Rapport från barnfattigdomsseminariet 13/

Transkript

1 Rapport från barnfattigdomsseminariet 13/ Inledning av Sven Winberg Anledningen till att SAMBA inbjöd till ett seminarium om Barnfattigdomen i opinionen var den negativa mediala uppmärksamhet som barnfattigdomsfrågan fått under vintern 2013, inte minst med anledning av TV programmen Uppdrag granskning och Debatt där frågan behandlats på ett sätt som inte varit bra för barnorganisationerna i Sverige. Även under 2012 har negativ eller ifrågasättande publicitet förekommit. Det är i och för sig inte unikt att en så politiskt laddad fråga som barnfattigdom i Sverige leder till polariserade ställningstaganden och ifrågasättande av den som väcker frågan. Denna gång var tonläget och styrkan i de kritiska rösterna så omfattande att vi bedömde att det var viktigt för organisationer inom SAMBA, men också för andra organisationer som värnar om barn och barns rättigheter, att reflektera över vad det berodde på. SAMBA tog därför initiativ till en eftermiddags diskussion om detta. Vi ville diskutera: Vilka lärdomar man kan dra av hur debatten om barnfattigdom i Sverige förts, framfört allt under den gångna vintern. Vilket innehåll debatten har haft, i vilket tonläge den har förts; om man i diskussionen satt barnfattigdomen i samband med andra förändringar i samhället; om debatten handlat om de frågor som vi i organisationerna tycker är viktiga; om t ex ett barnrättsperspektiv funnits med överhuvudtaget osv. Vi frågade oss också vad vi alldeles säkert vet om barnfattigdomen i Sverige och om vi har lyckats förmedla den kunskapen på ett begripligt sätt. Samtidigt frågade vi oss vad vi inte vet om barnfattigdomen i Sverige som vi borde veta och ta reda på. Är barnfattigdom ett för laddat ord? Kan vi uttrycka samma sak på ett annat sätt utan att innehållet urvattnas? Har vi rent av förlorat frågan just nu i opinionen? Hur kan vi, i så fall vinna tillbaks initiativet och öka engagemanget för barnfattigdomen i Sverige? Vad kan vi göra som enskilda organisationer och vad kan vi eventuellt göra tillsammans?

2 2 Bakgrund om barnfattigdomen i Sverige Fler barn i familjen innebär ökade kostnader. Å andra sidan kan sjunkande födelsetal på sikt ställa till det för nationalhushållet. Det uppmärksammade inte minst Alva och Gunnar Myrdal i boken Kris i befolkningsfrågan (1934). Det hade då blivit uppenbart att det behövdes en omläggning av samhällets stöd till barnfamiljerna för att få upp födelsetalen och skapa ett drägligt liv för de barnfamiljer som inte var välbeställda. Barnbidrag infördes 1937 men var från början inkomstprövade. De tidigare barnavdragen som funnits i beskattningen gynnade främst dem med höga inkomster och omfattade i praktiken inte dem med låga inkomster. Det allmänna barnbidraget, som omfattar alla oavsett inkomst, infördes Principen tillämpas fortfarande och har ofta refererats till som den mest utjämnande familjepolitiska reform som genomförts, trots att den inte är inkomstprövad. Det allmänna barnbidraget infördes av flera skäl. Dels för att öka nativiteten, dels för att utjämna levnadsstandarden mellan barnlösa och barnrika familjer men också för att minska antalet barn som levde i fattigdom. Som framgår både av SCB:s statistik och av åtskilliga forskningsrapporter finns det avsevärda skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor mellan olika grupper av barn i Sverige. Framför allt mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Av Rädda Barnens senaste årsrapport om barnfattigdomen i Sverige (som bygger på statistik från 2009) framgår att en knapp tredjedel av barn med utländsk bakgrund lever i vad som Rädda Barnen definierar som barnfattigdom jämfört med drygt sex procent av barnen som har föräldrar födda i Sverige. Barnfattigdomen ökar mest bland barn till ensamstående föräldrar. Bland dem är barnfattigdomen drygt tre gånger så vanlig (28,2 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (9 procent). Så många som drygt hälften av alla barn till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund (53,3 procent) levde 2009 i ekonomisk fattigdom. Barnfattigdomen varierar stort mellan olika kommuner (från Täby med 3,8 procent till Malmö med 35,5 procent) men också mellan olika stadsdelar (från Torslanda med 2,1 procent till 64,3 procent i Rosengård). Många offentliga utredningar har under efterkrigstiden sysselsatt sig med frågan om ekonomin för ensamstående med barn men uppenbarligen har ingen kommit med förslag som radikalt ändrar på förhållandet att det är den ekonomiskt mest sårbara gruppen i samhället. Till det har således på senare år en ännu mer utsatt grupp tillkommit, barn till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund. Det har bidragit till att skapa ökade sociala spänningar, framför allt i vissa delar av samhället.

3 3 Professor Tapio Salonen som under 10 år varit Rädda Barnens utredare av barnfattigdomen pläderar i en rapport utgiven av Rädda Barnen Välfärd - inte för alla för höjda barnbidrag och höjt underhållsbidrag till ensamstående föräldrar för att barnfattigdomen ska kunna minska för de mest drabbade grupperna. Olika familjepolitiska modeller och barnfattigdom Den svenska tvåförsörjarpolitiken bygger på en väl utbyggd offentligt finansierad barnomsorg, höga inkomstrelaterade ersättningar för den som tar föräldraledigt och andra transfereringar som skapar drivkrafter för båda föräldrarna att yrkesarbeta. I jämförelse med en mer traditionell familjepolitik med begränsat, behovsprövat stöd till barnfamiljerna, stöd till framför allt hemarbetande mammor etc. har tvåförsörjarpolitiken skapat högre födelsetal, fler förvärvsarbetande kvinnor och män som mer aktivt tar del i omsorgen om sina barn. (Bäckman och Ferrarini i Framtider nr 1/2012). Tvåförsörjarpolitiken har ökat kvinnans betalda arbete och ställning på arbetsmarknaden vilket även gynnar ensamstående mödrar. En mer traditionell familjepolitik har bevarat gamla könsrollsskillnader som har anknytning till betalt och obetalt arbete. Den har också lett till låga födelsetal (som i kontinentala Europa) eller till hög barnfattigdom (som i USA). En eventuell övergång till en nordisk tvåförsörjarpolitik är resurskrävande och kräver ett högt skatteuttag men det kan vara ännu mer kostsamt på lång sikt att avstå ifrån en sådan förändring eftersom barn i familjer med sociala och ekonomiska problem löper större risk att i vuxenlivet hamna i sämre lägen i vuxenlivet. (Bäckman och Ferrarini 2012). Sverige och Norden i övrigt har lägre barnfattigdomstal än de flesta andra länder, t ex USA, Kanada, Storbritannien, Italien Spanien och Irland där var fjärde barn generellt lever i fattigdom. Men den svenska barnfattigdomen har trots allt ökat sedan 2006 både utifrån Rädda Barnens barnfattigdomsindex och utifrån det i Europeisk statistik tillämpade fattigdomsmåttet 60 procent av medianinkomsten. Ökningen påverkas sannolikt av förändringar som skett på arbetsmarknaden, i socialförsäkringen och andra ersättningssystem som är knutna till dem. Det handlar bl. a om barn i familjer där en förälder eller båda har blivit utförsäkrade från a-kassa och sjukförsäkring. Det är med andra ord nödvändigt att koppla ihop analyser av familjepolitiken med förändringar av andra delar av välfärdsstaten och arbetsmarknaden. Seminariet (referat av Ingrid Sillén) Elisabeth Sandlund tidningen Dagen och journalist sedan 40 år gav en bakgrund till hur frågan om barnfattigdom ligger i dag. Varje gång det har kommit en rapport om barnfattigdom har det blivit debatt, menade hon. Men den här gången fick det extra bränsle av Janne Josefssons Uppdrag granskning. Han är skicklig på att hitta det ingen annan hittar. Dessutom tycks inslagen vara dokumentära. Man

4 4 tänker inte på att det är hopklippt av en massa material. Janne Josefsson hittar inga fattiga barn. Inga som går utan skor eller svälter. Ordet fattigdom väcker starka känslor och utmanar. Det uppstår diskussioner om fattigdomsbegreppet, till exempel om så kallad absolut och relativ fattigdom, diskussioner som visat att det är svårt att definiera barnfattigdomsbegreppet på något entydigt sätt. Elisabeth Sandlund menade att man inte ska gå in i fällan och säga att det inte går att använda begreppet Barnfattigdom. Felet med Josefssons program var att det inte visade någon bakgrund och inte talade om vilka definitioner som Rädda barnen använder. Den typen av program berör sällan långsiktiga förändringar, som hur socialförsäkringar mm har försämrats. Är det för komplicerat att visa upp en bild som inte är så förenklad? Folk frågar sig om det verkligen är barn som lever i fattigdom. Oavsett hur många det är så är också för många. Det som är viktigt att få fram i opinionen är att det är farligt om klyftorna ökar. Det borde också finnas någon form av enighet om själva begreppet som sätter fingret på problemet. Det har uppstått diskussioner om fattigdomsbegreppet, t ex om s.k. absolut och relativ fattigdom, diskussioner som visat att det är svårt att definiera barnfattigdomsbegreppet på något entydigt sätt. Politikerna försökte lägga beslag på begreppet, Juholt använde det i Almedalen. Men ingen politiker vill att det ska finnas fattiga barn. Det finns partipolitiska övertoner: Det är regeringens fel kontra att alla människor ska i arbete. Fattigdom ett laddat begrepp som väcker starka känslor, men ett bra ord om man vill skapa opinion. Det är mycket svårare att göra rubriker som beskriver mer. Ordet fattigdom väcker starka känslor men utmanar samtidigt och är svårt att tillämpa i diskussioner. Det har funnits en kritik mot de stora organisationerna för att de nästan har blivit institutioner i samhället som en myndighet. Kritiken blir på sätt och vis därefter. Vad kan man då göra åt barnfattigdomen? Till att börja med måste man veta hur den ser ut. Definitioner är viktiga! Det är viktigt att inte förenkla och att inte spela på känslomässiga strängar. Ola Mattsson Rädda Barnen sa att Rädda Barnen har använt begreppet barnfattigdom sedan 20 år tillbaka. Man mäter inte på individnivå utan över tiden och utifrån samhällsgrupper, medan media gärna vill individualisera. EU har också ett mått på fattigdom som inte anses vara kontroversiellt. 60% av medianinkomsten innebär fattigdom enligt EU. Rädda Barnen använder två mått för att mäta hur många barn som lever i fattigdom under ett givet år. Det gäller barn som lever i familjer som antingen:

5 5 någon gång under året fått försörjningsstöd (det som tidigare hette socialbidrag); eller har så kallad låg inkomststandard, det vill säga att familjens inkomster inte täcker nödvändiga kostnader som boende, mat, kläder och försäkringar. Samma mått har använts under tio år. Försörjningsstöd syfte är att under kortare period ge människor ett stöd. Tanken är inte att man ska leva på det under längre perioder, vilket många tyvärr gör ändå. Omfattningen av barnfattigdomen i Sverige ligger numera mycket nära den definition som Rädda Barnens använder och den som används i Europeisk statistik. EU:s mått är helt okontroversiellt. Man ser stora samhällsförändringar genom att använda det. Med EU:s mått skulle fler vara fattiga i Sverige. Antalet pressklipp visar att intresset för barnfattigdomen har ökat under vissa perioder. De brukar vara mellan 200 och 300 per år i anslutning till rapporter som ges ut. År 2011 var det däremot Frågan fick enormt fokus av tre skäl. För det första innebar 2008 års siffror ett trendbrott i form av en tydlig ökning av barnfattigdomen, för det andra visade det sig att den ekonomiska familjepolitiken inte hade fått någon utjämnande effekt, för det tredje socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholts utspel om att ta bort barnfattigdomen. Plötsligt var frågan explosionsartad, rapporten användes som ett politiskt slagträ och man använde allt bränsle som de hade. Begreppet barnfattigdom är inte problematiskt eller kontroversiellt, det går att prata med i stort sett alla politiker om det. Senaste rapporten om barnfattigdom i Sverige visade en liten minskning med 0,3 procent från 2009 och Minskningen har skett i gruppen barn till sammanboende föräldrar medan ensamstående föräldrar inte är gynnade. Det som Rädda Barnen kritiserades för i Uppdrag granskning var en film som jämförde barn i Sverige med barn i ett fattigt land. Barn i Sverige svälter inte. Den filmen hade de själva varit kritiska till och använder inte i sin marknadsföring. Rädda barnen visste att programmet var på gång och var extremt väl förberedda. Diskussionen blev stor i sociala medier, det var enormt många som gick in på deras hemsida. Men det blev delvis ett drev mot Janne Josefsson själv. Varumärket Rädda Barnen påverkades till viss del och 1500 medlemmar hoppade av efter programmet. Men medlemsantalet ökade också med 200 personer. Effekten var mindre än efter några artiklar i GP för ett antal år sedan. Fatima Åsard, Barn till ensamma mammor. Jag jobbar nära målgruppen, sa Fatima, jag har gjort det i 19 år i en organisation som finns på Fryshuset. Hon valde att använda

6 6 fattigdomsbegreppet i stället för barnfattigdom eftersom det är ett levande begrepp för henne. Ekonomisk utsatthet är bara en del av utsattheten så det är otillräckligt, menade hon. Fatima möter många fattiga, men det är inte som man kan tro i första hand familjer med invandrarbakgrund. Från början mötte hon främst svenska kvinnor med barn som inte lever på bidrag. De hade haft det bra tidigare, men drabbats av kriser som att mannen har dött, utbrändhet, blivit utförsäkrade osv. Många får inte hjälp, man ska vara på väg mot självmord för att få det, menade Fatima Åsard. Hon sa också att det är en helt annan atmosfär i Rinkeby med större sociala nätverk än i de svenska områdena. De med svensk bakgrund bryter ihop, de med invandrarbakgrund får stöd av andra i sin omgivning. Men de blir lättade när de ser att det finns andra som har det likadant. Föreningen Barn till ensamma mammor har 1800 medlemmar, både mammor och barn. I dag är det mer blandat i organisationen. 65% har svensk bakgrund. Fatima Åsard möter barnen som är utsatta på olika sätt, det ekonomiska är bara en del av det. Journalister vill gärna ha tag på individer, barn eller ensamma mammor, att intervjua. Fatima förmedlar aldrig en sådan kontakt eftersom det vore kränkande mot dem. Vem vill förstärka en självbild av att vara ett offer eller en utsatt, fattig person? Om medier bär sig illa åt slår det tillbaks på barnen. Det ställer hon inte upp på. Hon menar att man måste ha speciella strategier för att se att barn är fattiga. Hon kan se det för hon har själv levt ett sådant liv. Hon är äcklad av hur media hanterar frågorna. Det slår tillbaka på barnen. Barn börjar greppa situationen om familjens ekonomi när de är i 7-årsåldern. De säger att de inte vill vara med på exempelvis utflykten för att de vet att familjen inte har råd, men innerst inne vill de. Man behöver speciella glasögon för att se fattigdomen, jag och mina syskon kan lätt se dem, strategierna lever med mig fortfarande, sa Fatima Åsard. De finns i min vardag. Hon menade slutligen att de olika organisationerna borde titta på former på hur de skulle kunna ta stöd av varandra. Christina Heilborn, barnrättsjurist, Unicef. Unicef barn tar upp frågor som handlar om socialt utanförskap. De utgår från barnrättsperspektivet och mänskliga rättigheter. Det finns en internationell rapport som heter Child poverty. Min uppgift som barnrättsjurist är att se barnfattigdom och barn i socialt utanförskap som en del av barnrättsperspektivet, sa Christina Heilborn. Barnets egna rättigheter behöver stärkas oavsett föräldrarnas bakgrund, därför är Barnkonventionen viktig. Varför har inte alla tillgång till rättigheterna? Alla har inte föräldrar som kan

7 7 driva på för extra stöd i skolan eller att komma till BUP. De fångas inte upp av strukturer och får inte sina rättigheter tillgodosedda. Och det ser olika ut i olika kommuner. Measuring child poverty är en rapport om fattigdom i världen. I en jämförelse mellan 35 rika länder kommer Sverige först på 22:a plats och får en sämre placering än länder som Polen, Grekland, Estland och Ungern. Barnfattigdom är inte ett svenskt begrepp, men Rädda barmem har satt det på kartan i Sverige. Det finns olika sätt att mäta det utifrån den statistisk man har. Men vi hamnar lätt i begreppsdiskussion i stället för att prata om konsekvenserna. Unicef hade ett arbete med socialhögskolan och träffade barn i utanförskap. Tillsammans med dem diskuterade man stigmatisering och orsaken till varför barn inte får de rättigheter man borde ha. Utifrån det tog man fram rapporten Bara femton år men det känns som om det är kört. Från diskussionen som uppstod Ola Mattsson berättade lite om vad som hände efter Uppdrag granskning. De var väl förberedda, de kritiserades för en film som de själva var kritiska till. Genomslaget i sociala medier var oslagbart, det var enormt många som gick in på Rädda Barnens hemsida. Efteråt har de fokuserat på att arbeta med konsekvenserna, det vill säga att många barn har dåliga förutsättningar att klara skolan, är utsatta för mobbning och social och ekonomisk utsatthet. Hur förebygger vi, hur hjälper vi till. Rädda Barnen haft många möten med politiker, de allra flesta förstår, någon enstaka angriper dem. Nästan alla vill göra något åt frågan men vill lösa den på olika sätt: en del väljer arbetsmarknadsåtgärder, andra familjepolitiken. Frågan tycks vara mindre kontroversiell efter programmet. Christina Heilborn menade att en del raljerar om barnfattigdom: Människor som kommer från Somalia blev fattiga eftersom de bor i Sverige och lever under fattigdomsgränsen. Fatima Åsard berättade att hon ofta blir hårt ansatt av dem som ifrågasätter om det verkligen finns fattigdom. Barnen vill inte bli förknippade med fattiga barn. I den målgrupp jag jobbar med lever många inte på bidrag, många är högutbildade, de har gått igenom en livskris, det är inte bara ekonomi, sa hon. Den sociala utsattheten faller bort om man bara talar om fattigdom. Jag kan se barn som väljer utanförskap, barn som säger att de inte vill vara med, att det är tråkigt. Innerst inne vill de vara med, men de vågar inte säga det eftersom de vet att det inte finns pengar till det.

8 8 I mötet med sponsorer möter jag många i mina föreläsningar som också har haft liknande upplevelser som barn, de bryter ihop och gråter och säger: du beskrev min barndom. Alla hamnar inte i fängelser eller drogmissbruk. Många har överlevnadsstrategier, en del gör karriär. Ola Mattsson: Vi jobbar inte på så olika sätt. Vi bedriver också verksamhet i förorter i Göteborg och Stockholm. Det finns förväntningar på hur eländet ska se ut. Ungefär som när det gäller flyktingar, att det är först när de är nära döden som någon reagerar. Någon menade att det är viktigt att organisationerna jobbar ihop med de här frågorna, alla har ett stort ansvar för det. Elisabeth Sandlund menade att vi behöver media både för att påverka politiker men också för att vi själva ska bli påverkade och ställa krav. Den som blir upprörd över något påverkar sin omgivning. Journalister är lättrörda människor, även om de också kan vara cyniska. Men det behövs reportage som ger genomslag för att det ske förändringar. Någon var kritisk till begreppet barnfattigdom och menade att det var farligt att använda ord som inte landar hos mottagaren, och inte hittar identifikation. Christina Heilborn menade att vi behöver begrepp, det är inget som barnen själva identifierar sig med men det behövs för yrkesverksamma att arbeta med: Exempelvis ekonomisk utsatthet, migrationsfrågor, Dublinfall, ensamkommande barn. Ola Mattson sa att det inte är orden som stigmatiserar utan snarare konsekvenserna. Någon frågade om datorer, hör det till det nödvändiga. I dag hamnar barn utanför om de inte har tillgång till datorer. En kvinna som arbetar med föräldrastöd undrade hur mycket av problematiken som skapas av tankarna att man inte har pengar och att man borde arbeta för att stärka självförtroendet hos föräldrarna. Familjen borde stärkas och därigenom ge större självförtroende även till barnen. Föräldrarna är viktiga även om de inte når upp till det materiella. Mats Lindkvist påpekade att det finns mellan och missbrukande föräldrar. Sven Winberg tog upp frågan om barnkonventionen till svensk lag. Christina Heilborn menade att Barnkonventionen behöver bli svensk lag, barns rättigheter behöver stärkas, de ska ses som individer och inte som föräldrarnas bihang, Om den blev lag skulle den kunna användas som en del i arbetet mot barnfattigdom. Sven W berättade att han är nämndeman i tingsrätten där det alltid påtalas att det är svensk lag som gäller när Barnkonventionen kommer på tal. Ett argument att få den som lag. Anders Peterson uppmanade organisationerna att gå ut och jobba lokalt där barnen finns. Ta upp frågor i Hem och skola eller andra föreningar, sa han, och för en dialog med de boende själva. Det skulle bli äkta.

9 9 Ola Mattsson: Vi är svaga i storstäder, starkare i andra delar av landet. I Stockholm har vi verksamhet i Järva och samverkan med Ikea Skärholmen. Även i Botkyrka har vi en verksamhet. Slutsats: Seminariet var uppskattat. Vi fick möjlighet att diskutera en fråga och få synpunkter från olika håll och utgångspunkter. Det gav ny kunskap som gynnas av ett samtalsklimat där man inte hamnar i låsta positioner. Varje gång ett sådant program som Uppdrag granskning sänds blir det ökad observans, barnfattigdomen fick en plats i det allmänna medvetandet.