarna blir rötangripna, dör och går av. Ju skuggigare det blir och ju längre tiden går desto fler grenar dör under ifrån och till slut är bara toppgrenarna lövbeklädda. Ofta 8

9 lossnar hela barkstycken från de delar av stammen som dött. Eken får brist på energi, kanske också på näring p.g.a. rotkonkurrens och kan inte försvara sig mot de aggressiva rötsvampar som trivs i den allt fuktigare miljön kring eken. En utdragen process som är mycket viktig för många vedlevande organismer och som i normala fall skulle ha tagit år kan nu vara över på år (Jansson & Antonsson 1995). Nedhuggning och städning Efter ädellövskogslagens tillkomst bromsades minskningen av ädellövbeståndet i landet. För de organismer som är beroende av gamla träd med ihåligheter och döda grenar, både på träden och på marken, var dock denna lag verkningslös. Detta beror på att träden sällan hinner bli så gamla att de blir intressanta för t.ex. vedlevande insekter och svampar innan de avverkas. Ädellövskogsskötseln syftar oftast till att få ett lämpligt antal grova, raka, kvistfria stammar väl fördelade på markytan. Av någon anledning som troligtvis bottnar i okunskap fäller man ofta vid avverkningar även halvt bortrötade och helt döda träd som rimligtvis måste vara helt utan ekonomiskt värde, men som för många vedlevande insekter och andra är helt oersättliga (Berg 1920, Martin 1989). Andra hot är olika företeelser i skötseln av gamla träd t.ex. i parker. Denna skötsel går ut på att man sågar bort alla döda grenar i trädkronorna och städar bort döda grenar som ramlat ner från träden eller till och med cementerar igen ihåligheterna. Detta minskar antalet lämpliga mikrohabitat och gör därmed områdena mindre värdefulla för insekterna. Fragmentering I den mer eller mindre kontinuerliga urskogen med sydliga lövträd, dominerade småskalig störning i form av vindfällning och enstaka grova träds död genom svamp- och insektsangrepp. Denna störningsregim har medfört att den naturliga selektionen har gynnat arter med kort spridning. I nutidens landskap, med unga och fragmenterade skogar, missgynnas svårspridda arter som är beroende av gamla träd. Dessa arter förekommer därför oftast som små reliktpopulationer, bl.a. i vissa ålderdomliga kulturlandskap. Det är dessa populationer som naturvården måste utgå från vid återskapandet av livskraftiga populationer av de hotade och hänsynskrävande arterna. Det är ganska vanligt med områden där antalet gamla träd är farligt få och det inte finns några efterföljare (generationsglapp) t.ex. Halltorps hage på Öland. Den extrema specialiseringen hos många gammelskogsarter i kombination med att de sällan flyger, gör att många av de isolerade nya skogarna aldrig kommer att bli koloniserade. Speight (1989) nämner exempel på skogsområden i Europa som etablerats de sista 300 åren och som innehåller åriga träd men där det fattas många av de vedlevande arterna och skyller detta på för långa distanser mellan de få områden som håller en ursprunglig fauna. Liknande iaktagelser har gjorts i Sverige av bl.a. Nilsson & Baranowski (1995). Majoriteten av de vedlevande skalbaggarna har funktionella flygvingar och ska kunna flyga över långa distanser och på så sätt sprida sig. Man har dock upptäckt att många av de i Skottland på 1900-talet nyetablerade ekskogarna saknar många av de vedlevande skalbaggarna. Man diskuterar om det beror på att dessa skalbaggar endast tycks flyga i varmt, 9

10 fuktigt och vindstilla väder och att dessa dagar är mycket sällsynta på dessa breddgrader (Crowson 1961). Som många författare dock påpekar vet man ännu för lite om spridningsförmågan hos dessa skalbaggar (Nilsson & Baranowski 1994, Ahnlund 1995). En studie på läderbaggen (Osmoderma eremita) visade att väldigt få individer flyttade sig till ett nytt träd och den längsta förflyttningen som konstaterades var omkring 200m (Ranius & Hedin, 2001). Det finns teoretiska skäl till att faunan inte skulle sprida sig långa sträckor. Håligheter i träd utgör en mycket stabil miljö, som kanske kan vara en lämplig miljö för hålträdsskalbaggar i mer än hundra år. Då är det en bättre strategi för en skalbagge att lägga äggen i samma träd den själv kläckts ur än att försöka söka upp ett annat lämpligt träd (Martin 1989). Endast när trädet faller eller dör var det bättre att flyga iväg och leta efter ett nytt hålträd (Nilsson & Baranowski 1994). Skälet till att många exklusiva arter fortfarande finns kvar i isolerade och areellt begränsade naturskogar, omgivna av ett intensivt utnyttjat kulturlandskap, är att de ekologiska processer som leder till populationers utdöende kan vara mycket långsamma. Med ö-biogeografisk terminologi kan man säga att isolaten inte uppnått sin nya lägre jämviktsnivå vad gäller artrikedom (Liljelund mfl 1992). 3. Metodik Då de flesta skalbaggsarter kan flyga fångas de lättast med en typ av fällor som kallas fönsterfällor eller barriärfällor. Den använda modellen består av en genomskinlig plastskiva (60x35 cm) som det hänger en vanna under (figur 2a). Vannan utgörs av en vanlig limpform av aluminium. Vannan är fylld med en konserverande vätska som är en blandning av glykol och vatten samt lite diskmedel för att eliminera ytspänningen och lite T-röd för att vätskan ska smaka illa för större djur och människor. Fönsterfällorna fångar insekter från två håll, genom att dessa flyger på plastskivan och faller ner i vannan. I den typ av miljöer som de undersökta, med grova ihåliga lövträd, har det visat sig att flera arter är väldigt tröga och inte flyger omkring så mycket. Dessa arter utvecklas ofta i ihåligheterna och då denna miljö är ganska stabil och innehar lämpligt substrat i ibland upp till 100 år finns det inte så stor anledning för honorna att leta efter nya äggläggningsplatser. För att fånga dessa arter måste man använda sig av en typ av fällor som arbetar inuti håligheterna och fångar de djur som kryper omkring på mulmytan (mulm = trämjöl i ihåliga träd ofta blandat med löv, mycel-, fågelbo- och insektsrester). Dessa fällor som kallas fallfällor utgörs av små plastburkar halvfyllda med den ovan beskrivna vätskan. Dessa placeras med mynningen i nivå med mulmytan (Figur 2b). Vid en undersökning av 17 olika områden i eklandskapet söder om Linköping där 5 st fönsterfällor och 5 st fallfällor användes i varje område visade det sig att i snitt 6 fler rödlistade arter hittades tack vare fallfällorna. Dessa utgjorde i snitt ca 30 % av alla de funna rödlistade arterna på varje område (Jansson & Antonsson, 1995). Då de olika arterna oftast bara är fullbildade och aktiva några veckor vardera under säsongen så måste fällorna hänga ute från omkring mitten av april till i början av september för att man skall kunna fånga in så stor del som möjligt av artstocken i ett område. Vid studier under en säsong av fönsterfällornas fångsteffektivitet (Jansson & Antonsson, 1995) tyder resultat på att 10

11 man m.h.a fönsterfällor (den genomskinliga plastskivan 40x30 cm) fångar in % av arterna i ett område som är 2-4 ha stort. Figur 2. De två använda fälltyperna, fönsterfälla och fallfälla i ihåligt träd. Fällorna i denna undersökning bestod av 9 fönsterfällor och 10 fallfällor. De placerades ut den 10:e maj och monterades ned den 30:e augusti Fällorna satt placerade i gamla ekar i de områden som är inringade med vit linje i Figur 4. Undersökningsområdet Det undersökta området ligger ca 5 km NO om Norrköpings tätort. Området utgörs av flera stora mer eller mindre bergiga kullar med ek. Många ekar står magert och är ej så grova medan det även finns ekar som står lite bördigare och då blivit över 1 m i brösthöjdsdiameter. En stor andel av de gamla ekarna har någon form av röta eller hålighet. Ekar i alla stadier finns representerade men tillgången på yngre ek är något svag. Större delen av det undersökta området betas av nöt. 11

12 N W E S meter Figur 3. Den undersökta lokalens läge utanför Norrköpings stad (svarta ringen). Skala 1: N W E S meter Figur 4. De utplacerade fällorna satt på och i gamla ihåliga ekar i de inringade (vit linje) områdena. 12

13 4. Resultat och diskussion Totalt artbestämdes 191 skalbaggsarter, 4 myror, 1 geting, 3 nattflyn och 3 klokrypare. Av dessa var 31 skalbaggsarter och en klokrypare upptagna i den nya nationella "rödlistan" (Gärdenfors, 2000). Detta ger totalt 32 funna rödlistade arter. Dessutom hittades ytterligare 5 arter som fanns med på den förra rödlistan (Ehnström m.fl. 1993). Detta är ett mycket glädjande starkt resultat. Tabell 1. Rödlistade småkryp funna vid inventeringen av vedskalbaggsfaunan kring gamla ekar på Malmölandet utanför Norrköping Artlista Ordning Familj Artnamn Kat.nr Hk fönsterfällor fallfällor Skalbaggar Histeridae (Stumpbaggar) Plegaderus caesus NT 1 1 Catopidae (Åtelbaggar) Nemadus colonoides NT 1 1 Staphylinidae (Kortvingar) Velleius dilatatus VU 1 Hapalaraea vilis VU 1 Oxypoda arborea NT 1 Haploglossa gentilis 1781 NT 1 1 Scirtidae Prionocyphon serricornis NT 1 1 Scarabaeidae (Bladhorningar) Liocola marmorata VU 1 1 Osmoderma eremita VU 1 Elateridae (Knäppare) Calambus bipustulatus VU 1 Procraerus tibialis VU 1 Ampedus cardinalis VU 1 1 Dermestidae (Ängrar) Globicornis rufitarsis VU 1 Ptinidae (Tjuvbaggar) Ptinus sexpunctatus VU 1 Anobiidae (Trägnagare) Gastrallus immarginatus NT 1 Dorcatoma flavicornis NT 1 1 Dorcatoma robusta Lymexylidae (Varvsflugor) Lymexylon navale VU 1 Trogositidae (Mörkbaggar) Grynocharis oblonga VU 1 Nitidulidae (Glansbaggar) Epuraea guttata 2746 NT 1 Cryptarcha undata 2835 NT 1 Rhizophagidae (Barkglansbaggar) Rhizophagus cribratus Cryptophagidae (Fuktbaggar) Cryptophagus populi Cryptophagus micaceus NT 1 1 Cryptophagus confusus NT 1 Cisidae (Trädsvampbaggar) Ennearthron laricinum NT 1 Mycetophaidae (Vedsvampbaggar) Mycetophagus piceus NT 1 1 Euglenidae (Ögonbaggar) Euglenes oculatus NT 1 1 Tenebrionidae (Svartbaggar) Allecula morio VU 1 1 Prionychus ater Pseudocistela ceramboides Mycetochara axillaris NT 1 Scraptiidae (Spolbaggar) Scraptia fuscula NT 1 1 Melandryidae (Brunbaggar) Hallomenus axillaris 3458 NT 1 Chrysomelidae (bladbaggar) Aphtona euphorbie NT 1 Scolytidae (Barkborrar) Xyleborinus saxesenii NT 1 1 Steklar Formicidae (Myror) Lasius brunneus Vespidae (Sociala getingar) Vespa crabro 2 1 Fjärilar Noctuidae (Nattflyn) Catocala sponsa 4 1 Klokrypare Pseudoscorpionida Anthrenochernes stellae 2 VU 1 1 Antal rödlistade:

14 Vid en jämförelse med 55 andra ekområden i Östergötland och Örebro län, där man poängsätter de rödlistade arterna efter deras hotkategori, så hamnar Malmölandet på 2: a plats (bilaga 2). Nu haltar jämförelsen något då antalet använda fällor var ungefär det dubbla på Malmölandet. Räknar man bort de 20 % nya arter som denna insats brukar ge så hamnar Malmölandet ändå i toppskiktet, i sällskap med lokaler som Bjärka Säby, Sturefors och Brokind i eklandskapet söder om Linköping. De finaste och ovanligaste arterna bland de funna i denna inventeringen är läderbaggen (Osmoderma eremita) ängern Globicornis rufitarsis, sexfläckig tjuvbagge (Ptinus sexpunctatus), rödaxlad lundknäppare (Calambus bipustulatus), smalknäppare (Procraerus tibialis) och hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stella)e som alla återfinns i hotkagorin Sårbar (VU). Närvaron av bålgetingkortvingen (Velleius dilatatus) och bålgetingfuktbaggen (Cryptophagus micaseus) skvallrar om att bålgetingen har ett starkt fäste i trakten. Värt att nämna är den bruna trädmyran Lasius brunneus starka förekomst i de undersökta träden. Denna myra kan ha en mängd olika små skalbaggsarter s.k. myrgäster i sina bon. Här hittades tyvärr dock ingen av de ovanligare specialisterna. Av de bestämda arterna konstaterades 3 vara nya arter för Östergötland. Att barkborren Xeleborinus saxesenii inte hittats i Janssons tidigare inventeringar beror nog troligen på att barkborrarna oftast ej artbestämts. Tabell 2. Arter nya för Östergötland (enligt Lundberg, 1995) som erhölls vid en inventering av vedskalbaggar kring gamla ekar på Malmölandet utanför Norrköping Artnamn Kat.nr Hk Anm 1fö 2fö 3fö 4fö 4fa 5fö 6fö 6fa 7fö fa fa fa fa fa 8fa 9fö fa fa 8fö Trixagus duvali 2492 NY 1 Ennearthron laricinum NT NY 1 Xyleborinus saxesenii NT NY Sammanfattningsvis kan man konstatera att Malmölandets ekar håller mycket hög klass med avseende på hotade vedskalbaggar och med sitt stora antal ekar och relativt sett välskötta marker så finns stora förutsättningar att bevara denna fauna för framtida generationer. Området utgör ett mycket viktigt komplement till de andra ekområden närmare Norrköping (t.ex. Händelö och Ingelstad) som också konstaterats hålla en liknande fauna. Tillsammans utgör de ett av landets värdefullaste områden med avseende på eklevande skalbaggar 5. Tack Ett stort tack vill vi framföra till följande personer: Rickard Andersson, Höör, Mikael Sörensson, Lund och Stig Lundberg, Luleå för bestämning av en del svårbestämda skalbaggsfamiljer och Stanislav Snäll, Tumba som bestämt klokryparna. 14

15 6. Litteratur *Ehnström, B., Gärdenfors, U. & Lindelöw, Å Rödlistade evertebrater i Sverige. Databanken för hotade arter. SLU. Uppsala. *Gärdenfors, U. M.fl Rödlistade arter i Sverige Artdatabanken. Uppsala. *Jansson, N Vedskalbaggsfaunan i tre ekområden i Norrköping. Natur i Norrköping 1:96. Tekniska kontoret. Norrköpings kommun. *Jansson, N Vedskalbaggsfaunan i några ekhagar i Kungsör. Länsstyrelsen Västmanlands län. *Jansson, N Vedskalbaggar i Motala tätort. Natur i Motala 1997:1. Motala kommun. *Jansson, N Vedskalbaggsfaunan i två ek-områden i Örebro län. Länsstyrelsen Örebro län. *Jansson, N Vedskalbaggar i två områden med gamla ekar i Norrköpings kommun. Natur i Norrköping 2:97. Park- och naturkontoret, Norrköpings kommun. *Jansson, N Vedskalbaggsfaunan i sex områden med gamla ädellövträd i Örebro län. Länsstyrelsen Örebro län. *Jansson, N Miljöövervakning av biotoper med gamla ekar i Östergötland. Länsstyrelsen Östergötland. 1998:1. *Jansson, N Vedskalbaggsfaunan kring gamla ekar på militära övningsfältet söder om Linköping i Östergötlands län. Länsstyrelsen Östergötland, 1998:5. *Jansson, N. Antonsson, K Eklandskapet som miljöövervakningsobjekt. Metodutveckling på uppdrag av Naturvårdsverket. Länsstyrelsen i Östergötland. *Lundberg, S Catalogus Coleopterum Sueciae. Naturhistoriska riksmuséet. Stockholm. *Palm, T Die holz- und Rindenkäfer der Süd- und Mittelschwedischen Laubbaüme. Oposc. Ent. Suppl.XVI. 15

16 Artlista från vedinsektsinventering kring gamla träd i Malmölandet Norrköping Bilaga 1 Kat.nr = numrering enligt Lundberg 1995, Hk =hotkategori enligt Ehnström m.fl Inventeringen utförd 2001 av Nicklas Jansson, Motala på uppdrag av Hamra konsult. Tömningsdatum: 13/6, 15/7, 30/8 Artlista Ordning Familj Artnamn Kat.nr Hk Hk Anm Antal individer Skalbaggar Carabidae (Jordlöpare) Dromius agilis Dromius 4-maculatus Helophoridae Helophorus brevipalpis Histeridae (Stumpbaggar) Plegaderus caesus NT 3 Gnathoncus nannetensis Gnathoncus buyssoni Dendrophilus corticalis Paromalus flavicornis Margarinotus merdarius Ptiliidae (Fjädervingar) Acrotrichis cognata Acrotrichis insularis Acrotrichis fascicularis Leiodidae (Mycelbaggar) Anisotoma humeralis Agathidium seminulum Catopidae (Åtelbaggar) Nemadus colonoides NT 5 Scydmaenidae (Glattbaggar) Stenichnus godartii Stenichnus collaris Scydmaenus hellwigii Silphidae (Asbaggar) Dendroxena 4-maculata Staphylinidae (Kortvingar) Philonthus subuliformis Velleius dilatatus VU 11 Quedius mesomelinus Quedius maurus Quedius cruentus Quedius brevicornis Quedius tenellus Quedius scitus Quedius xanthopus Xantholinus linearis Atrecus affinis Lathrobium elongatum Bibloporus bicolor Euplectus nanus Euplectus piceus Euplectus punctatus Euplectus karsteni Batrisodes venustus Hapalarea melanocephala Hapalaraea ioptera Hapalaraea vilis VU 3 Xylodromus brunneipennis Anthobium atrocephalum Scaphisoma agaricinum Carpelimus bilinearis Carpelimus rivularis Carpelimus corticinus

17 Carpelimus gracilis Oxytelus sculptus Platystethus arenarius Lordithon lunulatus Tachyporus nitidulus Tachyporus chrysomelinus Tachinus laticollis Aleochara inconspicua Aleochara sparsa Oxypoda umbrata Oxypoda arborea NT 1 Oxypoda annularis Calodera aethiops Haploglossa gentilis 1781 NT 3 Haploglossa villosula Haploglossa marginalis Phloeopara testacea Phloeopara corticalis Dochmonota clancula Aloconota gregaria Mycetota laticollis Mycota fungi Atheta basicornis Atheta crassicornis Atheta euryptera Atheta nigricornis Amischa analis Amischa bifoveolata Thamiraea cinnamomea Leptusa norvegica Leptusa pulchella Placusa tachyporoides Scirtidae (Mjubaggar) Microchara testacea Cyphon palustris Cyphon phragmiteticola Cyphon punctipennis Cyphon padi Prionocyphon serricornis NT 9 Scarabaeidae (Bladhorningar) Serica brunnea Liocola marmorata VU 70 Cetonia cuprea Osmoderma eremita VU 2 Elateridae (Knäppare) Athous vittatus Athous haemorrhoidalis Athous subfuscus Calambus bipustulatus VU 2 Procraerus tibialis VU 3 Ampedus pomorum Ampedus balteatus Ampedus cardinalis VU 2 Melanotus villosus Melanothus castanipes Dalopius marginatus Eucnemidae Trixagus carinifrons Trixagus duvali 2492 NY 1 Buprestidae (Praktbaggar) Agrilus sulcicollis

18 Dermestidae (Ängrar) Attagenus pellio Globicornis rufitarsis VU 2 Megatoma undata Ctesias serra Ptinidae (Tjuvbaggar) Ptinus sexpunctatus VU 1 Ptinus rufipes Ptinus fur Ptinus subpilosus Anobiidae (Trägnagare) Hedobia imperalis Xestobium rufovillosum Gastrallus immarginatus NT 4 Anobium nitidum Dorcatoma flavicornis NT 49 Dorcatoma chrysomelina Dorcatoma punctulata Dorcatoma robusta Lymexylidae (Varvsflugor) Holocoetes dermestoides Lymexylon navale VU 4 Trogositidae (Mörkbaggar) Grynocharis oblonga VU fragment Melyridae (Borstbaggar) Dasytes cyanus Malachius bipustulatus Nitidulidae (Glansbaggar) Kateretes pedicularius Epuraea guttata 2746 NT 54 Epuraea biguttata Epuraea rufomarginata Meligethes aeneus Soronia grisea Cryptarcha strigata Cryptarcha undata 2835 NT 53 Glischrochilus hortensis Rhizophagus bipustulatus Rhizophagus cribratus Cryptophagidae (Fuktbaggar) Cryptophagus badius Cryptophagus populi Cryptophagus micaceus NT 15 Cryptophagus confusus NT 2 Cryptophagus dentatus Cryptophagus scanicus Atomaria morio Atomaria turgida Atomaria testacea Erotylidae (Trädsvampbaggar) Triplax aenea Triplax russica Dacne bipustulata Cerylonidae (Gångbaggar) Cerylon histeroides Cerylon ferrugineum Coccinellidae (Nyckelpigor) Exochamus 4-pustulatus Halyzia sedecimguttata Latridiidae (Mögelbaggar) Latridius hirtus Latridius nidicola Enicmus fungicola Enicmus rugosus Enicmus testaceus Dienorella elongata Stephostethus lardarius Aridius nodifer

19 Corticaria longicollis Corticarina gibbosa Salpingidae (Trädbasbaggar) Salpingus planirostris Salpingus ruficollis Cisidae (Trädsvampbaggar) Enearthron laricinum Orthocis alni Orthocis vestitus Mycetophaidae (VedsvampbaggarLittargus connexus Mycetophagus piceus NT 11 Mycetophagus multipunctatus Euglenidae (Ögonbaggar) Euglenes oculatus NT 14 Tenebrionidae (Svartbaggar) Diaperis boleti Allecula morio VU 17 Prionychus ater Pseudocistela ceramboides Mycetochara flavipes Mycetochara axillaris NT 2 Mycetochara linearis Scraptiidae (Spolbaggar) Scraptia fuscula NT 29 Anaspidae (Ristbaggar) Anaspis frontalis Anaspis thoracica Anaspis rufilabris Mordellidae (Tornbaggar) Tomoxia bucephala Melandryidae (Brunbaggar) Hallomenus axillaris Orchesia undulata Cerambycidae (Långhorningar) Alosterna tabacicolor Anoplodera maculicornis Phymatodes testaceus Chrysomelidae (bladbaggar) Aphtona euphorbie NT 1 Chaetocnema concinna Scolytidae (Barkborrar) Scolytus intricatus Dryocoetes villosus Xyleborus dispar Xyleborinus saxesenii NT NY 44 Steklar Formicidae (Myror) Lasius brunneus 2 >100 Lasius niger >100 Formica "rufa" grp >100 Myrmica sp 24 Vespidae (Sociala getingar) Vespa crabro 2 6 Fjärilar Noctuidae (Nattflyn) Catocala sponsa 4 1 Catocala promissa 1 Catocala fraxini 3 Klokrypare Pseudoscorpionida Dinocheiriss panzeri 6 Anthrenochernes stellae 2 Chernes cimicoides 2 Antal bestämda skalbaggsarter: 191

20 Bilaga Hjorth-Norra, Linköping Malmölandet, Norrköping Händelö, Norrköping Brokind, Linköping Garnisonen, Linköping Harsbo, Valdemarsvik Hjorth-Syd, Linköping Mårstorp, Linköping Moricsala, Lettland Norrkrog, Norrköping Orräng-2, Åtvidaberg Sturef-NR-Syd, Linköping Labbenäs; Linköping Skaggebo, Linköping Sätra-Hump, Linköping Bjärka-fotbollsp, Linköping Bråborg, Norrköping Bjärka-äng, Linköping SturefNR-N, Linköping Nalaviberg, Örebro Hackvad, Örebro Sundsbro, Linköping Orräng-3, Linköping Norsholm, Norrköping Solberga, Mjölby Gunnarsbo; Linköping Lånvassudde-V, Linköping Orräng-1, Åtvidaberg Omberg-Norr, Ödeshög Segersjö, Örebro Skävesund, Örebro Odensvi, Örebro Geråsen, Örebro Långvassu-Ö, Linköping Ö-Ed, Valdemarsvik Ullavi, Örebro Äsplunda, Örebro Trysstorp, Örebro Sörön, Örebro Bystad, Örebro Hovetorp, Linköping Brobytorp, Örebro Edsberga, Linköping Kristberg, Motala Ruda, Motala Norrängsbacken, Örebro Skenäs, Norrköping Styvinge, Linköping Omberg-syd, Ödeshög Ekeberg, Örebro Lagnebrunna, Boxholm Snavlunda, Örebro St.Mellösa, Örebro Godegård, Motala Strandvillan, Örebro

21 BILAGA 3 En beskrivning av några av de intressanta och rödlistade arterna som hittades vid inventeringen av gamla ekar på Malmölandet utanför Norrköping år 2001: Velleius dilatatus (VU) som kallas bålgetingkortvinge på svenska är en av våra största kortvingar (25mm). Arten är kolsvart. Lever kring bålgetingens bo och utvecklas därför oftast i ihåliga ädellövträd. Både larv och vuxen skalbagge lever arten som rovdjur på andra mindre insekter eller deras larver. Arten är funnen i större delen av länet där det finns gott om ihåliga träd och bålgeting. Hapalaraea vilis (VU) tillhör också familjen kortvingar. Arten är brunaktig och ca 3 mm lång Utvecklingen sker i anslutning till ihåligheter på gamla ädellövträd, framför allt ek. Arten är ovanlig och är i länet endast funnen på ca 10 platser. Liocola marmorata (VU) kallas brun guldbagge på svenska. Den är blankt brungrön med vita prickar och ca 25 mm. Den utvecklas i ihåliga ekar där larven gnager i sig den rötade veden. Arten har ett starkt fäste i länet och återfinns på de flesta lokaler med många hålekar men verkar saknas i de västra och nordliga delarna.

22 Osmoderma eremita (VU) som kallas läderbagge på svenska tillhör familjen bladhorningar. Arten utvecklas i ihåliga ädellövträd, framförallt ek. Arten verkar vara en av de mer svårspridda arterna i denna miljö och en art som drabbas hårt vid fragmantering av ekmiljöer. Skalbaggen utsöndrar en sötaktig doft som kan kännas på flera meters avstånd. I Östergötland finns arten på de flesta platser med rikligt med gamla ihåliga ekar men saknas dock i den nordvästra delen. Calambus bipustulatus (VU) tillhör familjen knäppare. Arten är brunsvart med en gul fläck på vardera skuldran. Utvecklingen sker under mossig bark på grova grenar. Larven prederar på andra larver. Är en ovanlig art som är spridd men som bara funnen på enstaka platser i hela länet utom i norr. Är ej avbildad i rapporten. Procraerus tibialis (VU) är en liten smal blanksvart knäppare (ca 6 mm). Den utvecklas i rötad ekved i grova ihåliga ekar och man tror att den delvis lever där som rovdjur på andra skalbaggars larver. Den är spridd i större delen av länet men hittas oftast bara i finare ekområden och verkar saknas i den nordvästra delen. Arten är snarlik det avbildade djuret. Ampedus cardinalis (VU) är en 12 mm lång knäppare med vackert röda täckvingar. Den utvecklas liksom läderbaggen i brunrötad ekved i grova ihåliga ekar och man tror att den delvis lever där som rovdjur på andra skalbaggars larver. Arten är spridd i hela länet utom de nordvästra delen. Globicornis rufitarsis (VU) är en liten (2mm) svart bagge som tillhör familjen ängrar (Dermestidae). Den lever troligen som dess släktingar på fragment efter andra insekter eller rester efter andra döda djur. Arten verkar främst vara knuten till gamla ihåliga ekar. Den är en ovanlig art och är i sin utbredning i länet koncentrerad till en båge från Kisa, upptill Linköping, Norrköping och ut mot södra Söderköpings skärgård. 2

23 Ptinus sexpunctatus (VU) eller sexfläckig tjuvbagge som den heter på svenska. Arten är brun med gräddvita fläckar på halssköld och täckvingar. Arten utvecklas i gångarna efter andra vedlevande insekter och gärna gaddsteklars bon. Arten är ovanlig och är i länet oftast funnen kring gamla ekar. Den är funnen i eklandskapet söder Linköping men har annars en östlig utbredning i hela landet. Lymexylon navale (VU) eller skeppsvarvsflugan som den heter på svenska. Namnet har den fått p.g.a. den under de tider då man byggde ekskepp var en skadegörare på det färska ektimret. Dess larv åstakommer små gångar i veden och förmodligen höll inte båtarna tätt efter dessa angrepp. Under modern tid har arten blivit mycket ovanlig och har svårt att hitta lämpliga utvecklingsplatser då inte många lokaler producerar tillräcklig mängd nydött grovt ektimmer för att vidmakthålla en livskraftig population på lång sikt. Arten verkar i länet vara koncentrerad till ekområdena i Linköping, Åtvidaberg, Norrköping och Söderköping. Grynocharis oblonga (VU) kallas för avlång flatbagge på svenska. Den är mörkt brun och ca 6 mm lång. Den lever bl.a. i håligheter med vitrötad ved i framförallt gamla ädellövträd men även torra lågor av tall. Arten är funnen i större delen av länet. Djuret avbildat av Vesa Jussila. Allecula morio (VU) kallas för gulbent kamklobagge. Den är ca 8 mm och är brunsvart med brungula ben. Arten utvecklas i rötad ved i ihåliga ekar. Arten är funnen på de flesta platser i länet med gott om gamla ihåliga ekar. 3

24 Anthrenochernes stellae (VU) som heter hålträdsklokrypare på svenska är ca 2,5 mm och lever i och på mulmen i grova ihåliga ekar. Ett intressant beteende som klokryparna har visat sig ha är att de liftar med flygande insekter för att komma till nya håligheter. Detta liftande kallas foresi. Arten är ovanlig och är bara funnen på en handfull lokaler i länet. 4

25 Rapportsserien "NATUR I NORRKÖPING" Serien omfattar även nedanstående utgåvor. De kan beställas från Gatu- och parkkontoret, Norrköpings kommun, :92 Bärsjöskogen - dokumentation och förslag till skydd Claes Svedlindh, Tomas Fasth, Dan Olofsson och Tommy Tyrberg 1:93 Inventering av tickor i utvalda skogsområden i Norrköpings kommun Dan Olofsson, Svenska Ticksällskapet 2:93 Fågelinventering av ekskogen vid Vilhelmsberg Tommy Tyrberg 3:93 Fågelinventeringar vid Stora Runken, Landsjön, Övre och Nedre Sundet samt Sjöängen 1991 Göran Andersson, Göran Liljedahl, Robert Svensson, Juhani Vuorinen och Johan Zimmerman 4:93 Fågelinventeringar vid Stora Roten, Viksjön och Hampsjön i Kolmården 1991 Göran Liljedahl och Robert Svensson 1:94 Naturinventering av skogsmarken sydväst om Bårlejasjön Anders Tingvall och Niklas Jansson 2:94 Getåravinen - skoglig skötselplan med naturvärdesinventering Kristian Svedberg, Magnus Wadstein och Kennert Lindkvist 3:94 Ringstad mosse - Inventering av fågelliv och kärlväxtflora 1993 Hans Fält 4:94 Åtgärdsprogram för havsöringvatten i Norrköpings kommun Björn Tengelin 5:94 Naturinventering av Kvillingeförkastningen Pia Kersna, Anders Tingvall, John Nilsson och Niklas Jansson 6:94 Fladdermusinventering i Norrköpings kommun 1994 John Askling och Håkan Ignell 1:95 Inventering av tätortsnära natur i Norrköping Jens Johannesson 2:95 Naturinventering av Djurön John Askling och Håkan Ignell

26 3:95 Slätbakenförkastningen Jens Johannesson 4:95 Kartläggning av dammar kring Norrköpings tätort Karin Olsson 1:96 Vedskalbaggsfaunan i tre ekområden i Norrköping Nicklas Jansson 2:96 Naturinventering av 75 sjöar i Norrköpings kommun Jonas Edlund 3:96 Fjärilsfaunan i Norrköping (Ingelsta, Skriketorp, Marmorbruket, Kolmårdsbranten) Vesa Jussila 1:97 Nedre Glottern - en titt under ytan - Jonas Edlund 2:97 Vedskalbaggar i två ekområden, Norrkrog och Norsholm Nicklas Jansson 1:98 Bråvikenförkastningen, inom Norrköpings kommun Jens Johannesson 1:99 Sumpskogsinventering i Kolmården Mikael Hagström 2:99 Skalbaggar - brandområdet i Glotternskogens naturreservat Nicklas Jansson 1:02 Grunda vegetationsklädda bottnar i Jonsbergs skärgård Jonas Edlund och Eva Siljeholm 2:02 Död ved i Glotternskogen Annelie Gustafsson 1:03 Vedskalbaggsfaunan kring gamla ekar på Malmölandet Nicklas Jansson