Betydelsen av hemlikhet och hemkänsla i institutionellt boende

Transkript

1 Betydelsen av hemlikhet och hemkänsla i institutionellt boende Arkitekturskolan KTH vt 2009 Arkitekt Li Liljeberg SAR/MSA BSK Arkitekter AB Handledare: Jonas E Andersson Examinator: Magnus Rönn 1

2 Abstract I mitt arbete som arkitekt har jag många gånger stött på begreppen hemlikhet och hemkänsla. Just då har jag inte reflekterat över deras egentliga betydelse, utan sett dem som olika ord för ett begrepp: en miljö som påminner om ett hem. Det är också så de vanligen används i arkitektarbetet, som två likvärdiga ord som representerar samma sak. Syftet med den här artikeln är att undersöka begreppen hemkänsla och hemlikhet inom olika typer av institutionellt boende. Jag tänker i första hand på äldreboenden (den särskilda boendeformen) men även på andra miljöer där människor vistas mer eller mindre frivilligt, till exempel psykiatri- och anstaltsmiljöer. Jag kommer att försöka definiera och jämföra begreppen hemkänsla och hemlikhet samt genom studiebesök på ett äldreboende även testa min teori i praktiken. Genom min arkitekturutbildning och min praktiska yrkesverksamhet har jag utvecklat en arkitekturteori. Teorin bygger på tre nivåer i gestaltninsprocessen som är avgörande för hur man upplever sitt hem. Nivåerna spelar var och en en viktig roll för hur man identifierar sig med sitt hem. Den första nivån, platsen, är det geografiska läget och sammanhanget som boendet förhåller sig till. Med den andra nivån; bostaden, avses typ av boendeform, dvs lägenhet eller villa eller något annat. För ett äldreboende menar jag hur lägenheterna förhåller sig till varandra och till andra rum eller aktiviteter. Den sista nivån är inredningen, som är den privata sfären och det man själv kontrollerar. Det utgörs av personliga tillägg som ger rummen karaktär. Jag har testat teorin genom ett studiebesök på ett äldreboende i Järfälla kommun. Jag använde en speciell undersöknings-metod för att dokumentera den fysiska miljön. Min utvärdering av äldreboendet utgår från de tre faktorerna som enligt min teoari avgör hur man uppfattar sitt hem och upplever hemkänsla. På så vis ger studiebesöket grund för följande slutsatser. Platsen; Jag upplevde placeringen av boendet perifert från centrumaktiviteter och kommunikationer. Eftersom det ligger uppe på en höjd är det tveksamt om de äldre kan ta några längre promenader i området eftersom det blir en brant backe hem. Närmiljön präglades av miljonprogrambebyggelse med storskaliga byggnader. Det känns svårt att tro att särskilt många på boendet upplevde en stark koppling till denna plats och struktur. Bostaden; Boendegruppen var en typisk institutionsflygel från 1960-talet, organiserad med en central korridor med rum på båda sidorna. Det fanns inga direkta ljusinsläpp in till korridoren och det dagsljus som eventuellt nådde in var svagt. Denna rumsorganisation är den direkta motsatsen till hur man planerar en bostad. Inredningen; Möblering och kuriosa skiftade mycket mellan de olika hyresgästerna eftersom det var deras anhöriga som ansvarade för inredningen. 2

3 Inledning En äldre dam från Ljungby berättar på temat boende, att hon flyttat med sin man till Ljungby för 40 år sedan. Själv var hon från Skåne men hon hade aldrig känt sig hemma i småländska Ljungby. Nu när maken hade gått bort upplevde hon en stor rotlöshet, trots att hennes hem varit i Ljungby under större delen av sitt liv. I mitt arbete som praktiserande arkitekt med fokus på vårdande rum, har jag många gånger stött på begreppen hemlikhet och hemkänsla. Då har jag inte reflekterat över begreppen utan rakt av köpt den enkla tolkningen en miljö som påminner om ett hem. När jag sedan börjar fundera på vad hemlikhet och hemkänsla egentligen står för, har en ocean av tolkningar öppnats. För att kunna definiera begreppen bör man stanna till vid ordet hem. Etymologiskt har det samma ursprung som ordet bostad, en plats eller byggnad att bebo. Däremot skulle jag vilja påstå att det är stor skillnad på bostad och hem. Min tolkning är att en bostad flyttar man till men ett hem skapar man. När man sedan har ett hem, gäller det att identifiera sig med hemmet för att hemkänsla ska kunna uppstå. Det finns naturligtvis lika många tankar om hemmet som begrepp som det finns olika individer. Begreppen hemlikhet och hemkänsla Utgångspunkten för den här artikeln är begreppen hemlikhet och hemkänsla och dess betydelse för utformningen av institutionella miljöer, framför allt den särskilda boendeformen för äldre men även boendemiljö inom psykiatri och anstalter. Med äldreboende menar jag i denna artikel alltid särskilt boende, det vill säga ett boende som kommunen beviljar bistånd till. Den aktuella forskningen kring begreppen hemkänsla och hemlikhet kretsar i huvudsak kring boendemiljöer för äldre, trots att de ofta förekommer i diskussioner om andra mer eller mindre frivilliga hem. Enligt forskaren Eva Lundgren vid socialantropologiska institutionen på Stockholms Universitet, finns det få studier som har undersökt betydelsen av begreppen för kvaliteten på verksamheten. Det vore en mycket intressant forskningsfråga att undersöka vidare. Hemlikhet och hemkänsla i arkitektarbetet I många fall används begreppen ganska slentrianmässigt och lite vårdslöst, utan att definiera vad som menas. Det är viktigt att tydligt definiera vad de olika orden står för, så objektivt som möjligt. En annan viktig aspekt är i vilket sammanhang de används. Jag har noterat att begreppen främst återkommer i diskussioner om miljöer som är mer eller mindre frivilliga, exempelvis äldreboenden (särskilt boende) men även psykiatriska avdelningar och anstalter. Begreppen verkar användas i ett gott syfte att göra en miljö mer tilltalande. Det finns naturligtvis både fördelar och nackdelar med strävan efter hemlikhet. På ett äldreboende kan en hemlik miljö i bästa fall skapa lugn och trygghet hos de boende. Önskan om en hemlik miljö kan innebära konflikter med till exempel arbetsmiljöfrågor. 3

4 Våren 2006 deltog jag och kollegor på BSK Arkitekter i en tävling om ett ny rättspsykiatrisk anläggning i Stockholm. Vi vann tävlingen och under programarbetet tillsammans med representanter från verksamheten diskuterades begreppen hemlikhet. I ett ingångsläge utgick vi arkitekter från att hemlikhet var något eftersträvansvärt på den institution som det var frågan om. Det visade sig sedan under processen att så inte alls var fallet. Det fanns en tydlig önskan om att inte sträva efter just hemlikhet utan man ville vara tydlig med att detta bara är ett tillfälligt boende under en period i patientens liv. Många patienter kommer även från svåra förhållanden och inte har inte självklart haft ett tryggt och varmt hem att identifiera sig med. I många fall är det just institutionerna som varit deras tillfälliga hem under lång tid. En annan erfarenhet jag har med mig från BSK är arbetet med kvinnoanstalten Hinseberg (som jag själv inte deltog i men har fått berättat för mig). Under arbetsprocessen berättade många av de intagna kvinnorna att de inte stod ut med kulören pastellgult, eftersom det var den återkommande väggfärg de mötts av i alla institutioner som de tidigare bott på i olika sammanhang. Hemmet Det är svårt att definiera vad som gör att en bostad blir ett hem. Vilka faktorer styr upplevelsen av en god bostad, förutom de generella funktionskraven? Det finns inte utrymme i denna artikel att gå närmare in på de frågorna men jag vill beröra ämnet. Arkitekten Ola Nylander pratar om hemmets poetiska och sinnliga värden, att ett hus är sammankopplat med det existentiella. I sin bok Bostaden som arkitektur undersöker han bostadens omätbara arkitektoniska egenskaper och tittar på vilken symbolisk betydelse de har för de boende. Han kommer bl a fram till ett antal egenskapsfält som är betydelsefulla för hemmet. Som exempel kan nämnas axialitet, rörelser, ljus och rumsorganisation. Bild 1 Blomsterfönstret, från boken Ett hem. Carl Larsson 4

5 Christian Norberg-Schulz använder i stället begreppen mätbara funktionella egenskaper som är kvantitativa (min tolkning = hemlikhet) och omätbara estetiska egenskaper som är kvalitativa och symboliska (min tolkning = hemkänsla). Eva Lundgren är kritisk till begreppet hemlikhet. Hon vill göra skillnad på hemlikhetens estetik och menar att det bara är personalens uppfattning om vilka faktorer som utgör det hemlika. Begreppet kan enligt Lundgren delas upp mellan informaliserad och formaliserad estetik, där det första representeras av personal och chefer. De har hemmet som förebild och deras åtgärder känns igen på det överdekorerade och billiga. Formaliserad estetik uttrycks av arkitekter och inredare som vill synliggöra det offentliga men i en hemlik miljö, via det som uppfattas som god smak och kvalitet. Eftersom tanke och utförande av hemlika miljöer aldrig når de boende själva så blir hemlikheten som begrepp tandlös, menar Lundgren. Det krävs alltså att personen själv klarar av att vara med och påverka sitt boende för att det ska vara möjligt att åstadkomma hemkänsla. Lundgren menar att begreppet hemkänsla är kosmetika och ideologisk make-up. Lottehjemmet Det finns ett numera välkänt äldreboende i Köpenhamn i Danmark, som heter Lotte. Det drivs av föreståndaren och eldsjälen Thyra Frank och är alldeles unikt i sitt slag. Med stort fokus på individen och dess specifika behov genomsyras boendet av en mycket tillåtande atmosfär. Verksamheten arbetar uttalat med att skapa hemkänsla som är direkt kopplat till individen, bland annat genom att berätta sin levnadshistoria och sedan inreda rummet/lägenheten tillsammans med anhöriga. Den fysiska miljön skiljer sig också från ett traditionellt äldreboende. Lotte ligger inrymt i en äldre villa med allt vad det innebär med tanke på tillgänglighet med mera. Rent geografiskt ligger det alldeles nära en skola, vilket ger de äldre möjlighet att alltid titta ut på livliga aktiviteter. Dessutom, eller på grund av, dessa faktorer har man en mycket lojal personalstyrka där folk står i kö för att börja arbeta och sjukfrånvaron ligger under 2%. Boendets stora nackdel är förstås arbetsmiljön som på många sätt är förkastlig. Eftersom det inte finns någon hiss så förväntas personalen bära de boende i trapporna. Hemkänsla igår och idag Synen på äldreboende i Sverige har förändrats under det senaste seklet, från institutionsinriktat boende i början av 1900-talet, till regelrätta ålderdomshem under 50-talet. Så småningom ersattes de med servicehus och även pensionärslägenheter. I servicehusen kunde de äldre klara sig ganska bra själva med närhet till service och personal. Samtidigt utvecklades sjukhemmen för de mest krävande. Under 1980-talet vände trenden från specialboende till fokus på individen och man lyfte fram fördelarna med kvarboende med utökad hemtjänst och hemsjukvård. När ädelreformen infördes i början av 1990-talet fick kommunerna det samlade ansvaret för äldreomsorgen och äldreboendet. Så småningom insåg man att många äldre varken klarade av eller ville bo ensamma och nya boendealternativ utvecklades. Med rasande tempo och med statliga stimulansbidrag byggdes ett stort antal gruppboenden med relativt 5

6 små enheter. I samband med denna utveckling börjar begreppen hemlikhet och hemkänsla dyka upp. Den grundläggande tanken var att integrera de äldre med övriga samhället, för att komma nära grannar och anhöriga. Man slog fast att hemlikhet skulle eftersträvas i boendegruppen, både interiört och exteriört. Med en allt åldrande befolkning som kommer att leva längre än tidigare generationer, står vi inför många frågeställningar om framtidens boende för äldre. Trenden idag är att de boende på ett vård- och omsorgsboende är allt mer sjuka och svaga och i stort behov av hjälp i sitt dagliga liv. Det finns forskare som menar att fler och fler av oss kommer att utveckla demenssjukdomar i framtiden. Vad kommer det att innebära för utformningen av äldreboenden och vad händer den dagen man lyckas ta fram mediciner mot demens? En tydlig trend man kan se som praktiserande arkitekt, är att önskan om att skapa en hemlik miljö på vård- och omsorgsboenden, ökar mer och mer. Det är tydligt att syftet är gott men det är inte alltid teori och praktik tar samma väg. Ett ökat fokus på hemlikhet i vård- och omsorgslägenheter skulle antagligen innebära större lägenheter med möjlighet att dela av sovdel mot salong. Det skulle även innebära en annan rumsorganisation som kräver mer yta än en traditionell korridorlösning osv. Det är en intressant forskningsfråga som måste undersökas vidare för att man ska kunna se konsekvenserna av det. Begrepp Det kan tyckas förvirrande med många snarlika begrepp. Jag vill därför definiera begreppen som jag ser dem. Med bostadslikhet menar jag ett helhetsperspektiv - hur rumssambanden är utformade, hur dagsljuset omhändertas, hur man kan röra sig. En institutionsavdelning, som är organiserad med en lång korridor med många rum på varje sida och slutar tvärt i ingenting, saknar det karaktäristiska för en bostad. Med hemlikhet menar jag något som kan identifieras objektivt och brytas ner i ett antal faktorer som t ex byggnadsdetaljer, belysning, inredning och textilier. Som exempel är ett kök i liten skala mer likt ett hem än ett storkök med mycket utrustning. Avslutningsvis är hemkänsla, som jag ser det, något subjektivt och kvalitativt med omätbara värden, det individuella. Man kan säga att det är arkitektens och inredningsarkitekten ansvar (tillsammans med andra discipliner) att åstadkomma bostads- och hemlikhet. Hemkänslan kan endast återskapas av den boende själv, eller i samarbete med anhöriga som känner personens preferenser. Syfte Syftet är att undersöka begreppen hemkänsla och hemlikhet inom olika typer av institutionellt boende (äldreboende, psykiatri och anstalt): Att definiera och jämföra begreppen hemkänsla/hemlikhet. Att genom studiebesök testa min teori i praktiken Att utvärdera boendet med hjälp av TESS-instrumentet 6

7 Teori och arbetshypotes Min teori är att det är 3 olika gestaltningsnivåer som är avgörande för att bostaden upplevs som ett hem. Det är dels platsen, dels bostaden och slutligen inredningen. Dessa tre faktorer spelar alla en viktig roll för att man ska identifiera sig med sitt hem, att känna hemkänsla. När det gäller boenden för äldre borde alla faktorer vara lika viktiga. Utöver dessa tre finns det en fjärde faktor, som bara gäller bemannat boende men är minst lika viktig och det är personalen. Hur personalen uppträder och utför sitt arbete kan vara helt avgörande för hur de boende och anhöriga uppfattar det institutionella boendet. Min arbetshypotes är att begreppen idag används på ett onyanserat sätt. Det är lätt att påstå att ett boende upplevs som hemlikt, eftersom det är så odefinierat. Metoder och fallstudie Jag testar min teori om de olika faktorernas betydelse för upplevd hemkänsla i en fallstudie och jag har använt flera metoder. Fallstudien, som innebar ett studiebesök på ett äldreboende i Järfälla, har jag utvärderat med traditionella arkitekturmetoder, dvs att läsa ritningar och tolka rum och miljöer. Jag har även använt TESS-instrumentet för att utvärdera den byggda miljön, framför allt interiört. TESS-instrumentet är en undersökningsmetod som är speciellt framtagen för att mäta kvaliteter på boenden för äldre med demens. Kortfattat går det ut på att man som undersökare går runt på boendet och iakttar miljöerna, de boende och personalen. Sedan svarar man på ett antal frågor som rör allt från renlighet och lukt till frågor om det känns hemlikt (homelike) eller hur utemiljön fungerar. Under besöket hade jag möjlighet att ta ett par snapshots. Av etiska skäl tog jag inga bilder där det förekom boende, vilket till viss del förklarar känslan av ödslighet i bilderna. Jag intervjuade även en av de anställda på boendet men har anonymiserat uppgifterna. Resultat Jag väljer att redovisa mitt resultat i tre olika delar. Den första ger en bakgrund och förklaring till hur äldreboendet är organiserat och planerat. Nästa del är en personlig redogörelse för mitt studiebesök den 18 mars, Den sista punkten tar upp mina resultat från TESS-instrumentet på den aktuella boendegruppen. Fakta Tallbohov Äldreboendet Tallbohov i Järfälla Kommun byggdes ursprungligen på talet och är om- och tillbyggt flera gånger, nu senast i september Det finns 92 lägenheter för äldre, fördelat på 8 boendegrupper med lite olika inriktining (3 soma, 1 växelvård, 4 demens). I entréplan finns gemensamma lokaler med en restaurang med fullständiga rättigheter och mötesplatsen, ett stort rum för olika aktiviteter. Det finns också en gemensam trädgård med bland annat en fontän och planteringslådor. Den boendegrupp som jag besökte ligger längst bort i en egen flygel. 7

8 Huskroppen är långsträckt med alla vertikala kommunikationer samlade i en T- korsning, vilket framgår av planutsnittet nedan (se figur 1). Som det framgår av planen så ligger de gemensamma rummen samlade kring en kärna i närheten av hissen. Det innebär att det stora dagrummet är mycket mörkt. Den första delen av rummet saknar helt fönster och den inre delen har ett fönster som ligger inne i hörnet på gården. I övrigt ligger det att antal rum nära kärnan som är gemensamma och tillhör personalen. Från köket kan man komma ut på en stor terrass som tydligen utnyttjas flitigt sommartid. Det finns en liten utegård som man når från dagrummet och där finns några sittplatser och odlingslådor. Korridoren är ca 50 meter lång och 1,8 meter bred och avslutas i varje ända med ett stort fönster. På båda sidorna är det målat en bård i handledshöjd och det sitter en handledare på ena sidan. Platsen, bostaden och hemmet Resultatet av min utvärdering av äldreboendet Tallbohov bedöms efter de tre faktorerna som avgör hur man uppfattar sitt hem och upplever hemkänsla platsen, bostaden och hemmet. Platsen Tallbohov ligger på en höjd i landskapet, inplacerat i ett bostadsområde från miljonprogramsåren. Entrén utmärker sig tydligt mot den i övrigt typiska bostadsbebyggelsen och det är lätt att hitta. Den boendegrupp som jag besökte har bra utsikt trots att den ligger på markplan, eftersom hela byggnaden ligger på en höjd. Utsikten utgjordes främst av en skräpig tomt med resterna efter en nedbrunnen förskola. Den boendegrupp som jag besökte kanske inte är helt representativ för hela Tallbohov, eftersom det är om- och tillbyggt många gånger. lägenheter gemensamma utrymmen personal kommunikation Figur 1 planutsnitt Tallbohov (ej skala) Arkitekt: NN 8

9 Bostaden Huskroppen som boendet ligger i är byggt på 1960-talet och domineras av en lång korridor med rum och lägenheter på varje sida. Korridoren avslutas med ett stort fönster i var ända, med en balkong åt öster och en utrymningstrappa åt väster. Lägenheterna utgörs av ett rum med tillhörande generöst våtrum. Den traditionella lägenhetsutformningen utgår från en mycket begränsad yta om maximalt 30 m², vilket minskar möjligheterna att uppnå bostadslika egenskaper. Det fanns t ex ingen möjlighet att skilja av sovdelen mot övriga rummet. och som alltid på denna typ av boende är våtrummen otroligt rymliga. Inredningen Lägenheterna möbleras med hjälp av anhöriga och de som inte har möjlighet att ta med sig möbler får låna överblivna möbler från Tallbohov. Upplevelse av bostad och hem Jag besökte Tallbohov på en av årets första soliga och varma dagar i mars (18/3). Entrén är tydlig och lätt att hitta men väl där inne är det svårt att orientera sig, eller att hitta någon att fråga om vägen. I väntan på kontaktpersonen som jag har stämt träff med, går jag runt och tittar på det gemensamma aktivitetsrummet. Det är ljust och luftigt och ligger mot en liten atriumgård och är nyligen invigt. Där träffar jag en heltidsanställd aktivitetsansvarig, som berättar att rummet används flitigt till allt från gymnastik och film till danskvällar. Så småningom dyker min kontaktperson upp och vi sätter oss ner för att få lite bakgrundsinformation. Därefter blir vi hänvisade till var sin boendegrupp, som vi ska undersöka med TESSinstrumentet. För att komma till den boendegrupp som jag ska besöka, måste man gå via en kulvert helt utan dagsljus. Det påminner mig om kulvertar jag gått i på olika anstalter som jag har besökt i tjänsten. Det är tur att min kontaktperson följer med och visar vägen eftersom det är svårt att orientera sig under mark. När vi sedan tar hissen upp till boendet kliver vi av på fel våningsplan men inser det för sent, eftersom entréhallen ser nästan exakt likadan ut på flera våningsplan. Vi tar trappan ner för att komma rätt. Väl framme på rätt plan inser jag att jag står i den mest rationella institutionskorridor man kan tänka sig. En ändlös korridor breder ut sig åt vardera hållet, med en mängd dörrar på båda sidor, de flesta stängda. I varje ända av korridoren finns ett stort fönster, som antagligen utgör en svår bländeffekt på de synsvaga äldre som bor här. Jag blir visad runt av en tillmötesgående personal och får även möjlighet att titta in i några lägenheter, som egentligen är låsta när ingen är där. Det finns två olika lägenhetstyper där våtrummets placering skiftade, annars är organisationen densamma som på många andra vård- och omsorgsboenden, det vill säga ett rum och våtrum på mindre än 30 kvm, med en liten trinett i anslutning till den lilla hallen. Det finns ingen möjlighet att skilja av sovdelen mot övriga rummet. På förekommen fråga om hemlikhet visar personalen upp den lägenhet som för tillfället är mest ombonad och mysigt inredd, se figur 4. Den person som bor där har fått mycket hjälp från sina anhöriga. 9

10 Man kan se att det finns en ansats att skapa en hemlik karaktär i de gemensamma rummen, på väggarna sitter tavlor och bonader och det hänger gardiner i varje fönster. Personalen berättar att det till stor del är de anhöriga som bidrar med den lösa inredningen. Figur 2 Vy mot matrum Figur 3 Vy mot den långa korridoren Figur 4 Vy mot den lägenhet som förmedlade mest hemkänsla TESS-instrumentet TESS-instrumentet mäter värden som rör bostaden och hemmet. Generellt kan man säga att det är ett antal punkter som går att bryta ut för att jämföras med andra, dock går det inte att ställa den totala slutsumman mot någon annans utvärdering. Under punkt 32 i protokollet anger man ett generellt värde för den samlade upplevelsen av den fysiska miljön vid undersökningstillfället. Det är sedan det värdet som ska jämföras med en referensfaktor från en amerikansk sammanställning. Jag hade angett 3 på en 10-gradig skala och det ska ställas mot genomsnittet i den amerikanska studien, som är 5,75 med en standardavvikelse på +-1,7. Resultatet av TESS-utvärderingen stämmer nog ganska bra överens med mitt helhetsintryck av Tallbohov som boendemiljö. Slutsats I denna artikel har jag definierat och gjort en tolkning av begreppen hemkänsla och hemlikhet. Det finns med all sannolikhet många fler tolkningsmöjligheter. En av de viktigaste frågorna har varit att förtydliga skillnaden mellan de två begreppen, eftersom de felaktigt används som samma begrepp. Avsikten var även att testa den arkitekturteori som jag har formulerat i ett verkligt fall på ett äldreboende i Järfälla Den boendegrupp som jag besökte innehöll brister i samtliga tre gestaltningsnivåer. Min uppfattning är att boendet varken förmedlade hemkänsla eller hemlikhet. Resultatet av TESS-instrumentet visar att det är en relativt bra metod för att utvärdera byggd miljö. 10

11 Diskussion Det är ingen lögn att påstå att hemlikhet inte har varit ett ledord då man ursprungligen planerade Tallbohov. Däremot har man under senare om- och tillbyggnader gjort en hel del förbättringar vad det gäller boendemiljön. Det är möjligt att det finns någon boende som upplever hemkänsla i sin lägenhet, det är för mig omöjligt att uttala mig om. Är beställaren beredd att betala det pris som det egentligen kan vara frågan om för att uppnå hemlikhet, med t ex färre korridorer? Jag tycker mig se en trend som går mot en ökad förståelse hos beställarna för de rumsliga sammanhangen. Frågan man ställer sig är om alla tre faktorer någonsin kommer att värderas lika? Är det relevant att prata om hemlikhet på ett institutionellt boende över huvud taget? Antalet och storleken på lägenheter på institution är oftast hård reglerade i Sverige. Att lägenheterna i många äldreboenden inte är större än 30 m² beror till stor del på regleringen genom statens investeringsstöd. På den knappa ytan är det svårt att rekonstruera något som påminner om ett hem. Det är precis för litet för att möjliggöra två rum (ett offentligt och ett privat) och samtidigt hålla de generösa tillgänglighets-måtten. Ur ett arbetsmiljöperspektiv är det naturligtvis praktiskt för personalen att den äldre vistas i ett stort rum nära entrédörr och wc. När hemlikhet som begrepp börjar dyka upp under 80- och 90-talet så präglade det en hel generation äldreboende. Man strävade efter små enheter och byggnader som skulle integreras men det övriga samhället. Det man åstadkom var framför allt en bostadslikhet som slog igenom på bred front där man tagit fasta på två av de fyra viktiga faktorerna; platsen och bostaden. Hemmet (lägenheten)har länge utgjorts av det lilla rummet med det stora badrummet. Att Lottehjemmet i Köpenhamn är ett lyckat exempel på bra boendemiljö kanske inte är så svårt att förstå, då det ligger inrymt i en äldre villa med klara bostadsreferenser. Jag är inte säker på var i staden det befinner sig men det är rimligt att anta att det ligger i ett område där en större villa lätt passar in och känns självklar. Där har man ju även mycket medvetet satsat på att individanpassa inredning och pynt och får bra hjälp av anhöriga. Det är min fulla övertygelse att det är en kombination av de fyra faktorerna (platsen, bostaden, hemmet och personalen) som skapar denna framgångsrika verksamhet. TESS-instrumentet Personligen tilltalas jag av idén om ett verktyg som ska mäta en fysisk miljö på ett objektivt sätt. Jag förstår att behovet är stort att inom och mellan kommuner kunna jämföra och värdera sitt bestånd av äldreboenden. Frågan jag ställer mig är om TESS-instrumentet såsom det är utformat idag, är rätt verktyg för att utvärdera den fysiska miljön på demensboende? Det är möjligt att det kan utgöra en grund för att ta fram vissa basfakta men jag anser att det finns för mycket brister i materialet för att göra en heltäckande kartläggning. 11

12 Även om man tar hänsyn till vissa språkliga problem med översättningen från engelska, känns instrumentet ganska trubbigt. Det är uppbyggt på ett precist sätt där man vill täcka in så många områden som möjligt. Nackdelen är att det finns en mängd inbyggda värderingar i de svarsalternativ som ges. Som exempel kan nämnas en fråga om sittplatser (fråga 15). Här efterfrågas hur många rum som har plats för alla boende, en stol/rullstol per person. Om 75% eller fler rum har den möjligheten ges högsta poäng. I förlängningen innebär det att ett idealt boende skulle utgöras av ett antal enorma rum som ofta skulle stå tomma. Fallet Tallbohov är ett lysande exempel på att det går att kringgå väsentliga faktorer genom att uppnå höga poäng på till exempel renlighet och bra belysning. Att det sedan är otroligt dålig planlösning för att uppnå bostads- och hemlikhet (och därmed inte heller hemkänsla) framgår inte. Utifrån min erfarenhet som arkitekt kan jag dra ett antal slutsatser, som jag anser ger en mer nyanserad bild av hur bra boendegruppen på Tallbohov fungerade. Den stora frågan kvarstår, hur man går till väga för att upprätta kvantitativa och kvalitativa mätmetoder? Måste det vara i samma verktyg? Är arkitekturmetoder bättre för att mäta dessa mjuka värden? 12

13 Källor: Samtal med äldre kvinna i Ljungby, Svenska Akademins Ordlista, (hem / bostad) Wijk, Helle (red.) Goda miljöer och aktiviteter för äldre (Studentlitteratur 2004) Whitaker, Anna Gamla och nya boendemiljöer för vård och omsorg av äldre (Linköpings U.2007) Nylander, Ola Bostaden som arkitektur (Svensk Byggtjänst 1999) Andersson, Jonas E Rum för äldre (Licentiatavhandling KTH 2005) Paulsson, Jan Det nya äldreboendet (Svensk Byggtjänst 2002) Lundgren, Eva / Doktorand Socialantropologiska Institutionen, SU Lundgren, Eva Homelike housing for elderly people materialized ideology 2000 ( Äldreboendedelegationen, del- och slutbetänkande rapport Boverket,Bostadsutformning vid kollektiva boendeformer, , Stig Dedering Lotte: Byen.html 13